PREVIOUS:   ”Vatten!” utbrast jag och störtade fram till flodkanten där jag slängde av mig väskan och kastade mig efter vattnet. En suck av lättnad föll från mina läppar när vattnet träffade mitt ansikte och rann längst min hals. Jag bokstavligen kokade. Eller det var så det kändes i alla fall. En eller två timmar hade det tagit för oss att hitta vägen ner från berget till floden som det var meningen att vi skulle följa för att komma till ‘Cross Lake’. 

   Med kameran i handen stod Justin i mitten av den grunda floden, skorna avtagna och byxorna upprullade. Jag log åt hans bakåt lutade huvud och fyllde ännu en gång mina händer med vatten innan jag kastade det i ansiktet på mig. Jag slöt ögonen och log. Men mitt ögonblick av avslappning och fridfullhet var förstörd av Justins nästa ord. 

   ”Ariel, vad du än gör så rör dig inte”

Justins Perspektiv. 

En rädsla likt ingen annan jag känt förr fyllde min mage, exploderade i mina nerver. Kalla kårar vandrade längst min ryggrad och mitt andetag fastnade i halsen på mig. Ariel var fortfarande omedveten om faran som stod bakom henne. Okej, hur skulle jag göra det här? Den stora bruna björnen bakom Ariel såg nyfiket på henne där hon satt på knäna, la huvudet på sned medan den studerade henne. 

   ”Ariel, vad du än gör så rör dig inte” sa jag tillslut. Hon rynkade på pannan över mina ord men jag kunde lätt se skräcken som spred sig i hennes ansikte. 

   ”Justin... vad pratar du om?” frågade hon försiktigt och jag såg att hon var på väg att sätta sig rakt upp. Genast spärrade jag upp ögonen. 

   ”Nej! Rör dig inte” utbrast jag fort dock inte så högt som jag hade velat. 

   ”Justin, du börjar skrämma mig. Vad är det?” paniken var nu lätt att urskilja i hennes röst och jag kände mig inte det minsta lugnare än hon. Björnen tog nu ett steg framåt men stod fortfarande kanske två meter från henne. 

   ”Okej, Ariel... jag vill att du behåller lugnet men det... det står en björn bakom mig. Så snälla, för allt som är heligt rör dig inte” det enda som hördes var vattnets porlande och våra nu flämtande andetag. Väntan på att något skulle hända tog död på mig. Ariel hade nu frusit till på marken, oförmögen att röra på sig. Till min lättnad. Det sista jag ville var att hon skvatt till och skrämde björnen. 

   Den bruna besten tog ännu några steg fram mot henne och mitt hjärta hamrade galet snabbt i min bröstkorg. Det fanns inget jag kunde göra, absolut inget jag kunde göra för att byta plats med henne eller på något sätt få henne ur situationen. Det enda jag kunde göra var att stå still och be till Gud att den lät oss vara ifred och vandrade iväg igen. Dock verkade björnen ha andra planer då den tog de sista fotstegen tills den tornade upp sig över Ariel, till min fasa såg jag hur hon motvilligt börjat skaka på marken av rädsla. 

   ”Oh my God...” hörde jag henne viska när björnen fortsatte att sänka sitt huvud och dra in ett andetag vid Ariels hjässa. Det kliade i mig att få springa fram till henne men jag bet tillbaka med allt jag hade. Plötsliga rörelser skulle endast skrämma den eller ännu värre, göra den arg. 

   Björnen fnös till och reste på sitt huvud, Ariel ryckte smått till på marken men var inte något björnen la märke till eller brydde sig om. Lättnad sköljde över mig när det verkade som om intresset försvunnit hos den. Men sedan hände tre saker samtidigt inom loppet av några få sekunder. 

   Ett föremål föll ner i vattnet några meter från mig och skvätte vatten över oss alla tre. Jag hoppade skrämt till, likaså Ariel på marken. Med fasa såg jag hur björnen röt till innan en kraftig tass ven genom luften och i nästa sekund skrek Ariel i smärta. Björnen backade häftigt bakåt innan den sprang till skogs, fort sprang jag genom vattnet och kastade kameran åt sidan. 

   ”Ariel!” hon hade nu fallit ner på sidan och hennes ansikte var fördrivet av smärta. ”vart har du ont?” frågade jag henne genast. 

   ”Ryggen” flämtade hon fram. Mina ögon vidgades genast när jag såg blodet som trängt genom hennes tröja då jag rullade henne runt på mage. Mina händer skakade likt asplöv när jag sträckte mig mot hennes rygg. Herregud... det här är inte bra. Försiktigt kavlade jag upp hennes tröja för att se ett sår som sträckte sig tvärs över hennes rygg, från sida till sida. På vardera sida löpte två mindre revor efter björnens klor. Förfärat stirrade jag på blodet som rann längst hennes rygg och ner på sidorna tills det samlades i gräset. Vad gör vi? Hur...? 

   ”Ehm... Ariel, baby du...” försökte jag men visste inte vad jag skulle säga. 

   ”Det är illa eller hur?” hörde jag henne säga. Jag bet mig i underläppen medan jag stirrade på hennes sår. Hur skulle vi gå vidare härifrån? Vi behövde få det rent och se till att plåstra om det på något sätt. Men hur? Fort sträckte jag mig efter Ariels väska och slet ut grej efter grej tills jag fann vad jag sökte. Det sista av vattnet. 

   ”Jag är ledsen, det här kommer kanske svida till” förvarnade jag henne och skruvade av korken på flaskan. Ariel nickade på huvudet och knöt sin näve innan hon pressade den mot sitt ansikte. Försiktigt hällde jag vattnet över hennes sår och hörde genast stön lämna Ariels läppar, hon rörde smått på sig men låg annars stilla. När de mesta av blodet var borta och jag kunde se såret ordentligt, såg jag att det var inte så djupt som det först såg ut att vara men fortfarande långt ifrån okej. Plåster? frågade jag mig själv medan jag kollade runt i väskan ännu en gång efter en t-shirt eller liknande.

   Jag stelnade till innan jag kom på att jag bar en t-shirt under hoodien jag hade över, fort krängde jag mig ur hoodien innan jag slet av mig t-shirten. Därefter slet jag tröjan itu, från tröjans hals och ner till botten för att få mer tyg att jobba med. 

   ”Baby, skulle du kunna lyfta på din rygg lite så kan jag komma under” hon nickade på huvudet innan hon lyfte sina höfter i luften och jag drog genast under min t-shirt för att sedan kunna dra den uppåt under henne. Två varv kunde jag linda runt hennes kropp innan jag fick två ändor i händerna. ”jag måste knyta det Ari”

   Hon kved till på marken men nickade. Med hoprynkat ansikte knöt jag tyget för att sedan dra till och Ariel skrek till. Fort mumlade jag hur ledsen jag var om och om igen medan jag såg till att knuten var säker. 

   ”Ska vi försöka se om du kan stå upp?” återigen nickade hon på huvudet, hon snyftade till och jag hjälpte henne att rulla runt på sidan innan hon sidledes satte sig upp. Hon gnällde till när hon satt rakt upp, därefter sträckte jag fram mina händer och så försiktigt vi kunde fick upp henne på benen. Hon vinglade till framför mig och till min fasa var hennes ansikte onaturligt blekt. 

   ”Går det bra?” frågade jag oroligt. Hon såg upp på mig med matta ögonen. 

   ”Det går bra” viskade hon. ”jag klarar mig” jag nickade även fast jag inte trodde ett ord hon sa. Fort samlade jag ihop våra saker men flyttade över allt i min ryggsäck, tält och sovsäckar lämnade jag på plats då en natt till i skogen inte skulle hända. Vi skulle nå ‘Cross Lake’ om vi så behövde gå hela natten. Ariel skulle omöjligt kunna sova i ett tält med sin skada, vi behövde få henne till ett sjukhus. 

   ”Kan du gå?” frågade jag henne när jag hissat upp ryggsäcken på ryggen igen. Hon nickade, ståendes något framåtböjd likt hon var på väg att snart kräkas. Jag nickade innan jag grep tag i hennes hand och försiktigt började vi gå. Fort snappade jag upp kameran som låg på samma ställe jag slängt den. Ilskan steg i min kropp för varje steg vi tog, för varje jämmer som kom ur Ariels mun, för varje hand kram jag fick när hon försökte hålla tillbaka sina klagomål. Hur kunde de släppa ut oss i en skog med rovdjur? Det är vad jag vill veta. 

”Det är inte långt kvar nu, baby. Vi är snart framme” viskade jag medan Ariel stapplade efter mig, hennes hand låg fortfarande i min. Enligt kartan var vi inte alls långt ifrån ‘Cross Lake’ vilket var musik till mina öron. 

   ”Justin... jag orkar inte... jag...” flämtade hon. Fort vände jag mig om för att se Ariel nu med slutna ögon, en bröstkorg som hävdes upp och ner i flämtande rörelser och hennes ben som skakade illa. 

   ”Ariel!” utbrast jag i samma stund som hon föll till sidan. Så gott jag kunde fångade jag henne utan att röra för mycket på hennes sårade rygg. Flämtande blev jag ståendes en stund, vad skulle jag göra nu? Tillslut bestämde jag mig för att dumpa ryggsäcken där vi var och bära Ariel i mina armar den sista vägen. Blodet hade nu blödigt genom min t-shirt och sipprat nerför hennes rumpa och en bit ner på hennes ben. Kameran såg jag till att få med mig samt kartan och kompassen. Så försiktigt jag kunde bar jag upp henne i brudstil, var noga med att inte lägga armen i närheten av hennes sår innan jag började gå igen. 

Hur länge jag gick visste jag inte, men det kändes som en evighet innan jag började se ljus. Himlen var nu mörkblå och stjärnorna började skymtas i skyn. Jag var kall även fast jag var dränkt i svett och mina armar skrek av trötthet men jag vägrade att lägga ner henne på marken. De var låsta i sin omfamning om henne. 

   Ljuden blev plötsligt högre runt omkring mig, likaså ljuset. En brasa var tänd och det såg ut som att de flesta redan var här. Adrenalinet var nu på väg ur mig och mina armar och ben förvandlades för varje steg jag tog till gelé. Jag kunde inte känna något längre. Jag hade ett vagt minne av att jag föll till knä, la ner Ariel på sidan innan jag själv föll till marken i utmattning. Jag orkar inte mer. 

   ”Justin!?” 

Förvirrad, det är vad jag kände mig när jag öppnade ögonen och träffades av ett blekt, stark ljus. Jag stönade till och slöt ögonen igen. Vart var jag? tänkte jag medan jag försökte få ordning på mina tankar och försöka lokalisera mig. Vad hände? Inom loppet av några sekunder slogs jag av minnesbilderna. Björnen, blodet, Ariel i mina armar, någon som skrek mitt namn. Genast flög jag upp i sittande ställning. 

   Först nu tog jag in omgivningen runt mig, jag befann mig i ett tomt rum. Ett vitt sådant, jag låg i en säng i mitten av det. Det var opersonligt och alldeles för rent och jag konstaterade snart att jag måste befinna mig på ett sjukhus. Ariel! Jag reste mig fort från sängen men fick pausa ett ögonblick när det flimrade till framför ögonen på mig. Jag stönade till och gnuggade mig i ögonen. 

   Korridoren utanför mitt rum var fyllt av mina vänner samt Mrs. Lockwood, Mr. Peterson, Scooter och... min mamma? Ingen av dem märkte att jag öppnat dörren för än jag tog ett kliv ut. Victorias huvud vändes genast upp och hon flög upp ur sin stol.

   ”Justin, jag tror inte det är meningen att du ska vara uppe än” skyndade hon att säga, snart var dem alla runt mig. Men jag kunde inte förstå ett ord de sa. Det enda jag behövde var att hitta Ariel, vart var hon? Var hon ok? 

   ”Justin, vad hände?” jag vände på huvudet och mötte Alfredos blick. 

   ”Jag... hur kom jag hit? Vad...” började jag men kom av mig. 

   ”Du kom bärandes på Ariel när vi fick syn på dig...” Victoria skakade skrämt på huvudet. ”du var... är fortfarande... alldeles blodig, Ariel var också blodig. Du la ner henne på marken innan du svimmade. Vi... Justin, vad hände där ute?” jag skakade på huvudet. 

   ”Björnen...” mumlade jag och höjde min ena hand för att dra den genom mitt hår men stannade upp när jag såg den. Som Victoria sa var den täckt i rött blod. Genast grimaserade jag av synen och sänkte den igen.  

   ”Björnen?” frågade Alfredo och rynkade på pannan likt de andra. 

   ”Vi hittade en flod och stannade ett ögonblick för att vila. Jag ställde mig i mitten av den, ville blöta fötterna. I nästa sekund stod en björn bakom ryggen på Ariel. Den var jättestor, gigantisk. Brun. Jag trodde den skulle gå, lämna oss ifred. Jag menar den luktade på henne men verkade inte intresserad. Men den rev henne... hon blödde och orkade inte gå. Jag bar henne” jag nickade på huvudet. ”jag bar henne” till och med i mina öron lät jag som ett psykfall, men jag kände mig fasen inte bättre. Jag tror att jag fortfarande var i chock. 

   ”En björn?” ekade någon ännu en gång. Plötsligt fylldes jag av ilskan jag en gång besuttit innan jag vände mig mot mina lärare som stod med fundersamma och förvånade ansiktsuttryck. 

   ”Hur kunde ni släppa ut oss i skog med rovdjur!? Huh? Hur kunde ni göra det? Den rev upp hela hennes rygg! HUR KUNDE NI!?” 

