Söndag. Enligt mig, veckans sämsta dag. Sista dagen för helgen och dagen innan en ny skolvecka börjar. Dagen blev inte bättre heller utav det faktumet att idag var dagen då Justin skulle lämna Stratford. Jag suckade trött och släpade mig upp ur sängen för att ta mig till garderoben, jag drog på mig ett par hudfärgade leggings innan jag drog på mig en kjol med rymd mönster på. Jag drog fram en svart bh med silvriga nitar och knäppte på mig den och tog sedan på mig en Guns N’ Roses linne som jag klippt. Tillslut gick jag fram till spegeln där jag gjorde en snabb sminkning och borstade håret, jag drog på munnen medan jag tänkte och såg på mig själv. Med ett nöjt leende placerade jag sedan banden med rosor runt huvudet. De var fake såklart men fina. 

   Jag grävde fram mina blommiga Dr. Martens ur garderoben och knöt på mig dem, Bubble sov fortfarande obekymrat i min säng och gnydde då och då till i sömnen. Väl klar drog jag till mig min telefon, min munkjacka och jeansjacka, jag gick nerför trappan och ut i köket för att hämta en frukt. Där satt redan mamma och pappa och åt frukost men jag låtsades som att rummet var tomt, en låg suck hördes bakom mig och jag gissade på att det var mamma. Pappa hade jag fortfarande inte pratat eller ens sett på, det var han som behövde ta tag i att försöka prata med mig inte tvärtom. 

   ”Vart ska du?” hörde jag min mamma fråga när jag precis var på väg att lämna köket med äpplet i handen. 

   ”Justin” svarade jag över axeln innan jag fortsatte ut i hallen. Ett högt brak hördes innan pappa kom utstormandes i hallen, jag såg med stora ögon på honom och fasade över att han skulle slå mig igen. 

   ”Vi har ju sagt att vi inte vill att du ska umgås med den där pojken!” röt han, jag ryckte till över hans höga ton och kände hur tårarna steg i ögonen. Pappa hade aldrig höjt rösten så här mot mig förr, inte ens under vårt bråk och ärligt talat blev jag rädd. 

   ”Du bestämmer inte vem jag kan vara och inte vara med!” skrek jag till honom. ”jag ska åka till flygplatsen för att säga hejdå, sedan får ni er önskan uppfylld för bara Gud vet hur länge det kommer ta innan han kan hälsa på!” jag stirrade honom upp i ögonen innan jag tvärt vände om och fick fort upp dörren innan jag smällde igen den tillbaka. Ute på uppfarten stod Chaz redan med bilen igång, jag muttrade ilsket till mig själv innan jag satte mig i bilen. 

   ”Oj, någon vaknade på fel sida utav sängen imorse?” Chaz vände sig med ett retsamt uttryck och använde sig utav sin barnsliga röst. Jag himlade med ögonen och bet ihop för att inte ta ut ilskan på honom. 

   ”Nej då, bara mina föräldrar som helt plötsligt bryr sig” svarade jag nonchalant och såg på landskapet som åkte förbi utanför. Snön hade börjat smälta och träden stod nakna, utan löv. 

   Jag åt tyst på mitt äpple medan Chaz småpratade med Ryan och Nolan, jag ville inte att Justin skulle åka. Inte idag, inte imorgon, inte någonsin. Men hade behövde, han hade plikter att följa. Jag önskade att jag kunde följa med honom, slippa mina föräldrar för en tid. Ironiskt, huh? Hur jag alltid önskat att de ska ha brytt sig och när jag väl får det så retar det gallfeber på mig. Men grejen var att de tog det ett steg för långt, var för på. Frågade konstant vart jag skulle, vad jag gjorde, prosterade högt om det var något de misstyckte i och det var inte så jag ville ha det. 

   Bilen stannade och jag såg förvånat upp för att se att Chaz parkerat på parkeringsplatsen utanför Stratfords flygplats. Jag öppnade försiktigt bildörren för att inte krocka med bilen bredvid innan jag följde efter killarna som kände stället tusen gånger bättre än mig, jag kastade äppelskruttet på vägen i en snart överfylld papperskorg. Flygplatsen kryllade inte som på andra ställen utav människor utan var lugnt, en kvinnoröst ropade då och då ut olika destinationers avgång, kostymnissar gick runt med sina portfolier och mobiler tryckta mot öronen. Roande syn. 

   ”Justin, din avskedskommitté är här” hörde jag någon säga, Chaz skrattade framför mig och min blick följde sedan hans och fann Justin sittandes bland flygplatsstolarna. Tillsammans med Pattie och en mörk man, Pattie och Justin såg upp och ett stort leende spred sig över Justins läppar vid synen utav oss. Han reste sig från sin stol och gick oss till möttes, jag höll mig lite i bakgrunden medan Justin kramade sina bästa vänner och tog adjö. Jag stod frånvarande och granskade mitt nagellack och drog slutsatsen att de behövdes målas om. 

