webvoter-omröstning Vilken novell vill ni läsa? Between Heaven And Hell You Want Me To Start Over? Se resultat

Between Heaven and Hell

Dåtid – 2001

”Chaz, Ryan kom då!” skrek Justin och såg bak på sina vänner som kom springandes efter honom. Han drog handen genom sitt bruna hår och sprang sedan vidare.

”vi kommer, vi kommer” sa Ryan flåsande.

Ryan, Chaz och Justin sprang vidare genom med ivriga steg mot kojan i skogen som de jobbat på i flera veckor.
”hoppas den inte rasat” sa Chaz bekymrat och strök bort sin tjocka lugg ur ögonen.

”där är den” skrek Justin glatt och pekade på kojan gjord av plank och grenar. Chaz stannade trött bredvid Justin och andades djupt för att återfå normal andning.

”den har klarat sig” sa Ryan med ett leende och gick in i den lilla kojan som var exakt hög nog för dem att stå rakt. Ett högt muller hördes från himlen och Justin såg oroligt upp mot den gråa skyn.

”tror nu det kommer regna?” frågade han, Chaz ryckte på axlarna och grepp tag i en lång pinne.

”har ingen aning, ser så ut dock” svarade Chaz.

*

”Sunshine, ta din lillasyster och springa bort till portalen. Du vet vad du ska göra, de andra möter er där!” skrek Cherry åt sin 9-åriga, gråtfärdiga dotter. Ännu en explosion fick deras hus att skaka.

”men vi kan inte lämna er!” skrek Sunshine tillbaka, nu med tårarna rinnande längst kinder.

Hennes lillasyster gnällde skrämt bredvid henne och kramade Sunshines hand hårdare.

”ni måste älsklingen, vi kommer och hämtar er när allt är över. Vi lovar” sa Cherry och gav sina döttrar en varsin kram och en puss på pannan.

”ni måste skynda er nu!” ropade Jasper och sprang fram till sina barn och fru.

”vi älskar er” försäkrade Cherry och såg på Sunshines ansikte som såg på sin mamma över axeln på Jasper.

”vi kommer för er sen” sa Jasper och släppte taget om sina döttrar, han smekte dem över kinderna och gav dem ett svagt leende.

”ni måste springa nu, använd inte vingarna du kommer inte orka er båda” sa Jasper och såg Sunshine i ögonen. Hon nickade och hakan darrade på henne när hon ansträngde sig för att inte gråta.

Jasper reste sig från sin knäsittande ställning och gick bort till dörren. Cherry följde efter med Sunshines hand i sin.

”okej, jag avleder deras uppmärksamhet så kan du se till att de kommer iväg” sa Jasper till Cherry, hon nickade allvarligt och Jasper öppnade dörren.

”hey, jackass! Jag är här!” skrek han innan han sprang bort från dem, mitt i steget vecklade han ut sina enorma, vita vingar och flög hastigt upp i luften och iväg.

”spring nu älsklingar. Glöm inte att vi alltid älskar er och ta hand om er” ropade Cherry efter Sunshine och Deztiny som sprang bort från huset och mot portalen.

Cherry såg sina döttrar försvinna bort och föll sedan ner på knäna och grät. Hon skulle aldrig se sina fina barn igen, hon skulle aldrig kunna hålla dem hårt i famnen igen, kyssa deras mjuka pannor och kinder, hon skulle aldrig kunna komma och hämta dem.  Hon skulle svika sina vackra barn.

Men de var snart i säkerhet det var det som räknades. Vreden inom henne brann nu som aldrig förr, hennes mörka ögon glödde av raseri och hennes vingar exploderade ut ur hennes rygg.

Likt skjuten ur en kanon flög hon upp i luften för att slåss mot fienden som var orsaken till förstörelsen av deras familj, hem och värld.

”vart ska vi?” frågade Deztiny flåsande och sprang hand i hand med sin storasyster.

”vi måste flytta, bo på en annan plats en stund” sa Sunshine och kramade Deztinys hand hårdare.

*

"...we have to move, live at another place for a while..."

Vinden tilltog och vädret började nu bekymra de tre pojkarna som fridfullt hade lekt i sin koja.