   ”Hey, hey Justin. Lugna ner dig” försökte Lil Za och höll tillbaka mig från att slänga mig över dem. ”det här gör inget bättre. Gå tillbaka till sängen, doktorn sa att du behövde vila. Vi väcker dig när vi hör hur det går med Ariel” Za’s ord fick mina tankar att genast byta bana. Ariel. 

   ”Ariel... vart är hon?” utbrast jag fort. ”vart ligger hon?” ingen gav mig några svar. Frustrerat knuffade jag bort mina vänner innan jag tog av åt ena hållet, deras rop följde efter mig men jag kunde inte bry mig om de ville att jag skulle stanna eller inte. Jag behövde se henne. Se till att hon mår bra. 

   ”Mr. Bieber, vad gör ni uppe? Ni borde vara sängliggandes” 

Ariels Perspektiv. 

Smärta. Det var den första känslan som registrerades i mitt huvud när jag äntligen fick komma upp till ytan igen. Fick resa mig ur mörkret som omringat mig. Smärta. Det var det jag kände och jag ville hemskt gärna hitta källan till denna smärta och få slut på det. 

   Trögt och långsamt öppnade jag mina ögonen men stängde dem lika fort när ett starkt ljus träffade mig. Jag drog smått ihop mina ögonbryn innan jag försökte igen. Min syn var suddig och jag fick blinka ett flertal gånger innan konturerna tog form. Ovanför mig löpte ett lysrör och var källan till det bleka ljuset. Jag förflyttade min blick och såg förvirrat runt på de vita väggarna. Vart var jag? Plötsligt trängde ett ljud genom min dvala. Ett högt, regelbundet pipande och jag vände långsamt på huvudet för att se de ansvariga maskinerna vid min sida. 

   Innan jag hann tänka mer på det slog dörren intill rummet upp och jag vände fort huvudet för att se Justin komma inspringandes med en doktor och en sjuksköterska efter sig. De alla skrek i munnen på varandra. Mina ögon spärrade genast upp vid Justins uppenbarelse. Hans händer upp till hans armbågar var täckta av blod, likaså delar av hans mage och jeans. Han var tröjlös och såg nästan på gränsen till döende ut men det bleka ansiktet han hade, de rufsiga håret och trötta ögonen. 

   ”Ni har ingen rätt...” 

   ”Mr. Bieber snälla låt oss hjälpa er...” 

   ”Rör mig inte!” 

   ”Du behöver lägga dig ner” 

   ”Jag mår fint” utan framgång försökte jag förstå konversationen framför mig. Jag lyckades tillslut fånga Justins ögonen och han stannade genast upp i sina kämpande rörelser mot sjukpersonalen. På sekunder var han framme vid min sida och hade mitt ansikte kupat i sina händer. 

   ”Du är vaken! Hur mår du? Har du ont någonstans?” frågade han fort och blinkade ett ögonblick förvirrat mot honom. Jag svalde och öppnade munnen. 

   ”Jag...” började jag innan jag behövde harkla mig. ”vad... hur kom vi hit? Vad hände?” han öppnade munnen för att svara men hann inte då dörren återigen slog upp. Dock denna gång kan jag inte säga att jag var lika glad att se vem som stod där. Tara hade nästan ett mordiskt uttryck medan hon skannade rummet innan de tillslut landade på mig. Gåshuden spred sig över mina armar. 

woooooaaaaahhh! så en del av er gissade rätt.. det var mkt riktigt en björn som stod bakom henne. lyckligtvis var Justin där att hjälpa henne. vad tyckte ni om det? var inte Justin söt? hahahah... jag vet inte. XP

men nu ligger de på sjukhuset o dramat fortsätter. vad tror ni Tara kommer säga? kommer hon vara arg på Ariel... eller på någon annan? hur tror ni det går? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: dröm djur? (alltså ett djur som man normalt sätt inte har som husdjur)

mitt svar: jag har velat sedan länge tillbaka ha en panda! NÅGON GE MIG EN PANDA. men sedan vill jag oxå ha något så gulligt som en tiger eller lejon. hahaha, kram! 

PREVIOUS:    ”Justin Bieber och...” jag stelnade genast till vid hans namn och lyssnade spänt efter namnet som följde. ”... Selena Gomez” min mage fylldes med is och jag kände hur min haka föll. Nej, det här kan inte hända. Nej, vem som helst men inte hon. De värsta scenarion någonsin fyllde mitt huvud vid tanken på att de skulle spendera tre dagar ensamma ute i skogen. Kalla nätter. Långa vandringar. Nej! 

   ”Men vänta det går ju inte... hon är ju en artist precis som jag” kommenterade Justin bredvid mig och hopp sken genast upp inom mig. 

   ”Nej, förlåt mig. Jag läste fel. Justin Bieber och Ariel Madison”

Nervöst pillade jag på min tröja när jag klev ur bilen. Jag drog in ett djupt andetag när jag såg utsikten jag ställdes inför. Skogen öppnades upp sig nere i dalen samt jag skymtade vatten längre bort till min vänster. Det såg majestätiskt ut, likt de scener man ställs inför på film. Enda skillnaden här var att detta faktiskt var verkligheten. Försiktigt tog jag ett par till steg till mot bergskanten medan vinden grep tag i några hårslingor. 

   ”Wow...” hörde jag Justin säga bredvid mig. Jag kunde endast nicka instämmande. 

   ”Mr. Bieber, Ms. Madison” fort vände jag mig om innan jag började gå mot Mr. Peterson med Justin tät efter mig. Framför honom hade han två ryggsäckar som säkert var tusen gånger tyngre än vad de såg ut, jag stönade mentalt av tanken. I handen hade han en ganska lång stång och längst ut på den såg jag en kamera. Det måste vara kameran vi ska filma vår resa med. 

   ”Här har ni era ryggsäckar samt kameran. Vi har sett till att batteriet räcker i två dygn så se till att inte glömma den på under natten” började han och jag nickade. ”ni har blivit placerade i ett söder läge med platsen vi alla kommer samlas på senare. Vad ni alltså måste göra är att se till att alltid ha norr i spetsen” jag släppte ut ett högt andetag vid uppgiften vi ställts inför. Om vi går vilse skyller jag på Justin. ”det är allt jag kan hjälpa er med, härifrån får ni klara er själva. Lycka till och så ses vi om några dagar” med det sagt satte han sig i bilen och på några sekunder var vi ståendes alldeles ensamma i mitten av ingenstans. Jag vände mig mot Justin som redan stod vänd mot den häftiga utsikten. 

   ”Okej, så hur börjar vi?” frågade jag honom sedan. 

   ”Först borde vi titta på kartan och se vilket håll norr ligger åt” svarade han och satte sig ner på huk innan han drog till sig kartan och kompassen vi fått. ”sedan är det väl en bra idé i fall vi tittar vad vi fått för packning med oss” jag spärrade genast upp ögonen. Mat... tänk om vi inte fått med oss någon mat. Skulle vi behöva jaga då? Likt Hunger Games? Åh, ta mig härifrån. 

   ”Babe, lugna ner dig. Inget hemskt kommer hända. Har du verkligen aldrig varit ute och tältat?” frågade han och tog tag i min ena hand innan han flätade samman våra fingrar. Jag drog in ett djupt andetag innan jag skakade på huvudet. 

   ”Nej, aldrig” svarade jag sedan. Han skakade oförstående på huvudet. 

   ”Vilken tur för oss då att jag har gjort det... även fast det var länge sedan” jag nickade och böjde mig över kartan som han hade vecklat upp på marken. ”okej, så här är vi” sa han och pekade på tack gode Gud den röda pricken som lärarna hade pekat ut redan innan. ”och vi ska ta oss hit” fortsatte Justin och pekade på ett område vars namn hette ‘Cross Lake’. En sak som var skönt var att vi var kvar på ön, om vi skulle vira bort oss skulle de hitta oss tillslut. Hoppades jag... 

   Jag nickade till Justin innan han plockade upp kompassen och reste på sig. Han snurrade runt ett ögonblick innan han stannade till med ryggen vänd mot mig, därefter fortsatte han med att höja armen och peka till vänster. Åt det hållet jag sett vattnet ligga åt när vi först kom hit. 

   ”Ditåt ligger norr” sa han sedan och vände sig om mot mig igen. ”så låt oss se vad de gett oss” en halvtimme senare hade vi packat ur och packat i igen. Till min lycka hade vi fått saker som vi kunde göra mat av, inte mycket men det fungerade. Samt extra kläder så som sockor och annat nödvändigt plus tält och sovsäckar. Med ett stön hissade jag upp ryggsäcken på ryggen och gick fram till Justin som höll på att pilla med kameran. 

   ”Hur går det?” frågade jag när jag slöt upp bredvid honom. 

   ”Jag försöker hitta ’på’ knappen... ah, där!” utbrast han med ett leende innan han klickade på den och en röd lampa lös upp i kamerans ena hörn. Genast grep Justin tag längre ner på pinnen så kameran kom upp framför oss. ”Justin Bieber och Ariel Madison här! Vi ska nu börja vår färd mot framtiden...” jag skakade roat på huvudet åt honom och försökte hålla inne min fnissningar men han gjorde det svårt när han fortsatte fjanta sig framför kameran. 

   ”Du vet att du är en tönt va?” frågade jag honom efter en stund, grenar och pinnar knäcktes under våra skor medan vi gick mellan buskar, granar och andra träd. Bergskanten låg till vår höger. Justin vände huvudet mot mig. 

   ”Vad säger du? Jag är så cool man kan bli” utbrast han seriöst men flinade sedan roat. 

   ”Vad du än säger” sa jag och höll avväpnande upp händerna i luften. 

   ”Här du kan hålla i kompassen, se till att pilen pekar mot norr” han räckte mig den runda kompassen med rött snöre och jag såg nyfiket på den. Jag granskade den en stund innan jag insåg att det stora ’N’ måste vara norr och höll den rakt i min hand medan vi fortsatte att gå. 

   ”Tror du att vi måste ha den här på hela tiden? Hur roligt kan det vara att se oss gå i 48 timmar?” frågade Justin efter en stund. Jag ryckte på axlarna. 

   ”Inte hela tiden kanske... bara när vi har något att säga eller upptäckt något” han nickade och sträckte sig efter den lilla kameran innan han stängde av den. 

Två timmar senare - det är i alla fall så lång tid jag trodde det gått - stötte vi till vår förvåning på en räls. En gammal, rostig räls som låg ovanpå tjocka trästockar. Solen stekte på oss och jag hade för länge sedan tagit av mig min jacka för att sedan knyta den runt höfterna och stoppa mössan i min ryggsäck. Kameran var påslagen igen och Justin gick med den framför sig någon meter bakom mig. 

   ”En räls?” ekade han bakom mig. Jag vände mig om. 

   ”Tänkte precis samma sak. Jag trodde den här ön var obebodd innan vi kom hit” sa jag och han rynkade på pannan innan han gick och ställde sig i mitten av spåret. 

   ”Tja, vi trodde fel” jag nickade instämmande. ”kan du ta den en stund?” frågade han och sträckte pinnen mot mig. Jag tog emot den och vände den mot mig samtidigt som jag log upp mot den. 

   ”Vi har träffat på ett spår, det ser jätte gammalt ut och kan inte ha använt på flera år” berättade jag för kameran. ”undra om den går runt hela ön?” jag riktade min fråga till Justin som nu gick framför mig, vi båda nu gåendes i mitten av spåret. De mäktiga träden tornade upp sig bredvid oss och en sval bris fläktade mitt ansikte. 

   ”Titta det blir till en bro” utbrast Justin plötsligt, jag såg upp från marken för att se att han stannat. Fort slöt jag upp vid hans sida och såg mycket riktigt att spåret fortsatte ut på en bro, gjord av samma trä som låg under spåret. 

   ”Det är som den bron i ‘Micke och Molly’... den Chefen ramlar ner ifrån” sa jag och granskade bron innan jag såg upp för att se Justins breda leende. ”vad?” utbrast jag genast. 

   Han endast skrattade och skakade på huvudet. ”är du inte glad att jag utbildade dig i Disney filmer för annars hade du inte kunnat göra den där parallellen?” jag himlade med ögonen men log ändå. 

   ”Jo, tack så mycket” jag var på väg att sträcka mig upp för att ge honom en kyss när jag kom ihåg att vi faktiskt filmade. Jag harklade och började gå igen. Jag gjorde en mental anteckning att inte göra om det misstaget. 

   Halvvägs över bestämde vi oss för att sätta oss ner ett ögonblick och vila. Solen stod nu högt upp på himlen så jag antog att klockan var strax efter tolv på dagen. Från där vi satt kunde vi se hur dalen öppnade sig ordentligt, sjön glittrade i solskenet och trädtopparna grönskade. Jag hade aldrig befunnit mig såhär från civilisationen, men jag fann det otroligt befriande. Vi hade ingen elektronik med oss och detta var första gången jag var utan det. Att veta att Tara inte kunde nå mig, för att skälla på mig eller be mig göra saker kändes härligt. Omväxlande. 

   ”Det är väldigt vackert” sa jag. ”hur kommer det sig att vi inte har utforskat ön tidigare?” Justin ryckte på axlarna bredvid mig. Jag vände på kameran för att visa vår utsikt, försiktigt snurrade jag runt den och hoppades att det syntes bra. Justin drog fram kartan och studerade den ett ögonblick.

