”Ehm... vi skulle kunna göra... pasta och stekt bacon” jag hörde hur Penny stönade högt borta från köksbänken som hon stod lutad mot. Jag såg genast upp med frågande blick. 

   ”Ja! Det var jätte länge sedan jag åt det. Det är ju så otroligt gott” svarade hon till min frågande blick, jag log roat och skrattade till innan jag nickade. 

   ”Då är det pasta och bacon som gäller”

 

 

Magen knöt ihop sig och jag bet mig osäkert och nervöst i läppen medan jag såg hur mitt hem närmade sig. Justin kramade min hand tröstande bredvid mig. Jag tog ett djupt andetag innan jag vände mig mot honom och försökte få fram ett lugnande leende. 

   ”Jag måste ju förr eller senare” mumlade jag fram och han nickade. ”jag ringer dig” jag gav honom en kyss som han fort besvarade och la sina händer ömt på mina kinder. 

   ”Jag svarar” kontrade han sedan mot mina läppar vilket fick mig att skratta. Jag nickade och lutade mig tillbaka, med beslutsamma steg gick jag mot ytterdörren och vände mig om för att vinka mot honom innan jag öppnade. Han gick baklänges och vinkade tillbaka. 

   Jag klev in i hallen och stängde dörren efter mig, jag hörde hur rörelserna inne i huset tystnade, rösterna försvann. Jag svalde och knäppte upp min jacka innan jag hängde upp mina ytterkläder på krokarna och knöt upp skorna. Plötsligt hörde jag Bubbles tassar komma trippande mot parketten innan hans vita lilla kropp kom inflygandes i hallen. Med ett stort leende knäböjde jag och drog in honom i min famn. 

   ”Har du saknat mig?” frågade jag Bubble som nästan hysteriskt nosade överallt på mig och viftade glatt på svansen, jag skrattade lågt och kramade till. Jag släppte sedan ner honom på golvet igen och siktade på att ta mig upp på övervåningen och till mitt rum. Helst utan att stöta på oönskade familjemedlemmar. 

   ”Penny...?” jag stod med ena foten på det första trappsteget när mammas svaga röst fick mig att stelna till. Jag vände mig långsamt om för att se på henne. 

   ”vad?” frågade jag tillslut, känslokallt. Mammas ögon var rödspruckna och tårfyllda, i hennes händer fingrade hon nervöst på ett näsduk. Jag kände mig något skuldmedveten när jag såg hennes sorgsna figur, mamma hade inte varit den som slagit mig. Men hon hade inte varit bättre förälder för det, hon hade sårat mig lika mycket som pappa. När hon stod tyst kvar suckade jag och gick uppför trappan. 

   ”Penny?” rösten var hes och sprack, jag såg upp och såg att dörren intill Jesses rum stod på glänt. 

   Jag bet mig i läppen innan jag gick bort mot hans rum. Jag putade försiktigt upp dörren och kikade in, Jesse låg med blekt ansikte, svettig panna och hängande ögonlock i sängen. Hans andetag kom ut rosslande, genast sköt en häftigt smärta och sorg genom kroppen vid synen på hans lidande. Jag svalde innan jag gick fram till honom i sängen, hans huvud vändes långsamt mot mig och ett matt leende spred sig över hans läppar.

   ”Hej” fick han fram, fortfarande med leendet. Jag satte mig försiktigt ner på sängkanten, noga med att inte göra honom illa eller ändra hans position. 

   ”Hej” viskade jag fram. ”hur mår du?” tårarna vällde upp i ögonen på mig. 

   ”Har mått bättre” försökte han att skämta men blev allvarlig igen när han såg att jag inte ens drog på mungiporna. ”har varit jobbigare sedan du försvann och ingen ville berätta för mig vad som hänt” fortsatte han sedan och svalde medan pannan rynkade sig. Så pappa hade inte berättat för honom, tänkte jag och flätade samman mina fingrar i mitt knä.

   ”Jag bråkade lite med mamma och pappa” förklarade jag och Jesse nickade. 

   ”Jo, det förstod jag. Men om vad?” frågade han och hostade till innan han la sig på sidan. 

   ”Det spelar ingen roll” sa jag och viftade med handen. 

