64 - Footsteps

PREVIOUS:    ”Justin Bieber och...” jag stelnade genast till vid hans namn och lyssnade spänt efter namnet som följde. ”... Selena Gomez” min mage fylldes med is och jag kände hur min haka föll. Nej, det här kan inte hända. Nej, vem som helst men inte hon. De värsta scenarion någonsin fyllde mitt huvud vid tanken på att de skulle spendera tre dagar ensamma ute i skogen. Kalla nätter. Långa vandringar. Nej! 

   ”Men vänta det går ju inte... hon är ju en artist precis som jag” kommenterade Justin bredvid mig och hopp sken genast upp inom mig. 

   ”Nej, förlåt mig. Jag läste fel. Justin Bieber och Ariel Madison”

 


 

Nervöst pillade jag på min tröja när jag klev ur bilen. Jag drog in ett djupt andetag när jag såg utsikten jag ställdes inför. Skogen öppnades upp sig nere i dalen samt jag skymtade vatten längre bort till min vänster. Det såg majestätiskt ut, likt de scener man ställs inför på film. Enda skillnaden här var att detta faktiskt var verkligheten. Försiktigt tog jag ett par till steg till mot bergskanten medan vinden grep tag i några hårslingor. 

   ”Wow...” hörde jag Justin säga bredvid mig. Jag kunde endast nicka instämmande. 

   ”Mr. Bieber, Ms. Madison” fort vände jag mig om innan jag började gå mot Mr. Peterson med Justin tät efter mig. Framför honom hade han två ryggsäckar som säkert var tusen gånger tyngre än vad de såg ut, jag stönade mentalt av tanken. I handen hade han en ganska lång stång och längst ut på den såg jag en kamera. Det måste vara kameran vi ska filma vår resa med. 

   ”Här har ni era ryggsäckar samt kameran. Vi har sett till att batteriet räcker i två dygn så se till att inte glömma den på under natten” började han och jag nickade. ”ni har blivit placerade i ett söder läge med platsen vi alla kommer samlas på senare. Vad ni alltså måste göra är att se till att alltid ha norr i spetsen” jag släppte ut ett högt andetag vid uppgiften vi ställts inför. Om vi går vilse skyller jag på Justin. ”det är allt jag kan hjälpa er med, härifrån får ni klara er själva. Lycka till och så ses vi om några dagar” med det sagt satte han sig i bilen och på några sekunder var vi ståendes alldeles ensamma i mitten av ingenstans. Jag vände mig mot Justin som redan stod vänd mot den häftiga utsikten. 

   ”Okej, så hur börjar vi?” frågade jag honom sedan. 

   ”Först borde vi titta på kartan och se vilket håll norr ligger åt” svarade han och satte sig ner på huk innan han drog till sig kartan och kompassen vi fått. ”sedan är det väl en bra idé i fall vi tittar vad vi fått för packning med oss” jag spärrade genast upp ögonen. Mat... tänk om vi inte fått med oss någon mat. Skulle vi behöva jaga då? Likt Hunger Games? Åh, ta mig härifrån. 

   ”Babe, lugna ner dig. Inget hemskt kommer hända. Har du verkligen aldrig varit ute och tältat?” frågade han och tog tag i min ena hand innan han flätade samman våra fingrar. Jag drog in ett djupt andetag innan jag skakade på huvudet. 

   ”Nej, aldrig” svarade jag sedan. Han skakade oförstående på huvudet. 

   ”Vilken tur för oss då att jag har gjort det... även fast det var länge sedan” jag nickade och böjde mig över kartan som han hade vecklat upp på marken. ”okej, så här är vi” sa han och pekade på tack gode Gud den röda pricken som lärarna hade pekat ut redan innan. ”och vi ska ta oss hit” fortsatte Justin och pekade på ett område vars namn hette ‘Cross Lake’. En sak som var skönt var att vi var kvar på ön, om vi skulle vira bort oss skulle de hitta oss tillslut. Hoppades jag... 

