2 Worlds 1 Reality - Epilog

"den stora pop sensationen Melody Gold kom för bara några dagar sedan ut med en chockande nyhet, då hon avslöjar att hon ljugit och använt sig av en falsk identitet under sina år i musikbranschen. Detta har skapat många blandade reaktioner bland fans och stora konflikter utspelar sig i de sociala medierna. Stella Olsen, hennes riktiga identitet, har även gått ut med att hon dejtar flickidolen Justin Bieber. Vilket inte gör fansen mindre arga och fientliga, snarare tvärtom då Justin Biebers så kallade Beliebers är väldigt beskyddande och trogna till sin idol. Många hot och kommentarer har skickats till Stella Olsen där de säger att hon är så gott som död om hon inte lämnar Justin ifred.

Vems sida ska man ta i det här spelet? Lögnaren Stella Olsen eller de överbeskyddande Beliebers?"

 


Jag stirrade förskräckt på tidningssidan och sjönk ihop i stolen vid frukostbordet. Länge satt jag i mina egna tankar innan en hand viftade framför mina ögon och fick mig att ryckas tillbaka till verkligheten. 
"vad läser du? Är du okej?" frågade Justin bekymrat som satt mittemot mig vid bordet, pappa som satt bredvid mig kikade över min axel och läste artikeln. Fort tog han den ifrån mig och kastade iväg den. 
"läs inte sådant där, gumman" sa han fort och vände sig sedan till sitt ägg. 
Jag såg upp på Justin som fortfarande hade en orolig rynka i pannan, jag skakade hastigt på huvudet för att meddela att han inte skulle oroa sig. Jag vände på huvudet och såg ut genom det stora glasfönstret och ut över New Yorks trafikerade vägar. Bilarna tutade högljutt på varandra och människor gick stressat på trottoarerna med mobiltelefonerna i högst hugg.

Så det var en lögnare jag blivit stämplad till. En falsk bitch. Jag pressade ihop läpparna till ett streck och slöt ögonen för en stund för att hålla tårarna borta, jag orkade inte med att de skulle rinna och skapa en stor scen utav det.

”babe” jag ryckte till och vände mig hastigt om i stolen, precis bredvid på huk satt Justin och hade fortfarande den oroliga rynkan i pannan. Jag såg förvånat runt i rummet då det var tomt förutom han och jag, vart tog alla vägen?

”ta inte åt dig, bry dig inte om vad de säger eller skriver” sa han, jag log svagt och böjde mig ner för att luta min panna mot hans.

”jag ska försöka” svarade jag och han tiltade på sitt huvud så han kunde kyssa mina läppar.

Alldeles för snart drog han sig ifrån och jag plutade besviket med underläppen och han skrattade mjukt innan han reste på sig.

”kom igen, vi måste göra oss iordning” jag suckade då jag kom ihåg att vi inte var här på semester utan faktiskt hade arbeta att göra. Jag reste mig från stolen och drog i snörena till min morgonrock, Justin vände sig om för att gå bort mot dörren och jag log busigt. Jag knöt upp rocken och lät den falla, under hade jag ett par trosor och ett tunt slappt linne. Jag harklade mig och Justin vände sig halvt om medan han gick för att kasta en blick på mig men stelnade till i steget. Med stora ögon vände hans sig om och jag såg hur hans blick gled över min kropp.

”synd att vi inte kunde stanna hela dagen härinne, tycker du inte?” frågade jag medan jag började gå bort mot min sovrumsdörr i den stora sviten. Jag kastade en blick bak mot Justin som tittade på sin armled som för att titta på en klocka innan han sa. ”fem minuter har vi!” med snabba steg var han framme hos mig och jag skrattade högt medan han fick upp dörren och vi var snabbt inne.

 

*

 

”även om det bara har gått några dagar måste jag ändå fråga, hur känns det?” David Letterman lutade sig fram i sin stol och såg på mig med sina blåa ögon.

”det har skrivits lite i tidningarna och jag har fått en hel del hat på Twitter till exempel, men jag försöker att inte bry mig om det. Jag menar, jag fick hat förut också. Alla kändisar har haters, det är bara en del utav hela paketet man får tyvärr. Men jag fasar dock över att det kommer bli värre” svarade jag och han nickade förstående.

”ja och jag antar att det inte kommer att vara lättare med alla Beliebers onda öga på dig också” sa han och såg menande på Justin bredvid mig.

”jag hoppas att mina Beliebers kan respektera vårt förhållande och vara glad för vår skull” sa Justin samtidigt som han tog tag i min hand. Jag log mot honom innan jag vände mig mot David igen.

”vi är strax tillbaka med mer från Stella Olsen och Justin Bieber” sa David medan han vred på sig i sin stol och såg mot kameran.

 

6 månader senare




Snöflingan föll långsamt genom luften tills den landade på marken och beblandade sig med resten av snöflingorna. Fler och fler föll långsamt ner och marken täcktes av ett tjockt lager vit snö.

En kylig vind fick mitt hår att dansa medan den fick mina kinder att frysa, jag drog ner den vita basker längre över öronen och huttrade till. Justin skrattade och slog armarna om mig, jag log mjukt mot honom och fnittrade. Han tyckte inte att det var svårt eller jobbigt med snö, snarare tvärtom. Han älskade det och allt som innebar snö. Sporterna, naturen, högtiderna, familjen.

Ensamma gick vi nu längst vägen mitt på ljusa dagen, på väg tillbaka till mitt hus efter att ha varit ute på en promenad i parken, det hade hållit sig relativt lugnt. Paparazzoerna lyckades hålla sig på avstånd och de få fans som hade vågat sig fram hade lugnt och stilla bett om ett kort eller en autograf.

Mitt liv hade inte fått den där U-svängen som jag först hade trott, det hade inte blivit till ett levande helvete. Jovisst hade jag fått hat och en del fans som troget hade sagt att de var lojala hade lämnat mig lika fort som jag hade tagit av mig lös huden. Men lika snabbt som folk lämnade kom det även nya, antingen äldre eller yngre fans. De som såg mig som en inspiration för beslut och risker.

Sedan kom det såklart ilska från annat håll, från fans som ansåg att vårt förhållande borde slängas i papperskorgen. Men efter att behövt stå emot Scooter och Maggies illvilja, personerna som stod oss nära, kunde det inte röra mig längre, krypa in under min hud eller få mig att gråta mig till sömns.

”vi är tillbaka!” ropade jag när vi kom in i hallen, vi stampade på mattan så snön föll av våra skor.

Jag tog av mig baskern och halsduken och la dem tillsammans med vantarna på hatthyllan, jag hängde jackan på en galge och tog sedan Justins hand. Vi gick mot köket och doften av mat fläktades genast mot oss och jag insåg hur hungrig jag var. I köket var nästan alla samlade, Scooter, Carin, Pattie, mamma, pappa, Kenny och Houston. Ute i vardagsrummet hördes fler röster och jag gissade på att det var Alfredo, Ryan och Paige.

”MAT!” ropade mamma och ställde ner den sista skålen på det långa bordet. Hon vände sedan upp blicken och log mot mig och Justin, alla slog sig ner på en varsin stod och ljudvolymen steg hastigt då samtalen gick något kors och tvärs över bordet. Justin satt bredvid mig och pratade med Alfredo och Kenny medan jag lät blicken svepa över dem andra, dem andra som jag älskade väldigt mycket, min familj. Det här hade inte förändrats, det här kunde inte min karriär och allt som kom med det förstöra. Det här kommer alltid vara det bästa och mest betydelsefulla för mig. Jag log lyckligt ner i tallriken medan jag satt där och lät alla högljutt med glatt prata vidare med varandra.

 


och här med är min tredje novell "2 Worlds 1 Reality" sluuuuuuut!

ah, känns... awesome! knaaaas att jag har lyckats skriva tre noveller, e faktiskt

väldigt imponerad av mig själv. ;) hahahaha. jaha, men snart kommer jag att lägga upp

prologen av "Between Heaven And Hell" igen och dessutom vem som ska spela vem och sådär

då novellen kommer innehåll 9 karaktärer. bli nu inte alldeles galna, alla kommer inte ha egna perspektiv.

de finns bara där för en bättre helhet. awesome! vad tycks? kommentera nu sötnosar. ♥

 

 

 


2 Worlds 1 Reality - Kapitel 54 - THE END

Jag lät tankarna flyga runt i ett ända stort virr varr av galenskap, de knuffafdes och slogs tills en överlevde och slängde upp segernäven i lyften med ett triumferande leende. Jag tog ett djupt andetag såg på mamma igen.
"jag vet vad jag vill göra" sa jag.




Sky's Still Blue by Andrew Belle

 

Nervöst gick jag fram och tillbaka på stället medan jag försökte andas in och ut. Jag kände hur mina handflator blev svettiga och äcklades en stund över mig själv. Jag slöt ögonen och masserade hårt mina tinningar.

"Stella?" ropade Maggie och jag öppnade fort ögonen, hon kom in genom dörren och log stort så fort hon fick syn på mig.

"du gör det rätta" sa hon och grep tag om mina axlar, jag nickade svagt men kunde inte få bort den nervösa känslan som fyllde min mage.

"showtime" Houston stack in huvudet i dörröppningen med ett leende men försvann lika fort, genast började jag andades fortare. Maggie såg en aning oroligt på mig och log lugnande.

"det kommer gå bra, jag lovar" sa hon. Jag nickade hakigt innan jag kastade en blick på spegeln och såg till att båda kontaktlinserna satt i och att lös huden satt på ordentligt.

"okej, då går vi" sa jag och gick tillsammans med Maggie ut ur rummet och ut i till korridoren där Paige, mamma, pappa och Houston stod väntande. Snabbt kom vi bort till scenen där Scooter, Pattie, Alfredo och Ryan stod i en liten grupp där de kunde se genom en öppning ut på scenen. Roat smög jag upp bakom Alfredo och nöp honom i sidorna, han hoppade kraftigt till och svängde häftigt runt med ett skrämt ansiktsuttryck. Jag skrattade då han såg att det bara var jag fick ett surt uttryck innan han smått skrattade med mig.

"så är du redo?" frågade han sedan.

Jag andades ut. "så redo jag kan bli" svarade jag och han nickade. Ute på scenen sjöng Justin till sina fans skrik och rop och jag tog återigen nervöst emot micken Houston räckte mig. Jag gick sedan bort till det svarta draperiet som ledde in till scenen, någon lyckades meddela Tay James att det var dags och "Runaway Love" avbröts mitt i.

 

 

Mummel spred sig utifrån både scenen och publiken. Sedan sattes "Overboard" på och jag hörde hur Justin förvirrat började prata i sin mick. Jag tog ett djupt andetag innan jag höjde micken till munnen och började sjunga på första versen samtidigt som jag gick ut på scenen. Justin tillsammans med sina bakgrundsdansare vände sig mot mig och ett identiskt uttryck pryde deras ansikten. Hakorna föll och ögonen spärrades upp, jag kunde inte låta bli att le svagt bakom micken.

Publiken exploderade i höga skrik över min entré och svaga "MELODY!" hördes ifrån havet av människor. Jag kom fram till Justin lagom för refrängen som det var meningen att han också skulle stämma in på, men han blev stående. Ett drömmande uttryck fyllde hans ögon och hans läppar sträcktes ut till ett leende, hans vers kom men inga ord kom ur hans mun. Istället viftade han med handen och musiken stängdes av, han vred bort micken från munnen som satt fast i en liten ställning runt hans nacke och början av huvud. Jag lät armen falla och såg på honom.

"du är här" sa han glatt, jag nickade med ett stort leende på läpparna.

"jag har något att bekänna" svarade jag och såg menande på honom, han spärrade förvånat upp ögonen men samlade sig fort och nickade med ett snett leende.

"som du vill, Stella" sa han sedan med ett busigt leende och jag vände mig mot publiken, ur ögonvrån såg jag hur Justin ställde sig bredvid mig och jag kände hur hans fingertoppar försiktigt rörde vid mina fingrar. Jag andades djupt in innan jag tog till orda.

"hej allihopa!" sa jag i micken och bemöttes av höga skrik.

"ledsen över min frånvaro den senaste månaden men jag har behövt tagit ett beslut, ett väldigt viktigt beslut. Och nu står jag här och tänker för er, som blir de första att få se och höra mig säga vad svaret blev" i den stora salen blev det tystare, tystare än jag någonsin hört en konserthall bli.

"jag har inte varit ärlig mot er, jag har fått er att älska någon som inte finns på riktigt. Dock är rösten och kärleken till fansen och det jag gör den samma. Jag..." jag avbröt mig och tittade nervöst ut över publiken av mestadels tjejer i olika åldrar.

"jag har under min karriär gått under en annan identitet, hon heter, som ni alla vet, Melody Gold. Jag heter egentligen inte Melody Gold, det är inte vad jag är döpt till. Jag har använt mig av henne för att kunna behålla mitt privatliv hemligt och kunna gå i skolan eller till köpcentrumet eller kunna hänga med mina vänner utan att bli förföljd av paparazzis. Något som Justin här…" sa jag och vände mig halvt mot honom där han stod och såg tillbaka på mig.

"… inte kan, han fick välja bort privatlivet när han valde att bli en del av den här branschen. Under 7 år har det gått bra att vara någon annan på scenen, men inte längre. Detta har orsakat för många problem och onödig stress i mitt liv som jag inte orkar leva med längre." avslutade jag och gav micken till Justin för att sedan dra av lös huden över näsan, fort spred sig ett högt mummel bland publiken. Men jag fortsatt lugnt plocka ur kontaktlinserna och drog av lös ögonfransarna från ögonlocken som för den här gången inte var sminkade. Jag tog sedan tag i mitt hår och satte upp det i en hästsvans på huvudet och tog tillbaka micken från Justin.

"mitt namn är egentligen Stella Olsen och jag har använt mig av en del utrustning som har hjälpt mig att se annorlunda ut. Mina ögonfransar är inte så där onaturligt långa, min näsa är mycket smalare och jag har blå, gröna ögon inte chokladbruna. Jag hoppas att ni inte hatar mig nu eller kommer lämna mig för att ni anser mig oäkta eller lögnare. Ni måste förstå att allt jag har gjort, alla album, alla konserter, allt, det har jag gjort som Stella. Som den jag är, bara med ett annat ansikte" jag tystande då jag fick slut på ord och vände mig mot Justin som log stolt mot mig. Han tog micken från min hand och höjde den till sin egen mun.

"nu när vi står här och bekänner så stora saker, har jag också något att säga" höga utrop hördes överallt i den stora hallen och Justin viftade fort med handen.

"nej, nej! Dra inte för hastiga slutsatser, jag är Justin Bieber, har alltid varit och kommer alltid vara" publiken lugnade sig genast och ett skratt slapp ur hans mun. "hur som helst, jag behöver få det här sagt. Något som för många gånger antingen har stoppats från att vara eller inte fick vara. Därför vill jag att ni alla ska veta, och hoppas att ni kan acceptera, då jag precis som Stella aldrig vill förlora eller såra några fans. Därför tycker jag att ni förtjänar att få veta att jag..." sa Justin och såg sedan på mig, jag började misstänka vad det var att ville säga till sin publik. Under några snabba sekunder, medan jag såg honom i ögonen, tänkte jag genom det. Jag älskade honom lika mycket som han älskade mig, tillsammans skulle vi kunna ta oss genom allt hat och ilska som kommer riktas mot oss. Jag gav honom en svag nickning och ett litet leende spred sig på hans läppar. Han flätade samman våra fingrar samtidigt som han började prata.

"att jag älskar den här tjejen, både som Stella Olsen men också som Melody Gold. För mig spelar det ingen roll vem du använder dig av, jag älskar dig" avslutade han och jag kände hur en rodnad spred sig över mina kinder. Han la fort sin hand om min nacke och drog mitt ansikte intill sitt och kysste mjukt mina läppar.

 

 

Fansen skrek högt av ilska eller glädje visste jag inte, men för tillfället spelade det ingen roll. Jag hade sagt sanningen och hade Justin som älskade mig för den jag var. Just nu kändes det som om livet inte kunde bli bättre, jag var Stella Olsen och ingen annan.

 

 


 

sådära, hon valde sin karriär över privatlivet! :D

men det är inte riktigt slut ännu, en epilog kommer snart ut, riktigt snart.

så håll utsik, vad tycks? kommentera nu pussgurkor! ♥




2 Worlds 1 Reality - Kapitel 53

Han hade rätt, helt och hållet. Kanske skulle det vara värt det, jag menar att genom vara Melody så ingick det även att sjunga. Vilket var det jag levde, älskade och brann för.

Skillnaden skulle bli att privatlivet var borta, skulle det värt det? Skulle jag dö, precis som i min dröm? Jag vände blicken mot Justin, han var ju fullt levande och ändå behövde han utstå all press och förföljelse av paparazzis och fans. Jag såg upp i taket och tankarna fortsatte i en oändlighet.

 


 

 

"vi ses snart igen, jag lovar" sa Justin och såg mig i ögonen. Jag nickade kort innan jag la armarna om hans nacke och drog in honom i en hård omfamning. Han lindade sina armar runt min midja och pressade mig ännu närmre sin kropp. Jag slöt mina ögon och kramade honom ännu hårdare för någon sekund innan jag släppte taget och tog ett steg tillbaka. Han log snett mot mig och vände sig sedan om och gick den korta gången ner till sin bil. Jag vinkade när han tittade på mig en sista gång genom fönstret innan han körde ifrån huset. Jag suckade och gick in igen, in i det nu tomma och kalla huset. Jag la mig på soffan och fortare än jag anat somnade jag.



*



"gumman, vakna. Vi är hemma igen" mammas mjuka röst trängde genom och jag slog trött upp ögonen. Hon satt på soffkanten och såg ner på mig med ett litet leende. Hon strök försiktigt handen över min kind och panna, jag satte mig fort upp och slog armarna om henne.
"oj" hörde jag henne förvånat säga innan hon kramade mig tillbaka. "vi har saknat dig också" sa hon utan att jag behövde säga något, hon förstod ändå. Jag hälsade på pappa innan jag tillsammans med mamma gjorde te för att vi sedan skulle sätta oss i utomhus möblerna på verandan då jag frågat om jag kunde få prata med henne. Jag virade in mig i en filt och satte mig i en utav stråfåtöljerna så det knakade hemtrevligt i stolen. Mamma satte sig i den bredvid och tog sedan sin varma kopp i händerna och satte den i sitt knä, för en stund satt vi bara och såg på stranden, vågorna och den orange rosa himlen. 
"vad har du hjärtat, gumman?" frågade hon till slut, trött vände jag blicken mot henne och suckade. 
"jag vet fortfarande inte vad jag vill göra, mamma. Och jag börjar få panik över det" svarade jag och mamma log genast mjukt mot mig medan hon fick något beslutsamt i blicken. 
"lyssna noga nu, Stella" sa hon och jag nickade fort. "tänk inte på mig och pappa, tänk inte på hur det här kommer affektera oss eller vad vi tycker du ska göra. Vi vill att du ska göra det som känns och är bäst för dig, om det hade varit så att du kom och bad om hjälp för att välja collage. Då hade vi kunnat hjälpa dig, sagt vad vi skulle vilja att du gick i för skola eller inriktning. Men det här, gumman, det här är för resten av ditt liv. Det här kommer påverka din framtid, dig som person, ja, vi kan inte förneka att det också kommer påverka dina närmaste" sa hon men ryckte på axlarna.
"jag är trött, mamma" svarade jag med svag röst. 
"jag förstår det hjärtat. Men så fort det här är över och du har bestämt dig så lovar jag att det kommer kännas lättare" 
"men tänk om jag förlora massa fans, tänk om de kommer hata mig" sa jag förtvivlat och avslöjade mina värsta farhågor. 
"tänk om... Tänk om jag förlorar allt" det sista kom ut som en viskning och jag såg tyst ner i min rykande tekopp. 
"jag tänker inte ljuga för dig nu, det kommer bli tufft att gå ut där och säga vem du egentligen är. Du kommer förlora fans, du kommer få hat, du kommer tycka att livet inte kan bli sämre att du redan befinner du längst ner" sa mamma och jag såg förskräckt på henne. 
"men" la hon till. "du kommer få nya fans, vi kommer fortfarande älska dig också en ung man vid namn Justin. Och vi kommer vara där varje ögonblick det känns som om du ska knäckas eller brytas i två för att stötta dig och få dig att se alla positiva saker. Saker som är så mycket bättre än allt de dåliga, saker som du för tillfället bara har glömt. För gumman, ända sedan du har varit liten har detta, sjungandet, varit det ända du velat göra. Det fanns inga andra alternativ, det här är det du älskar att göra " sa hon och sträckte sedan fram armen för att lägga en slinga av mitt hår bakom mitt ena öra. Jag log snett mot henne med tårar i ögonen, jag vände sedan blicken mot solen och kände vinden som försiktgt lyfte på håret från min rygg.

 

Tumblr_lpyowkmqnv1qfgh1po1_500_large

 

Jag lät tankarna flyga runt i ett ända stort virr varr av galenskap, de knuffafdes och slogs tills en överlevde och slängde upp segernäven i lyften med ett triumferande leende. Jag tog ett djupt andetag såg på mamma igen. 
"jag vet vad jag vill göra" sa jag.

 


hon har tagit sitt beslut och vad det blev får ni reda på i nästa kapitel.
vad tror ni, blir det Melody (= lös huden och kontaktlinserna) eller Stella (= sanningen)?
måste tyvärr meddela att jag ska åka bort imorgon och kommer hem någon gång på lördag, men jag ska åka bil i typ 10 timmar upp och 10 timmar hem så då kommer jag att ha gott om tid att skriva men också se till att BHAH är klar för start, då det bara är ett kapitel och en epilog kvar på 2W1R. :)
vad tycks? snälla, lämna en kommentar. lägg dina små/stora (vad vet jag?) på tangenterna och skriv vad du tyckte om kapitelt. ni vet att era kommentarer gör min dag! ♥ puss på er.

2 Worlds 1 Reality - Kapitel 52

”I love you” viskade jag i hans öra innan jag fick honom att släppa mig så jag landade i den blöta sanden. Tätt intill honom rundade jag honom och stod pressad mot hans bröst, jag grep tag i hans händer och placerade dem busigt om mina bröst medan jag sträckte på mig och kysste honom. Hans grepp hårdnade och han pressade sig närmre min kropp.

