Fyrtiofem minuter senare var äntligen tillåtna att lämna aulan och jag var snabbt uppe ur min stol innan jag körde ner mina händer i fickorna. Jag var slut, det enda jag ville var att lägga mig under täcket och sova tills jag inte var trött längre. 

   ”Hey, skitstövel!” den alldeles för välbekanta rösten ekade via väggarna, rösten jag försökte förtränga men alltid kom tillbaka. Jag stelnade till i mitt steg och släppte ut mitt andetag.

 

---

 

Ariels Perspektiv. 

   Det var oundvikligt. Det var solklart. Uppenbart. Justin var inte sjuk, upptagen, stressad. Han ignorerade mig - med mening. Aldrig hade jag känt mig så sårad över en annan människas handling förut. Jag har fått stå ut med mycket genom mina år i den här branschen, alla har en åsikt om vare sig du har klippt håret eller äter från en restaurang. Tillslut når hatet en och man kan inte förhindra att man slår i botten. Alla kommentarerna - kryper under huden och skadar. Det händer, men lika fort rester jag på mig. Jag är starkare än så. De är avundsjuka, det är vad jag intalar mig. Jag är vad de alltid drömmer om att bli. 

   Applåder bröt ut i aulan och jag rycktes tillbaka ur mina tankar, rektorn hade nu bläddrat bort från min photoshoot för jeansen. Jag måste medge att de blev bra, jag hoppas att företaget var nöjda. Min blick letade diskret efter pojken som med mening ignorerade mig, som med mening sårade mina känslor. Jag fann honom sittandes några rader snett upp från där jag satt tillsammans med Avan, Victoria och Elisabeth. Han såg oerhört uttråkad och frånvarande ut. Mådde han dåligt? 

   Genast satte oroliga känslor in, kanske han var sjuk? Innan jag fort slog bort dem. Nej, Ariel. Han har sårat dig. Våga inte tycka synd om honom, inte än. Inte förrän du har pratat med honom. Rätt ut vad fasen hans problem var. 

   Mitt beteende var inte bara annorlunda utan även häpnadsväckande, aldrig hade jag reagerat såhär angående en annan person förut. Aldrig hade något påverkat mig så mycket att de fick uppleva större känslor, jag har alltid fått lärt mig att den kalla utsidan är vad som räddar dig. Vad som gör att du stannar på toppen. Vad som gör dig nummer ett. Men med Justin... jag vet inte. Men hans åsikt spelade roll, hans närvaro spelade roll, han spelade roll. Hans handlingar fick reaktioner, reaktioner som jag aldrig gett personer förut. Ändå satt jag där i mitt säte, fly förbannad på honom över hans beteende. 

   Jag var snabbt uppe ur stolen när rektorn äntligen lät oss gå och såg hur Justin var precis lika snabb. ”Ariel, vart ska du?” hörde jag Victoria fråga men jag ignorerade henne och gick ännu snabbare efter Justin som redan hunnit ut genom dörrarna. Väl inne i en korridor, i närheten utav hissarna valde jag att göra mig hörd. 

   ”Hey, skitstövel!” Justin stelnade till i sitt steg och blev stående, jag knöt ilsket mina nävar vid mina sidor medan jag stirrade på hans ryggtavla som var lika spänd som hans position. Sedan hördes ett humorlöst litet skratt från honom, ett skratt som fick irritationen inom mig att brinna ännu häftigare. Hur vågade han skratta åt mig? 

   ”Nej men är inte detta ironiskt” svarade han och vände sig långsamt om för att möta mig med kalla hårda ögon. Vad har hänt med den Justin jag lärde känna? 

   ”Och vad ska det betyda?” fräste jag tillbaka, nu trött på detta skitsnack. ”att jag är den elaka snubben? Att det är jag som går runt och ignorerar dig? Att det är jag som vägrar se dig i ögonen och berätta vad problemet är! För det är ju uppenbart att det finns ett” min röst höjdes mer och mer tills jag nästan skrek ut min frustration mot honom. 

   ”Åh ja, det finns ett problem. Och problemet är dig, Ariel!” utbrast han och pekade mot mig. Jag stod chockerad och stum för ett ögonblick, jag var problemet? Vad hade jag gjort? 

   ”Jag? Jag är problemet?” upprepade jag misstroget och la handen mot bröstet. Justin drog irriterat handen genom håret innan han suckade. 

   ”Vet du vad, vi skiter i det. Bara låt mig vara i fred, prata inte med mig, kontakta mig inte för jag vill inte ha något med dig att göra” hans ord skar lika knivar i mig. Nej! Sorgen sköljde över mig som snart fick sällskap utav ilskan igen. Jag såg hur Justin vände sig om igen för att gå iväg från mig ännu en gång, utan vidare eftertanke höjde jag mina ena fot för att kunna slita av mig skon innan jag kastade den efter honom. Lika snabbt hade jag av den andra och siktade på honom, den här gången träffade den honom i ryggen. 

   ”Du må inte vilja prata med mig igen, visst! Men jag kräver en förklaringen innan” så fort skon föll till golvet snurrade Justin runt med ett rasande ansiktsuttryck som jag måste medge skrämde mig en aning. 

   "Ja, varför utnyttjar du mig inte till att bli din personliga slagpåse också? Jag menar, vem bryr sig om mina känslor? Jag är ju bara Justin Bieber! Ska du eller jag skriva till TMZ om hur Ariel Madison försvarade sig mot Justin Bieber genom sko attack?" utbrast han sarkastiskt mot mig och slog ut med armarna. Jag rynkade förvirrat på pannan. Vad pratade han om? Sedan slog det mig likt en blixt från klar himlen. Utnyttjar. Hans känslor. TMZ. PR. Han hade hört. 

   Förtvivlat började jag skaka på huvudet medan jag slog handen för munnen. ”Justin, jag-” 

   ”Jag vill inte höra Ariel. Lämna mig ifred” han såg stint på mig för ett ögonblick innan han vände sig om och försvann. Han hade hört samtalet mellan mig och Tara, hade hade hört de avskyvärda orden jag uttalat till Tara för att få behålla honom. Han visste inte vad jag egentligen tänkte. Åh, han måste må hemskt! 

   ”Ariel?” jag ryckte häftigt till och riktade min blick mot Avans oroliga ansikte. Först nu såg jag människorna runt omkring, såg deras frågande och nyfikna ögon medan jag stod förödmjukad kvar med tårar i ögonen. 

   ”Det-Det... jag...” stammade jag fram medan jag skakade på huvudet innan jag sänkte huvudet och riktade stegen mot trapporna. Framför en publik var inte ett lämpligt ställe att bryta ihop på. 

 

 

   Hur skulle jag få honom att förstå? Hur skulle jag ens få kontakt med honom? Han var ganska kristallklar i sina ord att han absolut inte ville prata med mig igen och för att inte tala om hans ansiktsuttryck. Smärtan som låg under ilskan. Jag svalde och la pannan mot knäna medan jag lät vattnet hamra mot min nacke. Jag kom till mitt rum för att ett tomt rum att låta tårarna rinna i men när jag slog igen dörren bakom mig var de inte kvar. 

   Men nu förstod jag, jag förstod vad som var fel. Jag kunde fixa det, jag behövde bara vara envis och listigare än Justin. Tränga in honom i ett hörn för att förklara. Jag skulle få honom att lyssna. 

 

 

Justins Perspektiv. 

   Ariels ansiktsuttryck när jag sagt de sista orden till henne ville inte försvinna från min näthinna, det fortsatte hemsöka mig. Påminde mig hela tiden om hur förtvivlad och upprörd hon såg ut att vara. Dock visste hon exakt om vad jag hade pratat om, vad jag antydde till. Hon visste att hon var ansvarig till varför vår vänskap gick i kras. Det var hennes fel. 