   ”Jo, det gör det visst. Jag vill veta” tjatade han och sträckte ut sin hand för att lägga den på min. Jag grep genast tag i hans smala hand och kramade åt. 

   ”Dem tycker inte om Justin” berättade jag tillslut, vårt bråk var till en liten del om Justin men jag ville inte berätta sanningen. Den skulle bara få honom att må ännu sämre och det var det sista jag ville. 

   ”Varför?” frågade Jesse med rynkad panna. Jesse hade redan berättat att han tyckte om Justin väldigt mycket. Tyckte han verkade som en grym kille och så länge han gjorde mig glad så var han glad. Dock hade han lagt till ett hot - precis som alla brorsor gör - att om Justin någonsin sårade mig så skulle han bokstavligen slita honom i stycken. Justin hade sett allvarligt på Jesse medan jag skrattade innan han försäkrade Jesse om att det aldrig skulle hända. 

   ”De tycker han är för gammal och har dåligt rykte” svarade jag och såg ner på våra händer. Hans hud var torr, sprucken och mycket blek. Precis som resten utav honom. 

   ”Det var det löjligaste” jag såg genast upp på Jesse som skakade försiktigt på huvudet. ”två år är ju ingenting och jag tycker personligen han inte verkar något som den personen de skriver om i tidningarna. Han verkade inte alls som den skitstöveln de beskrivit honom som” 

   ”Jag kan inte heller se honom som någon annan än den han är nu, men... jag vet att han gick genom en tuff tid efter Selena och försökte läka sig själv och tog inte de bästa besluten. Men det viktigaste är att han valde att sluta, han valde att räta upp sitt liv igen. Gå tillbaka till den han brukade vara - vilket är den snällaste, grymmaste killen jag träffat” berättade jag. Jesse nickade med ett snett leende, jag log tunt tillbaka mot honom. 

   ”Jag ska låta dig sova nu” sa jag sedan och reste mig från sängen, jag böjde mig ner och kysste mjukt hans pannan innan jag strök honom över huvudet. 

   ”Penny?” jag vände mig när hans röst bad om min uppmärksamhet, jag grep tag i handtaget till hans dörr.

   ”Ja?” frågade jag honom. 

   ”Nästa gång du bestämmer dig för att försvinna, komma bort...” började han. ”kan du berätta innan så jag vet?” tårarna vällde genast upp i ögonen på mig igen innan jag nickade. 

   ”Självklart” fick jag sedan fram och gick sedan ut ur rummet. Utanför satt Bubble men reste sig och följde efter mig när jag kom ut, vi gick in i mitt rum och jag lutade jag mot dörren. Jag la handen över munnen för att inte skrika högt, tårarna rann längst mina kinder, bröstet drog ihop sig och jag snyftade till. Jag gled ner på golvet och begravde ansiktet i mina knän. Snälla, gör honom frisk. 

  

*

 

Torsdag, 10:e Januari. 

Väckarklockan skrek ut till mig att det var dags att vakna, jag suckade och kände hur huvudet dunkade. Jag hade somnat med tårarna rinnande, kramade min gammal mjukisdjur och Bubble oroligt sniffade på mig bredvid. Jag lyfte huvudet från kudden och såg på klockan, 7.00 stod den på. Första skoldagen, tänkte jag med en suck innan jag reste mig från sängen. Bubbles huvud lyftes genast från hans tassar innan han gäspade stort och sträckte sedan på sin lilla kropp. Jag gick trött fram till garderoben innan jag tittade runt bland kläderna för att bestämma dagens outfit.

   Jag bestämde mig tillslut för ett par ljusa jeans shorts med en utav bakfickan halvt täckt utav nitar tillsammans med tights som mer såg ut som att jag bar lår höga strumpor. På överkroppen tog jag på mig en jeans blus och knöt den i midjan, på ryggen hade jag tagit bort toppen och sytt dit en bit spetstyg i ljusblå. Mitt hår lät jag vara, drog det till ena sidan och lät lockarna hänga fritt. Jag gick bort till spegeln och började med grunden, tio minuter senare var jag klar och vände och vred på huvudet för att kunna se ur olika vinklar. 