”easy tiger” mumlade jag mot hans läppar och han stönade tyst, jag skrattade lågt åt honom och lindade mina armar runt hans hals.

 


”vi måste börja dra oss hemåt” mumlade jag mot Justins läppar.

”no” mumlade han tillbaka och kysste mig igen, efter en stund då jag återigen lyckades komma tillbaka till verkligheten sträckte jag på överkroppen samtidigt som jag la armen över mina bröst.

”nej, seriöst. Det blir snart mörkt” sa jag och såg allvarligt ner på honom, han suckade i sanden men nickade. Nöjt reste jag på mig från hans höfter och fick fort på mig bh:n och min tröja, Justin reste sig från marken och borstade bort sand en från sina byxor och rygg innan han drog på sig sin t-shirt.

Med ett leende på läpparna, som fort smittade av sig på Justin, grep jag tag i hans hand och styrde stegen mot stigen som skulle leda oss tillbaka till bilen.

 

*

 

"the Justin Bieber experience"


Jag körde in dvd skivan i dvd:n och satte mig sedan bredvid Justin i soffan. Jag valde ”spela alla avsnitten” och snart började det bekanta intro låten till Glee spelas. Jag log och gosade ner mig mot Justin som la armen om mig, en genomgång av vad som hänt i tidigare avsnitt rullade förbi innan det började. Jag hade alla säsonger som kommit ut i en fin liten box och gillade att droga avsnitten när jag var ledsen, glad, ensam, alltid. Jag sjöng nästan alltid med i låtarna och skruvade upp volymen så musiken pumpades ut genom högtalarna och fick det att vibrera i bröstet på mig.

Just det avsnittet som vi tittade på nu hette ”Comeback” och jag log förväntansfullt på Justins reaktion, då avsnittet till en del handlade om honom.

Om ”Bieber Fever” och hans hår, jag såg roat på tv skärmen då avsnittet riktade in sig mer på Sam.

Han kammade sitt hår till frisyren Justin bart i början av sin karriär medan han pratade om att ingen var mer rock n’ roll än Justin Bieber. Jag skrattade lågt då jag kände hur Justin stelnade till, jag vred på huvudet och såg på hans chockade ansikte.

”han…” sa han och pekade på tv. ”jag…” jag skrattade och skakade på huvudet.

Sam hade nu berättat för en grupp tjejer att han var ”the Justin Bieber experience”. Tjejerna såg lagom roade ut tills Sam hade kommit en bit in i Justins låt ”Baby”. Tjejerna skrek högt och kastade sig på Sam som ramlade på sin förstärkare och blev begravd under tjejerna.

”svikare!” utbrast Justin bredvid mig och jag skrattade roat åt honom.

”känner du dig utbytt?” frågade jag och använde mig av en röst som uppskattades av bebisar.

Justin plutade med underläppen och jag kunde inte hindra mig själv från att skratta igen.

”hey, you are the one and only Justin Bieber. Glöm inte det, ingen kommer någonsin att kunna ta din plats i dina beliebers hjärtan” sa jag och medan jag sa mitt lilla tal hade han vänt på huvudet mot mig och såg på mig med en intensiv blick. Han lutade sin panna mot min och våra näsor nuddade varandra.

”I love you, forever and always” sa han och ett stort leende spred sig på mina läppar. Jag pressade mina läppar mot hans och han besvarade den fort genom att sticka in sin tunga i min mun. Snart låg han över mig i vår mjuka soffa och på tv fortsatte Glee rulla utan att vi tog någon som helst notis till den.

 

*

 

”när måste du åka igen?” frågade jag senare på kvällen. Vi satt nu uppe på mitt rum, stereon spelade musik och Justin höll för tillfället på med att titta sin Twitter.

Han såg upp från skärmen och såg sorgset på mig. ”imorgon” svarade han och jag nickade ledsamt.

”jag ska ha en avslutande konsert här i LA och sen ska jag till New York för en massa radio intervjuer och vanliga intervjuer” fortsatte han och jag kände hur modet sjönk ännu mer.

Han skulle inte ens vara i samma delstat som mig under någon längre tid, utan skulle iväg för att göra sitt jobb precis som jag egentligen också borde göra. Men för tillfället inte kunde.

Jag la mig ner i sängen innan jag suckade, jag tänkte på det Justin hade sagt i morse.

”men kom ihåg att det här beslutet inte ska vara för någon annan, det ska helt och hållet vara för dig, dig och ingen annan. Jag kan förstå att du tänker på din familj, men dem kommer klara sig.

Jag lovar, jag själv var också tveksam i början om jag skulle ta chansen. Om jag skulle låta mamma offra allt och släppa allt jag hade. Till slut gjorde jag det och jag kan säga att det var värt det, jag levar dröm livet. Gör det jag älskar och gör även andra glada”

Han hade rätt, helt och hållet. Kanske skulle det vara värt det, jag menar att genom vara Melody så ingick det även att sjunga. Vilket var det jag levde, älskade och brann för.

Skillnaden skulle bli att privatlivet var borta, skulle det värt det? Skulle jag dö, precis som i min dröm? Jag vände blicken mot Justin, han var ju fullt levande och ändå behövde han utstå all press och förföljelse av paparazzis och fans. Jag såg upp i taket och tankarna fortsatte i en oändlighet.

 


kort, jag vet! men jag ska titta på en film med mamma o min lilla syrra så det här var vad jag hann med. :)

hope u guys liked it anyway! ;) kommentera! ♥

 


2 Worlds 1 Reality - Kapitel 51

Till slut trängde han in och jag andades ut i välbehag, han stötte snabbt och hårt för en stund innan det blev lugnare och mer kärleksfullt. Jag grep tag om hans ansikte och kysste honom hårt.

Hans händer vandrade över min kropp och jag log svagt mot hans läppar.

 

 


 

 

 

Ett par armar lindade sig om min midja och jag log ner mot pannkakan i stekpannan innan jag kände Justins läppar mot mina hals. Jag fnissade då det kittlade till och vred mig i hans grepp för att sedan lägga armarna runt hans hals.

”god morgon sexy” mumlade han med sin morgonröst innan han mjukt tryckte sina läppar mot mina.

”ska du säga” sa jag när han lutade sig tillbaka, han gav mig ett snett leende och jag släppte honom för att vända mig mot spisen igen. Vi dukade gemensamt bordet innan vi slog oss ner för att äta frukosten eller ska jag säga lunchen då klockan redan var tolv.

Vi samtalade lätt om vad som hänt sedan vi var särade och jag kände återigen den stora stenen som tryckte ihop bröstet på mig då jag visste att jag snart skulle behöva ta ett beslut, på riktigt.

Jag kunde inte dra ut på det hur länge som helst, fansen skulle snart tro att jag hade gått och dött.

”Jag är rädd, Justin” viskade jag fram samtidigt som jag kände hur mina ögon tårades.

Justin avbröt sig mitt i sin mening och han såg först oförstående på mig innan mjuknade, han sträckte ut armarna mot mig och jag reste mig hastigt och satte mig i hans knä.

Tårarna rann och jag tryckte mitt ansikte mot hans hals i hopp om att få tröst.

”hey” sa han mjukt och jag lyfte på huvudet för att se på honom. ”det finns inget att vara rädd för”

”men tänk om jag väljer fel?” frågade jag förtvivlat. ”tänk om jag väljer att leva utan hemligheten och inser att det blev en fullkomlig katastrof!?” frågade jag och kände hur paniken växte inom mig.

”det kommer inte bli en katastrof, bara annorlunda. Men det är något man illa tvungen måste bli van vid, det ända stora problemet är egentligen bara paparazzoerna. Fansens närvaro uppskattar man grymt mycket om man jämför med paparazzoerna” sa Justin lugnt. ”dessutom jag kommer vara där och hjälpa dig så gott jag kan genom det” la han till efter en stund, jag lyfte huvudet återigen från hans axel och såg på honom med stora ögon.

”kommer du?” frågade jag.

”men det är väl klart jag kommer att vara, tror du att jag kommer lämna dig eller?” frågade han och skrattade, jag små log med honom och kände hur jag genast lugnades över detta faktum.

Genom att jag hade Justin vid min sida hade jag alltid någon som delade samma värld, samma hektiska och stressiga värld, någon som förstod mina klagomål och inte tyckte jag lät otacksam eller snobbig. Inte för att jag någonsin hört Paige säga något sådant, men om jag lyssnar på mig själv så är det så jag tolkar att andra skulle tycka. Ett annat plus med att ta av sig lös huden och kontakt linserna, var just att ta av sig dem. Att hela tiden bekymra sig över att huden kanske faller av eller att jag skulle ha glömt linserna var något som jag ständigt behövde ha under kontroll och inte glömma.

Men om det inte fanns någon skillnad mellan Melody och Stella längre skulle inte det vara något problem längre. Jag suckade.

”men kom ihåg att det här beslutet inte ska vara för någon annan, det ska helt och hållet vara för dig, dig och ingen annan. Jag kan förstå att du tänker på din familj, men dem kommer klara sig.

Jag lovar, jag själv var också tveksam i början om jag skulle ta chansen. Om jag skulle låta mamma offra allt och släppa allt jag hade. Till slut gjorde jag det och jag kan säga att det var värt det, jag levar dröm livet. Gör det jag älskar och gör även andra glada” sa Justin i mitt öra, jag lyssnade och sög in vartenda ord han sa. Här kom ännu ett bevis på att ha än vän eller till och med pojkvän som satt i samma båt var något att glädja sig åt, han förstod, han hade själv gått igenom det och visste konsekvenserna.

”tack” sa jag tyst och kysste honom, han besvarade snabbt kyssen och kramade om mig.

”ingen orsak, hoppas att det gjorde det hela lite lättare för dig” svarade han och log mot mig.

”det gjorde det” svarade jag tystlåtet.

 

*

 

 

Resten av dagen spenderade jag och Justin på stranden utanför huset, vi satt i sanden, vi lekte i vågorna och hade en allmänt härlig dag med varandra.

”kom, vi åker härifrån” sa jag och tog tag i hans hand.

”vart ska vi?” frågade han och sprang med mig upp till vår uppfart.

”jag ska visa dig en sak” svarade jag muntert och sprang fort in i huset för att hämta nycklarna till bilen och nappa åt mig en keps från hatthyllan. Jag gav kepsen till Justin innan jag satte mig i bilen och snart satt Justin bredvid mig i passagerarsätet, jag körde bort från vårt hus och bort från LA:s soliga stränder och istället mot bergen och skogen.

Av misstag hade jag en gång lyckats komma till denna plats, jag hade varit ute och kört och sedan bara hamnat där. Men sedan den gången hade jag kommit dit fler och fler gånger då jag insåg att jag älskade platsen och det var enkelt att rensa tankarna och klura ut vad man ville göra genom att titta ut över den vackra utsikten och se solen gå ner.

Man blev aldrig störd och vad jag visste, så var det inte många som visste att den ens fanns.

Jag stannade bilen och klev fort ur, jag log stort och tog täten. Jag grep tag i Justins hand medan vi gick nerför den lilla sluttningen som sedan tog oss ner till den lilla stranden som låg undan gömd och troligen bortglömd eller liknande. Jag såg gungan som fortfarande satt fast i trädet och släppte fort Justins hand för att skuttande springa fram till den. Nöjt slog jag mig ner på den smala plankan och gungade försiktigt fram och tillbaka över vattnet nedanför.

 

 

”vart är vi?” frågade Justin som hade slagit sig ner i sanden en bit bort från vattnet, jag såg på honom innan jag reste mig upp och gick fram till honom. Han såg med glittrande ögon upp på mig, jag satte mig över hans höfter vilket fick honom att lägga sig på rygg och se roat på mig.

Jag satte mina händer på en varsin sida av honom och böjde mig ner mot hans ansikte.

”det här är mitt speciella ställe, där bara speciella människor får lov att besöka” svarade jag och ett stort leende spred sig på hans läppar.

”så jag är speciell med andra ord?” frågade han.

”mer än speciell” mumlade jag innan jag böjde mig ner den sista biten innan jag tryckte mina läppar mot hans. Han besvarade kyssen och hade fort sina händer innanför min tröja, jag log smått mot hans läppar och kände hur hans händer smekte över min rygg. Han drog upp den och var snabb med att dra den över mitt huvud, jag flinade mot honom innan jag började fingra på hans tröja, jag drog upp den över hans mage för att sedan dra av den helt och olyckligtvis skvätte massa sand och fick oss att kort skratta. Jag kysste honom snabbt på munnen igen innan jag trevade ner över hans hals och ner till hans bröst, över hans mage och ner till hans byxlinning. Ett stön slapp ur Justins mun och jag flinade retfullt innan jag gick upp till hans ansikte igen, jag gav honom en stor och härlig kyss mitt på munnen och öppnade hans mun med min tunga. Jag kände Justins händer över min rygg och hann inte stoppa honom för än han hade lyckats knäppa upp min bh. Jag tryckte mig fort från honom och med hjälp av armen höll jag bh:n på plats över brösten.

”Justin” sa jag. ”glöm inte att vi är på en allmän plats” sa jag och Justin såg upphetsat och en aning otåligt på mig.

”ah!” utbrast han och reste sig fort från sanden. ”du gör mig galen” sa han och gick mot vattnet.

Jag skrattade svagt och såg på hans ryggtavla då han stod och såg ut över vattnet, jag lät blicken svepa över platsen för att försäkra mig om att det verkligen var folktomt.

Jag tog sedan hastigt av mig bh:n, la den i sanden och sprang mot Justin. Jag slängde mig på hans rygg medan jag skrattade, han vacklade till lite över min tyngd men hann ändå få ett bra tag om mina ben och höll mig på plats.

 

Tumblr_m1rtkzdhnp1r1pwzlo1_500_large

 

”I love you” viskade jag i hans öra innan jag fick honom att släppa mig så jag landade i den blöta sanden. Tätt intill honom rundade jag honom och stod pressad mot hans bröst, jag grep tag i hans händer och placerade dem busigt om mina bröst medan jag sträckte på mig och kysste honom. Hans grepp hårdnade och han pressade sig närmre min kropp.

”easy tiger” mumlade jag mot hans läppar och han stönade tyst, jag skrattade lågt åt honom och lindade mina armar runt hans hals.

 

 


 

tada, jag fick internetet i alla fall! :DDDDD hahaha, hoppas ni gillade det.

vad tycks? kommentera. ♥


2 Worlds 1 Reality - Kapitel 50

”I love you” sa jag, hennes blick vändes fort och skrämt mot mig.

Hon stirrade storögt på mig och rörde sig inte hur fläcken, jag såg lugnt tillbaka på henne.

”Justin?” viskade hon fram.

 

 


 



Jag kunde inte förstå, kunde inte få inte i huvudet, att han faktiskt stod några meter bort. Med ett leende på läpparna, glada ögon och sa ännu en gång att han älskade mig.

Försiktigt, utan att ta bort blicken från honom av rädsla över att han skulle försvinna, la jag ner gitarren på scen golvet och vände mig mot honom. Jag gick med långsamma steg mot kanten och tog de tre trappstegen ner till golvet. Han stod kvar på samma ställe och lät mig komma till honom, jag sträckte ut handen och rörde på hans bröst då jag kom tillräckligt nära.

Mina fingertoppar mötte tyg och värmen från hans kropp, jag stirrade på min hand innan jag vände upp blicken till hans ögon. Ett brett leende spred sig på mina läppar.

”du är här, på riktigt!” utbrast jag och han hann nicka innan jag slängde armarna om honom.

Han lindade sina armar runt mig och kramade mig hårt tillbaka, jag borrade ner mitt ansikte mot hans hals och andades djupt och drog samtidigt in hans doft.

 

Tumblr_lzankjq0pd1r9j4kmo1_500_large

 

”vad gör du här?” frågade jag sedan och släppte honom.

”för att träffa dig såklart, jag vet att du har tagit en paus. Men jag har saknat dig otroligt mycket och behövde se dig” förklarade han och såg mig i ögonen. Jag log gulligt mot honom och smekte honom försiktigt över ena kinden.

”jag har saknat dig också” sa jag, vi stod där och såg varandra i ögonen och njöt för tillfället av ögonblicket. Sedan slog det mig, han var Justin Bieber!

”tänk om någon ser oss!” utbrast jag och slet mig ifrån honom. ”har någon sett dig? Vet någon att du är här?” frågade jag till den förvånade Justin.

”ehm… för det första är det inte en enda själ i den här skolan förutom du, jag och kanske någon lärare. Och för det andra, ja… någon eller jag kanske ska säga några har sett mig” sa han och såg osäkert på mig.

”vad menar du?” frågade jag misstänksamt.

”jag såg dig…” började han. ”och gruppen av tjejer. Jag hörde sakerna de sa till dig och jag kunde inte bara låta det vara” sa han och fick något hårt i blicken.

”Justin!” utbrast jag förtvivlat. Vad skulle de tro? Att en kändis helt plötsligt skulle börja bry sig om någon slumpmässig tjej? Och varför han var här, över huvud taget?

”men vad tror du Stella? Tror du att jag bara ska låta det gå förbi, ignorera? Då känner du inte mig lika bra som du trodde” svarade han. ”jag älskar dig och jag tänker inte låta någon behandla eller säga saker som det där till dig” Jag såg på honom en stund innan jag mjuknade.

”tack så mycket” viskade jag till slut och såg ner i golvet.

Ett finger tiltade upp mitt ansikte igen och jag såg in i Justins ögon.

”ingen orsak. Men är det så här du blir behandlad, på riktigt?” frågade han och såg oroligt på mig.

Jag suckade och fingrade nervöst på min tröjärm.

”ehm… ja. Men jag har slutat bry mig, de kan säga vad de vill” svarade jag.

Justin muttrade något ohörbart och jag såg roat på honom.

”vilka var det? Vad heter dem?” frågade han sedan.

”ehm…” sa jag och såg osäkert på honom, han gav mig en menande blick och jag gav upp.

”det var Britney och hennes lilla gäng av marionetter som gör allt för henne” svarade jag med en suck.

”Britney…” mumlade han och tänkte, innan hans haka föll och han stirrade på mig med stora ögon.

”Britney, Britney” upprepade han och såg på mig. ”Britney, Dimitris Britney”

Jag skrattade över hans reaktion men nickade. ”ja, det är Britney som Dimitri var otrogen med”

Han fick en hatisk blick och muttrade igen, jag skrattade lågt.

”hey! Jag bryr mig inte, det borde inte du göra heller för om det inte hade hänt hade jag kanske fortfarande varit tillsammans med honom. Tveksamt, men i alla fall och då hade inte ”vi” funnits” sa jag lugnande och ställde mig på tå för att komma i jämnhöjd med hans ögon.

Han log och la armarna om min midja. ”jag älskar dig också” sa jag.

 

*

 

”wow, vilket hus” sa Justin när jag hade visat honom de flesta rummen och vi nu hade kommit till altanen. Jag såg ut över sandstranden och på vågorna som lekte i havet.

”har alltid älskat det här huset, men speciellt den här stranden. Bra ställe att tänka på” svarade jag och såg på honom, han log mot mig och tog sedan min hand och flätade samman våra fingrar.

”kom så ska jag visa mitt rum” sa jag och drog med honom in.

Jag gick före, fortfarande med hans hand i min, uppför trappan och bort till min dörr.

Jag öppnade den och klev in, Justins blick svepte över sängen och de två andra dörrarna och log.

”låt mig gissa, walk in closet och ett badrum” sa han och pekade på dörrarna, jag skrattade.

”självklart” svarade jag. Jag släppte hans hand för att sedan ta några till kliv in rummet och le stort åt det, jag vände mig sedan om för att titta på honom och hoppade till då han stod någon decimeter från mig. ”du skrämde…” började jag och såg in i hans ögon. Hans ögon utstrålade saknad, hunger och åtrå. ”… mig” avslutade jag innan jag kysste honom.

Han besvarade ivrigt kyssen och jag la mina händer på hans kinder och drog honom närmre.

Till slut avbröt vi kyssen då brist på syre gav oss andnöd, andfått lutade jag mig bak för att se på honom. Jag såg in i hans ögon, begäret efter honom väcktes och spred sig genom kroppen på mig likt en skogsbrand och innan jag hann tänka slängde jag mig på honom med sådan kraft att han stapplade bakåt och föll ner i min fåtölj. Jag var snabb med att ställa mina knän på en varsin sida av hans ben och återigen pressa samman våra läppar.

 

Tumblr_lv2qez18wa1qd3478o1_500_large

 

Justins händer gled längst min rygg, över min rumpa för att sedan placerade dem på mina lår. Långsamt reste han på sig med mig på sina höfter och styrde stegen mot min säng, han la försiktigt ner mig på madrassen med honom ovanpå.

”vart är dina föräldrar?” frågade han och avbröt kyssen.

”bortresta” svarade jag och ett leende spred sig på hans läppar innan han tryckte sina läppar mot mina, han öppnade min mun med hjälp av sin tunga och jag mötte hans med min egna.

Mina händer gled längst hans armar och ner till hans byxlinning, jag grep tag i tyget till hans t-shirt och började dra den uppåt. Han lyfte hastigt på överkroppen för att fort kunna dra av sig tröjan och slänga den på golvet, jag drog samtidigt av mig min tröja och jag såg hur Justins blick svepte över min kropp innan han böjde sig över mig igen.

 

 

Han kysste lätt mitt ena nyckelben innan han trevade upp till min hals medan jag med ivriga fingrar började knäppa upp knappen på hans jeans och dra ner gylfen. Jag vred på huvudet samtidigt som Justin lyfte på sitt och våra läppar fann varandra igen, han la sin tyngd på mig istället för att hålla sig uppe med hjälp av sina armar för att sedan kunna smeka mig fort över magen innan han gick ner till mina jeans. Han knäppte upp knappen och reste återigen på sig för att sedan ta tag i kanterna på jeansen och dra av dem och sedan slänga dem åt sidan.

