---

 

Justins Perspektiv. 

Tonerna fyllde salen, ekade mellan väggarna och fick gåshuden på mina armar att sprida sig. Piano var ett av de vackraste instrumenten enligt mig, ljuden den skapade och inlevelsen man kunde skapa med några enkla tryckningar. Det var otroligt avslappnade att spela och ett underbart sätt att uttrycka sig med. Jag älskade att ta med mig Ariel in hit så jag kunde spela för henne, få se henne med en sådan drömmande blick när hon lät musiken ta henne iväg. Hennes vackra bruna ögon. 

   Ett litet leende spred sig över mina läppar vid tanken på henne. Dock har hennes beteende sedan i söndags varit lite oroväckande, jag hade kommit på henne många gånger med att endast sitta och stirra på mig med förtvivlad ögonen. Men varje gång insisterade hon med att hon hade mycket att göra och inte menade att oroa mig med hennes blickar. 

   ”Justin?” jag hoppade till och tryckte ner ett par tangenterna som inte alls passade ihop och släppte ifrån sig ett falskt ljud. ”jag är ledsen, jag har försökte få kontakt med dig ett tag nu” 

   Jag skakade på huvudet och skrattade. ”förlåt” hon skrattade till och ställde sig vid pianots ena sida och la ett par papper på toppen. ”okej, så du behöver min hjälp alltså... vad är det för låt?” hon ryckte nonchalant på axlarna och jag såg en svag rodnad spridas över hennes kinder. 

   ”Åh, bara något jag har jobbat på ett tag nu” svarade hon.

   ”Låt mig se då” sa jag lekfullt och hon skrattade till. Hon letade fram rätt ark bland sina papper innan hon räckte mig den, jag höjde handen för att gripa tag i den när hon ryckte tillbaka fort med en tveksam min. Jag såg frågande på henne. 

   ”Vad du vad?” sa hon. ”jag kom egentligen inte hit för att be om din hjälp, låten är klar och jag har inte problem med den någonstans. Det är en sak jag behöver prata med dig om...” jag sjönk tillbaka och lät händerna falla till mitt knä medan jag väntade på att hon skulle fortsätta. Av någon anledning så kände jag på mig att jag inte skulle gilla vad hon hade att säga härnäst. 

   ”Vad är det Selena?” frågade jag tillslut när hon inte började på nytt. Hon suckade och vände sig mot mig så hon kunde se mig i ögonen. 

   ”Jag ljög” sa hon och jag rynkade oförstående på pannan. Hon ljög? Om vad? ”jag vill inte vara din vän” hennes ord enbart fortsatte att förvirra mig. Hon ville inte vara min vän? 

   ”Va-” började jag men hon avbröt mig lika fort. 

   ”Jag tänker inte gå runt och låtsas som om allt är solsken i paradiset när det är tvärtom. Jag tänker inte gå runt och låtsas att jag är okej med att vi bara är vänner när det tar död på mig inombords. Jag älskar dig fortfarande Justin!” åh nej... ”och jag vet att du fortfarande älskar mig också” 

   ”Ehm... Selena, jag-” 

   ”Kommer du inte ihåg hur bra vi var tillsammans? Hur kul vi hade?” frågade hon. ”vi kan gå tillbaka till det igen. Vi kan börja om från början, på noll. Vi glömmer allt som har hänt” 

   ”Selena, har du glömt att du var otrogen mot mig?” frågade jag henne efter en stunds tystnad. Hon suckade och himlade med ögonen. 

   ”Jag var full, okej?” utbrast hon. ”kommer du hålla det där över mitt huvud tills vi dör?” 

   ”Oj, ursäkta mig! Så att du tycker ‘jag var full’ är en godtagbar ursäkt alltså. Tja, tänk om!” kontrade jag och såg stint på henne. ”ja, jag älskade dig Selena. Eller jag trodde att jag gjorde det i alla fall. Otrogenhet är inte något jag tar lätt vid, det rent ut sagt äcklar mig så... ja, jag tänker hålla det över ditt huvud tills vi dör” hon såg chockerat på mig innan hon verkade ilskna till för att sedan le obehagligt lugnt. 

   ”Så jag äcklar dig?” frågade hon. ”har jag svårt att tro, inte som du nästan kröp på knäna efter mig” hennes leende var retsamt men menande. ”jag hade dig runt mitt lillfinger utan att du ens förstod det. Vad jag än bad dig om så fixade du det och det är vad man gör om man älskar någon Justin. Så oavsett om du vill erkänna det eller inte så älskade du mig och jag kan bevisa det för dig”

   Jag öppnade munnen för att protestera, dock innan jag hann reagera hade hon sina händer runt min nacke och i nästa sekund var våra läppar hårt ihop pressade. Sittandes i total chock stelnade jag till innan situationen slog mig likt en käftsmäll och jag knuffade henne ifrån mig. 