   ”Inte ens en kram hejdå?” jag såg fort upp och mötte Justins retsamma, gyllenbruna ögon och de sneda leendet som pryde hans läppar samt hans armar var utsträcka mot mig. Jag såg på honom ett ögonblick innan tårarna vällde upp i mina ögon ännu en gång och jag sprang in i hans famn. Jag lindade armarna runt honom och borrade in ansiktet i hans hals, jag drog in ett hackigt andetag då tårarna rann längst mina kinder. Blötte ner Justin i processen. 

   ”Hey, gråt inte” mumlade Justin in i mitt hår. ”vi snart igen ska du se” jag snyftade till och hans armar runt mig spändes. Jag lutade mig sedan tillbaka och kupade hans ansikte mellan mina händer. 

   ”Glöm mig inte där borta i LA, du får inte hitta någon annan bättre tjej för jag behöver dig. Okej?” utbrast jag och snyftade sedan till. Justin log vänligt och såg ner på mig. 

   ”Du finns alltid i mina tankar så oroa dig inte. Det finns ingen bättre än dig, Penny. Du är mitt allt, okej?” svarade han och såg mig i ögonen. Tårarna vällde på nytt upp i ögonen över hans ord. Han var så fin, så underbar. Hur hittade jag honom?

   ”Det här är ju så sött att jag får diabetes” hörde jag Chaz säga med en sarkastiskt stämma, jag skrattade till och Justin himlade med ögonen. Jag sträckte sedan på mig för att kunna kyssa honom, Justin gav mig genast tillbaka uppmärksamheten och besvarade mina läppar. 

   ”Nej, nu blir det ju bara värre” jag tiltade huvudet åt sidan och kände hur Justins ena arm släppte greppet runt mig innan han tog av sig kepsen han hade på huvudet och satte den framför våra ansikten så vi skymdes från deras blickar. Jag skrattade lågt mot hans läppar. 

   ”Jag kommer sakna dig” jag gnuggade försiktigt näsan mot hans innan han lutade sin panna mot min. 

   ”Jag kommer sakna dig också, mer än du anar. Alla låtar kommer säkert handla om dig när albumet är klart. Kanske ska döpa om det till ’saknar Penny’ istället” jag skrattade åt honom innan jag mjukt kysste honom igen. 

   ”Ja, jag skulle lyssna på det i alla fall. Är dock inte så säker på om resten utav världen skulle göra det” svarade jag och han skrockade lågt. Jag tog sedan kepsen ur hans hand och placerade den på hans huvudet igen, jag log mjukt mot honom och hans armar släppte långsamt taget runt mig. 

   ”Ledsen att behöva slita er ifrån varandra men planet går snart” jag vände genast huvudet mot rösten och såg att det var den mörka mannen. Jag mötte hans blick och nickade svagt. ”Kenny förresten, Justins livvakt och road manager” inflikade han och sträckte fram handen, med ett leende tog jag tag i den och skakade den. 

   ”Penny, Justins-” 

   ”Flickvän, jo jag vet” han flinade roat och jag kände hur jag rodnade. Justin skrattade bredvid mig, jag knuffade retsamt till honom vilket bara fick honom att skrattade ännu mer. Han la armarna runt mig igen och drog mig intill sig för att kunna kyssa min kind. Jag slöt ögonen och njöt utav hans läppar mot min hud. 

   ”Jag ringer dig när jag kommer fram. Om det är så att klockan är vid en vettig tid” jag viftade fort med handen. 

   ”Ring i alla fall, jag bryr mig inte” sa jag fort och han log roat. 

   ”Ska bli” kontrade han och blinkade med ena ögat vilket fick mig att skratta. Jag gav honom en sista kram innan jag släppte taget och gick till Chaz som la en arm runt mina axlar. Jag log och la armen runt hans midja medan vi såg Justin gå bort med Pattie och Kenny, han vände sig om och vinkade innan han försvann bakom hörnet. Jag lät en suck slippa ur min mun, jag visste inte ens när jag skulle se honom igen. Det kunde vara en vecka, två, en månad, flera månader. Jag hade ingen aning. 

”Så han har åkt till LA nu?” jag nickade sorgset och rev ännu en bit från bullen jag hade i handen innan jag förde biten till munnen. Jesse satt i samma position - skräddarställning - mittemot mig på hans säng med en egen bulle i handen. ”när kommer han och hälsar på igen då?” 

   Jag ryckte på axlarna. ”jag vet inte” 

   ”Han kommer säkert snart, han kan nog inte hålla sig borta för länge” retades Jesse och fick mig att skratta. 

   ”Man kan ju alltid hoppas” svarade jag och stoppade in ännu en bullbit innan jag tyst tuggade.

bye bye Justin, bye bye! nu har han åkt, vad tror ni händer? ;))))) vad tycks?? KOMMENTERA! ♥