PREVIOUS:   ”om det vore en möjlighet, gärna” svarade jag glatt, han nickade och försvann. Vi gick vidare in i garaget och jag styrde stegen mot disken där telefonen stod, tjejen och killen vi sett utanför syntes inte till men jag såg ett par ben sticka ut under en bil och en annan blond tjej sitta på en plats stol med ett block i knät.

   Jag vände mig mot telefonen igen och plockade upp luren, slog fort numret hem och satte luren vid örat. Signal efter signal gick fram och precis när mammas röst hördes i telefonen kom killen och tjejen ut genom en dörr, jag kände hur mina ögon spärrades upp och min haka föll vid synen av tjejen.

"Justin? ... hallå? ... vem är det!?" mammas rop fick mig att tillslut slita blicken från den vackraste tjejen jag någonsin sett. Hon hade intensivt blå ögon - de blåaste ögonen jag sett i mitt liv - korp svart, glansigt hår som böljade ner över hennes rygg och ett leende som visade en rad perfekt vita tänder men mammas frågor fick min blick att fort riktas ner i diskens trä bänk istället. 

   "Ja. Hej, ja det är jag" svarade jag fort i telefonen, jag sneglade återigen försiktigt mot henne där hon fortfarande stod och pratade och skrattade med den stora killen som brottats med tidigare. Vem var hon? 

   "Vart är du?" frågade mamma oroligt i telefonen. "ni skulle varit tillbaka för flera timmar sedan"

   "Ja, jag vet. Vi fick punka och ingen hade någon telefon, men vi har hittat hjälp och kommer hem snart" sa jag lugnande till henne och kunde inte slita blicken från tjejen. Ju längre jag tittade på henne ju mer ville jag gå fram till henne, prata med henne, lära känna henne. 

   ”Okej” svarade hon tvekande och jag visste att hon fortfarande var orolig för vår skull. Jag himlade smått med ögonen åt min överbeskyddande moder. 

   ”Mamma, vi klarar oss. Jag lovar, vi kommer hem så snart däcket är fixat” försäkrade jag henne.

   ”Okej” upprepade hon. ”vi ses snart då” jag nickade för mig själv.

   ”Det gör vi” sa jag och skrattade lågt innan jag la luren tillbaka på telefonen. Jag fortsatte sedan med att vända mig om för att se Chaz med ett leende på läpparna. 

   ”Var Pattie oroad?” frågade han roat bakom mig, jag sken upp i ett snett leende innan jag nickade.

   ”Klart hon var” svarade jag, mannen med mustaschen kom in i garaget igen.

   ”Vi har hämtat den nu, det blir jättelätt att fixa däcket” informerade han och gick sedan iväg för ett nytt däck.

Deztinys Perspektiv.

”Vi har hämtat den nu, det blir jättelätt att fixa däcket” sa Sterling medan han gick in genom garagedörren, jag rynkade förbryllat pannan och undrade vem i hela friden han pratade med. Jag vred på huvudet och märkte först nu att det stod tre främmande killar i garaget.

   De tre killarna såg ut att vara alla i ungefär samma ålder som jag själv. Ena killen stod lutad mot väggen med armarna korslagda över sitt bröst, blont hår pryde hans huvud och hans gråa ögon såg runt i verkstaden med en smula nyfikenhet. En brunhårig kille stod någon meter från honom med händerna nedkörda i hans jeans fickor och hade sin blick riktad mot Thunder som höll på med en utav bilarna.

   Till sist såg jag på den tredje killen som stod lutad mot disken, jag kunde inte se vad han hade för hårfärg eller hår över huvud taget då han hade en mörkblå beanie på huvudet - något som passade honom mycket bra. Hans hasselnötsbruna ögon följde Sterling medan han gick bort till ett annat rum. Min blick verkade ha fastnat på den tredje killen då jag inte kunna slita den från honom, det var något med honom som gjorde mig nyfiken.

   Nästan som om det var något bekant med honom, men då jag var absolut 100% säker att jag aldrig i hela mitt liv hade sett honom förut förundrades jag över känslan som fyllde min mage. Diskret gick jag runt Faith så jag fick en bättre synvinkel på honom, han hade på sig ett par svarta jeans tillsammans med en grå tröja och ett halsband hängde runt hans hals samt en visselpipa. Men jag misstänkte att visselpipan inte var för användning utan mer prydnadsvis. Hans läppar var utsträckta i ett litet leende och hans ögonfransar bildade små skuggor på hans kinder då han vände blicken till golvet i en sekund innan han såg upp igen. Den här gången mötte hans ögon mina och jag såg med stora, uppspärrade ögon tillbaka.

   Något främmande fyllde min mage, det var behagligt och varmt, något lyckligt. Jag vände för ett ögonblick bort blicken från honom och känslan försvann lika fort, snabbt såg jag på killen igen och känslan återvände. Förbryllat rynkade jag pannan återigen. Vad är det här? Jag har aldrig känt så här förut… vad var det för något?

   Mina tankar avbröts utav Sterlings återkomst. ”sådär ja, här är ett nytt däck!” sa han glatt och de två andra killarna följde honom ut ur garaget, den tredje blev stående fortfarande med blicken på mig, oförmögen att röra på sig. Killen med det mörkbruna hår kom tillbaka och knuffade lätt till honom, det fick honom att rycka till och med en sista förvirrad blick mot mig följde han honom ut.

   ”Deztiny?” frågade Sunshine med en bekymrad ton över mina stora ögon och märkliga beteende, men jag ignorerade hennes fråga och följde tyst efter dem. För att sedan gömde mig vid dörren för att kunna snegla ut på dem där de stod för att byta ut det antagligen trasiga däcket.

Justins Perspektiv.

Tjejen stod endast några meter ifrån mig och hade sina stora, blå ögon riktade mot mig. Förvånat såg jag tillbaka på henne och jag kände hur jag blev knäsvag under hennes intensiva blick. Hon är för vacker! Jag kände hur jag bara ville skrika det till henne med höll det inom mig, nöjde mig med att bara titta på henne. Chaz puffade från ingenstans till mig och fick mig snabbt ur balans.

   ”Han har ett nytt däck” sa han bara, jag nickade och gav tjejen som fortfarande hade sina ögon på mig en sista blick innan jag gick efter Chaz ut. Vi kom fram till bilen där mannen redan hade börjat byta däcket, jag lutade mig mot sidan av bilen och tänkte.

   ”Sådär!” utbrast mannen och fick mig att hoppa till.

   ”Tack så mycket, sir” tackade jag fort och gick runt för att skaka hans hand. Glatt tog han tag i min hand och skakade den.

   ”Ingen orsak” utbrast han sedan.

   ”Vad kostade det här?” frågade jag sedan men han skakade fort på huvudet och viftade avfärdande med händerna.

   ”Det är gratis, du behöver inte ge mig något” insisterade han och jag försökte lirka en stund innan jag gav upp.

   ”Okej, men tack så mycket igen” sa jag innan jag gick bort till förardörren och gled smidigt in. Jag vred om nyckeln och kände mig iakttagen, jag lät blicken svepa och såg återigen tjejen stå i dörröppningen av garaget. Jag såg tillbaka på henne innan jag backade ut för att köra iväg.

Deztinys Perspektiv.

   Fort svischade jag förbi träden på den lilla grusvägen och fortsatte in mot staden. Vinden fick mitt hår att piska mot min rygg och mina ögon att smått tåras, på nolltid parkerade jag motorcykeln på skolans parkering. Så gott jag kunde försökte jag ignorera de andra elevernas stora ögon som låg på mig och mitt fordon.

   ”Schysst åk” kommenterade en mörk röst bakom mig, långsamt vände jag mig om för att mötas av en grupp på fem killar. Killen som tilltalat mig hade brunt, nästan svart hår och grå ögon som såg på mig med intresse.

   ”Tack” svarade jag kort och böjde mig återigen ner för att lägga den massiva kedjan runt framdäcket. Jag sträckte på ryggen igen och såg till min förvåning att killen tillsammans med sin lilla grupg fortfarande stod kvar på samma ställe, frågande såg jag på honom och han öppnade precis munnen för att säga något när en bil tutade. Killen stängde munnen igen och fick fort flytta på sig från parkeringsrutan de stod på, in körde Sterlings buss och snart klev mina syskon ur. Blue log stort mot mig och gick fram till mig.

   ”Gick det bra?” frågade han glatt men ändå med en lätt bekymrad ton, jag skrattade mjukt åt honom.

   ”Blue, jag kommer inte skada mig” försäkrade jag och smekte honom fort över kinden. Jag grepp sedan tag i min väska, la en arm runt Blues axlar och drog med honom mot ingången. ”orkar vi ta oss genom 8 timmar i skolan eller ska vi skolka och ta ett dopp i sjön vid vårt hus?” frågade jag Blue men visste redan vad svaret skulle bli.

   ”Nej, tänk inte ens tanken Deztiny. Skolan är viktig” svarade han och marscherade in i skolan, trött suckade jag och gick efter honom.

Jag hade nästan lust att skrika av glädje då skoldagen äntligen tog slut och klockan som jag börjat älska så mycket ringde för att meddela att det var slut för dagen. Jag studsade upp ur stolen och var först ut ur det gamla klassrummet som luktade lika illa som gympasalen, glatt gick jag bort till mitt skåp för att byta ut skolböckerna till min väska och motorcykelhjälm. Då jag egentligen inte behövde någon hjälm var den ganska irriterande att släpa runt på men jag behövde den för syns skull.

   ”Åker du med resten hem eller med mig?” frågade jag Blue medan vi gick bort mot parkeringen.

   ”Ehm… som du kör åker jag hellre med Sterling” svarade Blue först allvarligt men skrattade då jag såg ironiskt på honom. Jag gick bort till motorcykeln, låste upp den innan jag satte mig på den och drog på den stora hjälmen på mitt huvud. Jag satte nyckeln i fordonet och gasade, motorn skrek högt och jag kände återigen blickarna från förbipasserande elever. Snart låg skolan långt bakom mig och jag överskred snabbt det hastighetsskyltarna hänvisade.

Justins Perspektiv.

Jag svängde in på min gamla skolas parkering för att hämta upp Ryan och Chaz, jag drog ner kepsen lite över ansiktet och sjönk ner i bilsätet medan jag väntade på att de skulle sluta. Jag hoppade till då ena bildörren plötsligt slets upp och där stod Chaz med ett stort leende.

   ”Hur äre läget, dude!?” nästan skrek han och jag skrattade smått åt hans galenskap.

   ”Bra, hur var skolan?” frågade jag med ett retfullt leende, Chaz såg genast surt på mig medan han satte sig i sätet samtidigt som Ryan satte sig där bak.

   ”Tja… vi har fått nya elever men annars är allt lika tråkigt som vanligt” svarade Ryan istället.

   ”Jaha, vilka då?” frågade jag nyfiket då det inte ofta började nya elever på den lilla skolan. Jag startade motorn igen och svängde runt på parkeringen. 

   ”Dem heter Blue och Deztiny Hastings, ovanliga namn” svarade Ryan. ”och de har dessutom tre andra syskon, två i två årskurser ovan för oss och en i två årkurser under oss. Harmony, Sunshine och Crystal Hastings” fortsatte han och även de tre tjejerna hade ovanliga namn.

   ”Wow, föräldrarna måste ha haft fantasi” sa jag och körde ut från parkeringen och mot vårt område.

   ”Ja och jag måste bara till lägga att de alla ser ut som änglar. Du skulle bara se dem. Shit…” mumlade Chaz tillslut och jag skrattade. ”alla har glansigt hår och kristallklara ögon, till och med killen ser ut som en gud!” fortsatte han med en aning panikslagen ton.

   ”Okej, okej. Om du säger det så” svarade jag roat och såg på vägen igen. Plötsligt gungade hela bilen till och saktade genast av, förvirrat såg jag på hastighetsmätaren som gick ner till noll. Jag svängde på ratten så vi stannade på sidan av vägen, jag öppnade fort bildörren och klev ut för att se vad som var fel. Det jag fick se var ena framhjulets platta däck, jag suckade irriterat och vände huvudet från sida till sida men såg ingen bil i sikte. Jag tog upp telefonen för att ringa en bärgare men till min förvåning hade jag ungefär en procent kvar på min mobil. Konstigt…

   ”Kan någon utav er ringa en bärgare min telefon har inga batterier?” frågade jag killarna, Chaz började leta i sina fickor efter sin men suckade frustrerat.

   ”Jag måste ha glömt den i mitt skåp” svarade han och jag såg på Ryan som var vårt sista hopp.

   ”Ledsen, bro. Den gick sönder för några dagar sedan” sa han och jag suckade. Seriöst!?

   ”Jaha, då ser det ut som att vi får gå” utbrast jag tillslut, slog igen min bildörr och såg till att bilen var låst innan vi började traska fram på vägen.

Hur länge vi hade gått visste jag inte men efter vad som kändes som en evighet såg vi tillslut ett hus. Jag sken upp vid ett tecken på civilisation men såg sedan att det var ett ensamt hus med ett stort garage bredvid. 

   ”De måste ha vatten och en telefon i alla fall” sa Chaz bakom mig. Vi började gå mot huset men stelnade till då rop hördes. 

   ”FAITH SLÄPP NER MIG! JAG MENAR ALLVAR!” det var en tjejröst följt av ett högt muller som antagligen skulle föreställa ett skratt. Vi vände oss om och såg ett stort muskelberg till kille med en tjej på axeln, rumpan och benen var det enda man såg av henne.

   ”Och du tror det va? Tror du jag är rädd för dig?” frågade killen och skrattade innan han vände blicken mot oss. ”nej, men titta vi har besökare” utbrast han och tjejen fick tillfälle att sparka honom vilket gjorde att hon höll av men gjorde en smidig kullerbytta och kom upp på benen. Tjejen skrattade triumferande och sprang fort in i garaget igen med killen efter sig.

   ”Så går det när man bråkar med fel person!” hörde vi tjejen ropa.

   ”Jag tror att det är därinne vi kan få hjälp” sa Ryan tillslut, jag och Chaz nickade. Dock en aning tveksamt gick vi mot garaget och klev in genom den öppna dörren. 

   ”Hallå!? Ursäkta?” ropade jag in i garaget och snart kom en man med brunt hår och mustasch över läppen gående mot oss. Han sken upp i ett leende och torkade sig om händerna med en trasa. 

