Watermark by Enya

Justin och Hannahs blickar möttes och de stirrade med misstro på varandra tills det gick upp för dem vilka de faktiskt var de såg på. De hade funnit varandra igen, Hannah sprudlande om inombords lycka. Lättnaden hon kände var överväldigande, ett leende spred sig över hennes läppar innan hon kände att kunde släppa taget. Hon behövde inte vara stark längre, hon hade hittat honom. 

   ”Hannah?” Justin såg förskräckt hur Hannahs ben vek sig under henne och hon föll ner i snön. ”Hannah!” skrek han sedan och sprang mot henne för att sedan bära upp hennes överkropp innan han lade ner det i hans famn. De hasselnötsbruna ögonen blev synliga för Hannah ännu en gång och hon mötte hans oroliga blick. 

   ”Justin...” viskade hon fram med sprucken stämma. 

   ”ja, jag är här” svarade Justin förtvivlat, tårarna hade redan samlats i hans ögon. 

   ”jag har hittat dig” mumlade Hannah fram och Justin nickade ivrigt på huvudet innan hans blick vandrade över hennes kropp. Han misstänkte att hennes fall inte kom utav endast trötthet utan även från allvarliga skador. Hans blick lämnade hennes bleka ansikte och de vackra ögonen som han fallit så hårt för, med rädda ögon granskade han hennes överkropp. Det tog en stund för Justin att inse att tröjan hon bar inte var naturligt röd utan det var hon som gjort den röd. Hennes blod. 

   ”vi måste få dig till sjukhuset och det är nu” utbrast Justin fort och skulle precis fiska upp hans telefon när Hannah stoppade honom. 

   ”nej, nej!” protesterade hon och höjde handen lite. ”jag vill inte” Justin rynkade oförstående på ögonbrynen medan han såg ner på henne. På hur hon hade svårt att svälja för att kunna prata med honom, hur hennes blick gick från fokuserad till ofokuserad, hur hon för varje sekund som gick gled längre och längre från medveten. 

   ”men...” viskade han förtvivlat fram men fick inte ut ett ord till, orden svek honom och tårarna började rinna längst hans ansikte. ”du...” försökte han igen. 

   ”det gör inget Justin” mumlade Hannah men Justin vägrade lyssna på hennes ord. Det var inte okej, det var inte okej någonstans. Justin ville inget hellre än att förlora henne. Han ville att hon skulle stanna, hon skulle stanna hos honom där han kunde ta hand om henne, där han kunde få henne glad, välmående och lycklig. Få henne att glömma sitt förflutna, skapa en framtid. 

   Men Hannah visste redan vad hennes framtid höll och den stod inte skriven nere på Jorden, den sidan fanns inte i boken. Hennes tid här var över. 

   ”snälla gråt inte för min skull” Hannahs ord fick endast fler tårar att rinna längst Justins ansikte medan han förtvivlat skakade på huvudet. 

   ”lämna mig inte!” snyftade Justin medan han såg ner på henne där hon återigen hade svårt att fokusera blicken. Hannah svalde och såg sorgset upp på Justin, hon hade funnit honom igen. Precis som hon velat. Detta var hennes sista önskan, det enda hon ville innan hon gick vidare var att se hans ansikte igen. 

   ”min tid här är ute, Justin” hon lyckades se honom rakt i ögonen och hans såg tillbaka. ”jag vill att du ska ha det här...” Hannah gjorde en sista kraftansträngning och lyfte armarna till sin hals där hon knäppte upp halsbandet som tillhört hennes mamma innan hon dött. Halsbandet som har gett Hannah hopp under de mest mörka tiderna, halsbandet som hon hållit kärt, halsbandet som var det enda minnet hon hade kvar från de lyckliga tiderna. Hon ringlade ihop guldkedjan med det lilla smycket i handen. ”... så du alltid ska minnas mig, för den tjejen du förändrade livet för. I alla fall för en liten stund” hon sträckte fram handen mot Justin och såg bedjande på honom. 

   ”men det är din mammas” försökte Justin förtvivlat, han visste hur mycket det betydde för henne. Det var för mycket att ta emot men Hannah insisterade. 

   ”men nu vill jag att du ska ha det” försiktigt tog Justin emot smycket och höll det hårt i sin hand medan han knep ihop ögonen. Halsbandet var som ett knivhugg i magen men Hannah låg nöjt nere på marken. Det var det sista innan Hannahs kropp började kännas lättare, som om hon flög. Hennes blick gled för ett ögonblick bort från Justin och såg upp mot himlen, för ett ögonblick tyckte hon sig se något närma sig. Mörkt hår och en vit böljande klänning, varelsen kom närmre tills den stod precis bredvid paret på marken. Den vackra kvinnan log ner mot Hannah och Hannah såg med förundrade med glada ögon upp på sin mamma. 

   ”Justin, jag kan se min mamma” Hannah kände att hon var tvingad att dela med sig utav det underbara, hon kunde se sin mamma. Sin mamma som log vackert ner mot henne. Justin drog in ett häftigt andetag vid Hannahs ord, nu fanns det inget han kunde göra. 

   ”hej Hannah” sa hennes moder, hennes ögon fyllda utav tårar. ”kommer du så tidigt?” frågade hon och Hannah nickade svagt till svars. 

   ”det var inte meningen att du skulle behöva växa upp som du gjorde och jag är verkligen ledsen” fortsatte hon och en tår smet från hennes ena öga. 

   ”det gör inget” viskade Hannah lågt, vilket Justin hörde. Tårarna rann ohejdbart nerför hans kinder medan han insåg att slutet närmade sig. Hannah såg sin mamma, sin ängel var här för att hämta henne. Det fanns inget han kunde göra, förutom att låta henne gå. 

   ”gå till henne” viskade Justin till Hannah vars blick såg upp i ingenting. Hannahs mamma kastade en blick upp mot den mörka himlen innan hon log ner mot sin dotter. 

   ”det är dags” sa hon. Hannah log till svars och kände hur hon gled ur sig själv. Justin såg  hur Hannah tog sitt sista andetag innan hennes arm föll ner i snön och fick det att yra runt ett tag innan de fridfullt föll ner till sin plats. Han såg hur hennes blick stirrade ut i ingenting och hennes bröstkorg som slutat röra på sig. 

   Justin böjde ner överkroppen för att luta sin panna mot hennes medan han släppte taget och grät häftigt. Han grät för hennes öde, grät för hennes sorg, grät för hennes början, för hennes slut, för henne liv... Han grät för henne.

she didn't make it... Hannah Davids är nu återförenad med sin mamma i himlen... :'/

vad tycks? kommentera. :) 

Elysium by Gladiator

Hannahs Perspektiv. 

   Jag stapplade fram på vägen och kände hur jag tappade mer och mer energi för varje steg jag tog. Såret vid min mage hade slutat blöda för en stund sedan men jag kände mig ändå trött och svag. Skulle jag klara mig fram? Tillbaka till honom?

   En bil körde förbi men stannade någon meter framför mig. Jag stannade mitt i steget och bilen backade bak mot mig. Förar fönstret vevades ner och en ung kvinna satt där.

   "hej vännen" sa hon glatt och jag drog för jackan för magen så hon inte skulle se såret. "är du vilse?" frågade hon vänligt och jag nickade tvekande. "vart ska du?" frågade hon.

   "Atlanta" viskade jag fram och hon sken upp i ett leende.

   "hoppa in, jag ska faktiskt köra genom där" sa hon och öppnade passagerardörren bredvid henne. Jag gick försiktigt runt bilens front och gled in i bilens säte. Jag drog igen dörren och bilen började rulla.

   Kvinnan försökte föra en konversation med mig och jag fick reda på att hon hette Alexandra, men när jag inte kom med några svar förutom nickningar eller skakningar av huvudet gav hon upp och fokuserade sig på vägen igen. Jag är på väg tillbaka!

   Jag hade somnat mot det svala fönstret och kände egentligen för att bara glida in i sömnen igen när jag vaknat upp, glida tillbaka till min dröm om mamma. Jag tittade ut genom fönstret och såg en svart skylt med gul text. "Welcome to Atlanta" stod det. Jag vände blicken mot Alexandra som log glatt när hon såg att jag var vaken.

   "god morgon eller ska jag säga god eftermiddag" sa hon och skrattade en kvittrande skratt. Jag log svagt mot henne och en tanke slog mig när jag tittade ut genom fönstret bredvid mig.

Jag hade ingen som helst aning om vilken adress Justin bodde på! Absolut ingen aning... Bilen körde vidare på gatan och jag kände ett obehag växa i magen, tänk om jag var på andra sidan av Atlanta från där han bodde!

   "stanna!" skrek jag rakt ut i bilen. Bilen tvärstannade mitt på vägen och det var tur att vi var ensamma på gatan.

   "vad är det?" frågade Alexandra förskräckt.

   "jag går gärna härifrån" svarade jag lugnt efter en stund och tittade ut på gatan som jag kände igen. Vi hade kört förbi den varje gång vi kört till studion. Det betyder att jag var hyfsat nära! Jag öppnade bildörren och klev ur, mina ben vek sig något och jag behövde gripa hårt om dörren för att inte segna ner till marken. Yrseln och illamåendet sköljde över mig och jag svalde. Jag mår inte bra, tänkte jag och tittade ner på min mage.

   "ojoj, mår du bra gumman?" frågade Alexandra bekymrat bakom mig. Jag svalde återigen och klistrade på ett leende.

   "jadå, lite snurrig bara" svarade jag och vände mig om mot henne. Hon log lättat tillbaka. "tack så mycket Alexandra, för skjutsen" sa jag sedan tacksamt men hon skakade bara på huvudet.

   "ingen orsak alls. Bara glad att få hjälpa någon" sa hon glatt. Jag tackade ändå en gång till innan jag stängde dörren och vinkade medan hon körde bort på vägen och rundade sedan hörnet. Då kunde jag inte hålla det inne längre utan kräktes en stor kasse med blod ner på den vita marken. Jag hostade som en galning när jag väl kunde andas, jag måste hitta honom!

   Mitt hår dansade i vinden och mina trötta ben bar mig framåt på vägen. Jag kände mig frusen och otroligt trött, jag hade kräkts två gånger till under de tjugo minuter jag hade gått sedan jag sagt hejdå till Alexandra. Jag kände hopplösheten skölja över mig och hotade med att pressa mig genom den snöbetäckta asfalten. Jag kände hur det brände bakom ögonlocken och tårarna rann nerför mina kinder.

   Jag skulle aldrig hitta tillbaka! Jag snyftade till och stapplade framåt på den tomma vägen. Jag rundade ett gatuhörn och kom in på en gata med stora villor på varje sida, trött tittade jag på husen och såg längre fram på gatan en stor svart bil, över gatan höll en grupp med människor på att gå över mot den svarta bilen.

Jag fortsatte slappt trava vidare, mot gruppen för att sedan passera dem. En person i gruppen stannade och stirrade mot mitt håll och jag kisade. Men min blick hade blivit grumlig och jag kände mig luddig i hjärnan. Jag såg i alla fall att personen var en kille, en ung kille. Killen gick några steg mot mig och hans ansikte klarnade och mina ögonspärrads upp.

Justins Perspektiv.

   Någon skakade mig och jag rycktes ur min sömn, över mig stod morfar med ett leende. ”Justin, gubben. Vi tänkte äta ute ikväll så upp och hoppa” sa han, jag stönade svagt men satte mig upp i sängen. Jag gnuggade mig trött i ögonen och gäspade stort.

   Morfar skrattade åt mig samtidigt som jag reste mig upp ur sängen för att tillsammans med honom gå nerför trappan och ner till undervåning. Där stod resten beredda för att gå, jag tog på mig mina skor och gick tillsammans med dem ut genom dörren. Vi började gå mot den stora bilen och som alla andra gången slängde jag blicken fram och tillbaka längst gatan och hoppades varje gång på att Hannah skulle komma gående.

   Jag tittade åt höger sedan åt vänster, när något fångade min blick. Där till vänster i mitten av gatan gick en tjej med långsamma och trötta steg, hennes armar hängde slöt längst hennes kropp och det långa håret flög och lekte tillsammans med den kyliga vinden. Jag stelnade till och ett hopp tändes i mig, tänk om det var hon…

   De andra märkte inte att jag stannade och jag gick några steg i riktningen mot tjejen som verkade problem med att se mig. ”Justin?” hörde jag Selena fråga bakom mig samtidigt som jag flämtade när jag kunde se tjejens ansikte. Det var hon…

Man Down by Rihanna

Jag hörde hur han grejade med nycklar och fibblade vid något bord med papper, jag ställde mig med ryggen mot väggen och hörde sedan hans tunga fotsteg komma närmre. Jag drog upp kniven så jag såg den och bet mig i läppen. Hur skulle jag klara detta?

"would I be able to do it?"

   Jag såg Marks skepnad gå förbi mig i korridoren och jag såg även pistolen i hans hand, jag svalde innan jag tog sats och löp mot honom. Jag körde kniven rakt mellan skulderbladen på honom och han skrek rakt ut, han skrik var som glädjerus genom min kropp. Att jag hade orsakat honom smärta och inte tvärtom var som den ljuvligaste kyssen eller kramen du kunde få.

   Han sjönk ned på knä och försökte greppa tag i kniven med den satt utom räckhåll för hans feta armar och jag skrattade hånfullt åt hans patetiska försök. Jag gick runt honom och han andades häftigt, jag drog fort ur kniven ur hans rygg och han stönade högt igen. Jag sparkade över hans ansikte och han föll ner på golvet, ur såret sipprade blodet ner längs hans rygg och sedan ner på golvet.

   Jag sparkade gubben i hans mage och han kippade efter andan, jag sprakade igen och igen och igen och igen. Aldrig hade jag någonsin varit så positiv till att sparka på någon som ligger. Jag gav honom en sista spark innan jag tittade ner på den gamla gubben på golvet, hans högra ansiktshalva började bli blålila och jag log nöjt.

   ”hur känns det?” frågade jag och han stönade till svar. ”inte så skönt eller hur?” frågade jag igen och skrattade, jag fick ett till stön som svar.

   Jag gick fram till honom och snittade smidigt ett sår på hans överarm, han skrek till och tog sig om såret. Hans ansikte och ögon utstrålade smärta, smärta och inget annat. Inte ånger, inget dåligt samvete. Detta gjorde mig så förbannad att jag körde kniven hårt i sidan på honom.

   Han skrek som en plågad gris och jag drog ur kniven ur hans kropp, det röda blodet färgade knivens silvriga glans till en kladdig och sipprande vätska. Blodet hade runnit ner på min hand och ner över min tröjärm, men jag brydde mig inte det minsta.

   ”låt mig se lite ånger innan jag dödar dig Mark. Kom igen” sa jag till honom och nu tittade han skrämt upp på mig.

   ”du skulle inte” viskade han fram.

   ”ska vi slå vad?” frågade jag honom och log överlägset, han flämtade till.

   ”men jag är ju din pappa, din egen pappa i kött och blod” sa han desperat och jag kände hur det brände bakom ögonlocken. Hur vågade han!? Hur vågade han kalla sig själv pappa!? Hur vågade han vädja till mig på detta sätt, som om jag skulle skona honom efter allt han har gjort mot mig!

   ”du har aldrig varit och kommer aldrig vara min pappa. Aldrig någonsin, jag bryr mig om dig lika mycket som jag bryr mig om en död fluga” sa jag hårt och sammanbitet samtidigt som en tår rann nerför min ena kind. Jag torkade hastigt bort den med min handrygg. Jag såg hur hans blick flackade i panik, han visste att han inte kunde säga eller göra något som kunde ändra mitt beslut och han hade fullkomligt rätt.

   Fort och innan han reagera körde jag kniven strax under magen på honom och hoppades på att jag träffade så många organ som möjligt. Han skrek ännu en gång och nu var jag tacksam över att han hade hittat denna öde plats till hem. För här kunde ingen höra kan klagorop eller skrik på hjälp, för det var bara jag och han. Vi och skogen. Jag drog ut kniven och såg hur blodet pulserade kraftigt ur kroppen på honom, såg hur livet pulserade ur honom. Han stönade och la sin hand över blodet och såret men blodet trängde fort genom hans fingrar.

   ”du kommer att dö Mark, om du så vill eller inte” sa jag och körde kniven i bröstet på honom, han hamnade på rygg och blev liggande. Blodet hade nu bildat en stor cirkel runt hans kropp och jag drog ur kniven ur hans bröstkorg. Han kippade efter andan och jag förstod att jag hade punkterat hans ena lunga. Jag såg ner på hans patetiska uppenbarelse och han stirrade med blodsprängda ögon upp i taket.

   "du tycker det här gör ont, huh? Det här är bara hälften av all smärta som du har orsakat mig de senaste åren" sa jag.

   "bara döda mig" pressade han fram med rosslig stämma.

   "ledsen men så lätt kommer du inte undan. Jag lämnar dig här och låter dig förblöda, sakta men säkert" sa jag muntert och körde kniven för sista gången i Marks mage, hans skrik fyllde det tomma huset.

   "hejdå Mark" sa jag innan jag började gå mot dörren, jag öppnade den och ställde mig på den lilla verandan. Jag blickade ut över den lilla gräsplätten som nu var brun näst intill svart. På uppfarten stod Marks silvriga bil och ett tunt vitt täcke hade lagt sig på marken. Snö...

   Jag tittade upp på den gråa himlen och drog jackan tätare om mig. Jag skulle precis gå nerför den lilla trätrappan när en hög smäll hördes samtidigt som en stor smärta spred sig vid min mage att jag flämtade till. Jag föll ner på knä och såg ner på min mage, blod spred sig i en vidd liten cirkel på nedre delen av min mage. Bakom mig hörde jag något som släpptes till marken med ett brak sedan ett stön och sedan var allt tyst som i graven.

   Mark hade skjutit mig... igen. Denna gång allvarligare. Jag andades djupt in och försökte tänka, jag stapplade fort upp på fötterna och kom ner på det våta gräset. Fort lämnade jag det öde huset bakom mig och småsprang längst vägen. Varför hade jag behövt somna när vi kom hit första gången!? Hur ska jag komma till huvud vägen!?

   Efter vad som kändes som en evighet kom jag äntligen fram till en asfalterad väg, jag andades lättat ut. Jag tittade ner på min mage igen och såg att blodet hade spridit sig på en aning större area. Jag behöver hjälp...

Justins Perspektiv.

   Två och en halv vecka hade gått och fortfarande inga lugnande eller goda nyheter hade kommit. Jag satt i studion och lyssnade på en utav mina låtar och tänkte. Tänk om hon var död? Hur dog hon? Snabbt eller smärtfyllt? Eller levde hon och forsen av män bara fortsatte komma? Slogs hon för att slippa? Blev hon slagen?

