Tjejer överallt, män med sina kameror vars blixtrar gjorde mig blind och vi som försökte ta oss genom allt det här. Jag klängde mig skräckslaget fast vid Justins arm och kämpade med att inte skrika rakt ut. Tjejernas armar sträcktes sig efter oss och fick ibland tag i tyg som de försökte hålla sig fast vid. 
   "Justin!" "Justin, vi älskar dig! Justin"
   Tjejerna skrek och ropade hans namn tills jag trodde jag skulle bli döv också. Tjejerna trängde sig närmre och vi blev mer ihop tryckna än någonsin. Jag kände hur jag svagt började hyperventilera av allt som hände. 
   "vem är slampan? lämna Justin ifred!"

   Hörde jag någon skrika och jag rynkade pannan. Var det mig dem menade? Var det mig dem ropade på? Jag kände hur ögonen tårades av orden jag fått höra, vilket gjorde att andningen inte blev lättare. Vi kom tillslut fram till dörren och kom in i byggnaden där det inte var lika många människor och vi fick utrymme. 
   "Hannah!" sa Justin högt men hans röst verkade alldeles avlägsen, jag vände undrande huvudet mot honom men såg att hans ansikte bara var någon decimeter från mitt eget. Han la sina händer på mina kinder och såg mig i ögonen, min arm lyftes av silver armbandet och den blev slappt hängande i luften. 
   "släpp läppen och andas" sa han lugnt men tydligt. Det var då jag märkte att jag hade bitit tag i min läpp och höll andan, jag såg in i hans gyllenbruna ögon och släppte läppen och andades ut. Det flimrade till framför ögonen på mig och jag kände att Justins grep runt mitt ansikte blev en aning hårdare för att jag inte skulle falla. När jag kunde se tydligt igen gav han mig ett litet leende och släppte mitt huvud. 
   "lita på dem här, du kommer aldrig försvinna" sa han sedan och höjde på armen vilket gjorde att min också höjdes. Jag log svagt mot honom och andades in. 

Justins Perspektiv.
   Vi kom in i byggnaden och jag vände mig oroligt om mot Hannah, jag gissade att den lilla gången mellan bilen och flygplatsen hade varit påfrestande för henne. Jag förvånades då inte när hennes ansikte var blek och hon hade bitit tag i sin läpp.
   "Hannah!" sa jag för att få hennes uppmärksamhet och hon vände frågande sitt huvud mot mig. Jag kupade mina händer runt hennes kinder och såg henne i ögonen, hennes ögon utstrålade ängslan och rädsla. Jag försökte själv utstråla lugn för att hon skulle förstå att ingen eller inget skulle skada henne. 
   "släpp läppen och andas" sa jag klart och tydligt. Hon såg mig i ögonen en stund innan hon släppte taget om sin läpp och andades häftigt ut. Jag kunde se hur hon blev tom i blicken och jag behövde hålla hårdare om henne när hennes knän gav en aning vika. Hon kom tillbaka efter en stund och jag log mjukt mot henne och släppte hennes ansikte. Hon log försiktigt tillbaka och andades in. 

   "lita på dem här, du kommer aldrig försvinna" sa jag och höjde roat armen vilket gjorde att hennes också höjdes, hon log mot mig och jag kunde se hur hon himlade med ögonen. Med leenden på läpparna vände vi oss mot de andra men stelnade till.

   Mitt crew stod i en grupp en bit bort och tittade på oss, en del med forskande blick, andra med överraskade, andra med roade, sedan hamnade min blick på mamma som bara såg glad ut. 
   "vad?" frågade jag och såg trött på dem. De alla skakade bara på huvudet men jag såg hur Ryan fnissade lite och mumlade något till Dan som också fnissade. Jag suckade men såg sedan vänligt på Hannah som tittade frågande tillbaka.

   Jag skakade bara på huvudet och log, vad menade de alla med det där? Vad trodde de? Att det var något mellan mig och Hannah? Jag gillade inte ens henne på det sättet, tänkte jag och sneglade på henne där hon gick bredvid mig. På hur hennes långa bruna hår guppade när hon gick, på hur hennes vackra grönblåa ögon följde fascinerat saker som vi gick förbi, på hur hon sken upp i ett bländande leende när småbarn skuttade glatt förbi oss. Jag kände hur jag fylldes av en varm känsla, en känsla som jag aldrig hade haft i Selenas närvaro. 
   Eller? frågade jag mig själv och rynkade pannan.