   ”Hej, hur kan jag stå till tjänst?” frågade han muntert.

   ”Min bil fick punka och våra mobiler fungerar inte-” började jag förklara men han avbröt mig fort.

   ”Jag förstår, telefon finns där” sa han och pekade mot disken som var fyllt av papper och en ensam dator. ”vill ni att vi ska hämta bilen, vi kan lätt fixa punkan här?” frågade han sedan och jag såg häpet men vänligt mot honom.

   ”Om det vore en möjlighet, gärna” svarade jag honom glatt, han nickade och försvann. Vi gick vidare in i garaget och jag styrde stegen mot disken där telefonen stod, tjejen och killen vi sett utanför syntes inte till men jag såg ett par ben sticka ut under en bil och en annan blond tjej sitta på en plats stol med ett block i knät. Jag vände mig mot telefonen igen och plockade upp luren, slog fort numret hem och satte luren vid örat. Signal efter signal gick fram och precis när mammas röst hördes i telefonen kom killen och tjejen ut genom en dörr, jag kände hur mina ögon spärrades upp och min haka föll vid synen av tjejen.

PREVIOUS: Jag skuttade fort bort till huset som Faith och Thunder redan börjat gå mot medan resten såg hur huset mådde och hur man kunde åtgärda det. Jag kom före killarna in i huset och bemöttes av dammiga bord, rostiga verktyg och spindelnät. Nyfiket gick jag längre in i huset samtidigt som killarna kom in genom dörren, jag gick ut till garaget och fann rostiga bilar tillsammans med några motorcyklar. Fascinerat skådade jag dem och kunde inte vänta tills vi började rusta upp dem till funktionella igen. Jag drog handen över ena motorcykelns sadel och log.

Kanske jag klarar att bo här trots allt.

På en rad stod vi ute på den lilla gräsmattan för att granska vårt verk, vi hade i stort sett byggt om hela huset. Bytt ut de trasiga plankorna, Blue hade fått blommor och växter i full grönska igen och Faith hade fixat vattenledningarna. Huset hade vi målat nytt i samma vita färg och jag såg nöjt på det, det blev riktigt lyckat. 
   "Bra jobbat allihopa" berömde Sterling och gick sedan mot ytterdörren, Summer slöt fort upp bredvid honom och hand i hand gick de in i vårt nya hem. 
   "Vem är hungrig?" frågade jag resten, alla räckte fort upp sina händer. 

   "Okej, vi delar upp oss i par och en trio" bestämde Thunder och jag grep fort tag i Blue då Faith eller Harmony var hopplösa att jaga med. Stackars lilla Crystal fick flyga med dem, men hon surade inte utan log bara listigt. Blue log mot mig och några meter från oss slog Sunshine och Thunder ut sina vingar för att sedan lyfta och flyga relativt lågt bort från gräsplätten.

   Näst på tur var det jag och Blue, jag tog av mig jeansjackan då jag inte ville att den skulle gå sönder. Jag hoppade upp i luften medan jag vecklade ut vingarna från ryggen, fort och glatt flög jag upp i luften och det kändes skönt att sträcka ut vingarna lite. Vi flög ganska lågt över trädtopparna då vi inte ville att någon skulle se oss.

   Blue visslade till bredvid mig och pekade sedan mot marken, jag ryttlade och svävade en stund i luften för att lyssna. Mycket riktigt hördes det välbekanta krafsandet från antingen ekorrar eller kaniner. Jag gjorde snabbt en störtdykning och landade på lätta fötter på marken, återigen spände jag öronen och snarare kände än hörde Blue landa bredvid mig.

   ”Där” sa han och pekade ännu en gång på roten av ett stort träd där det låg ett kanin bo. Smygande närmade vi oss boet med hungriga blickar och fingrarna krökta till klor, plötsligt tystnade prasslandet från boet och vi förstod att kaninen eller kaninerna måste ha hört våra ändå så tysta steg. Jag behövde inte ens titta på Blue för att veta att vi tänkte likadant, fort innan kaninerna hann springa undan slängde vi oss mot öppningen och mina händer fick tag om mjuk päls.

   Fortare än de hann pipa hade jag knäckt nacken på de två kaninerna som jag hade fått tag på, att låta djuret lida innan jag skulle äta det hade jag aldrig uppskattat eller gjort själv. Med snabba och ryckiga rörelser slet jag av håret från djuret och satte sedan tänderna i det möra och blodiga köttet.

   Jag stönade njutningsfullt när jag började känna mig mätt och log återigen nöjt, Blue bredvid mig satt lugnt och slet loss bitar av kött för att sedan stoppa det i munnen till skillnad från mig som åt kaninen som ett grillspett. Inte särskilt vackert eller stiligt, mycket slafs och blod runt munnen slutade det alltid med.

♦

   ”Är ni mätta nu era huliganer?” frågade Summer roat när vi kom tillbaka till huset. Vi skrattade till svar innan vi alla skildes åt för att gå till våra sovrum, huset hade vi målat även insidan i största del vitt. Men hade dock modifierat det något men samtidigt behåll lite av det gamla stucket på det. Jag tog en liten rundtur i huset innan jag gick upp till mig eget rum, jag gick längst korridoren och bort till det jag trodde skulle leda till köket.

   Mycket riktigt hade jag rätt, köket hade högt i taket och takbjälkarna, jag gick ett varv runt köksön som stod i mitten av det stora rummet och nickade gillande. Att ha ett stort kök var alltid praktiskt att ha då vi var så många i familjen, jag gick vidare och bort från köket.

 

   Jag hamnade i vårt vardagsrum och de var inrett i svart, vitt och mörkblått. Soffa, bord, det gamla vanliga, någon enstaka bokhylla tillsammans med en öppen spis. Med exalterade steg gick jag uppför den vita trappan med svart trappräcke, väl uppe på andra planet såg jag en fönsterbänk som skulle fungera som soffa och en massa vita dörrar som ledde till de andras sovrum.

   Jag gick bort och förbi soffan och fram till en dörr som jag visste skulle leda till stegen. Jag log nöjt mot den innan jag klev uppför den och kom upp till mitt rum, jag hade bett om att få just det här rummet då jag älskade att ha utsikten över marken och enskildheten.

   Ha ett rum för bara mig och mina tankar, jag klev upp på trägolvet. Och möttes av min breda säng som stod i mitten av rummet, på höger sida från sängen stod en byrå och några stolar var utställda. Framför sängen låg en matta och längst väggen bredvid hållet ner till andra våningen stod det en stor öppen spis. Jag såg från sida till sida för att se de lagom stora fönsterna vid golvhöjd, trött gick jag fram till sängen och la mig ner på rygg. Imorgon började de som människor kallade skola, hemskt var det.

    Man behövde gå dit varje dag och inte nog med att man spenderade ungefär 8 timmar i byggnaden så skulle man också få hemläxor som skulle göras på fritiden. Jag suckade och skakade på huvudet, i byn jag bodde i hade vi aldrig skola på det sättet. Det var mina föräldrar som lärde mig saker, inte någon elak lärare med dålig andedräkt. Jag reste på mig och gick fram till den öppna spisen, jag la veden till rätta och pekade med lång fingret mot veden och snart stod de i brand.

   Jag gick fram till de två dörrarna bredvid spisen och öppnade den första och såg att det var ett litet badrum, en toalett, ett handfat och en dusch. Inget fancy eller märkvärdigt, men praktiskt och enkelt. Jag stängde dörren igen och öppnade nästa och möttes av en liten klädkammare där mina kläder hade hängts på galgar eller lagt i fina högar på hyllor. Jag tog tag i ett par pyjamas byxor och ett linne, bytte snabbt om innan jag kröp ner i sängen. Jag låg där ensam och lyssnade på brasans mysiga knastrande och gosade ner ansiktet i den mjuka kudden. Jag gäspade stort och sjönk djupare och djupare ner i sömnen.

blev inte jättelångt men det här är vad jag har hunnit skriva hittills.. :) ni kanske tyckte det var obehagligt med djuren (tyckte i alla fall jag) men det är så dem äter. det enda de tycker är gott, vad tycks? kommentera! ♥

Regndroppen tillsammans med ett flertal andra rann nerför fönsterrutan, sakta men säkert rann dem tills de försvann utom synhåll men ersattes alltid av nya. Uttråkad suckade jag och såg nästa droppe försvinna, och nästa, och nästa. Bussen körde ner i en grop på den dåliga vägen vi körde på och fick oss alla att slängas runt i sätena, Harmony muttrade ilsket då hon lyckats kleta mascara på ögonlocket i stället för på ögonfransarna. Jag skrattade åt henne, hon vände sig hastigt om i sätet och hon gav mig det onda ögat. 

   ”Håll käften” väste hon och jag skrattade igen.

   Fåfänga Harmony - Harmony som i stort sett inte brydde sig om något annat än sitt eget utseende. Såg alltid till att vartenda hårstrå på hennes blonda huvud låg perfekt och sminket alltid var nytt och fräscht. Nåde den som försökte se bättre ut än henne, hon var till och med redo att sluka den levande om det skulle vara så. Jag skakade roat på huvudet åt henne och vände blicken mot fönstret igen. Skyn var grå och regnet öste ner, jag gillade inte det här stället det minsta.

   För det första regnade det ungefär 70 % av tiden och för det andra påminde det mig bara mer än vanligt om mitt hems förstörelse och splittringen från mina föräldrar. Stratford, bara namnet gav mig rysningar. Det var något med den här staden, förutom det faktumet att det var här vi landade efter att vi föll, så var det något annat. Något som skulle förändra både mig och mitt liv, fort skakade jag på huvudet för att få bort de galna tankarna. Jag vände bort blicken från fönstret och såg runt på mina syskon, dock inte mina biologiska syskon, förutom Sunshine. Men efter 9 år tillsammans med dem och ibland till och med låtsats att var syskon bland folk, började det även kännas som att vi var inget annat än syskon.

   Crystal satt och diggade till musiken från sin iPod och framför henne satt Sterling som körde. Bredvid honom satt hans fru Summer, nu min så kallade mamma. På Crystals högra sida satt hennes bror Blue, jag log och såg på hans brunhåriga bakhuvud. Min bästa vän bland alla de andra, även om olikheterna var otroligt många fler än likheterna hade vi ändå på något märkligt sätt klickat. Jag kunde berätta allt för honom och vice versa, aldrig hade vi en hemlighet från varandra då det i stort sett var omöjligt med Blue som kunde känna andras känslor.

   I raden bakom dem satt Harmony i ena änden, äntligen klar med sitt smink och satt nu uttråkat och såg ut genom fönstret. I den andra änden satt Faith lutad mot fönstret och sov djupt, hans muskulösa kropp tornade upp sig så mycket att han hade svårt att få plats på enbart ett säte. Även om han var stor och stark med en busig attityd, kunde han ibland mjukna till och bli… nej, glöm det. Har aldrig hänt förut, förlåt jag ska hålla mig till sanningen.

   Jag vände blicken mot Sunshine och Thunder som satt bredvid mig, Sunshine satt lutad mot Thunder som hade armen om hennes axlar. De hade blivit tillsammans runt 14 års ålder, och varit tillsammans i de senaste 5 åren, då de förstått att de var de menade för varandra.

   Låt mig förklara, alltså för en ängel är kärlek något totalt helt annat än för en människa. För änglar finns det bara en partner i hela världen och bandet som bildas mellan dem två är något helt magiskt och obeskrivligt för någon som själv inte har upplevt det. Det är ni två tills döden skiljer er åt, man vill aldrig ha någon annan vid sin sida, man kan aldrig älska någon på samma sätt. Man vill inte ens älska någon på samma sätt än just den personen. Jag har hört historier om änglar vars själfrände har gått förlorad, hur den som blev lämnad kvar så djupt nere i sin sorg tog sitt liv. Det fanns inga rätt eller fel, inga höger eller vänster utan den personen.

   Sunshine vände plötsligt huvudet mot mig då hon måste ha känt mina blickar. Hon log ett leende som jag genast besvarade med ett eget, hon sträckte ut handen mot mig och jag tog snabbt tag i den. Relation mellan mig och Blue var inget jämfört med mitt och Sunshines, vi var allt för varandra. Aldrig att jag skulle låta något hända henne, hon är det enda som finns kvar av min familj. Min biologiska familj, utan henne skulle jag dö, kollapsa, inte fungera. Jag rycktes ur mina tankar då bussen stannade och Sterling vände sig glatt om i säte längst fram.

   ”Framme!” utbrast han med ett stort leende och alla hurrade förutom Faith som fortfarande sov. Jag öppnade fort min bildörr och klev ur, med snabba steg och ett busigt leende gick jag runt bilen och fram till Faiths dörr. Med ett ryck öppnade jag den och det resulterade i att han ramlade ner på den blöta marken med ett utrop av förvåning och skräck.

   ”Dags att vakna Faith” kvittrade jag retsamt och skrattade åt hans muttrande. Han kom upp på fötterna och halva hans vita tröja var nu brun och lerig.

   ”Jag kommer att hämnas, när du minst anar det” hotade han allvarligt och pekade på mig. Jag skrattade och låtsades se rädd ut, jag vände mig sedan om för att beskåda det som nu skulle vara vårt hem för några år framöver. Vi stannade aldrig speciellt länge på samma ställe, det längsta vi stannat på en och samma plats var i 5 år men annars stannade vi aldrig längre än 2 år.

   Huset framför oss var ett gammalt ruckel till hus och inte långt ifrån stod det ett annat, större hus. På den större byggnaden satt en gammal skylt där det stod ”Ray’s bilmekaniker” på. Jag sken lyckligt upp över ordens betydelse - ”bilar!” skrek det huvudet på mig.

   Jag skuttade fort bort till huset som Faith och Thunder redan börjat gå mot medan resten gick för att se hur huset mådde och hur man kunde åtgärda det. Jag kom före killarna in i huset och bemöttes av dammiga bord, rostiga verktyg och spindelnät. Nyfiket gick jag längre in i huset samtidigt som killarna kom in genom dörren, jag gick ut till garaget och fann rostiga bilar tillsammans med några motorcyklar. Fascinerat skådade jag dem och kunde inte vänta tills vi började rusta upp dem till funktionella igen. Jag drog handen över ena motorcykelns sadel och log.