   Tillsammans med dessa frågor dök en bild upp utav Hannah som låg i en säng, hon hade endast underkläder, en blålila kropp och blodet rann ur hennes mun. Jag rös kraftigt utav bilden och kände nästan för att kräkas. Nej, nej, nej... så kan det inte vara, så får det inte vara!

   Dörren öppnades och in kom Selena med ett svagt leende på läpparna, jag log tunt tillbaka mot henne. Hon hade faktiskt varit en väldigt bra och tröstande vän den senaste veckan, hon hade varit den Selena som jag hade förälskat mig i. Den Selena jag hade gillat så mycket.

   "vad gör du?" frågade hon mjukt.

   "tänker" sa jag svagt och snurrade lite på stolen jag satt i.

   "du kommer bli gammal i förtid så mycket som du tänker" sa hon och skrattade smått. Jag kunde inte förmå mig själv att skratta utan drog bara på munnen. "men vi ska åka hem nu Justin" sa hon sedan och sträckte ut handen mot mig. Jag tog tag i den och lät henne dra upp mig ur stolen, tillsammans gick vi ut ur rummet, längst korridoren och ner till lobbyn. Där stod mamma, Kenny, Scooter, Alfredo, Ryan och... morfar.

   "morfar?" frågade jag förvånat, han sken upp i ett glatt leende och sträckte ut armarna mot mig. Fort gick jag fram till honom och fick en utav hans trygga och varma kramar som jag alltid älskat.

   "hur mår du?" frågade han sedan bekymrat när vi hade släppt varandra. Jag suckade svagt och tittade ner mot golvet.

   "bra antar jag" svarade jag och jag såg hur han nickade.

   "de kommer hitta henne ska du se" sa han tröstande.

   "jag tror inte det" viskade jag och morfar tittade sorgset på mig.

   Bilen stannade framför huset och vi alla klev ur, som en stor grupp gick vi mot ytterdörren. De vuxna gick mot vardagsrummet men jag valde att gå upp till mitt rum. Även fast jag ville umgås med morfar nu när han var här så kämpade jag med att hålla ögonen uppe, jag var så trött.

   Jag gissade även på att jag inte var det roligaste sällskapet man kunde ha just nu. Jag la mig trött på min säng och slöt ögonen. Jag gled in i sömnen och drömde mig bort.

YEY! hon dödade Mark! :D men hon blev skjuten ... -.- vad tror ni händer nu?? vad tycks?? KOMMENTERA! :)

PS. ska skriva klar denna novell ikväll... blir kanske tre kapitel till, kanske två... så stay tuned! ♥

Hannahs Perspektiv.

   Jag satt med huvudet lutat mot det kalla fönstret i bilen och tittade på omgivningen som svischade förbli utanför. Små flickor som glatt sprang ute på gatan och jagade varandra, mammor som skrämt bad dem att hålla sig borta från vägen, butiksägare som stängde sina affärer, män med deras portfolier och mobiltelefoner tryckta mot öronen. Jag såg en väg skylt som svischade förbi och jag väcktes ur mina tankar.

   ”vart är vi på väg?” frågade jag Mark och vände huvudet mot honom.

   ”bort härifrån. Långt härifrån” sa han hårt. Jag tittade ut genom fönstret igen och en tår rann nerför min kind. Hur skulle jag hitta tillbaka? Tillbaka till Justin?

†

Bilen stannade med ett ryck och jag väcktes ur min dröm, i drömmen hade jag legat med mitt huvud i Justins knä. Vi hade suttit på en vacker blomster äng, pratat och han hade då och då böjt sig ner för att kyssa mig men mest njöt vi bara av solens varma strålar.

   Men det jag tittade ut på var inte en blomster äng utan genom fönstret såg jag en liten stuga som stod i mitten av ingenstans, det var lagom stort men såg väldigt skabbigt ut. Jag förstod att ingen hade bott där på väldigt länge. Med en ohörbar suck steg jag ur bilen och följde efter Mark fram till dörren.

   Han låste upp med en stor och rostig nyckel, dörren gled upp med ett gnissel och han klev in. Vi möttes av en stor och mörk hall, golvet var av gammalt plank och väggarnas tapeter hade börjat lossna.

   ”hem ljuva hem” sa Mark framför mig och jag tittade skeptiskt på honom.

   Dörren bakom oss smälldes igen utav den kraftiga vinden och allt blev dödstyst i någon sekund, kvar stod jag i hallen medan Mark gick runt och tände små lampor eller tände stearin ljus. När han var klar tittade han på mig och han sken upp i ett äckligt leende.

   ”nu ska du få vad du förtjänar” sa han innan han började gå mot mig, jag svalde och slöt ögonen innan de första slaget nådde mig.

Justins Perspektiv.

   Jag låg och tittade upp i det vita taket i mitt rum. En vecka hade gått sedan Hannah togs från mig, en vecka hade gått sedan hon försvann. En vecka som känts som flera år, polisen hade sökt efter henne och de höll antagligen fortfarande på. Men än så länge hade vi inte fått några goda nyheter.

   Jag suckade och rullade runt på sidan, huvudvärken tog nästan kol på mig. Jag slöt ögonen i hopp om att få lite sömn.

†

Jag vaknade senare på dagen utav att någon strök mig över håret, för en millisekund lät jag mig själv inbillade mig att det kunde vara Hannah som satt där men påmindes bara ännu en gång utav att hon var borta. Jag slog upp ögonen och såg mörkt hår och en ljusrosa tröja. Jag vände på mig i sängen och låg med ryggen mot personen istället.

   "låt mig vara mamma" sa jag bara trött och ett klingande skratt fyllde rummet.

   "jag har väl alltid tagit hand om dig som en mamma så jag antar att det funkar" sa rösten och jag letade febrilt i minnet för att placera rösten. Jag vände mig sedan häftigt om.

   "Selena, vad gör du här?" frågade jag och hon log varmt mot mig efter chocken lagt sig efter att jag hade vänt på mig så plötsligt.

   "jag tyckte du behövde en vän" sa hon mjukt. Jag tittade trotsigt på henne innan jag släppte taget och hon omfamnade mig i en kram. Jag la mitt huvud på hennes axel och kände hennes välbekanta doft genom näsan.

   "jag är verkligen jätteledsen för Hannahs skull, jag önskade att jag kunde ändra på allt jag sagt och gjort mot henne" sa hon med gråten i halsen och jag kramade hårdare om henne en stund innan jag släppte taget. Jag lutade mig bakåt och strök bort tårarna från hennes kinder.

   "dem kommer hitta henne" sa jag och försökte lura i henne samma lögn som mamma gjorde med mig varje dag. Men för Selena funkade det och hon log svagt, Hannah och Mark hade försvunnit spårlöst och ingen skulle någonsin hitta dem om de inte ville bli hittade. Sanningen smärtade...

   Men även fast jag visste sanningen så kunde jag inte gå vidare, jag ville inte gå vidare. Jag ville bara att hon skulle komma tillbaka så hon kunde läka och få ett normalt liv.

Hannahs Perspektiv.

   Mark släpade det som var kvar av mig in i ett rum och dumpade mig på en hård säng. Han gick sedan ut och smällde igen dörren, jag blödde definitivt från pannan och jag hade nog något brutet revben. Min kropp var öm precis överallt och tårarna rann sakta nerför mina kinder.

Jag försökte sätta mig upp med ryggen skrek 'nej!', jag blev liggande ett tag och torkade i alla fall bort lite blod från mitt ansikte med min tröjärm. Jag kved till när jag tråkade stryka över en öppet sår och knep ihop ögonen av smärta. Han skulle få för det här! Om det så var det sista jag skulle göra innan jag dog.

†

Dagarna gick och jag började få energin tillbaka och nu kunde jag sitta upp om jag ville. Jag hade fått bort det mesta blodet i ansiktet och jag hade sett över det som jag hade skadat. Jag tror det var två veckor senare sedan jag hade lämnat Justin som jag hörde hur Mark öppnade ytterdörren någon annan stans i huset och stängde den sedan med en smäll. Bilen startades ute på uppfarten och brummade sedan iväg.

   Hade han lämnat mig här? När kom han tillbaka? Jag reste mig hastigt upp men la mig sedan ner igen när yrseln gjorde det omöjligt för mig att se. När det hade lagt sig reste jag mig från den obekväma sängen och gick ut ur det lilla rummet, jag behövde trycka med all min kraft för att dörren skulle gå upp och slungades in i de tomma rummen. Jag andades ut och höll nästan på att skratta åt mig själv.

   Jag började sedan febrilt leta runt i huset efter en kniv eller ett annat vapen, jag sprang till det gamla och unkna köket. Jag slet ut lådorna och brydde mig inte om, om de åkte ur sina hållare och föll till golvet. Bestick och andra redskap spred sig på köksgolvet och jag ryckte ut ännu en låda, jag log nöjt när jag hittade vad jag sökte.

Jag tog upp den stora köttkniven och granskade beundrande den silvriga ytan som sken svagt utav solen. Jag satte mig i en utav stolarna och sjönk ihop, kniven la jag framför mig och väntade. Väntade på monstret som snart skulle få det han förtjänade…

   Med ett rassel hörde jag hur låset flera timmar senare låstes upp och dörren svängde upp. Fort greppade jag tag i kniven framför mig och gick med beslutsamma men ändå tysta steg mot dörren. Jag såg Marks skugga på parkettgolvet och äcklades till och med utav hans fula, svarta skugga. Nu ska du dö!

"now you're gonna die!"

tror ni hon kommer lyckas?? kommer hon lyckas med att döda Mark??

vad tycks?? KOMMENTERA! ♥

PS. blev väldigt kort så ska börja skriva på nästa... ;P

Get Some by Lykke Li

Mark stod bakom henne med ett lugnt leende. ”länge sedan sista, Hannah. Hur mår du?” frågade han och spelade vänlig inför kvinnan. Jag stirrade bara på honom och kunde inte få in i skallen att han faktiskt stod framför mig ännu en gång. Jag trodde att han var borta för alltid, men man fick tydligen inte allt uppfyllt.

   ”om du ursäktar oss” sa Mark sedan till kvinnan.

  ”ja, ja självklart. Ursäkta mig” sa hon och gav oss ett varsitt leende innan hon skyndade iväg, jag hade lust att skrika att hon skulle stanna men fick inte ur mig några ord. Så fort kvinnan hade försvunnit fick Mark de hårda ögonen och stela ansiktet som han alltid bar.

   ”det var inte meningen att du skulle överleva ditt äckliga stycke” väste han fram.

   ”allt går inte alltid som man vill” mumlade jag fram och höll noga ögonen på honom. ”vad gör du här?” frågade jag sedan.

   ”jag är här för att hämta dig såklart, trodde du verkligen att du skulle slippa mig? De enda alternativen för dig är döden eller vara hos mig, jag behöver mer pengar” sa han och jag kände för att kräkas.

   ”aldrig” sa jag hårt och tyst.

   ”ursäkta?” frågade han.

   ”aldrig” sa jag högre. ”aldrig att jag följer med dig utan att kämpa, aldrig att jag följer med dig igen och blir till din personliga hora. Aldrig igen” sa jag argt och vasst. Han skrattade hånfullt och skakade på huvudet.

   ”du är dummare än jag trodde” sa han.

   ”hur hittade du mig förresten?” frågade jag både för att jag undrade men också för att ödsla mer tid.

   ”du är ganska svår att missa när du är i nästan varenda tidning, du har hittat dig en bra 'foster' familj. Borde egentligen lämna dig med dem så du kan pressa dem på pengar, men jag kan inte hota dig med något så… dessutom har jag mina källor” sa han ointresserat. Sina källor? ”så kom med nu. Ställ inte till med en scen” fortsatte han lugnt.

   ”är du dum i huvudet eller? Lyssnade du inte förut, jag kommer aldrig sluta kämpa” sa jag fientligt och jag såg hur han blev förbannad över hur jag hade förolämpat honom.

   ”aja, det är du som bestämmer” sa han och han tog sakta upp något ur fickan, en svart pistol glänste till och snart riktades den mot mig. Jag stirrade på den.

   ”du skulle inte…” sa jag.

   ”ska vi slå vad?” väste han. Jag bakade ett steg och han satte fingret vid pistolens spak. Jag slängde mig sedan mot trappen och jag hörde hur han avfyrade ett skott, men den missade och träffade väggen istället.

   ”vad är det som-” hörde jag kvinnan säga innan ett till skott avfyrades och kvinnans mening avbröts. Förfärat såg jag genom trappstegen hur hon föll ihop och blev liggandes orörlig. Fort kom jag upp på fötterna och sprang uppför trappan, jag hörde Marks tunga steg som närmade sig.

   ”du kommer aldrig undan Hannah. Så sluta springa” hörde jag han säga.

   Jag sprang längst korridoren och ett skott sköts men träffade fönstret bredvid mig, de gick i tusen bitar och den kalla vinden blåste om mitt hår. Jag såg det stora ”A:et” och sprang snabbare, ett skott till avfyrades och smärta spred sig i baksidan av mitt lår. Han hade träffat mig i benet…

   Men paniken och adrenalinet pumpade vilket gjorde att jag kunde springa en bit till, jag nådde fram till dörren och slet upp den. Fort stängde jag den igen och låste.

   ”Hannah vad är det som händer?” frågade någon med skärrad röst bakom mig, jag vände mig om och såg Justin och alla andra med chockade ansikten. När jag såg Justins ansikte släppte allt som höll smärtan och tårarna borta. Tårarna rann nerför mina kinder och smärtan bultade i mitt sår, jag böjde mig något fram för att kunna pressa handen mot såret.

   ”han är här” sa jag sedan med förtvivlad röst. Justin såg frågande på mig innan det klickade och hans ögon vidgades.

   ”vad!?” frågade han förfärat.

   ”ja och han dödade kvinnan där nere” sa jag nu snyftande.

   ”oh my God” hörde jag Pattie mumla.

   ”jag ringer polisen” sa Kenny och tog fort upp telefonen.

   ”jag vet att du är därinne Hannah!” sa rösten som hemsökte mina drömmar. Jag svalde och satte fingret för munnen för att signalera att de skulle vara tysta. Kenny som pratade i telefonen gick så långt han kunde bort från dörren och pratade lågt in i mobilen.

   ”varför kan du inte bara låta mig vara Mark?” frågade jag honom.

   ”det var ju som jag sa. Döden eller min hora” sa han hårt och en tår rann nerför min kind, Pattie tittade chockat på dörren och Justin såg bara allmänt förbannad ut.

   Jag skrattade. ”Döden vill inte ha mig, jag har själv försökt med han säger 'nej' varje gång” sa jag till honom. ”och aldrig att jag blir din hora igen!” skrek jag sedan till honom. Flera kulor sköts mot dörren och jag slängde mig fort på golvet tillsammans med resten av personerna i rummet. Jag landade med huvudet bredvid Justins.

   ”JÄVLA HORUNGE DU PRATAR INTE MED MIG SÅDÄR, FATTAR DU!?” röt han.

   ”JAG PRATAR HUR JAG VILL, JÄVLA ÄCKEL PEDOFIL! DU HAR FAN FÖRSTÖRT MITT LIV” röt jag tillbaka och fler skott träffade dörren.

   ”jag är ledsen att jag har dragit in er i det här” mumlade jag till Justin som skakade på huvudet till svar, han grep tag i min hand och kramade den.

   ”kom ut nu, slyna. Eller så skjuter jag sönder dörren och släpar ut dig” väste han fram och jag rös av hans vassa tonfall. Jag såg in i Justins ögon, om han sköt sönder dörren skulle han säkert döda dem alla för att han inte skulle ha några vittnen. Om jag gav mig själv över till honom kanske han kunde skona dem.

   ”jag kommer” sa jag och Justins skakade häftigt på huvudet med uppspärrade ögon. ”men bara jag. Låt dem andra vara, okej?” sa jag.

   ”låt gå” fräste han.

   ”nej, gör det inte” viskade Justin fort, jag reste på mig men hade lite svårigheter tack vare såret i mitt ben. En liten blod pöl hade bildats på golvet där jag hade legat. Justin reste sig också fort och tog tag i min handled. ”gör det inte, polisen kommer snart” sa han desperat. Jag smekte honom över kinden och log svagt.

   ”jag måste, han kommer aldrig ge sig annars” sa jag sorgset. Sedan gav jag honom en snabb kyss på läpparna innan jag gick mot dörren. Med en sista blick på honom öppnade jag dörren och klev ut i korridoren. En knytnäve träffade mitt ansikte och allt blev svart.

Justins Perspektiv.

   ”gör det inte, polisen kommer snart” sa jag och kände hur det brände bakom ögonlocken. Hon log mjukt mot mig och smekte min kind,

   ”jag måste, han kommer aldrig ge sig annars” sa hon och kysste sedan snabbt mina läppar och jag bet ihop för att inte gråta. Sedan släppte hon mig och gick mot dörren, hon vände sig om mot mig innan hon öppnade dörren och ljuset sken in. Hon steg ut i korridoren och jag såg hur en knytnäve slog ner henne till golvet innan dörren smälldes igen framför ögonen på oss.

   ”HANNAH!” skrek jag.

   ”jag lät henne gå, jag lät henne gå, jag lät henne bara gå” mumlade jag stup i ett. ”jag hade precis fått henne och jag lät henne bara glida mellan mina fingrar”

   Polisen hade kommit försent och Hannah var nu borta, bara blodet var ett bevis på att hon faktiskt hade funnits, att hon inte bara var en illusion. Mamma satte sig bredvid mig och strök mig tröstande över ryggen.

   ”du ska veta att polisen gör allt dem kan för att söka efter henne” sa hon lugnt.

   ”men dem borde inte behöva göra det, för jag borde inte låtit henne gå!” sa jag förtvivlat. ”jag borde…”

   ”Justin, jag tror Hannah gick med honom för att skydda oss, för att skydda dig”

   ”men…” sa jag men resten fastnade i halsen och tårarna rann nerför mina kinder.

   ”dem kommer hitta henne, hon kommer snart tillbaka” sa min mamma tyst.

   ”nej… hon är borta. Jag förlorade henne” sa jag och reste på mig och jag gick bort från byggnaden, bort från blodet, bort från minnena, bort från alla blinkade lampor, bort från allt…

händelserikt kapitel... hur tror ni detta löser sig?? Kommentera... ♥

Christmas Eve by Justin Bieber

”jag behöver prata med dig också” sa Hannah och såg ner på golvet, jag nickade och svalde igen.

   ”vi kan väl sätta oss” sa jag och hon nickade, vi satte oss på sängkanten och det blev en pinsam och tryckande tystnad. Jag harklade mig och Hannahs blick for fort till mig. ”jag måste berätta något för dig…” började jag men kom av mig.

