81 - She Got No Pulse!
PREVIOUS: Mina fingrar slöts runt något kallt, hårt och smalt, en sax. Innan jag hann övertänka vad jag faktiskt tänkte göra fick jag igång kroppen, likt i slow motion kom jag upp på knäna och slungade armen. Ett skri fyllde förrådet och mannen vände förvånat på huvudet åt mig samtidigt som han släppte sitt grepp om Ariel och tog sig istället om halsen där nu saxen stack ut. Blod sipprade ut mellan hans läppar och en host förde med sig mer som rann längst hans haka och ner på hans bröst. Jag såg hur han sjönk till sidan och endast fortsatte att se på mig med förvåning, som om han inte kunde förstå att det faktiskt var han som var på väg att dö och inte vi.
Han fick ur sig ett gurglande läte och ett rossligt andetag innan han säckade ihop, hans huvud rullade åt sidan och hans ögon tappade glöden. Han var död.
Ariels Perspektiv.
Jämt talades det om hur döden faktiskt såg ut eller överväldigade dig innan man tog sitt sista andetag, när man fick sin sista syn på världen. Antingen att det uppenbarade sig ett vitt ljus som skulle leda vägen till efterlivet eller att hela ditt liv spelades upp framför ögonen på dig som en påminnelse, men vad jag såg var absolut ingenting. Det var mörkt. Svart. Ensamt. Det fanns ingenting. Och det skrämde mig mer än själva tanken att dö i händerna på den här galningen.
Jag fick ingen luft, hans grova händer lindade sig lätt runt min smala hals att han säkert med lite extra styrka kunde bryta den i hälften. I desperata försök att få honom att släppa klöste jag armar, händer och till och med hans ansikte men inget verkade ha någon verkan på honom.
Svarta prickar började dansa på min näthinna när luften tog slut i mina lungor, jag var på väg att svimma. Nej, jag kan inte! Ariel du kan inte dö såhär. Men mörkret omringade mig tillslut och jag fann mig själv falla in i ingenting. Ingenting väntade på andra sidan.
Ingenting som man någonsin kunde tänka sig. Gamla familjemedlemmar, paradiset eller ens helvetet. Hur länge skulle det här hålla? För alltid? Var det såhär alla döda levde? Ensam i ett total mörker. En våg av ångest och panik vällde upp inom mig som fick mig att både vilja kräkas och gråta av ren förtvivlan. Detta händer inte! Det kunde det inte. Nej, det här kan inte stämma. Jag kan inte vara död.
I ett desperat försök att hitta någonting, absolut vad som helst så sprang jag. Spelade ingen roll om jag behövde spendera en evighet med min värsta mardröm, så länge jag inte var ensam. Nej, inte ensam. Jag sprang så fort att musklerna snart värkte i mina ben, lungorna skrek efter luft (ironiskt nog) och tårarna rann längst mina kinder. Men jag kom ingenstans. Allt såg likadant ut.
Plötsligt i mitten av ett steg så sprang jag ansikte före in i en vägg. Smärta exploderade genast i mitt bröst och huvud medan jag stapplade bakåt. Återigen kunde jag inte andas. Chockerat höjde jag handen till mitt ansikte innan jag sänkte den och såg blodet som nu tänkte mina fingrar. Vilt såg jag mig omkring i jakt efter väggen men insåg tillslut att väggen var borta. Sekunden efter slog väggen mig igen, förvirrat slog jag ut med armarna för att kunna känna ytan. Tills jag insåg att väggen inte existerade. Smärtan kom inifrån.
Jag skrek rakt ut när jag kände smärtan i bröstet för en tredje gång. Denna gång exploderade mitt synfält i vitt och jag föll ännu en gång.
Med en häftig flämtning drog jag förtvivlat in luft i mina lungor och började genast streta mot händerna som verkade vara överallt på mig samtidigt. Ljus blinkade suddigt ovanför mig som då och då skymdes av mörka töcken av vad jag snart insåg var ansikten. Munnarna rörde sig men jag kunde inte uppfatta vad dem sa.
”Ariel Madison!” ropet fångade min uppmärksamhet men rösten lät fortfarande alldeles för avlägsen. Vart var jag? Levde jag? Eller var det här döden?
”Kan du höra mig? Ariel?” plötsligt skärptes allt och jag drog återigen in luft i lungorna medan min blick fokuserade på mannen ovanför mig. Mannen som var källan till rösten. Jag blinkade förvirrat och vände och vred på huvudet. Jag var kvar i förrådet.
