”Hej” hälsade han sedan tillbaka när jag drog mig ifrån och släppte sitt grepp. Jag öppnade precis munnen för att fråga honom en sak när det knackade på dörren. 

   ”Penny, skulle du kunna öppna? Jag skulle vilja prata med dig” hörde jag min mamma säga, panikslaget vände jag blicken mot Justin. 

”Du måste gömma dig!” visk/skrek jag till Justin som genast ryckte till, jag pekade bort mot min garderob och han var snart försvunnen in bland alla kläder. Jag öppnade strax därefter dörren och stack ut huvudet.

   ”Ja, mamma?” hon log vänligt. 

   ”Skulle vi kunna prata, du och jag?” frågade hon, jag såg på henne ett ögonblick innan jag nickade och ställde upp dörren. Hon klev innanför tröskeln och såg sig runt som om hon aldrig varit här förut. Jag satte mig ner på sängkanten och snart satte hon sig försiktigt ner bredvid mig. Jag såg frågande på henne, i ett tecken på att jag ville att hon skulle börja. 

   ”Jag vill bara börja med att säga att jag är ledsen för att som hänt under de senaste veckorna, jag har inte mått bra alls över hur du har uppfattat allt och vad din far gjorde. Jag ska säga dig att han fick en redig utskällning utav mig när du försvann ut, hans handling var absolut inte tillåten. Jag har försökt få honom att be om din förlåtelse, men din far är både en stolt och en envis man. Tyvärr. Men det jag ville säga att jag är i alla fall hemsk ledsen över allt Penny. Jag har aldrig velat att du skulle känna dig bortglömd eller oälskad, du är min dotter och jag älskar dig” mammas ord fick tårarna att välla upp i mina ögon och jag fick svälja hårt för att de inte skulle rinna över. Tillslut snyftade jag till och där brast det, tårarna rann och mamma la fort armarna runt min kropp. Jag klängde mig fast på hennes kropp som om livet hängde på det. Jag hade saknat hennes kramar som alltid var lika varma och mjuka. 

   ”Jag är ledsen för att jag skrek på er men jag var bara så frustrerad. Det kändes som om jag bara existerade och gick runt här i huset men inte riktigt tillhörde någon del utav familjen. Jag älskar dig också mamma” fick jag fram mellan snyftningarna, hon lutade sig tillbaka och såg sorgset på mig medan hon strök bort mina tårar med tummarna. 

   ”Åh, gumman. Du är viktig, tro inget annat. Du har precis lika stor del i den här familjen som alla andra, jag vet inte vad jag skulle ta mig till om du försvann” sa hon och fortsatte smeka mina kinder. Jag snörvlade till och log matt mot henne. 

   ”Tack” viskade jag och mamma log mjukt tillbaka innan hon lutade sig fram för att placera en kyss på min panna. 

   ”Jag ska låta dig återgå till vad du gjorde, för jag måste se till att Jesse tar sin medicin” jag nickade och hon drog in mig i sin famn ännu en gång för att ge mig en kram. Jag sög i mig hennes doft som doftade precis som mormor och blommor. Den påminde mig om min barndom. Hon reste sig från sängkanten och gick mot dörren. ”och du Penny” sa hon sedan och vände på huvudet. Jag såg upp och höjde frågande på ögonbrynen. ”jag tror inte på vad som skrevs i tidningarna. Han har alltid varit artig och trevlig när han varit här och jag kan mycket väl se att han gör dig glad. Jag må tycka att han kan vara lite gammal och är orolig över vad hans kändisskap kommer att ge dig. Jag vill inte att du ska råka illa ut” jag log snett och en aning roat. 

   ”Du har ingen aning om hur glad han gör mig mamma och kom igen, 2 år är ju ingenting. Dessutom sägs det att tjejer mognar mycket fortare än killar vilket gör att vi blir typ jämngamla i sinnet” svarade jag, mamma skrattade medan hon nickade instämmande med huvudet.

   ”Det har du säkert rätt i” sa hon innan hon kastade en slängkyss och försvann ut genom dörren. Jag reste mig genast från sängkanten för att springa bort till garderoben, jag skrattade när jag öppnade och Justin föll ut. 

   ”Du har inte lite kläder du” påpekade han och reste sig från golvet, jag ryckte på axlarna.

   ”Jag har en tendens att samla på mig” svarade jag och han log roat innan det rann av hans ansikte och han blev allvarlig. Jag rynkade på pannan och skulle precis öppna munnen för att fråga vad som var fel när han hann före. 

   ”Är du rädd?” frågade han, jag fortsatte se förvirrad ut medan jag försökte lista ut vad det var han pratade om. 

   ”Vad menar du?” frågade jag tillslut, han suckade djupt. 

