PREVIOUS:  Jag blickade ner på vattnet, det mörka vattnet. Det var flera meter ner, jag svalde innan jag vände upp blicken och såg på horisonten. På solen som höll på att gå ner och spred ett sken över himlen i alla möjliga färger, på fåglarna som flög fridfullt över himlen, på molnen som såg ut som flygande sockervadd. Hur allt såg så enkelt ut, hur enkelt det var att sväva. 

  Gör det och allt är över. En aning tveksamt och försiktigt släppte jag taget om stolpen bredvid mig innan jag stod på egna ben, endast balansen höll mig ståendes på räcket. Jag slöt ögonen innan jag drog en andetag utav luften. This was it. 

Justins Perspektiv. 

”Du kan ställa dem i köket, Justin” jag log mot Stacey innan jag gick in med matkassarna i köket medan hon hängde av sig ytterkläderna. Huset ekade lika tomt som vanligt men konstigt nog kändes det tommare än vanligt. Precis som vi alla förutspått ville inte Penny ha med någon utav oss att göra efter hon fann ut att vi alla visste och inte hon. Hon hade skrikit saker åt mig, saker jag önskat att jag aldrig hört henne säga till mig. Det krossade mig inombords. 

  Bubbles tassar trummade mot parketten när han kom springandes, hade han lämnat Penny? Något jag fann underligt, han hade inte lämnat henne en enda gång förutom när han behövde gå ut. Annars hade han suttit troget vid hennes sida, han kom inspringandes i köket innan han skällde gällt. 

  ”Vad är det?” frågade jag och ställde ner kassarna vid köksbänken innan jag knäböjde framför honom. Han kom fram till mig innan han bet tag i min tröjärm och verkade vilja dra med mig någonstans i huset. ”Bubble vad är det?” upprepade jag och ställde mig frågande upp. 

  I ögonvrån kunde jag se ett ark liggandes på bordet, jag rynkade på pannan innan jag mig sträckte efter pappret. Det hade inte legat här innan. Snirkliga, fina bokstäver stod skrivet på arket.

  ”Jag klarar det inte längre, det är för mycket. Men ni kommer klara er, jag lovar. Jag hälsar Jesse från er. Kärlek, Penelope.” 

  Med stora, panikslagna ögon läste jag orden om och om igen innan de ville sjunka in. Med ett ryck störtade jag ut ur köket och förbi Stacey som kom gåendes från köket. ”Justin? Vad har hänt?” men jag hade inte tid att svara henne, mitt hjärta dunkade i öronen och inga vettiga tankar lyckades registrera sig i min hjärna. Jag slet upp dörren till hennes sovrum. 

  ”Penny!?” min röst ekade i hennes rum, det var tomt. Vad i? Vart är hon? 

-

  ”Här skulle det vara” sa hon plöstligt och jag såg frågande på henne. 

  ”Skulle vara vad?” frågade jag och lutade mig mot räcket bredvid henne, hon vände långsamt på huvudet mot mig men sa inget. Svarade inte på min fråga. 

  ”Om jag någon gång skulle behöva ta livet utav mig” sa hon tillslut, min kropp frös och jag slutade andas. Vad menade hon? Skulle hon ta livet utav sig? Min hjärna sprutade ut frågor och paniken började fylla min kropp. Vad säger hon!? 

  ”Va? Vad menar du? Om du skulle behöva ta livet utav dig? Va, nej du-” 

  ”Lugn Justin” hon la handen över min och såg tröstande på mig. ”jag tänker inte ta livet utav mig, men om jag någon gång skulle behöva” fortsatte hon innan hon vände blicken mot horisonten igen. 

  ”Så skulle det vara här. Få se vattnet, utsikten medan man faller. Känna frisk luften och solen en sista gång”

-

  Hon är inte här, inte i sitt rum. Hon är på bron. Jag sprang nerför trappan innan jag kom ut i hallen där Bubble stod och skällde vid ytterdörren. 

  ”Justin vad är det som händer?” frågade Stacey oroligt. 

  ”Jag hinner inte förklara, jag måste stoppa henne innan det är försent” lyckades jag säga innan jag vräkte upp ytterdörren och störtade ut på gatan, den friska luften träffade mitt ansikte. Med snabba steg sprang jag bort mot bron som inte låg långt ifrån hennes hus. 

  Hon får inte, hon kan inte göra så mot mig, oss. Olika scenario spelades upp framför mina ögon, hur jag var för sen. Hur vattnet redan hade omslukat henne. Hur hennes ben vek sig under henne innan hon föll. Hur hon försvann från mig, rann mellan mina fingrar. Det kändes plötsligt som om någon lagt en stor sten över mitt bröst och jag fick svårt att andas, jag får inte vara för sen. 

  Bron närmade sig och jag sökte frenetiskt med blicken efter henne, tillslut fann jag henne. Hon stod uppe på räcket redan med händerna om lyktstolpen bredvid henne. Jag ökade på stegen men ropade inte på henne för att undvika att få henne att snubbla till utav rädsla. Hon släppte taget om stolpen, några få meter bara...