Likt i slow motion vände jag huvudet till vänster och min blick föll på Michael, en sax satt fast vid hans pulsåder och blodet sipprade längst hans hud innan de spred sig i en cirkel runt honom. Han var död. Jag levde och han var död? Långsamt vred jag på huvudet för att se till höger, fler ambulansmän kryllade i rummet och det var folk samlade runt en annan kropp. Vem?
”På tre. Ett. Två. Tre!” med ett ryck slets jag åt sidan och landade på något hårt innan jag plötsligt svävade. Men min blick förblev kvar på den andra kroppen. Vem var det? En skymt av ljusbrunt hår och jag fann min röst.
”Justin!” jag ville sträcka ut handen och röra vid honom men jag insåg snart att jag inte kunde röra mig. Jag såg ner på min kropp och försökte förgäves att lyfta min ena hand. ”jag kan inte röra mig.” viskade jag förtvivlat. ”jag kan inte känna mina armar” snart insåg jag att jag inte kunde känna något nedanför mina axlar. ”jag kan inte känna något”
Jag visste inte om det var någon som hörde mig eller uppfattade vad jag sa men ändå kunde jag inte sluta upprepa mig. ”jag kan inte känna något...”
Ljudnivån ökade plötsligt och mina ögon såg upp på den bara himlen. Människor svärmade genast runt men jag förstod inte vad någon av dem sa. Tårar. Skrik. Syrener var det sista jag såg, hörde innan världen ännu en gång slocknade.
Tredje Person Perspektiv.
Ambulansen bromsade häftigt in utanför skolan och personalen sprang fort ut med två bårar mellan sig. Mr. Peterson sprang genast upp för att informera dem om situationen ingen egentligen hade någon kontroll över. Efter att Justin lyckats ta sig in i byggnaden hade resten exploderat i panik, skott hade fortsatt eka från byggnaden innan tystad följt. Tryckande tystnad.
Avan såg med förtvivlan på sjukhuspersonalen som försvann in genom dörrarna, Victoria grät hysteriskt i hans armar.
”Det kommer bli bra, Vic. Hon lever. Hon är stark” mumlade han lågt till henne i ett försök att övertala både henne och han själv att deras bästa vän fortfarande var vid liv.
Golvet ekade under fötterna som sprang längst korridorerna på jakt efter tonåringarna. Polisen var redan klara med första våningen och högt ropat ”CLEAR!” som tecken på att det var tomt.
”Vi fann dem!” synen som mötte dem inne i material förrådet fick dem alla att för ett ögonblick stanna upp. Blod, blåmärken och mer blod. Mannen till höger var till synes död med en sax i halsen och blod i en vid cirkel runt om honom. Ariel Madison låg i mitten med stora blåmärken runt halsen och blod på både kläderna och ansiktet samt händerna. Justin Bieber låg till vänster, lika bloddränkt som Ariel med en svullnad som nu stängt hans ena öga.
”Han är skjuten i armen!”
”Hon har ingen puls!”
”Han är medvetslös!”
”300! Clear! 400! Clear! 450! Clear!”
”Hon är tillbaka! Ariel Madison! Ariel. Kan du höra mig? Ariel!”
Kaos fyllde det lilla förrådet medan dem försökte hjälpa de två ungdomarna så mycket de kunde innan de förde dem till ambulansen. Justins tröja hade nu blivit uppklippt för att de närmare kunde se på skadan innan de snabbt började förberedda för att flytta över honom till en av bårarna. En tredje grupp inspekterade den okända mannen och dödförklarade honom 15.34. Vem utav dem som gjort det hade träffat rakt på pulsådern och mannen hade förblött på sekunder.
Stegen var lika snabba tillbaka ut ur byggnaden där dörrarna slängdes upp för att föra in de två ungdomarna.
jag suger fullständigt som en mänsklig varelse men framför allt som en bloggare/skrivare... whatever man vill kalla mig. men jag har haft lite problem med datorn då den totalt har blåsts ur för skolan för att få mer minne och bla bla bla... SÅ JAG ÄR OTROLIGT LEDSEN! förstår om ni är jättetrötta att höra mig säga det... eller skriva det. men jag vet inte annars vad jag ska säga.
inget collage heller! eftersom mitt photoshop inte återinstallerats än. -.-
MEN VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! PUSS&KRAM.
tack så mycket till alla er som fortfarande är här och tappert väntar på en uppdatering. jag är er evigt tacksam! men nu drar jag till Egypten. kram på er o hoppas ni tyckte om det ni läste. ska försöka uppdatera när jag kommer hem igen.
