”jag är ensam” svarade jag sedan roat, för ett ögonblick tyckte jag mig se ett glimt av överlycka och lättnad innan den försvann och såg ner i marken. 

”vi ses imorgon, Penny” jag skakade på huvudet och öppnade ytterdörren. 

”det gör vi” mumlade jag tillbaka och klev innanför tröskeln. 

 

 

Fredag 7:e December, Chaz Perspektiv.

Skolklockan ekade genom de tomma korridorerna och tystnaden spred sig innan kaoset bröt ut. Alla elever tog sig ut i korridorerna, högt pratande och på väg mot sina skåp. Jag suckade och vred på låset för att få in rätt kod innan skåpet öppnades med ett klick. Jag la in mina skolböcker och grep tag om min vinterjacka, jag krängde på mig den samtidigt som mina tankar vandrade över till Penny. Hon hade inte varit i skolan på hela veckan och inte svarat på mina samtal eller sms. Jag började oroa mig för att hon har hamnat i riktig trubbel eller att hon var allvarligt skakad. Jag mötte upp Ryan utanför skolentrén och vi gick till en början under tystnad bort från skolbyggnaden. 

   ”Ey, man. Jag tror inget allvarligt har hänt, hon är säkert bara upptagen med annat” försäkrade Ryan och la en hand på min axel, jag vände blicken mot honom. 

   ”Men tar det så lång tid att skicka ett 'jag är okej' tillbaka till mig?” frågade jag honom och han ryckte på axlarna. Jag suckade frustrerat och letade fram min telefon ur fickan, den var fortfarande tom på missade samtal och meddelanden. Inte ett ljud från henne. 

   ”EY, JUSTIN!” Ryan plöstligt utrop fick mig att hoppa högt och jag var nära på att ramla in i en stor snöhög vid vägkanten, Ryan skrattade och grep tag i min arm. Justin såg upp och log innan han korsade vägen och kom fram till oss. 

   ”Tjena” hälsade han och jag log tillbaka mot honom.

   ”Vart är du på väg?” frågade jag. 

   ”Hem till Penny. Jag börjar bli lite orolig, hon har inte hört av sig på hela veckan” jag rynkade frågande och förvirrat på pannan. Hört av sig på hela veckan, vad menar han med det?

   ”Vad menar du?” frågade jag och han såg plöstligt en aning panikslagen ut innan han suckade. 

   ”Den kvällen vi kom hem från Winnipeg, när jag gick hem, sprang Penny in i mig. Hon var ute och gick med Bubble, några fulla män jagade henne men hon sökte skydd hos mig. Efter den kvällen har jag gått tillsammans med henne och Bubble på promenad på kvällarna” svarade han med en suck, jag såg med stora ögon på honom. 

   ”Och varför har jag inte hört om detta tidigare!?” utbrast jag argt, Justin tog ett halvt steg tillbaka. Förvånad över min plötsliga ilska. 

   ”Det är bara oskyldiga promenader Chaz, lugna ner dig. Vi pratar bara, lär känna varandra” jag skakade fort på huvudet, han fattade inte poängen! 

   ”Inte om det! Jag menar om de fulla männen” 

   ”Jag vet inte...” svarade Justin och ryckte på axlarna. Jag stönade och knep min näsrygg med tummen och pekfingret medan jag slöt ögonen för att inte explodera. 

   ”Strunt i det, vi går hem till henne tillsammans och ser vad det är som pågår” de båda nickade innan vi började ta oss fram bland snön. ”bara pratat?” frågade jag tillslut och såg misstänksamt på Justins profil, han himlade genast med ögonen.

   ”Ja Chaz. Vi har bara pratat, vad hade du förväntat dig? Att jag skulle brotta ner henne i snön och ta henne inför grannarna? Jag vet att det jag gjorde mot dem senaste tjejerna jag varit med fått dig att tveka men jag skulle aldrig göra så mot Penny. Hon är speciell, hon får mig att glömma. Okej!?” jag stirrade storögt på honom.

   ”Jag är ledsen, bro. Men du måste förstå att hon betyder mycket för mig också, hon är som min-”

   ”-lillasyster, jag vet” fyllde han fort i men log snett. ”jag tänker inte såra henne, aldrig” 

   Jag nickade, lättad över att höra det men fortfarande inte 100% beredd att se Penny i armarna på Justin. Vi kom in på Pennys gata och var snart framme vid hennes ytterdörr, Justin tryckte på knappen till dörrklockan. Steg hördes inifrån huset innan det slutade och jag förstod att det var någon som stod vid dörren och såg genom dörrhålet. Jag trampade lite otåligt med fötterna och suckade lågt. Öppna Penelope! Precis som om hon hört mig rasslade låset till i dörren och den öppnades. Jag kände hur jag tappade hakan och mina ögon vidgades vid synen utav henne. Hennes hår var flätat i en fiskbensfläta, utväxten började synas. Hon hade mörka ringar under hennes stora, vackra ögon och hennes figur såg ihopsjunken ut. Som om hon tyngdes utav något, hon var i klädd i pyjamas shorts och en collage tröja och knästrumpor. 

