"Jag älskar vad du har gjort med ditt rum Penny" Spencer gick med hänförda, stora ögon in i mitt rum och jag log genast stolt, tacksam för hennes komplimang. Dagens datum var den 27:e december, de officiella juldagarna var över och Spence hade kommit med tåget för att fira nyår med oss. Jag hade glatt blivit skjutsad utav pappa in till stationen där vi plockade upp henne. Spencer förde fingertopparna över väggen för målningen medan hennes blick löpte över resten utav rummet. "vems är den här? För den är inte din i alla fall" sa hon medan hon såg menande på mig och plockade upp en grå munkjacka från min skrivbordsstol. Jag gav den en blick innan jag svarade. 

   "Åh, det där är Justin. Jag fick låna den en gång, det påminner mig om att jag måste lämna tillbaka den" svarade jag nonchalant, ville inte få henne att tro något. 

   "Oh... Justin" sa hon i alla fall och jag himlade fort med ögonen. "så vad är grejen, gillar du honom?" jag satte mig ner på sängkanten med en suck. Jag återupprepade mitt svar som jag gett Jesse igår, Spencer hade precis som han genast himlat med ögonen. "herregud, jag har nog aldrig mött någon som har så svårt att se sig själv med klara ögon som du har" svarade hon. Jag drog ursäktande på mungiporna och slog ner blicken, jag ryckte sedan på axlarna. 

   ”Jag bara... jag vet inte” försökte jag genast försvara mig med. 

   ”Okej, vi gör såhär istället då. Vad är det med honom du tycker om?” Spencer drog ut min skrivbordsstol och satte sig ner innan hon såg på mig med en ”kör-på” blick. Jag svalde innan jag log generat.

   ”Hans ögon, dem är verkligen så otroligt vackra. Jag menar, du vet ju vad jag tycker om bruna ögon. Dem är bara så otroligt fina... hela han är såklart väldigt fin och det är något med honom som gör att jag har så lätt att bara säga vad jag har på hjärtat. Jag kan prata med honom om allt verkligen. Okej kanske inte exakt allt som jag kan göra med dig men du förstår konceptet. Du ska även se hur han är med sina småsyskon och Bubble! Bubble låg i Justins famn utan att morra eller dylikt, han bara låg och sov. Har aldrig hänt, ingen i familjen tillåts att bära honom” när jag insåg att jag sagt allt i nästan ett andetag tystnade jag generat och såg upp på Spence genom ögonfransarna. Men hon log enbart roat åt mig med armarna i kors över bröstet. 

   ”Ja... om inte dina gnistrande ögonen som sken utav genuin lycka och inget ”hej-jag-är-en-stalker-och-ett-galet-fan-som-vill-ha-dig-för-dina-pengar” fick någon att tvivla på att du gillar honom på riktigt så... då vet jag fan inte vad riktigt kärlek är” jag såg med chockerade ögon på henne. 

   ”Det är sant!” utbrast hon när hon såg min minn och reste sig från stolen. ”du sken upp när du pratade om honom och vad jag har hört genom telefonen genom veckorna så verkar ni ha fått en väldigt bra relation. Som vänner såklart, vilket man alltid ska börja att vara innan man tar steget längre. Dessutom kunde jag till och med se det i Justins ögon när du var och hälsade på att du redan fångat hans intresse. Hans ögon lämnade dig inte för ett ögonblick, han såg till och med irriterad ut när vi fick syn på Tim och började fnittra sådär” jag såg med misstro på henne.

   ”Jo, jag lovar det är sant. Han fick den där rynkan mellan ögonbrynen och hans ögon mörknade, han hade säkert kunnat gå fram och satt en rak höger i Tims ansikte om han försökt något med dig” jag skrattade förvånat och försökte komma ihåg den dagen, men hittade inget minne utav att Justin någon gång under dagen sett så irriterad ut. ”men vi går över till honom så kanske du har en pojkvän innan 2012 tar slut” meningen fick ren panik att fylla mig och jag protesterade genast högt. 