   ”ja?” frågade hon försiktigt efter en stund.

   ”ehm…” sa jag och tittade upp på henne. ”jo… det här är ganska svårt att säga. Ehm… jag-”

   ”jag gillar dig!” utbrast Hannah och jag tystnade mitt i meningen. Jag såg förvånat på henne med munnen öppen.

   ”va?” frågade jag dumt och jag såg att hon började bli osäker och obekväm.

   ”ja, jag gillar dig jätte mycket, Justin. På ett sätt som jag aldrig har känt för… för en kille förut” sa hon och tittade ner på hennes händer. Vänta! Hade hon precis sagt att hon gillade mig!? ”det är därför jag inte har pratat med dig på de senaste dagarna, det har gjort ont i mig att veta att du inte besvarade mina känslor. Fast samtidigt var jag inte förvånad, du hade ju Snövit. Så jag blev väldigt förvånad när du bestämde dig för att lämna henne” försatte hon att babbla på om men jag lyssnade inte speciellt noga.

   Hon gillade mig! Lika mycket som jag gillade henne! Jag satte min hand över hennes mun för att få henne att sluta prata, hon mumlade något bakom min hand men tystnade tillslut. Noga tittade jag in i hennes ögon och log mot henne.

   ”jag gillar dig med. Mycket mer än vad du anar” sa jag och hennes ögon vidgades och jag kunde känna hur hon log under min hand. Jag tog bort handen och sänkte den sakta.

   ”på riktigt?” frågade hon med en ynklig röst.

   Jag nickade och log. ”jag skulle inte ljuga om något sådant” hennes ögon tittade blygt in i mina och jag kunde inte annat än att le, en svag rodnad spred sig på hennes kinder. Min blick förflyttade sig ner till hennes röda, fylliga läppar.

   Jag nafsade på min underläpp och såg upp på hennes ögon igen som granskade min underläpp. Jag lyfte sakta handen igen och drog med fingret över hennes rodnad sedan placerade jag handen runt hennes nacke och smekte försiktigt med min tumme på hennes käke.

   ”får jag kyssa dig?” frågade jag mjukt och en aning tyst. Jag hade min blick fokuserad på hennes underbara läppar men kunde känna hur hon nickade svagt i mitt grepp. Jag lutade mig långsamt fram mot hennes ansikte och jag hörde hur hon andades lite fortare ju närmre jag kom. Jag vände fort upp blicken till hennes ögon igen och såg lugnt in i dem, jag var nu någon millimeter ifrån och jag slöt ögonen.

Hannahs Perspektiv.

   Justins ansikte kom närmre och närmre, han hade frågat om han hade fått kyssa mig och jag hade inga som helst erfarenheter runt kyssar. Men han hade. Med sin hand som han hade placerat runt min nacke så drog han mig något fram mot sig själv.

   Han var nu bara någon millimeter från mina läppar och jag slöt ögonen för att det kändes rätt att göra. En sekund senare kände jag hur Justins läppar trycktes mot mina, hans andra hand lades på andra sidan om min nacke. Min första kyss och allt kändes underbart, fantastiskt, otroligt, ljuvligt, allt som jag antog att en kyss skulle kännas som. Jag la min egen hand om hans kind och kysste honom tillbaka.

   Efter en stund lutade jag mig tillbaka och hettan på mina kinder kom tillbaka med full kraft. Justins tummar smekte över mina kinder och ett generat skratt slapp ur min mun.

   ”vad är vi nu?” frågade jag försiktigt. Vi satt nu i sängen och Justin hade sina armar runt mig.

   ”jag vet inte, vad vill du? Eller snarare vad är du redo för?” frågade han. Jag tittade ner på Justins fingrar som jag lekte med.

   ”jag tror inte du är som de andra, jag litar på dig Justin” svarade jag bara. Jag visste att han log åt det jag hade sagt och jag smekte över hans handrygg, han hade väldigt stora och sol brunbrända händer.

   ”då är du min flickvän” viskade han i mitt öra och jag log stort. Jag hade aldrig haft någon pojkvän, inte ens en sådan där som man hade i 2:an. Mark hade alltid skrämt iväg alla, båda tjejer och killar. Jag hade otroligt svårt att hitta vänner som stannade och det slutade ofta med att jag inte hade några alls. Men nu hade jag en… pojkvän. Ordet lät jättekonstigt i mitt huvud. Jag? Ha en pojkvän?

   Om Mark hade varit här nu hade han skrattat så han kiknat. Men han var inte här så han hade ingen som helst chans att skrämma bort Justin eller skratta åt mig och det fick mig att le större än någonsin. Jag var fri från honom, monstret som har skadat mig på så många sätt.

Justins Perspektiv.

   Vi satt i bilen på väg mot studion precis som alla andra dagar. Hannah satt med huvudet lutad mot min axel och våra händer var sammanflätade i hennes knä. Mamma kastade en blick på oss precis som alla andra hade gjort minst hundra gånger sedan vi hade lämnat uppfarten utanför vårt hus.

   Jag gav henne ett glatt leende innan jag vände blicken mot våra händer, jag log igen och visste inte riktigt hur detta hade gått så lyckat. Hannah hade inte nobbat mig, hon hade velat bli min flickvän, jag hade fått kysst hennes läppar och känslan var obeskrivlig.

   Bilen stannade med ett ryck och jag slets ur mina tankar, vi klev ur och de förbannade paparazzoerna var runt oss på bara några sekunder. Jag drog Hannah närmre och höll hennes hand hårdare.

   ”Justin, vem är tjejen?" "vad hände med Selena?" "är det sant att Jelena är över?" "är du och tjejen tillsammans nu?" "vem är hon?”

   Frågor, frågor och fler frågor haglade över oss tills vi kom in i byggnaden och de stora dörrarna satte stop för dem. Vi gick uppför trappan och upp mot studion.

   ”vem eller vilka är Jelena?” frågade Hannah bakom mig, jag vände mig halvt om mot henne och log roat.

   ”om en kändis och en kändis blir tillsammans eller bara en kändis och en 'normal' det vill säga" sa jag och gjorde citat tecken i luften med ena handen. ”så får de paret ett smeknamn för att man ska slippa säga bådas namn. Och ”Jelena” stod för Justin Bieber och Selena Gomez. ”J” var från mig och ”elena” var från Selena” svarade jag och skakade på huvudet, skvaller världen är bra finurliga ibland.

   ”oh!” svarade Hannah förvånat. ”det lät… förnuftigt” jag skrattade roat åt henne och jag såg hur hon log generat. Vi nådde rummet och vi alla klev in.

   ”kissing underneath the tree, I don’t need no presents girl

You’re everything I need, let me give you

All of me, together on this Christmas Eve

You leave some cookies out, I’ma eat them up

Nobody can see me but you, it’s so magical”

   Sjöng jag och öppnade sedan ögonen. ”bra Justin. Du kan komma ut” sa de i högtalarna, jag nickade och gick ut till dem. Jag satte mig i ena stolen och en glad Hannah kom trippande fram till mig, jag drog ner henne i mitt knä och hon log sött mot mig.

”ska du verkligen äta alla kakorna?” frågade hon med en bebisröst, jag såg roat på henne och skrattade.

”japp!” sa jag sedan glatt och hon tittade sorgset. ”om du är riktigt snäll kan du få några” viskade jag sedan i hennes öra. Hon skrattade och jag log.

Hannahs Perspektiv.

   ”jag måste på toa, kommer snart” sa jag, Justin nickade med ett leende på läppar och jagförsvann ut genom dörren. Jag gick ut i korridoren med inga tankar på att gå på toa, jag behövde bara sträcka på benen. Jag trippade nerför trappan på lätta fötter med gott humör. Jag kom ner till bottenplan också till lobbyn, kvinnan i kassan kom fort fram till mig. Jag såg misstänksamt på hennes när hon kom fram till mig med snabba steg.

   ”fröken har besök” sa hon och jag tittade konstigt på henne, sedan steg hon åt sidan för att visa besöken bakom hennes rygg. Jag drog häftigt efter andan när jag såg vem det var som stod någon meter bort.

   "nej" sa jag svagt som en viskning.

awwww!!! hennes första kyss ! :) they are so cute. ♥

men vem tror ni det är?? vad tycks?? KOMMENTERA! :)

PS. jag kommer inte börja på nästa nu, ska faktiskt sova. e skittrött, men ska försöka skriva imorgon.

här e ett helt random fakta om Trust Issues: det kommer inte bli speciellt många kapitel på denna novell. Runt 25-30 kanske... får se... :) men kram och godnatt på er.

   Jag gick fram och tillbaka i det lilla rummet och drog panikslaget handen genom håret.

   ”Justin lugna ner dig. Hon klarar sig ska du se” sa mamma i ett försökt till att jag skulle sätta mig ner och koppla av. Hennes försök var lönlöst.

   ”jag kan inte! Hon har varit bort i flera timmar, hon kan inte lokalisera sig här och det har börjat spöregna. Tänk om hon tar livet av sig någon stans mitt i skogen och vi hittar aldrig hennes kropp. Eller så hittar hon inte skydd och fryser ihjäl och hade inga tankar om självmord!” sa jag med en desperat ton. De alla satt tysta som om de inte hade tänk över den möjligheten. Jag stönade och lämnade rummet.

   ”Justin!” ropade min mamma efter mig.

   ”låt honom gå Pattie, han behöver nog bara tid att lugna ner sig” hörde jag Kenny säga tröstande till henne. Jag gick längst korridoren och kom ner till lobbyn, jag tittade runt i den överdrivet stora foajén men såg inte en skymt utav Hannahs mörka hårsvall eller spinkiga kropp.

   Jag kände klumpen i halsen som alltid bildades strax före tårarna kom, jag försökte svälja bort den men den envisades med att bara bli större och jag var nu på bristningsgränsen tårar. Utan att tänka gick jag ut ur byggnaden och ut i det kalla regnet som haglade ner i backen, jag gick den lilla biten fram till vägen och hann redan då bli nästan dyngsur.

   Jag vände huvudet från sidan till sidan, från höger till vänster i hopp om att se henne komma gående eller något liknande. Jag behövde kisade för att se genom regnets täta droppar, jag tyckte jag kunde se något som låg på trottoaren en bit bort och jag skyndande mig fort dit och hoppades för allt jag var värd att det var Hannah som låg där på marken. Jag kom fram och såg till min lycka och fasa att det var Hannah som låg där, ihop krupen i fosterställning med armarna runt benen och slutna ögon.

   Fort knäböjde jag och bar upp henne i famnen, hennes kalla och blöta hud sände ilningar genom kroppen på mig och jag huttrade till. Jag gick bort mot dörren och såg samtidigt ner på hennes ansikte. Hennes läppar var läskigt blå, hennes kinder hade en djupröd ton och det bruna håret såg nu svart ut som natten och satte dessutom slickat mot hennes huvud.

   Hon såg ut som en docka från en mardröm. Jag nådde dörren och kom in i värmen, utan att bry mig om kvinnan i kassan som skrek efter mig om både det ena och det andra gick jag uppför trappan och bort mot studion. Jag kände hur vattnet rann nerför min kropp och jag lämnade antagligen en massa på golvet också. Jag fick upp dörren och kom in i rummet där alla nu satt och diskuterade, men de tittade upp när de hörde att dörren öppnades.

   ”jag hittade henne”

†

Jag satt nu vid ett badkar med en handduk och en filt runt axlarna, i badkaret låg Hannah och jag hade mina armar nerstuckna i vattnet och höll om hennes armar för att hon inte skulle sjunka under vatten ytan. Färgen i hennes ansikte hade kommit tillbaka och den blåa tonen på hennes läppar hade dämpats. Hon andades jämna andetag vilket var som en tröstande klapp på min axel.

   Jag la mitt huvud på min arm men var noga med att fortfarande ha ett fast grepp om Hannahs armar. Hannah jämrade sig i badkaret och jag såg genast upp, förväntansfullt tittade jag ner på hennes ansikte. Innan jag hann reagera satte hon sig upp och slet sig samtidigt ur mitt grepp, hon skrek och slog med armarna framför sig.

   ”nej, jag vill inte! Mamma hjälp!” skrek hon och jag såg chockat på henne, sedan ställde jag mig på knä vid badkarskanten. Jag tog tag i hennes armar och tvingade henne att se på mig.

   ”Hannah lugna dig” sa jag lugnt, hon tittade förvånat på mig och slutade kämpa.

   ”Justin?” frågade hon förvirrat, sedan såg hon ner på vattnet hon satt i. ”varför sitter jag i ett badkar? Vad hände med mamma? Vart är Mark?” frågade hon i stort sett samtidigt och började på nytt få panik. Hennes andning blev snabbare och hon började skvalpa runt i vattnet.

   ”Hannah!” sa jag högt för att tränga in genom hennes hysteri, hennes ögon rycktes ännu en gång mot mig och när hon såg mig i ögonen började hon gråta.

   ”jag är inte död eller hur?” snyftade hon fram.

   ”nej” svarade jag tröstande. ”jag hittade dig ute på gatan” jag släppte mitt grepp om hennes handleder och de föll ner i vattnet, uppgivet satt hon där och grät.

   ”varför dog jag inte” mumlade hon fram. Jag tittade förtvivlat på henne.

   Vad skulle jag svara på det? Hon hade miljoner anledningar till varför hon skulle vilja lämna livet. Miljoner anledningar som jag inte har något annat bra alternativ till. Ingen som var tillräckligt bra för att få henne att ändra sig. Att jag ville ha henne i livet brydde hon sig säkert inte det minsta om. Jag var väl som alla andra killar…

   ”därför det är inte meningen att du ska dö än” svarade jag istället. Hon tittade upp på mig med röda ögon och rynkad panna.

   ”men jag orkar inte längre, Justin. Jag orkar inte med alla känslor och tankar…” sa hon uppgivet och sjönk ihop mot kanten. Hon la trött huvudet på den kalla kanten och suckade. ”… som hotar att explodera och lämna mig lemlästad” mumlade hon sedan och slöt ögonen.

   Jag tvekade innan jag försiktigt smekte henne över kinden, fort öppnade hon ögon och jag tittade ömt in i hennes blågröna blick. ”vad hände med oss?” frågade jag bara, hon fick inte ur sig något svar utan öppnade och stängde bara munnen.

   ”vi brukade prata varje dag, jag saknar det” mumlade jag fram, hon enbart såg på mig men jag såg hur det bildades tårar i hennes ögon.

   ”jag kan inte” sa hon bara förtvivlat. Hon kan inte gilla mig…

   ”du kan inte?” frågade jag.

   ”jag orkar inte” sa hon bara och gav mig ännu ett sinnesförvirrande svar.

Hannahs Perspektiv.

   ”vi brukade prata varje dag, jag saknar det” mumlade Justin fram, jag tittade på hans sorgsna, bruna ögon och jag kände hur tårarna var på väg.

   ”jag kan inte” sa jag bara. Varför kände du inte likadant!? Varför? Du är den första killen jag någonsin har tyckt om, alla andra är bara smuts och äckliga. Varför skulle just du, som jag faktiskt kan acceptera och gilla inte tycka om mig tillbaka!?

   ”du kan inte?” frågade han. Ja, jag kan inte vara i närheten utav dig utan att jag rivs sönder inifrån. Jag kan inte prata med dig och låtsas att allt är som det brukar.

   ”jag orkar inte” svarade jag istället. Jag orkade inte bara inte…

†

Jag satt i min säng i Justins hus och tänkte. Jag borde berätta för honom och vad jag tycker, för att lätta mitt samvete och dessutom så känns det inte rätt att han inte vet. Även om han inte gillar mig på det sättet.

   Jag försökte samla mod till mig för att resa på mig och faktiskt söka efter Justin i huset. Men jag kände hur nerverna vred ihop sig och jag blev otroligt nervös. Skulle jag klara detta? Något jag aldrig sagt till en annan människa?

   Men en stor kraftansträngning ställde jag mig upp och började gå mot dörren, men hann inte långt för än Justin kom in genom dörren. Jag stelnade till och så gjorde även han. Vi stod och stirrade på varandra och jag svalde. Kom igen Hannah du klarar det här!

Justins Perspektiv.

   Justin, du borde berätta för henne! Hon kanske får ett annat perspektiv på saken då, hon kanske känner annorlunda efter ett tag… Bara berätta för henne, hon förtjänar att få veta!

   Jag reste mig från sängen och gick nerför trappan och ner till undervåningen. I vardagsrummet satt mamma och Kenny och såg på tv, jag gick tyst förbi och bort mot korridoren som ledde bort till Hannahs rum. Jag skymtade hennes dörr och svalde hårt. Nervositeten slog nu hårt mot mig och jag kände hur jag började darra något. Detta var alltid den jobbigaste delen, särskilt eftersom jag visste att jag inte skulle få något ”jag gillar dig också” tillbaka.

   Jag svalde återigen i hopp om att jag svalde bort nervositeten och gick in genom dörren. Jag stelnade till när Hannah var mycket närmre än vad jag trodde, hon hade nästan nått dörren när jag klev in. Hon stelnade till när hon såg mig och vi tittade länge på varandra, jag såg hur hon svalde och hon bet sig i läppen.

   ”jag måste få prata med dig” sa jag.

now they are goin' to have THE talk. :P hoppas ni gillade det... ehm... ska skriva på nästa nu. :)

vad tycks? KOMMENTERA! ♥

The Moon by Swell Season

"Justin, dags att vakna" sa någon och skakade min arm. Trött slog jag upp ögonen och såg mamma som log mjukt mot mig.

   "jaja, jag kommer" mumlade jag och vred bort huvudet, jag hörde hur hon skrattade innan hon försvann. Jag gled in i sömnen igen och vaknade senare utav att hela madrassen gungade och hoppade. Panikslaget slog jag upp ögonen och såg Hannah som studsade runt på madrassen, hon skrattade och sken som en sol. När hon såg att jag hade vaknat hoppade hon ner på rumpan och log mot mig.

   "frukost" sa hon bara och reste sig från sängen, lätt förvirrad såg jag efter henne och skakade roat på huvudet.

   "titta Justin Sömntutan är vaken!" ropade Kenny när jag kom nerför trappan, jag log och gnuggade mig i ena ögat som följdes av en gäsp. Jag hörde skratt från bordet och log något större. Jag slog mig ner vid bordet och sneglade mot Hannah som smått började tugga på sin ensamma macka.

†

Jag stod i studion och sjöng på "All I Want Is You", vi hade arbetat non-stop hela dagen. Gått fram och tillbaka mellan inspelningsbåset och studion för att få det bästa resultatet någonsin på låten. Personligen älskade jag den, den var otroligt mysig och en fin kärlekslåt för julen. Refrängen kom och jag tog i ifrån magstödet.