   Kanske jag klarar att bo här trots allt.

det första kapitlet! hope you liked it. jag har lagt ut designen, om ni inte ser den pröva ladda om sidan igen, som ni kanske också har märkt så finns det ingen handling för novellen än. men det är för att jag först måste komma på vad jag ska skriva.

men jag gör det så att den finns där imorgon! ;) såååå kommentera nu vad ni tyckte om kapitlet och designen!? ni tycker inte att den e rörig? puss. ♥

DÅTID – 1997

”Chaz, Ryan kom då!” skrek Justin och såg bak mot sina vänner som kom springandes efter honom. Han drog handen genom sitt bruna hår, vände sig om och sprang sedan vidare in i skogen. De tre killarna var bästa vänner sedan de kunde gå i stort sett, alla tre uppväxta i den lilla staden Stratford. 

   ”Vi kommer, vi kommer” ropade Ryan flåsande tillbaka medan han sprang efter Justin som alltid var fylld av lika mycket energi. Ryan, Chaz och Justin sprang vidare genom skogen med ivriga steg mot kojan som de jobbat flitigt på i flera veckor.

   ”Hoppas den inte rasat” sa Chaz bekymrat och strök bort sin tjocka lugg ur ögonen.

   ”Där är den” skrek Justin glatt till och pekade på kojan gjord av plank i olika slag och grenar. Chaz stannade trött bredvid Justin och andades djupt för att återfå normal andning.

   ”Den har klarat sig” kvittrade Ryan med ett leende och gick in i den lilla kojan som var exakt hög nog för dem att stå rakt. Plötsligt ekade ett högt muller från himlen och fick de små pojkarna att hoppa till i förvåning, Justin såg oroligt upp mot den nu gråa skyn. Det såg ut att bli oväder. 

   ”Tror ni det kommer regna?” frågade han, Chaz ryckte på axlarna och grepp tag i en lång pinne.

   ”Har ingen aning men det ser så ut” svarade Chaz.

♦

”Sunshine, ta din lillasyster och springa bort till portalen. Du vet vad du ska göra, de andra möter er där!” skrek Cherry åt sin 9-åriga, gråtfärdiga dotter, till sin dotter som konstant skakade på huvudet åt sin mamma. Hon ville inte lämna dem. Ännu en explosion fick deras hus att skaka och Cherry kupade Sunshines ansikte i sitt medan hon såg älskvärt på sin ena dotter. 

   ”Men vi kan inte lämna er!” skrek Sunshine tillbaka, nu med tårarna rinnande längst kinder. Hennes lillasyster gnällde skrämt bredvid henne och kramade Sunshines hand hårdare. 

   ”Ni måste älsklingen, vi kommer och hämtar er när allt är över. Vi lovar” sa Cherry och gav sina döttrar en varsin en hård kram och en puss på pannan innan hon puffade dem mot dörren. 

   ”Ni måste skynda er nu!” ropade Jasper och sprang snabbt fram till sina barn och fru. 

   ”Vi älskar er” försäkrade Cherry och såg på Sunshines ansikte som såg tillbaka på sin mamma över axeln på Jasper. Sunshine nickade medan Jasper svepte upp sin andra dotter, Deztiny, i sin famn och gav den lilla flickan en kyss på kinden. 

   ”Vi kommer för er sen” sa Jasper och släppte taget om sina döttrar, han smekte dem över kinderna och gav dem ett svagt leende. Jasper reste sig från sin knäsittande ställning och gick bort till dörren. Cherry följde efter med Sunshines hand i sin.

   ”Okej, jag avleder deras uppmärksamhet så kan du se till att de kommer iväg” sa Jasper hektiskt till Cherry, hon nickade allvarligt och Jasper öppnade dörren. ”hey, jackass! Jag är här!” skrek han innan han sprang bort från dem, mitt i steget vecklade han ut sina enorma, vita vingar och flög hastigt upp i luften och iväg utom synhåll.

   ”Spring nu mina älsklingar. Glöm inte att vi alltid älskar er och ta hand om er” ropade Cherry efter Sunshine och Deztiny som sprang bort från huset och mot portalen.

   Cherry såg sina döttrar försvinna bort innan hon föll ner på knäna i sorg och förtvivlan, det fanns inga hinder för tårarna som rann längst hennes kinder. Hon visste mycket väl att hon aldrig skulle få se sina fina barn igen, hon skulle aldrig kunna hålla dem hårt i famnen igen, kyssa deras mjuka pannor och kinder, hon skulle aldrig kunna komma och hämta dem som hon lovat. Hon skulle svika sina vackra barn.

   Men de var snart i säkerhet det var det som räknades. Vreden inom henne brann nu som aldrig förr, hennes mörka ögon glödde av raseri och hennes vingar exploderade ut ur hennes rygg. Likt skjuten ur en kanon flög hon upp i luften för att slåss mot fienden som var orsaken till förstörelsen av deras familj, hem och värld.

   ”Vart ska vi?” frågade Deztiny flåsande där hon sprang hand i hand med sin storasyster, halvt snubblandes efter henne.

   ”Vi måste flytta, bo på en annan plats en stund” svarade Sunshine och kramade Deztinys hand hårdare medan hon sprang fortare fram längst vägen mot portalen vartenda ängel i samhället visste var den låg. 

♦

Vinden tilltog och vädret började nu bekymra de tre pojkarna som fridfullt hade lekt i sin koja. Justin såg upp på himlen och rynkade oroligt på pannan innan han såg på sina vänner. 

   ”Vi borde kanske gå hem” skrek Ryan över de höga tjutet från vinden. Åskan ekade återigen över himlen och den mullrade som aldrig förr, Justin och Chaz nickade instämmande innan de kröp ut ur kojan och började sin vandring hemåt. Återigen såg Justin upp mot himlen och kisade med ögonen för att fokusera blicken.

   ”Killar, titta!” skrek han och pekade uppåt, Chaz och Ryan vände sig hastigt om för att också bevittna de stora föremålen som föll från himlen innan de försvann utom synhåll någonstans ner i skogen. Några sekunder passerade och pojkarna stod chockerade över vad de just sett innan hela marken började skaka. Träden skakade, grenar vajade häftigt och stenarna hoppade runt som om de stod på lava.

   ”Det kommer rasa!” utbrast Ryan sedan och snart låg pojkarna begravda under trädraset.

där har ni prologen igen och jag hoppas ni är lika excited som jag är... :DDDD och ni som inte gillar fantasy, testa och läs de första kapitlena. om ni väl har försökt så har jag förståelse om ni inte vill fortsätta. :)

 KARAKTÄRS BESKRIVNING.     Deztiny Hastings spelas av Megan Fox. 

   Deztiny har svart, medellångt hår och riktigt intensivt blåa ögon. Hon är runt 1,75 lång och 17 år gammal, född 13:e Februari 1995. Sprallig tjej som älskar att köra snabba bilar eller egentligen allt som har många hästkrafter. Hon säger inte nej till adrenalinkickar men bryr sig först om andras säkerhet innan sin egen. Hon älskar verkligen sin familj, den är den viktigaste för henne. 

   Kraft: Eld (värme) och telekinesis (kan flytta och transportera objekt)

   Sunshine Hastings spelas av Dianna Agron.

   Sunshine är blond och brun ögd. Hon är 1,67 meter lång, 19 år gammal - född 25:e Januari 1993 och är tillsammans med Thunder. Hon är väldigt överbeskyddande när det kommer till Deztiny men annars är hon en glad och jordnära person som bryr sig mycket om sina nära och kära.

   Kraft: Kan byta skepnad och utseende, kan även skapa kraftfält.

   Thunder Hastings spelas av Ian Somerhalder.

   Kraft: Vind - kan bestämma vädret, använder sig av blixtrar och åskan.

   Blue Hastings spelas av Zac Efron.

   Kraft: Jord och kan känna av folks känslor. 

   Faith Hastings spelas av Kellan Lutz.

   Kraft: Styrka och vatten.

   Harmony Hastings spelas av Amanda Seyfried.

   Kraft: Kan sjunga för att hypnotisera och kan prata med djur.

   Crystal Hastins spelas av Bella Thorne.

   Kraft: Få visioner och kan bli osynlig.

   Sterling Hastings spelas av Johnny Depp.

tada! :DDDDD alla karaktärerna. hope you guys like it! kapitel 1 för novellen kommer komma ut imorgon, även den nya designen, så stay tuned, puss och kram. ♥ EPILOGEN FÖR 2W1R LIGGER UNDER DETTA INLÄGG!

"den stora pop sensationen Melody Gold kom för bara några dagar sedan ut med en chockande nyhet, då hon avslöjar att hon ljugit och använt sig av en falsk identitet under sina år i musikbranschen. Detta har skapat många blandade reaktioner bland fans och stora konflikter utspelar sig i de sociala medierna. Stella Olsen, hennes riktiga identitet, har även gått ut med att hon dejtar flickidolen Justin Bieber. Vilket inte gör fansen mindre arga och fientliga, snarare tvärtom då Justin Biebers så kallade Beliebers är väldigt beskyddande och trogna till sin idol. Många hot och kommentarer har skickats till Stella Olsen där de säger att hon är så gott som död om hon inte lämnar Justin ifred.

Vems sida ska man ta i det här spelet? Lögnaren Stella Olsen eller de överbeskyddande Beliebers?"

Jag stirrade förskräckt på tidningssidan och sjönk ihop i stolen vid frukostbordet. Länge satt jag i mina egna tankar innan en hand viftade framför mina ögon och fick mig att ryckas tillbaka till verkligheten. 
"vad läser du? Är du okej?" frågade Justin bekymrat som satt mittemot mig vid bordet, pappa som satt bredvid mig kikade över min axel och läste artikeln. Fort tog han den ifrån mig och kastade iväg den. 
"läs inte sådant där, gumman" sa han fort och vände sig sedan till sitt ägg. 
Jag såg upp på Justin som fortfarande hade en orolig rynka i pannan, jag skakade hastigt på huvudet för att meddela att han inte skulle oroa sig. Jag vände på huvudet och såg ut genom det stora glasfönstret och ut över New Yorks trafikerade vägar. Bilarna tutade högljutt på varandra och människor gick stressat på trottoarerna med mobiltelefonerna i högst hugg.

Så det var en lögnare jag blivit stämplad till. En falsk bitch. Jag pressade ihop läpparna till ett streck och slöt ögonen för en stund för att hålla tårarna borta, jag orkade inte med att de skulle rinna och skapa en stor scen utav det.

”babe” jag ryckte till och vände mig hastigt om i stolen, precis bredvid på huk satt Justin och hade fortfarande den oroliga rynkan i pannan. Jag såg förvånat runt i rummet då det var tomt förutom han och jag, vart tog alla vägen?

”ta inte åt dig, bry dig inte om vad de säger eller skriver” sa han, jag log svagt och böjde mig ner för att luta min panna mot hans.

”jag ska försöka” svarade jag och han tiltade på sitt huvud så han kunde kyssa mina läppar.

Alldeles för snart drog han sig ifrån och jag plutade besviket med underläppen och han skrattade mjukt innan han reste på sig.

”kom igen, vi måste göra oss iordning” jag suckade då jag kom ihåg att vi inte var här på semester utan faktiskt hade arbeta att göra. Jag reste mig från stolen och drog i snörena till min morgonrock, Justin vände sig om för att gå bort mot dörren och jag log busigt. Jag knöt upp rocken och lät den falla, under hade jag ett par trosor och ett tunt slappt linne. Jag harklade mig och Justin vände sig halvt om medan han gick för att kasta en blick på mig men stelnade till i steget. Med stora ögon vände hans sig om och jag såg hur hans blick gled över min kropp.

”synd att vi inte kunde stanna hela dagen härinne, tycker du inte?” frågade jag medan jag började gå bort mot min sovrumsdörr i den stora sviten. Jag kastade en blick bak mot Justin som tittade på sin armled som för att titta på en klocka innan han sa. ”fem minuter har vi!” med snabba steg var han framme hos mig och jag skrattade högt medan han fick upp dörren och vi var snabbt inne.

*

”även om det bara har gått några dagar måste jag ändå fråga, hur känns det?” David Letterman lutade sig fram i sin stol och såg på mig med sina blåa ögon.

”det har skrivits lite i tidningarna och jag har fått en hel del hat på Twitter till exempel, men jag försöker att inte bry mig om det. Jag menar, jag fick hat förut också. Alla kändisar har haters, det är bara en del utav hela paketet man får tyvärr. Men jag fasar dock över att det kommer bli värre” svarade jag och han nickade förstående.

”ja och jag antar att det inte kommer att vara lättare med alla Beliebers onda öga på dig också” sa han och såg menande på Justin bredvid mig.

”jag hoppas att mina Beliebers kan respektera vårt förhållande och vara glad för vår skull” sa Justin samtidigt som han tog tag i min hand. Jag log mot honom innan jag vände mig mot David igen.

”vi är strax tillbaka med mer från Stella Olsen och Justin Bieber” sa David medan han vred på sig i sin stol och såg mot kameran.

6 månader senare

Snöflingan föll långsamt genom luften tills den landade på marken och beblandade sig med resten av snöflingorna. Fler och fler föll långsamt ner och marken täcktes av ett tjockt lager vit snö.

En kylig vind fick mitt hår att dansa medan den fick mina kinder att frysa, jag drog ner den vita basker längre över öronen och huttrade till. Justin skrattade och slog armarna om mig, jag log mjukt mot honom och fnittrade. Han tyckte inte att det var svårt eller jobbigt med snö, snarare tvärtom. Han älskade det och allt som innebar snö. Sporterna, naturen, högtiderna, familjen.

Ensamma gick vi nu längst vägen mitt på ljusa dagen, på väg tillbaka till mitt hus efter att ha varit ute på en promenad i parken, det hade hållit sig relativt lugnt. Paparazzoerna lyckades hålla sig på avstånd och de få fans som hade vågat sig fram hade lugnt och stilla bett om ett kort eller en autograf.

Mitt liv hade inte fått den där U-svängen som jag först hade trott, det hade inte blivit till ett levande helvete. Jovisst hade jag fått hat och en del fans som troget hade sagt att de var lojala hade lämnat mig lika fort som jag hade tagit av mig lös huden. Men lika snabbt som folk lämnade kom det även nya, antingen äldre eller yngre fans. De som såg mig som en inspiration för beslut och risker.