Vi rullade runt och jag gjorde fort samma sak med Justins byxor, jag tryckte min kropp mot hans och ett litet stön slapp ur min mun då jag tryckte mina läppar mot hans igen.

 

 

Med lätthet fick Justin upp min bh och slängde även den på golvet, jag kysste honom hett och hungrigt och snart var resten av våra underkläder tillsammans med de andra på golvet.

Vi rullade återigen och jag väntade otåligt på att Justin skulle få på sig kondomen, jag tryckte mig hårdare mot honom och Justin stönade lika otåligt.

Till slut trängde han in och jag andades ut i välbehag, han stötte snabbt och hårt för en stund innan det blev lugnare och mer kärleksfullt. Jag grep tag om hans ansikte och kysste honom hårt.

Hans händer vandrade över min kropp och jag log svagt mot hans läppar.


har inget speciellt att säga här förutom att jag älskar era kommentarer och stöd! ♥
kommentera. ;)

2 Worlds 1 Reality - Kapitel 49

”hey!” sa hon glatt men gick direkt till oroad när hon såg mitt skärrade ansikte.

”mår du bra?” frågade hon och tog tag i mina överarmar.

”jag tror jag håller på att bli galen” svarade jag och drog fort med henne bort från skolan.

 

 


 

 

”ring om det händer något okej? Bra, krya på dig nu gumman så ses vi när vi kommer hem” sa mamma och pussade mig på pannan. Jag vinkade så länge jag kunde se bilen och tappade sedan leendet som jag hade haft på läpparna och gick in i huset igen.

Två veckor hade gått i skolan och jag hade fått en kvarsittning, som var ena anledningen till varför jag låtsades vara sjuk för att få stanna hemma. Den andra anledningen var att ett bröllop inte passade speciellt bra just nu, att behöva spela glad under två hela dagar var för mycket.

Jag kastade en blick på klockan och gick sedan upp för att byta om innan jag skulle behöva ta mig bort till skolan. Jag drog på mig ett par ljusa jeans och en vit top med broderade mönster på bröstet, jag flätade mitt hår i en slarvig fläta på sidan av ansiktet och gav mig själv en snabb blick i spegeln innan jag sprang nerför trapporna och ut i hallen.

 

 

Jag satte mig på cykeln och cyklade den egentligen väldigt korta biten till skolan, att ta bussen har jag alltid gjort för att det blivit en vana och där jag alltid mötte upp Paige.

Jag låste cykeln och gick med en suck mot entrén av skolan, Welcome to hell.

”det här är så ditt fel” jag stannade i korridoren och la trotsigt armarna i kors.

”ursäkta, bitch?” frågade jag.

 

*

 

Jag gick uttråkat genom den fullproppade korridoren för att ta mig bort till matsalen där jag skulle möta Paige för att äta lunch. Jag gick in genom de två dubbeldörrarna och möttes ännu en gång av ett rum fullt av människor. Alla pratade och skrattade högt vid sina bord medan de åt dagens lunch som bestod av pasta och köttfärssås.

Jag började bana mig genom bordet när ”usch, hon ser bara värre ut för varje dag som går” långsamt vände jag mig om för att se att det var Britney. Vilken överraskning!

”ursäkta?” frågade jag och såg ner på henne.

Hon ställde sig upp för att komma i jämnhöjd med mitt ansikte innan hon svarade.

”jag menar, det kan inte vara lätt att bli dumpad av sin kille” sa hon. ”särskilt när man ser ut som du gör, måste ta hårt på självförtroendet som redan måste vara minimalt. Jag menar, vad finns det att älska?” svarade hon bitchigt, jag kände hur det tog på mig mer än jag ville och jag fick kämpa för att inte springa därifrån.

”jag kan fråga dig samma sak, Britney. Hur är det att vara en falsk hora som knullar andras pojkvänner?” frågade jag henne och det blev dödstyst i hela matsalen.

”jag… jag” började hon stamma fram.

”hur är det att leva ett liv där man inte har några äkta vänner, ingen som älskar en för den man är eller att behöva fjäska till sig alla betyg, på ett sätt som bara gud vet hur, eftersom du är så jävla dum i huvudet att du inte kan tänka själv” predika jag och Britney började se otroligt obekväm ut.

”och du, det gör inget att du hade sex med Dimitri. För då slapp jag tillfredsställa honom innan han hade gått och knullat ett djur i sin desperation. Men sedan slog det mig, du var antagligen djuret” sa jag och ett högt ”oh” gick genom matsalen, Britneys blick kastade sig från sida till sida medan jag såg hur de tårades i hennes ögon över mina ord som var både förolämpade men också skämde ut henne inför i stort sett hela skolan.


Tumblr_lwz39xdetd1r4kfic_large


”vem tror du att du egentligen är? Tror du själv att du är så jävla älskad? Vem är losern på skolan om inte du? Och om du hade sett något bättre ut, eller vänta, enormt mycket bättre ut så kanske Dimitri inte hade behövt gått bakom ryggen på dig” svarade hon iskallt.

”varför alltid utseendet? Är du så himla osäkert på ditt eget att du alltid måste tracka ner på mitt? Men hey, jag bryr mig inte vad du tycker om mig eller vad någon annan tycker om mig i den här skolan. Snart går jag ur, flyttar härifrån och en dag kommer du att tvätta min bil eller servera mig kaffe på något billigt café som jag var tvungen att gå till då alla andra ställen var stängda” sa jag och hon såg hårt på mig och knep ihop läpparna till ett smalt sträck.

Jag vände mig om för att gå därifrån då jag inte hade något mer att säga till henne.

”jag tycker om mig själv, jag gillar mitt utseende och kan stolt visa upp mina föräldrar då jag brås mycket på dem. Om du brås lika mycket på dina föräldrar så kan ni börja kallas Familjen McUgly” sa hon och där gick hon över gränsen, klippte fel tråd, tryckte på fel knapp.

”tja, snart är du inte lika lik dem längre” sa jag och slängde mig på henne.


*

 

Jag drogs ur minnet och såg nöjt på blåmärket som pryde hennes ena öga.

”om du inte varit en sådan uppblåst hora så hade det här aldrig hänt” svarade jag.

Hon fnös ljudligt och såg nedlåtande på mig.

”då ska vi se, flickor” sa Ms. Humber när hon kom för att öppna dörren intill det klassrummet vi skulle tillbringa de nästa två timmarna. Men en suck gick jag efter Britney in och vi satte oss i en varsin ände av rummet, jag vände mig mot tavlan och såg på Ms. Humber.

”idag, som straff, ska ni prata” sa hon och satte sig på katederns ena hörn.

”prata?” frågade jag förvirrat.

”prata om det som hände, prata om fientligheten som är mellan er två” svarade hon och jag stirrade på henne. Var hon inte riktigt klok eller?

”för att i slut ändan förlåta varandra och gå vidare” okej, hon är borta, förlorad. Hon måste ha tappat hjärnan på väg hit. Jag stönade lågt medan Ms. Humber började prata. HELP ME!

*

 

De två långa timmarna passerade med att Ms. Humber försökte få oss två vänner, vilket vi båda visste var omöjligt. Hon hade suckat besviket när passet var slut och hon var tvungen att släppa oss.

Jag reste mig hastigt ur stolen och kom fort ut ur klassrummet, bakom mig hörde jag ljudet av Britneys klackar mot stengolvet och himlade med ögonen.

In genom ingången kom resten av hennes lilla gäng, också dem på höga stiletter och antingen korta kjolar eller shorts.

”äntligen lite vettigt sällskap!” utbrast Britney och sprang på sina nätta små ben bort mot sin klunga.

”du förtjänade inte att få kvarsittning, hela händelsen var bitchen härs fel” sa Klara och såg sorgset på Britney innan hon gav mig en kall blick. Jag fnös och mumlade ”idioter” mellan tänderna medan jag fortsatte mot utgången.

”ursäkta, har du mer på hjärtat?” frågade Helen och svängde med sitt platinablonda hår.

 



Jag klev ur bilen och såg på den lagom stora byggnaden för en skola.

Turnén var över och jag var ledig igen, i alla fall för ett par veckor framåt. Det hade varit tomt utan Stella och ”Overboard” hade behövt tagits bort från listan då vi inte kunde hitta en ersättare.

Återigen brann saknaden efter henne genom min kropp och jag kunde inte vänta på att hitta henne därinne. Jag hade kontaktat Paige då ingen öppnade hemma hos henne och hon hade informerat mig om att jag kunde hitta henne här. Jag drog luvan längre ner för ansiktet medan jag gick mot en dörr.

Jag ryckte i handtaget och dörren öppnades, skolan var tyst och tom då det var lördag och inga elever egentligen skulle vara här. Men tydligen så hade Stella fått kvarsittning av någon anledning som jag inte riktigt hade klar utan visste bara att hon hade bråkat med någon tjej.

Ju längre in i skolan jag kom ju högre blev rösterna som jag hade börjat höra, tillslut stannade jag vid en vägg för att sedan försiktigt kika fram. Det jag såg var en grupp tjejer, de alla såg ut att komma från rika familjer då de alla bar på fina klädesmärken och liknande minner som visade att de tyckte de var tusen gånger bättre än alla andra. Mittemot dem stod Stella, ensam.

”ursäkta, har du mer på hjärtat?” frågade en tjej med riktigt blont hår.

”nej, varför skulle jag vilja prata med er frivilligt?” svarade Stella och la armarna i kors över bröstet.

”jag tycker du borde tänka på din attityd när du pratar med oss, för vi kan såhär lätt” sa tjejen som stod längst fram med brunt hår och knäppte med fingrarna som för att demonstrera. ”förstöra ditt liv”

Stella hånskrattade henne rakt i ansiktet.

”grejen är att du inte ens känner mig, men ändå så har du av någon anledning bestämt dig för att det är jag som ska vara offret för dina blickar och kommentarer” svarade Stella.

”jag tittade mig omkring, letade efter den mest patetiska och fulaste varelsen och såg ingen annan bättre än dig” svarade den brun håriga tjejen med ett leende, tjejerna runt henne skrattade och några gjorde high five.

”wow, du borde hitta på något nytt. Dina kommentarer om mitt utseende börjar bli gammalt”

Vänta, vad? Vad är det som händer? Vilka är de här tjejerna? Och vad är det de säger till Stella?

Är det såhär hon blir behandlad i skolan? Fått dagligen elaka kommentarer?

”visst, det finns många brister hos dig som man kan skoja om” svarade hon fort. ”men det är alltid ditt utseende som överträffar allt och området är så stort så att det finns alltid saker att klaga över”

Stella fick en hård blick men jag kände ingen det strama uttrycket hennes läppar fick och visste att det snart skulle rinna tårar från hennes ögon. Jag skulle precis gå fram för att stoppa det hela när den brun håriga tjejen snabbt började prata igen.

”jag menar, titta på ditt hår, dina höfter, dina bröst, din mage, dina ögon, dina ben. Alltingen är de fula, ojämna eller helt enkelt fel. Vilken kille skulle vilja ha den här kroppen? Svaret är ingen” nu rann tårarna nerför Stellas kinder och jag såg hur det tog på hennes värdighet, snabbt vände hon sig om och sprang bort från den elaka gruppen av tjejer. De skrattade och skrek saker efter henne.

 

Tumblr_liw20vbp5z1qfz2jgo1_500_large

 

Med kall och hård blick gick jag ut och bort till dem, jag visste inte om de var beliebers eller haters men för tillfället spelade det ingen roll. Det ända jag ville var att själv få säga ett par ord till dem.

”omg, it’s Justin Bieber” andades en utav tjejerna och grep tag i sin kompis arm.

 

*

 

Efter att ha lämnat tjejerna med stora ögon och förvånad ansikten letade jag genom skolan för att finna Stella. Jag ställde mig ett ögonblick stilla för att lyssna efter ljud, efter en stund hörde jag ackord från en gitarr. Med långsamma steg gick jag mot ljudet och fann en dörr som det stod ”aula” på, jag öppnade försiktigt dörren och möttes av Stellas röst som precis började sjunga.

Jag klev in och såg att jag stod längst upp i aulan, längst ner av den långa trappan ledde en liten gång bort till den stora scenen som Stella satt på. I hennes famn hade hon gitarren och hon själv satt på en enkel stol och sjöng för mörkret.

 

I'll Always Remember You by Miley Cyrus

I always knew this day would come
We’d be standing one by one
With our future in our hands
So many dreams so many plans

Always knew after all these years
There’d be laughter there’d be tears
But never thought that I’d walk away 
with so much joy but so much pain
And it’s so hard to say goodbye

But yesterdays gone we gotta keep moving on
I’m so thankful for the moments so glad I got to know ya
The times that we had I’ll keep like a photograph
And hold you in my heart forever
I’ll always remember you

Nanananana


Tumblr_lkjkvcjj5j1qgxhavo1_500_large

Another chapter in the book cant go back but you can look
And there we are on every page 
Memories I’ll always save
Up ahead on the open doors 
Who knows what were heading towards?
I wish you love I wish you luck
For you the world just opens up
But it’s so hard to say goodbye

Yesterdays gone we gotta keep moving on
I’m so thankful for the moments so glad I got to know ya
The times that we had I’ll keep like a photograph
And hold you in my heart forever
I’ll always remember you

Everyday that we had all the good all the bad 
I’ll keep them here inside
All the times we shared every place everywhere
You touched my life
Yeah one day we’ll look back we’ll smile and we’ll laugh
But right now we just cry
Cause it’s so hard to say goodbye


Yesterdays gone we gotta keep moving on
I’m so thankful for the moments so glad I got to know ya
The times that we had I’ll keep like a photograph
And hold you in my heart forever
I’ll always remember you

Nanananana

I’ll always remember you
I’ll always remember you


 

 

 

Medan hon sjöng hade jag frånvarande med min blick fäst på henne, förflyttat mig nerför trappan och var nu vid foten utav den. Hon tog de sista ackorden och sedan spred sig tystnaden i den stora salen och jag andades djupt in och ut för att inte tappa fattningen.

”I love you” sa jag, hennes blick vändes fort och skrämt mot mig.

Hon stirrade storögt på mig och rörde sig inte hur fläcken, jag såg lugnt tillbaka på henne.

”Justin?” viskade hon fram.

 

 


 

ojoj. drama, drama, drama säger jag bara.

bitchen Britney kan gå o stoppa upp sig där solen aldrig skiner, right? ;)

vad tycks? vad tror ni händer nu? kommentera! ♥


2 Worlds 1 Reality - Kapitel 48

”no, no, no” mumlade hon bakom handen.

”jag är ledsen, men jag behövde. En sista gång” förklarade jag medan jag såg henne backa bort, innan hon vände sig om och sprang. Goodbye my love…





Minuterar, timmar, dagar, månader, jag vet inte hur länge, men länge låg jag i min säng och bara låg.

Tänkte, sov och grät tyst för mig själv.

Mitt liv hade för tillfället blivit patetiskt och nästan inte ens värt att leva, jag hade lämnat Melody samtidigt som jag lämnat Justin och jag hade ingen aning om när jag skulle få se någon utav dem igen. Dimitri hade vi lyckats lura till att få honom att tro att inget utav de som han trott eller sett hänt på riktigt. Och dum som han är gick han rakt i fällan och går nu runt som att han aldrig rest runt i världen på jakt efter mig, som att han aldrig luskade ut min hemlighet, som att allt var frid och fröjd.

Vår splittring kommer han ihåg och att han hade varit otrogen mot mig med Britney men sedan fick vi med lite hjälp hans medvetslöshet som orsakades på vägen till flygplatsen och att han sedan vaknade upp i hans lägenhet, mer förvirrad än någonsin, att få honom på villovägar.

Han hade förtvivlat kommit för att hälsa på mig några dagar efter, jag hade låtsats spela förvånad och frågat vart han fått allt det strunt pratet ifrån. Han hade kliat sig i nacken och sedan försökt få ihop pusselbitarna genom att fråga vad jag ens gjorde hemma.

Jag hade förklarat med att jag hade haft extrem hemlängtan och kunde inte stanna i Afrika längre. Trumpen och fortfarande något förvirrad hade han lämnat mitt hus och jag hade återvänt upp till mitt mörka rum. Paige hade kommit ett par gånger för att hälsa på mig och berätta att skolan började snart, då hade jag alltså legat här i snart en månad. Att skolan skulle börja var ändå en bra grej för om jag inte kunde vara Melody behövde jag fortsätta vara Stella.

Jag behövde vara någon, dessutom gick hela den här hemresan ut på att lista ut vad det var jag ville göra med mitt liv.

Jag suckade och rullade runt i min breda säng, Justins ansikte dök upp på min näthinna och jag log svagt. Jag saknade honom, jag saknade allt som hade med honom att göra, turnén, sången, fansen, kärleken. Jag kastade en blick på klockan och stönade lågt över att det var mindre än en timme tills jag behövde släpa mig ur sängen, ta på mig kläder, försöka äta lite frukost innan jag behövde ta bussen till skolan.

De fyrtio minuterna gick fortare än jag velat och alarmklockan skrek ut sitt eviga pipande, jag slog trött till den innan jag tände den lilla lampan på nattduksbordet. Det svaga skenet lös upp en del av mitt rum och jag gick bort till mitt badrum, jag såg på mitt bleka ansikte, de lila ringarna under mina blåa ögon och på mitt hängiga hår. Jag tittade på mig själv med avsmak, jag måste verkligen göra något åt det här! Rycka upp mig, acceptera att det var jag som valde.

Jag gick bort till min garderob, drog fram ett par tight, ett par svarta, trasiga jeans short och en t – shirt med tryck. Jag drog på mig kläderna innan jag satte upp mitt hår i en bulle på huvudet och drog sedan på mig ett par svarta stövlar. Jag gick nerför trappan och bort till hallen och struntade i frukosten då jag visste att det ända bara var slöseri med tid att ens försöka få ner något.

Jag drog på mig en grön armé jacka och drog sedan till mig min väska, jag suckade lågt då mamma kom gående mot hallen. Jag hade hoppats på att bara smita ut omärkbart, komma genom skoldagen för att sedan återvända hem igen.

”lycka till i skolan nu, gumman” sa hon och kramade mig innan hon pussade min panna.

”jaja” mumlade jag innan jag öppnade dörren och försvann ut.

 

 

Jag gick längst gatan för att komma bort till busstationen, i fem minuter fick jag sitta på bänken innan jag såg den bekanta bussen komma inkörandes på gatan. Jag ställde mig upp och bussdörren öppnades, Cindys välbekanta ansikte log ner mot mig och jag gav henne ett tunt leende tillbaka.

”haft ett bra lov, Stella?” frågade hon glatt när jag gick uppför den lilla trappan.

”jadå” svarade jag och spelade munter. Jag vände mig sedan mot korridoren och såg att det som vanligt fanns platsen längst bort i bussen där Paige redan satt. Jag suckade lågt och började banna mig genom de lömska benen och väskorna.

”nej! Du överlevde, jag som hade hoppats på att du blev uppäten av ett lejon!” utbrast Britney när jag gick förbi henne och resten av bussen skrattade. Jag la ett leende på läpparna innan jag vände mig mot henne.

”nej, tyvärr. Lejonen gillar bara segt, falskt och en aning äckligt kött” svarade jag. ”synd att du inte var där, de hade med glädje ätit dig” Britneys haka föll och gav henne ett oattraktivt ansiktsuttryck, påminde lite om uttrycket och hade fått efter att jag gett henne örfilen. Minnet fick mig att le på riktigt och jag lämnade henne mållös och gick bak till Paige.

Hon flinade och gav mig en high five.

”så hur mår du, min sköna?” frågade hon sedan, jag log snett och la min väska i knät.

”sådär, jag behöver muntras upp i alla fall” svarade jag och Paige nickade instämmande på huvudet.

 

*

 

Dagen drog sig fram segare än jag trodde möjligt och det kändes som en evighet när klockans bekanta ringning ekade genom korridorerna och lät mig äntligen åka hem.

Jag slängde in i mina böcker i mitt skåp innan jag började gå mot utgången där jag skulle möta Paige, jag strosade ointresserat genom den långa korridoren och lät blicken svepta utan att egentligen titta.

Det bruna huvudet fick dock min uppmärksamhet och jag stirrade mig förvirrat omkring efter att finna det igen. Vem? Var det där Justin?

Jag fortsatte stirra och utan att jag märkte det hade jag redan kommit ut ur byggnaden och gick rakt in i Paige.

”hey!” sa hon glatt men gick direkt till oroad när hon såg mitt skärrade ansikte.

”mår du bra?” frågade hon och tog tag i mina överarmar.

”jag tror jag håller på att bli galen” svarade jag och drog fort med henne bort från skolan.

 


mellankapitel! i nästa händer det grejer! ;)

 

måste bara säger ett jättestort tack till alla fina kommentarer jag fick på förra kapitlet, verkligen!

jag är otroligt tacksam över att ha er som mina läsare,  finns inga bättre.

kärlek till er! ♥ vad tycks? kommentera. :)


2 Worlds 1 Reality - Kapitel 47

“jag älskar dig också, no matter what” viskade jag fram och tog tag i hans hand, jag drog sedan med honom bort till rummet där jag hade alla samlade.

Jag svalde bort tårarna och klämde Justin hand innan vi rundade hörnet och kom in i rummet.

 

 


 

Wherever I Go by Miley Cyrus ft. Emily Osment





Jag la mina fingrar på tangenterna på pianot innan jag vände mig mot gruppen.

”just listen and thank you to you all” sa jag lågt innan jag började spela.

 

Here we are now
Everything is about to change
We face tomorrow as we say goodbye to yesterday
A chapter ending but the stories only just begun
A page is turning for everyone

So I’m moving on
Letting go
Holding on to tomorrow
I’ve always got the memories while I’m finding out who I’m gonna be
We might be apart but I hope you always know
You’ll be with me wherever I go
Wherever I go

So excited I can barely even catch my breath
We have each other to lean on for the road ahead
This happy ending is the start of all our dreams
And I know your heart is with me 

So I’m moving on
Letting go
Holding on to tomorrow
I’ve always got the memories while I’m finding out who I’m gonna be
We might be apart but I hope you always know
You’ll be with me wherever I go

Its time to show the world we’ve got something to say
A song to sing out loud we’ll never fade away
I know I’ll miss you but we’ll meet again someday
We’ll never fade away

So I’m moving on
Letting go
Holding on to tomorrow
I’ve always got the memories while I’m finding out who I’m gonna be
We might be apart but I hope you always know
You’ll be with me wherever I go

So I’m moving on
Letting go
Holding on to tomorrow
I’ve always got the memories while I’m finding out who I’m gonna be
We might be apart but I hope you always know
You’ll be with me 

Wherever, Wherever I go

 

Med tårar i ögonen spelade jag de sista tonerna innan de ljusnade och rummet blev tyst, jag såg upp från de vita tangenterna och såg Justin ensam kvar, det rann några få tårar nerför hans kinder och ett hopplöst ansiktsuttryck pryde hans ansikte.