   "And I don't care if I don't get anything, all I need is you here right now

And I'm sorry if I hurt you, but I know that all I want is you this Christmas, this Christmas, this Christmas"

   "bra Justin" hördes det i högtalarna och jag log svagt. "kom ut så kan vi lyssna på det vi har hittills" jag nickade, tog av mig hörlurarna och gick ut. Jag kastade en blick på Hannah som satt och små pratade med Kenny. Jag suckade svagt. Varför vill hon inte prata med mig!?

   Jag satte mig vid mixer bordet och låten började, jag lyssnade på min röst som fyllde rummet. Det vi hade spelat in tog slut och jag fick en klapp på axel, jag såg upp på en glad Scooter.

   "skitbra Justin" sa han glatt och jag log stort mot honom.

   "tack" svarade jag. ”ska vi fortsätta?” frågade jag sedan när ingenting hände, Scooter nickade fort och jag reste på mig. Ännu en blick kastade jag bort mot Hannah, denna gång mötte hon min blick men så fort hon såg att jag såg mot henne tittade hon ner på sina fingrar som nervöst lekte med varandra.

   Jag kände hur jag suckade för tjugofjärde gången på bara några timmar. Jag gick in i inspelningsrummet igen och satte det svarta hörlurarna runt huvudet igen. Musiken började och jag gungade lite med kroppen.

   ”I just wanna know if you feel the same way, because I’m lonely baby

Want you to hold me baby and I’m sorry if I pushed you away

I just want you to know I miss you and I want you to stay

And I don't care if I don't get anything, all I need is you here right now

And I'm sorry if I hurt you, but I know that all I want is you this Christmas, this Christmas, this Christmas”

   Jag sjöng hela stycket medan jag hade blicken fastklistrad i Hannahs blågröna ögon. Hon såg ut att kämpa med att titta bort men misslyckades varje gång, jag såg hur hennes ögon tårades och en ensam tår rann nerför hennes kind. När jag väl tystnade ställde hon sig fort upp, sprang mot dörren och ryckte upp den och försvann. Fort slet jag av mig hörlurarna och sprang ut efter henne.

Hannahs Perspektiv.

   Jag tittade generat ner på mina händer efter att ha blivit ertappade att i stort sett ha stirrat på Justin, som innan jag hunnit reagera vänt ögonen mot mig. Jag hörde hur han gick vidare in i rummet efter att ha suckat svagt, varför suckade han för? Vad plågas han av? Inte kan det vara sorg över Selena? Det var ju han som lämnade henne, inte tvärtom.

    Musiken startades och jag lyssnade till de fina melodierna som fyllde rummet. Sedan började Justin sjunga, något blygt vände jag upp blicken och möttes av hans bruna ögon som tittade rakt in i mina. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte slita mig från honom. Jag hörde knappt vad han sjöng men jag visste att det var något vackert.

   Oh! Varför skulle jag behöva leva för att genomgå denna smärta? Hade jag inte varit med om tillräckligt? Tog det aldrig slut? Hur länge kommer jag orka med denna kvävande känsla? Tankarna om mitt livs värde kom återigen tillbaka med full kraft. Borde jag vara här?

   De senaste dagarna när jag hade varit fast kedjad med Justin så alla de tankarna flygit iväg med vinden. De hade försvunnit, jag hade känt mig hel och glad. Allt tack vare Justin. Men nu hade vi tappat kontakten, vi var vilsna och jag fasade för att jag aldrig skulle kunna hitta rätt väg igen. Musiken tog slut och jag väcktes ur min trans, fort ställde jag mig upp och märkte först då att en tår rann nerför min kind. Jag slet upp dörren och sprang.

   Jag visste inte vart, det enda jag visste var att jag sprang bort, bort från musiken, bort från smärtan, bort från Justin…

   Jag hade nu planlöst gått i timmar och tänkt, tänkt på precis allt, livet, kärleken, sorgen, smärtan, lyckan, vänskapen…

   Jag tittade upp och såg att jag hade kommit tillbaka till byggnaden där studion låg i, jag hade gått i en vidd cirkel runt hela området och tillslut kommit tillbaka. Jag suckade och bet mig i läppen när de envisa tårarna bildades i mina ögon igen och rann sakta nerför mina kinder.

   Alla människor som har ett liv, en mening i livet, ett öde satt just nu där inne och briljerade i vad de gjorde bäst. Justin var artisten, Pattie var den ansvarsfulla modern, Scooter var den framgångsrika. Jag själv var inte född till att bli något stort, jag var född som ett misstag. Mark hade rätt…

"...I wasn't born to be somebody..."

   Den otroliga smärtan i magen när de gick upp för mig att Mark, djävulen själv, hade haft rätt hela tiden. Rätt om mig, rätt om min existens, allt detta höll på att äta mig levande. Med ett jämmer sjönk jag ner på knä och grät, jag slog armarna om mig själv och sänkte överkroppen över mina knän och ner mot marken.

   Jag snyftade kraftigt och önskade att all smärta, sorg, plåga ville döda mig här och nu så jag kunde återförenas med min mamma i himlen och slippa verklighetens lidande. Att vara människa var för stort för mig, alla känslor var en för stor sten för mig att bära, jag var inte stark nog.

   Jag gled ner på marken och blev liggandes på sidan i fosterställning, kalla regn droppar träffade min hud och jag rös. Regnet tilltog och inom kort hade de börjat ösregna. Där i regnet låg jag och tittade på vattenpölen som låg någon meter ifrån mig och såg de eleganta cirklarna som skapades.

   Jag hörde hur jag halvhögt började sjunga på vaggvisan min mamma hade sjungit för mig när varit liten. De välbekanta orden kom felfritt ut ur min mun och hördes som en viskning i regnets ganska höga smattring. Mina ögonlock blev tyngre och tyngre för varje minut och där på asfalten i spöregnet somnade Hannah Davids i hopp om att det var sista gången hon slöt ögonen.

och här tog Trust Issues slut! :) slutade inte speciellt bra för henne... kort liv. :/ hahhahah, nej jag skojjade bara! :P "Trust Issues" har faktiskt några x antal kapitel kvar . ;P

jaha... kapitelt blev inte långt alls. men ville i alla fall lägga ut ett. ska börja skriva på nästa nu ! :) vad tycks? KOMMENTERA! :)

Ännu en gång öppnade jag munnen men inget ljud kom ut. Jag tog ett djupt andetag och svalde. 
   "vi måste prata" sa jag sedan och satte mig på sängkanten, Selena stirrade på mig och skakade på huvudet. 
   "nej... nej" viskade hon fram. Jag såg sorgset upp på henne. 
   "Selena... vi... jag ville inte vara elak mot dig genom att vara tillsammans med dig när vi inte känner på samma sätt" sa jag och nu rann tårarna nerför hennes ansikte. 
   "men..." började hon säga men tystnade. "vad menar du?" fick hon tillslut ut och rynkade pannan. 
   "jag har fått känslor för någon annan och dessutom finns det ingen... kemi... mellan oss längre. Inte så som det brukar" sa jag och hon såg oförstående på mig, sedan verkade något klicka för henne för hennes ögon gick från sorgsna och tillbaka till förbannade. 
  "menar du att du har gått och förälskat dig i miss självmord!?" fräste hon fram.

   Jag suckade men nickade svagt. "ja, jag kan inte hjälpa det" 
   "så du tänker lämna mig för en slampa, en hora!? Som dessutom inte ens gillar dig tillbaka!" sa hon och skrek ut det sista. Hade hon precis kallat Hannah för en slampa? Wow, jag trodde inte Selena kunde sjunka så lågt, men nu hade hon precis bevisat motsatsen. 

   "kan inte fatta att du just sa det där" sa jag och såg hårt och argt på henne. Hon tittade lika rasande tillbaka innan hon mjuknade och verkade ha tagit in vad hon just sagt. 
   "åh, jag vet. Jag är ledsen, jag vet inte vad som flög in i mig. Jag vill inte förlora dig bara" sa hon desperat. 
   "synd, för det gjorde du precis" mumlade jag fram. 
   "nej, Justin. Vi kan fixa det här! Bara lämna mig inte!" sa hon och började klänga sig fast på mig, jag slet loss henne från mig och puttade henne ifrån mig. 
   "jag vill inte ha med dig och göra längre" sa jag och vände mig bort. Jag hörde Selena snyfta bakom mig men jag brydde mig inte längre. Vad hade hänt med den Selena jag hade lärt känna och älskat?

   "jag älskar dig Justin. Glöm aldrig det" hörde jag henne viskade innan dörren öppnades och stängdes med en smäll. Jag slöt trött ögonen och stönade högt i frustration. 

Hannahs Perspektiv.

   "... som dessutom inte ens gillar dig tillbaka!" hörde jag Snövit skrika. Vi satt alla tysta runt ett bord och hoppade till varje gång Snövits röst ekade i hotellrummet. Hon hade skriket en massa saker och jag kände ett obehag växte i magen på mig. Vad hände? 
   Deras monolog fortsatte men nu pratade de i normalt tonläge och de var för lågt för oss att höra. Efter en stund hörde vi hur dörren öppnades och stängdes. Pattie reste sig fort upp och vi andra följde efter, i hallen tog Snövit ryckigt på sig skorna. Sedan vände hon upp huvudet och hennes glödande ögon gjorde nästan brännmärken på min kropp. 
   "det här är inte över" sa hon innan hon fort försvann ut genom dörren. Alla stod vi chockade och såg på stället där Snövit precis stått, Pattie var den första som rörde sig och han gick fort bort till Justins sovrum. 

†

Jag satt och såg ut genom det lilla fönstret på flygplanet. Bredvid mig vred sig Pattie något i sömnen, Justin satt någon rad framför tillsammans med Kenny. 
   Pattie och Justin hade varit inne i hans rum och pratat i någon timme innan de hade kommit ut igen och jag hade sneglat på Justins ansikte och sett att hans ögon var en aning röda. Jag hade önskat att jag kunde ha gått fram och slängt mig i hans famn, krama och trösta honom. Men jag hade hållit mig i skinnet och stått kvar på stället.

Justins Perspektiv.

   Vi gick inför landning och mina tankar drog sig till Hannah. Hur mådde hon nu? Klarade hon sig? Fick hon panik? Hyperventilerade hon?

   Jag tittade ut genom det lilla fönstret och tänkte på hur resan till New York hade varit en total katastrof. Jag hade blivit förälskad i en tjej som inte gillade mig på det sättet tillbaka och vill dessutom inte prata med mig längre. Min flickvän… eller, ja... före detta flickvän… Mamma hade berättat vad Selenas sista ord hade varit innan hon stormat ut ur rummet.

”det här är inte över” vad menade hon med det? Skulle hon verkligen bli en sådan där patetisk ex-flickvän som vägrade gå vidare? Jag suckade och hoppades verkligen på motsatsen.

†

Hemma… Med en suck släppte jag min väska på golvet i mitt rum, allt såg precis likadant ut som det gjort när jag lämnat det för fyra dagar sedan. Allt låg på sin plats…

   Jag gick fram till min stora säng och sjönk slapp ner på madrassen, även fast jag hade sovit i stort sett hela natten och hela flygresan så var jag otroligt trött. Utan att jag märkte det gled jag in i sömnen och slocknade.

Hannahs Perspektiv.

   ”Justin!” ropade Pattie, jag satt i en utav köksstolarna och såg på när Pattie gjorde middag. ”Justin, det är mat!” skrek Pattie igen men inga fotsteg närmare sig eller något svar. Pattie suckade högt och såg sedan bedjande på mig, fort tittade jag omkring efter Kenny men såg inte skymten av honom.

   Med en suck ställde jag mig upp, ville inte svika Pattie och gick uppför trappan som ledde till övervåningen. Jag tog till höger och bort till Justins dörr, försiktigt knackade jag på men fick inget svar så jag öppnade så tyst jag kunde dörren.

   Därinne hittade jag Justin på sängen, han sov lugnt och jag kunde inte låta bli att le. Han var så söt när han sov, så fridfull, som om världen var problemfri. På lätta fötter gick jag fram till sängen och satte mig sedan bredvid honom, jag skakade försiktigt hans arm för att få honom att vakna men han stönade bara och mumlade något ohörbart.

   ”Justin” sa jag och skrattade tyst. ”det är mat”

   Han mumlade något igen och jag skakade försiktigt hans arm igen. Innan jag hann reagera omslöt hans hand runt min handled och han drog ner mig i sängen, med ett fast grepp runt min handleder så satte han sig över mig. Med busiga ögon såg han ner på mitt ansikte som måste se väldigt chockat ut.

   ”såååå… kan du berätta varför du vägrar att prata med mig?” frågade han och det tog en stund innan jag kunde svara. Dels för att jag fortfarande var i chock och för det andra en aning distraherad av hans plötsliga närhet. Hans ansikte som var några decimeter från mitt, hans kropp som pressades mot min. Jag förvånades av mig själv att jag inte fick panik eller blev äcklad efter allt jag varit med om, men det här var på något viss annorlunda. Jag visste att Justin inte skulle skada mig på det sättet.

   ”kan du svara på det?” mumlade han och lutade sig närmre mitt ansikte.

   ”det är mat” var det enda jag fick fram, han suckade och klev av mig. Tillsammans gick vi ner till köket och jag gick fort och satte mig på min stol, Pattie såg upp och tittade glatt på sin son.

”somnat?” frågade hon och jag nickade med ett leende.

   ”kan du?” frågade jag istället och Pattie nickade roat. Hon låste upp min silvriga armband och jag smekte lätt över handleden, jag gick mot dörren igen och gav sedan Pattie en tacksam blick innan jag gick ut och bort mot dörren där Justin och Kenny hade försvunnit in i. Jag gick fram till dörren och öppnade den försiktigt, jag möttes av Justin närmre än vad jag trodde. Han måste också ha varit på väg mot dörren. ”vi-”

   ”jag-” sa vi och började en varsin mening samtidigt, vi tystnade och generade skratt hördes från våra munnar.

   ”du först” sa Justin och jag såg blygt upp på honom.

Down by Jason Walker

Hannahs Perspektiv. 

   Generat bet jag mig i läppen. Hur i hela friden skulle jag säga detta till honom?

   "ehm... Justin, jag..." började jag men kom av mig när jag såg upp i hans ögon. Nu när jag visste vad alla känslor inom mig handlade om verkade de ha fördubblat sin kraft och jag fasade att jag snart skulle explodera.

   "jo, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här men..." jag började nervöst leka med mina fingrar och trampade smått på ställe. Jag svalde hårt och såg Justin i ögonen igen. "jag ville bara försäkra mig om att vi stod på samma plan" sa jag.

   "ja, det är nog bra" sa han och nickade.

   "ja, vi. Du och jag..." började jag men kom av mig igen.

   "vi har en jättefin vänskap" fyllde Justin in efter en stund. Klart! skrek det inom mig. Klart han inte gillade dig! Ingen vill väl ha en tjej som har blivit knullad av världens alla män, en billig slampa. Dessutom har han ju redan Snövit, trodde du verkligen att han skulle lämna henne för dig?

   Jag kände hur jag stod och stirrade på honom, fort tog jag kontroll över mitt ansikte och vände ner blicken i golvet.

   "precis" viskade jag tillslut fram, jag kände tårarna som brände bakom ögonlocken men bet ihop. "precis" upprepade jag och pressade fram ett leende.

   ”ehm… jag måste gå… på toa” mumlade jag fram innan jag gick kanske lite för fort ut ur rummet, men tårarna hotade med att spruta vilken sekund som helst. Jag sprang tillslut fram till dörren intill badrummet, slet upp dörren och stängde den fort igen.

   Jag låste och gick bort till duschen, jag satte på vattnet och sjönk ner på det kalla kakelgolvet. Jag lät tårarna rinna och hoppades att besvikelsen, sorgen och smärtan skulle rinna tillsammans med vattnet ner i avloppet. Varför? Varför?

Justins Perspektiv. 

   ”jag ville bara försäkra mig om att vi stod på samma plan” sa hon. Åh nej! Jag visste det, såklart hon inte hade känslor för mig. Hon hade ju för fan varit inlåst i ett rum i fyra år och blivit torterad av alla slags män. Trodde du verkligen att hon helt plötsligt skulle släppa det och gå vidare? Bara sådär. Tror du verkligen att du är så betydelsefull?

   ”ja, det är nog bra” sa jag en aning frånvarande.

   ”ja, vi. Du och jag…” sa hon men tystnade. Säg det bara! Gör det mindre plågsamt! skrek det inom mig.

   ”vi har en jättefin vänskap” sa jag själv för att slippa höra henne säga det. Hon såg storögt på mig och jag blev för ett ögonblick väldigt förvirrad. Sa jag fel? Men sedan log hon, kanske en aning slet men hon log.

   ”precis” mumlade hon. ”precis” jag nickade och kände hur det smärtade i bröstet av besvikelse. ”ehm… jag måste gå… på toa” sa hon sedan snabbt och försvann. Jag såg efter henne som hon försvann ut genom dörren, jag lutade huvudet något bakåt och slöt ögonen i hopplöshet.

   Varför? Varför?

†

Resten av kvällen såg jag inte Hannah igen, hon hade dessutom bett om att få dela rum med mamma istället. Något hon gjorde bakom min rygg, så ensam låg jag i sängen och tittade upp i det vita taket. 

   Hur kunde allt gå så snett? Hur kunde allt bli så himla jobbigt? Varför kunde jag inte ”nöja” mig med Selena och ”leva lycklig i alla mina dagar”? Varför skulle jag gå och få känslor för en tjej som troligtvis aldrig skulle släppa in en man i sitt liv. I en tjej som äcklades av tanken på ett förhållande, men jag kunde inte hjälpa det. Som hon lyser upp min värld med sitt leende och härliga skratt. Hon är äkta.

   Någonstans i alla mina tankar sjönk jag in i sömnen och vaknade sedan nästa dag utav solens strålar som sken in genom fönstret som Kenny hade dragit bort gardinerna ifrån.

   ”upp och hoppa!” sa han glatt där han stod bredvid fönstret. Jag stönade av ljuset och tröttheten.

   ”varför?” frågade jag.

   ”för att vi ska till Pencil of Promise om en och en halv timme” sa Kenny skrattande.

   ”vänta vad?!” skrek jag och sprang upp ur sängen. Jag hörde Kennys skratt bakom mig medan jag sprang in i badrummet. Damn it!

Hannahs Perspektiv.

   Jag vaknade av att någon försiktigt strök mig över håret, jag kisade med ögonen och såg att det var Pattie som satt på sängkanten. Hon log mjukt mot mig och jag log trött tillbaka.