   Jag nickade till Justin innan han plockade upp kompassen och reste på sig. Han snurrade runt ett ögonblick innan han stannade till med ryggen vänd mot mig, därefter fortsatte han med att höja armen och peka till vänster. Åt det hållet jag sett vattnet ligga åt när vi först kom hit. 

   ”Ditåt ligger norr” sa han sedan och vände sig om mot mig igen. ”så låt oss se vad de gett oss” en halvtimme senare hade vi packat ur och packat i igen. Till min lycka hade vi fått saker som vi kunde göra mat av, inte mycket men det fungerade. Samt extra kläder så som sockor och annat nödvändigt plus tält och sovsäckar. Med ett stön hissade jag upp ryggsäcken på ryggen och gick fram till Justin som höll på att pilla med kameran. 

   ”Hur går det?” frågade jag när jag slöt upp bredvid honom. 

   ”Jag försöker hitta ’på’ knappen... ah, där!” utbrast han med ett leende innan han klickade på den och en röd lampa lös upp i kamerans ena hörn. Genast grep Justin tag längre ner på pinnen så kameran kom upp framför oss. ”Justin Bieber och Ariel Madison här! Vi ska nu börja vår färd mot framtiden...” jag skakade roat på huvudet åt honom och försökte hålla inne min fnissningar men han gjorde det svårt när han fortsatte fjanta sig framför kameran. 

   ”Du vet att du är en tönt va?” frågade jag honom efter en stund, grenar och pinnar knäcktes under våra skor medan vi gick mellan buskar, granar och andra träd. Bergskanten låg till vår höger. Justin vände huvudet mot mig. 

   ”Vad säger du? Jag är så cool man kan bli” utbrast han seriöst men flinade sedan roat. 

   ”Vad du än säger” sa jag och höll avväpnande upp händerna i luften. 

   ”Här du kan hålla i kompassen, se till att pilen pekar mot norr” han räckte mig den runda kompassen med rött snöre och jag såg nyfiket på den. Jag granskade den en stund innan jag insåg att det stora ’N’ måste vara norr och höll den rakt i min hand medan vi fortsatte att gå. 

   ”Tror du att vi måste ha den här på hela tiden? Hur roligt kan det vara att se oss gå i 48 timmar?” frågade Justin efter en stund. Jag ryckte på axlarna. 

   ”Inte hela tiden kanske... bara när vi har något att säga eller upptäckt något” han nickade och sträckte sig efter den lilla kameran innan han stängde av den. 

 

Två timmar senare - det är i alla fall så lång tid jag trodde det gått - stötte vi till vår förvåning på en räls. En gammal, rostig räls som låg ovanpå tjocka trästockar. Solen stekte på oss och jag hade för länge sedan tagit av mig min jacka för att sedan knyta den runt höfterna och stoppa mössan i min ryggsäck. Kameran var påslagen igen och Justin gick med den framför sig någon meter bakom mig. 

   ”En räls?” ekade han bakom mig. Jag vände mig om. 

   ”Tänkte precis samma sak. Jag trodde den här ön var obebodd innan vi kom hit” sa jag och han rynkade på pannan innan han gick och ställde sig i mitten av spåret. 

   ”Tja, vi trodde fel” jag nickade instämmande. ”kan du ta den en stund?” frågade han och sträckte pinnen mot mig. Jag tog emot den och vände den mot mig samtidigt som jag log upp mot den. 

   ”Vi har träffat på ett spår, det ser jätte gammalt ut och kan inte ha använt på flera år” berättade jag för kameran. ”undra om den går runt hela ön?” jag riktade min fråga till Justin som nu gick framför mig, vi båda nu gåendes i mitten av spåret. De mäktiga träden tornade upp sig bredvid oss och en sval bris fläktade mitt ansikte. 

