Previous:  "japp" svarade jag glatt. Jag gick tillsammans med Chaz och Ryan uppför trappan till mitt rum för att lämna våra väskor. Chaz slängde sig på sängen efter att ha släppt sin väska innanför dörren, jag gick vidare in i garderoben och dumpade min väska där.

"så" sa jag när jag kom tillbaka ut och fann Ryan på sängen istället och Chaz i en hög på golvet. Jag skrattade roat innan Chaz kom upp från golvet och attackerade Ryan. De brottades en stund innan de kom på att båda faktiskt kunde ligga på sängen.

”vad händer?” frågade jag dem.

”ehm… jag tänkte faktiskt träffa Tess när jag ändå är här” sa Chaz och såg på oss.

”såklart” svarade jag, men jag kände hur en nervös känsla bildades i magen på mig. Tänk om Daphne är där…

 

---

 

Vi satt nu i bilen för att köra bort till Tess hus, Chaz satt i baksätet med ett stort flin och jag fick kämpa för att inte skratta roat åt honom. Vi kom in på rätt gata, jag följde Daphnes hus - som var nersläckt och såg kallt ut - med blicken när vi körde förbi.

Jag körde upp på Tess uppfart och stängde av motorn, vi klev ur och Chaz tog ledningen mot dörren. Han knackade på och jag ställde mig i bakgrunden, dörren öppnades och det enda jag hann se var ett stort brunt hårsvall och jag hann höra ett tjut ”CHAZIE!” innan det försvann in tillsammans med Chaz.

Ryan vände sig halvt mot mig och flinade, jag skrattade och följde efter honom in. Vi tog av oss jackorna och skorna innan vi visade oss själva in i huset, i köket stod Chaz och Tess. Vi harklade oss och de såg irriterat upp, vi flinade glatt mot dem. Tess drog sig ur Chazs omfamning och Chaz såg argt på oss.

”hej killar. Hur går det med livet?” frågade hon samtidigt som hon tog ut dricka från kylen.

”samma gamla vanliga i Stratford” svarade Ryan och Tess tittade sedan på mig.

”turnén är över nu, så nu är det vila som gäller” svarade jag och Tess nickade med ett leende.

Vi satte oss vid bordet och vi fick ett varsitt glas som Tess hällde dricka i, där i köket började vi prata om något som jag inte riktigt hängde med i. Men jag kom tillbaka när Tess tystnade mitt i meningen och slängde en blick mot dörren, jag följde hennes blick men fann inget. Däremot hörde jag steg i trappen, jag såg på Tess igen som verkade panikslagen över ett beslut hon behövde fatta.

Men troligtvis innan hon hann ta beslutet var det för sent, jag stelnade till när Daphne kom in genom dörröppningen. Hon hade förändrats så mycket sedan jag hade sett henne senast, hennes ögon hade inte den där värmen som brukade få en att känna sig lugn, hennes fina bruna hår hade inte samma glans, hela hon hade blivit mindre, smalare, mer insjunken.

Hon såg nästan sjuk ut, hon frös när hennes blick vändes upp och svepte över oss innan den stannade sedan på mig. Hon stirrade först i chock som sedan gick över till förkrosselse, panik och rädsla. Hennes ögon blev tårfyllda och hon försökte få fram ljud men det fick bara hennes haka att darra.

”Daph-” förökte jag och började resa på mig.

”nej!” skrek hon och slet blicken från mig, hon knep ihop ögonen och höll upp handen mot mig. Jag stelnade till.

”Daphne, det är ingen fara” sa Tess och började gå mot henne men Daphne började fort backa.

”du förstår inte, ingen förstår. Det går inte, det får inte hända” rabblade hon fram innan hon vände sig om och sprang, vi hörde hur ytterdörren öppnades och stängdes med en smäll. Tess blev stående kvar, jag stirrade fortfarande mot stället där Daphne hade stått. Hade det där verkligen varit samma tjej som jag hade sett för en månad sedan, som jag hade älskat, som jag hade gjort allt för?

”okej, Tess. Vad var det där?” frågade jag sedan förfärat och pekade mot dörröppningen, Tess vände sig sakta om med ett sorgset och trött ansikte. Hon satte sig vid bordet och suckade.

”det där var Daphne McCartney” svarade hon.

”men-” började jag.

