”Du måste hitta Ariel, nu. Jag kommer inte tillbaka för än om några timmar så du måste vara där för henne. Bara håll om henne och förneka allt hon säger. Hitta henne nu Justin” Victorias ord fick endast huvudvärken att fördubblas och jag kände hur jag misslyckades med att ta in vad hon ville att jag skulle göra. 

   ”Ariel? Varför... Jag... Va? Varför måste jag hitta henne?” jag snubblade fram på mina ord och i nästa sekund sken himlen upp utav en blixt innan en åska ekade genom luften som fick håren på mina armar att resa sig. 

   ”På grund av det där” 

”Justin! Nu, hitta henne nu!” jag ryckte till och alla tankar på den hemska huvudvärken eller kaffekoppen på bordet eller Ryan och Chaz som satt skrämda efter den höga åsksmällen försvann. Jag hoppade upp från bänken och var snabbt borta vid dörrarna, ute i korridoren utanför var det tomt och jag skyndade mig bort till hissen. 

   ”Victoria, skulle du vilja berätta vad det är som pågår?” frågade jag stressat medan hissen åkte upp till tredje våningen. 

   ”Hon... Ehm... Det får du fråga henne, jag vill inte... Hon kanske...” jag himlade med ögonen, alltid detta hemlighetsmakeri. Det gör mig galen. Varför ska allt talas i gåtor hela tiden? Ariels dörr närmade sig och jag knappade högt på den. 

   ”Du, jag ringer dig senare” sa jag frånvarande till Victoria innan jag la på och lyssnade. ”Ariel?” men fick inget svar, så jag knackade igen. ”Ariel?” åskan löd igen och jag hörde ett högt krasch från porslin eller annat glas. Jag vred i handtaget men fann det låst. 

   ”Ariel, släpp in mig” men dörren förblev låst. Jag drog frustrerat en hand genom håret innan det slog mig. Såklart! Jag sprang fort genom korridoren och struntade i hissen utan flög nerför trappan och ner till min egen våning. På fem sekunder slog jag igen dörren bakom mig och var framme vid garderoben, jag tryckte till den och den svängde försiktigt upp. Genast hoppade jag upp för sten trappstegen och drog ner handtaget. Ariels garderob svängde upp och jag stressade fram till dörröppningen men stannade till i steget när jag såg rummet. Täcket i sängen låg halvt nedför vart de skulle ligga, ena fåtöljen var omkullvält samt vasen som brukade stå på bordet bredvid låg i glassplitter över golvet tillsammans med rosorna. Vad har hänt härinne? 

   Försiktigt klev jag in och letade med blicken efter Ariel men fann henne ingenstans, jag lyssnade och hörde att vattnet var på slagen inne i badrummet. Med rynkad panna närmade jag mig dörren som stod på glänt och gav den en lätt puff, hennes duschvägg stod halvt öppen och jag kunde se hennes ena ben. Allt annat var gömt bakom det frostade glaset. Långsamt sträckte jag mig efter handtaget och sköt försiktigt duschväggen åt vänster. 

   På golvet satt Ariel med armarna lindade runt sina ben och ansiktet uppvänt mot vattnet som regnande ner över henne. 

   ”Jag är en dålig flicka. Jag förtjänar det. Jag är en dålig flicka. Jag förtjänar det...” mumlade hon upprepande och jag rynkade svagt på pannan. Vad i hela friden pratade hon om? Jag sjönk ner på huk framför henne och la en hand om hennes ena knä, det var benigt och litet under mina handflata. 

   ”Ariel?” frågade jag. 

   ”Jag är en dålig flicka. Jag förtjänar det. Jag är en dålig flicka... Det är meningen-” 

   ”Ariel?” i nästa sekund löd en åsksmäll genom luften och Ariel flög inåt i duschen, undan från vattnet och in i hörnet. Panikslagen tryckte hon ansiktet mot väggen och la handen mot det kalla kaklet. 

   ”Snälla, släpp in mig. Låt mig inte stanna där ute. Snälla, jag lovar jag ska göra bättre. Jag menade inte a-att... Snälla!” hon bankade på väggen och nu rann tårarna häftigt längst hennes kinder. Med fasa såg jag på henne, vad ska jag göra? ‘Förneka allt hon säger...’ Victorias ord ekade i mitt huvud. Jag kröp in efter Ariel i duschen och såg hur hon fortsatte att banka på väggen precis som att någon väntade på andra sidan. Som att hon väntade på att någon skulle öppna. 

   ”Ariel...” jag rotade runt i min hjärna på saker att säga till henne. ‘Förneka allt hon säger...’ ”Ariel, du är inne. Du är redan inne” min hand lades över hennes vad medan jag sakta kröp fram till henne. Tårarna slutade inte rinna och inte gjorde hennes ord heller. 

   ”Jag menade inte, snälla. Jag ska göra bättre...” 