   ”Jag tror det är här vi befinner oss” sa han sedan och pekade med fingret. Jag lutade mig mot honom för att kunna se. Jag nickade och mätte det med vart vi var på väg, vi hade fortfarande en lång väg kvar att gå. Jag suckade inombords och började tänka på att vi faktiskt skulle tälta vid dagens slut. Plötsligt fann jag inget läskigare än att det skulle bli mörk, natt. Hur skulle vi se? Hur skulle vi kunna göra något i mörkret? 

   Mat hade vi redan ätit, jag måste säga att det smakade mycket bättre än jag förväntat mig att det skulle smaka.

   ”Hey baby. Mår du bra?” jag vände tvärt på huvudet och såg Justins oroliga ansiktsuttryck. 

   ”Jag? Jag mår fint, absolut. Varför undrar du?” frågade jag kvickt. Han skrattade till. 

   ”Du ser ut som om du är redo att springa för livet” svarade han. Jag skrattade nervöst. 

   ”Ledsen. Jag kommer inte springa, jag lovar. Det är bara något med skogen som... den skrämmer mig” mumlade jag och kände ögonblicket efter Justins arm runtom mig. Jag log och lutade mig mot hans sida. 

   ”Det är ingen fara, ingen kommer skada dig” mumlade han in i mitt hår. Brasan fortsatte spraka framför oss och värmde mitt ansikte. Mr. Peterson hade haft rätt, så fort solen hade gått ner sjönk genast graderna och min jacka och mössa satt nu igen på min kropp. Jag kurrade ihop mig mot honom och kände hur han kramade till. ”jag älskar dig” viskade han plötsligt i mitt öra. 

   Ett leende spred sig genast över mitt ansikte. ”jag älskar dig också” svarade jag lika tyst innan jag lutade huvudet tillbaka så det vilade på hans axel. Han hade sitt huvud redan vänt och såg ner i mina ögon, ett leende vilade på hans läppar. De leende som jag älskade så mycket. Hans ögon pendlade för ett ögonblick mellan mina läppar och mina ögon innan han sänkte sitt huvud. Våra läppar möttes i en otroligt mjuk kyss, en som jag knappt kände men sände ändå ilningar genom min kropp. Jag höjde min hand och la den om hans nacke innan jag drog ner honom för att kunna känna hans läppar på riktigt. 

***

”Justin” viskade jag och knuffade på honom. ”Justin, vakna” han mumlade något ohörbart. Natten hade varit horribel. Det kändes som om jag knappt fått en blund sömn, vilket säkert stämde. Min kropp kunde inte komma till ro även fast jag låg i Justins armar, ett ställe där jag alltid lyckats somna. Men ljuden, kylan, tankar höll mig vaken. Aldrig hade ljud varit så höga som de varit under natten, varje bruten gren var som en explosion i mina öron. 

   När de första solstrålarna spelade över tältet suckade jag av tacksamhet. Ljuset var tillbaka och nattens hemskheter var borta. Nu ville jag inget annat än att fortsätta gå så vi kom fram till ‘Cross Lake’ så fort som möjligt. 

   ”Justin” sa jag igen och denna gång ryckte han till och satte sig upp. 

   ”Vad är det som händer?” utbrast han. 

   ”Inget, det är ingen fara. Men det är morgon och vi borde komma iväg” svarade jag honom och han stönade innan han gnuggade sig trött i ögonen. Jag var tacksam att det inte fanns en spegel i närheten då jag säkert såg ut som Loch Ness monstret själv. Klumpigt kravlade jag ut ur tältet och sträckte på kroppen så det knackade i lederna, trött ruskade jag på mig. Platsen där elden brunnit igårkväll var nu svart av aska och sot, jag tog ett steg närmre när något annat fångade min blick. 

   ”Justin!” ropade jag sedan högt. Genast hörde jag hur han kom på fötterna och i nästa ögonblick var han vid min sida. 

   ”Vad? Vad är det?” jag pekade ner mot brasan. 

   ”Fotsteg” svarade jag skakigt. Det hade varit någon här igår efter vi gått och lagt oss. Bara tanken fick det att knyta sig i magen på mig. 

   ”Hur vet du att det inte är ett av våra? Eller så kanske det är ett djurs” protesterade Justin. Hans ord fick genast mitt skenande hjärta att lugna ner sig. Dra inga förhastade slutsatser nu Ariel. Han hade säkert rätt ändå. Men tanken att ett djur ska ha gått runt vårt tält var inte heller speciell inbjudande. Ugh, jag vill vara tillbaka i skolan. 

   ”Hursomhelst... vi struntar i det. Vi packar ihop och fortsätter, jag vill inte behöva sova i det där tältet en natt till” 

   ”Du vet att vi säkert kommer behöva sova i dem även fast vi nått ‘Cross Lake’.” jag stelnade till i mitt steg innan jag stönade. Helvete då! Lågt hörde jag hur Justin skrattade bakom mig. 

   ”Aja, vi ser till att komma vidare så fort som möjligt i alla fall” insisterade jag och återvände till tältet för att dra ut min ryggsäck innan jag öppnade toppen. 

   En timme senare var tältet hoppackat och nerstoppat i Justins ryggsäck och sovsäckarna var nedpackade i min. Med en suck ställde jag fast min ryggsäck på min rygg ännu en gång och Justin hade kameran påsatt och berättade smått om vår morgon. Jag himlade med ögonen när han berättade om min teori om fotspåren. 

   ”Du det kunde mycket väl ha varit något creep som gått förbi, vad vet vi?” utbrast jag och Justin vände ansiktet mot mig. 

   ”Det kan inte ha varit något creep... om det var någon så var det någon utav våra klasskamrater” svarade Justin och såg menande på mig. 

   ”Hur vet du att det inte har simmat någon galning hit? Huh?” kontrade jag och slog ut med armarna. 

   ”Du vet att säkerheten på den här ön är stenhård va?” frågade han. ”det skulle inte vara möjligt för någon att simma hit, Alfredo berättade att de har satt ut sändare i vattnet som berättar när föremål om det så är fiskar eller båtar är en kilometer från stranden” jag såg förvånat på honom. 

   ”Wow...” sa jag efter en stund, Justin skrattade till. 

   ”Ja, wow. Så oroa dig, det springer inte runt någon galning i skogarna” jag suckade och släppte min teori. Justins information hade dock gett mig lite lugn och ro i sinnet, kanske kommande natt blir bättre än denna. 

”Justin sluta!” skrek jag högt men han endast skrattade och fortsatte att luta sig från sida till sida så hängbron vi gick på svängde i luften. ”Justin!” 

   ”Okej, okej. Jag ger mig” sa han tillslut och slutade röra på sig. ”men vad tror du kommer hända? Den ramlar? Lossnar?” frågade han. Jag gav honom en ilsken blick. ”babe den är gjord av metall, inte snören och plank” 

   Jag himlade med ögonen och fortsatte gå framåt. ”killar” sa jag till kameran jag fortfarande hade i handen och skakade på huvudet. 

   ”Vi måste försöka ta oss ner” sa Justin när vi nått andra sidan och mina fötter stod på en skogsstig igen. Floden forslade nedanför hängbron och dränkte många andra ljud i sin väg. Justin hade kartan utvecklad framför oss och visade till min glädje att vi inte hade jätte långt kvar tills vi nådde vår destination. 

   ”Så hur gör vi det?” frågade jag. 

   ”Vi får se om det finns någon stig som leder oss neråt” svarade han och vecklade ihop kartan igen innan han stoppade den i sidofacket på sin ryggsäck. Utan att säkert tänka sig för grep han efter min hand och hann fläta ihop våra fingrar innan jag reagerade. Fort riktade jag kameran så den bara filmade från våra midjor och uppåt innan jag skickade Justin en varnade blick. Men han endast ryckte på axlarna och jag förstod att han inte brydde sig. Vilka skulle se den här videon ändå? Våra lärare? Hela skolan? Jag släppte Justins hand och sträckte mig efter kameran innan jag stängde av den efter det sträckte jag mig efter Justins hand igen. 

   ”Hur tror du det går för dem andra?” frågade jag efter en stund. 

   ”Avan kan jag lätt se ha värre panikattacker än din imorse, Jasmine kan inte ha det enkelt” svarade han och skrattade. Jag himlade med ögonen men skrattade ändå. Jag rynkade sedan på pannan vid hans tonfall, han pratade som om han genuint brydde sig. Som om han faktiskt kände henne sedan tidigare. Dock bestämde jag mig för att låta ämnet vara. 

”Vatten!” utbrast jag och störtade fram till flodkanten där jag slängde av mig väskan och kastade mig efter vattnet. En suck av lättnad föll från mina läppar när vattnet träffade mitt ansikte och rann längst min hals. Jag bokstavligen kokade. Eller det var så det kändes i alla fall. En eller två timmar hade det tagit för oss att hitta vägen ner från berget till floden som det var meningen att vi skulle följa för att komma till ‘Cross Lake’. 

   Med kameran i handen stod Justin i mitten av den grunda floden, skorna avtagna och byxorna upprullade. Jag log åt hans bakåt lutade huvud och fyllde ännu en gång mina händer med vatten innan jag kastade det i ansiktet på mig. Jag slöt ögonen och log. Men mitt ögonblick av avslappning och fridfullhet var förstörd av Justins nästa ord. 

   ”Ariel, vad du än gör så rör dig inte”

jag är tillbaka älsklingar! o för med mig ett nytt kapitel... ett långt sådant, vilket jag hoppas ni uppskattar. tänkte att det förtjänade ni efter att ha väntat så länge o sett till att mitt besöksantal inte gått åt botten utan stannat uppe. tack för det! ♥

vad tyckte ni om kapitlet? Justin och Ariels äventyr i skogen? XP vad tror ni Justin menar? varför ska hon inte röra på sig? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: har ni hört den nysläppta låten 'Broken' med Justin o Blake Kelly?

mitt svar: jag älskar den. jag tycker den är skitbra. Justin låter verkligen grym i den. hahahah, kram! 

PREVIOUS:    ”Ja, det gör jag. Jag ska inte försöka lägga mig i ert förhållande igen, ni har mitt ord” jag hade lust att fnysa. Om det var en sak jag lärt mig i den här världen vi levde så var det att aldrig lita på någons ord, aldrig tro att någon ska hålla vad de lovade bara för att man krokade sina lillfingrar eller svor på sin moders död. Det fanns alltid kryphål att ta sig ur ett löfte. ”men jag ville bara säga att jag är ledsen över det jag gjorde och sa. Jag ska låta er vara och kanske... efter ett tag... att vi kanske kunde vara vänner. Men jag inser att det inte kommer ske inom en snar framtid” hon nickade för sig själv. ”aja... nu ska jag låta er återgå till vad ni än gjorde, hejdå” tystnad spred sig runt mig och Justin medan vi såg på Selenas ryggtavla som blev mindre och mindre. 

   ”Tror du på vad hon sa?” frågade jag honom tillslut. Justin satt tyst ett ögonblick till.

   ”Jag vet inte...” svarade han tillslut.

”Nu undrar ni säkert varför vi har samlats här idag...” rektorn stod uppe på scenen i aulan tillsammans med Mrs. Lockwood, vår PR lärare samt Mr. Peterson, vår lärare i naturvetenskap. Jag hade Victoria på min ena sida och Justin på den andra. Två dagar hade nu gått sedan Selena bett om ursäkt på gräsplätten vi legat på. Jag var fortfarande otroligt osäker över om jag skulle våga tro på hennes ord eller inte, hur skulle jag? Efter allt hon sa till mig, som sedan visades sig vara en lögn. Dock verkade Justin ha gått vidare och incidenten var inte något vi hade tagit upp igen. Jag antar att jag borde följa hans exempel och lägga henne bakom mig. 

   ”... jo, det ska jag berätta för er. Vi har nämligen anordnat ett litet projekt för er alla, ett projekt som kommer hållas utav Mrs. Lockwood och Mr. Peterson. Ni kommer alla föras till samma plats där ni blir tilldelade en varsin ryggsäck, en kamera samt en karta. Därefter ska ni alla genom två till tre dagars tid ta er till samma plats. Dock genom olika spår som är ut markerade på era kartor” mina ögon spärrades upp vid informationen rektorn gav oss. Campa? I flera dagar? Vad i...? 

   ”Genom dessa dagar ska ni då ha filmat er resa. Ni kommer delas in genom följande; artister och modeller tar den första ronden sedan kommer dansare och skådespelare samt skådespelerskor ta andra ronden. Ni kommer paras ihop med någon från den motsatta inriktning tills olika inriktade elever tar slut. Modeller och artister jag rekommenderar er att få en god natts sömn för imorgon far ni iväg. Se till att vara nere i lobbyn vid 9 imorgon bitti för att få reda på era par, se också till att ha ätit frukost innan dess. Kanske det blir den sista måltiden ni äter” skämtade han och småskratt spred sig i aulan. Därefter började stolarna slå upp mot stolsryggarna när eleverna började resa på sig och med en suck reste jag mig från min stol. Justin stod redan upp och på ett led gick vi ut ur aulan där jag slöt upp bredvid honom. Han måste ha sett min besvärade min för han skrattade plötsligt till. 

   ”Vad du ser orolig ut? Är det på grund av projektet vi precis fick?” frågade han. 

   ”Ja! Jag har aldrig campat förut. Jag vet ingenting om att vandra i skogen, visst jag är ute och springer i skogen men det är en helt annan sak. Då finns det en stig jag följer, här kommer det inte finnas någon stig” jag gick sedan närmre honom för att viska. ”och tänk om jag hamnar med någon idiot som inte kan läsa en karta?” Justin endast flinade roat åt mig. 