   ”Ey, bro. Du försvann igen!” jag fokuserade igen på skärmen där Ryan satt med ett oroligt ansiktsuttryck. 

   ”Förlåt man, jag har mycket på hjärnan” svarade jag och skakade försiktigt på huvudet för att få bort alla tankar om Ariel. 

   ”Hm... och det har absolut inget att göra med en tjej säger du? 100% säker?” frågade han med ett uttryck som skvallrade om att han redan visste svaret till sin egen fråga. Jag himlade smått med ögonen åt honom. 

   ”Det spelar ingen roll, Ry. Hon visade sig vara någon helt annan, någon som jag inte vill ha i mitt liv” svarade jag för att ge honom en liten del utav tårtan men behöll samtidigt en stor del för mig själv. Ryan nickade fundersamt på andra sidan. 

   ”Kom bara ihåg att det alltid är två sidor till en historia” påpekade han och jag nickade trött, hur många gånger jag hade hört det där citatet fanns det inte ett tillräckligt högt tal för. Det stämde samtidigt men Ariel hade sagt sin sida och det var egentligen den enda som räknades. Den enda som sa att den vänskapen vi hade inte kunde fortsätta existera. Jag fortsatte smått att samtala med Ryan tills klockan var mitt i natten för honom och han behövde sova. Jag suckade och gjorde iordning mig för sängen innan jag tackade Gud att det var helgdag imorgon. 

 

*

 

   I mina egna tankar strosade jag ensamt genom korridoren på tredje våningen, jag passerade klassrummet med den konstiga spegelväggen som fungerade som ett vanligt fönster från andra sidan. Jag såg till att hålla blicken nere och gå som vanligt om det var så att de hade lektion på andra sidan. Plötsligt öppnades dörren bredvid mig - från klassrummet - innan en hand slöts runt min överarm och jag slets in i klassrummet. 

   ”Vad i hela...?” utbrast jag skrämt medan dörren slog igen med en smäll bakom mig. Förvirrat såg jag mig omkring innan min blick landade på en otroligt irriterad rödtott framför mig. Genast suckade jag trött och började vända mig om för att ta mig ut genom dörren igen. 

   ”Åh nej!” Ariel lade fort handen mot dörren. ”du ska lyssna på mig om du så vill eller inte” 

   ”Varför skulle jag vilja lyssna på dig?” frågade jag och snurrade runt för att se på henne. ”tycker du inte att du har gjort skada nog? Tycker du inte att du har uppmärksamhet nog, Little Miss Supermodel?” mitt ansikte var nu inte långt ifrån hennes då jag närmat mig mer och mer när jag öste ur mig frågorna. 

   Ariel såg uttråkat tillbaka på mig. ”jo” svarade hon sedan enkelt och jag såg med gapande mun på henne för ett ögonblick innan jag ilsknade till igen. 

   ”Jo, det är klart. Nu har du väl använt klart mig? Vem kommer det bli härnäst, huh?” jag höjde frågande ena ögonbrynet medan jag la armarna i kors. 

   ”Kan du knipa käft för ett ögonblick?” kontrade hon och kopierade mina tidigare rörelser. Jag spände käken och vände huvudet åt sidan. ”åh, så moget” tyckte jag mig höra Ariel säga men valde att ignorera hennes kommentar. 

   ”Jag vet att du hörde vad jag sa till och jag förnekar inget jag sa” började hon och mitt huvud vreds så snabbt mot henne att jag fasade för att jag skulle få nackspärr, jag öppnade munnen för att fräsa åt henne när hon höll upp handflatan åt mig. Signalerade att hon inte var klar. 

   ”Men... inget utav det jag sa var sant Justin” jag stod stum medan jag enbart såg på henne, sedan skrattade jag till. 