Sedan kom det såklart ilska från annat håll, från fans som ansåg att vårt förhållande borde slängas i papperskorgen. Men efter att behövt stå emot Scooter och Maggies illvilja, personerna som stod oss nära, kunde det inte röra mig längre, krypa in under min hud eller få mig att gråta mig till sömns.

”vi är tillbaka!” ropade jag när vi kom in i hallen, vi stampade på mattan så snön föll av våra skor.

Jag tog av mig baskern och halsduken och la dem tillsammans med vantarna på hatthyllan, jag hängde jackan på en galge och tog sedan Justins hand. Vi gick mot köket och doften av mat fläktades genast mot oss och jag insåg hur hungrig jag var. I köket var nästan alla samlade, Scooter, Carin, Pattie, mamma, pappa, Kenny och Houston. Ute i vardagsrummet hördes fler röster och jag gissade på att det var Alfredo, Ryan och Paige.

”MAT!” ropade mamma och ställde ner den sista skålen på det långa bordet. Hon vände sedan upp blicken och log mot mig och Justin, alla slog sig ner på en varsin stod och ljudvolymen steg hastigt då samtalen gick något kors och tvärs över bordet. Justin satt bredvid mig och pratade med Alfredo och Kenny medan jag lät blicken svepa över dem andra, dem andra som jag älskade väldigt mycket, min familj. Det här hade inte förändrats, det här kunde inte min karriär och allt som kom med det förstöra. Det här kommer alltid vara det bästa och mest betydelsefulla för mig. Jag log lyckligt ner i tallriken medan jag satt där och lät alla högljutt med glatt prata vidare med varandra.

och här med är min tredje novell "2 Worlds 1 Reality" sluuuuuuut!

ah, känns... awesome! knaaaas att jag har lyckats skriva tre noveller, e faktiskt

väldigt imponerad av mig själv. ;) hahahaha. jaha, men snart kommer jag att lägga upp

prologen av "Between Heaven And Hell" igen och dessutom vem som ska spela vem och sådär

då novellen kommer innehåll 9 karaktärer. bli nu inte alldeles galna, alla kommer inte ha egna perspektiv.

de finns bara där för en bättre helhet. awesome! vad tycks? kommentera nu sötnosar. ♥

Han hade rätt, helt och hållet. Kanske skulle det vara värt det, jag menar att genom vara Melody så ingick det även att sjunga. Vilket var det jag levde, älskade och brann för.

Skillnaden skulle bli att privatlivet var borta, skulle det värt det? Skulle jag dö, precis som i min dröm? Jag vände blicken mot Justin, han var ju fullt levande och ändå behövde han utstå all press och förföljelse av paparazzis och fans. Jag såg upp i taket och tankarna fortsatte i en oändlighet.

"vi ses snart igen, jag lovar" sa Justin och såg mig i ögonen. Jag nickade kort innan jag la armarna om hans nacke och drog in honom i en hård omfamning. Han lindade sina armar runt min midja och pressade mig ännu närmre sin kropp. Jag slöt mina ögon och kramade honom ännu hårdare för någon sekund innan jag släppte taget och tog ett steg tillbaka. Han log snett mot mig och vände sig sedan om och gick den korta gången ner till sin bil. Jag vinkade när han tittade på mig en sista gång genom fönstret innan han körde ifrån huset. Jag suckade och gick in igen, in i det nu tomma och kalla huset. Jag la mig på soffan och fortare än jag anat somnade jag.

*

"gumman, vakna. Vi är hemma igen" mammas mjuka röst trängde genom och jag slog trött upp ögonen. Hon satt på soffkanten och såg ner på mig med ett litet leende. Hon strök försiktigt handen över min kind och panna, jag satte mig fort upp och slog armarna om henne.
"oj" hörde jag henne förvånat säga innan hon kramade mig tillbaka. "vi har saknat dig också" sa hon utan att jag behövde säga något, hon förstod ändå. Jag hälsade på pappa innan jag tillsammans med mamma gjorde te för att vi sedan skulle sätta oss i utomhus möblerna på verandan då jag frågat om jag kunde få prata med henne. Jag virade in mig i en filt och satte mig i en utav stråfåtöljerna så det knakade hemtrevligt i stolen. Mamma satte sig i den bredvid och tog sedan sin varma kopp i händerna och satte den i sitt knä, för en stund satt vi bara och såg på stranden, vågorna och den orange rosa himlen. 
"vad har du hjärtat, gumman?" frågade hon till slut, trött vände jag blicken mot henne och suckade. 
"jag vet fortfarande inte vad jag vill göra, mamma. Och jag börjar få panik över det" svarade jag och mamma log genast mjukt mot mig medan hon fick något beslutsamt i blicken. 
"lyssna noga nu, Stella" sa hon och jag nickade fort. "tänk inte på mig och pappa, tänk inte på hur det här kommer affektera oss eller vad vi tycker du ska göra. Vi vill att du ska göra det som känns och är bäst för dig, om det hade varit så att du kom och bad om hjälp för att välja collage. Då hade vi kunnat hjälpa dig, sagt vad vi skulle vilja att du gick i för skola eller inriktning. Men det här, gumman, det här är för resten av ditt liv. Det här kommer påverka din framtid, dig som person, ja, vi kan inte förneka att det också kommer påverka dina närmaste" sa hon men ryckte på axlarna.
"jag är trött, mamma" svarade jag med svag röst. 
"jag förstår det hjärtat. Men så fort det här är över och du har bestämt dig så lovar jag att det kommer kännas lättare" 
"men tänk om jag förlora massa fans, tänk om de kommer hata mig" sa jag förtvivlat och avslöjade mina värsta farhågor. 
"tänk om... Tänk om jag förlorar allt" det sista kom ut som en viskning och jag såg tyst ner i min rykande tekopp. 
"jag tänker inte ljuga för dig nu, det kommer bli tufft att gå ut där och säga vem du egentligen är. Du kommer förlora fans, du kommer få hat, du kommer tycka att livet inte kan bli sämre att du redan befinner du längst ner" sa mamma och jag såg förskräckt på henne. 
"men" la hon till. "du kommer få nya fans, vi kommer fortfarande älska dig också en ung man vid namn Justin. Och vi kommer vara där varje ögonblick det känns som om du ska knäckas eller brytas i två för att stötta dig och få dig att se alla positiva saker. Saker som är så mycket bättre än allt de dåliga, saker som du för tillfället bara har glömt. För gumman, ända sedan du har varit liten har detta, sjungandet, varit det ända du velat göra. Det fanns inga andra alternativ, det här är det du älskar att göra " sa hon och sträckte sedan fram armen för att lägga en slinga av mitt hår bakom mitt ena öra. Jag log snett mot henne med tårar i ögonen, jag vände sedan blicken mot solen och kände vinden som försiktgt lyfte på håret från min rygg.

Jag lät tankarna flyga runt i ett ända stort virr varr av galenskap, de knuffafdes och slogs tills en överlevde och slängde upp segernäven i lyften med ett triumferande leende. Jag tog ett djupt andetag såg på mamma igen. 
"jag vet vad jag vill göra" sa jag.

”I love you” viskade jag i hans öra innan jag fick honom att släppa mig så jag landade i den blöta sanden. Tätt intill honom rundade jag honom och stod pressad mot hans bröst, jag grep tag i hans händer och placerade dem busigt om mina bröst medan jag sträckte på mig och kysste honom. Hans grepp hårdnade och han pressade sig närmre min kropp.

”easy tiger” mumlade jag mot hans läppar och han stönade tyst, jag skrattade lågt åt honom och lindade mina armar runt hans hals.

”vi måste börja dra oss hemåt” mumlade jag mot Justins läppar.

”no” mumlade han tillbaka och kysste mig igen, efter en stund då jag återigen lyckades komma tillbaka till verkligheten sträckte jag på överkroppen samtidigt som jag la armen över mina bröst.

”nej, seriöst. Det blir snart mörkt” sa jag och såg allvarligt ner på honom, han suckade i sanden men nickade. Nöjt reste jag på mig från hans höfter och fick fort på mig bh:n och min tröja, Justin reste sig från marken och borstade bort sand en från sina byxor och rygg innan han drog på sig sin t-shirt.

Med ett leende på läpparna, som fort smittade av sig på Justin, grep jag tag i hans hand och styrde stegen mot stigen som skulle leda oss tillbaka till bilen.

*

"the Justin Bieber experience"

Jag körde in dvd skivan i dvd:n och satte mig sedan bredvid Justin i soffan. Jag valde ”spela alla avsnitten” och snart började det bekanta intro låten till Glee spelas. Jag log och gosade ner mig mot Justin som la armen om mig, en genomgång av vad som hänt i tidigare avsnitt rullade förbi innan det började. Jag hade alla säsonger som kommit ut i en fin liten box och gillade att droga avsnitten när jag var ledsen, glad, ensam, alltid. Jag sjöng nästan alltid med i låtarna och skruvade upp volymen så musiken pumpades ut genom högtalarna och fick det att vibrera i bröstet på mig.

Just det avsnittet som vi tittade på nu hette ”Comeback” och jag log förväntansfullt på Justins reaktion, då avsnittet till en del handlade om honom.

Om ”Bieber Fever” och hans hår, jag såg roat på tv skärmen då avsnittet riktade in sig mer på Sam.

Han kammade sitt hår till frisyren Justin bart i början av sin karriär medan han pratade om att ingen var mer rock n’ roll än Justin Bieber. Jag skrattade lågt då jag kände hur Justin stelnade till, jag vred på huvudet och såg på hans chockade ansikte.

”han…” sa han och pekade på tv. ”jag…” jag skrattade och skakade på huvudet.

Sam hade nu berättat för en grupp tjejer att han var ”the Justin Bieber experience”. Tjejerna såg lagom roade ut tills Sam hade kommit en bit in i Justins låt ”Baby”. Tjejerna skrek högt och kastade sig på Sam som ramlade på sin förstärkare och blev begravd under tjejerna.

”svikare!” utbrast Justin bredvid mig och jag skrattade roat åt honom.

”känner du dig utbytt?” frågade jag och använde mig av en röst som uppskattades av bebisar.

Justin plutade med underläppen och jag kunde inte hindra mig själv från att skratta igen.

”hey, you are the one and only Justin Bieber. Glöm inte det, ingen kommer någonsin att kunna ta din plats i dina beliebers hjärtan” sa jag och medan jag sa mitt lilla tal hade han vänt på huvudet mot mig och såg på mig med en intensiv blick. Han lutade sin panna mot min och våra näsor nuddade varandra.

”I love you, forever and always” sa han och ett stort leende spred sig på mina läppar. Jag pressade mina läppar mot hans och han besvarade den fort genom att sticka in sin tunga i min mun. Snart låg han över mig i vår mjuka soffa och på tv fortsatte Glee rulla utan att vi tog någon som helst notis till den.

*

”när måste du åka igen?” frågade jag senare på kvällen. Vi satt nu uppe på mitt rum, stereon spelade musik och Justin höll för tillfället på med att titta sin Twitter.

Han såg upp från skärmen och såg sorgset på mig. ”imorgon” svarade han och jag nickade ledsamt.

”jag ska ha en avslutande konsert här i LA och sen ska jag till New York för en massa radio intervjuer och vanliga intervjuer” fortsatte han och jag kände hur modet sjönk ännu mer.

Han skulle inte ens vara i samma delstat som mig under någon längre tid, utan skulle iväg för att göra sitt jobb precis som jag egentligen också borde göra. Men för tillfället inte kunde.

Jag la mig ner i sängen innan jag suckade, jag tänkte på det Justin hade sagt i morse.

”men kom ihåg att det här beslutet inte ska vara för någon annan, det ska helt och hållet vara för dig, dig och ingen annan. Jag kan förstå att du tänker på din familj, men dem kommer klara sig.

Jag lovar, jag själv var också tveksam i början om jag skulle ta chansen. Om jag skulle låta mamma offra allt och släppa allt jag hade. Till slut gjorde jag det och jag kan säga att det var värt det, jag levar dröm livet. Gör det jag älskar och gör även andra glada”

Han hade rätt, helt och hållet. Kanske skulle det vara värt det, jag menar att genom vara Melody så ingick det även att sjunga. Vilket var det jag levde, älskade och brann för.

Skillnaden skulle bli att privatlivet var borta, skulle det värt det? Skulle jag dö, precis som i min dröm? Jag vände blicken mot Justin, han var ju fullt levande och ändå behövde han utstå all press och förföljelse av paparazzis och fans. Jag såg upp i taket och tankarna fortsatte i en oändlighet.

kort, jag vet! men jag ska titta på en film med mamma o min lilla syrra så det här var vad jag hann med. :)

hope u guys liked it anyway! ;) kommentera! ♥

Till slut trängde han in och jag andades ut i välbehag, han stötte snabbt och hårt för en stund innan det blev lugnare och mer kärleksfullt. Jag grep tag om hans ansikte och kysste honom hårt.

Hans händer vandrade över min kropp och jag log svagt mot hans läppar.

Ett par armar lindade sig om min midja och jag log ner mot pannkakan i stekpannan innan jag kände Justins läppar mot mina hals. Jag fnissade då det kittlade till och vred mig i hans grepp för att sedan lägga armarna runt hans hals.

”god morgon sexy” mumlade han med sin morgonröst innan han mjukt tryckte sina läppar mot mina.

”ska du säga” sa jag när han lutade sig tillbaka, han gav mig ett snett leende och jag släppte honom för att vända mig mot spisen igen. Vi dukade gemensamt bordet innan vi slog oss ner för att äta frukosten eller ska jag säga lunchen då klockan redan var tolv.

Vi samtalade lätt om vad som hänt sedan vi var särade och jag kände återigen den stora stenen som tryckte ihop bröstet på mig då jag visste att jag snart skulle behöva ta ett beslut, på riktigt.

Jag kunde inte dra ut på det hur länge som helst, fansen skulle snart tro att jag hade gått och dött.

”Jag är rädd, Justin” viskade jag fram samtidigt som jag kände hur mina ögon tårades.

Justin avbröt sig mitt i sin mening och han såg först oförstående på mig innan mjuknade, han sträckte ut armarna mot mig och jag reste mig hastigt och satte mig i hans knä.

Tårarna rann och jag tryckte mitt ansikte mot hans hals i hopp om att få tröst.

”hey” sa han mjukt och jag lyfte på huvudet för att se på honom. ”det finns inget att vara rädd för”

”men tänk om jag väljer fel?” frågade jag förtvivlat. ”tänk om jag väljer att leva utan hemligheten och inser att det blev en fullkomlig katastrof!?” frågade jag och kände hur paniken växte inom mig.