   ”Det ordnar sig ska du se” svarade han. ”se detta som en tonårs slash barn grej som vi dock inte skrev ner på listan men som du nu får avklarad” vid omnämnandet av listan ljusnade genast mitt humör upp med tusen och jag slog upp i ett leende. Ja, ännu en punkt på listan. 

***

”Justin, det är dags att gå upp” mumlade jag, fortfarande med slutna ögon och djupt nerkrupen i det varma täcket och kudden. Justin endast stönade klagande, rullade runt för att sedan slå armen om mig så jag trycktes mot honom. 

   ”Nej, låt oss skippa camping och stanna här istället” mumlade han med huvudet precis ovanför mitt eget. Jag drog in ett djupt andetag och min näsa fylldes av Justins underbara doft. Bara fem minuter till, sa jag till mig själv och innan jag visste ordet av det drömde jag mig bort igen. 

Likt skjuten ur en pistol satte jag mig käpprätt upp i sängen med flämtning. ”Justin!” utbrast jag högt vilket fick honom att rycka till lika häftigt och i nästa sekund satt han bredvid mig med stora ögon och ett förvirrat uttryck. 

   ”Vad!?” fort sträckte jag mig efter min telefon och fick stirra på den i flera sekunder innan min hjärna registrerade vad klockan faktiskt var. Mitt hjärta lugnandes genast ner när jag insåg att det endast gått en kvart sedan jag vaknade senast. 

   ”Åh, jag trodde vi hade försovit oss bara” svarade jag Justin som nu gäspade medan han gnuggade sig i ögonen. Hans gäsp smittade av sig och snart gäspade jag så kraftigt att jag fick tårar i ögonen. Trött drog jag bort täcket från mina ben och reste mig från sängen, ett typiskt morgonljud lämnade min mun medan jag sträckte upp händerna mot taket och böjde på ryggen bakåt så min rumpa stack ut. Med en suck slappnade jag av i hela kroppen och för ett ögonblick svartnade det framför ögonen på mig. Fort ruskade jag på mig för att kunna se klart igen och vad jag såg var att Justin somnat halvt ute ur sängen, han satt på sängkanten med hade fallit sidleds ner på kudden igen. Jag fnittrade lågt åt honom och gick runt sängen. 

   ”Justin” sa jag roat och drog min hand över hans arm medan jag vinklade på huvudet för att kunna se hans ansikte bättre. Hans ögon slog upp och jag log mot honom. ”du måste gå upp nu så vi inte blir sena” sakta reste han sig upp så han satt rakt framför mig, han blinkade några gånger innan han såg upp på mig. 

   ”Godmorgon förresten” sa han sedan, rysningar vandrade längst min ryggrad vid endast ljudet av hans morgonröst. Det fanns inget bättre verkligen. 

   ”Godmorgon” svarade jag och hans läppar drog ut sig i ett snett leende. Därefter höjdes hans armar innan de slingrade sig runt mina höfter och drog mig intill sängkanten. Justins huvud hamnade i jämnhöjd med mina bröst ungefär och han tryckte in sitt huvud mellan dem. Jag log roat och la armarna om honom, smekte försiktigt med mina händer upp och ner över hans skulderblad.

En timme senare var jag nyduschad, ansiktet fritt på smink och iklädd ett par mörkblå byxor som jag kavlat upp ändarna på samt ett par mörkbruna joggingskor. På överkroppen bar jag en varm kofta samt en orange regnjacka tillsist hade jag satt en ljusgrå mössa på huvudet. Rektorn hade instruerat oss till att klä oss varmt, det må vara varmt väder på dagen men under natten kunde graderna droppa ganska rejält. Hissen plingade till och med en suck klev jag ur. Jag vet inte riktigt hur jag kände inför det här, jag hade blandade känslor. Jag var skräckslagen, oroad men samtidigt exalterad. Det här var något nytt jag aldrig gjort och jag var otroligt nyfiken på hur det här skulle gå. 

   Matsalen var full av artister och modeller som var klädda i liknande kläder som jag själv bar. Tillsist fann jag mina vänner i ena änden av matsalen, alla med mat framför sig. Jag hälsade fort innan jag hämtade egen frukost, denna gång mer än jag brukade äta då jag tänkte att det var lika bra. Vem vet när vi skulle få äta igen? Jag lyfte blicken och såg Justin komma gående. Han bar en mörkbrun regnjacka, en hoodie samt en en svart beanie på huvudet. Justin klär i en beanie likt ingen annan, det förundrade mig fortfarande hur han kunde se bra ut i vad han än valde att sätta på sig. 

   ”Vad är det jag ser?” utbrast jag när han var framme hos oss. Han rynkade frågande på pannan innan han såg ner på sig själv. ”har du byxorna på höfter eller är det jag som ser i syne?” han himlade genast på ögonen åt mig medan jag skrattade. 

   ”Ha ha, mycket roligt” svarade han. ”du är så fruktansvärt rolig” jag ryckte på axlarna. 

   ”Det är en gåva” han flinade roat innan han lämnade oss igen för att hämta egen mat. Med det stoppar honom inte från att gå likt en pingvin, tänkte jag medan jag följde honom med blicken. Jag log och vände mig tillbaka till konversationen som utspelade sig över bordet. 

Armarna korslagda över mitt bröst stod jag tillsammans med Avan, Victoria, Justin och många fler och väntade på att Mr. Peterson och Mrs. Lockwood skulle uppenbara sig och namnge paren. Att jag var nervös var nog en underdrift, jag var otroligt nervös eftersom jag verkligen inte ville hamnade med en - som jag sa tidigare - idiot. Eller något jag knappt pratat med. Två till tre dagar skulle jag ändå spendera med den här personen. Om jag fick välja vem jag skulle dela den här upplevelsen med skulle jag välja - utan tvekan - Justin. Men det var upp till lärarna vem jag skulle gå med. 

   ”Okej, elever! Hör upp!” hördes plötsligt Mrs. Lockwood’s röst genom en megafon. ”hoppas alla är utvilade och mäta annars kan det här bli något jobbigt för er. Åh, en påminnelse. Jag rekommenderar alla att besöka toaletterna innan ni lämnar byggnaden för det är den sista toaletten ni ser på tre dagar” mummel spred sig genom folkmassan och jag gjorde en mental anteckning att gå på toaletten innan vi åkte iväg. 

   ”Så vidare till paren, som rektorn informera om igår så kommer ni delas upp med en från varje inriktning. Alltså en modell tillsammans med en artist tills de få modellerna vi har tar slut, därefter kommer artister att paras ihop. Vi har inte separerat er kille och kille, tjej och tjej eftersom det inte finns lika många av varje utav er. Okej, så första paret... Barbara Palvin och Harry Styles. Finn varandra och så får ni vidare instruktioner av Mr. Peterson” Mrs. Lockwood fortsatte därefter att ropa upp namn efter namn. Varje gång ett par blev uppropade ökade nervositeten i min mage, varje gång mitt namn inte ropades upp bad jag till Gudarna att Justins inte följde därefter. 

   ”Avan Jogia och Jasmine Villegas” ropade Mrs. Lockwood. Avan sken upp i ett leende då han känt Jasmine sedan ett par år tillbaka, även fast de inte har hängt speciellt mycket så tror jag att de var släkt. Inte nära släkt men släkt i alla fall. Han sa hejdå till oss innan han gick genom eleverna bort mot Mr. Peterson. Fyra par namn följde därefter. Inget utav dem var mitt, Victorias eller Justins. Elisabeth hade blivit ihopparad med Jade Thirlwall från Little Mix och Lil Za tillsammans med Niall Horan. 

   ”Justin Bieber och...” jag stelnade genast till vid hans namn och lyssnade spänt efter namnet som följde. ”... Selena Gomez” min mage fylldes med is och jag kände hur min haka föll. Nej, det här kan inte hända. Nej, vem som helst men inte hon. De värsta scenarion någonsin fyllde mitt huvud vid tanken på att de skulle spendera tre dagar ensamma ute i skogen. Kalla nätter. Långa vandringar. Nej! 

   ”Men vänta det går ju inte... hon är ju en artist precis som jag” kommenterade Justin bredvid mig och hopp sken genast upp inom mig. 

   ”Nej, förlåt mig. Jag läste fel. Justin Bieber och Ariel Madison”

ooooh...! de ska ut på camping... hahahah, var det någon som tänkte "åh nej!" när Justin först var ihopparad med Selena? xP hahahahhah... men ingen fara, lite fel av Mrs. Lockwood bara. Jariel ska ut o vandra tsm. såååå... hur tror ni det går? 

hoppas ni tyckte om det... kände för att ha med något som inte handlade om läxor, skolan, musik eller kändis grejer. vad tror ni kommer hända på deras vandring? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: i kontring till den förra.. ert värsta ämne? det ni hatar mest. 

mitt svar: hands down matte! utan tvekan... jag hatar det så fruktansvärt mycket o har prov i det på fredag. tiologaritmer here I come. usch... hatar det verkligen! kram. 

PREVIOUS:    ”Räta på huvudet, håll det högt. Kom ihåg vad jag har sagt. Du är inte sämre än någon annan, även om du inte känner dig bättre. Bete dig som om du är värdig” genast rätade hon på ryggen och nacken men mötte fortfarande inte min blick, antagligen för rädd för att göra så. ”jag ville bara säga att bortsett från bristen på självsäkerhet så gjorde du det bra på catwalken igår” hennes ögon sköt fort till mina och jag kunde lätt se förvåningen i dem. 

   ”Fortsätt som du gör och du kommer boka vartenda modevisningen där ute” fortsatte jag och nu kunde jag se hur hon kämpade med tårarna. Tårar av glädje, hoppades jag. ”du kan gå nu” hon nickade hastigt innan hon skyndade iväg. Min blick förblev fast på hennes ryggtavla tills hon var utom synhåll. En värm känsla spred sig i min mage och jag log snett. Att ge Saphira beröm hade känts bra. Oerhört bra.

Lördag, 7:e September. 

”Ariel Madison!” ”Ariel, se hit!” ”Ariel, åt vänster!” ”Är du och Justin Bieber tillsammans?” ”Bråkar du och Avan Jogia?” ”Är det sant att Victoria Justice har varit otrogen mot Dylan O’Brien?” ”Är du gravid?” jag fick motstå impulsen att rynka på pannan åt frågorna de skrek åt mig. Vart de fick allt ifrån var det som fick mig så förundrad? Gravid? Otrohet? Vad grundade de sina frågor på? Fakta eller påhitt? Om jag fick gissa så skulle jag lägga mina pengar på påhitt. 

   Kamerorna fortsatte att blixtra framför mig medan jag gick längst den röda mattan, log och poserade framför kamerorna. Jag bar en Coco Chanel klädsel, vita korta shorts och en trekvartsärmad tröja. Både med vita insydda pärlor. Jag älskade verkligen klädesplaggen och höll huvudet högt. Mitt hår var uppsatt i en lös bulle som satt lågt på mitt huvud och mitt ansikte var lätt sminkat för att matcha mina kläders mjuka ton. En liten väska låg i min hand som innehöll de viktigaste, den enda färgklicken på mig (förutom mitt hår) var skorna jag bar. De höga klackarna jag bar var pryda i både rött, blått, svart och silver. Skorna var faktiskt förvånansvärt bekväma. 

   Med ett sista leende mot kamerorna kunde jag äntligen gå av mattan och fortsätta med eventet. Detta var sista dagen för ‘Fashion Week’ här i Madrid och jag skulle äntligen få åka hem nu på kvällen, lite mer än en vecka hade jag spenderat borta från skolan. Dock hade skolarbete skickats med mig men det var inte det som fick mig att vilja springa till planet nu med det samma, utan det var den brännande saknaden efter Justin. Vi må ha pratat på Skype vartenda kväll men det räckte inte. Jag behövde röra honom, jag ville sova bredvid honom, vakna och det första jag ser är hans sovande ansikte. Jag saknade honom något fruktansvärt och sedan kunde jag inte undgå att oroa mig över att Selena skulle försöka sätta sina klor i honom ännu en gång nu när jag inte var där. Men Victoria hade försäkrat mig om att Selena knappt synts till under hela veckan, vilket lugnande mig en hel del. Om jag fick min vilja genom så skulle jag aldrig behöva prata med henne igen. 

   Ett flertal intervjuer följde efter röda mattan, frågor om allt från mitt tycke om mode veckan till vad jag själv bar till frågor om skolan i Los Angeles till Justin Bieber. Allt - precis allt - var de nyfikna på och med ett leende svarade jag med lagom mycket information att de skulle bli nöjda men samtidigt inte avslöja vad som faktiskt pågick. Ännu en talang lärd av Tara. 

   Tara, som jag inte hört av sedan jag började skolan, började oroa mig. Såhär lång tid brukade det inte gå innan jag hör av henne och jag började fasa över vad hon planerade. Vad det än var så var det inte behagligt. 

   ”Så Ariel, så ämnet som de flesta nog är mest nyfikna över...” jag fick återigen hindra mina impulser och inte himla med ögonen. Jag visste mycket väl vem hon skulle fråga om. ”... du och Justin Bieber. Det har spekulerat mycket kring er då ni båda har sett hemma hos er båda under ‘sommarlovet’. Är det något...?” jag log mot reportern från Hollywood Life. 