   ”det är dags att gå upp gumman” sa hon och jag nickade till svar. Hon reste på sig och jag sträckte på mig i sängen, lederna knakade och knäppte men det var skönt. Jag ställde mig upp och såg ut genom fönstret och ner på människorna som sprang eller gick förbi nere på gatan. Bilarna som satt fast i trafiken och affärsdörrarna som öppnades och stängdes.

   ”här har du nya kläder Hannah” hörde jag Pattie säga bakom mig. Jag vände mig om och log stort mot henne.

   ”tack Pattie. Du borde verkligen inte göra dig besväret-”

   ”nej, sluta. Såklart du ska ha nya kläder” sa hon och höll upp handen, jag tystnade och log istället tacksamt. Jag gick fram till sängen där hon hade lagt fram kläder, där låg det ett vitt linne och någon svart cardigan. Jag log igen och tog på mig kläderna, det vita linnet var ganska långt, främst där bak och jag tittade mig i spegeln.

   ”vad fin du blev!” utbrast Pattie när hon kom in i rummet, jag tittade på henne genom spegeln och log.

   ”tack” sa jag lyckligt. ”här” sa Pattie när hon kom fram till mig vid spegeln, i handen hade hon ett par svarta klackar som var de finaste skorna jag hade sätt.

   Jag tittade storögt på henne. ”ska jag ha på mig dem här?” frågade jag fascinerat. Hon nickade glatt och satte ner dem på golvet, jag klev varsamt i dem och blev helt plötsligt den vanliga längden jag brukade ha.

†

Vi satt nu i bilen och jag kunde känna Justins blickar på mig. Jag hade försökt undvika honom hela dagen och bara dragit mig undan när han har försökt prata eller ta ögonkontakt med mig. Kunde han inte bara sluta stirra? Gjorde det inte ont nog?

   Bilen stannade, de klev alla ur och jag sist, jag höll mig intill Pattie och gick med sänkt huvud. Blixtarna kom och män med frågor.

   ”Justin! Justin!" "Vem är tjejen?" "Vad har hänt med Selena?" "Har ni gjort slut?" "Vad var hela grejen med handbojorna?”

   Jag suckade och gick närmre Pattie, vi kom in i den stora byggnaden och jag andades ut. De där männen med deras stora kameror var riktigt skrämmande. Vad ville dem mitt liv?

Justin gick runt hela kvällen, pratade, skrattade och gick på någon matta inför en stor grupp med fotografer. Han log och ställde sig i olika vinklar som männen eller kvinnorna skrek efter. Vad var hela grejen med detta? Varför ville de så himla gärna ta foto av honom? Justin fick efter ännu en längre stund gå bort från mattan och han gick fram för att krama sin mamma.

   ”vad blir vi av nu?” frågade han.

   ”hem” svarade Kenny trött. ”eller till hotellet” sa han sedan. Vi alla nickade och började gå mot bilen. Jag kände en hand som omslöt min handled och jag vände mig fort om för att mötas av Justins bruna ögon.

   ”vad vill du?” frågade jag fort.

   ”vad är det?” frågade han bara och hans bruna blick borrade in sig i min.

   ”det är inget, låt mig vara bara” sa jag och slet mig loss ur hans grepp. Fort skyndade jag mig efter Pattie, jag omslöt min handled där hans hand hade legat för några sekunder sedan. Varför kände han inte likadant? frågade jag mig själv och kände hur tårarna var på väg.

Justins Perspektiv. 

   ”det är inget, låt mig bara vara” sa hon och lyckades slita sig loss ur mitt grepp, förtvivlat såg jag hur hon skyndade sig efter mamma. Långsamt började jag gå efter gruppen. Varför ville hon inte ens prata med mig? Vad har jag gjort? Var det något jag sagt? Vad fick henne att hata mig?

   Med en tung suck gled jag in i bilen och såg sedan resten av turen hem ut genom fönstret. Jag kände att blickar var på mig men valde att ignorera, bilen stannade allt för snart och jag klev trött ur. Väl uppe i hotellrummet gick jag bort mot sovrummet och bytte fort om från kostymen jag hade haft till en vanlig t-shirt och ett par gråa mjukisbyxor. Jag höll precis på att vika ihop byxorna när dörren till sovrummet slängs upp och in genom dörren kommer Selena med ett rasande uttryck. Jag såg förvirrat på henne samtidigt som hon fort gick fram till mig.

   ”VAD ÄR DET HÄR JUSTIN!?” röt hon och dängde en tidning i bordet. Jag såg ner på tidningen och såg bilder från flygplatsen där jag hade lugnat ner Hannah efter att gått genom alla fans, bilder på våra händer som var in zoomade och runt våra handleder satt handbojorna, bilder på oss när vi var på stranden, vi skrattade och höll hand. Över bilderna stod stora rubriker om vad de trodde pågick.

   Jag vände blicken mot Selena igen som såg lika förbannad ut som innan, jag öppnade munnen men stängde den igen.

   ”KAN DU SVARA! VAD ÄR DET HÄR JUSTIN!?” skrek hon igen och jag såg hur det bildades tårar i hennes ögon.

ojojojoj! här kommer dramatiken! de två som inte fattar att den andra gillar den och sen Selena! :/

jaha, hur tror ni det här löser sig då? vad tycks? KOMMENTERA! :)

Aldrig hade jag varit med om något så härligt som när vattnet sköljde över mina fötter, lyckligt såg jag ner på mina fötter och viftade med de nu leriga tårna. Jag vände blicken mot horisonten och undrade varför jag hade sådan tur och fick vara med om detta. Jag måste vara världens mest lyckliga person just nu. 
   Jag vände sedan blicken för att titta på Justin, han måste känna exakt samma sak. Men han log inte, inte ens en liten dragning på munnen. Jag kände hur mitt leende svalnade och jag såg frågande på honom. Varför tittade han på mig sådär? Hade jag gjort något fel?
   Men han sprack upp i ett vackert leende och hans ögon glittrade, jag kände hur den konstiga hettan drog sig över mina kinder. Jag tittade fort ner i backen och önskade att det bara ville försvinna.

†

Vi gick längst vattnet som slog upp på stranden, jag skrattade lyckligt varje gång det sköljde över våra nakna fötter. Utan att jag var beredd lyfte Justin upp mig och snurrade runt oss, vinden blåste mitt hår och jag tjöt av glädje. Han ställde vingligt ner mig på marken igen men vi fick ingen balans och jag föll ner över Justin ner i sanden. Jag skrattade roat åt honom och lyfte på överkroppen så jag stod på alla fyra över honom. 
   "lyckat" sa jag och han log tillbaka mot mig med glimten i ögat. 
   "alltid" svarade han busigt. Jag föll ner bredvid honom och riktade blicken mot den molnfria himlen. Justin lyfte på överkroppen och såg ner på mig, jag vred huvudet och mötte hans hasselnötsbruna blick. 
   "är du lycklig?" frågade han och jag skrattade till. Va? Vart kom det här ifrån? Jag satte mig upp och kramade om honom, det kanske inte svarade på min fråga men det kändes bra. Han besvarade kramen, jag blundade och la mitt huvud på hans axel alldeles för tidigt drog han sig bakåt och såg på mig. 
   "är du det?" frågade han bekymrat. Ännu en gång skrattade jag. 
   "ja!" svarade jag lyckligt. "nu är jag det" han log ett bländande leende och jag kastade mig i hans famn, han föll bakåt och jag landade på honom. Jag blev liggande på honom och han skrattade i mitt öra. 
   "är du lycklig?" frågade jag honom.
   "jag är lycklig" svarade han mjukt. 
   "saknar du Snövit?" frågade jag och reste på mig, jag gled ner bredvid honom och halvlång på hans bröst. Han vände blicken upp mot himlen och jag granskade hans tänkande ansikte. Hans panna som fick en liten rynka, hans ögon som mörknade något och hans egna mungipa som sakna drog sig neråt. Var det en svår fråga? Den borde väl inte vara det, han älskade väl henne. Då borde väl svaret vara "ja", eller hur? 
   "jag vet inte" svarade han tillslut och jag rynkade pannan. Visste han inte? Vad menade han med det? Hade han ändrat sig angående hans känslor för sin flickvän? Varför?
   Jag kände en konstig behaglig känsla över att han inte visste, som om jag glädjes av att det fanns en möjlighet att han inte gillade Snövit på det sättet... Vad händer?
   Jag vände blicken mot havet och lät tankarna flyta. Vad menades med alla dessa känslor? Vad betydde dem? Det har aldrig funnits någon som har kunnat förklara det här för mig, när tiden har varit inne. Jag måste prata med Pattie.

   Jag kände Justins blickar som brände på huden och vände mitt huvud mot honom, han tittade med forskande ögon på mig och jag tittade lika allvarligt tillbaka. Den varma och behagliga känslan i magen kom tillbaka. Vad gör han med mig?

   Vi satt i sanden och pratade efter en dag av gående, skrattande och pratande. "är du rädd för att dö Justin?" frågade jag honom, jag vände huvudet mot honom och han såg roat på mig. 
   "va?" sa han och skrattade en aning.
   "ja. Är du rädd för döden?" frågade jag igen med en lätt ton. 
   "ehm..." sa han och funderade. "jag skulle inte välkomna döden imorgon direkt, men när jag har blivit gammal och levt mitt liv med allt som ingår. Så nej" svarade han och jag nickade förstående. Jag pillade på min mammas halsband och drog ut smycket och tittade på det. 
   "jag skulle få träffa min mamma" var det enda jag svarade och log stort av tanken. Min älskade mamma som jag saknade av hela mitt hjärta. 
   "är det hennes?" frågade Justin, jag vände blicken mot honom och såg att han tittade på smycket mellan mina fingrar. 
   "ja, det var hennes. Poliserna hittade det och gav det till mig när de ansåg att det inte behövdes i utredningen längre" sa jag och log mot honom. "det är det enda som jag har kvar av henne. Förutom mina minnen förstås" han log sorgset mot mig, jag smekte honom över kinden och jag stirrade nästan på hans kind. Den var så mjuk och len, jag glömde nästan att jag skulle säga något till honom. Men tvingade mig själv att sänka handen och slita blicken från honom.

   ”det är ingen fara. Jag har kommit över det” mumlade jag sedan, jag kände Justins hand som omslöt min och jag tittade på våra sammanflätade fingrar.

   ”Justin! Hannah!” ropade Kenny långt ifrån, Justin vände sig om för att titta på honom.

   ”dags att åka” ropade Kenny igen, Justin vände sig tillbaka igen och reste sig sedan ut, han sträckte ut händerna mot mig och hjälpte mig upp på fötterna. Med händerna svingande mellan oss gick vi bort mot Kenny, vi stannade till lite och jag kastade en sista blick på havet innan vi gick mot bilen.

†

Jag hade blivit fastlåst vid Pattie och hon gick glatt med mig in i rummet jag och Justin brukar sova i. Pattie ledde mig fram till sängen och vi slog oss ner mittemot varandra, hon log mjukt mot mig och jag log försiktigt tillbaka.

   ”vad har du på hjärtat, gumman?” frågade hon och la sin hand över min, jag såg ner på hennes hand och kände saknaden efter min egen mamma. Tårarna kom utan förvarning och ena sekunden satt jag där och tittade på hennes hand, den andra grät jag häftigt. Pattie omfamnade mig fort i sin famn och vaggade mig lite fram och tillbaka.

   ”så ja, så ja” sa hon lugnande, när jag hade lugnat ner mig lutade hon sig tillbak för att titta på mig.

   ”så, vad är det som har hänt?” frågade hon med en moderlig ton.

   ”jag vet inte vad som händer med mig, allt är helt kaos” sa jag snyftande.

   ”vad är det för känslor?” frågade hon och strök mig över ryggen.

   ”det är det som är grejen. Jag vet inte!” sa jag desperat. ”jag vet inte vad som händer inom mig, en massa känslor som jag aldrig har känt förut börjar helt plötsligt explodera”

   ”är det behagliga eller obehagliga?”

   ”det är varma, tilltalande och härliga känslor som får mig att vilja flyga” sa jag och märkte efteråt hur fånigt det lät, jag skrattade generat och jag hörde hur Pattie skrattade smått.

   ”det är helt naturligt i din ålder” sa hon tröstande. ”dessa känslor kommer i samband med kärlek till en annan person. Kärlek på en annan nivå än vän” jag såg förvånat upp på henne.

   ”så du säger att jag är… kär?” frågade jag tvekande.

   ”utan tvekan” sa hon och log strålande.

   ”i vem?” frågade jag förvirrat och Pattie skrattade.

   ”det har jag inget svar på, det är det bara du som kan svara på” jag suckade smått. ”men jag kan ju hjälpa till. Runt vem har detta hänt?” frågade hon.

   Justin, sa en röst inom mig. Jag förvånades över hur sant det var, runt Justin hade dessa känslor sprakat upp och fått mig att må allt annat än dåligt. Fort ställde jag mig upp och började gå mot dörren.

   ”jag måste prata med-” började jag säga tills jag ryktes tillbaka mot Pattie, jag såg irriterat ner på de silvriga armbanden men tittade sedan upp på Pattie.

   ”Justin” fyllde hon i och jag kände hur det hetta i ansiktet.

   ”kan du?” frågade jag istället och Pattie nickade roat. Hon låste upp min silvriga armband och jag smekte lätt över handleden, jag gick mot dörren igen och gav sedan Pattie en tacksam blick innan jag gick ut och bort mot dörren där Justin och Kenny hade försvunnit in i. Jag gick fram till dörren och öppnade den försiktigt, jag möttes av Justin närmre än vad jag trodde. Han måste också ha varit på väg mot dörren. ”vi-”

   ”jag-” sa vi och började en varsin mening samtidigt, vi tystnade och generade skratt hördes från våra munnar.

   ”du först” sa Justin och jag såg blygt upp på honom.

såååå.... där fick ni Hannahs syn på saken. så vad tror ni händer nu? vem väljer han? hur reagerar Hannah? tror ni hon skulle kunna vara redo för något som ett förhållande efter allt? vad tycks?

KOMMENTERA! :) 

PREVIOUS:  Vi klev sedan ut på sanden och jag såg ner på mina fötter som begravdes av den varma och sträva sanden som skrubbade mot min hud. Jag gick med Justin mot vattnet men tvekade när vi kom närmre, jag hade aldrig lärt mig simma och det var flera år sedan jag var i närheten av vatten på detta sätt.

   Nu när vi hade kommit närmre så såg jag hur vattnets skönhet kunde trollbinda dig till att tro att man var säker tills man kom för nära då de mörka och farliga vågorna som slog upp på stranden ville sätta tänderna i dig. Justin tittade på mig och kramade min hand, men små steg närmade jag mig vattnet och kände sedan det svala vattnet som sköljde över mina fötter. Jag skrattade över lyckoruset som rann genom min kropp.

Det som kom springande mot oss var en man, en stor man med argt ansikte och beslutsamt, fort bildades paniken i bröstet på mig. Han är efter mig! Han kommer för att föra bort mig!

   Mannen knuffa sig genom ringen av män och tacklade ner mig och Justin till marken, han landade som en stor sten över oss. Min rygg och armbåge tog smällen när vi landade, jag dunkade också huvud ganska hårt i asfalten när vi träffade marken. Snabbt började de andra männen fort dra i mannen över oss, jag sparkade och skrek för mitt liv och jag kände hur en hand träffade mig hårt i ansiktet och allt blev svart.

Justins Perspektiv. 

   Mannen kom från ingenstans, ena stunden stod jag upp den andra stund föll jag ner på den hårda asfalten med den stora mannen över mig, Hannah drogs med i fallet och jag kunde höra hur hon skrek. Jag försökte förvirrat se vad som hände men det var människor överallt, jag vände mitt huvud åt sidan för att hinna se mannens hand som frenetiskt försökte göra skada på någon utav oss och lyckades träffa Hannah i ansiktet. Hennes huvud föll slappt ner mot marken ingen och hon blev liggande.

   ”Hannah!” skrek jag och försökte sätta mig upp, mannen som hade attackerat blev nu bortsläpad av flera säkerhetsvakter. Jag satte mig fort upp och flera andra tog tag om mina armar för att hjälpa mig upp, men jag slet mig loss och nådde fram till henne. Hon var medvetslös och jag såg hur det hade runnit blod från hennes näsa.

   Jag bet mig i läppen och rynkade pannan, jag lyfte sedan upp henne i min famn och reste på mig. Jag kunde höra mina fans som ropade på mig men deras röster lät svaga och som om de kom långt bortifrån, med min blick fäst på Hannahs ansikte gick jag med beslutsamma steg mot bilen.

†

Jag hade Hannahs huvud i mitt knä, efter att ha tvättat bort blodet från hennes ansikte, och såg ner på hennes ögon i hopp om att hon skulle slå upp dem. Jag hörde fotsteg som närmade sig och jag tittade upp, i dörröppningen stod mamma med ett sorgset ansikte.

   ”har hon vaknat ännu?” frågade hon försiktigt, jag vände min blick till Hannahs ansikte igen innan jag svarade.

   ”nej” svarade jag kort och vasst. Jag vet att jag inte borde vara otrevlig mot mamma, det var inte hennes fel att detta hände men jag kunde inte rå för det. Varför just med henne?

   Mamma måste ha förstått att jag inte ville prata för att efter en stund hörde jag hennes steg som försvann bort. I mitt knä stönade Hannah till innan hennes ögonlock fladdrade till och hon öppnade sina ögon, i någon sekund såg hennes klistrallklara grönblåa blick in i mina innan hon fick ett panikslaget uttryck.

   ”du är okej, han är borta och vi är tillbaka på hotellet. Inget kommer skada dig, lugn” började jag fort rabbla för att lugna ner henne samtidigt som jag tröstande strök hennes kinder. Hon andades hakigt och stötvis ett tag innan hon fick jämn andningen och slappnade av.

   ”han var ute efter mig” hörde jag henne viska.

   ”det tvivlar jag på” svarade jag och såg ner på hennes ansikte som nu hade borrat ner sig i min mage. Jag strök henne över håret och lekte lite med hennes toppar, jag såg ner på henne igen och såg att hon nu hade somnat mot min mage. Jag log roat och satte fast en hårslinga bakom hennes öra. Jag böjde mig ner och kysste lätt hennes panna.

   ”godnatt”

Hannahs Perspektiv.

   Jag vaknade i ett mörkt rum och jag fasade ett tag över att jag låg i ett rum i en utav Marks många lägenheter och att Justin bara var en dröm. Men när jag kände Justins hand mot min och hans andetag i min nacke slappande jag av, han var riktig.