   ”Hej” sa hon tillslut med ett blygt leende och drog ut ärmarna på tröjan så hennes händer försvann.

   ”Hej” andades Justin ut. 

   ”Vart har du varit? Vi har varit oroliga” jag drog oroligt ihop ögonbrynen och såg på henne, hon bytte nervöst vikt på höfterna och riktade blicken ner innan hon såg upp på oss. Hennes ögon blev glansiga och det ryckte i hennes mungipor. 

   ”Det är... uhm... lite svårt att... uhm... förklara” fick hon fram med darrig stämma och såg på allt förutom oss. 

   ”Vad är det Penny?” frågade Justin oroligt bredvid mig, hon öppnade munnen för att svara när ett rop hördes inifrån köket. 

   ”Penny!” hon flämtade genast till och försvann in i huset, jag sneglade på Ryan och Justin bredvid mig och de såg lika förvirrade ut som jag kände mig.  

   ”Ska vi gå in efter henne?” frågade jag, vi stod tysta ett ögonblick innan vi alla gick mot dörren samtidigt. Snubblandes och knuffandes tog vi oss in i huset och fick fort av oss kläderna innan vi gick mot ljudet. 

   ”Det kommer bli bra Jesse” Pennys ord förvirrade mig, ett hulkning hördes innan något landade bland vatten. Det hördes flertal gånger innan det tog slut. 

   ”Penny?” frågade jag försiktigt och puttade upp dörren intill ett utav rummen på övervåningen. En pojke sjönk trött ihop mot Penny som satt på hans sängkant, pojken hade rufsigt brunt hår, hans ögon insjukna i ansiktet och mörka ringar under. Hans armar, faktum med hela han var som ett skelett. Penny ställde försiktigt ner en hink på golvet och jag förstod genast att pojken måste ha kräkts i hinken. Pojken såg upp på oss när vi kom in och ett matt leende syntes på hans läppar. 

   ”Är det dem?” frågan kom ut som en viskningen och var knappt hörbar. Penny såg fort upp på oss. 

   ”Ja, det är dem” svarade hon tillslut med kvävd röst, hennes ögon var glansiga igen. Hon grep sedan tag om pojkens axlar och hjälpte honom till liggande ställning. ”sov nu” sa hon sedan och kysste pojkens svettiga panna, han slöt ögonen och inom sekunder sov han.

 

”Vad är det som pågår Penny?” hon satt och fingrade nervöst på sin tröja, Bubble satt bredvid henne på sängkanten och Justin satt på den andra. Ryan hade tagit plats i fåtöljen och jag stod lutad mot väggen. Hon svalde och såg ner på sina händer.

   ”Det där var min bror, Jesse” svarade hon sedan och jag såg chockat på henne. Hennes bror? Hon har aldrig nämnt någon bror!

   ”Din bror?” ekade Justin och hon nickade. ”varför har du inte berättat att du har en bror?”

   ”Därför, därför, därför...” upprepade hon medan hysterin hördes i hennes röst och sekunden senare bröt hon ut i tårar. Justin la genast armen om henne och hon borrade in ansiktet i hans bröst. 

   ”Hey, Penny. Allt kommer bli bra, lugn dig” mumlade han tröstande åt henne. Hon slutade tillslut gråta så pass att hon kunde sitta upp och få fram ord. 

   ”Han har leukemi och vi vet inte hur länge han kommer att klara sig” viskade hon fram, det högg till i magen på mig och jag såg förskräckt på henne. ”han har haft sjukdomen sedan han var fem år gammal och har haft sina sämre dagar hela veckan” jag såg på Justin som hängde med hakan och såg med stora ögon på mig, han skakade kort på huvudet precis som om han inte heller kunde förstå det. 

Så fort jag hade berättat lyftes en tyngd från mina axlar och jag kände hur jag kunde slappna av. Att hålla det en hemlighet från den var en börda, efter att se alla oroliga meddelanden och de missade samtalen och enbart ignorera fick mig att känna mig skuldmedveten och taskig. De hade rätten att veta efter hur nära vi kommit men jag hade aldrig modet att berätta för dem. Tänk om de inte tyckte om mig längre för att jag hade sådan familj? Om de trodde att de skulle bli smittade utav sjukdomen. Jesse hade både kräks vanligt men även fått ur sig blod under veckans gång, det smärtade att se honom sådan och det värsta var att det fanns inget jag kunde göra åt hans sjukdom. Inget som kunde underlätta hans smärta, hans mediciner bedövade bara det värsta. 

   ”Det kommer ordnar sig ska du se” viskade Justin vid min sida och jag satt fortfarande lutad mot honom. Jag log snett medan tårarna letade sig nerför mina kinder men jag skakade sedan på huvudet. 

   ”J-Jag tror i-inte det” grät jag och han kramade till. 

   ”Du måste tänka positivt Penny” svarade han. 

 

---

 

ledsen för ett väldigt random kapitel och slut. men visste inte riktigt vad jag skulle skriva eller ... avsluta det. heheheh, men hoppas ni tyckte om det i alla fall. vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA!