PREVIOUS:   ”Absolut, jag kan inte se några andra egenskaper som du har som kan verka intressanta” svarade jag, såklart ljög jag. Ariel var som en chokladkaka som man desperat försökte undgå att inte titta på, en fluga som var omöjlig att ignorera, jag insåg dock att mina exempel nog inte var de bästa men grejen var att hon var mer än intressant. Men jag fick reaktion jag ville ha utav henne. 

   ”Inte intressant?” frågade hon förbluffat. ”inte alls?” jag skakade på huvudet. Hon reste sig från stolen, nu färdigsminkad. ”okej Justin Bieber, jag ska minsann vara din vän, den allra bästa vännen du någonsin haft och så ska vi se hur intressant jag kan bli” jag flinade roat. 

   ”Grymt, ska vi gå och äta frukost eller?” frågade jag och hoppade ner från byrån innan jag gick mot hennes dörr, jag kunde nästan höra hur hennes haka föll innan hennes klackar ekade mot golvet medan hon gick efter mig. Jag log snett, låt vänskapen ta sin början.

”Varför stirrar alla? Vad är det här? Twilight?” muttrade Ariel bredvid mig medan vi tog oss bort mot matavdelningen utav matsalen. Precis som hon påpekade hade de flesta ögonen vänt sig om för att stirra när vi kom gåendes tillsammans in genom dörrarna. Varför? Frågade jag mig själv medan jag himlade med ögonen inombords. Detta började kännas mer och mer som en vanlig skola för varje dag som gick. 

   Jag skrattade till vid Ariels Twilight koppling, kanske hade hon en poäng men om hennes reflektion stämde antar jag att det även skulle blåsa över efter ett tag. Jag skakade smått åt mig själv medan jag tog åt mig en bricka, Ariel följde mitt exempel innan vi gick längst diskarna för att ta åt oss frukosten vi vill ha. 

   ”Åh du vet alla skolor behöver skvaller” svarade jag med en axelryckning samtidigt som vi satte oss mittemot varandra vid ett bord. ”även fast vi borde vara nöjda med allt skvaller som redan skrivs om oss i tidningarna” 

   Ariel fnös till medan hon rörde om lite i hennes skål yoghurt. ”ja, tänk om livet vore så enkelt att man endast hade skolans skvaller att bry sig om och inte hela världen och deras åsikter” 

   ”Men man får skratta åt det” sa jag. ”det finns inget annat man kan göra” Ariel nickade instämmande. Ariel stönade lågt till utav irritation innan hon fällde ner blicken, jag rynkade frågande på pannan. 

    ”Jag är ledsen för det här, det finns tyvärr ingen stopp knapp. Jag hade tryckt på den om jag hade kunnat men-” längre hann hon inte förrän tre andra brickor lades ner på bordet bredvid oss. Mitt huvud vändes åt högre för att mötas utav mörka bruna ögon, nästan svarta som såg nyfiket och intresserat in i mina. Jag backade bakåt en bit, skrämd utav den plötsliga närheten från vad jag insåg var Avan. 

   ”Så vaddå? Ni kör frukost dejter nu också?” frågade han och vände huvudet mot Ariel som satt man båda händerna som en skärm runt hennes ansikte. Jag tyckte jag hörde ett ‘håll käft Avan’ men jag kunde inte vara säker. 

   ”Jag menar, jag förstod om ni låg med varandra men att ni tänkte ta det till det seriösa stadiet... shesh” fortsatte han och min haka föll längre och längre ner. Vad pratade han om? Ariel började smått skaka på huvudet i vad jag antog var förnedring, Avan öppnade munnen igen men Ariel var snabbare. 

    ”Avan, nu behöver du verkligen hålla din stora mun stängd. För just nu kommer inget annat än skitsnack ut ur den” fräste hon med en blick som fick en kall kår att vandra nerför min rygg. Jag visste utan en andra tanke att detta måste vara en blick hon lyckats perfekta genom åren samt tagit från någon annan. Som till exempel Tara. Medan blicken skrämde livet ur mig verkade den inte göra någon skada på Avan alls. Han endast himlade med ögonen. 