   ”Jo, många tycker om att spekulera kring det och dra egna slutsatser men vi är bara vänner. Justin är en utav mina bästa vänner och jag är verkligen glad att ha honom i mitt liv. Ja, vi spenderade tid tillsammans under ‘sommarlovet’ men är inte det vad loven är till för? Att spendera dem med dina vänner?” jag vände frågan tillbaka till reportern som skrattade men nickade. Greg viskade efteråt att det var dags att gå vidare intill salen där de hundratals stolarna stod uppställda och den nakna runway plattan var uppbyggd i mitten. Salen var ungefär halvfull och jag fann min plats längst fram bredvid en av designerna, Dolores Cortes. Dolores som jag nu känt sedan ett par år tillbaka och hade flertal klädesplagg från hennes kollektion förra året. 

   ”Åh, Ariel. Förtjusande, du är här” jag slog upp i ett leende, Dolores var lite över fyrtio men full av liv. Glasögonen satt på sin plats framför hennes ögon och det bruna, halvlånga håret för plattat till perfektion och ramade in hennes ansikte. 

   ”Dolores” kvittrade jag och vi kramades innan vi sjönk ner på våra platser. Småprat bröt ut mellan oss tills salen släcktes ner och catwalken lystes upp. 

Trött sjönk jag ner i en av flygplansstolarna med en suck, min fötter hade vid det här laget börjat skrika i prostest likaså mina ben. Showen hade varit fantastiskt, Dolores tillsammans med ett flertal andra designers hade skapat otroligt klädesplagg som jag inte kunde vänta att få lägga vantarna på. Jag öppnade min lilla väska och tog ut min piller burk samt min telefon, ett leende spred sig över mina läppar när jag såg att jag hade ett meddelande från Justin. Medan jag skruvade upp locket på en vattenflaska låste jag upp telefonen för att läsa det. En svag rodnad samt ett leende spred sig över mitt ansikte vid orden han skrivit. 

   Från Justin: 

   ”Jag älskar dig.” 

   Enkelt men så fullt av betydelse. Jag svalde ett av de vita pillerna som skulle hjälpa mig genom denna flygtur fortsatte jag sedan att plocka upp min mobil och trycka in de memorerade numret. Ett flertal signaler gick fram innan den välbekanta rösten svarade. 

   ”Jag älskar dig också” sa jag endast och hörde snart hur han skrattade lågt. 

   ”Jag hör att du fick mitt meddelande” svarade hon och jag log. 

   ”Precis och tänkte att det vore otrevligt att inte svara” jag satte mig tillrätta i sätet och såg ut genom det lilla flygplansfönstret. Himlen var nu becksvart och man kunde se stjärnorna på himlen.

   ”Sitter du på planet nu?” hörde jag han fråga. 

   ”Ja, vi ska väl lyfta snart antar jag så jag kan inte prata länge” svarade jag. 

   ”Vi såg dig på tv” jag höjde förvånat på ögonbrynen. ”Hollywood Life var på och vi såg din intervju med dem. Du var väldigt vacker måste jag få säga” återigen hettade mina kinder och jag bet mig i läppar för att inte tjuta av glädje. 

   ”Tack så mycket” svarade jag. Vi fortsatte att prata i ungefär fem minuter till och jag fick reda på vad han hade gjort under dagen, vilket visade sig inte varit mycket. Greg sa tillslut att vi alldeles strax skulle lyfta. 

   ”Jag måste lägga på nu men vi ses imorgon” sa jag. 

   ”Absolut. Väck mig när du kommer” svarade han. 

   ”Okej, jag älskar dig” 

   ”Jag älskar dig också” med ett leende tog jag bort telefonen från mitt öra och la på samtalet. Därefter fortsatte jag att sätta den i flygplansläge innan jag la den på bordet framför mig. Jag släppte ut mitt andetag och spände fast mig i stolen. Jag hatade verkligen att flyga, känslan av att tryggheten på marken var så otroligt långt skrämde vettet ur mig. Jag litade inte för fem öre på den stora metallfågeln jag satt i. När som helst kunde det motorerna sluta fungera och då var det över. Kaboom. Finito. Döden. Paniken lättade strax när mina mediciner gjorde sin effekt på mig och mitt huvud föll åt sidan och jag somnade. Resten av resan var ett minne blott. 

***

”Justin...” jag fnittrade smått när Justin endast mumlade något ohörbart åt mig och vände sig om så han låg på sidan istället. Jag kröp efter honom och ståendes på knä satte jag en hand på en vardera sida om honom innan jag lutade mig ner till hans öra. 

   ”Justin” viskade jag igen innan jag mjukt kysste honom på halsen. Doften av honom fyllde min näsa och fick min kropp att fyllas av värme. 

   ”Ariel” mumlade Justin, fortfarande i djup sömn. Drömmer han om mig kanske? 

   ”Justin, vakna” kyss efter kyss placerade jag över hans varma hud medan Justin endast fortsatte att mumla saker jag inte hörde. Roat såg jag ner på hans ansikte innan jag placerade en lätt kyss i hans mungipa. Detta fick tillslut hans ögonlock att fladdra till och äntligen fick jag se de hasselnötsbruna ögonen jag saknat så mycket. Ett leende spred sig över mitt ansikte medan Justin tog in sin omgivning och fick blinka mot mig ett flertal gånger innan han verkade inse att jag faktiskt var där. Hans armar var snart runt min kropp och pressade ner mig på hans bröstkorg. Ett fnitter slapp nu ur min mun och Justin började mumla saker vid mitt öra, jag tyckte jag hörde ‘saknat’ någonstans i hans mening. 

   ”Jag har saknat dig också” sa jag och kramade honom tillbaka innan Justin rullade runt så jag hamnade under hans varma kropp. Mina tjusiga kläder från igår var borta och jag bar istället en enkel grå t-shirt och ett par sovshorts. Mitt plan hade anlänt på en sådan konstig tid att paparazzis inte kunde omringa mig vilket jag var tacksam för. Om bilder på mig i dessa slappa kläder skulle spridas skulle jag ha en väldigt arg Tara efter mig. 

   Justin lyfte på huvudet och såg ner på mig, ett snett leende låg på hans läppar. Frånvarande höjde jag min hand och smekte över hans kind. 

   ”Välkommen tillbaka” sa han sedan och jag log roat. 

   ”Tack så mycket” svarade jag och kupade sedan hans ansikte i mina händer och förde det ner till mitt. Våra läppar möttes i en kyss och ett stön slapp ur min mun. Ännu en sak jag hade saknat, hans läppar. De masserade mjukt mina tills hans tunga löpte över min underläpp, jag öppnade munnen och förde samtidigt mina knän upp mot min överkropp så jag sedan kunde linda dem runt hans kropp. Ivrigheten var inte svår att missa i vårt kroppsspråk då våra händer häftigt utforskade varandras kroppar och stön lämnade våra läppar. Lusten fick alla andra tankar att försvinna ur mitt huvud och innan jag visste ordet av det var Justin underkläder av samt mina shorts och trosor. Därefter fick jag ett riktigt ‘välkommen tillbaka’ av Justin. 

”Nej, Justin ge mig den” skrattade jag och sträckte mig efter min telefon. Justin hade lekt runt med min kamera och fotot jag fått en glimt av var allt annat än smickrande. Dock skrattade han endast och lutade sig längre och länge ifrån mig tills hans rygg tillslut träffade gräset. Jag kröp efter honom och satt tillslut på honom i ett försök att nappa åt mig min telefon. ”ge mig den!” 

   ”Nej, den måste sparas. Det där var... det bästa... jag har sett” skrattade han medan han brottades med mig. Jag plutade med underläppen mot honom i hopp att det skulle fungera som en distraktion, dock fick en harkling oss att släppa fokuset på kortet och se upp istället. Ovanför oss tornade sig Selena upp med korslagda armar och en osäker min. Genast gled jag av Justin och satte mig bredvid honom i gräset igen. Det var efter lunch och vi hade bestämt oss för att sätta oss utomhus ett tag, få lite friskluft och ta det allmänt lugnt. 

   ”Hej...” fortsatte hon sedan lika osäkert. Jag såg frågande upp på henne men man kunde lätt urskilja attityden i mina ögon. Jag var allt annat än glad att se henne. ”förlåt att jag stör men jag...” 

   ”Fortsätt” uppmanande Justin tillslut som till min förvåning såg förväntansfullt upp på henne. Som om han var genuint nyfiken på vad hon hade att säga. Om jag fick bestämma hade jag tejpat igen hennes mun och slängt henne i havet. 

   ”Jo, jag ville bara säga att...” började hon igen medan hon kliade sig på överarmen. ”... att jag är ledsen” jag var på väg att himla med ögonen över hennes tröghet men spärrade istället upp ögonen över hennes ord. Vad hade hon just sagt? Förlåt? ”jag förstår nu att det jag gjorde var fel. Men efter att se dig Justin igen efter så länge fick verkligen känslorna att bubbla upp igen. Jag älskar dig verkligen och önskade att jag hade kunnat få dig tillbaka. Men jag ser nu att ni två är... seriösa. Och jag respekterar det” 

   ”Gör du det?” frågade jag tvärt. Hon gav mig en blick innan hon snabbt såg ner i marken igen. 

   ”Ja, det gör jag. Jag ska inte försöka lägga mig i ert förhållande igen, ni har mitt ord” jag hade lust att fnysa. Om det var en sak jag lärt mig i den här världen vi levde så var det att aldrig lita på någons ord, aldrig tro att någon ska hålla vad de lovade bara för att man krokade sina lillfingrar eller svor på sin moders död. Det fanns alltid kryphål att ta sig ur ett löfte. ”men jag ville bara säga att jag är ledsen över det jag gjorde och sa. Jag ska låta er vara och kanske... efter ett tag... att vi kanske kunde vara vänner. Men jag inser att det inte kommer ske inom en snar framtid” hon nickade för sig själv. ”aja... nu ska jag låta er återgå till vad ni än gjorde, hejdå” tystnad spred sig runt mig och Justin medan vi såg på Selenas ryggtavla som blev mindre och mindre. 

   ”Tror du på vad hon sa?” frågade jag honom tillslut. Justin satt tyst ett ögonblick till.

   ”Jag vet inte...” svarade han tillslut.

yeeeeaaaah! så äntligen är det ett nytt kapitel upp.. hur många dagar har det gått nu? 6.. 7? för lång tid med andra ord! så... det hände inte något otroligt spännande men jag tycker det var ganska mysigt. 

vad tyckte ni om deras återförening? Justins 'välkommen tillbaka'? hahahahhaah. xD o Selena bad om ursäkt? vad tycker ni om det? tell me! 

VAD TYCKS? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: favorit ämne i skolan? 

mitt svar: hm... tycker ju då inte om skolan speciellt mycket men... bild -och form tycker jag om, samt engelska. kram! 

   ”Det typ lyser bro” sa Alfredo och Za nickade instämmande. Jag endast tittade på dem ett ögonblick innan jag brast ut i skratt. 

   ”Frågan är inte vad jag har tagit utan vad ni har tagit” skrattade jag och återgick till min mat, jag hörde dem muttrade lågt med varandra igen.

”Gå inte som om du vore Justin Bieber!” var det som nådde mina öron när jag gick genom modellernas korridor. Jag drog frågande ihop ögonbrynen men kunde inte låta bli att le roat när jag mycket väl hörde att det var Ariel som ropat. Med händerna i fickorna rundade jag hörnet för att bemöttas av den breda catwalken där modellerna kunde öva på sin gång. Uppe på catwalken gick Saphira och Luke medan Ariel stod med armarna i kors en bit bort och ropade kommentarer. 

   ”Så jag är en definition av en gångstil nu?” frågade jag och fångade hennes uppmärksamhet, först såg hon irriterad ut över att bli avbruten men hennes uttryck mjuknade genast när hon såg att det enbart var jag. Hon log snett mot mig medan jag gick fram till henne. 

   ”Ja, du tillsammans med typ alla andra killar i den här skolan. Ni alla vaggar som om ni vore pingviner eller har skitit i byxorna” svarade hon. ”men det är en del av din charm darling” fortsatte hon när hon såg min min, jag skrattade till. Inte egentligen förolämpad då jag mycket väl visste hur jag gick och vad en del - speciellt kvinnor - tyckte om det. 

   Jag vände blicken mot catwalken och såg på Ariels lärlingar, i min ögon fanns det inga fel. Men samtidigt vad visste jag om det här, ingenting. Vilket bevisades när Ariel skrek de tusen fel dem gjorde innan hon frustrerat nästan morrade åt dem och stampade bort mot trappan som ledde upp till plattformen. Varför jag var där var för att hämta Ariel men jag antog att den idéen fick skjutas upp en aning. Det var tänkt att vi skulle spela in en låt tillsammans inför ett projekt. 

   Musik klassen hade blivit tillbedda att spela in en cover ensam eller i en duett, det var valfritt men temat var Disney. Man fick endast göra covers av låtar från Disney filmer. Ariel och jag hade valt att göra en duett tillsammans, jag var otroligt taggad. Detta skulle bli första gången jag faktiskt skulle få sjunga med henne, få höra hur våra stämmor lät tillsammans. Låt hade vi ännu inte valt men jag hade några idéer. 

   ”Vi får öva mer på det här en annan gång, jag har andra saker att göra. Ni vet vad ni ska göra” Ariels blick var så menande och kall att jag fick gåshud av att bara se på henne. Att se denna personlighet på kvinnan jag älskade var så otroligt konstigt då hon var motsatsen från hennes riktiga personlighet. Den underbara, vänliga och aning blyga Ariel som visades bakom stängda dörrar. Den Ariel ingen annan fick se, tråkigt nog. Den Ariel var det som jag älskade och visste. 

   ”Är du klar?” frågade jag när hon var vid min sida igen, hon nickade. 