 



Hon började spela på en vacker melodi innan hon med svag röst började sjunga, hon tog sedan i med nya krafter och sjöng högre. Jag slöt ögonen för att lyssna på texten och kände en smärta som från ett knivhugg i hjärtat då hon kom till första refrängen.

Hon tänkte lämna, lämna det här livet, lämna mig. Hon väljer det andra… Hon väljer hemligheten.

Jag hade intalat mig själv om att det var helt upp till henne, det var hennes liv och hennes val.

Jag skulle inte klaga, protestera eller på något sätt få henne att ändra sig.

Men ända kände jag ett enormt behov av att springa fram till henne, ruska om hennes lilla kropp och försökta övertyga henne om att stanna. Finna något annat alternativ än att lämna…

Sången gick mot sitt slut och jag insåg att det inte fanns något, absolut ingenting.

Tårar över att hon skulle åka rann nerför mina kinder och jag var för fast med min blick på Stella och för frånvarande i tankarna att jag inte märkte hur resten försiktigt lämnade rummet.

Stella spelade dem sista noterna innan hon snörvlade till och vände tillslut blicken mot mig.

”varför?” frågade jag svagt efter en stunds tystnad.

”jag måste hem, klura ut vad jag vill göra. Om jag vill ge upp mitt privatliv och leva fullt ut för min sångkarriär eller på något sätt fortsatta som jag alltid gjort. Därför måste jag ta en paus från allt detta, från sången, från fansen, från Melody, från… dig” avslutade hon och såg upp på mig med tårfyllda ögon. ”jag är ledsen, jag önskade att jag inte behövde göra det här mot dig. Men jag måste fokusera på mig själv en stund, jag hoppas du förstår?” frågade hon medan hon ställde sig upp och med några få steg stod hon framför mig. Mållöst nickade jag lamt och såg ner i marken.

”jag förstår” viskade jag fram.

”tack Justin” svarade hon och jag kände hennes mjuka fingertoppar mot min kind innan jag hörde hur hon började gå ifrån mig, paniken steg inom mig.

Jag måste… Snabbt vände jag upp mitt huvud och fann henne vid dörren, hon hade precis öppnat den och var på väg ut. Fort förflyttade jag mig mot henne, jag hann gripa tag om hennes handled innan hon klev ut i korridoren. Jag drog henne intill mig och innan hon hann protestera eller annat tryckte jag mina läppar mot hennes, hon stod stel av förvåning en kort stund innan hon besvarade kyssen.

 

Tumblr_m0h3exd4be1qd3478o1_500_large

 

Jag la försiktigt armen om hennes midja och kysste henne hårt och minnesvärt, hon smekte med sina händer upp längst mina överarmar innan de gick in mot halsen.

Plötsligt slet hon sig ifrån mig och såg med stora, uppspärrade ögon på mig. Hennes ena hand sträckte sig upp till hennes mun och hon skakade smått men panikslaget på huvudet.

”no, no, no” mumlade hon bakom handen.

”jag är ledsen, men jag behövde. En sista gång” förklarade jag medan jag såg henne backa bort, innan hon vände sig om och sprang. Goodbye my love…




 

short, i know. men det här är det jag orkar åstakomma just nu.

men jag hoppas ni tyckte om det i alla fall. vad tycks? kommentera! ♥

bli inte lata när det gäller kommentarer nu! ;) ni som var så EXTREMT duktiga förut, det är ni fortfarnade men ni var äääääännu bättre. :P

kärlek till er.

GLÖM INTE ATT RÖSTA OXÅ, INFO OM DET LIGGER HÄR UNDER. :DDDD


2 Worlds 1 Reality - Kapitel 46

”så det säger du, slyna? Och hur i hela helvetet ska du veta det?” frågade han och höjde på ögonbrynen.

”åh, jag har nog känt ditt stånd mot mina lår flertal gånger och det har inte varit något stort tryck mot benet inte, knappt märkbart. Dessutom är du väldigt klumpig i dina rörelser med händerna vilket gör det hela blir väldigt obekvämt” avslutade jag och ställde mig sedan upp för att gå därifrån.

Jag hörde låga fniss bakom mig och log nöjt. Där fick han så han teg!




Ordinary Girl by Miley Cyrus

"hur ska vi göra?" frågade jag senare på dagen när Dimitri hade lyckats somna och han då inte kunde lägga sig i.
"jag vet inte, Stella. Det är också upp till dig. Vad vill du göra? Det är ditt liv, för mig kommer du alltid vara vackra och otroligt begåvade sångerskan som jag hade lyckan nog att hitta" svarade Maggie och såg mjukt på mig. Ett blygt, brett leende spred sig på mina läppar och jag gav henne en kram.
"jag har absolut ingen aning, allt kom så plötsligt och jag kan inte få några tankar att låta vettiga" sa jag och gnuggade mina tinningar.
Vad skulle hända om jag faktiskt avslöjade mig, sa sanningen? Skulle jag förlora fans, bli överfallen av paparazzis som alla andra kändisar? Skulle jag få mer hat?
Men om jag inte sa något, lyckades övertyga Dimitri om att hålla sin stora trut stängd, skulle jag kunna fortsätta som förut? Skulle allt kunna gå tillbaka till det de var?
Justin? Hur skulle det gå med honom? Skulle jag förlora honom om jag sa sanningen? Eller skulle han fortfarande vilja vara min? Vad var bäst för mig, min familj?
Jag kände hur obehaget växte i magen på mig då jag inte pratat med mina föräldrar sen dem åkte. Till en början hade jag varit så förbannad att jag bara var glad att de var borta men nu hade jag bara glömt efter allt som har hänt de senaste veckorna.
Jag sträckte mig snabbt efter min iPhone och klickade fram pappas nummer, jag satte luren vid örat och hörde signalerna gå fram, signal efter signal. Tillslut hörde jag pappas välbekanta och skrovliga röst, när jag hörde den kunde jag inte hålla tårarna inne längre.
Jag började snörvla hysteriskt och pappa ropade förtvivlat från andra sidan om jag var okej, vad det var som hände, men jag kunde inte svara då det endast kom ut oförståeliga ord.
Efter en stunds gråtande och pappas tröstande ord lugnade jag ner mig nog för att kunna föra en normal konversation.
”säg mig nu, hjärtat. Vad har hänt?” frågade pappa mjukt i andra änden, jag tog ett djupt andetag för att inte gråta igen innan jag började. Efter en lång utläggning av vad som hänt sedan de lämnade turnén och pappa endast kommenterat med enstaka ”aa” och ”mm” tystnade jag.
”och det var allt” suckade jag.
Pappa suckade högt instämmande och jag hörde hur han mumlade något som jag inte kunde höra, till antagligen mamma som var i närheten.
"det är precis som Maggie säger, gumman. Det här är ditt val, inte någon annan, det är ditt liv inte vårt" sa pappa och jag drog ett skälvande andetag över ansvaret som lades på mina axlar.
"men du ska veta att vad du än bestämmer dig för så stöttar vi dig" sa han och jag kände det redan stora kärleken växa sig större till mina föräldrar.
"jag älskar er, ni vet va? Jag vet att jag sa till er var respektlöst och dumt, men jag menade inte vad jag sa. Jag var bara väldigt, väldigt arg" sa jag förtvivlat till honom. Jag kunde nästan se hur han log mjukt.
"vi vet, hjärtat. Vi vet, vi älskar dig också. Vi gjorde det bara för att vi trodde att det var för ditt bästa" svarade han.
”jag förstår” svarade jag och pillade med armen till min munkjacka.
"men gör så här nu, sov en stund över saken. När du vaknar vet du säkert vad du ska göra" föreslog pappa och jag nickade.
"det ska jag" la jag till när det slog mig att han inte kunde se mig.
Efter en stunds pratande med mamma la jag trött på och gäspade lägligt. Jag reste mig från stolen och gick bort till min sovrumsdörr, Paige satt kvar i soffan och jag kände hennes blick i nacken men orkade för tillfället inte le. Så jag vände mig inte om för att ge henne ett trött, dött ansikte. Jag öppnade dörren och stöp ner i sängen och somnade fortare än jag trodde.
*
Den gula fjärilen slog med sina vingar och flög vackert runt i luften, ett litet fniss smet ut ur min mun och jag slöt ögonen medan jag tiltade upp huvudet för att vända det mot den varma solen. Jag fortsatte längst gatan och mitt långa hår dansade i den svala, men behagliga vinden. Jag öppnade försiktigt ögonen och log brett, längre bort på gatan stod Justin nonchalant med händerna i fickorna. Hans lugg lyftes nästan märkbart från hans panna och ett snett leende pryde hans ansikte, hans gyllenbruna ögon glittrade i solens strålar och jag hade aldrig sätt något så vackert. Jag tog några få skutt fram men stelnade till i steget då flera män plus flickor och pojkar i olika åldrar kom springandes från ingenstans.
De flockade fort runt mig och jag höjde händerna för att skydda mitt ansikte, männens kameror blixtrade häftigt och fansen både tjöt och skrek mitt namn.
Men den här gången var det skillnad, “Stella, Stella!” skrek dem. Jag kände paniken sprida sig inom mig, de visste vem jag var! Hur?
Jag skrek rakt ut i förtvivlan och i ett försök att få dem alla att sluta, försvinna. Som om någon hade hört mig stannade allt till, fansen frös i sina hopp och blev hängande i luften. Männens kameror förblev höjda i en och samma position tillsammans med deras förvrängda ansiktsuttryck som skrek efter min uppmärksamhet. Jag såg mig förvirrat omkring och undrade vad i hela friden som hände.
Genom folksamlingen kom Justin gåendes, med långsamma steg närmade han sig men hade inte kvar sitt leende och hans ögon hade fått en kall ton.
“Justin, vad händer?” frågade jag och såg ännu en gång runt på de olika människorna.
“du valde Stella” svarade han och jag rynkade pannan.
“jag valde?” frågade jag omöjligt ännu mer förvirrad.
“du valde” upprepade han. “du valde kändisskapet framför privatlivet, du valde att offra allt för din karriär. Du valde” förklarade han och jag såg förtvivlat runt på mina fans.
“men det här är inte vad jag vill ha!” sa jag panikslaget.
Justin ryckte på axlarna framför mig. “det här är vad du ville ha, vad du valde”
“men! Men…” fick jag fram innan jag tystnade, jag såg på Justin som började försvinna bort.
“men vänta! Vad hände med oss?” ropade jag efter honom.
“vi” sa han och skrattade. “det fanns inte plats för ett vi längre, vi glömdes bort. Vi blev något som kanske skulle hända i framtiden” han vände sedan ryggen om innan jag hann svara och han försvann bort.
Som på ett trollslag vaknade allt till liv och jag dränktes under alla människor och skrik.
“DET HÄR INTE VAD JAG VILL HA!” skrek jag.
*
Jag satte mig käpprätt upp i sängen, jag dröp om svett och lakanet klibbade mot huden.
Panikslaget kom jag ur täcket som spände för hårt runt bröstet och andades häftigt in och ut.
Jag skakade på huvudet, fram och tillbaka.
Jag tänker inte leva sådär, jag kan inte leva sådär.
Jag reste mig på skakande ben och stod en stund för att inte falla ihop då det flimrade framför ögonen på mig. Jag satte mig ner på sängkanten igen då jag inte fann någon anledning till att stå och la mitt ansikte i ansiktet.
Drömmen, drömmen eller snarare mardrömmen. Hade gett mig svar, gett mig klara exempel på hur det skulle bli om jag valde på ena viset. Vad ville jag?
Skulle jag förlora allt? Mitt privatliv, Justin? Skulle jag ständigt vara omgiven av fans och paparazzis som skrek frågor och frågade efter bilder och autografer.
Skulle jag kunna göra så mot min familj? De skulle bli lika utsatta som jag själv…
Jag stirrade ut i ingenting medan jag fortsatte argumentera med mig själv, tillslut hade jag tagit ett beslut. Ett beslut som jag inte visste var det bästa eller det klokaste.
Jag reste mig fort från sängkanten och gick med bestämda steg mot dörren.
*
“Justin, skulle du kunna komma hit ett tag?” frågade jag då jag såg honom längre bort i korridoren, han såg upp och log brett när han fick syn på mig. Jag svalde och såg sorgset på honom då han kom småjoggande bort mot mig.
“här är du, jag har letat överallt efter dig. Jag måste berätta en sak för dig” sa han när han nådde fram till mig.
“Justin-” började jag men han avbröt mig genom att lägga ett finger över mina läppar.
“vänta, jag måste få det här sagt innan du säger något” sa han fort.
“jag måste bar säga att jag inte anklagar dig för något, att inte berätta för mig vad något som du valde att göra och jag förstår. Jag är inte arg, jag är inte ledsen.
Du ska veta att jag inte bryr mig om det visade sig att du hade haft peruk och allt möjligt för att se annorlunda, jag blev förälskad i dig. I din personlighet, inte dit utseende.
Jag kan dock inte neka att dit vackra utseende hjälpte till” sa han och skrattade till.
“men i alla fall, du ska veta att jag fortfarande älskar dig och kommer alltid att göra det” avslutade han och tårarna steg i ögonen på mig. Han var verkligen den bäste, den bästa man kunde ha. Det fanns ingen som honom och jag hade lust att slå mig själv över det jag behövde göra, att jag behövde låta honom gå. Jag svalde och såg upp på honom.
“jag älskar dig också, no matter what” viskade jag fram och tog tag i hans hand, jag drog sedan med honom bort till rummet där jag hade alla samlade.
Jag svalde bort tårarna och klämde Justin hand innan vi rundade hörnet och kom in i rummet.

"hur ska vi göra?" frågade jag senare på dagen när Dimitri hade lyckats somna och han då inte kunde lägga sig i.

"jag vet inte, Stella. Det är också upp till dig. Vad vill du göra? Det är ditt liv, för mig kommer du alltid vara vackra och otroligt begåvade sångerskan som jag hade lyckan nog att hitta" svarade Maggie och såg mjukt på mig. Ett blygt, brett leende spred sig på mina läppar och jag gav henne en kram.

"jag har absolut ingen aning, allt kom så plötsligt och jag kan inte få några tankar att låta vettiga" sa jag och gnuggade mina tinningar.

Vad skulle hända om jag faktiskt avslöjade mig, sa sanningen? Skulle jag förlora fans, bli överfallen av paparazzis som alla andra kändisar? Skulle jag få mer hat?

Men om jag inte sa något, lyckades övertyga Dimitri om att hålla sin stora trut stängd, skulle jag kunna fortsätta som förut? Skulle allt kunna gå tillbaka till det de var?

Justin? Hur skulle det gå med honom? Skulle jag förlora honom om jag sa sanningen? Eller skulle han fortfarande vilja vara min? Vad var bäst för mig, min familj?

Jag kände hur obehaget växte i magen på mig då jag inte pratat med mina föräldrar sen dem åkte. Till en början hade jag varit så förbannad att jag bara var glad att de var borta men nu hade jag bara glömt efter allt som har hänt de senaste veckorna.

Jag sträckte mig snabbt efter min iPhone och klickade fram pappas nummer, jag satte luren vid örat och hörde signalerna gå fram, signal efter signal. Tillslut hörde jag pappas välbekanta och skrovliga röst, när jag hörde den kunde jag inte hålla tårarna inne längre.

Jag började snörvla hysteriskt och pappa ropade förtvivlat från andra sidan om jag var okej, vad det var som hände, men jag kunde inte svara då det endast kom ut oförståeliga ord.

Efter en stunds gråtande och pappas tröstande ord lugnade jag ner mig nog för att kunna föra en normal konversation.

”säg mig nu, hjärtat. Vad har hänt?” frågade pappa mjukt i andra änden, jag tog ett djupt andetag för att inte gråta igen innan jag började. Efter en lång utläggning av vad som hänt sedan de lämnade turnén och pappa endast kommenterat med enstaka ”aa” och ”mm” tystnade jag.

”och det var allt” suckade jag.

Pappa suckade högt instämmande och jag hörde hur han mumlade något som jag inte kunde höra, till antagligen mamma som var i närheten.

"det är precis som Maggie säger, gumman. Det här är ditt val, inte någon annan, det är ditt liv inte vårt" sa pappa och jag drog ett skälvande andetag över ansvaret som lades på mina axlar.

"men du ska veta att vad du än bestämmer dig för så stöttar vi dig" sa han och jag kände det redan stora kärleken växa sig större till mina föräldrar.

"jag älskar er, ni vet va? Jag vet att jag sa till er var respektlöst och dumt, men jag menade inte vad jag sa. Jag var bara väldigt, väldigt arg" sa jag förtvivlat till honom. Jag kunde nästan se hur han log mjukt.

"vi vet, hjärtat. Vi vet, vi älskar dig också. Vi gjorde det bara för att vi trodde att det var för ditt bästa" svarade han.

”jag förstår” svarade jag och pillade med armen till min munkjacka.

"men gör så här nu, sov en stund över saken. När du vaknar vet du säkert vad du ska göra" föreslog pappa och jag nickade.

"det ska jag" la jag till när det slog mig att han inte kunde se mig.

Efter en stunds pratande med mamma la jag trött på och gäspade lägligt. Jag reste mig från stolen och gick bort till min sovrumsdörr, Paige satt kvar i soffan och jag kände hennes blick i nacken men orkade för tillfället inte le. Så jag vände mig inte om för att ge henne ett trött, dött ansikte. Jag öppnade dörren och stöp ner i sängen och somnade fortare än jag trodde.


*


Den gula fjärilen slog med sina vingar och flög vackert runt i luften, ett litet fniss smet ut ur min mun och jag slöt ögonen medan jag tiltade upp huvudet för att vända det mot den varma solen. Jag fortsatte längst gatan och mitt långa hår dansade i den svala, men behagliga vinden. Jag öppnade försiktigt ögonen och log brett, längre bort på gatan stod Justin nonchalant med händerna i fickorna. Hans lugg lyftes nästan märkbart från hans panna och ett snett leende pryde hans ansikte, hans gyllenbruna ögon glittrade i solens strålar och jag hade aldrig sätt något så vackert. Jag tog några få skutt fram men stelnade till i steget då flera män plus flickor och pojkar i olika åldrar kom springandes från ingenstans.

De flockade fort runt mig och jag höjde händerna för att skydda mitt ansikte, männens kameror blixtrade häftigt och fansen både tjöt och skrek mitt namn.

Men den här gången var det skillnad, “Stella, Stella!” skrek dem. Jag kände paniken sprida sig inom mig, de visste vem jag var! Hur?




Jag skrek rakt ut i förtvivlan och i ett försök att få dem alla att sluta, försvinna. Som om någon hade hört mig stannade allt till, fansen frös i sina hopp och blev hängande i luften. Männens kameror förblev höjda i en och samma position tillsammans med deras förvrängda ansiktsuttryck som skrek efter min uppmärksamhet. Jag såg mig förvirrat omkring och undrade vad i hela friden som hände.

Genom folksamlingen kom Justin gåendes, med långsamma steg närmade han sig men hade inte kvar sitt leende och hans ögon hade fått en kall ton.

“Justin, vad händer?” frågade jag och såg ännu en gång runt på de olika människorna.

“du valde Stella” svarade han och jag rynkade pannan.

“jag valde?” frågade jag omöjligt ännu mer förvirrad.

“du valde” upprepade han. “du valde kändisskapet framför privatlivet, du valde att offra allt för din karriär. Du valde” förklarade han och jag såg förtvivlat runt på mina fans.

“men det här är inte vad jag vill ha!” sa jag panikslaget.

Justin ryckte på axlarna framför mig. “det här är vad du ville ha, vad du valde”

“men! Men…” fick jag fram innan jag tystnade, jag såg på Justin som började försvinna bort.

“men vänta! Vad hände med oss?” ropade jag efter honom.

“vi” sa han och skrattade. “det fanns inte plats för ett vi längre, vi glömdes bort. Vi blev något som kanske skulle hända i framtiden” han vände sedan ryggen om innan jag hann svara och han försvann bort.

Som på ett trollslag vaknade allt till liv och jag dränktes under alla människor och skrik.

“DET HÄR INTE VAD JAG VILL HA!” skrek jag.


*


Jag satte mig käpprätt upp i sängen, jag dröp om svett och lakanet klibbade mot huden.

Panikslaget kom jag ur täcket som spände för hårt runt bröstet och andades häftigt in och ut.

Jag skakade på huvudet, fram och tillbaka.

Jag tänker inte leva sådär, jag kan inte leva sådär.

Jag reste mig på skakande ben och stod en stund för att inte falla ihop då det flimrade framför ögonen på mig. Jag satte mig ner på sängkanten igen då jag inte fann någon anledning till att stå och la mitt ansikte i ansiktet.

Drömmen, drömmen eller snarare mardrömmen. Hade gett mig svar, gett mig klara exempel på hur det skulle bli om jag valde på ena viset. Vad ville jag?

Skulle jag förlora allt? Mitt privatliv, Justin? Skulle jag ständigt vara omgiven av fans och paparazzis som skrek frågor och frågade efter bilder och autografer.

Skulle jag kunna göra så mot min familj? De skulle bli lika utsatta som jag själv…

Jag stirrade ut i ingenting medan jag fortsatte argumentera med mig själv, tillslut hade jag tagit ett beslut. Ett beslut som jag inte visste var det bästa eller det klokaste.

Jag reste mig fort från sängkanten och gick med bestämda steg mot dörren.