”det kommer inte bli en katastrof, bara annorlunda. Men det är något man illa tvungen måste bli van vid, det ända stora problemet är egentligen bara paparazzoerna. Fansens närvaro uppskattar man grymt mycket om man jämför med paparazzoerna” sa Justin lugnt. ”dessutom jag kommer vara där och hjälpa dig så gott jag kan genom det” la han till efter en stund, jag lyfte huvudet återigen från hans axel och såg på honom med stora ögon.

”kommer du?” frågade jag.

”men det är väl klart jag kommer att vara, tror du att jag kommer lämna dig eller?” frågade han och skrattade, jag små log med honom och kände hur jag genast lugnades över detta faktum.

Genom att jag hade Justin vid min sida hade jag alltid någon som delade samma värld, samma hektiska och stressiga värld, någon som förstod mina klagomål och inte tyckte jag lät otacksam eller snobbig. Inte för att jag någonsin hört Paige säga något sådant, men om jag lyssnar på mig själv så är det så jag tolkar att andra skulle tycka. Ett annat plus med att ta av sig lös huden och kontakt linserna, var just att ta av sig dem. Att hela tiden bekymra sig över att huden kanske faller av eller att jag skulle ha glömt linserna var något som jag ständigt behövde ha under kontroll och inte glömma.

Men om det inte fanns någon skillnad mellan Melody och Stella längre skulle inte det vara något problem längre. Jag suckade.

”men kom ihåg att det här beslutet inte ska vara för någon annan, det ska helt och hållet vara för dig, dig och ingen annan. Jag kan förstå att du tänker på din familj, men dem kommer klara sig.

Jag lovar, jag själv var också tveksam i början om jag skulle ta chansen. Om jag skulle låta mamma offra allt och släppa allt jag hade. Till slut gjorde jag det och jag kan säga att det var värt det, jag levar dröm livet. Gör det jag älskar och gör även andra glada” sa Justin i mitt öra, jag lyssnade och sög in vartenda ord han sa. Här kom ännu ett bevis på att ha än vän eller till och med pojkvän som satt i samma båt var något att glädja sig åt, han förstod, han hade själv gått igenom det och visste konsekvenserna.

”tack” sa jag tyst och kysste honom, han besvarade snabbt kyssen och kramade om mig.

”ingen orsak, hoppas att det gjorde det hela lite lättare för dig” svarade han och log mot mig.

”det gjorde det” svarade jag tystlåtet.

*

Resten av dagen spenderade jag och Justin på stranden utanför huset, vi satt i sanden, vi lekte i vågorna och hade en allmänt härlig dag med varandra.

”kom, vi åker härifrån” sa jag och tog tag i hans hand.

”vart ska vi?” frågade han och sprang med mig upp till vår uppfart.

”jag ska visa dig en sak” svarade jag muntert och sprang fort in i huset för att hämta nycklarna till bilen och nappa åt mig en keps från hatthyllan. Jag gav kepsen till Justin innan jag satte mig i bilen och snart satt Justin bredvid mig i passagerarsätet, jag körde bort från vårt hus och bort från LA:s soliga stränder och istället mot bergen och skogen.

Av misstag hade jag en gång lyckats komma till denna plats, jag hade varit ute och kört och sedan bara hamnat där. Men sedan den gången hade jag kommit dit fler och fler gånger då jag insåg att jag älskade platsen och det var enkelt att rensa tankarna och klura ut vad man ville göra genom att titta ut över den vackra utsikten och se solen gå ner.

Man blev aldrig störd och vad jag visste, så var det inte många som visste att den ens fanns.

Jag stannade bilen och klev fort ur, jag log stort och tog täten. Jag grep tag i Justins hand medan vi gick nerför den lilla sluttningen som sedan tog oss ner till den lilla stranden som låg undan gömd och troligen bortglömd eller liknande. Jag såg gungan som fortfarande satt fast i trädet och släppte fort Justins hand för att skuttande springa fram till den. Nöjt slog jag mig ner på den smala plankan och gungade försiktigt fram och tillbaka över vattnet nedanför.

”vart är vi?” frågade Justin som hade slagit sig ner i sanden en bit bort från vattnet, jag såg på honom innan jag reste mig upp och gick fram till honom. Han såg med glittrande ögon upp på mig, jag satte mig över hans höfter vilket fick honom att lägga sig på rygg och se roat på mig.

Jag satte mina händer på en varsin sida av honom och böjde mig ner mot hans ansikte.

”det här är mitt speciella ställe, där bara speciella människor får lov att besöka” svarade jag och ett stort leende spred sig på hans läppar.

”så jag är speciell med andra ord?” frågade han.

”mer än speciell” mumlade jag innan jag böjde mig ner den sista biten innan jag tryckte mina läppar mot hans. Han besvarade kyssen och hade fort sina händer innanför min tröja, jag log smått mot hans läppar och kände hur hans händer smekte över min rygg. Han drog upp den och var snabb med att dra den över mitt huvud, jag flinade mot honom innan jag började fingra på hans tröja, jag drog upp den över hans mage för att sedan dra av den helt och olyckligtvis skvätte massa sand och fick oss att kort skratta. Jag kysste honom snabbt på munnen igen innan jag trevade ner över hans hals och ner till hans bröst, över hans mage och ner till hans byxlinning. Ett stön slapp ur Justins mun och jag flinade retfullt innan jag gick upp till hans ansikte igen, jag gav honom en stor och härlig kyss mitt på munnen och öppnade hans mun med min tunga. Jag kände Justins händer över min rygg och hann inte stoppa honom för än han hade lyckats knäppa upp min bh. Jag tryckte mig fort från honom och med hjälp av armen höll jag bh:n på plats över brösten.

”Justin” sa jag. ”glöm inte att vi är på en allmän plats” sa jag och Justin såg upphetsat och en aning otåligt på mig.

”ah!” utbrast han och reste sig fort från sanden. ”du gör mig galen” sa han och gick mot vattnet.

Jag skrattade svagt och såg på hans ryggtavla då han stod och såg ut över vattnet, jag lät blicken svepa över platsen för att försäkra mig om att det verkligen var folktomt.

Jag tog sedan hastigt av mig bh:n, la den i sanden och sprang mot Justin. Jag slängde mig på hans rygg medan jag skrattade, han vacklade till lite över min tyngd men hann ändå få ett bra tag om mina ben och höll mig på plats.

”I love you” viskade jag i hans öra innan jag fick honom att släppa mig så jag landade i den blöta sanden. Tätt intill honom rundade jag honom och stod pressad mot hans bröst, jag grep tag i hans händer och placerade dem busigt om mina bröst medan jag sträckte på mig och kysste honom. Hans grepp hårdnade och han pressade sig närmre min kropp.

”easy tiger” mumlade jag mot hans läppar och han stönade tyst, jag skrattade lågt åt honom och lindade mina armar runt hans hals.

tada, jag fick internetet i alla fall! :DDDDD hahaha, hoppas ni gillade det.

vad tycks? kommentera. ♥

”I love you” sa jag, hennes blick vändes fort och skrämt mot mig.

Hon stirrade storögt på mig och rörde sig inte hur fläcken, jag såg lugnt tillbaka på henne.

”Justin?” viskade hon fram.

Jag kunde inte förstå, kunde inte få inte i huvudet, att han faktiskt stod några meter bort. Med ett leende på läpparna, glada ögon och sa ännu en gång att han älskade mig.

Försiktigt, utan att ta bort blicken från honom av rädsla över att han skulle försvinna, la jag ner gitarren på scen golvet och vände mig mot honom. Jag gick med långsamma steg mot kanten och tog de tre trappstegen ner till golvet. Han stod kvar på samma ställe och lät mig komma till honom, jag sträckte ut handen och rörde på hans bröst då jag kom tillräckligt nära.

Mina fingertoppar mötte tyg och värmen från hans kropp, jag stirrade på min hand innan jag vände upp blicken till hans ögon. Ett brett leende spred sig på mina läppar.

”du är här, på riktigt!” utbrast jag och han hann nicka innan jag slängde armarna om honom.

Han lindade sina armar runt mig och kramade mig hårt tillbaka, jag borrade ner mitt ansikte mot hans hals och andades djupt och drog samtidigt in hans doft.

”vad gör du här?” frågade jag sedan och släppte honom.

”för att träffa dig såklart, jag vet att du har tagit en paus. Men jag har saknat dig otroligt mycket och behövde se dig” förklarade han och såg mig i ögonen. Jag log gulligt mot honom och smekte honom försiktigt över ena kinden.

”jag har saknat dig också” sa jag, vi stod där och såg varandra i ögonen och njöt för tillfället av ögonblicket. Sedan slog det mig, han var Justin Bieber!

”tänk om någon ser oss!” utbrast jag och slet mig ifrån honom. ”har någon sett dig? Vet någon att du är här?” frågade jag till den förvånade Justin.

”ehm… för det första är det inte en enda själ i den här skolan förutom du, jag och kanske någon lärare. Och för det andra, ja… någon eller jag kanske ska säga några har sett mig” sa han och såg osäkert på mig.

”vad menar du?” frågade jag misstänksamt.

”jag såg dig…” började han. ”och gruppen av tjejer. Jag hörde sakerna de sa till dig och jag kunde inte bara låta det vara” sa han och fick något hårt i blicken.

”Justin!” utbrast jag förtvivlat. Vad skulle de tro? Att en kändis helt plötsligt skulle börja bry sig om någon slumpmässig tjej? Och varför han var här, över huvud taget?

”men vad tror du Stella? Tror du att jag bara ska låta det gå förbi, ignorera? Då känner du inte mig lika bra som du trodde” svarade han. ”jag älskar dig och jag tänker inte låta någon behandla eller säga saker som det där till dig” Jag såg på honom en stund innan jag mjuknade.

”tack så mycket” viskade jag till slut och såg ner i golvet.

Ett finger tiltade upp mitt ansikte igen och jag såg in i Justins ögon.

”ingen orsak. Men är det så här du blir behandlad, på riktigt?” frågade han och såg oroligt på mig.

Jag suckade och fingrade nervöst på min tröjärm.

”ehm… ja. Men jag har slutat bry mig, de kan säga vad de vill” svarade jag.

Justin muttrade något ohörbart och jag såg roat på honom.

”vilka var det? Vad heter dem?” frågade han sedan.

”ehm…” sa jag och såg osäkert på honom, han gav mig en menande blick och jag gav upp.

”det var Britney och hennes lilla gäng av marionetter som gör allt för henne” svarade jag med en suck.

”Britney…” mumlade han och tänkte, innan hans haka föll och han stirrade på mig med stora ögon.

”Britney, Britney” upprepade han och såg på mig. ”Britney, Dimitris Britney”

Jag skrattade över hans reaktion men nickade. ”ja, det är Britney som Dimitri var otrogen med”

Han fick en hatisk blick och muttrade igen, jag skrattade lågt.

”hey! Jag bryr mig inte, det borde inte du göra heller för om det inte hade hänt hade jag kanske fortfarande varit tillsammans med honom. Tveksamt, men i alla fall och då hade inte ”vi” funnits” sa jag lugnande och ställde mig på tå för att komma i jämnhöjd med hans ögon.

Han log och la armarna om min midja. ”jag älskar dig också” sa jag.

*

”wow, vilket hus” sa Justin när jag hade visat honom de flesta rummen och vi nu hade kommit till altanen. Jag såg ut över sandstranden och på vågorna som lekte i havet.

”har alltid älskat det här huset, men speciellt den här stranden. Bra ställe att tänka på” svarade jag och såg på honom, han log mot mig och tog sedan min hand och flätade samman våra fingrar.

”kom så ska jag visa mitt rum” sa jag och drog med honom in.

Jag gick före, fortfarande med hans hand i min, uppför trappan och bort till min dörr.

Jag öppnade den och klev in, Justins blick svepte över sängen och de två andra dörrarna och log.

”låt mig gissa, walk in closet och ett badrum” sa han och pekade på dörrarna, jag skrattade.

”självklart” svarade jag. Jag släppte hans hand för att sedan ta några till kliv in rummet och le stort åt det, jag vände mig sedan om för att titta på honom och hoppade till då han stod någon decimeter från mig. ”du skrämde…” började jag och såg in i hans ögon. Hans ögon utstrålade saknad, hunger och åtrå. ”… mig” avslutade jag innan jag kysste honom.

Han besvarade ivrigt kyssen och jag la mina händer på hans kinder och drog honom närmre.

Till slut avbröt vi kyssen då brist på syre gav oss andnöd, andfått lutade jag mig bak för att se på honom. Jag såg in i hans ögon, begäret efter honom väcktes och spred sig genom kroppen på mig likt en skogsbrand och innan jag hann tänka slängde jag mig på honom med sådan kraft att han stapplade bakåt och föll ner i min fåtölj. Jag var snabb med att ställa mina knän på en varsin sida av hans ben och återigen pressa samman våra läppar.

Justins händer gled längst min rygg, över min rumpa för att sedan placerade dem på mina lår. Långsamt reste han på sig med mig på sina höfter och styrde stegen mot min säng, han la försiktigt ner mig på madrassen med honom ovanpå.

”vart är dina föräldrar?” frågade han och avbröt kyssen.

”bortresta” svarade jag och ett leende spred sig på hans läppar innan han tryckte sina läppar mot mina, han öppnade min mun med hjälp av sin tunga och jag mötte hans med min egna.

Mina händer gled längst hans armar och ner till hans byxlinning, jag grep tag i tyget till hans t-shirt och började dra den uppåt. Han lyfte hastigt på överkroppen för att fort kunna dra av sig tröjan och slänga den på golvet, jag drog samtidigt av mig min tröja och jag såg hur Justins blick svepte över min kropp innan han böjde sig över mig igen.

Han kysste lätt mitt ena nyckelben innan han trevade upp till min hals medan jag med ivriga fingrar började knäppa upp knappen på hans jeans och dra ner gylfen. Jag vred på huvudet samtidigt som Justin lyfte på sitt och våra läppar fann varandra igen, han la sin tyngd på mig istället för att hålla sig uppe med hjälp av sina armar för att sedan kunna smeka mig fort över magen innan han gick ner till mina jeans. Han knäppte upp knappen och reste återigen på sig för att sedan ta tag i kanterna på jeansen och dra av dem och sedan slänga dem åt sidan.