   ”Åh nej, aldrig i livet! Nej, nej! Jag kan inte, jag vill inte. Detta är Justin Bieber vi pratar om, alla ni verkar så himla säkra på att han kanske gillar mig men jag är inte lika säker” Spence gav mig genast en ironiskt blick som skvallrade om hur löjlig hon tyckte jag betedde mig för tillfället, men jag kunde inte hjälpa det. ”dessutom kan vi inte bara gå och knacka på, tänk om han gör annat eller... nått” fortsatte jag i desperat behov att få Spencer att glömma hela idéen men hon envisades. 

   ”Nej, men titta detta blev just den perfekta dagen att lämna tillbaka hans munkjacka” sa hon och svingade upp Justins munkjacka, jag mentalt svor över den kvällen jag fått låna den. Jag öppnade munnen för att hitta en annan ursäkt med satt förtvivlat tomhänt på fler undanflykter. ”Penelope Phoebe Hawkins, du ska gå över till Mr. Biebers hus om jag så ska behöva dra dig genom snön dit” jag suckade frustrerat när hon använde hela mitt namn mot mig. 

   ”Okej då” sa jag sedan buttert och gav upp, jag kunde inte undgå att ändå känna hur lyckan spred sig vid tanken på att jag skulle se Justin snart. Det hade gått drygt en vecka sedan vi sågs sist, jag hade saknat honom och hans leende, glada humör och skratt. 

 

”Tänk om han verkligen inte har tid för oss” försökte jag ännu en gång medan jag och Spencer pulserade genom snön bort mot Justins mormor och morfarshus. 

   ”Det är därför vi har med oss den här-” hon viftade med munkjackan”-och vi säger då att vi hade vägarna förbi och att vi egentligen är på väg mot centrum för att fika” svarade hon och jag nickade.

   ”Okej” andades jag ut och såg huset längre bort på gatan, nervositeten fyllde mig genast och jag hörde hur Spencer suckade bredvid mig.

   ”Men herregud, vad är det med dig?” 

   ”Jag har ärligt ingen aning, men det känns annorlunda att träffa honom nu när jag insett hur jag känner och har fått massa åsikter om att han tydligen känner likadant för mig” jag måste ha sett galen ut för Spencer skrattade. 

   ”Jadu, livet är inte lätt” hon klappade mig tröstande på axeln, jag himlade med ögonen innan jag svalde när vi kom fram till hans uppfart. Den var tom och vi såg märkena efter hjulspår. Jag tog ett djupt andetag innan jag tryckte in dörrknappen och man hörde ett högt 'pling-plong' inifrån huset. 

   ”Nej, du får inte träffa Ju-” redan innan dörren öppnades hörde jag hur Chaz började skrika men han tystnade så fort han öppnat och fick syn på oss. ”åh, hej” sa han istället och jag skrattade.

   ”Hej på dig också Chazie. Varför får vi inte träffa Justin?”

   ”Jag trodde ni var fans. Det har varit några som vågat plinga på under morgonen” berättade han och skakade på huvudet. ”men kom in” sa han sedan och klev åt sidan. Inne i huset var det varmt och jag drog in lukten utav Justin. Väl avklädd utav ytterkläder följde vi efter Chaz genom en korridor och bort mot en dörr.

   ”Chaz, vart är alla?” frågade jag när jag märkte hur tyst det var. 

   ”Justins mormor, morfar och mamma är och handlar. Det är bara jag, Ryan och Justin som är hemma” svarade han och kastade en blick bak mot oss innan han log och knuffade upp dörren intill ett rum. Där ett högt tjut utbröt och jag och Spencer följde förvånat in efter Chaz för att se Justin och Ryan sittandes bredvid varandra i soffan med en varsin tvspelskontroll i händerna. 

   De såg genast upp när vi kom in. ”titta vilka som stod vid dörren och inte galna fans” min blick vilade på Justin och han sken upp i ett leende när han fick syn på oss innan han reste sig upp och var snabbt framme hos mig. 

   ”Howdy gummiankan!” jag skrattade medan han la armarna runt mig och snurrade runt med mig ett halvt varv. 

   ”Jag kan inte förstå att du är seriös med den där hälsningen, den kommer från en drogad dröm” påpekade jag när han släppte mig, han skrattade roat innan han ryckte på axlarna. 