 

†

Vi gick genom allt som man behövde göra på en flygplats, checka in, gå genom metalldetektorerna, vänta på att gaten skulle öppna. Det vanliga... 
   Vi satt nu i flygplanet och jag började nästan undra när Hannah skulle börja hyperventilera och bita sig tag i stolen med naglarna. Men hon såg sig enbart nyfiket ut genom fönstret och log glatt. När planet väl började rulla tittade hon sig vaksamt runt och började se ängslig ut.

   Jag grep tag i hennes hand och hon vände fort blicken mot mig, jag log lugnt mot henne och hon andades djupt in och ut. När planet började åka fortare kramade hon min hand hårt och knep ihop ögonen, jag smekte lugnt hennes handrygg med tummen. När planet hade lyft och flugit en stund öppnade hon ena ögat och sedan det andra. 

   "lever vi?" frågade hon och jag skrattade. 
   "japp, fullt levande" svarade jag roat, hon vände på huvudet och tittade ut genom fönstret. Hon flämtade till och tittade ut med stora ögonen. 
  "wow" hörde jag henne mumla.

 

Patties Perspektiv. 
   Jag vände mig halvt om för att snegla på Justin och Hannah som satt snett bakom oss. Deras händer var sammanflätna och de båda skrattade åt något, jag vände mig om igen med ett svagt leende. 
   "Scooter. Vad tycker du om…" frågade jag och nickade med huvudet bak mot dem, vi vände oss om igen och nu satt Hannah och tittade fascinerat ut genom fönstret och Justin granskade henne roat. Vi vände oss samtidigt om igen och tittade framåt.

   ”ja du, jag vet inte” svarade Scooter. ”men de verkar tycka om varandras sällskap i alla fall. Enligt det lilla jag fick höra om Hannahs bakgrund så drar jag slutsatsen till att hon inte har den största tilliten till killar” sa Scooter och såg menande på mig, jag nickade förstående.

   ”men bara de inte komplicerar till det för sig” sa jag bekymrat.

 

 

 

Hannahs Perspektiv.

   Vi var upp i luften, vi flög i luften. Jag kunde inte tro att jag faktiskt satt på ett flygplan och var på väg till en annan stad. Den första delen av flygningen satt jag endast och tittade ut genom fönstret och tittade fascinerat på de vita molnen och himlen.

   Sedan sov jag en stund och vaknade med huvudet mot Justins axel, jag försökte sätta mig upp men märkte då att han hade sitt huvud på mitt. Så jag satt kvar för att inte väcka honom, jag såg ner på min hand och såg att vi fortfarande inte hade släppt varandras händer och jag kände hur jag sprack upp i ett litet leende över synen.

 

†

 

En röd lampa lös i taket och en röst började prata, jag såg mig förvirrat omkring och skakade liv i Justin.

   ”va? Va?” upprepade han förvirrat.

   ”Justin! Vi kommer dö!” utbrast jag skräckslaget.

   ”va?” frågade han igen och tittade sig omkring, han såg upp på den röda skylten och lyssnade på slutdialogen för rösten som kom från ingenstans. Han skrattade till och såg på mig.

   ”vi kommer inte att störa och dö. Vi går inför landning” svarade han roat och just då började planet sjunka och jag såg utanför hur vi kom närmre och närmre marken. Jag klämde att jag hade om Justins hand och jag såg ur ögonvrån hur han fick spänna sig för att inte stöna av smärta.

   Planet landade på marken och vi guppade lite, jag satt som paralyserad och bara stirrade ut genom fönstret. Jag hade inte ens märkt att alla hade börjat gå av för än Justin skakade mig till liv.

   ”det är dags att gå av nu” sa han vänligt, jag nickade stumt och ställde mig upp på svaga ben. Lamt gick jag längst gången och ut genom dörren, ett bländande ljus träffade mig och jag satte snabbt upp handen för att skymma solen.

   ”välkommen till New York” sa Justin glatt i mitt öra.

 

---

 

fick tyvärr inte in fler bilder för jag måste springa nu. ska på öppet hus! :)

men hoppas ni gillade kapitlet och jag hoppas det inte var några stavfel.

men vad tror ni händer i New York? vad tycks? Kommentera! :)