”vi borde ta oss hemåt” skrek Ryan över de högt tjutet från vinden. Åskan slog återigen över himlen och den mullrade som aldrig förr, Justin och Chaz nickade instämmande innan de kröp ut ur kojan och började sin vandring hemåt. Återigen såg Justin upp mot himlen och kisade med ögonen för att fokusera blicken.

”killar, titta!” skrek han och pekade uppåt, Chaz och Ryan vände sig hastigt om för att också bevittna de stora föremålen som föll från himlen innan de försvann utom synhåll någonstans ner i skogen.

Några sekunder gick och pojkarna stod chockade över vad de just sett innan hela marken började skaka, träden, grenarna, stenarna hoppade runt som om de stod på lava.

”det kommer rasa!” skrek Ryan och snart låg pojkarna begravda under trädraset.

här är den första och som ni märker är det en fantasy berättelse.

jag själv älskar fantasy! ;) hehhehe, o jag e väldigt excited över att skriva om den här.

vad tycker du? vill du läsa den så kryssa för den i röstningsrutan.

You Want Me To Start Over?

Men en djup suck packade jag ner de sista sakerna i en flyttkartong innan jag stängde igen den och drog en bred tejp bit över för att den inte skulle öppnas igen. Jag såg runt i mitt nu tomma rum och kände redan saknadens om fyllde mig, jag ville inte lämna huset, staden, landet som jag hade bott i hela mitt liv. Lämna alla mina vänner och minnen, men det var inte jag som bestämde.

”kommer du Lilo?” sa mamma från dörröppningen och använde sig av mitt smeknamn.

”jag kommer” sa jag trött och gick sedan bort till spegeln som fortfarande satt kvar på min vägg, jag granskade mitt blonda långa hår och blåa ögon, typisk svenskt utseende.

Vilket jag också var, svensk.

Olivia Frid, 16 år från det lilla landet Sverige. Men snart skulle jag vara Olivia Frid, nykomlingen med det konstiga efternamnet och otroligt intressanta personen som kom från ett annat land.

”Lilo” sa min bror och ställde sig bredvid mig, jag såg upp på honom och det var som att se på sig själv. Även fast vi inte var enäggstvillingar så var vi extremt lika, Victor var som en killversion av mig och tvärtom. ”vi måste åka nu” sa han och la en hand på min axel.

Jag nickade sorgset och gick tillsammans med honom nerför trappan och genom det tomma huset och bort till hallen. Jag knöt på mig mina vita converse och gick sedan ut genom ytterdörren.

”we are just about to leave. Yeah, I love you too, bye babe” sa mamma i telefon till sin nya kille som det var meningen att vi nu skulle flytta till, jag rynkade äcklat ihop ansiktet över hennes ord och gick bort till bilen. Även fast jag aldrig har träffas mannen personligen så gillade jag honom i alla fall inte, han var precis på väg att tvinga iväg mig från allt jag älskade.

Och för det hatade jag honom, Victor däremot verkade se fram emot flytten. Men han, tillskillnad från mig, var bra på att skaffa nya vänner och passa in, jag var mer den personen som det tog tid att lära känna, som inte öppnade sig för vem som helst och tog oftast till den kaxiga attityden i början. Vilket inte var den bästa ”hej-ska-vi-bli-vänner” metoden.

”OLIVIA! LILO!” skrek två bekanta röster, fort snurrade jag runt för att se Melinda och Cornelia komma springandes mot mig. Jag sprang dem till möttes och slängde mig om deras halsar, jag kramade hårt om dem och kände nu hur tårarna rann.

”jag kommer sakna er så mycket” grät jag och de snyftade i mina öron.

”ring så fort du kommer fram, okej?” frågade Cornelia hakigt i mitt öra, jag lutade mig bakåt och nickade.

”klart jag gör” svarade jag och kramade dem igen.

”Lilo, vi måste verkligen åka nu!” hörde jag mamma ropa på mig, jag kramade om mina bästa vänner hårdare innan jag motvilligt släppte taget om dem.

Jag gick sedan bort mot bilen, jag vände på huvudet för att se dem stå hand i hand innan jag gled in i bilen. Jag såg ut genom bilfönstret och vinkade till dem samtidigt som bilen började rulla iväg, de blev mindre och mindre och snart såg jag dem inte alls.

Victor flätade samman våra fingrar och jag lutade trött huvudet mot hans axel.

Stratford here we come, tänkte jag innan jag slöt ögonen.