   ”Titta det blir till en bro” utbrast Justin plötsligt, jag såg upp från marken för att se att han stannat. Fort slöt jag upp vid hans sida och såg mycket riktigt att spåret fortsatte ut på en bro, gjord av samma trä som låg under spåret. 

   ”Det är som den bron i ‘Micke och Molly’... den Chefen ramlar ner ifrån” sa jag och granskade bron innan jag såg upp för att se Justins breda leende. ”vad?” utbrast jag genast. 

   Han endast skrattade och skakade på huvudet. ”är du inte glad att jag utbildade dig i Disney filmer för annars hade du inte kunnat göra den där parallellen?” jag himlade med ögonen men log ändå. 

   ”Jo, tack så mycket” jag var på väg att sträcka mig upp för att ge honom en kyss när jag kom ihåg att vi faktiskt filmade. Jag harklade och började gå igen. Jag gjorde en mental anteckning att inte göra om det misstaget. 

   Halvvägs över bestämde vi oss för att sätta oss ner ett ögonblick och vila. Solen stod nu högt upp på himlen så jag antog att klockan var strax efter tolv på dagen. Från där vi satt kunde vi se hur dalen öppnade sig ordentligt, sjön glittrade i solskenet och trädtopparna grönskade. Jag hade aldrig befunnit mig såhär från civilisationen, men jag fann det otroligt befriande. Vi hade ingen elektronik med oss och detta var första gången jag var utan det. Att veta att Tara inte kunde nå mig, för att skälla på mig eller be mig göra saker kändes härligt. Omväxlande. 

   ”Det är väldigt vackert” sa jag. ”hur kommer det sig att vi inte har utforskat ön tidigare?” Justin ryckte på axlarna bredvid mig. Jag vände på kameran för att visa vår utsikt, försiktigt snurrade jag runt den och hoppades att det syntes bra. Justin drog fram kartan och studerade den ett ögonblick.

   ”Jag tror det är här vi befinner oss” sa han sedan och pekade med fingret. Jag lutade mig mot honom för att kunna se. Jag nickade och mätte det med vart vi var på väg, vi hade fortfarande en lång väg kvar att gå. Jag suckade inombords och började tänka på att vi faktiskt skulle tälta vid dagens slut. Plötsligt fann jag inget läskigare än att det skulle bli mörk, natt. Hur skulle vi se? Hur skulle vi kunna göra något i mörkret? 

 

 
Solen hade nu försvunnit bakom trädtopparna och mörkret tätnade för varje sekund som gick. Aldrig hade jag varit rädd för mörkret förut men det var något med skogen som fick kalla kårar att vandra längst min ryggrad. Jag och Justin hade slagit läger på en klippkant där vi hade en överblick över dalen, innan det hunnit blivit mörkt hade vi satt upp tältet och tänt en brasa. Djupt försjunken i mina tankar satt jag på huk och stirrade in i de dansande lågorna. 

   Mat hade vi redan ätit, jag måste säga att det smakade mycket bättre än jag förväntat mig att det skulle smaka.

   ”Hey baby. Mår du bra?” jag vände tvärt på huvudet och såg Justins oroliga ansiktsuttryck. 

   ”Jag? Jag mår fint, absolut. Varför undrar du?” frågade jag kvickt. Han skrattade till. 

   ”Du ser ut som om du är redo att springa för livet” svarade han. Jag skrattade nervöst. 

   ”Ledsen. Jag kommer inte springa, jag lovar. Det är bara något med skogen som... den skrämmer mig” mumlade jag och kände ögonblicket efter Justins arm runtom mig. Jag log och lutade mig mot hans sida. 

   ”Det är ingen fara, ingen kommer skada dig” mumlade han in i mitt hår. Brasan fortsatte spraka framför oss och värmde mitt ansikte. Mr. Peterson hade haft rätt, så fort solen hade gått ner sjönk genast graderna och min jacka och mössa satt nu igen på min kropp. Jag kurrade ihop mig mot honom och kände hur han kramade till. ”jag älskar dig” viskade han plötsligt i mitt öra. 

