Watermark by Enya

Justin och Hannahs blickar möttes och de stirrade med misstro på varandra tills det gick upp för dem vilka de faktiskt var de såg på. De hade funnit varandra igen, Hannah sprudlande om inombords lycka. Lättnaden hon kände var överväldigande, ett leende spred sig över hennes läppar innan hon kände att kunde släppa taget. Hon behövde inte vara stark längre, hon hade hittat honom. 

   ”Hannah?” Justin såg förskräckt hur Hannahs ben vek sig under henne och hon föll ner i snön. ”Hannah!” skrek han sedan och sprang mot henne för att sedan bära upp hennes överkropp innan han lade ner det i hans famn. De hasselnötsbruna ögonen blev synliga för Hannah ännu en gång och hon mötte hans oroliga blick. 

   ”Justin...” viskade hon fram med sprucken stämma. 

   ”ja, jag är här” svarade Justin förtvivlat, tårarna hade redan samlats i hans ögon. 

   ”jag har hittat dig” mumlade Hannah fram och Justin nickade ivrigt på huvudet innan hans blick vandrade över hennes kropp. Han misstänkte att hennes fall inte kom utav endast trötthet utan även från allvarliga skador. Hans blick lämnade hennes bleka ansikte och de vackra ögonen som han fallit så hårt för, med rädda ögon granskade han hennes överkropp. Det tog en stund för Justin att inse att tröjan hon bar inte var naturligt röd utan det var hon som gjort den röd. Hennes blod. 

   ”vi måste få dig till sjukhuset och det är nu” utbrast Justin fort och skulle precis fiska upp hans telefon när Hannah stoppade honom. 

   ”nej, nej!” protesterade hon och höjde handen lite. ”jag vill inte” Justin rynkade oförstående på ögonbrynen medan han såg ner på henne. På hur hon hade svårt att svälja för att kunna prata med honom, hur hennes blick gick från fokuserad till ofokuserad, hur hon för varje sekund som gick gled längre och längre från medveten. 

   ”men...” viskade han förtvivlat fram men fick inte ut ett ord till, orden svek honom och tårarna började rinna längst hans ansikte. ”du...” försökte han igen. 

   ”det gör inget Justin” mumlade Hannah men Justin vägrade lyssna på hennes ord. Det var inte okej, det var inte okej någonstans. Justin ville inget hellre än att förlora henne. Han ville att hon skulle stanna, hon skulle stanna hos honom där han kunde ta hand om henne, där han kunde få henne glad, välmående och lycklig. Få henne att glömma sitt förflutna, skapa en framtid. 

   Men Hannah visste redan vad hennes framtid höll och den stod inte skriven nere på Jorden, den sidan fanns inte i boken. Hennes tid här var över. 

   ”snälla gråt inte för min skull” Hannahs ord fick endast fler tårar att rinna längst Justins ansikte medan han förtvivlat skakade på huvudet. 

   ”lämna mig inte!” snyftade Justin medan han såg ner på henne där hon återigen hade svårt att fokusera blicken. Hannah svalde och såg sorgset upp på Justin, hon hade funnit honom igen. Precis som hon velat. Detta var hennes sista önskan, det enda hon ville innan hon gick vidare var att se hans ansikte igen. 

   ”min tid här är ute, Justin” hon lyckades se honom rakt i ögonen och hans såg tillbaka. ”jag vill att du ska ha det här...” Hannah gjorde en sista kraftansträngning och lyfte armarna till sin hals där hon knäppte upp halsbandet som tillhört hennes mamma innan hon dött. Halsbandet som har gett Hannah hopp under de mest mörka tiderna, halsbandet som hon hållit kärt, halsbandet som var det enda minnet hon hade kvar från de lyckliga tiderna. Hon ringlade ihop guldkedjan med det lilla smycket i handen. ”... så du alltid ska minnas mig, för den tjejen du förändrade livet för. I alla fall för en liten stund” hon sträckte fram handen mot Justin och såg bedjande på honom. 

   ”men det är din mammas” försökte Justin förtvivlat, han visste hur mycket det betydde för henne. Det var för mycket att ta emot men Hannah insisterade. 

   ”men nu vill jag att du ska ha det” försiktigt tog Justin emot smycket och höll det hårt i sin hand medan han knep ihop ögonen. Halsbandet var som ett knivhugg i magen men Hannah låg nöjt nere på marken. Det var det sista innan Hannahs kropp började kännas lättare, som om hon flög. Hennes blick gled för ett ögonblick bort från Justin och såg upp mot himlen, för ett ögonblick tyckte hon sig se något närma sig. Mörkt hår och en vit böljande klänning, varelsen kom närmre tills den stod precis bredvid paret på marken. Den vackra kvinnan log ner mot Hannah och Hannah såg med förundrade med glada ögon upp på sin mamma. 

   ”Justin, jag kan se min mamma” Hannah kände att hon var tvingad att dela med sig utav det underbara, hon kunde se sin mamma. Sin mamma som log vackert ner mot henne. Justin drog in ett häftigt andetag vid Hannahs ord, nu fanns det inget han kunde göra. 

   ”hej Hannah” sa hennes moder, hennes ögon fyllda utav tårar. ”kommer du så tidigt?” frågade hon och Hannah nickade svagt till svars. 

   ”det var inte meningen att du skulle behöva växa upp som du gjorde och jag är verkligen ledsen” fortsatte hon och en tår smet från hennes ena öga. 

   ”det gör inget” viskade Hannah lågt, vilket Justin hörde. Tårarna rann ohejdbart nerför hans kinder medan han insåg att slutet närmade sig. Hannah såg sin mamma, sin ängel var här för att hämta henne. Det fanns inget han kunde göra, förutom att låta henne gå. 

   ”gå till henne” viskade Justin till Hannah vars blick såg upp i ingenting. Hannahs mamma kastade en blick upp mot den mörka himlen innan hon log ner mot sin dotter. 

   ”det är dags” sa hon. Hannah log till svars och kände hur hon gled ur sig själv. Justin såg  hur Hannah tog sitt sista andetag innan hennes arm föll ner i snön och fick det att yra runt ett tag innan de fridfullt föll ner till sin plats. Han såg hur hennes blick stirrade ut i ingenting och hennes bröstkorg som slutat röra på sig. 

   Justin böjde ner överkroppen för att luta sin panna mot hennes medan han släppte taget och grät häftigt. Han grät för hennes öde, grät för hennes sorg, grät för hennes början, för hennes slut, för henne liv... Han grät för henne.

she didn't make it... Hannah Davids är nu återförenad med sin mamma i himlen... :'/

vad tycks? kommentera. :)