   ”Ut!” utbrast jag rasande och pekade mot dörren med min arm. ”jag menar det Selena! Ut! Jag vill inte se dig igen” hon samlade fort ihop sina papper. 

   ”Är du lika äcklad av dig själv nu?” frågade hon när hon var halvvägs mot dörren. ”nu när du har varit otrogen mot Ariel?” hennes nästa fråga fick min mage att falla och mitt andetag att fastna i halsen. Ariel! Åh, herregud... Sedan slog en annan tanke mig. Hur i hela friden visste Selena om Ariel? Om hon visste, hur många fler visste då? Var Ariel medveten om att Selena visste om oss? 

   ”Det här är inte i närheten av otrogenhet” svarade jag skarpt. ”det här var mer en desperat tjej som slänger sig över någon annans pojkvän” jag gav henne en hård blick. 

   ”Hur vet du då att det inte var en desperat kille som slängde sig över någon annans flickvän?” frågade hon, jag vände bort ansiktet och hörde tillslut hur dörren stängde om henne. Med en hög suck la jag mitt ansikte i mina händer innan jag drog de genom mitt hår. Hur kunde jag vara så dum att tro att Selena bara ville vara vänner och inte ställa till med problem? Jo, eftersom jag en gång litade på henne. Eftersom jag en gång faktiskt var vän med henne och hon var en bra sådan. Då i alla fall. Jag såg på tangenterna till pianot och morrade irriterat när jag visste att jag omöjligt kunde återgå till mitt spelande. Inte nu. Hon hade förstört det. 

   Argt reste jag mig från stolen och samlade ihop mina saker som låg uppe på pianots glansiga yta. Hur skulle jag nu hantera det här? Skulle jag berätta för Ariel vad som hände? Eller var det bättre att låtsas som om inget hände då det absolut inte betydde något? Jag suckade frustrerat. Helvete! 

 

 

Ariels Perspektiv. 

Min mage kändes som om den hade fallit ut ur mig i följeslage utav mitt hjärta. Det värkte. Det dunkade. Och jag kunde knappt andas. Bilden av Justin med läpparna tryckta mot Selenas var permanent inbränd på min näthinna och det fanns inget jag kunde göra för att få bort den. Få bort minnet av hans otroliga svek. Hur kunde han göra såhär mot mig? Jag förstod det inte. Inte efter allt han har gjort för mig. Jag trodde jag betydde något för honom. Var jag verkligen bara ett enkelt ligg? Men hur kunde jag vara efter den långa tiden det har gått och vi ännu inte gjort det? Vad var han då ute efter? 

   Tårarna strömmade nu nerför mina kinder och snyftningarna slet i min hals, i ett desperat behov att få komma ut men jag kvävde dem. Vägrade att gråta högt i korridoren inför alla de andra. Jag behövde ta mig till tryggheten mellan mina fyra väggar i mitt rum. Där kunde jag släppa ut min sorg och besvikelse. Frenetiskt tryckte jag på hissknappen tills den tillslut plingade till, dörrarna höll precis på att gå igen när en hand stoppade dem. 

   Smärtan endast spred sig i min kropp när jag såg vem som klev in. Selena såg på min uppenbarelse, mina tårdränkta kinder, mitt krampaktiga grepp om min kropp för att inte falla till golvet i förtvivlan. Men hennes leende fick allt motstånd att försvinna. Hennes medvetna blick om att jag faktiskt hade varit där och sett allt, att jag hade sett hennes kyss med min pojkvän. Eller jag antar ex-pojkvän nu. 

   ”Jag varnade dig” sa hon när hissen åkte upp. ”han är inte så god som alla tror” jag bet ihop för att inte snyfta högt medan min haka darrade häftigt. Fort störtade jag ut ur hissen när dörrarna öppnades på tredje våningen. På skakiga ben stapplade jag bort till min dörr och fick gripa tag i min handled med min andra hand för att kunna köra in nyckeln i hålet. Med en hög snyftning slängde jag igen dörren innan jag föll till golvet precis innanför. Hur kunde han!? 