   Ett leende spred sig genast över mitt ansikte. ”jag älskar dig också” svarade jag lika tyst innan jag lutade huvudet tillbaka så det vilade på hans axel. Han hade sitt huvud redan vänt och såg ner i mina ögon, ett leende vilade på hans läppar. De leende som jag älskade så mycket. Hans ögon pendlade för ett ögonblick mellan mina läppar och mina ögon innan han sänkte sitt huvud. Våra läppar möttes i en otroligt mjuk kyss, en som jag knappt kände men sände ändå ilningar genom min kropp. Jag höjde min hand och la den om hans nacke innan jag drog ner honom för att kunna känna hans läppar på riktigt. 

 

***

 

”Justin” viskade jag och knuffade på honom. ”Justin, vakna” han mumlade något ohörbart. Natten hade varit horribel. Det kändes som om jag knappt fått en blund sömn, vilket säkert stämde. Min kropp kunde inte komma till ro även fast jag låg i Justins armar, ett ställe där jag alltid lyckats somna. Men ljuden, kylan, tankar höll mig vaken. Aldrig hade ljud varit så höga som de varit under natten, varje bruten gren var som en explosion i mina öron. 

   När de första solstrålarna spelade över tältet suckade jag av tacksamhet. Ljuset var tillbaka och nattens hemskheter var borta. Nu ville jag inget annat än att fortsätta gå så vi kom fram till ‘Cross Lake’ så fort som möjligt. 

   ”Justin” sa jag igen och denna gång ryckte han till och satte sig upp. 

   ”Vad är det som händer?” utbrast han. 

   ”Inget, det är ingen fara. Men det är morgon och vi borde komma iväg” svarade jag honom och han stönade innan han gnuggade sig trött i ögonen. Jag var tacksam att det inte fanns en spegel i närheten då jag säkert såg ut som Loch Ness monstret själv. Klumpigt kravlade jag ut ur tältet och sträckte på kroppen så det knackade i lederna, trött ruskade jag på mig. Platsen där elden brunnit igårkväll var nu svart av aska och sot, jag tog ett steg närmre när något annat fångade min blick. 

   ”Justin!” ropade jag sedan högt. Genast hörde jag hur han kom på fötterna och i nästa ögonblick var han vid min sida. 

   ”Vad? Vad är det?” jag pekade ner mot brasan. 

   ”Fotsteg” svarade jag skakigt. Det hade varit någon här igår efter vi gått och lagt oss. Bara tanken fick det att knyta sig i magen på mig. 

   ”Hur vet du att det inte är ett av våra? Eller så kanske det är ett djurs” protesterade Justin. Hans ord fick genast mitt skenande hjärta att lugna ner sig. Dra inga förhastade slutsatser nu Ariel. Han hade säkert rätt ändå. Men tanken att ett djur ska ha gått runt vårt tält var inte heller speciell inbjudande. Ugh, jag vill vara tillbaka i skolan. 

   ”Hursomhelst... vi struntar i det. Vi packar ihop och fortsätter, jag vill inte behöva sova i det där tältet en natt till” 

   ”Du vet att vi säkert kommer behöva sova i dem även fast vi nått ‘Cross Lake’.” jag stelnade till i mitt steg innan jag stönade. Helvete då! Lågt hörde jag hur Justin skrattade bakom mig. 

   ”Aja, vi ser till att komma vidare så fort som möjligt i alla fall” insisterade jag och återvände till tältet för att dra ut min ryggsäck innan jag öppnade toppen. 

   En timme senare var tältet hoppackat och nerstoppat i Justins ryggsäck och sovsäckarna var nedpackade i min. Med en suck ställde jag fast min ryggsäck på min rygg ännu en gång och Justin hade kameran påsatt och berättade smått om vår morgon. Jag himlade med ögonen när han berättade om min teori om fotspåren. 