*


“Justin, skulle du kunna komma hit ett tag?” frågade jag då jag såg honom längre bort i korridoren, han såg upp och log brett när han fick syn på mig. Jag svalde och såg sorgset på honom då han kom småjoggande bort mot mig.

“här är du, jag har letat överallt efter dig. Jag måste berätta en sak för dig” sa han när han nådde fram till mig.

“Justin-” började jag men han avbröt mig genom att lägga ett finger över mina läppar.

“vänta, jag måste få det här sagt innan du säger något” sa han fort.

“jag måste bar säga att jag inte anklagar dig för något, att inte berätta för mig vad något som du valde att göra och jag förstår. Jag är inte arg, jag är inte ledsen.

Du ska veta att jag inte bryr mig om det visade sig att du hade haft peruk och allt möjligt för att se annorlunda, jag blev förälskad i dig. I din personlighet, inte dit utseende.

Jag kan dock inte neka att dit vackra utseende hjälpte till” sa han och skrattade till.

“men i alla fall, du ska veta att jag fortfarande älskar dig och kommer alltid att göra det” avslutade han och tårarna steg i ögonen på mig. Han var verkligen den bäste, den bästa man kunde ha. Det fanns ingen som honom och jag hade lust att slå mig själv över det jag behövde göra, att jag behövde låta honom gå. Jag svalde och såg upp på honom.

“jag älskar dig också, no matter what” viskade jag fram och tog tag i hans hand, jag drog sedan med honom bort till rummet där jag hade alla samlade.

Jag svalde bort tårarna och klämde Justin hand innan vi rundade hörnet och kom in i rummet.




 

svåra beslut, djupa tankar...

vad tycks hurrni? KOMMENTERA! ♥ era kommentarer jag verkligen mina dagar o får mig alltid att le, så sluta snälla inte, aldrig helst! ;)


 

Anonym om 2 Worlds 1 Reality - Kapitel 45:
Sjukt bra. Men det är tråkigt att uppdateringen har blivit sämre för det gör det svårare att komma ihåg vad som hänt tidigare. Jag hoppas verkligen inte att du börjar tröttna på att skriva för du e verkligen grym och jag fullkomligt avgudar dina noveller! :)



 

tänkte svara på den här kommentaren också. jo, jag vet att uppdateringen suuuuuger!

men skolan o musikalen jag var med i o dansen tar mycket av min tid. både under veckan med också under helgerna... gör mig otroligt trött och gör att det blir mindre tid till att skriva o då jag vill ge er bra kapitel o inte halvsjaskiga dåliga kapitel så tar det längre tid att skriva dem. :)  taaaack, annars. jätteroligt att du gillar mina noveller. ♥ kärlek till er läsare.

 


2 Worlds 1 Reality - Kapitel 45

”jag förstår varför du inte berättade för mig men samtidigt är jag väldigt förvirrad över varför du inte gjorde det” sa han och tog tag i mina händer. ”jag trodde att vi hade en slags… förståelse”

Jag såg förtvivlat på honom, att berätta för honom om hemligheten hade aldrig varit ett alternativ för mig.

”jag… jag” sa jag men visste egentligen inte vad det var jag ville säga.

Hejdå kanske…






Jag log brett och vände huvudet mot den ena kameran efter den andra, jag lyfte lite på den långa kjolen för att sedan förflytta mig på den långa röda mattan och fler blixtrar smattrade när jag kom inom deras radie. Efter fotograderingen fick jag gå den långa längan av reporters som hungrade efter att få samtala om det senaste skvallret tillsammans med olika kändisar.

Jag gick leendes fram till den första reporten som fort började ställa frågor, artigt försökte jag svara så gott jag kunde.

”Melody, är det sant att du egentligen heter Stella Olsen?” frågan fick mig att rycka till och jag stirrade häpet på mannen med micken, fort innan misstankar skapades samlade jag mig för att sedan skratta nervöst.

”jo jag tackar. Det var det roligaste ryktet jag hört sedan jag startade min karriär” sa jag och skrattade återigen samtidigt som jag viftade med handen. Snabbt gick jag vidare för att han inte skulle kunna ställa fler frågor, ju längre jag kom, ju fler reporters jag hade pratat med ju personligare blev frågorna. Hur visste de allt det här?

Jag lämnade mattan med ett leende som snabbt suddades ut då jag kom utom synhåll, jag andades djupt in och ut för att inte svimma och jag höjde handen för att ta stöd mot Houston men greppade i bara tomma intet. Jag såg mig förvånat omkring, vart tog alla vägen?

Jag snurrade runt för att försäkra mig om att korridoren var tom, jag hamnade ansikte mot ansikte med djupet av korridoren och såg absolut ingenting förutom mörkret som bildades längre bort.

Jag fokuserade blicken då jag tyckte att det var något som rörde sig och snart materialiserades en figur som med långsamma steg gick mot mig. Jag sken upp i ett leende då jag tyckte det var Justin som kom gående men stelnade till mitt i steget och leendet rann av mitt ansikte när jag såg att det var Dimitri, inte Justin.

Han hade ett slugt leende på läpparna och hans ögon glänste natt svarta.

”varför gör du det här?” frågade jag och menade tusen olika saker, varför ville han förstöra mitt liv? Varför var han fortfarande efter mig då vi för länge sedan gjort slut? Varför förstörde han mitt förhållande med Justin? Varför brydde han sig fortfarande?

”vad tror du? Vad tror du att du är? Du, betydelselösa loser, kan inte bara dumpa mig.

Jag var dessutom inte klar när du sprang ur min lägenhet, jag ville först bara få tag i dig och slå dig för varje skärva av spegeln som landade på golvet. Men när jag kom hit dök plötsligt ett mycket bättre erbjudande upp för att förstöra ditt liv lika mycket som du förstörde mitt” sa han och flinade elakt mot mig. Jag fick svårt att andas och allt blev suddigare.

”jag kommer förstöra din karriär, ditt ryckte och liv, Stella Olsen” sa Dimitri och kom närmre, men jag hann inte se honom mycket länge då jag föll ner i mörkret och svimmade.


*


”det var bara en dröm, det var bara en dröm” sa Paige och kramade om mig hårdare.

Jag hade satt mig käpprätt upp i sängen och skrikit rakt ut, jag var förvånad över att inte bussen hade tvärnitat. Jag märkte först nu det våta på mina kinder och tog ett snörvlande andetag.

”var allt verkligen en dröm? Vet Justin ingenting, är Dimitri inte här?” frågade jag förtvivlat men samtidigt med en smula hopp. Paige såg beklagande på mig och jag suckade hopplöst.

Dimitri befann sig på bussen medan vi försökte finna ut vad vi skulle ta oss till, om vi lät honom gå skulle han troligtvis springa upp och ner längst gatorna och skrika ut sanningen.

Men om vi höll kvar honom här kunde det leda till kidnappningen och allt skulle kunna bli väldigt otrevligt.  Justin hade gett mig en lös kram igår efter mitt bekännande, jag hade inte sett någon ilska i hans ögon men inte heller kärlek. Hans ögon var blanka, uttryckslösa.

Men det var värre än någon annan känsla hans ögon någonsin kunde utstråla, att inte få veta om han inte ville ha med mig att göra längre eller om han kunde se bortom allt det här och acceptera.

Jag la mig tillbaka mot kuddarna och jag hörde hur Paige också la sig ner igen och mycket snart sov hon igen. Jag suckade, vad ska jag ta mig till?

 

*

 

”vad fan glor du på?” utbrast Dimitri otrevligt då jag satt och granskade honom under frukost.

”jag vet faktiskt inte, har inte riktigt klurat ut vad du ska föreställa än” snäste jag och fortsatte sedan äta min yoghurt.

”wow, du har skaffat dig humor medan du har varit och knullat popstjärnan” sa han och min haka föll.

”ursäkta!?” frågade jag.

”nej, men blev det pinsamt nu. De andra kanske inte visste, opsi” sa han och spelade oskyldig medan han tittade runt på de andra som var i närheten. Jag fick Marwin och Ryans nyfikna ögon på mig och jag kände hur det hetta på kinderna.

”håll käften! Du är bara arg för att du inte lyckades få mig i sängen utan att det var Justin” väste jag och jag såg hur Dimitris ögon mörknade.

”och jag kan säga dig, det var inte hans som föreslog det eller ens visade att han ville. It was all me!

Det var jag, jag, smög över till honom under natten och jag kan även upplysa idioten om” sa jag och såg menande på honom. ”att det var den bästa natten jag någonsin haft. Jag är tveksam om du någonsin fick Britney att känna så” sa jag och han ilsknade till ordentligt.

”så det säger du, slyna? Och hur i hela helvetet ska du veta det?” frågade han och höjde på ögonbrynen.

”åh, jag har nog känt ditt stånd mot mina lår flertal gånger och det har inte varit något stort tryck mot benet inte, knappt märkbart. Dessutom är du väldigt klumpig i dina rörelser med händerna vilket gör det hela blir väldigt obekvämt” avslutade jag och ställde mig sedan upp för att gå därifrån.

Jag hörde låga fniss bakom mig och log nöjt. Där fick han så han teg!




som sagt, blev ett kort kapitel. men bättre än inget! :D

hahaha! vad tycks? kommentera gullungar! ♥


2 Worlds 1 Reality - Kapitel 44

”Stella?” frågade en röst, jag stelnade genast till i mina steg och kände omedelbart hur obehaget växte sig som en monster i magen på mig. Med en klump som hotade att kväva mig i halsen såg jag upp och möttes av Dimitris kalla ögon.

”Dimitri” mumlade jag fram, helvete…








Jag klev ur bilen efter min månads letande efter Stella, jag hade åkt till ställen jag inte ens visste fanns och pratat med miljoner personer jag aldrig mött förr.

Jag trodde aldrig att det skulle bli så svårt att hitta henne, särskilt då jag trodde att jag skulle finna henne i Afrika men allt hon hade sagt visade sig vara en lögn.

Jag gick in i den enorma byggnaden och rynkade pannan över varför hon skulle befinna sig här inne, men det här var den vägriktningen jag hade tills jag fick en ny.

Jag smet in genom en dörr och hukade mig för att på lätta fötter ta mig genom korridorerna.

Massa olika tekniker och annan personal sprang runt och var för fullt upptagna med sina saker för att ens lägga märke till mig.

Jag rundade ett hörn och kom in i ännu en lång korridor men den här gången var den inte tom, ett par kom gående hand i hand. De pratade glatt med varandra och såg med kärleksfulla blickar på den andra, jag såg att killen var Justin Bieber på hans frisyr och sätt att klä sig.

 

 

Jag fokuserade blicken för att se på tjejen, hennes långa hår var utsläppt och hennes bruna ögon såg upp på Justin. Hon vände sedan ner blicken och skrattade mjukt.

Något inom mig väcktes när jag hörde det där välbekanta skratten, vart hade jag hört det förr?

Hon höjde handen för att sedan lägga en hårslinga bakom örat och såg ännu en gång upp på Justin.

Jag såg intensivt på tjejens ansikte och kunde inte dra någon annan slutsats än att det var Melody Gold, men det var något annat med henne som var skrämmande familjärt.

Hennes ansiktsform, färg på håret, men ögonen var fel och näsan var för tjock, annars var hon slående lik Stella. Paret kom närmre men jag verkade inte ha förmågan att flytta på mig, det var något med Melody som inte verkade vilja försvinna.

Jag granskade nu varenda del av hennes ansikte och tittade återigen över hennes hår och leende.

Jag spärrade upp ögonen när jag insåg varför hon var så lik, de var samma.

”Stella?” frågade jag för att se om hon reagerade och för att försäkra mig om att jag inte hade fel.

Hennes blick for fort upp och mötte min och jag visste att allt jag trodde var sant, Stella Olsen var också Melody Gold.

”Dimitri” fick hon fram.




"Dimitri vad gör du här?" frågade jag och stirrade på honom. 
"snarare vad gör du här? Skulle inte du vara i Afrika?" frågade han och höjde på sina ögonbryn. 
"Melody, vem är det här?" frågade Justin bredvid mig, men jag ignorerade honom och hade istället hela min fokus på Dimitri och på hur jag skulle få honom iväg härifrån innan allt förstördes.

”hon heter inte Melody pretty boy” sa Dimitri med en äcklad minn mot Justin.

”vad gör du här Dimitri?” frågade jag hårt och tvärt för att utesluta Justin från samtalet.

”lång och tråkig historia som inte är värd att berätta, det jag är mer intressant av att höra är hur det kommer sig att du inte är i Afrika som Stella Olsen utan istället håller Justin Biebers hand och kallar dig Melody Gold, hora” la han till på slutet och jag kände hur Justins hand kramade min hand hårdare över hans ord.

”du har inte rätten att kalla mig hora. Det var inte jag som var otrogen, det var inte jag som gick och knullade någon annan bakom sin flickväns rygg!” skrek jag i ansiktet på honom.

”men gud vad du hakar upp dig på det där, har det kanske slagit dig att jag gjorde det för att min flickvän själv inte ville ställa upp, din lilla oskuld” snäste han tillbaka.

”Melody, vad pratar han om?” frågade Justin bredvid mig men återigen ignorerade jag honom.

”VEM HAR SAGT ATT JAG ÄR OSKULD!?” skrek jag argt. ”MEN ALLT HANDLAR INTE BARA OM SEX! Men jag är glad att du gjorde det med Britney för det betyder att jag slipper ditt fula tryne, jag slipper vara tillsammans med dig och tro att du var den rätta när du uppenbarligen var tvärtom.

Du borde åka tillbaka till Britney, hon är den ända rätta för dig. Ingen ska behöva leva med dig!” skrek jag medan jag kände hur tårarna steg i ögonen på mig, jag torkade ilsket bort tåren som vågade sig fram och jag såg argt på Dimitri som hade chockade ögon och såg mellan mig och Justin.

Jag gav honom en nickning och såg sedan hur han blev fly förbannad över det faktum att jag inte velat ligga med honom under det året vi varit tillsammans utan istället med Justin som jag då varit tillsammans med i dryga två veckor.

”åka hem, tänk aldrig mer på mig och prata aldrig med mig igen” sa jag och pekade med fingret bortåt.

”I will tell people, you know” sa han och såg mig i ögonen och jag visste direkt att han menade allvar med sina ord.

”DET GÖR DU FAN HELLER! DU ÄR SKYLDIG MIG DETTA!” skrek jag medan jag tog ett steg fram mot honom, innan jag hann reagera höjde Dimitri ilsket handen och gav mig en hård örfil rakt över min kind. Jag kände direkt hettan och det smärtade illa.

Mållöst blev jag stående med stora ögonen, jag kände hur Justin ryckte till i mitt grepp när slaget rungade i den tomma korridoren.

”du talar inte så mot mig, fattar du!” väste Dimitri och hötte med fingret.

”okej nu räcker det, jag vet inte vem du är eller vad du vill men du borde lämna nu innan ditt inte så fina ansikte blir ännu fulare” sa Justin med en iskall röst jag aldrig hört han använda förr, jag blev nästan skrämd själv över kylan som han bemötte Dimitri med. Han ställde sig framför mig och såg hotande på honom.

Jag såg nu att flera ur båda våra crew hade kommit och ställt sig från de båda hållen i korridoren, Chaz, Ryan och Paige stod bakom Dimitris rygg med hakorna hängande och stora, runda ögon.

”vad ska du göra pretty boy. Slå mig i hur bögig man kan bli? För jag tror du vinner med hästlängder” sa Dimitri hånande och verkade oberörd över Justins hot. Jag såg från sidan hur Justin spände käkarna hårt och slöt ögonen för att inte göra något han skulle ångra.

”gå och kom aldrig tillbaka innan du kommer ångra att du ens föddes” väste Justin till svars och öppnade sina ögon igen. Dimitri skrattade honom rakt i ansiktet och innan jag hann gripa tag i Justin hade han satt sin knytnäve i Dimitris ansikte, Dimitri stönade häftigt och vek sig dubbel med båda händerna över näsa och mun.

Men han återhämtade sig fort och rätade fort på ryggen men argt och blodigt ansikte, snart var slagsmålet igång på riktigt och jag kunde inget annat än att stå med chockat ansikte och tårar i ögonen och se på hur de två killarna slogs på golvet innan åskådarna snabbt grep in.

De båda slets från varandra och jag såg att Justin hade fått in fler träffar på Dimitris ansikte än Dimitri hade gjort men det blödde fortfarande från Justin läpp, hans ena ögonbryn och han ena kindben hade fått en aning lila ton. Kenny hade ett fast grepp om honom och lämnade fort platsen, Houston hade tagit hand om Dimitri som nu satt på golvet.

Jag kände hur det blev svårt att andas och tårarna i mina ögon gjorde min syn suddig, en varm famn och kramade om min kropp och jag kunde inget annat än att lägga mitt tunga huvud mot personens axel. En hand strök mig tröstande upp och ner längst ryggen och jag andas hakigt in och ut medan jag försökte ta in det som just hänt.

Att se folk slåss på riktigt hade alltid varit väldigt skrämmande för mig, jag kände mig alltid så liten och försvarslös och magen krympte ihop till ingenting medan en stor sten lades på mitt bröst och gjorde det nästan omöjligt för mig att andas.

Knäna vek sig nästan på mig men jag andades djupt in en gång för att samla mig och rätade på ryggen och såg att det var Paige som hade omfamnat mig. Jag gav henne ett nästan synbart leende och såg mig sedan om i korridoren, det hade blivit kalabalik och jag visste inte om Dimitri satt kvar i korridoren.

”vart är Justin?” mumlade jag förvirrat och såg fram och tillbaka i korridoren.

”Stella hey!” ropade Paige för att tillkalla min uppmärksamhet och jag såg snabbt på henne.

”lugna först ner dig så kan vi sedan leta reda på honom” sa hon och såg mig i ögonen med jag lugnt försökte andas in och ut. När jag väl var tillräckligt samlad tog hon min hand och drog med mig bort, hon ledde mig in genom en dörr och där fann vi Justin sittande på en pall med en ispåse tryckt mot ena sidan av ansiktet. I rummet befann sig också Scooter, Kenny, Ryan och Chaz.

 

 

Deras blickar vändes snabbt upp när vi kom in i rummet och jag kände återigen hur mina ögon tårades över Justins blåslagna ansikte. Med snabba steg gick jag fram mot honom och såg oroligt på honom, han såg tillbaka mot mig men inte med hans annars så mjuka och vänliga ögon utan nu såg han bara undrande och en aning besviket på mig.

Tårarna rann nu ner längst mina kinder över situationen jag befann mig i och att allt detta kunde leda till att jag skulle förlora allt.

”Melody!” hörde jag flertal röster skrika innan Maggie följd av Houston som hade ett fast grepp om Dimitris överarm kom in i rummet.

Maggie hade stora oroliga ögon och hade ett panikslaget ansiktsuttryck, det lättade lite när hon såg mig välbehållen men såg sedan beklagande på min antagligen röda kind och tårdränkta ansikte.

”Melody eller vad du nu heter, kan du berätta för mig vad som pågår?” frågade Justin med en svag röst bakom mig, jag vände mig förtvivlat om mot honom och tårarna forsade nerför mina kinder.

Jag såg länge på det ansiktet jag älskade så mycket och visste att han förtjänande inget annat än sanningen, jag tog en djupt, hakigt andetag innan jag tog mod till mig för att börja.

”mitt namn är inte Melody Gold” sa jag tillslut och jag såg en skärrande smärta i Justins ögon över att Dimitri inte hade haft fel och fler tårar rann bara över att se besvikelsen och sorgen i hans blick.

”mitt namn är egentligen Stella Olsen, jag har använt mig av Melody Gold ända sedan jag började min karriär för att slippa ge ut mitt privatliv för alla” sa jag medan jag började dra av lös ögonfransarna, Justin såg med häpnad på mig medan jag drog av lös huden från min näsa för att sedan rynka på den då det kändes lika obekvämt varje gång man tog av det.

”jag har använt mig av lös hud” sa jag och höjde handen och visade den beigea huden mellan mina fingrar. ”men också av bruna kontaktlinser” sa jag medan jag började plocka ut linserna ur mina ögon för att sedan lägga dem på bordet. Justin spärrade upp ögonen över att han nu såg på in i mina klarblåa ögon istället för de chokladbruna jag har haft förut.

”för att göra mig ännu mer annorlunda bär jag inget annat än uppsatt hår när jag är Stella, när jag är mitt riktiga jag” sa jag och satte fort upp mitt hår i en bulle på huvudet.

Jag lät mina händer sedan falla slapp mot min kropp innan jag såg upp på de andra som befann sig i rummet, mitt crew såg bara beklagande på mig då de redan visste medan alla andra såg med stora och chockade ögon på mitt ansikte.

”jag har aldrig berättat eller låtit någon komma för nära inpå mitt liv eftersom jag har den här hemligheten” avslutade jag och suckade medan en ensam tår gled längst min kind.

 

Tumblr_lxwv8mkuev1r97fkuo1_500_large

"... a singel tear..."


”du är en falsk hora som inte förtjänar någon annans medlidande” utbrast Dimitri borta vid dörröppningen och till min glädje gav Houston honom en hård armbåge rakt i ansiktet så han tuppade av och föll ner på golvet.

”tack Houston” sa jag lågt och ett litet leende spred sig på hans läppar.

”och det där är?” frågade Justin och nickade mot Dimitri.

”han var min pojkvän, vi var tillsammans när turnén hade börjat men, du vet när jag åkte hem den där andra gången ganska tät på den första? Då besökte jag Dimitri direkt för jag tyckte att det var något fel med honom första gången jag sett honom” sa jag och flätade osäkert samman mina fingrar. ”men istället för ett glatt leende fann jag honom… otrogen” sa jag med svag röst, jag tog ett hakigt andetag för att sedan fortsätta.

”jag krossade hans spegel i tusen bitar och gav Britney en örfil innan jag lämnade honom i hopp om att det var sista gången jag såg honom men det visade sig var hopp som inte gick i uppfyllelse”

Justin såg med förakt mot högen på golvet och la sedan ispåsen på bordet.

”jag förstår varför du inte berättade för mig men samtidigt är jag väldigt förvirrad över varför du inte gjorde det” sa han och tog tag i mina händer. ”jag trodde att vi hade en slags… förståelse”

Jag såg förtvivlat på honom, att berätta för honom om hemligheten hade aldrig varit ett alternativ för mig.