   Min ögonlock hade en skrik rosa ögonskugga tillsammans med eyeliner och ljusare ögonskugga längre in på ögat. Under hade jag lagt skrik blå ögonskugga, precis under kajalen. Jag nickade till mig själv och anades ut, jag drog borsten genom mitt hår och la sedan tillbaka det. 

   ”Kom då, Bubble” sa jag sedan när jag dragit till mig min ryggsäck och lagt ner det behövliga och öppnat dörren. Han hoppade genast ner från sängen och sprang ut genom dörren. Jag gick ner till köket där, till min lycka, ingen syntes till. Pappa hade antagligen redan åkt till jobbet, jag hade inte sett honom igårkväll heller. Han hade inte kommit och knackat på och jag hade inte sökt upp honom.

   Jag nappade åt mig ett äpple från fruktskålen innan jag gjorde en kopp te. Väl klar satte jag mig ner med tekoppen och äpplet, magen min var inte medgörlig idag. Jag fasade för att mina mensvärks dagar skulle komma snart, ibland kunde jag bete mig som en riktigt gravid kvinna. Med humörsvängningar, magont och kräkas hit och dit. Ett riktigt elände var det. 

 

”Hoppas ni har haft det ett bra jullov allesammans...” hälsade Mr. Johnson när alla satt på sina platser i klassrummet. ”hoppas ni åt mycket och fick massa presenter” jag suckade tyst och vände blicken ut genom fönstret. Stängde ute Mr. Johnsons röst och lät tankarna vandra. Alla såg likadana ut som de gjorde när vi slutade, ingen hade valt att göra något drastiskt. Utan stannade vid sina bekväma vanor och utseenden. 

   Justin ska åka om tre dagar - den 13:e - han skulle tillbaka till LA för att fortsätta på det lilla han börjat med sitt nya album som han redan nu visste skulle heta 'Believe'. Jag försökte att inte gå in i depression på grund utav detta, för jag visste hur mycket jag skulle sakna honom medan han är borta. Jag menar, han har ju funnits här nästan enda sedan jag flyttat hit och nu skulle han snart befinna sig fler tusen mil härifrån. Enbart kontaktbar via telefonen eller datorn. 

   Jag skulle sakna hans famn, hans kramar, hans kyssar, jag skulle sakna hela honom. Plöstligt ringde det ut vilket fick mig att hoppa högt i stolen, totalt frånvarande och inte insett att jag drömt bort hela lektionen med mina tankar på Justin. Jag reste mig från stolen, hissade upp ryggsäcken på ryggen och gick ut i korridoren tillsammans med alla de andra eleverna. Jag såg ner på mina grå converse som jag själv pyntat med nitar och gick bort mot mitt skåp för att hämta nytt material. 

   ”Varför valde han ett freakshow som henne att leka med?” frågan fångade min uppmärksamhet och jag såg upp för att möta Danielas blick som såg på mig med ett äcklad och sarkastiskt blick, framför henne stod Kristin och Mandy. De fnittrade åt det Daniela sagt, genast kände jag ett sting av förödmjukelse och obehag. Att folk viskade om mig var inget nytt, folk har alltid viskat om mig, även i min förra skola.

   Fast då hade jag Spencer vid min sida, som de viskade precis lika mycket om. De pratade om min döende bror, om mina kläder, om hur jag var så annorlunda från alla andra, hur mycket de tyckte jag skröt på bild lektionerna. Även fast jag aldrig bett om min lärares beundran. Men något var det alltid som fick dem att viska något till någon innan de skrattade. Nu var det om Justin, fast det hade jag förväntat mig. Så stor popstjärna som han, hans namn cirkulerade allt runt i rummen. Jag suckade och grep tag i remsorna till ryggsäcken och vandrade vidare till nästa lektion. 

 

---

 

hände inte mycket i det här kapitlet. hon pratad lite med Jesse o undviker sina föräldrar. hur tror ni det kommer gå? o om Justin ska åka snart? 

vad tycks?? KOMMENTERA! ♥ puss&kram. 

ps. har inte läst genom det så jag hoppas verkligen att det inte ä massa stavfel eller miss utav ord!