    ”Du den här munnen kan ge mycket med njutning, mer än du kan ana så den är inte helt värdelös” protesterade han innan han nonchalant vände sig mot sin frukost framför sig. Victoria vid Ariel sida små skrattade men viftade sedan handen mot Ariel som för att säga att hon skulle släppa det. 

   ”Okej, så alla Ariels vänner har inte filter lösa hjärnor” sa Victoria medan hon sträckte fram handen mot mig. ”Victoria Justice” jag log och skakade hennes hand. 

   ”Justin Bieber” svarade jag. 

   ”Åh, jag vet. Du är svår att missa Mr. Kändis” retades hon och jag flinade, jag hade sett Victoria i många tidningar, hon och Ariel hade varit vänner sedan början av tid. Jag hälsade på Elisabeth bredvid henne som log men förblev sedan tyst medan hon läste genom ett tjockt häfte. Ett manus antog jag. Jag riktade blicken mot Ariel som redan såg på mig, hennes blick berättade hur ledsen hon var men jag endast skakade smått på huvudet med ett litet leende. 

   Intressant tjej med intressanta vänner i en intressant skola. Hm... Intressant. 

Ariels Perspektiv. 

   Precis som Justin påstod, att vi hade blivit nyskapta bästa vänner så var det inte många stunder under dagen som vi inte pratade. En vecka passerade och de andra eleverna i skolan började vänja sig vid vår vänskap, ryktena om att vi skulle kunna vara ett par lade sig och försvann. Vilket jag var otroligt tacksam över. 

   Justin hade inte tagit upp hela sjung grejen än vilket jag också var tacksam över, att han visste var illa nog. Att han sedan ville ta det vidare var... galet och... galet. Det skulle inte fungera. Läxorna och arbetsuppgifterna under lektionerna började bli mer och mer, Tara hade kontaktat mig i början utav veckan där hon berättade att andra jobb skulle komma inrullandes under nästa vecka. 

   Nervöst hade jag väntat på att hon skulle nämna min bekantskap med Justin men inte ett ord sades, vilket jag antog betydde att hon inte visste om än så jag tänkte ta bevara på tiden jag hade honom som en vän. Innan jag inte hade något val än att be honom låta mig vara. 

   ”Ariel?” Justins hand viftade framför mitt ansikte medan han drog ut på mitt namn för att få min uppmärksamhet. Jag ryckte till och vände blicken mot honom. 

   ”Va? Vad?” frågade jag förvirrat och blinkade flertal gånger för att kunna återvända till verkligheten. Justin skrattade till och lutade sig tillbaka mot sänggaveln, textboken låg i hans knä och våra anteckningar låg utspridda över min säng. 

   ”Jag frågade om du hade läst klart?” frågade han med skratt fortfarande kvar i tonen. Jag skakade smått på huvudet innan jag såg ner på textboken i mitt egna knä, jag bläddrade snabbt mellan raderna innan jag läste klart sista stycket. 

   ”Klar!” utbrast jag glatt och han nickade. 

   ”Så, mer klarar jag inte av. Min hjärna är potatismos” sa han medan han slängde boken åt sidan. Jag flinade roat, jag hade inom kort insett att Justin var en mycket rolig kille samt jordnära och vänlig. Hans personlighet var byggd för vad han gjorde, hans passion för musik var häpnadsväckande, fascinerande. Han var en äkta musiker från den innersta benet i hans kropp. 

okej, så jag vet att detta var väääääldigt kort men det fick bli ett mellankapitel. en liten introduktion till deras vänskap, ni fick oxå läsa om Ariels vänner o Justins första möte. XP hahahah, vad tyckte ni om det? 

jag lovar att drama snart är hos oss, ha tålamod. snart kommer det hända mer roliga saker. vad tyckte ni? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