   ”Jo tjena” fnös jag och nu var det Ariel som såg irriterad ut. ”det är vad alla säger” 

   ”Du vet inget om mitt förflutna eller under vilka förhållanden jag lever så jag förväntar mig inte att du ska förstå men jag behövde ljuga. Jag behövde ljuga för Tara, min egen mamma för att jag skulle få fortsätta vara din vän” Ariel suckade vid mitt förvirrade ansiktsuttryck.

   ”Varför skulle jag behöva dig för PR? Seriöst Justin, inget illa menat eller så men... jag har tillräckligt med uppmärksamhet så det räcker och blir över, jag vill inte ha någon mer. Det enda jag vill vara är att fortsätta vara din vän för du... jag vet inte, men du får mig att känna mig normal. 

   ”Jag har haft en väldigt speciell uppväxt och har lärt mig att bete mig på ett speciellt sätt, du får mig att bete mig i stort sett motsatsen utav vad jag har lärt mig. Det är annorlunda, uppfriskande. Det gör mig glad, som att jag faktiskt har något att kämpa för att behålla. Jag tycker verkligen om att ha dig som min vän. Jag älskar förstås Avan och Victoria, men de har varit där sedan dag ett i stort sett” jag fick henne att känna sig annorlunda, normal. Jag förmådde endast att stirra på henne medan jag tog in hennes ord, kunde jag lita på vad hon nu stod och berättade var sant? Eller om det endast var ett trick att få mig tillbaka som hennes personliga PR hora? 

   ”Hur vet jag att jag kan lita på dig? Hur vet jag att jag inte blir lurad?” frågade jag med skör röst. Ariel såg på mig under en lång stund och jag såg tillbaka in i hennes bruna, nästan svarta ögon. 

   ”Det vet du inte, du bara får lita på mig. Lita på mig när jag säger att jag verkligen inte vill utnyttja dig. Jag vill vara din vän Justin. En ärlig och genuin sådan” 

   Jag suckade frustrerat och drog handen genom mitt hår. ”jag vet inte... jag...” 

   ”Justin, jag vet precis hur svårt det är att faktiskt lita på någon i den här branschen. Men vet aldrig om personen har andra anledningar att bekanta sig med en än att endast bli ens vän. Det är därför jag bara har Avan och Victoria. De är dem enda jag har haft. Tara tillåter inga andra, men tack vare vad jag ljög ihop för henne så kan du vara min vän utan att hon låser in dig i en bur och skickar iväg till en plats där vi aldrig kommer hitta dig igen. Ge mig en chans, så att jag kan bevisa att jag talar sanning när jag säger att jag inte vill utnyttja dig” jag ville så förtvivlat gärna säga ja, säga att vi kunde gå vidare, att vi kunde försöka igen. Jag hade saknat Ariel genom veckan som gått, hon fick mig alltid att le och skratta. Med henne var man alltid på tå - på ett bra sätt - och jag gillade vem jag var i hennes sällskap. Jag var jag. 

   ”Ariel, jag svär till Gud om du lurar mig nu så kommer jag se till att du inte får se solen igen. Du må vara mäktig och Tara om omöjligt ännu mäktigare men du har inte sett mig otroligt beslutsam” dock verkade hon inte ta mitt hot på större allvar då hon tjöt till innan hon slängde sig om min hals. 

   ”Hade vi just vår första fight och försoning som bästa vänner?” frågade hon sedan retsamt, jag kunde inte undgå att skratta högt. Något jag inte gjort på över en vecka och det kändes hemskt bra.

 

okej, så jag hoppas att kapitlet inte gjorde er besvikna. DE FIXADE SINA PROBLEM! o en bråk utspelade sig där i början... vad tyckte ni om det? o att de sedan löste det? vad tyckte ni? 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ puss&kram. ps. har inte läst, hoppas det inte är stavfel eller miss utav ord ds.