”PENNY! NEJ!” 

 

---

  

Justins Perspektiv.

   "PENNY! NEJ!" skrämt såg jag på bilen som under mina förhoppningen skulle tvärnita men fortsatte enbart köra. Var föraren full? Var min sista tanke innan allt verkade hända samtidigt. 

   Penny slängde sig mot en skällande Bubble medan bilen körde förbi framför mig, jag kunde varken se om dem blivit påkörda eller klarat sig undan. Bilen fortsatte sedan längst gatan och bort, jag stod fastfrusen med ena armen uträckt och den andra handen över munnen. Kvar på gatan låg en röd hög och Pennys rosa hår låg utspritt vad hennes huvud, hon låg orörlig bland snön. 

   "Penny?" frågan kom ut som en viskning. "Penny!" 

   Jag rörde på benen och var på några sekunder framme vid henne på marken, jag sjönk ner på knä och böjde mig över henne. Bubble låg tryckt på hennes bröst, inget rörde på sig förutom hans lilla svans. En svag lättnad fyllde mig innan jag riktade fokuset mot Penny som inte hade rört sig ännu. 

   "Penny?" frågade jag ännu en gång och skakade henne försiktigt. Hon förblev tyst med slutna ögon, jag vände på henne så hon låg på rygg på vägen för att se om hon skadats sig. Armarna, huvudet verkade ha klarat sig bara bra men när jag sedan kom ner till hennes ben flämtade jag till. Tyget från hennes leggings hade slitis sönder och hudens som visades under var täckt av rött blod. Fort fiskade jag upp min telefon innan jag slog in numret till "911" och pressade sedan luren mot örat. 

   "Stratford sjukhus, vad är din nödsituation?" 

   "Min vän har blivit påkörd... eller jag vet inte om bilen träffade henne. Men hon vill inte vakna och hennes ena ben blöder. Asså hela sidan utav hennes ena ben blöder" sa jag stressat in i telefon till kvinna som svarat. 

   "Okej, behåll lugnet. Vart befinner ni er någonstans?" fort såg jag mig omkring. 

   "Ehm... Long John Street" jag riktade fort ner blicken mot Pennys fortfarande slutna ögon och ville förtvivlat mycket att hon skulle öppna dem för att se försäkra mig om att hon mådde bra. 

   "Vi skickar en ambulans genast, stanna där ni är så får ni hjälp snart" jag nickade. 

   "Tack så mycket" samtalet avslutades och långt bort ifrån kunde jag höra sirenerna från ambulansen. Jag andades ut ett skakigt andetag innan jag försiktigt strök över hennes ena kind, var inte död! 

 

*

 

Sjukhuset var fyllt av människor, anhöriga som väntade på besked, sjuksköterskor som sprang runt till sina olika patienter, doktorer som skrev under papper och opererade. Själv satt jag still på en blek blå stol i väntrummet med Bubble i knät. Han hade nu lagt sig ner och rullat ihop sig innan han somnade. Att känna hans andetag och hjärtslag mot händerna lugnade mig, stoppade mig från att gå in i chocktillstånd och leva loppan runt i sjukhuset. Penny hade dem tagit in i ett rum för att röntga hennes hjärna, se om hon fått inre blödningar och för att sy ihop hennes ben. Jag rös till vad tanken på hur illa tilltygad hennes ben måste vara. Det var så mycket blod, jag hade till och med fått på händerna. 

   ”Mr. Bieber?” jag såg genast upp när mitt namn sades ut i väntrummet, en sköterska iklädd blåa byxor och tröja med en vit rock över såg runt i rummet innan hennes blick hamnade på mig. Hon nickade innan hon tog sig över golvet och bort mot mig, hon slog sig sedan ner i stolen bredvid min och log snett. ”Ms Hawkins har klarat sig bra. Vi har sytt såren i hennes ben och lyckligtvis har hon ingen inre blödning i hjärnan men fått en svår hjärnskakning. Vi skickar med henne medicin för smärtan och vi rekommenderar att hon vilar mycket” jag andades lättat ut och det flimrade för en sekund till framför ögonen när spänningen inom mig släppte. Jag öppnade munnen för att svara när en panikslagen röst ekade genom rummet. 

   ”Vart är Penny? Är hon skadad? Vart är Penny?” jag såg upp och fick syn på en stressad Mr och Mrs Hawkins. De fick sedan syn på mig och jag såg hur deras ögon speglade deras panik och rädsla. De var framme hos oss på bara några sekunder. 

   ”Hur mår hon? Är hon okej?” Mrs Hawkins kastade frågorna mot sköterskan som log lugnande innan hon upprepade vad hon sagt till mig för bara en stund sedan. Pennys föräldrar andades genast ut innan Mrs. Hawkin sjönk ihop på stolen bredvid min. 

   ”Är du okej Justin?” frågade sedan Mr Hawkins och jag nickade lugnt innan jag såg ner på Bubble. ”vad hände?” jag svalde och öppnade munnen. 

   ”Vi var ute och gick med Bubble, vi pratade och Penny skrattade plötsligt och något. Det var Bubble på gatan. Han försökte ta sig över en isfläck och det hela såg mycket roligt ut, gatan var tom ena sekunden men den andra kom en bil körande. I väldigt hög fart och den verkade inte sakta in heller så Penny slängde sig ut i vägen innan jag hann stoppa henne för att rädda Bubble som var fast på isfläcken. Penny måste ha lyckats kasta sig bort från bilen för den körde endast förbi och hon låg liggande på marken. Jag sprang fram till henne, hon låg medvetslös med Bubble i famnen så jag ringade fort 911” svarade jag och hennes föräldrar såg förskräckt på mig innan Mr Hawkins ilsket fräste till. Han muttrade argt medan han gick fram och tillbaka över golvet, jag antog att gjorde upp en plan på hur han skulle hitta den skyldiga och antagligen slita strupen ur den eller dylikt. 