   Hans arm gled runt min midja och hans arm kramade mig bakifrån, jag såg förundrat ner på hans arm och undrade just vad som hade hänt. Jag strök Justins arm med fingertopparna och bildade fina mönster, jag kände hans värme som strålade mot min rygg och jag kunde inget annat än att le.

   Varför hade jag aldrig fått leva ett normalt liv? Ett normalt liv där inget utav det här hade varit nytt och förvirrande. Ett normalt liv där jag inte var ständigt rädd. Ett normalt liv…

†

”vad händer idag?” frågade Pattie när vi alla satt och åt frukost, jag hade bara tagit en tugga på min macka sedan hade min mage varit mer än full.

   ”stranden, tänkte jag” svarade Justin. ”även fast man kanske inte kan bada så tänkte jag lugn och ro” Pattie nickade och jag kände hur jag log, stranden. Den jag knappt kommer ihåg, men jag tror jag hade älskat den.

   Vi körde in på en parkering och Justin drog på sig ett par solglasögon och satte en röd keps på huvudet, bilen stannade och han öppnade dörren. Tillsammans klev vi ur och han drog sedan med mig bort från parkeringen och fram till sanden, jag drog häftigt efter andan av synen som vi mötte. Det turkos färgade vattnet, den gulvita sanden och den lysande solen högst upp på himlen och som kastade kristaller ner i vattnet. Jag stirrade som hypnotiserad ut på det stora blå, det tog aldrig slut, det som lugnt flöt runt i evigheter.

   Bredvid mig klev Justin ur sina skor och bar dem sedan med sina fingrar. Han såg på mig och jag förstod att han menade att jag också skulle ta av mig, jag klev ur de svarta sandalerna som jag hade fått låna av Pattie och bar dem sedan i min hand som Justin.

   Vi klev sedan ut på sanden och jag såg ner på mina fötter som begravdes av den varma och sträva sanden som skrubbade mot min hud. Jag gick med Justin mot vattnet men tvekade när vi kom närmre, jag hade aldrig lärt mig simma och det var flera år sedan jag var i närheten av vatten på detta sätt.

   Nu när vi hade kommit närmre så såg jag hur vattnets skönhet kunde trollbinda dig till att tro att man var säker tills man kom för nära då de mörka och farliga vågorna som slog upp på stranden ville sätta tänderna i dig. Justin tittade på mig och kramade min hand, men små steg närmade jag mig vattnet och kände sedan det svala vattnet som sköljde över mina fötter. Jag skrattade över lyckoruset som rann genom min kropp.

jag vet, kort kapitel ! :/ men vad tror ni händer på stranden? :) vad tycks? KOMMENTERA !

Ännu en gång behövde vi tränga oss genom den fasansfulla gruppen av hysteriska tjejer och männen med kamerorna. Jag kved till av synen och jag kände att Justins grepp om min hand blev hårdare.

   "lita på dem" sa han lågt till mig och jag förstod att han menade de silvriga armbanden.

   "ledsen, men jag har tillits problem" svarade jag och han skrattade till.

   "lita på mig då" sa han och jag såg upp på honom, han såg uppriktigt in i mina ögon och log svagt. Jag nickade försiktigt, fängslad av hans gyllenbruna blick och följde efter honom ut i havet av människor. Här var tjejerna ännu värre än de vi hade stött på i Atlanta, de slet tag i kläderna vi hade på oss och tryckte sig mot oss så vi kunde röra oss några centimeter i taget.

   Jag såg skrämt runt på tjejerna som försökte röra Justin, varför gjorde dem såhär? Hade varenda kille det här problemet? Hade tjejer verkligen sjunkit gå lågt att de bokstavligen jagade killar? Vi nådde äntligen den svarta bilen och vi hoppade fort in och dörren stängdes. Resten kom in i bilen och vi började rulla.

   "vad är deras problem? Vad vill dem? Har de inga egna liv eller?" utbrast jag högt och såg bak på den stora gruppen av tjejer som hade sprungit efter ett tag. Bakom mig hörde jag låga skratt.

   "de är mina fans" sa Justin bredvid mig, jag vände mig förvirrat mot honom.

   "dina vaddå?" frågade jag.

   "mina fans, jag sa ju det förut. Jag är känd och kändisar har fans" sa han och jag stirrade tillbaka på honom.

   "men de är ju galna!" sa jag och han skrattade.

   "det är deras sätt att visa att de älskar mig" förklarade han.

   "oj, någon som har blivit självsäker?" frågade jag spydigt och skratt hördes igen. Justin såg på mig med en sarkastisk blick.

   "det är inte jag som skriker 'jag älskar dig, Justin' utan dem” svarade han.

   "nä nä, vi säger så" sa jag och klappade honom på handen, han stönade och jag kunde inte låta bli utan skrattade.

†

"mamma, kan du ta över? Jag måste duscha" ropade Justin till sin mamma. Pattie kom glatt trippande in i vårt sovrum i det stora hotellrummet som vi hade fått. Jag hade aldrig sett något liknande, allt var så prydligt och vackert.

   Pattie låste upp Justins armband och låste den sedan runt sin egen, Justin log vänligt mot henne och gick sedan fram till sin resväska. Jag och Pattie blev sittande i sängen och såg på när Justin gick runt i rummet tills han försvann in i badrummet.

   "vad är Someday?" frågade jag Pattie, jag hade lagt på minnet det vi skulle göra här och visste inte vad något utav det var för något.

   "det är Justins parfym för tjejer" svarade Pattie och log.

   "har han gjort en egen parfym?" frågade jag förvånat.

   "ja, Justin har gjort mycket han" svarade Pattie och jag kunde se hur hela hon strålade över hur stolt hon var över sin son. Jag log och önskade själv att jag hade en familj som kunde vara stolt över något jag hade åstadkommit med här i livet, men inget sådant för Hannah Davids inte. Efter en lång stund kom Justin ut ur badrummet igen, klädd i nya byxor och tröja. Han låste upp armbandet på sin mamma och låste den om sig själv igen, jag suckade.

   "jag känner mig som en bebis" sa jag och han skrattade.

   "japp, du är en bebis. Min bebis" sa Justin och log gulligt mot mig, jag fnös och han skrattade smått.

Justins Perspektiv. 

   "vi åker om tio!" hörde jag Scooter ropa genom det gigantiska hotellrummet slash sviten vi bodde i under vistelsen i New York.

   "okej!" ropade jag tillbaka och vände mig mot Hannah som hade somnat sedan en stund tillbaka. Jag log svagt och granskade hennes sovande ansikte, hon var vacker. Det var det inget tvivel om, hon hade naturlig skönhet, skönhet som kom genom hennes personlighet och utstrålning inte genom skönhetsprodukter eller annat skräp. Jag skakade försiktigt hennes arm och hon slog trött upp ögonen.

   "vi ska åka nu sömntuta" sa jag och jag såg hur hon nickade svagt.

†

Vi körde upp på baksidan av den stora gallerian och utanför hade fans flockats runt ingången men hölls på plats utan metall staketen och vakter. En flock med män, säkerhetsvakter, kom fram till bilen för att följa med oss fram till dörren. Jag såg hur Hannah lutade sig bakåt mot mig i sitt säte bredvid, hon stirrade mot bilfönstret där ena mannen kom för att öppna. Han öppnade dörren och de öronbedövande skriken från mina fans trängde igenom.

   Något annat verkade ändras i hennes ögon, hon beslöt sig för något och innan jag hann reagera drog hon med mig ur bilen med hjälp av handbojorna och sprang. Hon sprang fram till den grå bakdörren, slet upp den och vi kom in i en kort korridor. Hon fortsatte springa och jag fick hänga med så gott jag kunde.

   "Hannah, stanna!" ropade jag för att bryta genom hennes panikslagna tillstånd. Hon stannade tvärt och jag hann inte själv stanna utan sprang rakt in i henne och jag kände hur vi föll till golvet i en hög. Jag stönade svagt och jag kände hur Hannah rörde sig under slash bredvid mig. Röster och fotsteg närmade sig oss och jag hörde Scooter och mammas oroade röster.

   ”Justin! Justin!” mitt namn ljöd genom korridoren och jag stönade till svar, jag tror jag hade fått Hannahs armbåge i sidan när jag landade halvt på henne.

   ”är ni okej?” hörde jag mamma fråga när de kom fram till oss, jag rullade runt och hamnade med ryggen på golvet.

   ”jag är okej” svarade jag och gned mig i sidan där det dunkade smått av smärta, jag vred på huvudet för att se på Hannah som såg skuldmedvetet på mig.

   ”jag är jätte ledsen” sa hon svagt och jag såg hur det bildades tårar i hennes ögon.

   ”nej, nej. Det är ingen fara med mig och jag förstår” sa jag snabbt och strök bort en tår från hennes kind med min tumme, men det rann bara ännu fler nerför hennes kinder. ”gråt inte” sa jag till henne och strök bort fler tårar, hon snörvlade till och andades djupt in och ut.

   ”ingen kommer skada dig eller hämta dig” försäkrade jag henne och jag såg till att hon hade lugnat ner sig innan vi reste på oss och kom på upp på fötterna.

Hannahs Perspektiv. 

   Jag hade aldrig varit så rädd som när männen kom fram till bilen och det enda som skrek i mitt huvud var. De är ute efter dig! Spring! Och det var just det jag gjorde, Justin hade snällt tröstat mig där på golvet även fast han borde vara arg på mig, arg för att jag hade gjort honom illa och arg för att jag var ett sådant besvär hela tiden. Men han hade bara sett oroligt på mig, sagt tröstande ord och struckit bort mina tårar som envisades med att rinna.

   Justin stod nu och pratade med någon man om något som jag inte brydde eller la särskilt mycket energi på, utan jag ställde mig lite halvt bakom honom och såg runt på allmänheten istället. Män och kvinnor sprang runt och ropade ibland saker till varandra och papper gavs och mitt i allt stod vi.

   ”okej, mamma!” hörde jag Justins röst ropa och jag rycktes till verkligheten. Pattie kom fram till oss och jag såg att hon hade den lilla silvriga nyckeln i handen igen, hon låste upp Justins armband som hon hade gjort i morse och låst det silvriga armbandet runt sin egen handled igen.

   Justin försvann bort med mannen han hade pratat med och efter en stund visades vi till ett utrymme där vi kunde se hur Justin ställde sig på en rosa matta, bredvid honom stod en stor lila box med en stor blomma eller något. I handen hade han en liten flaska och bakom honom hängde det en lila duk där det stod hans namn plus ”Someday” och sedan ”Macy’s” överallt.

   Framför honom stod en grupp män med kameror och det blixtrade konstant från dem, Justin gjorde det han skulle sedan gick han av och vi gick bort till honom. För andra gången idag tog han över för sin mamma igen och jag blev fast kedjad med honom igen.

   Vi var i den lilla korridoren igen på väg ut ur den stora byggnaden och jag våndades lite över vad som skulle hända nu, skulle alla män komma? Vi kom fram till dörren och Justin stannade mig och vände mig sedan mot honom.

   ”okej, de där männen som du sprang från i morse är säkerhetsvakter. De är där för att säkert hjälpa oss fram till bilen, de kommer inte kidnappa dig eller skada dig. De kommer enbart skydda dig. Förstår du?” jag nickade svagt men var fortfarande otroligt tveksam inför detta.

   Justin vände sig mot Scooter och nickade, de öppnade dörren och jag kunde känna Justins hand som omslöt min och gav den sedan en kram. Jag svalde och följde med gruppen ut, jag såg männen som hade samlats runt dörren för att enligt Justin följa oss till bilen. De bildade en slags ring runt oss och vi började gå mot bilen, helt plötsligt bröt helvetet ut och jag kunde se hur något bröts i ringen av män och något kom springande.

ooooohhhh.... vad tror ni händer nu? nu har ni något att fundera på tills ikväll när nästa kapitel kommer upp. :)

så håll utskik fellas ! :) Kommentera ! :)

Tjejer överallt, män med sina kameror vars blixtrar gjorde mig blind och vi som försökte ta oss genom allt det här. Jag klängde mig skräckslaget fast vid Justins arm och kämpade med att inte skrika rakt ut. Tjejernas armar sträcktes sig efter oss och fick ibland tag i tyg som de försökte hålla sig fast vid. 
   "Justin!" "Justin, vi älskar dig! Justin"
   Tjejerna skrek och ropade hans namn tills jag trodde jag skulle bli döv också. Tjejerna trängde sig närmre och vi blev mer ihop tryckna än någonsin. Jag kände hur jag svagt började hyperventilera av allt som hände. 
   "vem är slampan? lämna Justin ifred!"

   Hörde jag någon skrika och jag rynkade pannan. Var det mig dem menade? Var det mig dem ropade på? Jag kände hur ögonen tårades av orden jag fått höra, vilket gjorde att andningen inte blev lättare. Vi kom tillslut fram till dörren och kom in i byggnaden där det inte var lika många människor och vi fick utrymme. 
   "Hannah!" sa Justin högt men hans röst verkade alldeles avlägsen, jag vände undrande huvudet mot honom men såg att hans ansikte bara var någon decimeter från mitt eget. Han la sina händer på mina kinder och såg mig i ögonen, min arm lyftes av silver armbandet och den blev slappt hängande i luften. 
   "släpp läppen och andas" sa han lugnt men tydligt. Det var då jag märkte att jag hade bitit tag i min läpp och höll andan, jag såg in i hans gyllenbruna ögon och släppte läppen och andades ut. Det flimrade till framför ögonen på mig och jag kände att Justins grep runt mitt ansikte blev en aning hårdare för att jag inte skulle falla. När jag kunde se tydligt igen gav han mig ett litet leende och släppte mitt huvud. 
   "lita på dem här, du kommer aldrig försvinna" sa han sedan och höjde på armen vilket gjorde att min också höjdes. Jag log svagt mot honom och andades in. 

Justins Perspektiv.
   Vi kom in i byggnaden och jag vände mig oroligt om mot Hannah, jag gissade att den lilla gången mellan bilen och flygplatsen hade varit påfrestande för henne. Jag förvånades då inte när hennes ansikte var blek och hon hade bitit tag i sin läpp.
   "Hannah!" sa jag för att få hennes uppmärksamhet och hon vände frågande sitt huvud mot mig. Jag kupade mina händer runt hennes kinder och såg henne i ögonen, hennes ögon utstrålade ängslan och rädsla. Jag försökte själv utstråla lugn för att hon skulle förstå att ingen eller inget skulle skada henne. 
   "släpp läppen och andas" sa jag klart och tydligt. Hon såg mig i ögonen en stund innan hon släppte taget om sin läpp och andades häftigt ut. Jag kunde se hur hon blev tom i blicken och jag behövde hålla hårdare om henne när hennes knän gav en aning vika. Hon kom tillbaka efter en stund och jag log mjukt mot henne och släppte hennes ansikte. Hon log försiktigt tillbaka och andades in. 

   "lita på dem här, du kommer aldrig försvinna" sa jag och höjde roat armen vilket gjorde att hennes också höjdes, hon log mot mig och jag kunde se hur hon himlade med ögonen. Med leenden på läpparna vände vi oss mot de andra men stelnade till.

   Mitt crew stod i en grupp en bit bort och tittade på oss, en del med forskande blick, andra med överraskade, andra med roade, sedan hamnade min blick på mamma som bara såg glad ut. 
   "vad?" frågade jag och såg trött på dem. De alla skakade bara på huvudet men jag såg hur Ryan fnissade lite och mumlade något till Dan som också fnissade. Jag suckade men såg sedan vänligt på Hannah som tittade frågande tillbaka.

   Jag skakade bara på huvudet och log, vad menade de alla med det där? Vad trodde de? Att det var något mellan mig och Hannah? Jag gillade inte ens henne på det sättet, tänkte jag och sneglade på henne där hon gick bredvid mig. På hur hennes långa bruna hår guppade när hon gick, på hur hennes vackra grönblåa ögon följde fascinerat saker som vi gick förbi, på hur hon sken upp i ett bländande leende när småbarn skuttade glatt förbi oss. Jag kände hur jag fylldes av en varm känsla, en känsla som jag aldrig hade haft i Selenas närvaro. 
   Eller? frågade jag mig själv och rynkade pannan.

†

Vi gick genom allt som man behövde göra på en flygplats, checka in, gå genom metalldetektorerna, vänta på att gaten skulle öppna. Det vanliga... 
   Vi satt nu i flygplanet och jag började nästan undra när Hannah skulle börja hyperventilera och bita sig tag i stolen med naglarna. Men hon såg sig enbart nyfiket ut genom fönstret och log glatt. När planet väl började rulla tittade hon sig vaksamt runt och började se ängslig ut.

   Jag grep tag i hennes hand och hon vände fort blicken mot mig, jag log lugnt mot henne och hon andades djupt in och ut. När planet började åka fortare kramade hon min hand hårt och knep ihop ögonen, jag smekte lugnt hennes handrygg med tummen. När planet hade lyft och flugit en stund öppnade hon ena ögat och sedan det andra. 

   "lever vi?" frågade hon och jag skrattade. 
   "japp, fullt levande" svarade jag roat, hon vände på huvudet och tittade ut genom fönstret. Hon flämtade till och tittade ut med stora ögonen. 
  "wow" hörde jag henne mumla.

Patties Perspektiv. 
   Jag vände mig halvt om för att snegla på Justin och Hannah som satt snett bakom oss. Deras händer var sammanflätna och de båda skrattade åt något, jag vände mig om igen med ett svagt leende. 
   "Scooter. Vad tycker du om…" frågade jag och nickade med huvudet bak mot dem, vi vände oss om igen och nu satt Hannah och tittade fascinerat ut genom fönstret och Justin granskade henne roat. Vi vände oss samtidigt om igen och tittade framåt.

   ”ja du, jag vet inte” svarade Scooter. ”men de verkar tycka om varandras sällskap i alla fall. Enligt det lilla jag fick höra om Hannahs bakgrund så drar jag slutsatsen till att hon inte har den största tilliten till killar” sa Scooter och såg menande på mig, jag nickade förstående.

   ”men bara de inte komplicerar till det för sig” sa jag bekymrat.

Hannahs Perspektiv.

   Vi var upp i luften, vi flög i luften. Jag kunde inte tro att jag faktiskt satt på ett flygplan och var på väg till en annan stad. Den första delen av flygningen satt jag endast och tittade ut genom fönstret och tittade fascinerat på de vita molnen och himlen.

   Sedan sov jag en stund och vaknade med huvudet mot Justins axel, jag försökte sätta mig upp men märkte då att han hade sitt huvud på mitt. Så jag satt kvar för att inte väcka honom, jag såg ner på min hand och såg att vi fortfarande inte hade släppt varandras händer och jag kände hur jag sprack upp i ett litet leende över synen.

†

En röd lampa lös i taket och en röst började prata, jag såg mig förvirrat omkring och skakade liv i Justin.