Vi rullade runt och jag gjorde fort samma sak med Justins byxor, jag tryckte min kropp mot hans och ett litet stön slapp ur min mun då jag tryckte mina läppar mot hans igen.

Med lätthet fick Justin upp min bh och slängde även den på golvet, jag kysste honom hett och hungrigt och snart var resten av våra underkläder tillsammans med de andra på golvet.

Vi rullade återigen och jag väntade otåligt på att Justin skulle få på sig kondomen, jag tryckte mig hårdare mot honom och Justin stönade lika otåligt.

Till slut trängde han in och jag andades ut i välbehag, han stötte snabbt och hårt för en stund innan det blev lugnare och mer kärleksfullt. Jag grep tag om hans ansikte och kysste honom hårt.

Hans händer vandrade över min kropp och jag log svagt mot hans läppar.

”hey!” sa hon glatt men gick direkt till oroad när hon såg mitt skärrade ansikte.

”mår du bra?” frågade hon och tog tag i mina överarmar.

”jag tror jag håller på att bli galen” svarade jag och drog fort med henne bort från skolan.

”ring om det händer något okej? Bra, krya på dig nu gumman så ses vi när vi kommer hem” sa mamma och pussade mig på pannan. Jag vinkade så länge jag kunde se bilen och tappade sedan leendet som jag hade haft på läpparna och gick in i huset igen.

Två veckor hade gått i skolan och jag hade fått en kvarsittning, som var ena anledningen till varför jag låtsades vara sjuk för att få stanna hemma. Den andra anledningen var att ett bröllop inte passade speciellt bra just nu, att behöva spela glad under två hela dagar var för mycket.

Jag kastade en blick på klockan och gick sedan upp för att byta om innan jag skulle behöva ta mig bort till skolan. Jag drog på mig ett par ljusa jeans och en vit top med broderade mönster på bröstet, jag flätade mitt hår i en slarvig fläta på sidan av ansiktet och gav mig själv en snabb blick i spegeln innan jag sprang nerför trapporna och ut i hallen.

Jag satte mig på cykeln och cyklade den egentligen väldigt korta biten till skolan, att ta bussen har jag alltid gjort för att det blivit en vana och där jag alltid mötte upp Paige.

Jag låste cykeln och gick med en suck mot entrén av skolan, Welcome to hell.

”det här är så ditt fel” jag stannade i korridoren och la trotsigt armarna i kors.

”ursäkta, bitch?” frågade jag.

*

Jag gick uttråkat genom den fullproppade korridoren för att ta mig bort till matsalen där jag skulle möta Paige för att äta lunch. Jag gick in genom de två dubbeldörrarna och möttes ännu en gång av ett rum fullt av människor. Alla pratade och skrattade högt vid sina bord medan de åt dagens lunch som bestod av pasta och köttfärssås.

Jag började bana mig genom bordet när ”usch, hon ser bara värre ut för varje dag som går” långsamt vände jag mig om för att se att det var Britney. Vilken överraskning!

”ursäkta?” frågade jag och såg ner på henne.

Hon ställde sig upp för att komma i jämnhöjd med mitt ansikte innan hon svarade.

”jag menar, det kan inte vara lätt att bli dumpad av sin kille” sa hon. ”särskilt när man ser ut som du gör, måste ta hårt på självförtroendet som redan måste vara minimalt. Jag menar, vad finns det att älska?” svarade hon bitchigt, jag kände hur det tog på mig mer än jag ville och jag fick kämpa för att inte springa därifrån.

”jag kan fråga dig samma sak, Britney. Hur är det att vara en falsk hora som knullar andras pojkvänner?” frågade jag henne och det blev dödstyst i hela matsalen.

”jag… jag” började hon stamma fram.

”hur är det att leva ett liv där man inte har några äkta vänner, ingen som älskar en för den man är eller att behöva fjäska till sig alla betyg, på ett sätt som bara gud vet hur, eftersom du är så jävla dum i huvudet att du inte kan tänka själv” predika jag och Britney började se otroligt obekväm ut.

”och du, det gör inget att du hade sex med Dimitri. För då slapp jag tillfredsställa honom innan han hade gått och knullat ett djur i sin desperation. Men sedan slog det mig, du var antagligen djuret” sa jag och ett högt ”oh” gick genom matsalen, Britneys blick kastade sig från sida till sida medan jag såg hur de tårades i hennes ögon över mina ord som var både förolämpade men också skämde ut henne inför i stort sett hela skolan.

”vem tror du att du egentligen är? Tror du själv att du är så jävla älskad? Vem är losern på skolan om inte du? Och om du hade sett något bättre ut, eller vänta, enormt mycket bättre ut så kanske Dimitri inte hade behövt gått bakom ryggen på dig” svarade hon iskallt.

”varför alltid utseendet? Är du så himla osäkert på ditt eget att du alltid måste tracka ner på mitt? Men hey, jag bryr mig inte vad du tycker om mig eller vad någon annan tycker om mig i den här skolan. Snart går jag ur, flyttar härifrån och en dag kommer du att tvätta min bil eller servera mig kaffe på något billigt café som jag var tvungen att gå till då alla andra ställen var stängda” sa jag och hon såg hårt på mig och knep ihop läpparna till ett smalt sträck.

Jag vände mig om för att gå därifrån då jag inte hade något mer att säga till henne.

”jag tycker om mig själv, jag gillar mitt utseende och kan stolt visa upp mina föräldrar då jag brås mycket på dem. Om du brås lika mycket på dina föräldrar så kan ni börja kallas Familjen McUgly” sa hon och där gick hon över gränsen, klippte fel tråd, tryckte på fel knapp.

”tja, snart är du inte lika lik dem längre” sa jag och slängde mig på henne.

*

Jag drogs ur minnet och såg nöjt på blåmärket som pryde hennes ena öga.

”om du inte varit en sådan uppblåst hora så hade det här aldrig hänt” svarade jag.

Hon fnös ljudligt och såg nedlåtande på mig.

”då ska vi se, flickor” sa Ms. Humber när hon kom för att öppna dörren intill det klassrummet vi skulle tillbringa de nästa två timmarna. Men en suck gick jag efter Britney in och vi satte oss i en varsin ände av rummet, jag vände mig mot tavlan och såg på Ms. Humber.

”idag, som straff, ska ni prata” sa hon och satte sig på katederns ena hörn.

”prata?” frågade jag förvirrat.

”prata om det som hände, prata om fientligheten som är mellan er två” svarade hon och jag stirrade på henne. Var hon inte riktigt klok eller?

”för att i slut ändan förlåta varandra och gå vidare” okej, hon är borta, förlorad. Hon måste ha tappat hjärnan på väg hit. Jag stönade lågt medan Ms. Humber började prata. HELP ME!

*

De två långa timmarna passerade med att Ms. Humber försökte få oss två vänner, vilket vi båda visste var omöjligt. Hon hade suckat besviket när passet var slut och hon var tvungen att släppa oss.

Jag reste mig hastigt ur stolen och kom fort ut ur klassrummet, bakom mig hörde jag ljudet av Britneys klackar mot stengolvet och himlade med ögonen.

In genom ingången kom resten av hennes lilla gäng, också dem på höga stiletter och antingen korta kjolar eller shorts.

”äntligen lite vettigt sällskap!” utbrast Britney och sprang på sina nätta små ben bort mot sin klunga.

”du förtjänade inte att få kvarsittning, hela händelsen var bitchen härs fel” sa Klara och såg sorgset på Britney innan hon gav mig en kall blick. Jag fnös och mumlade ”idioter” mellan tänderna medan jag fortsatte mot utgången.

”ursäkta, har du mer på hjärtat?” frågade Helen och svängde med sitt platinablonda hår.

Jag klev ur bilen och såg på den lagom stora byggnaden för en skola.

Turnén var över och jag var ledig igen, i alla fall för ett par veckor framåt. Det hade varit tomt utan Stella och ”Overboard” hade behövt tagits bort från listan då vi inte kunde hitta en ersättare.

Återigen brann saknaden efter henne genom min kropp och jag kunde inte vänta på att hitta henne därinne. Jag hade kontaktat Paige då ingen öppnade hemma hos henne och hon hade informerat mig om att jag kunde hitta henne här. Jag drog luvan längre ner för ansiktet medan jag gick mot en dörr.

Jag ryckte i handtaget och dörren öppnades, skolan var tyst och tom då det var lördag och inga elever egentligen skulle vara här. Men tydligen så hade Stella fått kvarsittning av någon anledning som jag inte riktigt hade klar utan visste bara att hon hade bråkat med någon tjej.

Ju längre in i skolan jag kom ju högre blev rösterna som jag hade börjat höra, tillslut stannade jag vid en vägg för att sedan försiktigt kika fram. Det jag såg var en grupp tjejer, de alla såg ut att komma från rika familjer då de alla bar på fina klädesmärken och liknande minner som visade att de tyckte de var tusen gånger bättre än alla andra. Mittemot dem stod Stella, ensam.

”ursäkta, har du mer på hjärtat?” frågade en tjej med riktigt blont hår.

”nej, varför skulle jag vilja prata med er frivilligt?” svarade Stella och la armarna i kors över bröstet.

”jag tycker du borde tänka på din attityd när du pratar med oss, för vi kan såhär lätt” sa tjejen som stod längst fram med brunt hår och knäppte med fingrarna som för att demonstrera. ”förstöra ditt liv”

Stella hånskrattade henne rakt i ansiktet.

”grejen är att du inte ens känner mig, men ändå så har du av någon anledning bestämt dig för att det är jag som ska vara offret för dina blickar och kommentarer” svarade Stella.

”jag tittade mig omkring, letade efter den mest patetiska och fulaste varelsen och såg ingen annan bättre än dig” svarade den brun håriga tjejen med ett leende, tjejerna runt henne skrattade och några gjorde high five.

”wow, du borde hitta på något nytt. Dina kommentarer om mitt utseende börjar bli gammalt”

Vänta, vad? Vad är det som händer? Vilka är de här tjejerna? Och vad är det de säger till Stella?

Är det såhär hon blir behandlad i skolan? Fått dagligen elaka kommentarer?

”visst, det finns många brister hos dig som man kan skoja om” svarade hon fort. ”men det är alltid ditt utseende som överträffar allt och området är så stort så att det finns alltid saker att klaga över”

Stella fick en hård blick men jag kände ingen det strama uttrycket hennes läppar fick och visste att det snart skulle rinna tårar från hennes ögon. Jag skulle precis gå fram för att stoppa det hela när den brun håriga tjejen snabbt började prata igen.

”jag menar, titta på ditt hår, dina höfter, dina bröst, din mage, dina ögon, dina ben. Alltingen är de fula, ojämna eller helt enkelt fel. Vilken kille skulle vilja ha den här kroppen? Svaret är ingen” nu rann tårarna nerför Stellas kinder och jag såg hur det tog på hennes värdighet, snabbt vände hon sig om och sprang bort från den elaka gruppen av tjejer. De skrattade och skrek saker efter henne.

Med kall och hård blick gick jag ut och bort till dem, jag visste inte om de var beliebers eller haters men för tillfället spelade det ingen roll. Det ända jag ville var att själv få säga ett par ord till dem.

”omg, it’s Justin Bieber” andades en utav tjejerna och grep tag i sin kompis arm.

*

Efter att ha lämnat tjejerna med stora ögon och förvånad ansikten letade jag genom skolan för att finna Stella. Jag ställde mig ett ögonblick stilla för att lyssna efter ljud, efter en stund hörde jag ackord från en gitarr. Med långsamma steg gick jag mot ljudet och fann en dörr som det stod ”aula” på, jag öppnade försiktigt dörren och möttes av Stellas röst som precis började sjunga.

Jag klev in och såg att jag stod längst upp i aulan, längst ner av den långa trappan ledde en liten gång bort till den stora scenen som Stella satt på. I hennes famn hade hon gitarren och hon själv satt på en enkel stol och sjöng för mörkret.

I always knew this day would come
We’d be standing one by one
With our future in our hands
So many dreams so many plans

Always knew after all these years
There’d be laughter there’d be tears
But never thought that I’d walk away 
with so much joy but so much pain
And it’s so hard to say goodbye

But yesterdays gone we gotta keep moving on
I’m so thankful for the moments so glad I got to know ya
The times that we had I’ll keep like a photograph
And hold you in my heart forever
I’ll always remember you

Nanananana

Another chapter in the book cant go back but you can look
And there we are on every page 
Memories I’ll always save
Up ahead on the open doors 
Who knows what were heading towards?
I wish you love I wish you luck
For you the world just opens up
But it’s so hard to say goodbye

Yesterdays gone we gotta keep moving on
I’m so thankful for the moments so glad I got to know ya
The times that we had I’ll keep like a photograph
And hold you in my heart forever
I’ll always remember you

Everyday that we had all the good all the bad 
I’ll keep them here inside
All the times we shared every place everywhere
You touched my life
Yeah one day we’ll look back we’ll smile and we’ll laugh
But right now we just cry
Cause it’s so hard to say goodbye


Yesterdays gone we gotta keep moving on
I’m so thankful for the moments so glad I got to know ya
The times that we had I’ll keep like a photograph
And hold you in my heart forever
I’ll always remember you

Nanananana

I’ll always remember you
I’ll always remember you

Medan hon sjöng hade jag frånvarande med min blick fäst på henne, förflyttat mig nerför trappan och var nu vid foten utav den. Hon tog de sista ackorden och sedan spred sig tystnaden i den stora salen och jag andades djupt in och ut för att inte tappa fattningen.

”I love you” sa jag, hennes blick vändes fort och skrämt mot mig.

Hon stirrade storögt på mig och rörde sig inte hur fläcken, jag såg lugnt tillbaka på henne.

”Justin?” viskade hon fram.

ojoj. drama, drama, drama säger jag bara.

bitchen Britney kan gå o stoppa upp sig där solen aldrig skiner, right? ;)

vad tycks? vad tror ni händer nu? kommentera! ♥

”no, no, no” mumlade hon bakom handen.

”jag är ledsen, men jag behövde. En sista gång” förklarade jag medan jag såg henne backa bort, innan hon vände sig om och sprang. Goodbye my love…

Minuterar, timmar, dagar, månader, jag vet inte hur länge, men länge låg jag i min säng och bara låg.