”jag… jag” sa jag men visste egentligen inte vad det var jag ville säga.

Hejdå kanske…


drama, drama, drama...
vad tror ni händer nu? kommer hon kunna stanna? kommer Dimitri knippa käft?
vad tycks? kommentera! ♥

"teenage drama queen, a hyped-up wannabe"

mikaela  (mika98@hotmail.se) om 2 Worlds 1 Reality - Kapitel 43:
jag vart lite förvirad var inte stella melody när hon var medd justin? hur kände dimitri igen henne då? grymt bra kapitel<3 merrrrrrrr hihi:)




Du kommer få svaret i nästa kapitel. ;)

2 Worlds 1 Reality - Kapitel 43

”nej, vänta!” utbrast Melody och stoppade Paige halva vägen fram till dörren.

”swag walk on” sa hon och vaggade fram som en pingvin, en gång som killar använder sig av för att inte tappa sina byxor. En gång jag själv använder mig flitigt av, jag skrattade roat när jag såg dem gå ut genom dörren och försvann bort.

 

 

 


 

Somebody To Love by Justin Bieber (Piano Cover)





 

"aye, aye, aye" sjöng jag medan jag dansade ut på scenen, fansen skrek och musiken pumpades från högtalarna. Ett brett leende spreds på mina läppar medan jag sjöng på "One Time".
I slutet av låten avbröts jag av att något träffade mig rakt i ansiktet, inget hårt, men det var nog för att min koncentration skulle förstöras och istället för att sjunga på texten kom ett "whata?" ut ur min mun. Förvånat slutade jag dansa och blev stående på scenen. Mina dansare såg frågade på mig och snart kände jag hur jag återigen träffades av något, denna gång på nedre delen av mitt ben. Frågade såg jag ner på marken och såg en liten hög av vitt tyg, musiken hade dämpats och mina dansare kom gående mot mig. De stannade som i en liten halvmåne bakom mig och såg på det som jag var på väg att ta upp från scen golvet. 
Jag skrattade roat när jag såg vad det var jag höll i när jag sträckte på ryggen, jag såg på den vita bh:n mellan mina fingrar och drog slutsatsen att det nog varit en annan bh som träffat mig i ansiktet.

De börjar bli mer träffsäkra, fastslog jag för mig själv. 
Jag hörde hur de fnissade bakom ryggen på mig. 
"aye, tjejer!" ropade jag i micken. "tack, men jag har ingen användning för dem här" fortsatte jag och hörde skratt blandat med skriken. Jag skakade roat på huvudet och tog sedan upp den andra, efter att fått bort underkläderna fortsatte konserten utan fler avbrott.

 

*

 





När jag gick längst korridoren med Houston efter mig följande morgon hörde jag svaga, men vackra, ljud komma från ett rum längre bort i den enorma byggnaden.

Jag rynkade pannan, vem mer var uppe så tidigt?

Vi hade kommit fram mycket tidigt på morgon till Bulgarien och jag hade vaknat med ett ryck så fort bussen stängt av motorn och blivit stående.

Efter det hade det varit omöjligt för mig att somna om så istället tog jag på mig ett par lös sittande jeans shorts tillsammans med en vit, söt topp. Jag hade hängt ett halsband runt halsen med stora smycken och låtit mitt oborstade hår vara.

Sedan som om jag hade ringt efter honom hade Houston dykt upp och sedan följt efter mig in i konserthuset, vi gick nu tillsammans genom de tomma och tysta korridorerna när vi hörde de fina melodierna. Jag lyssnade förundrat och började gå mot ljudet.

Musiken blev högre och högre och tillslut såg jag en dörr, det kom ljus ifrån öppningen och inifrån rummet spelades det på ett piano. Inget för ansträngt, mer avslappnat och frånvarande.

Jag gick med långsamma steg i mina mockastövlar och rundade hörnet för att titta in i rummet, där inne satt slash halvt låg, Kenny i ena soffan och lyssnade samtidigt som han då och då tittade på sin mobil. Borta vid det massiva, bruna pianot satt Justin i en enkel vit t-shirt och svarta adidas mjukisar och spelade med lätthet på pianot.

 

 

Jag blev stående i dörröppningen och bara lyssnade, tillslut bröts jag ur min trans av en låg harkling från Houston som fortfarande stod bakom mig. Jag vände mig halvt om för att titta på honom och han såg menande på mig, jag gav honom ett snett leende innan jag försiktigt gick bort mot Justin.

Bakom mig hörde jag hur Houston lågt hälsade på Kenny innan han satte sig bredvid honom i soffan, jag stod nu bakom Justins ryggtavla och såg över hans axel och ner på hans fingrar.

Jag satte mig sedan försiktigt ner på den avlånga pallen bredvid honom, han vred lite på huvudet för att se på mig utan att avbryta sitt spelande och snabbt ge mig ett litet leende innan han såg ner på sina fingrar igen.

Jag kände först inte igen låten han spelade på för ens han lågt sjöng ”I just need somebody to love” i mitt öra, han fortsatte spela och jag kände hur mina ögon vattnades.

Inte för någon speciell anledning men också för miljoner anledningar, jag la försiktigt mina fingrar på tangenterna. Justins låt tunnades ut och tillslut blev det bara pianots sorl kvar.

”den är vacker” sa jag efter en stunds tystnad.

”ja, jag gillar den mer när den spelas på ett piano. Den blir mer ärlig och enkel” sa han.

”kan du lära mig?” frågade jag och lutade mig närmre för att sedan lätt puffa till honom i sidan, han log snett men nickade. Efter någon kvart hade jag kläm på det mesta och nu spelade vi båda två och blandningen med det mörka och det ljusa skapade magi.

Vi fick tillslut ihop hela låten utan fel och jag log brett åt vår framgång, jag kramade om Justins hand som låg bredvid min på pianots tangenter och kände hur hans fingrar kramade tillbaka.

 

Tumblr_lki6e9lonl1qb0c3eo1_500_large

 

Jag såg upp i Justins hasselnötsbruna ögon och fängslades direkt av deras djup och skönhet, utan att tänka på det lutade jag mig försiktigt fram mot honom för att möta hans läppar.

En hög harkling fick mig att hoppa högt i stolen och fort luta mig bort från honom för att sedan snabbt snurra runt och se Scooter stå i dörröppningen.

”så det är här ni är” sa han lugnt med ett litet leende på läpparna, vilket förvånade mig.

”vi tänkte inte göra någonting, jag lovar! Vi spelade bara piano tillsammans” utbrast jag fort och hoppade upp ur stolen och tog ett steg mot honom.

Han höjde sin hand vilket fick mitt meningslösa pladder att sluta och jag stängde med skamsen minn munnen.

”det gör ingenting Melody” svarade Scooter mjukt och ännu en gång förvånades jag av hans mjuka ton och leende. Vad har det tagit åt honom?

”jag har en sak jag måste säga till er” sa han och svepte med armen mot pallen som Justin fortfarande satt på i en gest som sade att jag skulle sätta mig igen. Försiktigt satte jag mig ner på den mjuka fodringen och såg fundersamt och oroligt upp på Scooter.

Jag kastade en snabb blick mot Kenny och Houston som nu sov djup i sofforna och jag kunde inget annat än att le mjukt åt deras söta ansikten innan jag vände uppmärksamheten mot Scooter igen.

”det här kanske låter konstigt och svagt” började Scooter och satte sig på en stol och flätade samman sina händer framför sig. ”men vi ger upp” tillade han och såg på oss.

Jag rynkade min panna i förbryllelse och jag sneglade på Justin som inte såg ut att bli mycket klokare på Scooters uttalande. Vad menade han?

”jag förstår inte riktigt vad du menar” sa jag försiktigt.

”vi ger upp” upprepade han. ”vi har sett er två genom de två veckorna som har gått sedan vi splittrade på er och vi har sett vad de har gjort mot er men också mot hela crewet. Så vi ger upp” sa han med en suck. Jag satt fortfarande med rynkad panna över vad han hade sagt och försökte pussla ihop allt, sedan utan förvarning greppade Justin tag om mitt huvud och drog mitt ansikte till sig.

Han tryckte hårt och intensivt sina läppar mot mina och jag satt stel, överrumplad, innan jag slappande av och kysste honom tillbaka.

Sedan kom jag och tänka på att Scooter faktiskt satt framför oss, vad höll han på med? Ville han förstöra allt ännu mer? Jag försökte slita mig ur Justins grepp men hans tag om min nacke var för starkt att jag bara kom några centimeter bort från hans läppar.

”vad gör du?” frågade jag förtvivlat.

”kysser dig” viskade han tillbaka.

”men-”

”he gives up, Melody” sa han och såg in i mina ögon, lampan tändes i mitt huvud och det ljusnade för mig vad det var Scooter hade menat. Ett brett leende spred sig på mina läppar samtidigt som jag lutade mig fram för att ge honom en mjuk kyss.

 

*

 

”är det löjligt att tycka att man är världens lyckligaste person bara för att få hålla din hand utan att någon misstycker?” frågade Justin när vi gick längst ännu en korridor senare på dagen efter att vi var klara med soundchecket. Jag skrattade mjukt och såg upp på honom.

”jag älskar dig” svarade jag och han log brett.

”Stella?” frågade en röst, jag stelnade genast till i mina steg och kände omedelbart hur obehaget växte sig som en monster i magen på mig. Med en klump som hotade att kväva mig i halsen såg jag upp och möttes av Dimitris kalla ögon.

”Dimitri” mumlade jag fram, helvete…




ojojoj. the sunshine in paradise just ended.

ojski pojski, de fick just varandra o så kommer Dimitri, dödens riddare (ehhh... okej...) o slaktar all kärlek i sin väg. hur tror ni detta slutar? slitar han ur deras hjärtan ur deras kroppar eller får han själv en armbåge i sidan?

 

okejj, jag vet inte vad som just hände där ovanför meeen ja... eh, det finns ingen förklaring så är det.

men vad tror ni? KOMMENTERA! ♥

kommer efter detta läsa era frågor och besvara dem, e faktiskt förvånad över att jag fick några över huvudtaget. var lite nervöst dära. ;) puss o godnatt (på en del) på er.


2 Worlds 1 Reality - Kapitel 42

”så, jag har en plan. Kanske inte världens bästa, men en rolig och tillräckligt klyftig för att Scooter och Maggie inte ska fatta något. Men jag behöver din medhjälp för att det ska funka” sa jag och ett flin spred sig på Ryans läppar.

”let’s hear it” sa han och lutade sig framåt.

 

 

 


 

Moves Like Jagger by Maroon 5 ft. Christina Aguilera



”och du tror att det här kommer låta oss hänga med grabbarna?” frågade Paige och vände sig mot mig.

”ja, vill du eller vill du inte hänga med någon annan än Houston?” frågade jag och höjde på ögonbrynen.

”okej, okej. Det här funkar” sa hon snabbt.

”hey!” utbrast Houston från sin stol när det verkar sjunkit in för honom vad vi pratade om.

”ledsen, det är inte personligt” svarade jag och log mot honom, han nickade lugnt och återvände till sin tidning.

”så alla är med på planen förutom Justin, Ryan, Chaz, Maggie och Scooter?” frågade Paige för tjugonde gången.

”precis, vi kommer bli insläppta som fans till Justin av Houston här” jag svepte med armen mot honom. ”han kommer sedan förklara vår frånvaro med att vi var trötta och ligger och slappar på vårt rum. Maggie kommer inte störa oss då hon vet att jag inte kommer prata med henne” avslutade jag och Paige nickade.

”men varför vet inte Justin och resten om det?” frågade hon och rynkade pannan.

”jag vet inte, roligare så” sa jag och flinade. ”vore roligt och se hur lång tid det tar för dem att fatta att det faktiskt är vi” Paige fnissade lågt innan hon fick ett plågat ansiktsuttryck och knölade ännu en gång med bandaget som vi båda hade ett varsitt virat runt brösten.

”kommer bli skönt att få ta av sig dem här sedan” sa hon och suckade, jag nickade instämmande och höll med om att man fick en aning svårare att andas.

Jag vände mig mot spegeln och log roat, Ryan hade gjort ett riktigt bra jobb med våra förklädnader och om jag inte kände mig själv skulle jag nog ta oss för killar.

Jag hade fått på mig ett par röda jeans tillsammans med ett bälte, på överkroppen hade jag en vit t-shirt med en rutig skjorta över samt en skinnväst. På huvudet hade jag fått en blondslingad peruk med en schalett rullat till en band att ha runt huvudet. Mitt ansikte hade jag fått sminkat så det såg ut som skäggstubb plus det löshåret jag hade under läppen. Jag skrattade lågt och skakade på huvudet, vi ser dock inte ut som killar göra idag i den här åldern men det struntade vi i.

Det här var hundra gånger roligare och kanske inte lika avslöjande. Jag såg på Paige som försökte se macho ut i sin klädsel, hon hade fått på sig ett par svarta jeans med mörkblått mönster.

En svart tröja med vitt stänk på och över den hade hon en ärmlös, ljusblå tröja.

Hon hade också fått en väst med fransar tillsammans med en silverkedja hon bar runt halsen, på huvudet hade hon en brun peruk med ett likadant band runt huvudet fast svart tillsammans med ett par lila hippie glasögon.

 

"do you really thinks this will allow us to be with the guys?"


”tjejer- wow, eller ska jag säga grabbar?” sa Ryan med ett flin när han kom in i rummet.

”är ni redo?” frågade han sedan och slog ihop med händerna.

Vi vände oss mot honom och ställde oss med armarna i kors med ryggarna mot varandra.

”alltid redo” sa jag med mörk röst, Ryan skrattade men nickade på huvudet.

”Justin Co går in i byggnaden om sådär fem minuter” informerade han och vi nickade.

Jag granskade mig en sista gång i spegeln och såg till att allt satt som det skulle.

Tillsammans med Houston och Ryan gick vi sedan ut ur bussen, dem först för att se till att Maggie och Scooter inte var i närheten, när kusten sedan var klar hoppade vi ner på marken från det sista trappsteget och gav varandra en high five innan vi gick mot den stora, grå dörren.

Jag drog ett nervöst andetag när Houston sträckte sig efter handtaget och jag sneglade på Paige, hon log roat tillbaka. Hon måste tycka att detta är lika galet som jag tycker, men glöm inte! Roligt!

Vi kom in i den vita korridoren och hörde direkt Justins röst längre bort i den långa korridoren.

Han skrattade åt något som vi kom försent till att höra, ännu en gång drog jag ett skälvande andetag och gick sedan med de grabbigaste stegen jag kunde och låtsades att jag var på en inspelning av en film eller liknande och nervositeten försvann nästan genast.

Att stå framför kameran har jag aldrig tyckt varit läskigt utan istället älskade jag att bli filmade, därför hade vi ett stort lager av videofilmer från när jag var liten av olika tillfällen när jag gjorde olika saker som jag tvingade pappa eller mamma att spela in.

Vi kom längre och längre bort i korridoren och snart såg vi Justin, Chaz och Ryan inifrån ett rum som de satt i och sedan såg vi hur Kenny gick förbi dörren och försvann sedan bakom väggen igen.

”ey, Justin!” ropade Ryan och vinkade med armen.

Justin vände genast på huvudet åt vårt håll och log när han fick syn på Ryan, men rynkade sedan lätt på pannan när hans blick vändes mot oss. Jag höll nästan på att glömma att jag var någon helt annan och stoppade mig själv i sista sekund innan jag tänkt springa fram och krama honom.

Saknaden av dem kändes nu starkare än någonsin.

Vi kom fram till rummet och Justin ställde sig upp, Ryan och Chaz såg förbryllat på oss från soffan och vi ställde oss något mer bredbent än vad vi brukar stå för att sedan sätta händerna i våra jeansfickor.

”det här är…” sa Ryan och vände sedan panikartat sin blick mot oss då vi inte hade bestämt några namn innan, jag letade febrilt i hjärnan efter två killnamn.

”ehm, Brady och det här är Peter” sa jag och slog Paige löst i magen med armen.

Ryan nickade. ”dem ska vara med er för dagen”

”ehm… okej. Får jag fråga varför?” frågade Justin tveksamt.

”nej” svarade Ryan fort och lämnade sedan rummet.

”jaha” sa Justin lågt och kliade sig i nacken innan han vände sig mot oss.

”hej” sa han sedan och sken upp i ett leende samtidigt som han sträckte ut handen mot mig.

Jag tog glatt tag i den och drog sedan in honom och gav honom en armskram som killar ofta hälsade på med, Justin verkade väldigt förvånad över min plötsliga ”kram” men kom snabbt över det.

Han hälsade på Paige för tillfället kallad Peter och vände sig sedan mot Ryan och Chaz, de såg misstänksamt på oss. Justin harklade sig och Ryan samlade sig men Chaz behöll sitt misstänksamma ansikte.

”okej, innan jag ens pratar med någon utav er vill jag veta en sak!” sa han och höll upp en fingret.

Jag såg bekymrat på honom över den frågan han skulle ställa.

”är ni haters eller beliebers, för om ni är haters kan ni vända och gå ut samma väg som ni kom in” sa han sedan och pekade mot dörren, jag kämpade för att inte skratta lättad utan såg bara roat på honom.

”vi är beliebers all the way man. Justin här är nog den ända popartisten vi lyssnar på annars är det hård rock som gäller” sa jag och gjorde ”hard rock” symbolen med fingrarna.

Chaz såg på oss en stund innan han studsade upp och räckte fram handen mot oss, han log brett och skakade våra händer.

”så hur gamla är ni?” frågade Ryan en stund senare när vi satt i sofforna.

”vi är 17 år” svarade Paige som satt bredvid honom och försökte härma hur han satt men slutade genast när han vände sig mot henne.

Han nickade och vände bort huvudet igen.

 



Brady och Peter var två… annorlunda killar, killar som jag aldrig stött på tidigare.

Men dem verkade som roliga typer och någorlunda avslappnade i mitt sällskap, jag vände blicken mot Brady som precis svarade på Chaz. Han vände för ett ögonblick sina ögon mot mig och ännu en gång tyckte jag att det var något läskigt likt med dem ögonen.

 

 

Var det den bruna färgen? Formen? Ögonfransarna?

Jag skakade häftigt på huvudet när jag insåg att jag stirrade och kände en pinsam tystnad spred sig i rummet.

”nej, ska vi visa er runt istället för att sitta här och göra ingenting?” frågade jag och ställde mig fort upp ur soffan, Brady och Peter följde fort mitt exempel. Chaz och Ryan var lite sena men följde glatt med oss ut ur rummet. Jag visade dem scenen och resten av teamet såg nyfiket på killarna men kom inte med några frågor eller rynkade pannor.

”wow, Peter kan du tänka dig att stå här. Det är fullpackat medan vi lirar loss och publiken skriker ”Peter och Brady, Peter och Brady!” sa Brady och sprang ett varv runt på scenen med höjde armar.

”would be like living the dream man” sa Peter drömmande.

”spelar ni?” frågade jag nyfiket.

”ja, fast bara hemma i garaget på bakgården” svarade Peter nonchalant och kastade en blick på mig.

”vill ni visa?” frågade jag och la armarna i kors.

Peter stelnade till framför mig och Brady som stod på kanten till scenen vände sig hastigt om men såg inte på mig som jag trodde han skulle utan såg istället på Peter.

Jag såg bekymrat på honom då jag tyckte jag kunde se en aning panik växa i hans ögon.

”eller inte” la jag till och såg på dem.

”nej, nej. Det är klart vi kan spela” sa Brady och viftade med handen, han började gå mot Peter och började mumla frenetiskt till honom medan de gick bort mot instrumenten.

Jag vände mig halvt om för att titta på Ryan och Chaz som ryckte på axlarna, jag backade diskret några steg så jag stod bredvid dem.

”vad tycker ni?” mumlade jag.

”ehm… de verkar… schyssta i alla fall” svarade Ryan efter en stund och jag nickade lite.

Borta vid instrumenten hade Peter satt sig bakom trummorna och Brady hade tagit tag i en elgitarr, Brady vände sig mot mig och jag nickade.

Han vände då blicken mot Peter innan det värsta oljudet jag någonsin hört kom ut genom elgitarrens högtalare, jag fick anstränga mig riktigt mycket för att inte lägga händerna över öronen och krypa ihop till en boll på marken. Det kändes som en evighet innan Peters slumpmässiga slag på trummorna och Bradys drag på stängarna tillslut upphörde.

Jag drog en lättad suck och möttes sedan av förväntansfulla blickar från killarna.

”ehm… jag ser en ljus framtid” svarade jag och menade inte deras karriär utan syftade mer på att efter den här dagen behövde jag aldrig mer lyssna på den där gräsliga de nyss spelade.

Men killarna verkade nöjda över mina ord och ställde sedan tillbaka instrumenten, vi lät dem gå före oss ut från scenen och fort bakom deras ryggar gnuggade jag mina ömma öron.

Jag såg ur ögonvrån hur Chaz testade sin hörsel genom att göra små ljud och sedan lyssna.

 

*

 

Dagen fortsatte på samma viss och nu började jag tycka att det var något bekant med de här två killarna, sättet de rörde på sig och skratta.

Men speciellt Bradys bruna ögon, det var något med dem som jag inte kunde sätta fingret på men något var det. Ännu en gång granskade jag i smyg hans ansikte och såg när han försiktigt bet sig i läppen för att sedan svara på något Ryan frågade.

Jag letade ivrigt i hjärnan efter vart jag hade sett just den där gesten fast hos en annan person, sedan slog det mig som en stor hammare i huvudet.

Jag spärrade genast upp ögonen och såg storögt på honom, kan det inte vara…

Fort och utan att tänka drog jag upp en dörr till något rum längst korridoren vi gick i och drog med mig Brady in.

”vad gör-” började han när jag hade stängt dörren igen, men jag avbröt honom snabbt.

”Melody?” frågade jag och hon såg chockat på mig och det var nära att hakan föll på henne.

”hur visste du?” frågade hon med svag stämma.

”du bet dig i läppen och dina ögon” svarade jag och såg på henne, hon tittade tillbaka på mig innan hon skrattade.