   ”va? Va?” upprepade han förvirrat.

   ”Justin! Vi kommer dö!” utbrast jag skräckslaget.

   ”va?” frågade han igen och tittade sig omkring, han såg upp på den röda skylten och lyssnade på slutdialogen för rösten som kom från ingenstans. Han skrattade till och såg på mig.

   ”vi kommer inte att störa och dö. Vi går inför landning” svarade han roat och just då började planet sjunka och jag såg utanför hur vi kom närmre och närmre marken. Jag klämde att jag hade om Justins hand och jag såg ur ögonvrån hur han fick spänna sig för att inte stöna av smärta.

   Planet landade på marken och vi guppade lite, jag satt som paralyserad och bara stirrade ut genom fönstret. Jag hade inte ens märkt att alla hade börjat gå av för än Justin skakade mig till liv.

   ”det är dags att gå av nu” sa han vänligt, jag nickade stumt och ställde mig upp på svaga ben. Lamt gick jag längst gången och ut genom dörren, ett bländande ljus träffade mig och jag satte snabbt upp handen för att skymma solen.

   ”välkommen till New York” sa Justin glatt i mitt öra.

fick tyvärr inte in fler bilder för jag måste springa nu. ska på öppet hus! :)

men hoppas ni gillade kapitlet och jag hoppas det inte var några stavfel.

men vad tror ni händer i New York? vad tycks? Kommentera! :) 

"vad gör du!?" frågade jag panikslaget.

   ”går och lägger mig” svarade Justin oförstående.

   ”här!?” utbrast jag och pekade på sängen.

   ”ja, vart annars?” frågade han och höjde armen och visade det silvriga armbandet, min arm följde efter hans rörelse. ”min arm är inte 25 meter lång, så om du så gillar det eller inte så behöver vi sova i samma säng. Men var inte orolig, jag kommer inte röra dig” sa han och höjde armarna i en avväpnande gest.

   Vi låg nu i sängen på en varsin kant, med armarna sträckta mot mitten. Vi hade stått bredvid varandra och borstat tänderna och Justin hade skrattat roat åt våra trötta och uttryckslösa ansikten och jag skrattade med honom.

   När det sedan var dags att byta om la jag handen över mina ögon och lät min arm dras med medan han tog av och på sig pyjamas. Hans t-shirt fick han dock ha kvar eftersom ingen av oss fick av oss tröjorna, han såg sedan bort när det var min tur att ta av mig jeansshortsen jag hade på mig. Den vita t-shirten fick jag ha kvar och kröp sedan ner under täcket, han vände sig mot sängen och la sig ner han också. Pattie hade kommit in och sagt god natt och sedan släckt lampan.

   Justin hade nu somnat och andades med lugna och tunga andetag, jag var klar vaken och såg upp i taket. Jag vände försiktigt på huvudet och tittade på hans bröst som höjdes och sänktes vid hans andetag, på hans ansikte som var avslappnat och… sött. Jag suckade och vände upp blicken mot taket igen. Ordet ”ensam” ekade i huvudet på mig.

Justins Perspektiv. 

   Jag slog försiktigt upp ögonen och kände någons andetag mot min hals. Jag blickade ner och såg Hannahs huvud som låg precis under mitt, vi låg bara några centimeter från varandra och vi höll varandras händer som igår. Jag granskade hennes ansikte som var ledigt och fridfullt, hon andades in djupt en gång och andades sedan ut.

   Jag såg hur hennes ögonlock fladdrade till precis som de brukar göra innan man öppnar dem helt, jag blundade snabbt. Hon jämrade sig svagt som man brukar göra när solen skiner en rakt i ögonen och det svider. Jag kände hur hon lyfte lite på sig och vred på sitt huvud, hon la sig ner igen och jag kunde känna hennes andetag mot min hals igen.

   Jag förundrades över att hon inte drog sig undan, men en del av mig var glad att hon inte gjorde det. Jag ville att hon skulle ligga nära, jag ville ha henne i min famn och krama hennes trasiga kropp. Jag kämpade med att inte rynka pannan åt mina tankar som kom från ingenstans. Vad är det du säger, Justin? Du har ju Selena, skärp dig! Ja, Selena som nu var i Paris och hade konsert, Selena som var flera hundratals mil härifrån.

Hannahs Perspektiv.

   Jag vaknade med ryck upp ur den hemska drömmen, Mark hade jagat mig i en skog i vad som kändes som evigheter. Han slutade aldrig, jag jämrade mig svagt när solen sken mig rakt i ögonen och mina ögon tårades. Jag lyfte lite på över kroppen och såg mig omkring, det var då jag märkte att jag låg närmre Justin än vad jag hade gjort när jag hade somnat. Jag la mig försiktigt ner på kudden igen för att inte väcka honom, jag granskade hans sovande ansikte och log svagt.

   Jag hade aldrig sovit med någon annan i en säng förut, det hade alltid varit jag i mörkret och repen. Aldrig med någon som sände ut värme och andades i takt med mig och jag… gillade det. Det var… mysigt. Jag rörde lite på min hand och kände hud mot mina fingertoppar, jag såg ner på min hand och såg att Justins hand kramade min egen. Jag tittade förundrat ner på våra händer, detta hade jag som mycket annat aldrig gjort förut. Hållit någon annans hand.

   Jag rörde tummen lite över hans handrygg och förvånades över den mjuka huden. Även detta var… mysigt. Att hålla någons hand kändes bra, det kändes lyckligt. Justin vred på sig i sömnen och hans fingrar gick mellan mina och kramade dem.

Justins Perspektiv.

   Hennes fingertoppar strök mot min handrygg och jag hörde hur hon andades in sedan blev hon stel och tyst. Efter en stund kände jag hennes tumme som smekte min handrygg, jag låtsades vrida lite på mig och jag flätade samman våra fingrar. Det kändes bra att hålla hennes hand. Vilket det inte borde göra, men det gjorde det. För mig hade alltid hållit hand på detta sätt varit något heligt som man gjorde med sin flickvän eller pojkvän.

   Och Hannah var inte min flickvän, men ändå så kändes det… rätt. Rätt på så många sätt. Jag slog försiktigt upp ögonen igen och mötte hennes grönblåa blick, hon gjorde ingen ansats till att skrika rakt ut av våran närhet utan såg bara stumt tillbaka på mig.

   ”god morgon” mumlade jag hest.

   ”god morgon” viskade hon utan att ta bort blicken från mig. Jag log svagt mot henne.

   ”sovit gott?” frågade jag och jag såg hur hon svagt skakade på huvudet. Jag rynkade smått på pannan. 

   ”mardröm?” frågade jag bekymrat, hon nickade. ”Mark?” hon nickade igen, jag kramade hennes hand. ”han kommer inte tillbaka” hennes ögon fylldes lite av tårar och hon svalde.

   ”tänk om han gör det då?” frågade hon svagt.

   ”han gör det inte” svarade jag bestämt. ”inte om jag har ett ord med i spelet”

†

Idag i studion skulle Boyz II Men komma, eller i alla fall Shawn Stockman som skulle sjunga den största delen i Fa La La av dem. Jag var otroligt stolt över alla artister som jag hade fått med på albumet, Usher, Boyz II Men, Mariah Carey, Busta Rhymes. Jag såg på Hannah som satt och tittade ut genom fönstret som hon alltid gjorde när vi åkte bil. Handklovarna satt fortfarande runt våra handleder och hon verkade rycka till lite varje gång våra fingrar möttes.

   Varför visste jag inte, hon hade varit lite frånvarande sedan i morse. Har inte velat se mig i ögonen sedan vi hade gått upp ur sängen och jag blev nästan galen, jag ville få en blick, ett leende, vad som helst. Bilen stannade och jag rycktes ur mina tankar.

†

”Justin!” utbrast Shawn glatt när han kom in i studion.

   ”Shawn!” hälsade jag lika glatt, jag kramade hon lite lätt med ena armen eftersom min andra var sammanlänkad med Hannahs och hon hade fort backat när en främling kom in i rummet. Nu hade hon vant sig lite vid de andra killarna och verkar ha kunna slappna av något med nu var hon på helspänn igen.

   ”och vem är denna sköna dam?” frågade Shawn sedan och såg på Hannah. 

   ”detta är Hannah, hon är otroligt blyg” förklarade jag åt hans frågande blick om hennes uppspärrade ögon och skrämda ansikte.

   ”och detta?” frågade han och tittade på handklovarna. Jag skrattade till.

   ”ehm… tja, ny accessoar” svarade jag och flinade. Shawn skrattade till och tog sig om magen.

   ”du är rolig du, Bieber” svarade han och klappade mig på axeln.

Hannahs Perspektiv. 

   Den mörka mannen var okänd och därmed skrämmande. Hela dagen hade jag precis som igår gått med Justin fram och tillbaka mellan de båda rummen, den mörka mannen hade även varit därinne och sjungit. Han var bra, men jag tyckte Justin var bättre. 

   ”okej, informationsdags!” ropade Scooter och alla vände blicken mot honom.

   ”jag tänkte gå genom det som händer nu i helgen” förklarade han och jag kunde se hur Justin nickade. ”okej, vi flyger till New York för att du ska lansera ”Someday” på Macy’s, sedan får vi en dag ledigt. På söndagen så är det en gala för Pencil Of Promise, sedan åker vi hem och då är det fullrulle med albumet igen” sa han och log glatt. Jag såg mig förvirrat omkring på dem. Skulle vi resa!?

mellankapitel. hm... hur tror ni Hannah hanterar resandet? :)

vad händer i New York? vad tycks? kommentera! ♥

   ”du somnade och det är dags att åka till studion” jag nickade förstående och vände på huvudet mot Hannah, mot låg på min arm och sov lugnt. Hennes fingrar var fortfarande sammanflätade med mina och jag log smått, i bakgrunden hörde jag mammas steg som försvann bort.

   Jag satt och granskade våra händer när jag såg de ljusa ärren på hennes handleder och rynkade pannan en aning. Hur skulle jag kunna hålla koll på henne och se till att hon inte försöker ta självmord när jag vänder ryggen åt? Jag log busigt när tanken slog mig och jag reste mig försiktigt ur sängen, utan att väcka henne. Jag gick ut ur rummet och bort mot vardagsrummet.

   ”Kenny!?” ropade jag.

Hannahs Perspektiv. 

   Jag sträckte ut mig i den varma sängen och suckade lyckligt. Jag öppnade försiktigt ögonen och såg Justin som satt på sängkanten, han log mjukt mot mig.

   ”dags att åka, hjärtat” sa han och jag förvånades över hans ord. Aldrig hade någon kallat mig något sådant. Jag log försiktigt tillbaka mot honom och satte mig upp, jag sträckte lite på ryggen och gäspade. Jag klev ur sängen och sträckte även på benen så det knakade i lederna, jag såg förvånat på Justin som skrattade till. Jag tittade chockat ner på mina ben och förundrades över ljudet de kunde åstadkomma.

   Med Justin bakom mig gick vi ut i rummet och bort mot rösterna som kom från köket. Något svalt och hårt slöt sig runt min handled och jag såg något panikslaget ner. Runt min handled hade ett silvrigt armband slutit sig, ihop kopplad med mitt armband var det en kedja som var någon decimeter. Som sedan kopplade ihop sig med ett silvrigt armband runt Justins handled.

   "vad i..." yttrade jag.

Justins Perspektiv.

   Nöjt gick jag in i rummet igen med den ena handkloven runt min handled, jag såg på den andra som snart skulle sitta runt Hannahs. Kenny hade varit tveksam till att ge mig dem men när jag berättade min plan gav han efter. Jag gick in i rummet och såg att hon fortfarande sov, jag satte mig på sängkanten lagom för henne att sträcka på sig och hennes ögonblick fladdrade till innan hon öppnade ögonen.

   Hon tittade upp på mig och jag log vänligt mot henne.

   ”dags att vakna, hjärtat” sa jag och hon log svagt tillbaka mot. Hon satte sig sedan upp och sträckte försiktigt på ryggen och gäspade trött, hon reste sig från sängen och sträckte ut sina ben. Hennes ben knakade till, hon tittade förvånat på mig och jag skrattade till. Sedan vände hon blicken till sina ben. Jag gick efter henne ut ur rummet och bara någon meter in i korridoren satte jag försiktigt handkloven runt hennes handled. Hon ryckte till och såg ner på sin handled, hennes blick följde kedjan över till min arm.

   "vad i..." sa hon och jag flinade.

   "med dem här" jag lyfte demonstrativt min arm, vilket gjorde att hennes arm också lyftes. "så kommer jag kunna hålla ett öga på dig så du inte sticker kniven i dig" sa jag. Hon tittade irriterat på mig och fnös.

   "dummaste..." hörde jag henne muttra men resten av orden var för låga för att jag skulle kunna höra och jag skrattade roat.

   Jag tog ledningen och drog med mig Hannah bort mot köket. Vi kom in och mamma och Kenny tittade nyfiket upp, de skrattade lågt vid synen av Hannahs irriterade ansikte och min något framåt lutad gång för att få mer kraft att dra henne med mig. Jag stannade och flinade mot dem.

   ”så detta är din lysande plan?” frågade mamma.

   ”japp, nu måste hon följa mig vart jag än går och jag henne. Vilket gör att jag kan förhindra att hon får tag i en kniv eller annat som kan skada henne igen” sa jag nöjt, mamma nickade roat och Kenny skrattade åt Hannahs muttrande bakom mig.

†

Vi klev ur bilen framme vid studion, utanför bilen hade det flockats med paparazzis och jag suckade. Hannah tittade sig oroligt runt på männen som stod utanför.

   ”vilka är det där, Justin?” frågade Hannah och såg på mig.

   ”paparazzis” sa jag hårt och Kenny öppnade dörren utifrån, paparazzoerna började fort fota och ropa frågor. Jag klev försiktigt ur bilen men hade lite svårigheter när Hannah stretade emot, jag tittade mjukt på henne och försäkrade henne om att ingen skulle skada henne.

   ”om dem tar dig, tar dem mig med” sa jag och såg menande på handklovarna runt våra handleder. Hon nickade tveksamt och följde sedan efter mig ut, när vi gick genom massan av män tryckte hon sig hårt och skrämt mot mig. Jag gick fortare för att komma till ingången snabbare, Hannah andades ut när vi kom in i lobbyn och tittade på männen genom glasfönstren.

   ”varför fotar dem oss?” frågade hon sedan.

   ”det är deras jobb, de fotar kändisar och använder sedan bilderna till skvallertidningar som allmänheten sedan läser” svarade jag och kastade en arg blick mot kamerorna. Vi gick sedan med mamma och Kenny bort till hissen och vi åkte upp till rätt våning. Vi gick bort till Studio A och Kenny öppnade dörren, vi klev alla in och där inne satt Tay James, Alfredo och Scooter. De såg upp när vi kom in och de log stort. Sedan fick de syn på mina och Hannahs händer.

   ”vad är detta då?” frågade Scooter.

   ”detta är min lösning till problemet runt självmordstankar” svarade jag och lyfte på armen och Hannahs arm följde med. De alla skrattade roat och Scooter nickade.

   ”smart, men ändå inte. Tidningarna kommer nog få sig en riktigt god händelse att spekulera runt. De kommer dra massa konstiga slutsatser runt varför du är ihop kedjad med en annan tjej. Som dessutom inte är din flickvän” sa Scooter och höjde på ena ögonbrynet.

   ”vad roligt för dem då” svarade jag nonchalant och han log.

Hannahs Perspektiv.

Christmas Love by Justin Bieber

Hela dagen hade jag behövt följa Justin vart jag än gick, in i inspelningsrummet och tillbaka igen. Han skulle spela på instrument, han skulle äta, han skulle göra massa saker helt plötsligt. Fast när vi var inne i inspelningsrummet kunde jag inte klaga, jag såg alltid lika fascinerat på Justin där han stod vid micken och sjöng fina melodier och ibland pratade han bara. Över öronen hade han ett par stora hörlurar som gjorde att han kunde kommunicera med killarna som satt i det andra rummet.

   Han höll nu på att sjunga någon låt som hette ”Christmas Love” enligt pappret han fick texten från, jag såg på hans läppar som rörde sig med orden som kom ut ur hans mun och njöt bara av ljudet av hans röst. Han vände huvudet lite mot mig och sjöng en rad med blicken fäst på mig.

   ”hey angel in the snow, I’m under the mistletoe

You are the one, you’re my very own Christmas love”

   Han tystnade och log mot mig, jag log tillbaka och kände hur det hettade på kinderna. Nu kom det där igen, som förra gången Justin hade sjungit och sedan lett mot mig. Jag rörde på min ena kind och rynkade pannan något, rodnad…

†

Jag satt nu i en stol bredvid Justin framme vid det stora bordet vid alla knappar. De lyssnade genom det han hade sjungit in i dag. De satt och diggade med huvudena tillsammans med musiken och Justin sjöng med i vissa bitar.

   ”All the love that’s around the world, I can sing you

Merry, merry Christmas, merry, merry Christmas”

   De stoppade och log glatt. ”grymt!” utbrast Justin, killen bredvid honom nickade instämmande.

   ”detta album kommer bli otroligt” sa han.

   ”vad tycks?” frågade Justin sedan och jag såg förvånat på honom. Ville han veta vad jag tyckte?

   ”ehm… allt låter jätte vackert enligt mig” svarade jag blygt och han gav mig ett bländade leende. En varm känsla spred sig i magen på mig när han log mot mig och jag kunde inte hjälpa det utan log stort tillbaka mot honom. Han vände sig mot killen igen som mixtrade med knapparna och hade blicken konstant fastklistrad på dator skärmen framför honom. Jag kom på mig själv med att fortfarande ha min blick på Justin.

   På hans bruna ögon som följde det som killen gjorde vid datorn och på hans händer som trummade i knät på honom. Jag vände fort bort blicken och kände för andra gången idag hur mina kinder hettade. Vad är det här? Vad är det som händer med mig? Jag sneglade på Justin igen och kände återigen den varma känslan i magen.

†

Vi var nu på väg hem och Justin satt och pratade med någon i telefonen. ”ja... mm... ja, jag älskar dig med... ah... puss, hej” sa han och jag kände en annan konstig känsla i magen över de tre orden han hade yttrat. Jag älskar dig. Dem orden hade aldrig någon sagt till mig. Kanske min mamma, men det hade jag inget minne av.

   Jag såg sorgset ut genom fönstret och blickade in i mörkret utanför, om Justin skulle tvinga mig att fortsätta leva mitt patetiska liv så skulle jag dö ensam i denna värld. Jag skulle inte ha någon man eller barn som skulle bli älskade och jag skulle inte bli älskad. Jag kommer sitta ensam någonstans och ingen kommer komma ihåg Hannah Davids. Justin skulle gifta sig med Snövit, få barn och mellan allt detta så kommer han att glömma mig.