   ”Japp, mot studion” svarade hon och jag log brett. Jag fick bita ihop för att inte gå på min impulser och sträcka mig efter hennes hand och fläta samman våra fingrar. Vårt förhållande var fortfarande hemligt, även om jag var 100% säker på att de flesta i skolan misstänkte att det var något mer mellan oss. Och åh så rätt dem hade. 

   ”Får du fortfarande ingen styr på dem?” frågade jag medan vi gick längst korridoren. Ariel suckade bredvid mig. 

   ”De har faktiskt blivit bättre men... Luke är fortfarande så otroligt respektlös att jag inte vill lätta på trycket. Inte för än han släpper den dåliga attityden han bär. Han är en typisk snobbig storstadskille. Ser ner på dem som inte når upp till vad som anses perfekt” hon skakade irriterat på huvudet. ”det går mig så fruktansvärt på nerverna” jag nickade förstående. 

   ”Så de har inte fått höra att de har blivit bättre?” frågade jag. Hon skakade på huvudet. 

   ”Det skulle endast gå Luke åt huvudet” mumlade hon och vi vek av in i en annan korridor. 

   ”Det är mycket möjligt men Saphira är annorlunda. Du ska se respekten och rädslan i hennes ögon varje gång hon ser på dig” berättade jag för henne. ”hon vill ha din bekräftan Ariel. Hon är inte som Luke” jag såg på Ariel som höll sin blick i marken medan vi gick. Jag kunde se att min ord hade träffat en öm punkt då hon säkert kände igen sig i Saphiras beteende och önskan. 

   ”Kanske det vore en bra idé att dra henne åt sidan för att ge henne lite beröm. Ge henne en bekräftan om att du faktiskt inte hatar henne. Ge henne det stödet som den mentorn du är för dem” 

   ”Det är inte så Tara-” 

   ”Men du är inte Tara. Du är så mycket bättre än henne” avbröt jag. ”det här är din chans att bygga imperiet som du kommer ärva senare” Ariel rynkade frågande på ögonbrynen. ”vem tror du kommer ta över efter Tara när hon blir för gammal? Du, Ariel” jag märkte att jag hade gett henne mycket att tänka på så jag förblev tyst tills vi nådde studion och kunde begrava mig i musiken. 

”Vill du ta det igen?” frågade jag genom mikrofonen som gick till hörlurarna Ariel hade över öronen. Fyra timmar senare hade vi äntligen valt låt och börjat spela in våra olika partier, valt hur vi ville göra låten till vår egen medan vi samtidigt behöll originaliteten i den. 

   ”Ja, tack” svarade Ariel, jag nickade och spolade tillbaka musiken för att höra samma melodi ännu en gång. Snart fyllde Ariels röst mina öron och jag slöt ögonen. 

Beauty And The Beast by Celine Dion & Peabo Bryson

   ”Tale as old as time, true as it can be

Barely even friends, then somebody bends

Unexpectedly” 

   Jag sträckte mig efter knappen som pausade musiken och upprepade min fråga, den här gången var svaret nej och jag nickade. Genast rullade jag bort till datorn där filen redan lagt över musiken. Jag hörde hur dörren intill båset öppnades och sedan Ariels klackar mot golvet medan hon gick upp bakom mig. 

   ”Blir det bra?” frågade hon efter en stund. 

   ”Det blir grymt” svarade jag, en aning distraherat medan jag fixade de sista grejerna för just hennes del. Vi hade ungefär två tredjedelar klar av låten. Jag kände hur Ariel lade armarna löst runt min hals innan hon lutade hakan på min hjässa. Jag log snett åt hennes gest. Även fast hon påstod att hon inte hade en aning om vad man gjorde i ett förhållande så visste hon inte hur omedvetet bra hon var. Hon gjorde vad som till henne naturligt.

   Jag suckade innan jag började resa på mig, vilket fick henne att genast släppa taget om mig. Med ett leende vände jag huvudet mot henne innan jag böjde mig ner och mjukt kysste henne. Hon fnittrade lågt efteråt och kunde se hur en svag rodnad blommade upp i hennes ansikte. Vid den synliga effekten jag hade på henne fick det mig endast att få en ännu värre. Därför klappade jag till henne på rumpan innan jag började gå mot båset. En flämtning hördes bakom mig innan jag kastade en blick över axeln. Jag log roat när jag såg Ariels förvånade min och tomatröda kinder.

   ”Älskar dig” sa jag roat åt henne. Jag hörde hur hon fnittrade igen och precis innan dörren slog igen bakom mig hörde jag. 

   ”Älskar dig också” jag log lyckligt för mig själv. Hon älskar mig också. 

   Hörlurarna på och pappret med texten framför mig drog jag in ett djupt andetag innan jag nickade till Ariel som satte på musiken. Jag väntade tills det var min tur och sjöng orden. 

   ”Just a little change, small to say the least

Both a little scared, neither one prepared

Beauty and the beast” 

Onsdag, 28:e Augusti. Ariels Perspektiv. 

Var jag verkligen modig nog att gå emot Taras riktlinjer? Var jag modig nog att faktiskt ge den beröm Saphira förtjänade? Ett steg ut på den där catwalken och jag märkte att hon hade övat så hennes fötter blödigt sedan senaste gången jag sett henne gå. Jag fylldes av stolthet när jag såg henne gå men Taras metoder satte igång och det enda som flög ur min mun var klagomål. Jag såg att hon försökte att inte visa den men mina ord sårade henne. Precis som Taras ord alltid har sårat mig. Skulle jag följa Justins förslag och försöka lära mina lärlingar på eget vis? Med egna metoder? 

   ”Saphira, du kan stanna” sa jag. ”Luke, du kan gå” Luke gav mig en nästan förolämpad blick som om det vore positivt att behöva stanna kvar. Om Tara bett mig behöva stanna hade jag misstänkt det värsta och en blick på Saphiras ansikte och hon misstänkte likadant. 

   ”Ariel” sa hon i med huvudet sänkt. 

   ”Räta på huvudet, håll det högt. Kom ihåg vad jag har sagt. Du är inte sämre än någon annan, även om du inte känner dig bättre. Bete dig som om du är värdig” genast rätade hon på ryggen och nacken men mötte fortfarande inte min blick, antagligen för rädd för att göra så. ”jag ville bara säga att bortsett från bristen på självsäkerhet så gjorde du det bra på catwalken igår” hennes ögon sköt fort till mina och jag kunde lätt se förvåningen i dem. 

   ”Fortsätt som du gör och du kommer boka vartenda modevisningen där ute” fortsatte jag och nu kunde jag se hur hon kämpade med tårarna. Tårar av glädje, hoppades jag. ”du kan gå nu” hon nickade hastigt innan hon skyndade iväg. Min blick förblev fast på hennes ryggtavla tills hon var utom synhåll. En värm känsla spred sig i min mage och jag log snett. Att ge Saphira beröm hade känts bra. Oerhört bra.

yeeeaaah! detta kapitel blev längre än part 1.. vilket jag hoppas ni uppskattade. =D gillade hur det här kapitlet blev... med Disney låten o Ariels stund med Saphira på slutet. vad tyckte ni? om låten? om stunden? allt? tell me! 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

   Skrämt hoppade jag ifrån Justin och såg till höger för att se vem som ropat, först vettskrämd att det var någon annan än mina vänner gick sedan över till lättnad när jag såg att det endast var Avan och Victoria. Dock när jag såg deras ivriga ansiktsuttryck efter information pryde deras ansikten gick den lättnaden över till än mer ’åh-för-i-helvete-då’ känsla. 

   ”Spring, medan du kan” skyndade jag mig att säga till Justin. ”spring!”

”Tro inte att du kan smita, du kommer behöva prata med oss en gång eller en annan” jag suckade och vände mig om mot Victoria och Avan medan Justin försvann längre ner i korridoren. Jag önskade hemskt gärna att jag hade sprungit med honom, allt för att inte ha den här pinsamma samtalet med dem. 

   ”Snälla... kan vi inte bara skippa det här? Jag-” försökte jag med en vädjande blick mot dem. 

   ”Uh, uh, uh!” sa Avan och viftade med fingret i luften. ”jag vill höra detaljer och inte de mesiga utan de saftiga” jag suckade återigen och la armarna i kors över bröstet. Avan gav mig en menande blick som sa att han aldrig skulle släppa det här för än jag berättade för honom om min natt tillsammans med Justin. 

   ”Okej då!” utbrast jag besegrat. ”vad vill ni veta?” 

   ”Åh, spela inte oskyldig. Vi vet båda mycket väl att ni inte bara kysstes och kallade det en färdig dag. Någon förlorade sitt V-kort... eller ja...” för första gången blev Avan osäker med sin ord, det vanliga självförtroendet fanns inte kvar i hans röst och jag förstod varför. Hur skulle man prata om det här ämnet? Jag föredrog - inte alls. 

   ”Ja, jag förlorade mitt ’V-kort’ och...” sa jag och himlade med ögonen. Jag hade bestämt mig för att Justin var min första, ingen annan. Jay räknades inte, det var enbart brutalt och tvingat medan med Justin så var det av kärlek och genuin lust. Försiktigt sneglade jag på mina bästa vänner och såg deras förstående men ändå retsamma blickar, blickar som fick en häftigt rodnad att spridas över mina kinder. Varför behövde vi prata om det här? 

   ”Och?” uppmanade Victoria. 

   ”Och det var magiskt, fantastiskt, bästa natten någonsin” svarade jag och slog lamt ut med armarna. Menande leenden låg nu över deras läppar då de mycket väl visste vad jag pratade om, speciellt då de var otroligt mer erfarna i just detta område än jag själv. 

   ”Så Justin då? Hur var Mr. Handsome i sängen? Jerry? Är det sant att han är ett vilddjur?” sprutade Avan ur sig och jag öppnade munnen för att ge honom svar men inget kom ur. Va? 

   ”Ehm... jag... vi... nej” svarade jag tveksamt. Avan fick en fundersam blick. 

   ”Kanske han tog det lugnt för att det var din först gång” mumlade han sedan innan han gav mig ett höjt ögonbryn. ”vänta bara tills din guldgruva därnere har vant sig vid mansköttet, då blir det säkert fart i honom. Jag undrar...” åh, herregud. Jag någon få stopp på sexnarkomanen. ”men Jerry då? Ploppade sin ögon ut eller vad?” 

   Jag ryckte på axlarna. ”det var ju inte direkt första gången jag såg den” sa jag innan jag hann stoppa mig själv och spärrade genast upp ögonen i fasa. Åh nej. Nu finns det inget slut för denna tortyr. Victorias mun föll i chock medan Avan flämtade högt för att sedan tjuta till. 

   ”Din lögnaktiga hora!” tjöt Avan till, även om orden han sa var nedvärderande och elaka så var hans tonfall motsatsen. Därför hade jag lärt mig att han aldrig menade orden han sa utan det var bara hans sätt att uttrycka sig i dessa chockerande situationer. ”hur kunde du inte ha berättat? När? Var? Hur?” jag stönade trött. ”spara stönen för Justin, nu! Berätta allt” 

   Jag vände vädjande blicken mot Victoria för att be henne rädda mig från Avan men hon skakade på huvudet medan hennes ögon sken av nyfikenhet och humor. Hon ville veta lika gärna som Avan. 

   ”Vi...” började jag och ryckte på axlarna medan jag kliade mig på armen över den obekväma situationen jag befann mig i. ”vi duschade tillsammans och det var första gången jag såg... ja och det var inte så att... det hände inget. Vi duschade bara tillsammans” svarade jag, i hopp om att de skulle släppa ämnet. Men åh så fel jag hade. Så fort jag hade tystnat skrek deras ögon efter att jag skulle fortsätta. 

   ”Andra gången så... det var ungefär en vecka sedan, i lördags eller söndags. Victoria du vet när du knackade på?” frågade jag henne, hon nickade. ”ja... Justin var där, men gömde sig i badrummet. Vi var precis på väg att... men sedan knackade du och-” nu tjöt Avan högre än någonsin medan han såg ut som en femåring på julaftonsmorgon. Victoria såg mer chockerad ut men jag kunde se en road glimt i hennes ögon. 

   ”Jag tyckte väl att det var konstigt att du bar en morgonrock och såg så lättklädd ut under!” utbrast hon sedan och jag log snett medan mina bästa vänner kvittrade vid min sida. Varför var detta så exalterande? Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag lämnade dem bakom mig för att ta mig till matsalen. Dock var de hak i häl med mig och jag kunde höra de diskuterade den nya förändringen. Slut var det med det ständiga tjatet om att jag skulle få lite action i mitt liv eller att jag skulle åka och träffa den där Julio som Avan tog upp i var och varannan konversation. 

Justins Perspektiv. 

”Visst gör han” ”Absolut, vad kan han ha tagit?” jag skakade på huvudet för mig själv medan jag lyssnade till mina vänners försök till en diskret konversation. Trodde dem verkligen inte att jag skulle höra dem när de satt precis bredvid mig? 

   ”Vad är det? Jag kan höra er vet ni” utbrast jag tillslut och vände huvudet mot dem så jag kunde ge dem en frågande men menande blick. Za tog sig oskyldigt om bröstet men jag höjde endast på ena ögonbrynet för att be honom skippa skiten. 

   ”Det typ lyser bro” sa Alfredo och Za nickade instämmande. Jag endast tittade på dem ett ögonblick innan jag brast ut i skratt. 