Tänkte, sov och grät tyst för mig själv.

Mitt liv hade för tillfället blivit patetiskt och nästan inte ens värt att leva, jag hade lämnat Melody samtidigt som jag lämnat Justin och jag hade ingen aning om när jag skulle få se någon utav dem igen. Dimitri hade vi lyckats lura till att få honom att tro att inget utav de som han trott eller sett hänt på riktigt. Och dum som han är gick han rakt i fällan och går nu runt som att han aldrig rest runt i världen på jakt efter mig, som att han aldrig luskade ut min hemlighet, som att allt var frid och fröjd.

Vår splittring kommer han ihåg och att han hade varit otrogen mot mig med Britney men sedan fick vi med lite hjälp hans medvetslöshet som orsakades på vägen till flygplatsen och att han sedan vaknade upp i hans lägenhet, mer förvirrad än någonsin, att få honom på villovägar.

Han hade förtvivlat kommit för att hälsa på mig några dagar efter, jag hade låtsats spela förvånad och frågat vart han fått allt det strunt pratet ifrån. Han hade kliat sig i nacken och sedan försökt få ihop pusselbitarna genom att fråga vad jag ens gjorde hemma.

Jag hade förklarat med att jag hade haft extrem hemlängtan och kunde inte stanna i Afrika längre. Trumpen och fortfarande något förvirrad hade han lämnat mitt hus och jag hade återvänt upp till mitt mörka rum. Paige hade kommit ett par gånger för att hälsa på mig och berätta att skolan började snart, då hade jag alltså legat här i snart en månad. Att skolan skulle börja var ändå en bra grej för om jag inte kunde vara Melody behövde jag fortsätta vara Stella.

Jag behövde vara någon, dessutom gick hela den här hemresan ut på att lista ut vad det var jag ville göra med mitt liv.

Jag suckade och rullade runt i min breda säng, Justins ansikte dök upp på min näthinna och jag log svagt. Jag saknade honom, jag saknade allt som hade med honom att göra, turnén, sången, fansen, kärleken. Jag kastade en blick på klockan och stönade lågt över att det var mindre än en timme tills jag behövde släpa mig ur sängen, ta på mig kläder, försöka äta lite frukost innan jag behövde ta bussen till skolan.

De fyrtio minuterna gick fortare än jag velat och alarmklockan skrek ut sitt eviga pipande, jag slog trött till den innan jag tände den lilla lampan på nattduksbordet. Det svaga skenet lös upp en del av mitt rum och jag gick bort till mitt badrum, jag såg på mitt bleka ansikte, de lila ringarna under mina blåa ögon och på mitt hängiga hår. Jag tittade på mig själv med avsmak, jag måste verkligen göra något åt det här! Rycka upp mig, acceptera att det var jag som valde.

Jag gick bort till min garderob, drog fram ett par tight, ett par svarta, trasiga jeans short och en t – shirt med tryck. Jag drog på mig kläderna innan jag satte upp mitt hår i en bulle på huvudet och drog sedan på mig ett par svarta stövlar. Jag gick nerför trappan och bort till hallen och struntade i frukosten då jag visste att det ända bara var slöseri med tid att ens försöka få ner något.

Jag drog på mig en grön armé jacka och drog sedan till mig min väska, jag suckade lågt då mamma kom gående mot hallen. Jag hade hoppats på att bara smita ut omärkbart, komma genom skoldagen för att sedan återvända hem igen.

”lycka till i skolan nu, gumman” sa hon och kramade mig innan hon pussade min panna.

”jaja” mumlade jag innan jag öppnade dörren och försvann ut.

Jag gick längst gatan för att komma bort till busstationen, i fem minuter fick jag sitta på bänken innan jag såg den bekanta bussen komma inkörandes på gatan. Jag ställde mig upp och bussdörren öppnades, Cindys välbekanta ansikte log ner mot mig och jag gav henne ett tunt leende tillbaka.

”haft ett bra lov, Stella?” frågade hon glatt när jag gick uppför den lilla trappan.

”jadå” svarade jag och spelade munter. Jag vände mig sedan mot korridoren och såg att det som vanligt fanns platsen längst bort i bussen där Paige redan satt. Jag suckade lågt och började banna mig genom de lömska benen och väskorna.

”nej! Du överlevde, jag som hade hoppats på att du blev uppäten av ett lejon!” utbrast Britney när jag gick förbi henne och resten av bussen skrattade. Jag la ett leende på läpparna innan jag vände mig mot henne.

”nej, tyvärr. Lejonen gillar bara segt, falskt och en aning äckligt kött” svarade jag. ”synd att du inte var där, de hade med glädje ätit dig” Britneys haka föll och gav henne ett oattraktivt ansiktsuttryck, påminde lite om uttrycket och hade fått efter att jag gett henne örfilen. Minnet fick mig att le på riktigt och jag lämnade henne mållös och gick bak till Paige.

Hon flinade och gav mig en high five.

”så hur mår du, min sköna?” frågade hon sedan, jag log snett och la min väska i knät.

”sådär, jag behöver muntras upp i alla fall” svarade jag och Paige nickade instämmande på huvudet.

*

Dagen drog sig fram segare än jag trodde möjligt och det kändes som en evighet när klockans bekanta ringning ekade genom korridorerna och lät mig äntligen åka hem.

Jag slängde in i mina böcker i mitt skåp innan jag började gå mot utgången där jag skulle möta Paige, jag strosade ointresserat genom den långa korridoren och lät blicken svepta utan att egentligen titta.

Det bruna huvudet fick dock min uppmärksamhet och jag stirrade mig förvirrat omkring efter att finna det igen. Vem? Var det där Justin?

Jag fortsatte stirra och utan att jag märkte det hade jag redan kommit ut ur byggnaden och gick rakt in i Paige.

”hey!” sa hon glatt men gick direkt till oroad när hon såg mitt skärrade ansikte.

”mår du bra?” frågade hon och tog tag i mina överarmar.

”jag tror jag håller på att bli galen” svarade jag och drog fort med henne bort från skolan.

mellankapitel! i nästa händer det grejer! ;)

måste bara säger ett jättestort tack till alla fina kommentarer jag fick på förra kapitlet, verkligen!

jag är otroligt tacksam över att ha er som mina läsare,  finns inga bättre.

kärlek till er! ♥ vad tycks? kommentera. :)

“jag älskar dig också, no matter what” viskade jag fram och tog tag i hans hand, jag drog sedan med honom bort till rummet där jag hade alla samlade.

Jag svalde bort tårarna och klämde Justin hand innan vi rundade hörnet och kom in i rummet.

Jag la mina fingrar på tangenterna på pianot innan jag vände mig mot gruppen.

”just listen and thank you to you all” sa jag lågt innan jag började spela.

Here we are now
Everything is about to change
We face tomorrow as we say goodbye to yesterday
A chapter ending but the stories only just begun
A page is turning for everyone

So I’m moving on
Letting go
Holding on to tomorrow
I’ve always got the memories while I’m finding out who I’m gonna be
We might be apart but I hope you always know
You’ll be with me wherever I go
Wherever I go

So excited I can barely even catch my breath
We have each other to lean on for the road ahead
This happy ending is the start of all our dreams
And I know your heart is with me 

So I’m moving on
Letting go
Holding on to tomorrow
I’ve always got the memories while I’m finding out who I’m gonna be
We might be apart but I hope you always know
You’ll be with me wherever I go

Its time to show the world we’ve got something to say
A song to sing out loud we’ll never fade away
I know I’ll miss you but we’ll meet again someday
We’ll never fade away

So I’m moving on
Letting go
Holding on to tomorrow
I’ve always got the memories while I’m finding out who I’m gonna be
We might be apart but I hope you always know
You’ll be with me wherever I go

So I’m moving on
Letting go
Holding on to tomorrow
I’ve always got the memories while I’m finding out who I’m gonna be
We might be apart but I hope you always know
You’ll be with me 

Wherever, Wherever I go

Med tårar i ögonen spelade jag de sista tonerna innan de ljusnade och rummet blev tyst, jag såg upp från de vita tangenterna och såg Justin ensam kvar, det rann några få tårar nerför hans kinder och ett hopplöst ansiktsuttryck pryde hans ansikte.

Hon började spela på en vacker melodi innan hon med svag röst började sjunga, hon tog sedan i med nya krafter och sjöng högre. Jag slöt ögonen för att lyssna på texten och kände en smärta som från ett knivhugg i hjärtat då hon kom till första refrängen.

Hon tänkte lämna, lämna det här livet, lämna mig. Hon väljer det andra… Hon väljer hemligheten.

Jag hade intalat mig själv om att det var helt upp till henne, det var hennes liv och hennes val.

Jag skulle inte klaga, protestera eller på något sätt få henne att ändra sig.

Men ända kände jag ett enormt behov av att springa fram till henne, ruska om hennes lilla kropp och försökta övertyga henne om att stanna. Finna något annat alternativ än att lämna…

Sången gick mot sitt slut och jag insåg att det inte fanns något, absolut ingenting.

Tårar över att hon skulle åka rann nerför mina kinder och jag var för fast med min blick på Stella och för frånvarande i tankarna att jag inte märkte hur resten försiktigt lämnade rummet.

Stella spelade dem sista noterna innan hon snörvlade till och vände tillslut blicken mot mig.

”varför?” frågade jag svagt efter en stunds tystnad.

”jag måste hem, klura ut vad jag vill göra. Om jag vill ge upp mitt privatliv och leva fullt ut för min sångkarriär eller på något sätt fortsatta som jag alltid gjort. Därför måste jag ta en paus från allt detta, från sången, från fansen, från Melody, från… dig” avslutade hon och såg upp på mig med tårfyllda ögon. ”jag är ledsen, jag önskade att jag inte behövde göra det här mot dig. Men jag måste fokusera på mig själv en stund, jag hoppas du förstår?” frågade hon medan hon ställde sig upp och med några få steg stod hon framför mig. Mållöst nickade jag lamt och såg ner i marken.

”jag förstår” viskade jag fram.

”tack Justin” svarade hon och jag kände hennes mjuka fingertoppar mot min kind innan jag hörde hur hon började gå ifrån mig, paniken steg inom mig.

Jag måste… Snabbt vände jag upp mitt huvud och fann henne vid dörren, hon hade precis öppnat den och var på väg ut. Fort förflyttade jag mig mot henne, jag hann gripa tag om hennes handled innan hon klev ut i korridoren. Jag drog henne intill mig och innan hon hann protestera eller annat tryckte jag mina läppar mot hennes, hon stod stel av förvåning en kort stund innan hon besvarade kyssen.

Jag la försiktigt armen om hennes midja och kysste henne hårt och minnesvärt, hon smekte med sina händer upp längst mina överarmar innan de gick in mot halsen.

Plötsligt slet hon sig ifrån mig och såg med stora, uppspärrade ögon på mig. Hennes ena hand sträckte sig upp till hennes mun och hon skakade smått men panikslaget på huvudet.

”no, no, no” mumlade hon bakom handen.

”jag är ledsen, men jag behövde. En sista gång” förklarade jag medan jag såg henne backa bort, innan hon vände sig om och sprang. Goodbye my love…

short, i know. men det här är det jag orkar åstakomma just nu.

men jag hoppas ni tyckte om det i alla fall. vad tycks? kommentera! ♥

bli inte lata när det gäller kommentarer nu! ;) ni som var så EXTREMT duktiga förut, det är ni fortfarnade men ni var äääääännu bättre. :P

kärlek till er.

GLÖM INTE ATT RÖSTA OXÅ, INFO OM DET LIGGER HÄR UNDER. :DDDD

”så det säger du, slyna? Och hur i hela helvetet ska du veta det?” frågade han och höjde på ögonbrynen.

”åh, jag har nog känt ditt stånd mot mina lår flertal gånger och det har inte varit något stort tryck mot benet inte, knappt märkbart. Dessutom är du väldigt klumpig i dina rörelser med händerna vilket gör det hela blir väldigt obekvämt” avslutade jag och ställde mig sedan upp för att gå därifrån.

Jag hörde låga fniss bakom mig och log nöjt. Där fick han så han teg!

"hur ska vi göra?" frågade jag senare på dagen när Dimitri hade lyckats somna och han då inte kunde lägga sig i.

"jag vet inte, Stella. Det är också upp till dig. Vad vill du göra? Det är ditt liv, för mig kommer du alltid vara vackra och otroligt begåvade sångerskan som jag hade lyckan nog att hitta" svarade Maggie och såg mjukt på mig. Ett blygt, brett leende spred sig på mina läppar och jag gav henne en kram.

"jag har absolut ingen aning, allt kom så plötsligt och jag kan inte få några tankar att låta vettiga" sa jag och gnuggade mina tinningar.

Vad skulle hända om jag faktiskt avslöjade mig, sa sanningen? Skulle jag förlora fans, bli överfallen av paparazzis som alla andra kändisar? Skulle jag få mer hat?

Men om jag inte sa något, lyckades övertyga Dimitri om att hålla sin stora trut stängd, skulle jag kunna fortsätta som förut? Skulle allt kunna gå tillbaka till det de var?

Justin? Hur skulle det gå med honom? Skulle jag förlora honom om jag sa sanningen? Eller skulle han fortfarande vilja vara min? Vad var bäst för mig, min familj?

Jag kände hur obehaget växte i magen på mig då jag inte pratat med mina föräldrar sen dem åkte. Till en början hade jag varit så förbannad att jag bara var glad att de var borta men nu hade jag bara glömt efter allt som har hänt de senaste veckorna.

Jag sträckte mig snabbt efter min iPhone och klickade fram pappas nummer, jag satte luren vid örat och hörde signalerna gå fram, signal efter signal. Tillslut hörde jag pappas välbekanta och skrovliga röst, när jag hörde den kunde jag inte hålla tårarna inne längre.

Jag började snörvla hysteriskt och pappa ropade förtvivlat från andra sidan om jag var okej, vad det var som hände, men jag kunde inte svara då det endast kom ut oförståeliga ord.

Efter en stunds gråtande och pappas tröstande ord lugnade jag ner mig nog för att kunna föra en normal konversation.

”säg mig nu, hjärtat. Vad har hänt?” frågade pappa mjukt i andra änden, jag tog ett djupt andetag för att inte gråta igen innan jag började. Efter en lång utläggning av vad som hänt sedan de lämnade turnén och pappa endast kommenterat med enstaka ”aa” och ”mm” tystnade jag.