”jag har försökt Justin. Jag har försökt få henne att äta. Jag har försökt få henne att sova. Jag har försökt få henne att sakta återgå till det normala, men hon envisas med att spela upp allt för sig själv hela tiden. Påminna sig själv om vad som har hänt. Men jag tror att det finns något som håller henne kvar, något som gör att hon aldrig glömmer, något som gör att hon inte kan gå vidare. Och jag kan inte klura ut vad…” sa Tess uppgivet. Jag satt stumt och tyckte jag kunde bli galen av allt. Vad gick så fel?

 

 

Daphnes Perspektiv.

Jag stod framför spegeln och såg på mitt otäcka ansikte, mitt nu bleka, smala ansikte. Jag började bli skrämmande lik min mamma. Jag tog upp mascaran men suckade sedan, jag orkade inte göra något, de på teatern fick sminka mig istället. Jag suckade svagt över den kraftansträngningen jag skulle behöva göra senare idag. Idag var det uppvisning med dansen… japp, uppvisning…

Med trötta steg gick jag nerför trappan i Tess hus, jag hörde röster från köket och gick dit. Jag kom in och såg fyra stycken sitta runt bordet, min blick sveptes över deras ansikten och jag la inte märkte till vilka de var tills min blick hamnade på… Justin.

Justin satt i detta kök och stirrade rakt tillbaka mot mig, ett stråk av lycka gick genom mig över att se hans välbekanta ansikte. Innan jag frös till i skräck, nej! Han får inte vara här! ”den dolda” får inte se mig med honom!

”Daph-” började Justin säga medan han började resa sig upp.

”nej” skrek jag hysteriskt och vände bort blicken från honom och knep ihop ögonen för att inte göra något dumt, jag satte upp handen för att förtydliga för honom att han inte fick komma närmre.

”Daphne, det är ingen fara” sa Tess och reste sig från stolen och började gå mot mig, snabbt backade jag bort.

”du förstår inte, ingen förstår. Det går inte, det får inte hända” sa jag och sprang. Jag sprang ut ur huset, längst gatan och bort till mitt eget hus. Jag låste fort upp dörren och sprang uppför trappen, in i mitt rum och in i badrummet. Där satte jag mig i badkaret och kröp ihop i fosterställning, tårarna rann ner och jag snyftade hysteriskt.

I badkaret låg jag och grät, grät för att jag inte hade kunnat springa fram och slänga mig i Justins famn utan var tvungen att bara stirra på honom och sedan springa. Springa för mina nära och käras liv… Någon gång under tiden i badkaret somnade jag och drömde.

 

-

 

Jag satt på en strand och såg vågorna som lekte i vattnet. Stranden, min favorit plats i världen. Man hade inga bekymmer när man var på en strand, man kunde bara sitta i sanden och titta på vågorna och drömma sig bort eller bara tänka. Ett par armar slöt sig om mig och ett par ben pekade ut bredvid mig, jag såg bak och såg att det var Justin. Jag log och lutade mig bak, han kysste mig på halsen innan han gosade in sig i mitt hår.

”jag älskar dig” viskade han i mitt öra.

”jag älskar dig mer” viskade jag tillbaka med min blick fäst i horisonten. Där på stranden satt jag i Justins famn och för ett ögonblick glömde jag allt om min nu mördande vardag, min lillasysters tragiska död, mitt hemska tal till Justin som förstörde vårt förhållande. Jag glömde allt och det var befriande på så många nivåer.

”varför lämnade du mig?” viskade Justin och det smärtade i magen på mig.

”för att-” började jag svara, men hann inte längre för än himlen ovanför oss blev mörkgrå och åskdunder mullrade. Jag blickade förskräckt upp på himlen och tittade sedan ner på vattnet som också hade blivit grått och vågorna slog nu aggressivt.

”Daphne, jag ser dig!” hördes en stämma skrika. Paniken slog mig och jag reste mig fort upp, Justin satt bekymmersfri kvar på marken.

”Daphne, kommer du inte ihåg vad jag sa åt dig?” frågade rösten.

Jo, klart och tydligt, tänkte jag och återigen upprepades det förfärliga meddelandet.