   ”Frågan är inte vad jag har tagit utan vad ni har tagit” skrattade jag och återgick till min mat, jag hörde dem muttrade lågt med varandra igen.

som jag skrev o ni säkert märkte så var det inte alls långt... men efter jag skrev det förra inlägget så kom jag på en idé till en annan novell som jag har på lager. så jag började skriva över den i mina anteckningar, jag har nämligen novellernas storyboard på både mobilen o datorn... så jag skickade den här novellens storyboard från datorn till mobilen, raderade den från mobilen o insåg efter att jag hade skrivit mkt mer i den anteckningen jag hade på mobilen så... nu är allt det borta! där kan ni ju tänka er att jag inte fick lust att skriva sen, är skit arg på mig själv! UGH! 

ledsen för det långa babblet men... vad tyckte ni om kapitlet? vad tyckte ni om deras snack? XP 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: favorit kapitel hittills? 

mitt svar: jag vill faktiskt inte svara på den här frågan eftersom jag är mer nyfiken på era svar. kram! 

   ”Jag älskar dig och tveka inte på det. Var aldrig rädd för att erkänna eller bara säga något till mig. Förhållanden bygger på tillit och kommunikation Ari” jag nickade och smekte med fingrarna över hans nacke. 

   ”Jag älskar dig också” ett leende spred sig över hans läppar innan han fort böjde sig ner och kysste mig ännu en gång.

Tredje Perspektiv. 

Varning! Grafisk Sexualitet. Glädjen var tillbaka inom dem efter de minst sagt händelserika dagarna de tagit sig genom. Ariel hade genomgått sitt första ‘heartbreak’, få känt den råa smärtan när den personen man älskar plötsligt vänder ens värld upp och ner. Gör den där handlingen man aldrig trodde att den någonsin skulle göra. Medan Justin var tillbaka in i ljuset efter sin trip till förvirringens mörka sida. Händelsen de precis tagit sig genom var ännu ett bevis på att Justin aldrig skulle förstå sig på tjejer, något han började förstå själv nu. Speciellt Ariel. Ha må känna henne bäst men ingen - inte ens han - skulle aldrig kunna förstå sig på henne. Förstå vad som ligger bakom det hon gör eller säger. Ariel var mäktig på det sättet, hennes förmåga att vara så otroligt oförutsägbar. Något som både lockade och intresserade Justin. Hon var den pusselbiten som kom med fart och spänning, kom med liv i hans annars något ensamma dagar. Även de alltid var fyllda av människor så stod han ensam. 

   ”Justin...” viskade Ariel mot hans läppar. En rysning vandrade längst Justins ryggrad vid ljudet av hennes lena men åh så upphetsade stämma. Utan ett svar tiltade Justin på huvudet för att sedan placerade fjäderlätta kyssar längst hennes käkben och hals vilket gav honom ett svagt stön från Ariels läppar. Ariel i sin tur kunde inte sluta låta händerna vandra över Justin, över hans armar, över hans rygg, över hans bröst, över hans mage, överallt. ”snälla” 

   Justins händer lämnade Ariels kind och överarm innan de hastigt lades under Ariels lår, häftigt lyfte han upp henne till Ariels uppenbara förvåning då hon tjöt till. Ett leende spred sig över Justins läppar medan Ariel lindade sina ben runt Justins midja och Justin tryckte henne hårdare mot sin sovrumsdörr. 

   ”Jag älskar dig” viskade Justin med sina läppar endast några få millimeter från hennes så de snuddade varje gång han uttalade ett ord. Någon som drev Ariel en aningen galen medan hennes blick pendlade mellan hans ögon och läppar. 

   ”Jag älskar dig också” andades hon innan hon med hjälp av sina händer förde Justin ansikte de sista millimetrarna framåt tills deras läppar var hårt hoppressade. Rummet fylldes därefter av enbart deras häftiga andetag och deras läppars kontakt. Ariels händer letade sig in under Justins tröja där hon äntligen fick känna hans varma hud under hennes handflator. 

   I nästa sekund stod Ariel på två ben på golvet igen innan hennes händer började dra upp Justins tröja. Fortfarande kyssandes höjde Justin armarna för att hjälpa Ariel att ta av tröjan medan hennes händer ivrigt ville få bort tyget. Ett skratt lämnade Justin vid hennes ivrighet och hon kände hur hennes kinder hettade lätt. Klädesplagg efter klädesplagg släppte tills golvet medan de två tonåringarna gjorde sig väg mot sängen. 

   Med försiktighet sänkte Justin ner Ariel medan han följde henne ner, nu endast klädd i underkläderna trycktes deras kroppar samman. Ariel kunde lätt känna Justin upphetsning mot sitt lår medan hon njöt av hans smekningar. Hon kunde inte finna en bättre handling att göra än detta för att åter bevisa deras kärlek till varandra. Det ultimata steget som visades deras tillit och djupa känslor till varandra. Justin höjde sig upp på sina armbågar för att sedan se ner på tjejen under sig, tjejen som han älskade, tjejen som otroligt nog - enligt honom - älskade honom tillbaka. Han kunde inte riktigt få in ännu att han faktiskt fick höra de ljuva orden lämna hennes läppar. Inte efter allt hon sa i korridoren inte ens för 30 minuter sedan. Men han förstod henne, han förväntade sig inte att hon skulle be om ursäkt för det hon sa eftersom han tyckte att han förtjänade dem. 

   Han borde ha sett Selenas motiv redan från början och inte tagit emot hennes skit om en ny start och vänskap. Mjukt smekte han med tummen över hans kind innan han böjde på naken och kysste henne lika mjukt. 

   Ariel såg upp på killen hon älskade och log. Endast synen av honom fick pirr att spridas i hennes kropp. Hon älskade honom och veta att han älskade henne tillbaka fick denna stund de befann sig i att endast känna ännu mer rätt. Allt kändes till 100% rätt med honom. Precis som det alltid gjort. 

   Justins mun vandrade över den delen av Ariels bröst vars var naket vilket fick henne att genast resa sin överkropp i en brygga under honom. Justin tog tillfället i akt att knäppa loss hennes bh innan han slängde den till golvet. Stön lämnade nu Ariels läppar medan Justin fortsatte att utforska hennes bröst med sin mun. 

   ”Justin...” Ariels stön fick Justins nedre del att reagera och han fick bita ihop för att inte slita av henne de sista plagget och bara köra. Men han visste mycket väl hur försiktig han behövde vara med henne för att inte väcka hennes hemska minnen till liv. ’Byt ut mina hemska minnen med fina’ hade Ariel sagt vid deras senaste försök till att ha sex tillsammans och Justin hade tagit de orden med noga hänsyn och tänkte fullt ut uppfylla hennes önskan. 

   ”Ariel” viskade Justin vid hennes öra och fick henne att sticka in sina naglar i hans rygg när en våg av välbehag sköljde över henne. De sista plaggen rann av deras kroppar tills de ännu en gång låg nakna och tight hopflätade på sängen. 

   Deras blickar sade allt de inte hade förmåga att säga, de båda var redo och den här gången tänkte de inte låta en knackning stoppa dem. Med flämtande andetag lade de sig till rätt i sängen, Justin uppfyllt på sina armbågar över henne och Ariel med sina händer runt både Justins arm och nacke. Justin gav Ariel en frågande blick som hon fort nickade till. 

   För andra gången fick Ariel känna den främmande känslan när Justin trängde in, den främmande känslan att ofrivillig tänjas och till hennes förskräckelse kom därefter smärtan. Hon flämtade till, något som inte missades av Justin. Genast var han där och kysste lugnande hennes kind medan han smekte med sin tumme över hennes andra kind. 

   ”Jag är ledsen” sa han. ”slappna av, det kommer gå över. Jag lovar dig” fortsatte han, Ariel sög till sig hans ord och försökte lyssna. Slappna av, du måste slappna av Ariel, tänkte hon till sig själv medan hon försökte koncentrera sig på Justin och inte på smärtan eller de horribla minnena som låg precis under ytan och hotade att ta över. Djupa andetag lämnade hennes mun medan Justin väntade på tecken att han kunde fortsätta. 

   Hon nickade sedan häftigt. ”du kan fortsätta” 

   ”Är du säker?” hon nickade lika häftigt ännu en gång och Justin böjde sig fort ner och kysste henne innan han drog sig ur för att stötta in igen. Ariel knep genast ihop sina ögon medan Justin fortsatte att mjukt röra sig fram och tillbaka inom henne. Medan Ariel hade problem att inte skrika till i smärta eller frustration över själva smärtan hade Justin istället problem med att inte stöna högt av njutningen han kände. Han fick vände bort huvudet för att Ariel inte skulle se hans ansiktsuttryck av ren njutning. 

   Till Ariel lättnad började snart smärtan att avta och ersättas av något annat. Något bättre. Något otroligt grymt. 

   ”Justin... oh my God” flämtade hon fram och Justin tog det som ett tecken att smärtan äntligen hade avtagit vilket lättade den enorma skuldkänslan som även fyllt honom. Äntligen fick han släppa ut det stön han hållit inne och började röra sina höfter med mer fart. 

   ”Ariel...” snart rörde sig deras höfter i takt till varandra, deras händer greppade och smekte varandra, deras läppar kysste hungrigt och vilt den andra. Svetten låg nu som ett tunt lager på dem båda. Den sköna känslan som Ariel nu var på väg att känna för andra gången byggdes upp inom henne medan hennes flämtande andetag ekade i Justins öron. 

   ”Justin... jag... jag... ugh!” ett högt stön lämnade Ariels läppar medan hon kände hur hennes orgasm exploderade inom henne medan Justin stötte ett par gånger till innan han kom lika hårt och kollapsade ovanpå henne. Andfådda och svettiga låg på kvar i dvalan av deras orgasmer innan Justin fann förmågan att röra på sig igen. Med en häftig utandning föll rullade han av henne och såg upp i taket. Plötsligt fnittrade Ariel till bredvid Justin, förvånat vände han huvudet mot henne. 

   ”Vad är det?” frågade han nyfiket. Ariel skakade på huvudet. 

   ”Inget” mumlade hon innan hon snabbt gränslade Justin höfter och pressade sina läppar mot Justins. ”igen” viskade hon sedan. 

Långt efter midnatt spenderade inrullade i lakanen. Viskade till varandra, kysste de ställen de visste hade önskad effekt, smekte varandras nakna kroppar tills utav ren utmattning somnade i varandras armar. Båda med ett lyckligt leende på läpparna. Allt var tillbaka till vad de var. 

Ariels Perspektiv. 

Trött blinkade jag med ögonen medan jag vaknade från den djupaste sömnen jag sovit i på länge. Fort kisade jag med ögonen när det häftiga ljuset som strålade in genom Justins fönster träffade mitt ansikte. Jag slöt ögonen igen och suckade smått. Det var varmt, otroligt varmt. Men jag ville inte röra på mig. Jag ville inte förstöra den magiska stämningen som rummet höll. Dock tillslut fick jag nog av ljuset och vände mig under Justins arm som var lagd över mina bröst och höll mig mot honom. Ett snett leende låg på mina läppar medan jag krånglade runt tills jag låg med ryggen mot fönstret och kunde fritt se på Justins sovande ansikte. Han var så otroligt vacker. Speciellt i detta fridfulla och bekymmerslösa stadie han befann sig i. 

   Försiktigt höjde jag min hand och smekte med mina fingertoppar över hans kind. I nästa sekund mötte jag hans enastående bruna ögon som alltid fick mig att tappa andan. 

   ”Godmorgon” mumlade han sedan med sin hesa, raspiga morgonröst som fick rysningar att vandra längst min ryggrad. God, han låter så sexig på morgon. Plötsligt ville jag inget annat än att återuppleva hela natten på nytt men fick hålla tillbaka på impulserna då jag visste att Justin var trött då han stönat det högt efter jag krupit upp på honom för andra gången. Inte för att det verkade stoppa honom då han fick ännu en orgasm att ta över mig efter det. 

   ”Godmorgon” svarade jag med ett litet leende. 

   ”Hur känner du dig?” frågade han sedan och flätade samman våra händer efter att ha gripit tag i den som jag tidigare smekt hans kind med. Jag drog frågande ihop ögonbrynen till hans fråga. Jag kände mig fantastisk, varför undrade han? ”du vet du känner dig inte... öm eller så?” 

   Jag flämtade till när det gick upp för mig vad han pratade om, dels på grund av hans ord men också på grund av hans hand som slitit in mellan mina lår och lagt sig på min ljumske. 

   ”Justin!” tjöt jag generat och vände ner mitt ansikte i kudden medan jag hörde honom skratta bredvid mig. 

   ”Jag undrade bara...” skrattade han. ”vill ju inte ha haft sönder min nya leksak” mitt huvud flög genast upp för att sedan stirra på honom med öppen mun. Justin brast genast i skratt när han såg min min medan jag endast kunde fortsatte stirra på honom i misstro över vad jag hört. Hans leksak? ”hey, jag skojar bara med dig baby” skrattade han och kupade mitt ansikte mellan sina händer innan han förde det ner till sitt eget. Han gav mig därefter en riktig morgonkyss som lämnade mig andfådd och ännu en gång upphetsad. Damn him! 

   ”Tack för din omtanke men jag mår fint” svarade jag sedan och fick återigen höra Justin låga skratt. Jag kunde inte hindra leendet som sedan spred sig över mina läppar. Kvällen och natten hade varit min version av perfektion, den innehöll allt jag önskat att mina första gång hade varit. 

   ”Vad är klockan?” frågade Justin plötsligt och hivade upp sig på armbågarna innan han vände på huvudet för att kunna se på klockan. ”wow... halv tolv” hörde jag honom sedan mumla, jag sköt genast upp i sittande ställning. 

   ”Vad?” utbrast jag högt och Justin vände sig förvånat mot mig. 