   Glömma allt om det han hjälpte mig genom, glömma allt om alla gånger han stoppade mig från att möta döden, glömma allt om när han kedjade fast sig själv med mig för min egen säkerhet. Han kommer att glömma. Jag förvånades av smärtan som detta faktum tog fram, varför är det så viktigt för dig att han skulle komma ihåg dig? Vad är han för dig?

   Inget, vän kanske…

ja, Justins lysande ide... hehhe... xD Hannah har börjat få känslor som hon aldrig har haft förut, vad tror ni det är? kommer hon att lösa "mysteriumet"? vad tycks?

kommentera! ♥

Jag var hemma hos Justin igen efter att spenderat fler dagar än önskat på sjukhuset. Justin hade tittat in varje dag och vi hade suttit och pratat om mitt gamla liv, när inte Pattie var där dock, annars om allt möjligt. Jag satte mig ner på den mjuka madrassen som sjönk mer utav min tyngd och log smått.

   Hemma, tänkte jag. Fast det var ju inte mitt riktiga hem, men för mig hade det börjat kännas som det. Och i ett hem finns också en familj, som nu består utav Justin och Pattie.

   Jag och Justin hade kommit varandra mycket närmre när vi hade haft de timslånga samtalen på sjukhuset. Han visste nu allt om mig och jag om honom, även fast jag bara hade känt honom i lite mer än en vecka kändes det som om vi hade känt varandra i år. Vilket jag tyckte kändes tryggt, Justin var inte som någon annan kille jag någonsin har träffat. Han var annorlunda, på ett bra sätt.

   Men även fast de hade varit jätte snälla mot mig och visat vänlighet som jag aldrig har mött sedan min mamma dog. Kunde jag ändå inte släppa tanken att det inte var meningen att jag skulle leva, att jag inte skulle sitta här på sängkanten, andas och le, utan vara upp i himlen med mamma. Jag andades in och kände hur styngen sträcktes lite, jag drog försiktigt upp den vita t-shirten och såg det stora avlånga plåstret som täckte sidan av min mage.

   Doktorn sa att jag inte kunde få några barn i framtiden och Justin hade bekymrat frågat om det inte gjorde mig ledsen över huvud taget. Jag hade lugnt svarat att det inte gjorde något alls, jag hade ändå inte blivit en bra mamma, de hade inte fått någon framtid med mig. Hade jag ens någon egen framtid? För min framtid var väl knappast att klänga sig fast vid Justin och Pattie. De hade ju egna liv att leva, egna framtider, egna planer. Jag måste vara en sådan belastning för dem, ett problem.

   Ett "hej" från dörröppningen fick mig att ryckas ur mina tankar, jag vände fort huvudet mot dörren och såg Justin stå lutad mot dörrkarmen.

   "hej" hälsade jag svagt till honom.

   "har du ont?" frågade han och såg ner på min mage som jag fortfarande satt och visade. Han låtsas säkert bara bry sig, allt är bara en show, tänkte jag och vände blicken ner mot min mage.

   "ingen fara" svarade jag och släppte tröjan. Jag har varit med om värre. 

   "säkert?" frågade han och höjde på ena ögonbrynet.

   "säkert" svarade jag och la mig ner i sängen.

   "vi tänkte åka om någon timme till studion" berättade Justin och jag nickade. "så du kan ju sova så länge" jag lydde och blundade. Justin stod tyst kvar vid dörröppningen en stund innan jag hörde hur han gick iväg. När han hade gått slog jag upp ögonen igen och såg upp i taket.

   Jag borde verkligen inte vara här, tänkte jag för miljonte gången på några få dagar. Försiktigt reste jag på mig och gick bort till dörren, på lätta fötter gick jag genom korridoren och smög förbi dörröppningen till vardagsrummet där jag såg hur Pattie satt i soffan med Justins huvud i sitt knä medan de såg på tvn, Kenny satt i den andra.

   Jag gick vidare in i köket och såg mig runt i det stora rummet, jag smög fram till lådorna och tog försiktigt ut den första lådan men hittade inte det jag sökte efter. Den näst sista lådan hittade jag äntligen det jag letade efter, jag tog tag i det svarta skaftet och stirrade förtrollat på det blanka silvret.

Justins Perspektiv.

   "vi tänkte åka om någon timme till studion" sa jag och jag såg hur hon nickade svagt. ”så du kan ju sova så länge” forsatte jag och hon blundade. Jag stod kvar i dörröppningen och såg hur hennes bröstkorg höjdes och sänktes vid varje andetag. Jag var så himla glad över att hon andades och levde, även fast jag inte hade känt henne speciellt länge. Så kändes hon ändå så otroligt viktig för mig.

   Jag lämnade rummet och gick ut till vardagsrummet där Kenny satt i den ena soffan och mamma i den andra, mamma satt i den närmaste så jag la mig ner och placerade mitt huvud i hennes knä. Efter en stund började hon försiktigt stryka mig över håret, jag såg på tvn utan att riktigt se vad det var jag tittade på.

   ”jag är törstig” sa jag efter ännu en lång stund stirrandes in i ingenting. Jag reste på mig och gick med trötta steg ut i köket, jag gnuggade mig i ögonen medan jag gick in i köket. Jag sänkte händerna och stirrade på Hannah som stod vid diskbänken, hon stelnade till när hon såg mig och stirrade tillbaka. I hennes händer hade hon ett fast grepp om en utav våra köttknivar, hon hade riktat den mot bröstet och såg ut att vara färdig att knivhugga sig själv.

   ”gör det inte” sa jag lugnt och tog inte blicken från hennes händer.

   ”varför inte? Jag är ett problem, Justin. Jag borde inte vara här” sa hon och jag riktade istället blicken till hennes ögon.

   ”är de det du tror?” frågade jag hopplöst.

   ”det är inte något jag tror, det är något jag vet” svarade hon trotsigt och greppade hårdare om kniven. Jag stod ordlöst och såg på henne.

   ”så om jag vill ha dig kvar, betyder ingenting?” frågade jag, hon tittade hårt på mig men jag såg hur något i henne mjuknade.

   ”du vill inte ha mig här egentligen, jag är en belastning för er allihopa. Du önskar egentligen att allt gick tillbaka till det normala, där du kan leva dina lyckliga dagar med din familj och Snövit” sa hon.

   ”du vet själv att det där inte är sant, även fast jag inte har känt dig speciellt länge, Hannah. Så känner jag ändå ett behov av att ta hand om dig, se till att du inte råkar ut för något hemskt igen. Jag bryr mig om dig och det måste du inse. Jag har förstått att du inte har fått någon kärlek på de senaste åren, men släpp taget om det förflutna och lev i nuet istället” sa jag och jag såg hur det tårades i hennes ögon. ”lev här med oss, börja om på nytt. Mark övergav dig vid vägkanten och han kommer inte tillbaka, du är äntligen fri som du alltid har önskat dig. Slösa inte bort chansen du har fått till ett liv!” fortsatte jag predika och hon stirrade tillbaka mot mig på gränsen till tårar.

   ”så släpp nu kniven, jag tror inte heller din mamma vill att du ska träffa henne än. Hon kommer fortfarande vara kvar där uppe, men hon tar bara emot dig när tiden är inne och det är inte på många år. Så släpp nu kniven” sa jag och hade samtidigt gått sakta fram mot henne och stod nu några decimeter från henne. Hon såg upp i mina ögon och hon fick samma hopplösa uttryck som hon hade fått utanför caféet, där jag hade sett henne för första gången.

   Ett hög smäll hördes innan hon föll, jag tog fort emot henne och hon blev slappt hängande i mina armar. Hannah hade totalt kortslutit och svimmat på stället. Jag såg en aning förvånat på henne innan jag bar upp henne i min famn.

   ”Justin, vad händer?” hörde jag från dörröppningen. Jag vände på huvudet och såg mamma och Kenny, de såg ner på golvet där den stora kniven låg och sedan på mig med Hannah i armarna.

   ”hon mår bra” sa jag lugnt. ”jag övertygade henne om att döden inte var det bästa alternativet utan att hennes nya liv var framtiden” mamma log mot mig innan jag gick bort mot Hannahs rum, jag kom in och gick fram till sängen. Det var först då jag märkte att hon hade tagit ett fast grepp om min hand.

   Jag la henne ner i sängen, satte mig bredvid henne och kramade hennes fingrar lätt. Jag lutade huvudet bak mot sänggaveln och lyssnade på hennes andetag, jag blundade och märkte själv inte hur jag gled in i sömnen.

†

”Justin, gubben. Det är dags att åka” sa en mjuk röst. Jag slog försiktigt upp ögonen och bländades av ljuset, över mig stod mamma med ett leende.

   ”vad händer?” frågade jag förvirrat.

   ”du somnade och det är dags att åka till studion” jag nickade förstående och vände på huvudet mot Hannah, mot låg på min arm och sov lugnt. Hennes fingrar var fortfarande sammanflätade med mina och jag log smått, i bakgrunden hörde jag mammas steg som försvann bort.

   Jag satt och granskade våra händer när jag såg de ljusa ärren på hennes handleder och rynkade pannan en aning. Hur skulle jag kunna hålla koll på henne och se till att hon inte försöker ta självmord när jag vänder ryggen åt? Jag log busigt när tanken slog mig och jag reste mig försiktigt ur sängen, utan att väcka henne. Jag gick ut ur rummet och bort mot vardagsrummet.

   ”Kenny!?” ropade jag.

ett efterlängtat kapitel, hoppas jag. :) ska skriva på nästa nu ! hoppas det kommer upp ikväll.

men vad tror ni Justin har för clever plan?? :) Vad tycks?? Kommentera !!

kramisar. ♥ 

Heaven by Emeli Sandé

I sängen låg Hannah, hon var likblek och genom svettig. Hon stirrade upp i taket och tog snabba och korta andetag. Hon fick små krampryckningar och stönade högt. Jag sprang fram till sängen och ställde mig på knä vid sängen.

   ”vad har hänt?” frågade jag och hon stönade bara till svar. 

   ”mamma!” skrek jag sedan panikslaget och jag hörde steg i korridoren. Hon och Kenny kom lägligt in i rummet för att se Hannah slänga sig över sängkanten och spy en kase blod ner på golvet. Sedan blev hon medvetslöst hängande över kanten, jag såg med fasa upp på mamma och Kenny som stirrade på Hannah.

   En sekund gick innan alla ryckte till och började snabbt arbeta, mamma sprang för att ringa ambulans och Kenny sprang fram till mig. Vi lyfte henne och la ner henne i sängen igen och hennes läppar var alldeles blodiga och de lös röda jämfört med hennes vax bleka hy. Vad hände under natten?

   Mamma kom tillbaka in med andan i halsen och meddelade att ambulansen skulle komma inom några minuter.

   Ambulansmännen fick fort över Hannah på en bår och in i ambulansen, stressat slängde vi oss in i en bil och körde till sjukhuset. När vi kom dit blev vi informerade om att hon hade tagits in på akuten och höll för tillfället på att opereras.

   ”opereras?” ekade jag.

   ”ja, hon har tydligen inre blödningar och doktorerna håller på att fixar läckan och försöker dessutom finna ut vad som orsakade det” svarade doktorn. ”men vänta i väntrummet så länge så kommer jag med mer information så fort läget förändras” fortsatte han och vi gick bort till sofforna och slog oss ner. Jag begravde mitt ansikte i händerna och försökte hitta en förklaring till detta, men fann ingen.

†

”Scooter är i telefonen” sa Kenny och sträckte fram mobilen mot mig. Vi hade nu suttit och väntat i flera timmar på goda nyheter men inte en skymt av den manliga doktorn hade synts till.

   ”hej” hälsade jag till telefonen.

   ”hej, hur går det?” frågade han och lät orolig. Jag suckade svagt och kliade mig frustrerat i pannan. 

   ”vi har inte fått några nya besked och jag tror jag kremerar snart” irriterat slog jag ut med handen framför mig. 

   ”de gör nog sitt bästa, Justin. Lita på dem”

   ”jaja, jag vet. Men det tar ju så förbaskat lång tid!” utbrast jag frustrerat.

   ”hon klarar sig ska du se”

   ”mm… men jag ringer om vi får reda på något” vi sa hejdå och jag räckte över telefonen till Kenny igen.

   ”Justin?” hörde jag Selena säga. Jag vände upp blicken för att se henne komma genom korridoren, jag ställde mig upp för att möta henne på vägen. Jag omfamnade henne och kramade henne hårt. ”hur går det med henne?” frågade hon sedan.

   ”hon opereras, hon hade tydligen inre blödningar” svarade jag och Selena såg beklagande på mig. Med Selenas hand i min satt jag tillsammans med mamma och Kenny och väntade och väntade och väntade. Dagen gick över till kväll och vad som kändes som evigheter satt vi i väntrummet tills den manliga doktorn kom ut genom dubbeldörrarna. Jag ställde mig fort upp och han kom fram till oss.

   ”operation gick bra och Hannah mår bra” berättade han och den stora stenen lyftes från mitt bröst och jag andades lättat ut.

   ”tack” sa jag till honom och han log. 

   Vi blev visade av honom in till hennes rum, där låg honom i en sjukhus klänning med nålar i armarna och en syre slang vid näsan. Monitorn pep regelbundet tillsammans med hennes hjärta och jag kunde se hur lite färg hade kommit tillbaka i hennes ansikte. För tillfället var hon fortfarande nedsövd med han meddelade att hon skulle nog vakna snart, han bad oss sedan kontakta så fort hon vaknade så skulle han komma.

Hannahs Perspektiv.

   Jag slog sakta upp ögonen och jag såg att jag befann mig i ett vitt rum. Ett pipande hördes och jag kunde höra svaga röster, innan allt bröt genom och ljuden förstärktes. Pipandet blev högre och de svaga rösterna blev till normal nivå, jag vände huvudet till höger för att se Justin med Snövit i knät.

   De satt och småpratade med varandra, jag vände då huvudet mot vänster och såg Pattie som satt i en fåtölj med en tidning i knät, fönstret bakom henne visade att det var mörkt ute och att kvällen löd mot sitt slut. Jag såg ner på mig själv och jag såg att jag hade fått på mig något annat på kroppen och jag låg i en säng med vita lakan.

   Jag vände sedan blicken mot mian armar där det satt nålar in i mitt armveck. Jag kved till, knep ihop ögonen och vände bort ansiktet. Jag hatar nålar. Jag hörde rörelse i rummet och sedan placerade någon sin hand på min arm.

   ”Hannah? Är du vaken?” hörde jag någon säga och kände sedan igen Justins röst.

   ”ja” svarade jag och öppnade försiktigt ögonen igen. Jag såg upp i hans bruna ögon och han tittade oroligt på mig. ”vart är jag? vad hände?” frågade jag sedan.

   ”du mådde inget vidare när jag skulle väcka eller du var redan vaken i morse” svarade han och minnena från den outhärdliga smärtan i magen kom tillbaka och fick mig att rysa. ”och svaret på din första fråga är sjukhuset” fortsatte han lugnt. Dörren till rummet öppnades och en man kom in, jag såg misstänksamt på honom och han tittade lugnt tillbaka.

   ”hur mår du, Hannah?” frågade han piggt.

   ”bra” svarade jag tvekande. Han nickade och tog tag i en pärm och bläddrade i papperna. ”när fick du din mens senast?” frågade han sedan och såg upp från papperna.

   ”min vad?” frågade jag.

   ”din menstruation. Den man får varje månad. Man blöder från underlivet” sa han förklarande. Jag såg förvirrat på honom och tänkte efter. Hade jag någonsin varit med om något sådant? Sedan kom jag ihåg hur jag hade vaknat en morgon och mitt lakan hade blodfläckar.

   ”oj… det var länge sedan om det är det jag tror det är… vad var du sa? Mens” sa jag.

   ”hur länge sedan?” frågade han allvarligt.

   ”det hände en gång för kanske två år sedan men sedan dess har jag inte haft det igen” sa jag och han såg på mig med rynkad panna.

   ”vad betyder det här?” frågade Pattie.

   ”vi har kommit fram till att det var Hannahs äggstockar som i stort sett gick sönder och där av de inre blödningarna. Detta kan ha orsakats av att mensen inte har fått kommit ut utan har hela tiden stoppats antigen genom tabletter eller annat” svarade han.

   ”har du ätit tabletter ungefär en gång i månaden?” frågade han sedan mig och jag funderade igen.

   ”jo” svarade jag.

   ”vad blir konsekvenserna utav det här nu då?” frågade Pattie.

   ”tyvärr kunde vi inte rädda dina ägg, så vi måste tyvärr meddela att du inte kan få några barn i framtiden” sa han och såg beklagande på mig. Jag skrattade till och alla tittade förvirrat på mig.

   ”nu skulle Mark ha hoppat upp och ner av glädje” förklarade jag roat och Justin såg frågande på mig eftersom han visste vem Mark var. Jag suckade uppgivet och insåg att det var enklast att bara berätta. 

   ”för två år sedan ungefär, har inte så stor koll så hade jag blödigt så där som du säger” sa jag och såg på mannen med pärmen.

   ”Mark trodde bara att mina kunder körde hårt med mig så att jag blödde eller att de slog mig men efter några dagar slutade det. Och kunderna fortsatte komma och några månader efter det kunde jag se hur jag blev större om magen och jag hade konstiga humörsvängningar och en dag kände jag hur det sparkade från insidan. Jag tog hjälp av Mark och han listade ut vad som var på gång. Marks lösning på det ”stora problemet” som han kallade det var att droga ner mig. Sedan slå mig så mycket i magen att jag kände hur något nästan krossades inuti mig och blod rann ur mig. Efter det började han proppa mig med tabletter några gånger i månaden” sa jag och de alla tittade förskräckt på mig. Det var då Mark hade ställt fram skålen med kondomer, tänkte jag.

†

Det blev många frågor efter min lilla berättelse men jag ville inte svara på några utav dem. ”när kommer jag här ifrån?” frågade jag Justin som satt i fåtöljen bredvid sängen. Det var nu morgon igen och Justin och Pattie hade precis kommit tillbaka.

   ”så fort du blir utskriven. Jag antar att de kommer ta några fler tester och annat innan de kan bekräfta att du inte behöver komma hit igen” sa han och log svagt.

   Mannen kom tillbaka senare på dagen och sa att jag behövde ligga inne över natten men att jag kunde åka hem imorgon. Resten av dagen satt jag och såg ut genom fönstret och såg hur solen gick ner. Vad gör jag här? Egentligen? Jag borde ha dött i operation. Jag borde inte leva…