   ”Vad då!? Det är chatchy” jag skakade på huvudet åt honom men log. 

   ”Så vi kom även förbi för att jag har något som är ditt” han såg förvånat på mig tills jag lyfte armen som hans munkjacka låg över. Han skrattade igen och jag gav honom den. 

   ”Tackar” sa han sedan och slängde den på fåtöljen bredvid soffan. ”så fick du den där boken du önskade dig nu då?” jag sken genast upp i ett stort leende. 

   ”Ja!” tjöt jag. ”jag fick till och med de två böckerna som kommer efter” jag hoppade lite på stället och Justin skrattade lågt åt mig. ”du då? Hittade du vad du sökte för Jaxon?” 

   Justin nickade roat. ”han blev överlycklig, han har förresten inte slutat tjata om dig sen han kom hit” 

   ”Oh, så du har bytt namn till Jaxon nu? Det har du inte berättat” vi både vände blicken mot soffan där Ryan, Chaz och Spencer satt på en rad med blickarna på oss. 

   ”Åh, håll käften” mumlade Justin och jag kände hur det hettade i ansiktet. ”men vill ni att jag ska visa er runt?” frågade han för att fort få bort den tryckande tystnaden. Jag nickade fort. 

   ”Gå utan mig. Den här soffan var så otroligt skön” jag försökte stirra diskret på Spencer men hon låtsades inte om mig så jag följde med Justin ut ur rummet. 

   ”Har ni klurat ut vad ni ska göra på ny år än?” frågade han när vi gick genom korridoren på väg mot hallen igen. 

   ”Ehm... nej, inte riktigt” svarade jag och ryckte på axlarna. ”ni då?” 

   ”Jag vet inte riktigt om jag kan gå till något större utan att skapa kalabalik men... något ska vi väl göra i alla fall” jag skrattade beklagande och han flinade roat. ”köket” sa han sedan och slängde armen mot rummet, jag gav den en snabb blick innan jag vände den mot honom igen. Han såg ner på mig och log snett. ”du var riktigt vacker på julafton” sa han sedan och komplimangen fick mitt ansikte att genast rodna. 

   ”Tack så mycket” svarade jag och slog generat blicken, ur ögonvrån såg jag hur Justin såg roat på min röda kinder. 

   ”Rodnar du?” frågan fick såklart mina kinder att hetta ännu mer men jag svarade ändå med ett högt ”nej!”. 

   ”Det gör du ju visst” retades han.

   ”Fortsätt med din rundvandring istället om det inte är så att ditt hus består utav en hall, en korridor och ett kök” han skrattade men fortsatt sedan bortåt, jag andades lättat ut. Han fortsatte visa mig undervåningen tills han tog med mig upp på övervåningen. Där fanns ett badrum, ett gästrum, ett kontor och sist Justins rum, han berättade att han inte ändrat det sedan han bodde här nästan regelbundet när han var liten. Jag såg fascinerat på alla saker, sängen som såg på tok för liten för hans långa kropp, på tapeterna som det satt logan från hans favorit hockey lag på. 

   ”Det är ju jätte fint” utbrast jag och svängde runt mot honom, han stod lutad mot dörrkarmen med armarna i kors medan han inspekterade mig. Plöstligt kände jag mig väldigt utblottad för hans blickar men leendet var vänligt och varmt på hans läppar att den oroande känslan genast försvann. 

   ”Inte lika fint som ditt dock” kontrade han och gick de få stegen fram så vi stod någon decimeter från varandra. Jag såg upp på honom och log generat. 

   ”Tack” fick jag fram innan tystnaden bredde ut sig, denna gång ingen obehaglig dock. 

   ”Jag har en sak jag måste säga till dig” mumlade han och jag svalde. 

 

"I got something I want to tell you"

 

   ”Okej” viskade jag och såg sedan hur hans ansikte sakta närmade sig, nu händer det! 

   ”Oh my God, PENNY!” skriket från nedervåningen fick oss att fort hoppa ifrån varandra, vi skrattade nervöst. ”Penny?” Spencers röst ekade genom huset igen. 

   ”Ja?” ropade jag tillbaka.

   ”Kom ner nu!” jag såg upp på Justin som kliade sig i nacken med handen och blicken nerslagen i golvet. Jag drog på läpparna innan jag fort ställde mig på tå och la en puss på hans kind innan jag drog med honom ut ur hans rum. Väl nere på nedervåningen igen gick vi bort mot vardagsrummet där vi hörde röster. 

   ”Vad?” frågade jag när vi kom in. 

   ”Åh nej, säg inte att ni gjort mini Pennys och mini Justins redan!” utbrast Ryan och jag satte bokstavligen i halsen på mitt eget spott. Jag hade kunnat dö utav förlägenhet, vad är det han säger?

   ”Vad? Nej!” fick jag tillslut. 

   ”Varför såg han ut som om han haft den bästa tiden utav hans liv när han kom ner då?” Ryan pekade mot Justin som stod snett bakom mig, fortfarande med min hand i hans. 

   ”Strunt i det du, vad var det Spencer?” frågade jag och undvek smidigt att behöva svara på mer jobbiga frågor från Mr. Ryan Alltid-lägga-näsan-i-blöt Butler. 

   ”Titta, kommer du ihåg? Varje dag, i ett helt år” hon pekade mot ett piano som stod i ena hörnet utav vardagsrummet, jag bröt ut i ett tjut innan jag skrattade. 

   ”Herregud, tror du vi fortfarande kan?” frågade jag och såg på henne, hon ryckte på axlarna. 

   ”Vi övade ju faktiskt varje dag i ett helt år” påpekade hon och jag nickade instämmande. 

   ”Ska vi prova?” frågade jag och såg på henne, jag såg hur ett leende lekte på hennes läppar medan det säkert började klia i fingrarna. 

   ”Beror på, Justin har du en gitarr att låna ut?” Spencer vände sig nu mot Justin som nickade fort innan han försvann och kom snart tillbaka med en gitarr i handen. Jag gick bort till pianot och öppnade locket medan jag satte mig på stolen, Spencer sjönk ner på en stol bredvid mig och satte upp gitarren i knät. Jag la händerna på tangenterna på pianots tangenter innan jag kastade en blick på Spence. Hon nickade och jag började spela samtidigt som vi både började sjunga på låten vi tränade på i ett helt år. 

 

 

   ”Never late, always late, watch me dress

I’m complaining, you say

Baby you are crazy, look amazing”

 

   De vackra tonerna från pianot och gitarren fyllde rummet medan min och Spencers stämma sjöng från den simpla men åh så meningsfulla orden. 

 

   ”And it was just young love, that’s what they all said 

But you were my one love, that never went away

 

   You are still Phil, and I’m still Katy

And you still saved me” 

 

   Vi tog dem sista ackorden tillsammans innan rummet föll i tystnad. Jag log lyckligt och vände mig mot Spencer som såg precis lika glad ut. ”vi kom ihåg!” utbrast jag glatt. 

   ”Vänta lite! Sakta i backarna! Håll i hästarna! Bromsa bandet! Stoppa åsnorna! Kliv av kamelerna! SLUTA ÄTA CHOKLAD! Vad är det som händer!?” vi alla såg frågande på Chaz en sekund innan skrattsvalorna ekade, vad hade han precis sagt? 

   ”Ehm... jag håller med i... vad han nu än sa, men seriöst kan du sjunga och spela piano också?” Justin såg med stora, imponerade ögon och hakan blev hängande efter hans sista ord. Jag skrattade men skakade på huvudet.

   ”Nej, nej, nej. Jag kan inte sjunga sådär, som du eller Spence kan. Men jag tycker inte direkt att jag är tondöv och det här är den enda låten jag kan på piano. Inget mer” berättade jag medan jag skakade på handen.

 

---

 

ett långt igen, tyckte ni jag var skyldiga er det eftersom jag sagt att det skulle komma upp igår men... ja. ni vet ju. men hörni! OH MY! they almost kiss there! =OOOOOO vad tycks? 

KOMMENTERA! taaaaaaaaaaaaaaaack till er för att ni finns. puss&kram. ♥