”nu är tiden för lycka slut för gott. Du ska gå hem till Justin, ge honom ett tal som han sent ska glömma, ett tal som krossar hans patetiska lilla hjärta och kropp. Efter det ska du aldrig mer prata eller titta på honom. Om detta inte sker så kommer du ha blod på dina händer som aldrig kommer kunna tvättas bort, Tess blod, din mammas blod, din pappas blod… ja, listan bara fortsätter. Jag håller koll på dig Daphne, så jag vet om du gör som jag säger eller inte. Annars kommer det ett nytt meddelande, men det kommer komma försent för att du ska kunna rädda vem det nu än blir… förresten hälsa från mig till syrran!”

Jag hade lust att kräkas av obehag över det meddelandet som jag hade fått en halvtimme efter att jag hade sprungit in på sjukhuset i Atlanta.

”och jag ser att du inte har följt mina instruktioner” började rösten säga.

”snälla, jag ber” tjöt jag ut i luften och föll ner på mina knän. ”gör det inte!”

”försent…” svarade rösten och jag såg mig panikslaget omkring tills jag såg en hög en liten bit längre bort på strand. Jag sprang fort bort dit och såg brunt lockigt hår, jeans och rött.

Jag stöp ner på knä bredvid Tess och vände henne till rygg, hennes ögon stirrade ut i eftervärlden och hela hennes ansikte var täckt av blod. Jag skrek rakt ut och såg sedan hur mina händer färgades röda av blod, Tess blod. Jag sprang panikslaget runt på stranden från kropp till kropp, mer och mer blod fick jag på händerna. Mammas, pappas, mormors, morfars, farmors, farfars, Karen… det tog aldrig slut. Jag stod i mitten av en cirkel av kroppar och skrek rakt ut tills jag började skaka okontrollerat.

 

-

 

 

Jag blev ruskad medan någon skrek ”DAPHNE, DAPHNE! VAKNA!”. 

Jag slog upp ögonen och jag kände hur svetten rann över mitt ansikte och kläderna klistrade sig mot min hud, jag låg fortfarande i badkaret i mitt badrum. Jag stod inte på en strand i mitten av en cirkel av döda kroppar, det var bara en dröm. Tess stod lutad över mig men sjönk sedan slappt ner på marken när hon såg att jag hade vaknat.

Jag tittade ner på mig själv och såg att mina armar hade klös märken och efter ett tag kände jag smärtan, såren sved häftigt till. Jag satte mig upp och kände hur ryggen skrek av smärta över att ha legat i badkaret. Jag steg ur och klev ut på golvet med svaga ben, jag höll nästan på att sjunka ihop men lyckades gripa tag i handfatet. Jag såg mig i spegeln och såg att jag även hade klös märken i ansiktet och på några ställen hade den även sipprat fram blod.

Tess ställde sig upp bredvid mig och jag såg hur tårarna rann nerför hennes ansikte.

”g-gör… aldrig… s-så… där… m-mer!” snyftade hon innan hon slog armarna om mig och kramade mig hårt. Jag kramade henne tillbaka och kände hur jag slappnade av, Tess var inte död. Hon var här och kunde krama ihop mig som hon alltid hade gjort, gör och kommer att göra. Hon släppte mig och torkade sig under ögonen.

”jag måste bara gå ner och säga att du är okej” sa hon sedan.

”är Justin här?” frågade jag panikslaget.

”ja-”

”han får inte komma upp hit, han får inte se eller röra mig. Få ut honom!” sa jag snabbt och gick in i mitt rum och gömde mig under täcket. Jag hörde steg som gick nerför trappan och sedan en massa mummel innan en dörr öppnades och stängdes. Efter en stund lyftes täcket bredvid mig och Tess la sig på huvudkudden.

”vad är det som händer, Daphne?” frågade hon. ”jag förstår ingenting” jag ville så hemskt gärna dela med mig av allt, men kunde inte. Jag fick inte berätta och dessutom hur klarade någon att höra det?

”jag klarar inte av att se honom bara, han påminner mig om Loll” svarade jag svagt och bestämde mig för att det var ett okej svar. Hon såg forskande på mig och tog sedan bort en hårslinga från mitt ansikte och satte den bakom mitt öra.

 

---

så nu vet ni varför Daphne gjorde som hon gjorde mot Justin... :/ sad...

men hur tror ni det kommer slut för henne? För det är inte många kapitel kvar på den här novellen, tänkte avrunda vid 70 kanske... :)

 

Vad tycks? Kommentera !