”nå, vad tycks? Skulle jag passa som kille?” frågade hon och snurrade runt, jag skrattade.

”ja, du lyckades lura mig nästan en hel dag plus båda våra team” svarade jag roat.

”ehm… about that. Våra team vet om det redan, alla förutom Maggie och Scooter” svarade hon och nu var det min tur att tappa hakan. ”och så ni då” la hon sedan till.

”varför?” frågade jag tillslut.

”för att allt blev dubbelt så roligt när ni inte visste och vi ville vara med er för en gångs skull. När var det sista gången vi såg, på riktigt?” frågade hon och höjde på ena sitt ögonbryn.

”ehm… ” sa jag och funderade. ”länge” sa jag sedan tillslut, hon skrattade sitt klingande skratt men nickade på huvudet.

”exakt” svarade hon. ”det är Ryan som har varit mest deltagande dock, han gjorde den här klädseln” sa hon och såg ner på sig själv.

”skulle inte förvåna mig” svarade jag roat och lät blicken svepa över hennes något galna look.

”jo, förresten. Jag hoppas absolut inte att du var allvarlig när jag och Paige ”spelade” ute på scenen” sa hon sedan och la armarna i kors. Jag såg på henne i ett ögonblick innan jag bröt ut i gapskratt.

”nej, absolut inte” svarade jag tillslut. ”det ringer fortfarande i mina öron efter det där oljudet”

Melody skrattade och gick sedan ett kort steg framåt så det lilla mellanrummet mellan oss försvann, hon såg upp på mig innan hon ställde sig på tå och tryckte sina läppar mot mina.

Jag var inte långsam med att besvara hennes kyss och kysste henne intensivt då saknaden fick mig att vilja ha henne mer och mer. Jag lindade armarna om henne och tryckte henne närmre, hon flätade in sina fingrar i mitt hår och pressade sedan upp mot mig väggen.

 

 

Utan förvarningen öppnades dörren intill rummet och vi slet oss ifrån varandra, jag såg panikslaget mot dörren och möttes av Ryans förvånade ansikte och början av hans mening.

”men vad gö…” han stirrade på oss med stora ögon.

”Ryan det är inte som du tror” sa jag fort, men Ryan höjde hastigt på händerna och backade bort.

Vi följde fort efter honom och såg att Paige och Chaz stod kvar i korridoren.

”Ryan” sa jag och han vände sig om när han kom fram till Chaz och Paige.

”Justin, det är inget fel med att vara… homosexuell. Jag, vi kommer alltid stödja dig” sa Ryan förvirrat men verkade ändå säker på sin sak. Jag log tacksamt mot honom.

”tack, Ryan det är skönt att veta men nu är det så att fallet inte är som du tror” sa jag.

”Justin, du behöver inte bortförklara di-” avbröt Ryan.

”Brady är Melody” sa jag fort och Ryan tystnade.

”vad sa du?” frågade han förvirrat.

”Brady. Är. Melody” sa jag långsamt och Ryan stirrade med lika stora ögon som han hade gjort för en stund sedan och nu hade Chaz minst lika stora.

Melody vred lite obekvämt på kroppen men fnissade. ”hey guys” sa hon nu med sin flickröst istället för den manliga tonen hon hade lagt på förut.

”whata!” utbrast Chaz och vände sig sedan mot Paige bredvid sig. ”Paige?” frågade han.

”kan du slå dig i backen på” sa hon och tog av sig sina solglasögon för att sedan sätta dem på huvudet.

 

*

 

Resten av dagen var mer avslappnad då vi visste vilka Brady och Peter var.

”så Brady och Peter hur har dagen varit?” frågade Ryan när han kom in i rummet.

”du menar Melody och Paige” sa jag och höjde på ena ögonbrynet åt honom, Ryans blick riktade sig genast mot Melody som ryckte på axlarna.

”det var han som listade ut det, vi sa inte ett pip om det” försvarade hon sig med.

”du är visst inte så dum som du ser ut” sa Ryan och såg på mig.

”haha” sa jag ironiskt men Ryan och Chaz skrattade gått åt hans skämt.

”men tjejer, ni måste skynda er till bussen nu. Maggie börjar misstänka min bortförklaring” sa Ryan sedan stressat och viftade med armarna mot dörren, Paige och Melody studsade snabbt upp ur soffan och sprang mot dörren.

”nej, vänta!” utbrast Melody och stoppade Paige halva vägen fram till dörren.

”swag walk on” sa hon och vaggade fram som en pingvin, en gång som killar använder sig av för att inte tappa sina byxor. En gång jag själv använder mig flitigt av, jag skrattade roat när jag såg dem gå ut genom dörren och försvann bort.

 

 


 

hahhaha, hoppas ni skrattade lika mkt som jag gjorde medan jag skrev det. ;) okej, jag har dålig humor...

men nu e det typ ett kapitel kvar sedan bryter helvetet ut... dam, dam, dam...

VAD TYCKS? KOMMENTERA SWEETHEARTS! ♥


2 Worlds 1 Reality - Kapitel 41

Jag glömde för tillfället bort allt om att vi befann oss i bussen och att Scooter eller Maggie kunde komma in eller att vi inte var tillåtna att umgås såhär.

Jag pressade honom närmre och kände nästan hans hjärtslag mot bröstet, hans händer hade vandrat in under min tröja och mina fingertoppar smekte upp och ner längst hans rygg.

En hög harkling fick oss att stelna till i våra rörelser och paniken spred sig hastigt i hela min kropp.

 

 


 

 

Justin lyfte fort på sin överkropp och jag vred på mig såg jag kunde vände blicken mot dörröppningen.

Magen på mig vred ihop sig när jag såg Scooter stå med armarna i kors och ett missnöjt ansiktsuttryck, jag kastade en hastig blick på Justin.

Han såg extremt besvärad ut och bet sig löst i underläppen.

Jag jämrade mig och vände blicken mot Scooter igen, han skakade på huvudet och vände sig sedan om och gick. Snabbare än blixten kom vi av sängen och Justin slet på sig ett par mjukisbyxor innan vi sprang efter Scooter ut till bussens vardagsrum.

Chaz och Ryan hade nu slutat spela kort och såg förundrat upp på oss när vi kom springandes, de skrattade och pekade sedan på oss. Då kom jag ihåg kaviaren, mitt ansikte, mina händer och Justins bröst hade fortfarande kaviar smet över hela sig.

”Scooter” sa Justin ynkligt. Han hade ställt sig borta vid Maggie och precis viskat något i hennes öra innan de båda vände sig mot oss. Jag suckade lågt.

”förklara” sa Maggie skarpt.

”vi… ehm…” började jag och försökte hitta en bra förklaring men fann ingen annan än sanningen.

”det går inte, okej!” sa Justin och slog ut med armarna. ”ni må tycka att det är en liten sak ni bad om, men det är inte så enkelt att hålla sig borta från den man älskar” fortsatte han och såg stint i ögonen på dem.

Scooters haka föll och Maggie såg minst lika chockad ut, Scooter samlade sig snabbare än Maggie gjorde genom att skaka på huvudet.

”men det spelar ingen roll, Justin. Grejen är den att ni inte ens kunde-” började han.

Jag avbröt honom snabbt. ”så ni ska fortsätta förbjuda detta” sa jag och viftade med mitt kletiga finger mellan mig och Justin.

”ni bevisade definitivt inte att ett förhållande mellan er två är lämpligt då ni gick bakom ryggen på oss” snäste Maggie.

”men vad hade vi för val?” snästa jag tillbaka.

”ni kunde ha motbevisat oss, visat oss att vårt beslut var fel” sa Scooter kallt.

”genom att göra vad? Inte röra varandra? Hur ska man då kunna visa att man passar bra ihop eller klarar av ett förhållande?” frågade Justin och såg på dem som om de var dumma i huvudet.

”jag är besviken på dig” svarade han istället och jag såg på Justin att det tog mer på honom mer än vad han ville visa.

”så därför byter vi buss om fem minuter, Melody gå och packa” sa Maggie och pekade bort mot mitt och Paiges rum.

”are you for real?” frågade jag.

“jag menar allvar” sa hon och spände blicken i mig, jag öppnade munnen för att protestera men hon höjde handen och vände bort ansiktet.

Jag vände mig tvärt om och gick mot mitt rum, jag såg Chaz och Ryans förvånade ansikten på vägen och kände hur jag kokade ännu mer. Nu har hon fan gått över gränsen.

*

 

”titta, company!” utbrast Alfredo när vi kom in i bussen släpandes på våra väskor.

Han satt vid bordet tillsammans med Ryan Good och någonstans i bussen befann sig också Justins bakgrundsdansare. Jag gav honom en kall blick innan jag gick med en trumpen Paige efter mig bort till ett utav rummen.

”vad har de gjort nu då?” hörde jag Ryan säga för att sedan sucka.

Jag släppte min väska på golvet innan jag la mig i sängen, Paige la försiktigt ner sin väska bredvid väggen innan jag kände hennes arm om mig.

Snabbt vred jag på mig och kramade henne, jag borrade in mitt ansikte i hennes hår och kände nu hur tårarna kom.

”så ja, så ja. Det kommer fixa sig ska du se” sa hon tröstande.

 

*

 

De vita molnen rörde sig sakta uppe på den blå himlen och bussens vaggande fungerade som en sömntablett på mig. Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre, men tvingade mig själv att inte somna. Mobilen i mitt knä vibrerade.

”just wanted to make sure you are alright <3” stod det i smset från Justin, ett tunt leende spred sig på mina läppar.

”jag klarar mig, är bara förbannad <3” svarade jag.

”ja, jag tror inte det finns någon väg runt detta den här gången. Kenny kommer följa med mig vart jag än går, hörde Scooter prata med honom om det. :/” jag skakade på huvudet och undrade vad som hade tagit åt våra managers.

”skulle inte förvåna mig om det blir samma order för Houston” skickade jag tillbaka.

”men du ska veta att jag älskar dig ändå, vad de än bestämmer. <3” jag log och kände hur mina ögon vattnades ännu en gång.

”I love you too babe <3” mobilen förblev sedan mörk och tyst och återigen såg jag ut genom fönstret.

 

*

 

Dagarna fortsatte som vanligt och konserten i Grekland var precis lika fartfylld som alla andra.

Houston hade, precis som jag trott att han skulle, följt efter mig vart jag än gick, undantagen var när jag skulle på toa eller byta om och när vi var på bussen. De få gångerna jag såg Justin var när vi sjöng på scenen eller stod i den stora ringen för att peppa, men då lyckades de alltid få till det så att vi stod så långt bort från varandra som möjligt.

Den ända kontakten jag hade med honom var genom telefonen, vi smsade mycket.

Men det blev inga långa meddelanden och inte heller några telefonsamtal, då Maggie direkt skulle beslagta min mobil.

Paige satte sig bredvid mig och jag log mot henne.

”vad gör du?” frågade hon.

”tänker” svarade jag och suckade, Paige la sin arm runt mig och kramade mig från sidan.

”vad ska vi då göra för att få sig sluta tänka?” frågade hon.

”slå mig medvetslös?” frågade jag och hon fnissade.

”hur frestande det än låter så nej” svarade hon och nu var det min tur att skratta.

”nähä, vad annars då?” frågade jag och vred huvudet mot fönstret.

”det måste väl finnas någon film vi kan se” sa hon och tittade sig runt i rummet.

”jag tror de förvarar film i det skåpet” jag pekade på en liten byrå bredvid soffan och Paige nickade innan hon reste på sig.

 

Några dagar senare

Jag och Paige hade blivit totalt isolerade ifrån Justin, Ryan och Chaz.

Vårt ända sällskap var Ryan Good som oftast höll på med sina designers och outfits, Alfredo men som tog varje tillfälle han kunde ta sig till Justins buss istället, Houston och Maggie, men henne vägrade jag prata med förutom när jag verkligen behövde.

Det måste finnas något sätt som vi kan umgås med dem utan att Scooter och Maggie får reda på det. Jag känner att jag behöver ha fler jämnåriga runt mig, inte bara massa vuxna som tar allt för seriöst. Fler roliga personer att prata och skratta med.

Hur mycket jag än älskar att vara med Paige och hon kan alltid locka fram leendet på mina läppar så kände till och med hon att det började bli lite tomt.

Jag rynkade pannan och pressade ihop läppar, tänk nu, Stella, TÄNK!

Jag hoppade sedan upp ur soffan jag satt i och skyndade mig mot Ryans rum, jag knackade och hörde ett ”kom in” och öppnade hastigt dörren. Jag stängde den fort efter mig och såg runt i det mellanstora rummet som bestod av ett bord med massa papper på, en säng och en dator.

”halloj Melody, vad kan jag stå till tjänst med?” frågade han och jag log.

”okej, jag vet att du inte gillar Scooter och Maggies beslut angående splittringen mellan Ryan, Chaz, Justin och mig och Paige” sa jag och Ryan nickade, Ryan var en utav de crew medlemmarna som inte stöttade Scooter och Maggie. Han ansåg att Justin hade sedan de åren han blivit känd fått hängt alldeles för mycket med vuxna och det var då bra för honom att ha någon jämngammal för en gångs skull.

”så, jag har en plan. Kanske inte världens bästa, men en rolig och tillräckligt klyftig för att Scooter och Maggie inte ska fatta något. Men jag behöver din medhjälp för att det ska funka” sa jag och ett flin spred sig på Ryans läppar.

”let’s hear it” sa han och lutade sig framåt.

 

 


 

 

jaha, nu har de fått reda på JB's o Melodys förhållande, ooopsi inte bra!

dam, dam, dam. vad tror ni de har i görningen? ;)
hahhaha, vad tycks cuties? kommentera nu för brinnande livet. ♥

fick bli ett bildfritt kapitel då jag verkligen inte hittade några passande bilder. :(


2 Worlds 1 Reality - Kapitel 40

”runt två har jag för mig Scooter sa” svarade jag, hon nickade svagt och jag såg in i hennes ögon.

Jag lät blicken svepa över hennes käkben och mun för att sedan se på hennes näsa igen.

Nu såg den precis ut som den har gjort sedan jag sett Melody sedan första gången, jag vände bort huvudet från henne och skakade på huvudet åt mig själv.

Just face it, you are turning nuts…




Otåligt suckade jag och hasade ner ännu mer i den djupa soffan, väntan på att komma fram till nästa land var det tråkigaste med att vara på turné.

Hela resan bestod i stort sett av väntan, man väntade på att scenen ska byggas, på att alla kläder skulle komma på plats, på att de skulle ställa in mickarna ordentligt.

Allt gjorde mig otroligt uttråkad, nu mer än någonsin. Och tillsammans med att uttråka kom, kom även den busiga djävulen inom mig fram och jag log snett.

Paige kunde jag inte jävlas med, hon gick inte på något nu förtiden och Ryan och Chaz känner jag inte så bra ännu.

Det får bli Justin som blir mitt offer, tänkte jag och ett stort leende spred sig på mina läppar och ett litet fnitter slank ur min mun.

”vart är Justin?” frågade jag Ryan och Chaz som satt vid bordet och spelade kort.

”han sover fortfarande” svarade Ryan frånvarande och såg på sina kort igen, jag nickade och gick ifrån dem och bort mot Justins rum. Jag fann honom liggandes på mage med armarna över huvudet, han hade bar överkropp då han sov i endast kalsonger.

 

 

Jag flinade återigen innan jag tog mig om hakan och funderade. Vad ska jag hitta på?

Jag stod och grubblade en stund innan det plingade till i mitt huvud och mitt leende spred sig från öra till öra. It’s perfect!

På tysta fötter gick jag fram till sängkanten och klev försiktigt upp på madrassen, jag kröp långsamt fram mot honom. Jag stelnade till när han rörde på sig i sömnen och suckade, jag satte mig bredvid honom och sträckte sakta fram handen mot hans rygg.

Min fingertoppar var några centimeter från hans hud och jag kämpade nu för att inte skratta.

Jag samlade mig för att inte förstöra allt, jag lät mina fingrar krypa över hans hud. Från svanken och upp mot hans skulderblad, jag väntade förväntansfullt på att hans reaktion och mycket riktigt flippade Justin ur totalt. Han skrek till och spratt till så häftigt att han ramlade ur sängen, krampaktigt tog jag mig om magen och skrattade högt. Jag rullade runt och skrattade ner i hans madrass, tårarna rann längst mina kinder och jag hörde hur Justin muttrade nere på golvet.

”o-m-g” pressade jag fram mellan skratten. Justin ställde sig upp från golvet och såg surt på mig, jag avbröt mig en sekund från att skratta och såg på honom innan jag återigen skrattade.

”det tyckte du var roligt va?” frågade han, jag skrattade som svar.

Justin stampade ut ur rummet och jag såg förvånat mot dörren där han hade försvunnit. Vart ska han?

Jag satte mig upp i sängen och rynkade pannan.

”payback is a bitch” hörde jag Justins röst säga innan han kom inom synhåll med ett triumferande ansiktsuttryck och i hans högra hand hade han en kaviar tub höjd.

”åh nej! Åh nej!” sa jag och höjde händerna samtidigt som jag kravlade mig bakåt i sängen.

Justin började gå mot sängkanten och log större för varje steg, jag stötte tillslut emot sänggaveln på sängen och såg förskräckt på Justin när jag inte kom längre bort från honom.

Han log bara ännu lömskare när han såg att det inte fanns någon väg att ta mig ur detta, han stod nu på knä framför mig och såg ner på mig.

”hey, I love you babe” sa jag ynkligt.

”I know, love” kontrade han och hans blick mjuknade, jag tog mig försiktigt upp på knä så våra ansikten kom i jämnhöjd. Jag såg in i hans ögon och strök med fingertopparna över hans kind.

”but that is not enough” mina ögon spärrades upp innan jag fick massa kaviar kletat i ansiktet.

Jag föll ner i madrassen för att få bort mitt ansikte från Justins hand, snabbt satte han sig på mig och tryckte på tuben så det kom en rännil av kaviar ner på mig.

Jag satte händerna för ansiktet så en stor hög av det äckliga pålägget samlades i mina handflator.

Han slutade tillslut att trycka och la nöjt tuben bredvid på madrassen, jag tog sakta bort händerna och såg upp på honom. Jag la ihop händerna för att smeta ihop kaviarn innan jag snabbt satte händerna på Justins bröst. Två kletiga handavtryck lämnades kvar och jag log nu också nöjt.

”men titta vad fint” sa jag och flinade. Justin såg ner på sitt bröst innan han skrattade och skakade på huvudet. Jag drog sedan ner hans ansikte mot mitt för att sedan gnugga min ena kind mot hans, jag skrattade smått när kaviaren smetades mot hans kind. Han lyfte huvudet en bit från mitt och såg ner på mig.

”du är knäpp, det vet du va?” frågade han mig och jag flinade.

”jag är galningarnas drottning” svarade jag och han skrattade. Han böjde sig sedan ner igen och kysste mina läppar, jag la armen runt hans nacke och tryckte honom närmre.

Hans tugga svepte över mina läppar och jag öppnade munnen för att leka med hans tunga.

Jag glömde för tillfället bort allt om att vi befann oss i bussen och att Scooter eller Maggie kunde komma in eller att vi inte var tillåtna att umgås såhär.

Jag pressade honom närmre och kände nästan hans hjärtslag mot bröstet, hans händer hade vandrat in under min tröja och mina fingertoppar smekte upp och ner längst hans rygg.

En hög harkling fick oss att stelna till i våra rörelser och paniken spred sig hastigt i hela min kropp.

 

Tumblr_lpdrpxnkzn1qzq5nno1_500_large

 


kort, kort. jag vet, men det fick bli ett mellankapitel.

vem tror ni att det är? kommentera! ♥

jag har en annan fråga till er, statistiken börjat sjunka lite. vilket gör mig ledsen.
varför!? är min fråga, skriver jag dåligt, e novellen tråkig, e uppdateringen kass.

jag försöker verkligen uppdatera så gott jag kan, lovar! :( puss på er.


2 Worlds 1 Reality - Kapitel 39

Efter Scooter tog Ryan Good över och man kunde inget annat än att le stort över hans alltid lika galna peptalk. 
"duck, duck, duck, kvak, kvak, kvak, zoom" sa vi medan alla händer var in sträckta mot mitten och höjde dem sedan gemensamt mot taket och alla började klappa händerna. It's showtime!

 

 


 

”hur länge tror du att det här kommer kunna fortsätta?” frågade Paige i mörkret, bussen hade nu åkt från Kroatiens konserthus och vi var nu på väg mot ner mot soliga Grekland.

Resan skulle ta fler dagar än våra vanliga åkturer men det skulle bli roligt, särskilt nu när vi var så många ungdomar som befann sig på bussen.

”jag vet inte, Paige” svarade jag lågt och kände hur min mage knöt sig.

”jag vet inte” upprepade jag, Paige suckade svagt innan jag kände hennes armar runt mig, jag kramade henne tillbaka och log tunt.

”vad som än händer så blir det säkert bra” sa hon, jag nickade och slöt sedan ögonen.

 

*

 

”kan vi inte, snälla, stanna på vid någon strand nu under dagen?” frågade jag bedjande och såg ut genom ett fönster och såg upp på den klarblåa himlen och den strålande solen som bländade mina ögon. Vi hade precis kört in i Albanien och färden fortsatte ner mot Grekland.

”jag vet inte” svarade Maggie tvekande borta från bordet som hon satt vid.

Jag vände huvudet på henne och plutade med underläppen och såg bedjande på henne.

”snäääääälla” sa jag och flätade ihop fingrarna så det såg ut som om jag bad till gud.

”åh, titta inte på mig sådär” sa hon klagande, jag plutade ännu mer med läppen och jag hörde hur resten fnissade svagt åt Maggies situation.

”Scooter!?” ropade hon, en dörr öppnades och ut kom Scooter.

”vad är det?” frågade han nyfiket.

”har vi tid att stanna en kort stund på stranden, jag tror de behöver komma ut lite och få lite färg i ansiktet. Jag menar titta på Melody, hon börjar se ruggigt blek ut” sa hon och svepte demonstrativt armen åt mitt hår. Jag såg ironiskt på henne och alla skrattade återigen, men nu åt min situation.