   ”Ariel, jag vet att du inte menade det. Det är okej, du är okej” jag satte mig ner med sidan mot väggen hon fortsatte att löst banka på om och om igen. Långsamt sträckte jag mig efter hennes hand och slöt mina fingrar om hennes handled. ”Ariel...” hon stretade mot mitt grepp för ett ögonblick innan hennes arm hängde slappt i min hand. Ariels hår låg slickat mot hennes huvud och hennes kind var pressad mot kaklet medan hon fortsatte att snyta och vädja om något jag absolut inte förstod kopplingen till. 

   ”Ariel” upprepade jag och denna gång öppnades henne ögon. De stirrade. De undrade. De tillhörde ett litet barn plötsligt. De var rädda. Oförstående. ”du är inne. Du är okej” 

   ”Justin?” hennes röst lät hes och raspig. 

   ”Du är inne” svarade jag och höjde min hand så jag kunde ta bort hårslingorna ur hennes ansikte och lägga dem bakom hennes öra. Hennes blick följde min hand innan hon såg in i mina ögon igen. Jag ville innerligt gärna veta varför hon tittade på mig som att hon såg mig första gången på väldigt längre, som att hon precis kommit tillbaka. Vart var hon? Ariel lyfte försiktigt sitt ansikte från väggen medan hon fortsatte att stirra på mig. 

   ”Justin...” jag nickade försäkrande. Hennes blick började komma tillbaka men likt blixten på himlen var hon tillbaka till samma upprivna tjej när ännu en åsksmäll small till. Hon ryckte häftigt till innan hon skrek och tryckte sig mot väggen. 

   ”Snälla!” jag svalde och stirrade på henne. ”snälla, snälla, snälla, snälla...” jag sträckte mig efter henne och började dra henne mot mig. Genast började hon krafsa på väggen som att hon skulle finna ett ställe där hon kunde greppa tag om och hålla fast. Men hon åkte in i min famn utan problem och jag höll henne fast. Jag sa inget, jag bara höll henne. Lät henne trycka ansiktet mot mitt bröst, lät hennes händer hålla ett strypgrepp om tyget i min tröja, lät henne fortsätta medan jag endast höll henne och berättade att allt var okej. Hoppades att det skulle göra skillnad. 

   Hela hennes kropp ryckte till likt hon fått en elektrisk chock när en till åsksmäll ekade, jag drog ihop ögonbrynen vid hennes reaktion och höll henne tightare. Vattnet fortsatte att droppa ner, landa på golvet innan de rann ner i avloppet. Vattnet föll medan vi satt i andra änden, medan Ariel grät i min famn, medan jag smekte henne upp och ner över ryggen. 

   ”Ariel” viskade jag och försökte se ner på hennes ansikte. ”är du vaken?” men jag fick inget svar. Jag andades ut och lutade huvudet mot kaklet bakom mig. Den sista åskan hade gått för vad jag antog var en timme sedan och vi hade inte rört oss från hennes dusch sedan dess. Vattnet var ännu inte avstängt men vi var torra igen. 

   Så smidigt och försiktigt som jag kunde reste jag mig med Ariel fortfarande i famnen. Jag fick av vattnet innan jag gick vidare ut till hennes säng där jag försiktigt la henne ner. Hennes grepp om min tröja hårdnade när jag var på väg att resa mig igen och jag fick bända upp hennes fingrar för att komma loss. Jag drog upp täcket och la det över henne för att sedan smeka henne över håret. 

   Jag spenderade timmen efter det att återställa hennes rum, plocka upp allt glas, fixa rosorna en ny vas, ställa tillbaka fåtöljen innan jag med en suck föll ner i den. Klockan var nu runt sju på kvällen och min mage kurrade men jag tänkte inte röra mig för än hon vaknade. För än jag visste att hon var okej. Min telefon vibrerade i in byxficka och jag fiskade fort upp den. ”hallå?”

  ”Hur är det med henne?” frågade Victoria försiktigt på andra sidan linjen. Jag suckade och drog en hand över ansiktet innan jag gnuggade mig i ögonen.

   ”Hon... Jag... Hon sover” svarade jag. ”just nu sover hon. Men... Jag förstår inte, Victoria. Det där var galet. Hon... Hon...” 

   ”Jag vet Justin. Jag vet hur det ser ut och det är inte vackert” vi båda pratade lågt precis som att våra ord var hemliga. Jag hörde hur hon suckade. ”jag önskar att jag kunde förklara för dig men jag kan inte. Det är Ariels val om kom vill dela det med dig eller inte. Precis som med maten...” jag nickade för mig själv medan jag studerade henne där hon låg med ena handen på magen och den andra bredvid hennes ansikte. 

   ”Hon är en hel kokbok utav mysterium eller hur?” frågade jag Victoria som fnittrade till. 