”och det var allt” suckade jag.

Pappa suckade högt instämmande och jag hörde hur han mumlade något som jag inte kunde höra, till antagligen mamma som var i närheten.

"det är precis som Maggie säger, gumman. Det här är ditt val, inte någon annan, det är ditt liv inte vårt" sa pappa och jag drog ett skälvande andetag över ansvaret som lades på mina axlar.

"men du ska veta att vad du än bestämmer dig för så stöttar vi dig" sa han och jag kände det redan stora kärleken växa sig större till mina föräldrar.

"jag älskar er, ni vet va? Jag vet att jag sa till er var respektlöst och dumt, men jag menade inte vad jag sa. Jag var bara väldigt, väldigt arg" sa jag förtvivlat till honom. Jag kunde nästan se hur han log mjukt.

"vi vet, hjärtat. Vi vet, vi älskar dig också. Vi gjorde det bara för att vi trodde att det var för ditt bästa" svarade han.

”jag förstår” svarade jag och pillade med armen till min munkjacka.

"men gör så här nu, sov en stund över saken. När du vaknar vet du säkert vad du ska göra" föreslog pappa och jag nickade.

"det ska jag" la jag till när det slog mig att han inte kunde se mig.

Efter en stunds pratande med mamma la jag trött på och gäspade lägligt. Jag reste mig från stolen och gick bort till min sovrumsdörr, Paige satt kvar i soffan och jag kände hennes blick i nacken men orkade för tillfället inte le. Så jag vände mig inte om för att ge henne ett trött, dött ansikte. Jag öppnade dörren och stöp ner i sängen och somnade fortare än jag trodde.

*

Den gula fjärilen slog med sina vingar och flög vackert runt i luften, ett litet fniss smet ut ur min mun och jag slöt ögonen medan jag tiltade upp huvudet för att vända det mot den varma solen. Jag fortsatte längst gatan och mitt långa hår dansade i den svala, men behagliga vinden. Jag öppnade försiktigt ögonen och log brett, längre bort på gatan stod Justin nonchalant med händerna i fickorna. Hans lugg lyftes nästan märkbart från hans panna och ett snett leende pryde hans ansikte, hans gyllenbruna ögon glittrade i solens strålar och jag hade aldrig sätt något så vackert. Jag tog några få skutt fram men stelnade till i steget då flera män plus flickor och pojkar i olika åldrar kom springandes från ingenstans.

De flockade fort runt mig och jag höjde händerna för att skydda mitt ansikte, männens kameror blixtrade häftigt och fansen både tjöt och skrek mitt namn.

Men den här gången var det skillnad, “Stella, Stella!” skrek dem. Jag kände paniken sprida sig inom mig, de visste vem jag var! Hur?

Jag skrek rakt ut i förtvivlan och i ett försök att få dem alla att sluta, försvinna. Som om någon hade hört mig stannade allt till, fansen frös i sina hopp och blev hängande i luften. Männens kameror förblev höjda i en och samma position tillsammans med deras förvrängda ansiktsuttryck som skrek efter min uppmärksamhet. Jag såg mig förvirrat omkring och undrade vad i hela friden som hände.

Genom folksamlingen kom Justin gåendes, med långsamma steg närmade han sig men hade inte kvar sitt leende och hans ögon hade fått en kall ton.

“Justin, vad händer?” frågade jag och såg ännu en gång runt på de olika människorna.

“du valde Stella” svarade han och jag rynkade pannan.

“jag valde?” frågade jag omöjligt ännu mer förvirrad.

“du valde” upprepade han. “du valde kändisskapet framför privatlivet, du valde att offra allt för din karriär. Du valde” förklarade han och jag såg förtvivlat runt på mina fans.

“men det här är inte vad jag vill ha!” sa jag panikslaget.

Justin ryckte på axlarna framför mig. “det här är vad du ville ha, vad du valde”

“men! Men…” fick jag fram innan jag tystnade, jag såg på Justin som började försvinna bort.

“men vänta! Vad hände med oss?” ropade jag efter honom.

“vi” sa han och skrattade. “det fanns inte plats för ett vi längre, vi glömdes bort. Vi blev något som kanske skulle hända i framtiden” han vände sedan ryggen om innan jag hann svara och han försvann bort.

Som på ett trollslag vaknade allt till liv och jag dränktes under alla människor och skrik.

“DET HÄR INTE VAD JAG VILL HA!” skrek jag.

*

Jag satte mig käpprätt upp i sängen, jag dröp om svett och lakanet klibbade mot huden.

Panikslaget kom jag ur täcket som spände för hårt runt bröstet och andades häftigt in och ut.

Jag skakade på huvudet, fram och tillbaka.

Jag tänker inte leva sådär, jag kan inte leva sådär.

Jag reste mig på skakande ben och stod en stund för att inte falla ihop då det flimrade framför ögonen på mig. Jag satte mig ner på sängkanten igen då jag inte fann någon anledning till att stå och la mitt ansikte i ansiktet.

Drömmen, drömmen eller snarare mardrömmen. Hade gett mig svar, gett mig klara exempel på hur det skulle bli om jag valde på ena viset. Vad ville jag?

Skulle jag förlora allt? Mitt privatliv, Justin? Skulle jag ständigt vara omgiven av fans och paparazzis som skrek frågor och frågade efter bilder och autografer.

Skulle jag kunna göra så mot min familj? De skulle bli lika utsatta som jag själv…

Jag stirrade ut i ingenting medan jag fortsatte argumentera med mig själv, tillslut hade jag tagit ett beslut. Ett beslut som jag inte visste var det bästa eller det klokaste.

Jag reste mig fort från sängkanten och gick med bestämda steg mot dörren.

*

“Justin, skulle du kunna komma hit ett tag?” frågade jag då jag såg honom längre bort i korridoren, han såg upp och log brett när han fick syn på mig. Jag svalde och såg sorgset på honom då han kom småjoggande bort mot mig.

“här är du, jag har letat överallt efter dig. Jag måste berätta en sak för dig” sa han när han nådde fram till mig.

“Justin-” började jag men han avbröt mig genom att lägga ett finger över mina läppar.

“vänta, jag måste få det här sagt innan du säger något” sa han fort.

“jag måste bar säga att jag inte anklagar dig för något, att inte berätta för mig vad något som du valde att göra och jag förstår. Jag är inte arg, jag är inte ledsen.

Du ska veta att jag inte bryr mig om det visade sig att du hade haft peruk och allt möjligt för att se annorlunda, jag blev förälskad i dig. I din personlighet, inte dit utseende.

Jag kan dock inte neka att dit vackra utseende hjälpte till” sa han och skrattade till.

“men i alla fall, du ska veta att jag fortfarande älskar dig och kommer alltid att göra det” avslutade han och tårarna steg i ögonen på mig. Han var verkligen den bäste, den bästa man kunde ha. Det fanns ingen som honom och jag hade lust att slå mig själv över det jag behövde göra, att jag behövde låta honom gå. Jag svalde och såg upp på honom.

“jag älskar dig också, no matter what” viskade jag fram och tog tag i hans hand, jag drog sedan med honom bort till rummet där jag hade alla samlade.

Jag svalde bort tårarna och klämde Justin hand innan vi rundade hörnet och kom in i rummet.

svåra beslut, djupa tankar...

vad tycks hurrni? KOMMENTERA! ♥ era kommentarer jag verkligen mina dagar o får mig alltid att le, så sluta snälla inte, aldrig helst! ;)

tänkte svara på den här kommentaren också. jo, jag vet att uppdateringen suuuuuger!

men skolan o musikalen jag var med i o dansen tar mycket av min tid. både under veckan med också under helgerna... gör mig otroligt trött och gör att det blir mindre tid till att skriva o då jag vill ge er bra kapitel o inte halvsjaskiga dåliga kapitel så tar det längre tid att skriva dem. :)  taaaack, annars. jätteroligt att du gillar mina noveller. ♥ kärlek till er läsare.

”jag förstår varför du inte berättade för mig men samtidigt är jag väldigt förvirrad över varför du inte gjorde det” sa han och tog tag i mina händer. ”jag trodde att vi hade en slags… förståelse”

Jag såg förtvivlat på honom, att berätta för honom om hemligheten hade aldrig varit ett alternativ för mig.

”jag… jag” sa jag men visste egentligen inte vad det var jag ville säga.

Hejdå kanske…

Jag log brett och vände huvudet mot den ena kameran efter den andra, jag lyfte lite på den långa kjolen för att sedan förflytta mig på den långa röda mattan och fler blixtrar smattrade när jag kom inom deras radie. Efter fotograderingen fick jag gå den långa längan av reporters som hungrade efter att få samtala om det senaste skvallret tillsammans med olika kändisar.

Jag gick leendes fram till den första reporten som fort började ställa frågor, artigt försökte jag svara så gott jag kunde.

”Melody, är det sant att du egentligen heter Stella Olsen?” frågan fick mig att rycka till och jag stirrade häpet på mannen med micken, fort innan misstankar skapades samlade jag mig för att sedan skratta nervöst.

”jo jag tackar. Det var det roligaste ryktet jag hört sedan jag startade min karriär” sa jag och skrattade återigen samtidigt som jag viftade med handen. Snabbt gick jag vidare för att han inte skulle kunna ställa fler frågor, ju längre jag kom, ju fler reporters jag hade pratat med ju personligare blev frågorna. Hur visste de allt det här?

Jag lämnade mattan med ett leende som snabbt suddades ut då jag kom utom synhåll, jag andades djupt in och ut för att inte svimma och jag höjde handen för att ta stöd mot Houston men greppade i bara tomma intet. Jag såg mig förvånat omkring, vart tog alla vägen?

Jag snurrade runt för att försäkra mig om att korridoren var tom, jag hamnade ansikte mot ansikte med djupet av korridoren och såg absolut ingenting förutom mörkret som bildades längre bort.

Jag fokuserade blicken då jag tyckte att det var något som rörde sig och snart materialiserades en figur som med långsamma steg gick mot mig. Jag sken upp i ett leende då jag tyckte det var Justin som kom gående men stelnade till mitt i steget och leendet rann av mitt ansikte när jag såg att det var Dimitri, inte Justin.

Han hade ett slugt leende på läpparna och hans ögon glänste natt svarta.

”varför gör du det här?” frågade jag och menade tusen olika saker, varför ville han förstöra mitt liv? Varför var han fortfarande efter mig då vi för länge sedan gjort slut? Varför förstörde han mitt förhållande med Justin? Varför brydde han sig fortfarande?

”vad tror du? Vad tror du att du är? Du, betydelselösa loser, kan inte bara dumpa mig.

Jag var dessutom inte klar när du sprang ur min lägenhet, jag ville först bara få tag i dig och slå dig för varje skärva av spegeln som landade på golvet. Men när jag kom hit dök plötsligt ett mycket bättre erbjudande upp för att förstöra ditt liv lika mycket som du förstörde mitt” sa han och flinade elakt mot mig. Jag fick svårt att andas och allt blev suddigare.

”jag kommer förstöra din karriär, ditt ryckte och liv, Stella Olsen” sa Dimitri och kom närmre, men jag hann inte se honom mycket länge då jag föll ner i mörkret och svimmade.

*

”det var bara en dröm, det var bara en dröm” sa Paige och kramade om mig hårdare.

Jag hade satt mig käpprätt upp i sängen och skrikit rakt ut, jag var förvånad över att inte bussen hade tvärnitat. Jag märkte först nu det våta på mina kinder och tog ett snörvlande andetag.

”var allt verkligen en dröm? Vet Justin ingenting, är Dimitri inte här?” frågade jag förtvivlat men samtidigt med en smula hopp. Paige såg beklagande på mig och jag suckade hopplöst.

Dimitri befann sig på bussen medan vi försökte finna ut vad vi skulle ta oss till, om vi lät honom gå skulle han troligtvis springa upp och ner längst gatorna och skrika ut sanningen.

Men om vi höll kvar honom här kunde det leda till kidnappningen och allt skulle kunna bli väldigt otrevligt.  Justin hade gett mig en lös kram igår efter mitt bekännande, jag hade inte sett någon ilska i hans ögon men inte heller kärlek. Hans ögon var blanka, uttryckslösa.

Men det var värre än någon annan känsla hans ögon någonsin kunde utstråla, att inte få veta om han inte ville ha med mig att göra längre eller om han kunde se bortom allt det här och acceptera.

Jag la mig tillbaka mot kuddarna och jag hörde hur Paige också la sig ner igen och mycket snart sov hon igen. Jag suckade, vad ska jag ta mig till?

*

”vad fan glor du på?” utbrast Dimitri otrevligt då jag satt och granskade honom under frukost.

”jag vet faktiskt inte, har inte riktigt klurat ut vad du ska föreställa än” snäste jag och fortsatte sedan äta min yoghurt.

”wow, du har skaffat dig humor medan du har varit och knullat popstjärnan” sa han och min haka föll.

”ursäkta!?” frågade jag.

”nej, men blev det pinsamt nu. De andra kanske inte visste, opsi” sa han och spelade oskyldig medan han tittade runt på de andra som var i närheten. Jag fick Marwin och Ryans nyfikna ögon på mig och jag kände hur det hetta på kinderna.

”håll käften! Du är bara arg för att du inte lyckades få mig i sängen utan att det var Justin” väste jag och jag såg hur Dimitris ögon mörknade.

”och jag kan säga dig, det var inte hans som föreslog det eller ens visade att han ville. It was all me!

Det var jag, jag, smög över till honom under natten och jag kan även upplysa idioten om” sa jag och såg menande på honom. ”att det var den bästa natten jag någonsin haft. Jag är tveksam om du någonsin fick Britney att känna så” sa jag och han ilsknade till ordentligt.

”så det säger du, slyna? Och hur i hela helvetet ska du veta det?” frågade han och höjde på ögonbrynen.

”åh, jag har nog känt ditt stånd mot mina lår flertal gånger och det har inte varit något stort tryck mot benet inte, knappt märkbart. Dessutom är du väldigt klumpig i dina rörelser med händerna vilket gör det hela blir väldigt obekvämt” avslutade jag och ställde mig sedan upp för att gå därifrån.

Jag hörde låga fniss bakom mig och log nöjt. Där fick han så han teg!

som sagt, blev ett kort kapitel. men bättre än inget! :D

hahaha! vad tycks? kommentera gullungar! ♥