   Jag som hade gått så långt att till och med få så starka känslor att jag älskade honom. Jag älskade inte många människor. Det var inte många jag släppte inpå livet men jag hade tillåtit honom. Jag hade berättat saker för honom, hemligheter jag inte berättat för någon annan. Han var vad som gjorde mig stark och svag. Hur kunde han utnyttja mig på det här sättet? 

   Liggandes på golvet skakades jag av mina snyftningar medan jag för en gångs skull tillät tårarna att rinna utan slut, utan att bry mig om hur jag såg ut, utan att bry mig om att jag egentligen borde ha mer självkontroll än såhär. Inget spelade någon roll längre. Jag älskade honom och det faktum fick mig hjärta att krossa om och om igen, varje gång lika smärtsamt. 

 

 

Hur länge jag låg på golvet visste jag inte men tillslut hade tårarna slutat rinna men jag hade inte kraft nog att resa på mig. Ingen viljekraft att göra något, inte svara i telefonen när den ringde eller när det knackade på min dörr. Jag brydde mig inte om någon var orolig för mig. Det enda jag ville ha var ensamhet. Tid för mig själv och mina tankar. 

   Eller vad jag egentligen ville ha var Justins armar runt om mig men slog fort bort den tanken. Enbart tanken gav mig en stöt i hjärtat. Aldrig trodde jag att jag skulle befinna mig i en situation där det gör ont att bara tänka på någon. Där enbart minnet av dem gör ont i din själ. Hur ett enkelt minne kan skada dig så. 

   Jag kände plötsligt för att hiva ur mig allt min mage hade att erbjuda men motstod fort impulserna då jag inte orkade resa mig från golvet. Sorgen hade lagt ett bedövande töcken över mig och jag kände hur en huvudvärk började ta sin början vid min ena tinning. Försiktigt satte mig upp innan jag tillslut kom upp på benen och tog mig bort till mitt badrum. Jag grimaserade när jag såg mig själv i spegeln. En hårslinga satt klistrad till mitt ansikte och jag hade svarta ränder efter mascaran. Usch, jag ser hemsk ut, tänkte jag för mig själv innan jag satte på kranen.

   En kvart senare var mitt ansikte sminkfritt, mitt hår uppsatt i en hästsvans och jag hade svalt en värktablett. Jag fortsatte därefter med att byta om till mer bekväma kläder innan jag kröp ner i sängen och begravde mig själv i mitt täcke och kuddar. I hopp om att de skulle ge mig lite tröst men fick mig endast att brista ut i gråt ännu en gång när min kudde doftade av Justin. Den underbara doften fyllde min näsa och jag kramade den hårt i min famn medan jag återigen skakades av snyftningar. 

 

***

 

Morgonen grydde och jag blinkade sömnigt med ögonen innan jag höjde lite på huvudet för att kunna se på min väckarklocka. 7.03 stod den på och jag lät huvudet falla ner på kudden igen. Med en suck rullade jag runt på rygg så jag kunde stirra upp i taket. Gårdagens händelse kändes nu orimlig, som en dröm. Men värken i mitt bröst var en påminnelse om den bittra verkligheten. Det hade hänt, det var ingen dröm. Min dröm hade spräckt min bubbla och lämnat mig i den kalla verkligheten. Han hade spräckt min bubbla. 

   Plötsligt fyllde en häftig ilska min kropp och jag kastade nu den Justin doftande kudden mot dörren där den hårt träffade och föll till golvet. Hur vågade han utnyttja mig på det viset? Visste han inte vem jag var? Med nya tag och ny styrka reste jag mig från sängen. 

 

En timme senare lämnade jag mitt rum med ett leende på läpparna. Jag är Ariel Madison, jag är en stark kvinna. Jag behöver inte en man för att överleva. Jag kan stå på egna ben, tack så mycket. Hissen plingade till när jag nådde bottenvåningen och jag klev ur innan jag började gå mot entrén där jag visste att min två oduglingar väntade på mig. Jag hade hoppats att när jag väl började skolan igen att jag skulle slippa att träna Luke och Saphira men turen var visst inte med mig i den här frågan. Nyfikna uttryck pryde deras ansikten medan deras blickar vandrade runt i lobbyn. Jag kvävde en suck när jag närmade mig dem. 

   ”Välkomna tillbaka” sa jag med ett sarkastiskt leende. Saphira såg genast nervös ut medan Luke såg redo ut att göra allt för att göra mitt jobb så svårt som möjligt. Åh, vad det här kommer bli skoj. Notera sarkasmen. 

 

***

 

Fredag, 23:e Augusti. 