   ”Du har ingen aning. Det finns mycket bakom Ariel Madison som folk aldrig kommer få reda på men... Du betyder mycket för henne, Justin. Du påverkar henne på ett sätt som ingen annan har. Även om du kanske inte märker det eftersom du inte har känt Ariel speciellt länge så har du lyckats få henne att äta mycket mer än vad Avan eller jag någon fått henne att äta under dessa dieter Tara ger henne. Någonsin. Du märker det inte bara. Inte än. Din åsikt betyder något mer Justin, hon vill inte göra dig besviken. Vilket gör det svårt för henne eftersom du och Tara tycker motsatsen” jag begrundade Victorias ord för ett ögonblick. Hennes ord fick det att rycka i mina mungipor då de ville dra ut sig i ett leende. Återigen fokuserade jag blicken mot Ariel. 

   ”Hon betyder mycket för mig också. Jag har haft tjej kompisar förut men aldrig som Ariel. Hon är speciell...” jag bet mig i underläppen och funderade om jag skulle svika Ariels förtroende för ett ögonblick till hennes bästa vän. Hur kan hon inte veta? Frågade jag mig själv. ”vet du att hon sjunger? Gudomligt?” det blev tyst i andra änden och jag knep ihop ögonen. Fasen... Skratt ekade sedan i luren. 

   ”Åh, Justin. Jag har vetat det sedan dagen vi träffades när vi var små. Det är ett under att ingen annan vet det. Hon sjunger när hon pratar. Hon tror att vi inte har sett henne, men det har vi. I badrummet när hon tvättar ansiktet, när hon står i duschen, när hon lockar håret. Har hon spelat gitarr för dig än?” jag log och kunde föreställa mig Ariel vid de tillfällena Victoria berättade, hur hon sjöng för sig själv framför spegeln precis som jag själv gjorde många gånger. 

   ”Hon gav mig en inspelad låt i födelsedagspresent igår, där var det gitarr spel men jag tvivlar på att det var hennes” 

   ”Wow... Du har mer inflytande på henne än vad jag trodde och jag börjar känna mig en aning avundsjuk” jag skrattade till. ”hur fick du reda på det?” jag flinade åt minnena och berättade för Victoria om hur jag hörde henne för första gången men visste inte att det var hon. Jag berättade hur jag kallade henne självisk för att hon behöll sin gåva för sig själv, hur det var början på vår vänskap. 

   ”Okej, nu är jag officiellt avundsjuk. Detta slår vår vänskapsbörjan med hästlängder” jag skakade på huvudet. 

   ”Victoria, du vet att det fortfarande är du som är hennes nummer ett eller hur?” frågade jag. ”vi må ha spenderat mycket tid tillsammans på sistone men du kommer alltid vara hennes nummer ett”

   ”Tack, Justin” svarade hon. ”ge henne en kram från mig när hon vaknar, okej?”

   ”Okej, det ska jag. Jag lovar”

   ”Bra, kom ihåg när hon vaknar. Hon kommer inte vilja berätta för dig till en början men se till att hon berättar. Du förtjänar att veta, hon kommer vilja att du vet även om hon inte vill erkänna det. Eftersom hon vet att du kan hjälpa henne” jag log mot den mörka skärmen innan jag såg upp igen och såg in i Ariels mörka ögon. Vi endast tittade på varandra ett ögonblick innan jag andades in och släppte ut det. Jag reste mig från fåtöljen och gick runt sängen där jag sjönk ner på sängkanten.

   ”Hur känner du dig?” frågade jag försiktigt. 

   ”Jag är ledsen att du fick se det där” sa hon istället. ”det var inte meningen att du skulle få se något utav det där. Det-” 

   ”Det gör inget Ariel” försäkrade jag och kramade hennes hand som fortfarande låg på hennes mage. ”jag hoppas bara att du mår bättre nu” 

   ”Jag mår fint” sa hon. Jag motstod impulsen att himla med ögonen. Hon mådde inte fint, det var ett faktum. Jag skakade på huvudet åt henne och såg upp i taket för ett ögonblick innan jag fokuserade på henne igen. 

   ”Ariel, vad jag än såg inne i badrummet så var det inte ‘fint’ och jag tycker-” 

   ”Du tycker att du förtjänar att veta” avslutade hon min mening med, jag satt kvar med munnen öppen innan jag stängde den. 

   ”Ja, jag satt därinne i över en timme med dig Ariel. Höll dig medan du ryckte likt en fisk på torra land varje gång åskan löd. Du grät och bad om att få komma in” jag spände ögonen i henne. ”Ariel, du mår inte fint och vad det än är vill jag veta. Så jag kan hjälpa dig” hon pressade ihop läpparna till ett streck innan hon förflyttade blicken mot taket. 

   ”Jag vet vad du såg, vad jag fick dig att genomlida men... Jag mår fint. Du behöver inte oroa dig” med dem orden sagda slängde hon av sig täcket och tog sig ur sängen bakom mig innan hon gick mot badrummet. ”nu, gå var med dina vänner som snart åker igen Justin. De har säkert saknat dig. Var inte orolig för mig, jag mår fint”

hm... var det vad ni förväntade er? ;) hahahah, hoppas inte det så jag kunde göra några utav er överraskade. jga personligen blev väldigt nöjd med resultatet. vad tycker ni? 

bra/dåligt? vad tror ni det var som hände Ariel? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. ps. hinner inte läsa genom, måste sova! ds.