  Jag slängde mig efter henne precis när jag såg hur hennes ena fot lyftes från stenräcket, jag fick tag om tyget till hennes munkjacka. Hon rycktes med i fallet och vi föll till asfalten, jag kände hur min arm skrapades mot gruset när vi gled en bit och Pennys kropp tryckte ner mig i marken. 

  Allt blev tyst, allt stannade till för ett ögonblick. Kvittrandet från fåglarna upphörde, vinden slutade brusa och vattnet slutade forsa nerför floden. Jag hade Penny tryckt mot mig och hade inga tankar på att släppa henne, även hon var tyst. Orörlig. Plötsligt lyfte hon på huvudet innan hon kom upp i sittande ställning, hon vred långsamt huvudet fram och tillbaka medan hon såg ner på sin kropp innan hennes blick gled över mig. 

  ”Justin?” frågade hon lågt, hon såg in i mina ögon. Åh, vad jag hade saknat hennes ögon. Snart fylldes de utav tårar innan hon förtvivlat skakade på huvudet. 

  ”Hur kunde du?” mumlade jag lågt och fångade hennes uppmärksamhet. ”jag behöver dig, vad i den meningen är otydligt för dig. Jag behöver dig mer än något annat i den här världen och jag kommer inte klara mig om du försvann. Jag trodde jag hade gjort klart det för dig” jag kände hur tårarna steg i mina ögon vid enbart tanken på att hon kunde ha hunnit hoppa. Försiktigt satte jag mig upp. ”jag vill att du kommer tillbaka till mig, du kan inte fortsätta ignorera mig för att jag tror jag kommer gå in i väggen om du håller på mycket längre. Jag älskar dig, okej? Har alltid gjort, kommer alltid att göra. Oavsett vad, så snälla kom tillbaka till mig” 

  Hon drog ett snyftande andetag innan hon begravde sitt ansikte i händerna. 

  ”Jag är ledsen! J-jag... jag... det verkade rätt. S-som den enda utvägen, jag kände mig sviken. Lurad” sa hon och såg upp från sina händer. ”du räddade mig” tårarna glänste i hennes vackra ansikte. ”jag är ledsen... jag älskar dig också, Justin. Jag är så himla ledsen” jag kupade hennes ansikte i mina handflator innan jag strök bort hennes tårar med tummarna. Efter en stunds tvekan förde jag henne mot mig samtidigt som jag lutade mig den sista biten fram. Mjukt och försiktigt kysste jag henne. Saknaden bubblade upp till ytan i full kraft vilket fick mig att pressa mig närmre henne och fläta in mina fingrar i hennes hår. Jag kände hur hennes händer letade sig uppför min bröstkorg innan de lades om min nacke där hon försiktigt lekte med mitt hår.

  ”Gör aldrig såhär mot mig igen. Du kan inte ta livet av dig, vad som än händer. Du kan inte” Penny snyftade till innan hon nickade, hennes panna pressade mot min. 

  ”Justin...” försiktigt vred jag huvudet mot henne. Snurran vi satt på gick sakta runt och runt, för att inte göra oss för snurriga utan gav mer en lugnande effekt. Vi hade tagit oss från bron och satt oss i parken istället som var tom på folk. Inga småbarn som lekte i sandlådan eller skrek av förtjusning när gungan flög för högt i luften. Bara vi och löven som rasslade i träden. 

  ”Ja?” frågade jag mjukt, hennes tumme smekte mjukt min handrygg innan hon kramade den. 

  ”Vad har hänt med alla?” jag såg oförstående på henne för ett ögonblick innan de slog mig att hon måste mena sina familjemedlemmar. Jag svalde. 

  ”Ehm... din pappa jobbar mer än någonsin nu, antar att han tycker det är svårt att vara hemma. Stacey kämpar på hon också, tänk sig skaffa ett jobb nu när...” jag harklade mig. ”Chaz och killarna har fortsatt som vanligt och i stort sett hämtat dagligen rapporter från mig” en skymt till ett leende sågs i hennes ansikte innan de försvann lika fort som det dykt upp.

  ”Och du? Jag vet att du inte kan stanna här för evigt...” hennes blick lämnade inte himlen för en sekund. Men jag struntade i att hon inte ville se in i mina ögon, för hon pratade med mig igen och det var mer än vad hon gjort under de senaste tre veckorna. 

  ”Nej, det kan jag inte. Men jag stannar så länge jag finner det nödvändigt. Jag tänker inte lämna dig ensam i allt det här, jag stannar så länge du behöver mig” svarade jag och tänkte tillbaka på telefonsamtalet jag haft med Scooter. Han var stressad och inte fullt lika förstående som jag hade hoppats, men samtidigt förstod jag honom. Jag hade en massa personer som förväntade sig en hel del från mig, som då blev besvikna när det sedan inte blev av eller sköts upp. Men detta gick före i detta läge, Penny behövde mig mer. 

  ”Jag kommer alltid behöva dig” mumlade hon.

inte super duper långt kanske men jag orkar inte... är sjukt trött! men Penny överlevde, hann inte ens hoppa. Justin räddade henne. =) yeaaaaah, hero of the day! 

vad tycks? kommentera! ♥ fortsätt lämna era söta åsikter o stöttande ord, de motiverar verkligen en till att fortsätta skriva! era åsikter spelar roll. =) PUSS&KRAM.