Så gjorde även Scooter, han skakade roat på huvudet och log.

”en kort stopp skulle vi nog hinna med men inte för långt” sa han och höll upp sitt finger och såg menande på oss, jag stålade som solen sken utomhus och hoppade upp ur soffan.

”nejdå!” sa jag och sprang sedan med Paige efter mig in i vårt rum.

Jag skuttade glatt fram till min lilla byrå som jag hade lagt lite kläder och drog snabbt ut en låda.

Jag drog fram en röd bikini och la den på sängen, bredvid la Paige sin ljusblåa.

Jag drog sedan fram en blårutig skjorta och ett par shorts, jag tog högen av kläder och gick sedan ut ur rummet och in i badrummet. Jag tog på mig den axelbandlösa bikinin och drog sedan skjortan och shortsen på kroppen. Jag satte upp mitt hår i bulle och gick sedan tillbaka till vårt rum.

Jag drog fram min väska och såg till att de olika burkarna låg där så att jag sedan diskret kunde lägga fake huden från näsan i den så att den inte faller av medan jag badar.

Jag log nöjt när allt jag behövde var nerpackat, jag höjde blicken och såg på Paige. Hon såg lika nöjd ut, vi krokade armarna och gick ut till bussens vardagsrum.

 

*

 

 

Sanden filade mina fötter när jag gick och solen brände min hud, jag stannade och släppte taget om väskan och såg på de ljusblåa, turkosa vågorna som slog in på stranden.

”försten dit” sa Chaz till killarna som stod bredvid mig, de såg på varandra innan de slet av sig sina t-shirtar och spurtade ner mot vattnet. Jag log roat åt dem och såg sedan på Paige som stod på andra sidan om mig, hon hade lagt sin väska bredvid min och såg sedan förväntansfullt mot mig.

Jag knäppte av mig skjortan och drog av mig shortsen, jag la dem på min väska innan jag sträckte ner handen i väskan för att gripa tag i den lilla burken. Mycket diskret om det skulle ligga några paparazzis i buskarna så fick jag av lös huden och la den i burken.

Jag rynkade näsan då det var länge sedan jag hade varit utan och det kändes nu obehagligt kallt om näsan, jag stoppade burken i väskan igen innan jag gick tillsammans med Paige ner mot vattnet där Justin, Ryan och Chaz redan simmade.

 



Jag skvätte vatten på Chaz en sista gång innan jag skrattade, jag lät mig själv falla ner i den kalla, men sköna, vattnet. Jag ställde mig sedan upp och såg upp mot vår plats för att se om tjejerna var på väg, jag stelnade till i mina rörelser och höll nästan andan.

Nerför stranden kom Paige och Melody gående, Paige i en ljusblå bikini som passade hennes blonda hår mycket bra och Melody i en klarröd axelbandslös bikini. Bådas höfter vickade mer än vanligt då de klev i den ojämna sanden och min blick vandra som flertal andra gånger över Melodys kropp och jag önskade som vanligt att vårt förhållande var tillåtet och officiellt.

För då skulle jag kunna gå fram till henne, kyssa hennes perfekt formade läppar och linda mina armar runt hennes underbara kropp, känna hennes kropp pressades mot min.

En våg av vatten väckte mig ur mina tankar och jag såg förvånat upp, Ryan skrattade och Chaz pekade tvärt på Ryan som skrattade ännu mer. Fort började jag skvätta tillbaka på honom och kastade ännu en blick på tjejerna som hade kommit fram till vattnet, Melody tog ur tofsen ur sitt hår och lät det falla över ryggen och skakade lite på huvudet innan de sakta började ta sig ut i vattnet.

 

 

*

 

Vi hade länge legat i vattnet, lekt, pratat och simmat omkring innan vi tillslut tog oss upp till våra handdukar igen. Jag hade många gånger låtit blicken fastnat på Melody som ofta mött min blick.

Jag svepte med blicken över hennes vackra ansikte och rynkade sedan obemärkt på panna, det var något som inte stämde. Något med hennes ansikte, jag försökte så diskret jag kunde granska hennes ansikte mer noggrant. Var det något med hennes näsa?

Jag fokuserade blicken och tyckte den hade blivit smalare sen jag hade sett henne i morse.

Jag skakade på huvudet och vände bort blicken, håller jag på att bli galen eller?

Jag satte mig ner på handduken bredvid Melody och Ryan, Melody och Paige hade lagt sig ner på sina handdukar för att få ännu mer färg på sina ben och mage medan Ryan och Chaz satt på min andra sida och pratade om något jag för tillfället inte lyssnade på.

Jag såg ut på vattnet och bländades nästan av ljuset som studsade på vågorna och bildade små kristaller.

”när måste vi vara tillbaka?” Melodys röst bröt sig genom mina tankar. Jag vände mig om och såg ner på henne, hon hade lagt ena handen över sina ögon för att skugga dem från solen.

”runt två har jag för mig Scooter sa” svarade jag, hon nickade svagt och jag såg in i hennes ögon.

Jag lät blicken svepa över hennes käkben och mun för att sedan se på hennes näsa igen.

Nu såg den precis ut som den har gjort sedan jag sett Melody sedan första gången, jag vände bort huvudet från henne och skakade på huvudet åt mig själv.

Just face it, you are turning nuts…




just a normal day at the beach... ;) hehhehe.

hm... Justin började misstänka att hon såg annorlunda ut men insåg sedan att han var galen.

hm... vad tror ni, hamnar han på ett sjukhus för mentalt störda eller inte!? ;) hahaha.

vad tycks?? kom igen, tappa inte kommentarsandan nu!

fortsätt kommentera, ni gör mig verkligen jätteglad när det bara är

ett "BRA, MEEEER!", men det år såklart roligt när ni skriver lite mer utvecklande... men

ni fattar. puss på er. ♥


2 Worlds 1 Reality - Kapitel 38

Jag såg busigt på Justins ryggtavla och han slog precis tillbaka pingisbollen till Chaz. Jag smög försiktigt upp bakom honom och ställde mig på tå för att komma mer i jämnhöjd med honom.

Jag kastade en blick på Ryan och Paige som såg både roat och förväntansfullt på mig, jag flinade innan jag såg på Justins nacke.

 


 

 

Utan att andas honom i nacken för att han ännu inte skulle märka min närvaro höll jag andan och lät jag mina fingrar krypa över hans ena skulderblad som en insekt skulle göra.

Mitt leende ersattes av chock när Justin inte reagerade som jag trodde, han hoppade till innan han klev åt sidan och försökte få bort vad han trodde var ett kryp från ryggen.

Jag såg förvånat på honom, Paige och Ryan skrattade högt borta på bordet.

”Justin! Justin! Det är ingen spindel!” ropade Chaz och Justin slutade tvärt och andades häftigt, hans ögon var uppspärrade och hans färg ur ansiktet hade försvunnit.

”whata?” frågade jag tyst och såg på honom.

”Justin har fobi för spindlar” förklarade Chaz, Ryan och Paige skrattade ännu mer.

Justin vände blicken mot mig och jag såg hur hans ögon smalnade, jag såg oskyldigt på honom och höjde händerna framför mig.

”nej, vänta nu. Vad du än tänker så, nej!” sa jag varnade men Justin skakade bara på huvudet och började gå mot mig. Jag backade hastigt innan jag snurrade runt och sprang.

Små fnitter slapp ur min mun medan jag sprang bort genom korridoren, jag rundade hörnet och drog sedan upp dörren till mitt omklädningsrum men hann inte stänga för än Justin hade gripit tag i handtaget.

Jag såg på honom med hundvalps minnen men han verkade inte vilja smälta, jag försökte sedan spinga men ett grep runt min midja gjorde att jag inte kom någon vart.

Ena sekunden stod jag upp och försökte komma ur Justins grepp, andra hade vi tappat balansen och föll ner i den lilla kuddhögen jag hade bildat för mindre än en timme sedan.

Jag skrattade under Justin och vände sedan på huvudet för att se på hans leende ansikte, jag slutade sakta skratta och såg in i hans underbara ögon. Jag la en hand om hans nacke och drog sedan ner hans ansikte mot mitt, våra läppar möttes i en mjuk kyss innan jag tryckte mig närmre. Jag la benen om hans höfter och rullade runt för att då hamna på det kalla golvet, utan att avbryta kyssen flätade jag in mina fingrar i hans hår. Hans armar hade lindat sig i ett fast grepp runt min överkropp.

 

 

Jag avslutade senare kyssen för att ta luft och log sedan ner mot honom.

”förlåter du mig?” frågade jag tyst och drog med mina fingrar över hans läppar.

”kanske” svarade han, jag kysste honom snabbt.

”mycket troligt” sa han och jag skrattade innan jag kysste honom intensivt och passionerat.

”definitivt” mumlade han sedan mot mina läppar.

 

*

 

”Paige ska vi visa hur man spelar pingis på riktigt?” frågade jag någon timme senare, Ryan och Chaz spelade just nu medan jag, Paige och Justin satt på bordet och små pratade medan vi ibland tittade på spelet. Paige flinade och reste sig från bordet, jag hoppade glatt av efter henne och Ryan och Chaz höjde på ögonbrynen.

”watch and learn” sa jag innan jag såg på Paige.

 



Paige och Melody var precis som de sa, riktigt grymma på pingis. Melody gjorde en söt liten segerdans när hon vann ännu en poäng och jag log roat.

De fortsatte spela och fick Paige till ett hårt slag som flög över Melodys axel, Melody skrattade av förvåning och gick sedan bort för att plocka upp den lilla bollen igen.

Hon böjde sig ner och stack sin shortspryda rumpa upp i luften och jag hoppades att Ryan och Chaz såg åt ett annat håll då jag hade svårt att flytta min blick från Melodys slanka kropp.

Hon rätade sedan på sig och slängde över sitt långa hår över ryggen och gick tillbaka till bordet, hon skulle serva men det blev sned träff och den studsade in i det lilla nätet. Bollen valde att ligga kvar i mitten av bordet och tjejerna suckade högt. Melody la hela överkroppen på bordet och sträckte sig efter bollen, hon gick sedan lite åt sidan så hon hamnade med rumpan åt det andra hållet.

Hon hann precis få tag i bollen innan hennes urringning visade i stort sett allt hon hade under sin tröja.

Hon log sedan nöjt mot bollen och satte sedan bollen i spelet igen.

 

*

 

Vi stod i den stora ringen och höll varandras händer för att känna gemenskapen. Scooter höll ett utav sina mer allvarligare tal och svepte med blicken över oss. Jag kände hur Melody, som jag fått lyckan att hamna bredvid, sakta flätade samman våra fingrar och ett litet leende spred sig på mina läppar. 
Efter Scooter tog Ryan Good över och man kunde inget annat än att le stort över hans alltid lika galna peptalk. 
"duck, duck, duck, kvak, kvak, kvak, zoom" sa vi medan alla händer var in sträckta mot mitten och höjde dem sedan gemensamt mot taket och alla började klappa händerna. It's showtime!

 


jag vet, jag vet. super duper kort, men det var det här eller inget! ;)

vad tycks?? kommentara nu pussgukor, i looooove you guys.

you are seriously the beeeeest! ♥


2 Worlds 1 Reality - Kapitel 37



Justin och resten hade redan börjat gå bort mot rätt buss. ”Paige!” utbrast jag när tålamodet tog slut.

Hon ryckte till och kom på rekordfart ut ur bilen, jag skrattade när hon såg sig förvirrat omkring.

Vi började gå bort mot bilen och jag såg upp på den mulna himlen, jag suckade svagt över det dåliga vädret.

”AAAAAHHHHH!” skrek en röst inne i bussen, jag kastade en blick på Paige bredvid mig som stirrade med lika stora ögon på mig som jag gjorde på henne innan vi sprang så fort vi kunde mot bussen.

 


 

Vi nästan knuffades uppför trappan för att se vad som hänt i bussen.
"I'M GOIN' TO KILL YOU!" skrek Justins röst innan vi hörde skratt blandat med klagorop. Panikslaget såg vi oss omkring på crewet som lugnt satt i sofforna och skrattade åt våra ansiktsuttryck.
"vad händer!?" frågade jag men såg inget onormalt, rösterna kom inifrån Justins rum.
"där inne" sa Kenny och pekade.
"Chaz och Ryan är här" sa Scooter med ett leende och ett högt garv kom ut från rummet.
"vilka?" frågade jag förvirrat.


Jag gick efter Kenny uppför den lilla trappan till bussen med resten av teamet efter oss. Jag såg runt på alla välbekanta saker och log svagt innan en gäsp slank ur min mun. Trött gick jag bort mot mitt sovrum, jag släppte väskan på golvet vid dörren och började gå mot sängen.

”AAAAAHHHHH!” Chaz och Ryan hoppade fram från andra sidan sängen, jag öppnade munnen för att skrika men inget ljud kom ut. Chockad stapplade jag bakåt och gick in i väggen, klumpigt gled jag ner på golvet och försökte så gott jag kunde starta om mitt hjärta. Chaz hade lagt sig halvt på sängen och skrattade ner i madrassen, Ryan hade glidit ner på golvet efter att ha sett min minn och skrattade nu högt. Jag satt fortfarande som förstenad med öppen mun och stora ögon. Chaz försökte få något sagt mer kunde inte pressa fram något för ens hans skratt avbröt honom.
Jag började andas normalt igen och min puls gick ner i varv samtidigt som jag tog in vad som just hänt. Chaz och Ryan hade skrämt mig till gränsen till döden. Min två bästa vänner var här. Ryan och Chaz. I bussen. Jag såg på dem medan ett stort leende spred sig på mina läppar.
"I'M GOIN' TO KILL YOU!" skrek jag åt dem innan jag kom upp från golvet för sedan slänga mig på Chaz som låg närmast och måttade, inte alltför hårda, men hårda slag mot hans kropp.
Klagorop lämnade hans mun och jag flinade roat, när jag ansåg att jag hade fått min revange på dem båda satte jag på madrassen.
"när kom ni hit?" frågade jag en aning andfått men glatt.
"igår" svarade Ryan från golvet.
"vi tänkte överraska dig" sa Chaz med ett flin. "du tänkte att du inte hade så mycket-" fortsatte han men avbröts när Melody kom inrusande i rummet med Paige efter sig.

”Paige lägg av! Du vet att jag inte gillar kaviar!” skrek hon och sprang undan från Paige, vilket hon gjorde genom att springa upp i sängen bakom oss.

”kom igen, det är bara kaviar” sa Paige och höjde tuben och flinade brett, Melody såg panikslaget på henne innan hon sprang ut ur rummet igen med Paige tätt bakom sig.

”sällskap” avslutade Chaz sin mening efter en stund, jag skrattade.

”som du ser är jag inte ensam på den här bussen” sa jag och svepte med armen mot dörren samtidigt som Melody skrek utifrån bussen och Paige skrattade.

”you got some hot company” sa Ryan och flög upp på sängen, förvånat såg jag på honom innan jag nickade. Ryan stirrade sedan gillande mot dörren innan han reste på sig.

Jag gick efter honom ut ur rummet och bort mot bussens vardagsrum, Melody kom gående mot oss i korridoren med kaviar i ansiktet. Jag började genast skratta åt henne och hon såg surt på mig, hon gick in i badrummet och kom sedan ut med papper.

”vad är det som är så fel med kaviar?” frågade jag och följde tillsammans med Ryan och Chaz efter henne bort till Paige som satt vid bordet med en kaviar macka framför sig.

”well, let’s see” sa hon och satte ena handen på höften. ”det är äckligt och äckligt och, hm… äckligt” sa hon.

”FEL! Det är gott” sa Paige och tog en tugga av sin macka, Melody la sin ena hand vid början av hennes hals och såg äcklat på Paige.

”euk” mumlade hon och skakade på huvudet, Paige la på sig sin sura minn som skulle kunnat pryda en treårings ansikte. ”but I still love you” la Melody och Paige log genast stort igen.

Jag skrattade och såg på Chaz och Ryan, Chaz skrattade med mig men Ryan såg på Paige som åt sin macka.

I think someone just got a crush, tänkte jag och harklade mig, han hoppade till och såg på mig.

”Paige, Melody det här är mina bästa vänner Chaz och Ryan” sa jag och pekade på dem i tur och ordning. De log stort och hälsade på dem.

”så hur går det med ert förhållande?” frågade Chaz senare på kvällen, när vi hade satt på oss pyjamas och sagt god natt till alla.

”vi försöker så gott vi kan, hittills har jag inget att klaga på” svarade jag och såg ner på mina händer.

”nej, du har ju en av världens snyggaste tjejer så vad har du att klaga över?” frågade Ryan från soffan, Chaz skrattade och jag såg generat på dem.

”jaja” svarade jag och viftade med handen, Chaz och Ryan skrattade återigen åt mitt röda ansikte.

”men hur har det varit hemma?” frågade jag sedan nyfiket och för att komma bort från samtalet om mitt och Melodys ”förhållande”.

”same, same but different” sa Chaz och flinade. ”nej, men allt rullar på”

Jag nickade och saknade min hemstad, vänner och mina morföräldrar. Med en suck föll jag tillbaka mot kuddarna och såg upp i busstaket.

 

*

 



”finns det verkligen ingenting att göra?” frågade jag och stönade uttråkat.

Paige snurrade fortare på sin kontorsstol och fnissade, jag såg att hon snart var på väg att falla av men avstod från att varna henne. Nu fick hon tillbaka för kaviaren, jag såg sedan vidare på Justin som satt med sin iPhone och spelade fortfarande på Tempel Runner som han gjort den senaste timmen, Ryan satt bredvid honom och lekte med en gummisnodd.

Jag flinade brett åt hans koncentrerade ansiktsuttryck och såg sedan vidare på Chaz som låg i en konstig vinkel i ena fåtöljen och sov djupt.

Paige i kontorsstolen ramlade och brakade ner i golvet, höga skratt lämnade hennes mun bakom soffan där hon låg. Jag skrattade smått åt henne och satte mig sedan uttråkat på armstödet till soffan, jag ställde mig genast upp när en busig tanke slog mig.

Jag samlade ihop alla kuddar jag kunde hitta i rummet och la ner dem på golvet under armstödet, när jag ansåg att högen var tillräkligt hög och mjuk satte jag mig på armstödet igen. Jag såg runt i rummet en gång och såg att Justin nu satt och såg på mig, Ryan höll fortfarande på med sin snodd och Paige låg kvar bakom soffan och gjorde små ljud.

Jag såg på Justin och log innan jag föll bak ner mot marken och landade i min kuddhög, jag skrattade mjukt och låg kvar. Jag gosade ner mitt ansikte i en utav kuddarna och log.

Snart låg Justins huvud på min mage och jag ännu bredare, jag smekte och lekte med hans mjuka hår och kände hur jag började bli tröttare.

”vad är väl en enhörning på slottet?” frågade Paige helt slumpmässigt bakom soffan, jag små fnissade och Justins huvud studsade lite på min mage.

”den kan ju vara dötrist, bedrövlig eller alldels, alldels underbar” fortsatte Paige och imiterade Askungen, jag la handen över ögonen och skakade roat på huvudet, var hon seriös eller?

”vart bor enhörningar egentligen?” frågade Ryan efter en stund, med uppspärrade ögon såg jag upp på honom där han satt i soffan. Han hade lagt ifrån sig snodden och såg fundersamt över soffryggen och ner på Paige.

”men de bor väl på Kinesiska muren eller något” sa Chaz från sin fåtölj, jag vände blicken mot honom och såg när han gnuggade sig nyvaknat i ögonen. Jag lät blicken vandra mellan mina vänner och kunde inget annat än att skaka fascinerat på huvudet.

”nej, det är ju där drakarna bor” sa Paige.

”ja, just det” Chaz och pekade slapp med fingret mot Paige samtidigt som han satte sig tillrätta i fåtöljen. Paige som nu hade tagit sig upp från golvet och satt sig i kontorsstolen igen, nickade.

”undra om kineserna rider på dem?” frågade Ryan och tog sig om hakan.

”men är du dum i huvudet eller! Drakarna är ju för farliga för att rida på!” utbrast Chaz och såg på Ryan som om han var från vettet.

Jag såg ner på Justin som stirrade på mig, jag skakade på huvudet och kämpade för att inte skratta.

När jag sedan såg på Justin som knep ihop sina läppar till ett streck kunde jag inte hålla mig längre, jag skrattade högt och roat. Chaz, Ryan och Paige vände direkt huvudena mot mig och Justin som låg i en hög och skrattade.

”vad tog åt dem?” frågade Paige, Ryan ryckte på axlarna.

”vem vet? Dem är ju inte de smartaste” sa Chaz.

 

*

 

”TITTA!” sa jag glatt när jag fick syn på det ensamma pingisbordet i det sista rummet vi bestämt oss för att leta i. Justin och Ryan kom upp bakom mig och log brett, bakom dem kom Chaz och Paige gående.

”äntligen något att fördriva tiden med!” utbrast Chaz och gick fram till bordet.

Jag såg runt i det lilla rummet och fick sedan syn på en stor, gammal radio. Jag gick fram till den och försökte hitta ”on” – knappen, tillslut fann jag den och klickade glatt på den.

Min favoritkanal NRJ pumpade ut musik och jag sjöng svagt med i låten, jag diggade med huvudet och snurrade sedan runt mot de andra, Paige hade satt sig tillsammans med Ryan på ett annat bord och såg på bollen som studsade fram och tillbaka mellan Chaz och Justin. Jag såg busigt på Justins ryggtavla och han slog precis tillbaka pingisbollen till Chaz. Jag smög försiktigt upp bakom honom och ställde mig på tå för att komma mer i jämnhöjd med honom.

Jag kastade en blick på Ryan och Paige som såg både roat och förväntansfullt på mig, jag flinade innan jag såg på Justins nacke.

 


hahahah, vad tyckte ni om den flummiga delen där i mitten! ;)
hhahahaha, mina vackra och de mest underbara vänner man kan tänka sig tvingade mig. heheheh, men vad tror ni hon kommer göra mot Justin? vad tycks? fortsätt med era gulliga kommentarer, de gör verkligen min dag! ♥ orkade inte leta efter bilder, där har ni förklaringen. ;)

Tidigare inlägg