   ”Du det kunde mycket väl ha varit något creep som gått förbi, vad vet vi?” utbrast jag och Justin vände ansiktet mot mig. 

   ”Det kan inte ha varit något creep... om det var någon så var det någon utav våra klasskamrater” svarade Justin och såg menande på mig. 

   ”Hur vet du att det inte har simmat någon galning hit? Huh?” kontrade jag och slog ut med armarna. 

   ”Du vet att säkerheten på den här ön är stenhård va?” frågade han. ”det skulle inte vara möjligt för någon att simma hit, Alfredo berättade att de har satt ut sändare i vattnet som berättar när föremål om det så är fiskar eller båtar är en kilometer från stranden” jag såg förvånat på honom. 

   ”Wow...” sa jag efter en stund, Justin skrattade till. 

   ”Ja, wow. Så oroa dig, det springer inte runt någon galning i skogarna” jag suckade och släppte min teori. Justins information hade dock gett mig lite lugn och ro i sinnet, kanske kommande natt blir bättre än denna. 

 

”Justin sluta!” skrek jag högt men han endast skrattade och fortsatte att luta sig från sida till sida så hängbron vi gick på svängde i luften. ”Justin!” 

   ”Okej, okej. Jag ger mig” sa han tillslut och slutade röra på sig. ”men vad tror du kommer hända? Den ramlar? Lossnar?” frågade han. Jag gav honom en ilsken blick. ”babe den är gjord av metall, inte snören och plank” 

   Jag himlade med ögonen och fortsatte gå framåt. ”killar” sa jag till kameran jag fortfarande hade i handen och skakade på huvudet. 

   ”Vi måste försöka ta oss ner” sa Justin när vi nått andra sidan och mina fötter stod på en skogsstig igen. Floden forslade nedanför hängbron och dränkte många andra ljud i sin väg. Justin hade kartan utvecklad framför oss och visade till min glädje att vi inte hade jätte långt kvar tills vi nådde vår destination. 

   ”Så hur gör vi det?” frågade jag. 

   ”Vi får se om det finns någon stig som leder oss neråt” svarade han och vecklade ihop kartan igen innan han stoppade den i sidofacket på sin ryggsäck. Utan att säkert tänka sig för grep han efter min hand och hann fläta ihop våra fingrar innan jag reagerade. Fort riktade jag kameran så den bara filmade från våra midjor och uppåt innan jag skickade Justin en varnade blick. Men han endast ryckte på axlarna och jag förstod att han inte brydde sig. Vilka skulle se den här videon ändå? Våra lärare? Hela skolan? Jag släppte Justins hand och sträckte mig efter kameran innan jag stängde av den efter det sträckte jag mig efter Justins hand igen. 

   ”Hur tror du det går för dem andra?” frågade jag efter en stund. 

   ”Avan kan jag lätt se ha värre panikattacker än din imorse, Jasmine kan inte ha det enkelt” svarade han och skrattade. Jag himlade med ögonen men skrattade ändå. Jag rynkade sedan på pannan vid hans tonfall, han pratade som om han genuint brydde sig. Som om han faktiskt kände henne sedan tidigare. Dock bestämde jag mig för att låta ämnet vara. 

 

”Vatten!” utbrast jag och störtade fram till flodkanten där jag slängde av mig väskan och kastade mig efter vattnet. En suck av lättnad föll från mina läppar när vattnet träffade mitt ansikte och rann längst min hals. Jag bokstavligen kokade. Eller det var så det kändes i alla fall. En eller två timmar hade det tagit för oss att hitta vägen ner från berget till floden som det var meningen att vi skulle följa för att komma till ‘Cross Lake’. 