   ”Jag sa att den är halv tolv, varför så panikslagen?” 

   ”Det var meningen att jag skulle träffa Luke och Saphira vid halv elva men jag antar att det blev en ’no show’.” svarade jag och föll ner i sängen. ”antar att det fick bli en lektion i sig. Ibland väljer ens klienter eller managers att inte dyka upp och då är det upp till en själv att sköta jobbet. Får väl se vad de har ställt till med senare” Justin skakade roat på huvudet åt mig. 

   ”Du är bra speciell, du vet det va?” frågade han och böjde sig ner över mig. Jag kände genast hur mina kinder hettade vid hans ord och jag log generat mot honom. En kvart senare när vi inte gjort annat än att hett kyssa varandra och låta händerna vandra bröt jag mig ifrån. 

   ”Ugh, jag vill inte gå upp” klagade jag. 

   ”Gå inte upp då, stanna här med mig för alltid” viskade Justin vid min hals. Jag log och slöt ögonen innan jag tiltade huvudet åt sidan för att låta honom få mer utrymme. 

   ”För alltid?” frågade jag. ”menar du det?” han nickade mot min hud. För alltid, den tanken kunde jag förvånansvärt lätt att vänja mig vid. Sedan insåg jag vad som höll på att hända, jag höll på att tappa fokus igen och om det hände så skulle jag på riktigt aldrig lämna hans säng. 

   ”Nej! Jag måste upp” utbrast jag och knuffade Justin av mig. ”möt mig om en timme nere vid hissarna så äter vi lunch tillsammans” Justin såg en aning förvånad ut innan han log roat. Jag såg runt efter mina kläder innan jag bestämde mig för att retas lite med Justin precis som han gjort mot mig just nyss. Med ett leende slängde jag av mig lakanet och reste mig från sängen, med en blick över axeln för att se Justins stora ögon som var fyllda av lust och åtrå som följde mina steg log jag roat. 

   ”Hejdå så länge” sa jag sedan och gick in i hans garderob. 

   ”Jävla retsticka” hörde jag honom muttra och fnittrade för mig själv medan jag studsade nerför stentrappstegen till min egen dörr där jag öppnade. 

Som sagt en timme senare klev jag ur hissen och såg Justin ståendes lutad mot väggen mittemot, han såg upp och ett snett, otroligt sexigt leende spred sig över hans läppar vid synen av mig. Jag log lika menande och sensuellt tillbaka mot honom medan jag tog de få stegen mot honom. Min blick vandrade fram och tillbaka längst korridoren för att se om det var några andra närvarande, till min glädje kunde jag inte se en själ. Med händerna på hans mage lutade jag mig närmre hans ansikte och skulle precis kyssa honom när mitt namn ropades högt genom korridoren. 

   Skrämt hoppade jag ifrån Justin och såg till höger för att se vem som ropat, först vettskrämd att det var någon annan än mina vänner gick sedan över till lättnad när jag såg att det endast var Avan och Victoria. Dock när jag såg deras ivriga ansiktsuttryck efter information pryde deras ansikten gick den lättnaden över till än mer ’åh-för-i-helvete-då’ känsla. 

   ”Spring, medan du kan” skyndade jag mig att säga till Justin. ”spring!”

okej... sååååå... dessa sexscener är då alltid lika obekväma att skriva men ännu mer obekvämt är det att veta att det sedan är väldigt många som sedan kommer läsa det här. hm... aja... vad tyckte ni? bra/dåligt? för mycket detaljer? för lite? tell me! hehehehehe... vad tror ni att Avan och Victoria har att säga? kommer de grilla henne på information kanske? XP 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. ps. kapitlet är inte genomläst så jag är ledsen om det är stavfel eller miss av ord, men måste gå o lägga mig nu. skit trött. -.- ds. 

min fråga: är dina väggar täckta av Justin Bieber posters? 

mitt svar: jag har då absolut inga Justin Bieber saker i mitt rum (förutom hans två böcker, hans skivor o kalendern jag fick i julklapp) men över det har jag ingenting. ingen poster, ingen cardboard, inget. kram! 

   Därefter vände jag mig om och körde ner händerna i mina byxfickor innan jag började min väg mot trappan, bort från alla stora ögon, bort från alla förvånade ansikten, bort från alla. Bort från mitt livs kärlek vars tur det var att krossa mitt hjärta.

Ariels Perspektiv.

Det fanns inga ord som kunde beskriva ilskan och raseriet som fyllde mig vid synen och ljudet av Justins patetiska ursäkter som ekade genom korridoren. Första gången i mitt liv så ville jag absolut inte höra på några undanflykter, jag ville inte se en persons ansikte igen, jag vill inte ens höra personens namn. För det enda jag såg när jag tittade på hans ansikte var hans svek mot mig med Selena och jag kände hur mitt hjärta krossades ännu en gång. 

   ”Så vad då? Det här är slutet?” jag svalde vid hans ord och hjärtslitande stämma. Hade hans ord någon sanning i sig? Det var det jag hade svårt att tro. Han hade sagt en sak, sedan hade Selena sagt en annan. En annan sak som sedan visade sig vara sant. Hur mycket han än försökte insistera på att det var hon som kysste honom. Jag var inte dum, jag vet hur det gick det. Killen som försökte skylla allt på tjejen för att inte förstöra det bekväma förhållandet han för tillfället hade. 

   ”Det ser så ut” mumlade jag till svars med min blick i marken. Jag hade inte mage att se på honom då jag fasade över att jag skulle brista i gråt. Jag vill inte att det skulle vara över men vad hade jag för val? Han hade varit otrogen mot mig med sitt ex. Vad visade det för framtids visioner. Jo, fruktansvärda sådana. Hur visste jag att han inte skulle göra det igen? Vart var min försäkran? 

   ”Då är jag ledsen att det behövde sluta såhär” sa han med sorgsen stämma. ”det var aldrig min mening att såra mig och även om du inte tror på ett enda ord av vad jag säger så är sanningen att jag ville inte kyssa henne. Hon kysste mig och...” återigen men den horribla bortförklaringen och han tystnade när jag vände bort ansiktet. ”sedan är det en sista grej jag vill att du ska veta innan du går tillbaka att ignorera mig... jag... vad jag vill att du ska veta är att jag älskar dig. Så otroligt mycket.” min mage föll tillsammans med min haka. Vad hade han precis sagt? Mållös vände jag på huvudet för att stirra på honom och bemöttas av den mest förtvivlad blick jag någonsin sett. Min mage knöt sig i förfäran. Vad hade han sagt? Att han älskar dig Ariel! Justin älskar dig. Jag kunde inte hindra lyckoruset som därefter tog över min kropp. Det här är vad jag har väntat på, de tre orden.

   ”Så nu vet du. Hejdå. Showen är över” hörde jag honom mumla innan jag såg hur han gick bortåt tills hans figur tillslut försvann. 

   Mitt hjärta var tillbaka till dess krossade form och min haka darrade häftigt medan jag försökte hålla in tårarna. Vad hade just hänt? Du fick just din försäkran. Han älskar mig. Som jag älskar honom. Men det behöver inte betyda att han inte kysste Selena. Eller...? Fanns det kanske sanning i hans ord? Kan Selena ha sagt allt det där till mig för att få mig att misstänka och tveka på honom för att sedan kyssa honom när hon visste att jag skulle komma dit för att se det. Plötsligt var det lika klart som solen på himlen. Hur kunde jag inte ha sett det innan? Hur kunde jag ha varit så dum?

   Min haka genast slutade att darra och istället la jag på mig ett hårt, iskallt uttryck som jag snart vände mot Selena som nu såg en aning rädd ut. 

   ”Du” väste jag. ”du förstörde allting!” röt jag i nästa sekund, genast skakade Selena häftigt på huvudet. 

   ”N-Nej... det var han, jag lovar. Det-” började hon patetiskt men jag avbröt henne lika fort. 

   ”Inser du vem du har bråkat med? Du vet vem jag är och du vet vad jag kan göra med dig” väste jag. ”jag kan förstöra ditt liv, din karriär, ditt rykte lika fort som jag kan knäppa med fingrarna. Du gjorde ett misstag i att komma hit och försöka få tillbaka någon som inte vill ha dig längre. Håll dig borta från mig och framför allt, håll dig borta från Justin” min röst var låg och kylig, till och med jag blev rädd över tonen jag bar. Den liknade Taras skrämmande mycket och jag kunde lätt känna gåshuden som spred sig över mina armar. Selenas tårfyllda ögon och bleka ansikte var ett bevis på att hon var lika påverkad av min stämma som jag själv. 

   ”Är det ett hot?” frågade hon och försökte verka modigare än vad hon egentligen kände sig. 

   ”Nej, det är inte ett hot” svarade jag lungt med ett leende. ”det är ett löfte” jag såg hur hon svalde innan hon hastigt vände sig om och gick bortåt i korridoren likt Justin gjort innan hon försvann. Tystnad rådde i korridoren och jag började vagt bli uppmärksammad på de andra personerna som befann sig i korridoren. Min blick vandrade över Alfredo, Lil Za, Tyler, Avan,Victoria och Elisabeths ansikte. De alla såg på mig med identisk förvåning. 

   ”Ariel...” sa Victoria för att fånga min uppmärksamhet, fort vände jag huvudet mot henne för att se hennes halvt frågande blick. ”gå efter honom” gå efter honom? Gå efter vem? Amen, Justin din idiot! 

   Skulle jag verkligen göra det? Efter allt jag sa till honom? Men framför allt... skulle jag ta honom tillbaka så lätt bara för att han sa att han älskade mig? Han var fortfarande otrogen. Men kom över det. Det var inte han, det var ju hon! Jag hade lust att himla med ögonen åt mig själv och min inre argumentation. Plötsligt fylldes jag av raseri ännu en gång. Hur vågade han säga att han älskade mig och sedan bara gå? Du gav honom inte precis många andra val eller hur? Men fortfarande. 

   Jag fokuserade min blick på Victoria ännu en gång som nu hade ett menande leende. Jag gav henne ett snett leende innan jag skyndade iväg mot hissen. 

Nervöst såg jag på handtaget till Justins rum medan jag löst nafsade på min underläpp. Varför var jag så nervös? Det var ju inte jag som gjort något dumt, om någon borde vara nervös så var det väl han. Om han visste att jag stod här utanför hans dörr. Jag drog in ett djupt andetag innan jag släppte ut det och höjde min näve. Tre knackningar och rassel i dörren senare öppnades den och innan för stod en minst sagt förvånad Justin. 

   Under några sekunder stod vi endast och såg på varandra. Jag försökte se om hans ord var genuina och äkta. Jag ville verkligen inte gå tillbaka till honom för att sedan få reda på att han ljög. Det finns bara så många saker mitt hjärta klarade av och det skulle inte vara en utav dem. 

   ”Menade du vad du sa?” frågade jag tillslut, han endast fortsatte att titta på mig under ännu en tid innan han öppnade munnen. 

   ”Ja, vartenda ord” svarade han och genast kände jag glädjen inom mig sprudla innan jag återigen fylldes av ilska. Argt slog jag mina handflator på hans bröst för att sedan gripa tag om tyget och trycka in honom i rummet igen. Förvånat stapplade han bakåt och jag sparkade igen dörren med min fot.

   ”Du kan inte bara gå. Du kan inte bara gå när du säger de orden jag har väntat hela mitt liv på att få höra. Vad jag har väntat på i veckor att få höra ur din mun. Du kan inte bara gå!” utbrast jag. ”du kan inte bara lämna mig sådär utan... utan...” 

   ”Utan?” frågade Justin efter en stund. Jag såg upp i hans ögon med hopdragna ögonbryn i frustration och förtvivlan. Varför skulle det här vara så svårt? Bara säg det Ariel. Nu vet du ju hur han känner, låt honom veta att du känner likadant. 

   ”Utan att låta mig säga det tillbaka” sa jag tillslut. ”jag älskar dig också Justin. Jag har gjort det en lång tid men vågade aldrig säga något för... för jag har aldrig älskat någon förut som jag älskar dig och jag var rädd att du skulle-” innan jag hann avsluta min mening var det hans tur att trycka mig bakåt tills min rygg slog i dörren och hans kropp följde efter. Känslan av hans kropp så hårt pressad mot mig var både efterlängtad och saknad. Sekunden efter var hans läppar pressade mot mina och jag slängde armarna runt hans nacke. Kyssen var fylld av saknad, passion och desperation efter bekräftan. Dock alldeles för snart - enligt mig - drog han sig ifrån och Justin lutade sin panna mot min. 

   ”Jag älskar dig och tveka inte på det. Var aldrig rädd för att erkänna eller bara säga något till mig. Förhållanden bygger på tillit och kommunikation Ari” jag nickade och smekte med fingrarna över hans nacke. 

   ”Jag älskar dig också” ett leende spred sig över hans läppar innan han fort böjde sig ner och kysste mig ännu en gång.

inte alls super långt men det blev mer ett mellankapitel som ordnade upp allt! JARIEL ÄR TILLBAKA AND WHO LOVES IT!?!?!?!?! I know I do. hahahahhahahahaha. 

så tror ni att Selena kommer lyssna till Ariels ord? vad tror ni kommer hända i nästa kapitel? vad tycker ni om deras återförening? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: favorit spel på telefonen? 

mitt svar: okej.. så jag har faktiskt inget svar på den här frågan eftersom jag inte spelar några spel på telefon. brukade men gör det inte längre. hade Candy Crush ett tag men spelade typ upp till nivå 19 sedan blev det inte mer med det. XP kram!