   ”Jag vet inte hur vi ska kunna tacka dig Justin” sa sedan Mrs Hawkins bredvid mig, jag rynkade förbryllat på pannan. 

   ”För vad?” frågade jag förvirrat. 

   ”Att du var där, att du var där för att kunna ringa efter hjälp. Annars...” hon svalde och knep ihop ögonen för att hålla sig själv från att gråta. 

   ”Ingen orsak, jag skulle gärna vara där tusen gånger om” svarade jag och hon gav mig en varm blick och ett trött leende. Plötsligt öppnades dubbeldörrarna intill korridoren för alla patientrum, ut kom Penny sittandes i en rullstol som blev körd utav en manlig sjuksköterska. Hennes ben var utsträckt framför henne, de hade klippt bort hennes leggings och visade upp hennes blåslagna ben. På sidan hade hon bandage på stället där de behövt sy, ena sidan utav hennes ansikte började det blomma upp blåmärken men hon hade ändå ett leende på läpparna. Hennes ögon sken upp när hon fick syn på oss, Mr. Och Mrs. Hawkin var fort på väg mot henne och de överöste henne med ord. Hon log mot dem och försäkrade dem om att hon mådde bra.

   Jag lyfte försiktigt upp Bubble från mitt knä så jag kunde bära honom i min famn istället medan jag reste mig från stolen. Han gnydde svagt till och sträckte på sig så han gosade in sig mot min hals, känslan var otrolig. Man kunde inget annat än att älska den lilla vita hårbollen. Jag följde efter Pennys föräldrar bort mot henne där sjuksköterskorna stod och pratade med dem, Penny vände blicken från dem när jag närmade mig och ett varmt, strålande leende nådde hennes läppar när hennes blick vilade på Bubble i min famn. 

   ”Vill du?” frågade jag men hon skakade fort på huvudet.

   ”Han brukar aldrig låta någon annan hålla honom, detta är nytt” svarade hon och jag log mot henne medan jag försiktigt smekte över hans mjuka päls. 

   ”Hur mår du?” frågade jag sedan och såg orolig ner på hennes ben och sedan på hennes ansikte. 

   ”Öm, stygnen värker och jag känner mig stel i hela benet. Jag kommer definitivt inte kunna gå normalt på det på ett tag” svarade hon och såg ner på sitt ben. ”men de säger att jag hade tur som lyckades att inte bli träffad utav bilen” jag nickade instämmande. 

   ”Min värld stannade upp där för ett tag när jag trodde att ni både skulle dö” mumlade jag, hon log snett innan hon sträckte ut handen och grep tag i den som hängde ledigt vid min sida och inte höll upp Bubble. Jag kramade den tillbaka och besvarade hennes leende. 

   ”Men vi klarade oss” försäkrade hon och sträckte sig efter min ena hand som hon sedan kramade. 

   ”Ni klarade er” instämde jag. 

   Väl ute vid bilen bar Mr. Hawkin försiktigt in Penny och satte henne i mitten utav baksätena så hon kunde lägga sitt ben mellan utrymmet vid de två framsätena. Jag gled in bredvid henne och Bubble tog åter plats i mitt knä, han hade sussat länge nu och jag log ner mot den lilla pälsbollen. Penny sträckte ut handen och klappade sin älskade hund som hon riskerat livet för. Vi satt i tystnad under färden hem och klappade på Bubble, när bilen stannade klev jag fort ur för att låta Mr. Hawkin bära upp Penny ännu en gång. 

   ”Du kan följa med upp och lägga honom i mitt rum” sa Penny när vi var i hallen och jag tvekade över vart jag skulle ta vägen plötsligt. Jag nickade och klev ur skorna innan jag följde efter dem bort mot trappan och sedan upp till hennes rum, Mr Hawkins la ner Penny i hennes säng innan han sa att han skulle hämta ett glas vatten till henne för att skölja ner tabletterna. ”här” sa Penny när hennes pappa gått och lyfte på täcket, jag la försiktigt ner den lilla hunden bredvid henne på madrassen innan jag rätade på ryggen. 

   ”Tack” sa hon sedan och såg upp på mig. ”tack för att du fanns där” 

   ”Tja, det var ju du som sa det. Var där när dem verkligen behöver dig” svarade jag och hon skrattade. 

   ”Glad att någon lyssnade” jag log roat. 

   ”Jag tror Chaz lyssnade allt, han verkligen gilla den där Ana” Penny nickade svagt med ett snett leende. 

   ”Det tror jag också” la hon till och suckade sedan medan hon försiktigt fingrade på Bubbles päls. 

   ”Nu ska du få sova så hörs vi” sa jag sedan och hon nickade innan hon sträckte ut handen mot mig, jag tog emot den och hon kramade min hand. 

   ”Det gör vi och tack igen” svarade hon, jag log mot henne innan jag släppte hennes hand och gick mot dörren.

 

---

 

yey! Bubble klarade sig o så gjorde även Penny, med lite skador... :P hehehehe.. såg ideén som Alexandra skrev o blev glad att se att någon kom med ideér.. dock ä det inte riktigt tid för det du föreslog ännu. 

vad tycks? KOMMENTERA! för mer ikväll! ;) puss&kram.