Jag hade trott att jag skulle vara mer nervös än vad jag faktiskt var när jag stod bakom scenen i väntan på att jag skulle få gå upp. Första gången jag skulle framträda på scenen inför hela skolan och jag hade inte en enda fjäril i magen. Inte en enda. Mitt humör var lugnt men jag kunde känna ilskan bubbla under vilket jag hade tänkt använda mig av på scenen. 

   Fyra dagar hade nu gått och jag hade ignorerat samt undvikt Justin under dem alla. Hans samtal, hans knackningar på dörren, till och med hans försök att fånga mig i rummet genom garderoben men inget fungerade. Jag var smartare än så. Min sorg hade vänts till fullständig ilska och jag fasade att jag skulle slita honom i stycken om jag kom honom i närheten. Därför fyllde jag istället mitt schema med event, läxor samt Luke och Saphira som bekräftat mina misstankar om att deras oduglighet ännu satt kvar i deras kroppar. 

   ”Det är din tur Ariel” sa Mr. Dawson och puffade mig framåt. Selena hade precis sjungit klart sin nya låt ‘Come And Get It’ som det inte var speciellt svårt att se meningen i. Mitt hat för den här kvinnan var obeskrivligt och det tog allt inom mig att inte första hennes karriär och rykte helt och hållet. Med ett djupt andetag klev jag uppför trappstegen som ledde en till scenen och mötte Selena halvvägs, utan en enda blick åt hennes håll klev jag ut på den mörka scenen. 

   Rektorn som redan presenterat låten - vilket betydde att jag slapp - och musikerna började spela bakom mig. Jag slöt ögonen och knöt hårt min näve. 

 

Behind These Hazel Eyes by Kelly Clarkson

 

 

   ”Seems like just yesterday, you were a part of me

I used to stand so tall, I used to be so strong

Your arms around me tight, everything it felt so right

Unbreakable, like nothin’ could go wrong

Now I can’t breathe, no I can’t sleep

I’m barely hanging on

 

   Here I am once again, torn into pieces

Can’t deny it, can’t pretend

Just thought you were the one, broken up deep inside

But you won’t get to see the tears I cry

Behind these hazel eyes

 

   I told you everything, opened up and let you in

You made me feel alright, for once in my life

Now all that’s left of me, is what I pretend to be

So together, but broken up inside

‘Cause I can’t breathe, no I can’t sleep

I’m barely hanging on

 

  Here I am once again, torn into pieces

Can’t deny it, can’t pretend

Just thought you were the one, broken up deep inside

But you won’t get to see the tears I cry

Behind these hazel eyes

 

   Swallow me then spit me out, for hating you

I blame myself, seeing you kills me now

No I don’t cry on the outside, anymore... 

Anymore...

 

  Here I am once again, torn into pieces

Can’t deny it, can’t pretend

Just thought you were the one, broken up deep inside

But you won’t get to see the tears I cry

Behind these hazel eyes

 

  Here I am once again, torn into pieces

Can’t deny it, can’t pretend

Just thought you were the one, broken up deep inside

But you won’t get to see the tears I cry

Behind these hazel eyes”

 

   Med en bröstkorg som höjdes och sänktes i en flämtande rörelse rusade adrenalinet inom mig och jag kände mig för första gången otroligt levande. Nu visste han. Nu visste han hur mycket jag hatade honom för det han gjorde.

 

---

 

oh ow... they kissed u guys! men som ni märkte o läste så var inte alls Justin med på noterna... läste förra kapitlets kommentarer om att folk var oroliga för att den skulle bli som alla andras även fast jag sagt motsatsen. själva otrogenhetsdelen är den samma (för jag menar hur många versioner finns det, otrogenhet som otrogenhet!) men hur den sedan hanteras är en annan sak. o jag vill påstå att den kommer hanteras annorlunda... den håller ju att just nu på att hanteras så... men sedan så är det väl upp till er att avgöra det... häng kvar! ge inte upp dock för att ni är emot otrogenhet. jag själv är det otroligt mycket o vet hur en del utav er säkert känner er. så ha det i åtanken medan ni läser kommande kapitel! vänta o se. 

vad tyckte ni? kyssen var det Ariel såg o hon tog det just minst sagt olyckligt... hur tror ni Justin kommer reagera nu då när han har hört låten? VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. ps. glöm inte att det alltid frågas om drama o enligt mig så är detta förstklassig drama så... don't be to mad or disappointed! ds. 

 

min fråga: favorit chips?

mitt svar: SOURCREAM ALL THE WAY!