   Med kameran i handen stod Justin i mitten av den grunda floden, skorna avtagna och byxorna upprullade. Jag log åt hans bakåt lutade huvud och fyllde ännu en gång mina händer med vatten innan jag kastade det i ansiktet på mig. Jag slöt ögonen och log. Men mitt ögonblick av avslappning och fridfullhet var förstörd av Justins nästa ord. 

   ”Ariel, vad du än gör så rör dig inte”

 


 

jag är tillbaka älsklingar! o för med mig ett nytt kapitel... ett långt sådant, vilket jag hoppas ni uppskattar. tänkte att det förtjänade ni efter att ha väntat så länge o sett till att mitt besöksantal inte gått åt botten utan stannat uppe. tack för det! ♥

vad tyckte ni om kapitlet? Justin och Ariels äventyr i skogen? XP vad tror ni Justin menar? varför ska hon inte röra på sig? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

 

min fråga: har ni hört den nysläppta låten 'Broken' med Justin o Blake Kelly?

mitt svar: jag älskar den. jag tycker den är skitbra. Justin låter verkligen grym i den. hahahah, kram! 


Skriven av: Anonym

Omg vilket bra kapitel! Åh när jag läste detta kapitlet ville jag själv ut och gå i skogen!,

2014-02-23 @ 22:45:21
Skriven av: Anonym

Omg vilket bra kapitel! Åh när jag läste detta kapitlet ville jag själv ut och gå i skogen!,

2014-02-23 @ 22:45:23
Skriven av: Anonym

Det är säkert något djur bakom henne :O

2014-02-23 @ 23:05:27
Skriven av: Anonym

Oj vad spännande slut! Väldigt bra kapitel som vanligt!

2014-02-23 @ 23:13:06
Skriven av: Anonym

Grymt! Jag tror att de stött på en Björn😳😂 svar på din fråga: ja, jag har hört den och den är sjukt bra! 😊

2014-02-24 @ 00:23:12
Skriven av: Frida

Sjukt bra! Hoppas de imte är en krokodil :o

2014-02-24 @ 06:21:13
Skriven av: Anonym

Omgggg sjukt braaa! Kanske typ en krokodil eller nåt? Säkert något djur iaf haha

2014-02-24 @ 06:37:07
Skriven av: Emelie

omg sjukt bra :))

2014-02-24 @ 07:31:27
URL: http://storiesaboutjustinb.blogg.se
Skriven av: Elin

Tack så jätte mycket ja uppskattade verkligen det långa kapitlet. Sjukt bra som alltid, du ee så sjukt gryymm!! Ja har faktiskt ingen aning om vad som kommer o hända härnäst, som svar på frågan om "broken" så tycker ja den ee så sjukt bra, tycker likadant som du.

2014-02-24 @ 09:56:35
Skriven av: Michelle

Jag älskar det :)


Jag älskar Justin's nya låt Broken den är så bra

2014-02-24 @ 12:29:10
Skriven av: Anonym

otroligt bra kapitel!!!

2014-02-24 @ 15:31:40
Skriven av: Camilla

Jag stör mig på att du alltid ska avsluta "dramatiskt" !! Nu kommer jag gå runt och tänka på det hela dagen ...

Kapitlet var bäst , jätte glad att du e tillbaka !!<3

2014-02-25 @ 07:25:11
Skriven av: Emma

OMG! Skriv så det ryker om det nu innan jag dör haha

2014-02-25 @ 21:21:19
Skriven av: Kelly

Antingen en Björn eller något creep, ja den är så bra

2014-02-25 @ 23:01:38
Skriven av: Celebnovell

Så sjukt bra! :D

2014-03-01 @ 10:05:14
URL: http://celebnovell.blogg.se/
Skriven av: Daniella 🌙

du borde skriva en bok <3

2014-03-01 @ 19:13:31
URL: http://daniellachanelle.se/
Skriven av: Annster

Så bra :)

2014-03-01 @ 19:24:45
URL: http://annster.se

Ditt Namn:

Kom ihåg mig?

Din E-postadress: (Publiseras Ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback