”Det här är det enda stället där jag inte är otroligt klumpig” sa jag och han skrattade. 

   ”Du, klumpig. Det har jag svårt att tro efter att sett allt det här” han svepte med armen över salen.

   Jag flinade. ”tillbringa tid med mig länge nog så kommer du se vad jag menar” försäkrade jag honom. Han log stort. 

   ”Det går nog att fixa” svarade han och det pirrade härligt i magen vid hans ord. Mer tid med honom. 

 

 

”Nej, men titta är det inte lilla Penny?” Spencers mamma tjöt till när vi kom in i huset och slog armarna om mig, jag skrattade och kramade henne tillbaka. 

   ”Hej, Katherine” svarade jag. 

   ”Hur mår ni i Stratford? Trivs ni bra?” hon släppte taget om mig och höll mig sedan på en armlängdsavstånd för att kunna se på mig. 

   ”Allt är bra” jag log stort mot henne. 

   ”Mamma, släpp nu stackars Penny” Spencer grep tag om min arm och drog med mig bort mot trappan, jag hörde hur killarna följde efter oss. Uppe på övervåningen gick vi bort mot hennes rum, allt stod som det stått sista gången jag vart här. Hennes breda säng full utav kuddar, mina tavlor hängande på väggarna - hon hade envisats som sjutton över att få några så tillslut gav jag upp - hennes två gitarrer stod i sina ställningar bredvid byrån med hennes smink och smycken. Fönsterlampan tänd och skapade en mysig effekt nu när julen närmade sig, jag log och slängde mig i hennes säng. Den var rena drömmen, mjuk och gosig. 

   ”Musik intresserad?” Justins fråga fick mig att öppna ögonen och sätta mig upp i sängen. Spencer nickade och såg med brinnande iver på sina gitarrer, en vanlig dag med Penny och Spencer är Spencer som spelar på sin favorit gitarr och småsjunger medan jag med mina stora block och massa pennor ritande bredvid. Eller så övar vi sminkningar på varandra, både vackra och hemska. 

   ”Hur länge har du spelat?” frågade han sedan. 

   ”Sedan jag var ungefär 6 år” svarade hon och grep tag i halsen på ena gitarren innan hon satte sig på sängkanten bredvid mig.

 

Fireflies by Owl City (Cover)

 

Snart fylldes rummet utav hennes gitarr spelande, genast kände jag igen melodin till 'Fireflies' med Owl City. Spencers fingrar rörde sig fort över strängarna och jag slöt ögonen innan jag sjönk ner bland kuddarna igen. När låten tog slut bredde tystnaden ut sig, jag öppnade ena ögat för att se upp på Justin som stod med ett stort leende över läpparna och såg imponerat ner på Spencer. 

   ”Får jag?” frågade han sedan och pekade ner mot den andra gitarren, Spencer nickade och snart satt de tillsammans och jamade. Justin var otroligt imponerande han med, de båda var snabba över strängarna och kunde göra dem mest coola ljuden. Jag log och såg hur de satt uppslukade utav gitarrerna - i sin egna lilla bubbla - medan vi andra satt och lyssnade. Ryan hade satt sig i Spencers fat boy och Nolan satt på golvet lutad mot den. Chaz stod vid ena väggen och granskade en utav målningarna. 

   ”Vem är det här som har målat?” frågade han plöstligt och vände sig om mot oss, Spencer slutade spela och såg upp på honom. 

   ”Penny såklart” svarade hon och mitt ansikte hettade genast illa, jag hade inte berättat för killarna att jag målade. Chaz rynkade på pannan och vände sig mot väggen igen. 

   ”Vad?” utbrast han sedan, Spencer vände sig genast mot mig med en anklagande blick. 

   ”Har du inte berättat för dem att du är värsta konstnären?” frågade hon med ena ögonbrynet höjt.

   Rodnaden steg. ”du vet att jag inte tycker om att skryta” mumlade jag fram. 

   ”Så det är du som har gjort den?” frågade Justin, jag mötte hans blick och nickade svagt efter en stund. 

   ”Den? Hon har gjort alla som hänger i mitt rum” utbrast Spencer och svepte demonstrativt med armen över väggarna. Chaz haka föll och hans ögon såg nu mer ingående på målningarna. 

   ”Du är ju helt... grym, fantastiskt” fick han sedan fram, rodnaden steg om möjligt ännu mer i mitt ansikte. 

   ”Tack så mycket” mumlade jag fram, ett lågt skratt nådde mina öron och jag såg upp för att se att det var Justin som skrattade. Jag log blygt och hans ögon tindrade i skenet från lampan i fönstret. 

  

”Du får komma till Stratford snart” jag kramade om Spencer, hårt och knep ihop med ögonen. 

   ”Klart jag kommer” svarade hon vid mitt öra, jag kramade hårdare för ett ögonblick innan jag släppte mitt grep. Hon log snett mot mig innan hon sa hejdå till killarna och vi var ute i kylan igen, snö föll sakta ner från himlen och jag såg förvånat upp på den mörka himlen. 

   ”Se det snöar!” utbrast jag glatt och studsade, Justin skrattade bakom mig tillsammans med dem andra killarna. Vi gick ut på gatan och jag såg hur Justin sneglade åt varje sida i utsikt för fler galna fans. 

   ”Dra ner kepsen längre så kommer de inte se att det är du” mumlade jag till honom, han vände fort blicken mot mig och log. 

   ”Bra idé men jag kommer inte se något då” svarade han roat. 

   ”Då får jag väl hjälpa dig med det” jag tryckte ner hans kepsen längre ner över hans ansikte innan jag grep tag i hans hand och ledde honom fram på vägen. Jag kände hur han kramade min hand hårdare och innan jag hann hindra mig log jag som ett fån. Hans hand kändes bra i min och jag önskade att den alltid kunde vara där. Tanken förvånade mig, jag sneglade bak mot Justin som gick halvt i blindo men jag tyckte mig skymta ett leende på hans läppar. Vi nådde tillslut fram till tågstationen och vi gick bort till kassan där vi stämplade biljetterna som skulle ta oss hem. Jag drog med mig Justin som fortfarande gick med nedsänkt huvud och bort mot rätt tåg. 

   ”Se, det gick ju hur bra som helst” sa jag till honom när vi klev på tåget, han höjde lite på kepsen och log tillbaka mot mig. 

   ”Ja, vad skulle jag göra utan dig” svarade han och mina kinder blossade. 

   ”Säg det du” retades jag. Vi satte oss ner vid dem andra killarna som pratade om något fotbollslag, jag riktade blicken mot fönstret och såg mer mig själv än naturen utanför. Min fingrar klämdes åt och det var först då som jag märkte att Justins hand fortfarande omslöt min, jag vände blicken mot honom och log. Innan jag diskret såg ner på våra händer.

 

”Jaha, hoppas ni haft en bra dag och vi inte uttråkat er för mycket” Chaz stannade med bilen utanför mitt hus och jag tackade för skjutsen. 

   ”Nej då, dagen har varit jätte intressant. Nu undrar jag bara om du har några fler talanger som du skulle vilja dela med dig av?” påpekade han och höjde menande på ena ögonbrynet. Jag rodnade och slog ner blicken, jag skrattade generat. 

   ”Ehm... ni vår väl vänta och se helt enkelt” svarade jag och Chaz skrattade roat. 

   ”Vi ses på måndag, Penny” jag vinkade hejdå till resten innan bilen körde iväg och jag gick mot ytterdörren. 

   ”Jag är hemma!” ropade jag in i huset och genast hördes ljudet från tassar som trippade över parketten och innan jag ens hann stänga ytterdörren kom Bubble inflygande i hallen. Jag log och satte mig på huk.

   ”Hej, ja, hej. Har du saknat mig? Ja, jag har saknat dig med. Ja, ja” jag satt en stund och gosade med honom innan jag tillslut tog av mig ytterkläderna och gick in i huset. I köket satt mamma, pappa och Jesse vid matbordet och åt rester. 

   ”Hej, hur var det med Spencer?” pappa såg upp från sin mat och gav mig ett leende.

   ”Hon mår bra, Katherine hälsar” svarade jag och besvarades utav ett stort leende från mammas sida. Jag log och gick bort till diskbänken där matlådorna med resterna låg, jag tog det jag ville ha på en tallrik innan jag satte in den i mikron. 

 

***

 

”Ja, vill du gå ut? Ja, vill du det?” Bubble studsade glatt vid ytterdörren och förstod genast vad mina ord betydde. Jag log och tog på mig ytterkläderna innan jag kopplade Bubble. 

   ”Jag går ut och går med Bubble, är tillbaka snart!” ropade jag in i huset och besvarades med ett svagt mummel från köket. Jag öppnade ytterdörren och träffades genast utav kylen, jag huttrade till men såg sedan ner på den glada Bubble. Han smälte bra in bland snön och blev nästan osynlig, om jag inte skulle haft koppel på honom hade jag lätt tappat bort honom. Jag böjde mig ner och samlade ihop en handfull med snö, jag kastade det framför mig och Bubble hoppade glatt efter det. Jag skrattade roat och kastade fler snöbollar åt honom. Vi gick förbi parken och en bit ifrån hörde jag röster. Jag försökte ignorera obehaget som växte i magen och försökte förbli lugn. 

   ”Hej, stumpan!” en sluddrig, mörk röst ropade och jag vände på huvudet och såg ett gäng män gående flera meter bakom mig. Deras blickar vilade på mig och en isande känsla spred sig i min kropp. Jag ökade fort på stegen. 

   ”Nej, vänta! Vi vill bara prata!” ropade samma röst. Tyvärr har inte tid att prata... SPRING!