   ”Jag har det lugnare här i Startford för att det här är mitt hem. Folk är inte lika galna, paparazzoerna tycker det är mer intressant att följa efter kändisar i storstäderna därför låter de mig vara här. Men förr eller senare kommer du antagligen följa med mig någon annan stans än här och då... då är det slut. Folk kommer börja spekulera och folk kommer börja älska eller hata. De... de...” jag la händerna om hans nacke och såg till att han såg mig i ögonen innan jag svarade. 

   ”Jag kommer inte gå någonstans när det väl börjar, jag vet vad ett förhållande med dig innebär och jag är villig att gå genom det om det betyder att jag har dig vid min sida. Folk får säga, skriva vad dem vill, deras åsikter betyder inget för dem vet inte sanningen bakom historien. Dessutom är jag stark, det är inte första gången jag behöver gå genom något sådant här” berättade jag och hans panna rynkades genast vid mina sista ord. ”Justin, jag har blivit retad och mobbad till olika grader genom hela min uppväxt. Folk har alltid hackat eller slängt förolämpningar åt mig, det är inget nytt. Jag vet hur jag ska hantera det, eller snarare jag har lärt mig hantera det. På ett bättre sätt, det vill säga...” jag mumlade ut de sista orden. Han såg med stora, sorgsna ögon på mig medan jag såg lugnt tillbaka på honom. 

   ”Vad menar du? Vad då på ‘ett bättre sätt’?” hans ton lät nästan panikslagen, lugnande strök jag med tummarna över huden på hans hals. Jag suckade och grep tag i hans ena hand innan jag drog med honom bort till sängen. 

   ”Under mitt år som fjorton åring hade jag det svårt och den tiden var väldigt mörk. Jesses sjukdom blev bara värre och värre. Pappa började arbeta mer och mer och mamma slutade på sitt jobb. Familjens problem kändes som en stor sten på min rygg som jag blev tvungen att bära” medan jag pratade knäppte jag upp mina jeans och drog ner dem tills de föll till marken, jag kände Justins förvirrade blickar på mig. ”jag mådde inte bra alls, jag kvävdes nästan utav känslan att min familj höll på att gå sönder. För att då lätta på trycket, släppa ut lite utav smärtan för att jag skulle kunna fortsätta leva brukade jag...” jag drog upp troskanterna vid min ben för att visa de nu vita ärren som pryde min hud, de små, korta ärren täckte huden från ena sidan till den andra. Jag hörde hur Justin flämtade högt. 

   ”Penny...” viskade han fram med förtvivlad stämma. 

   ”I ett halvår höll jag på tills Spencer kom på mig, hon vart fly förbannad på mig men insåg snart att det inte var någon idé att skrika. Hon fick mig att sluta och jag har aldrig gjort det sedan dess. Men ärren finns kvar och påminner mig om den mörka tiden och hur bräcklig både jag och min familj är” jag slöt ögonen och minnesbilder från hur jag satt på det kalla kakelgolvet i vårt gamla badrum med rakbladet mellan fingrarna medan jag såg ner på mina ben.

   Hur jag förde stålet mot huden och gjorde ett snabbt snitt i skinnet, för att sedan se blodet sippra fram. Hur jag kände lättnaden lika mycket som sorgsen. Jag gjorde det för Jesse, intalade jag mig varje gång. Jag tog en del utav hans smärta genom att jag själv fick känna den. Jag gjorde det för honom. Jag fördes tillbaka till verkligheten när jag kände mjuka fingertoppar mot min hud, jag öppnade ögonen för att se Justins fingrar darrande smeka över mina ärr. Hans andetag kom ut hackiga medan han stirrade på min hud.

   ”Lämna mig inte” hörde jag han mumla, jag satte mig ner på sängkanten igen så våra ansikten kom ungefär i jämnhöjd. Han blick var skrämd och panikslagen. ”lämna mig inte” upprepade han. 

   ”Jag kommer inte lämna dig” försäkrade jag honom låg och grep tag i hans ansikte mellan mina händer. 

   ”D-Du kan inte göra så mot dig själv, d-du kan inte. Du... du...” började han stamma fram. 

   ”Justin, lugna dig. Jag har inte gjort det på flera år och kommer inte börja göra det igen, det var bara mitt sätt att hantera allt. Det fick mig under den tiden att känna mig bättre, men efter Spencers hjälp insåg jag att det hjälpte inte någon utan förstörde bara mig själv. Du behöver inte oroa dig”

det förväntade ni er inte va? ni kanske tycker att jag är galen som helt plötsligt vänder på steken, gör min glada, pigga karaktär Penny med de galna kläderna och söta hunden till någon... som har skadat sig själv. men jag tyckte att det skulle göra henne mer verklig. det var hennes sätt att hantera sin brors situation. 

vad tycks? KOMMENTERA! nu vill jag verkligen veta vad ni tyckte om det? galet eller inte? PUSS&KRAM. ♥