---

 

Justins Perspektiv. 

Har du någonsin hamnat i en situation där du plötsligt blir så hårt ignorerad av en anledning du inte vet svaret till? Det är plötsligt som om du inte finns längre. Du är osynlig, oönskad. Fyra dagar kan gå utan ett enda svar från den här personen. Personen som du trodde du stod närmaste, som du brydde dig mest om och trodde brydde sig lika mycket tillbaka. Smärtan när man då känner ignoransens slag mot kropp var mindre trevligt. Ariel hade under fyra dagar ignorerat alla mina försök till att kontakta henne och anledningen till hennes beteende var fortfarande en fråga i mitt huvud. Vad i hela friden kunde jag ha gjort som fått henne att bete sig på detta vis?

   Blankt. Det var blankt i mitt huvud. Om inte...? Nej, hon kan omöjligt veta om det. Hon var inte där. Om inte Selena berättade för henne, skulle vara en typisk plan B för ett ex. Nej, det kan inte stämma. Ariel skulle ha prata eller snarare skrikit på mig om så var fallet. 

   Med Alfredo vid min ena sida och trappan på min andra satt jag nedsjunken i sätet medan jag lyssnade på rektorn som presenterade nästa akt. Fredagar var inte bara min favorit dag på grund av det faktum att det var sista dagen på en skolvecka men också på grund av ‘aula skojet’. Dock idag kände jag mig inte riktigt närvarande. Hela jag saknade Ariel efter att inte fått röra henne, kyssa henne eller ens dela samma säng med henne på fyra dagar. Vart var hon? 

   ”... Selena Gomez!” jag fångade endast rektorn sista ord och vände irriterat huvudet mot scenen för att se Selena ta sin plats på scenen. Lögnaktiga satmara. En något indisk melodi fyllde i nästa sekund aulan innan Selenas stämma följde därefter. 

 

   ”When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you’re re-e-a-dy, when you’re re-e-a-dy

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

 

   You ain’t gotta worry it’s a open invitation

I’ll be sittin’ right here real patient

All day, all night, I’ll be waitin’ standby

Can’t stop because I love it, hate the way I love you

All day, all night maybe I’m addicted for life, no lie

I’m not too shy to show I love you, I got no regrets

I love you much to, much to hide you

This love ain’t finished yet, this love ain’t finished yet

So baby whenever you’re ready

 

   When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you’re re-e-a-dy, when you’re re-e-a-dy

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

 

 

 

   You got the kind of love that I want, let me get that yeah

And baby once I get it I’m yours no take backs 

I’m gon’ love you for life, I ain’t leaving your side

Even if you knocking it ain’t no way to stop it

Forever you’re mine baby I’m addicted no lie, no lie

I’m not too shy to show I love you, I got no regrets

So baby whenever you’re ready

 

   When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you’re re-e-a-dy, when you’re re-e-a-dy

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

 

   This love will be the death of me, but I know I’ll die happily

I’ll know, I’ll know, I’ll know, because you love me so... yeah! 

 

   When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you’re re-e-a-dy, when you’re re-e-a-dy

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na”

 

   Jag bet argt ihop mina käkar när de sista melodierna ekade i salen och Selenas breda leende sträckte sig över hennes läppar vid de höga applåderna som spred sig. ‘When you’re ready’ my ass. Endast tanken vid vad hon faktiskt gjorde, trängde sig på, tvingade mig till att återuppleva de ‘roliga stunderna’ vi haft fick mig fortfarande att må illa. Jag ville inte ha någon annan än Ariels läppar på min kropp. Selena bugade innan hon vände om och gjorde sin väg tillbaka backstage. Rektorns röst ekade återigen i mikrofonen medan han tog några steg ut på scenen. 

  "Vårt nästa framträdande är från en utav våra nya musik elever. Låten är inte hennes men bad ändå att få visa upp den. Så välkomna Ariel Madison" min uppmärksamhet var genast fångat vid rektorns ord. Ariel? Var Ariel upp näst? Mycket riktigt klev Ariel i nästa sekund ut på scenen med ett likgiltigt uttryck dock jag tyckte mig skymta ilska under. Hon var arg, varför? På mig? 

   Hennes steg var graciösa fram till micken, självsäkerhet var vad hon utstrålade och man kunde inte annat än att gapa över hennes uppenbarelse. Ibland gick det verkligen inte in i mitt huvud att det där var mitt, min flickvän. En ny melodi kom snart från högtalarna innan Ariel öppnade munnen för att sjunga de första orden. 

 

 

   ”Here I am once again, torn into pieces

Can’t deny it, can’t pretend

Just thought you were the one, broken up deep inside

But you won’t get to see the tears I cry

Behind these hazel eyes”

 

   Hon visste. Det fanns inget annat som kunnat ha skapa detta raseri, detta hat gentemot mig. Det var uppenbart vem hon sjöng till och jag kunde känna hur mitt hjärta sjönk längre och längre ner i bröstet på mig. Hur visste hon? Hade Selena berättat? Eller... så hade hon sett? Nej, hur? Jag grimaserade illa vid tanken. Inte konstigt att hon har ignorerat mig, inte konstigt att hon var arg. 

  Applåderna exploderade i aulan och ett leende ryckte i Ariels mungipa. Le baby visa hur lycklig du är, tänkte jag och såg nu på henne med nya ögon. Istället för med förundran och förvirring så såg jag nu på henne med förståelse och desperation. Desperation till att få förklara, få henne att se situationen som den egentligen var, se sanningen. Jag ville absolut inte ha något med Selena att göra, varken sexuellt eller nu ens vänskapligt. Hon är död för mig. Jag hade nog svårt att lita på människor, svårt nog att hitta människor som genuint ville spendera tid med mig och inte bara för uppmärksamhet eller pengar. Jag behövde inte henne i mitt liv. Jag behövde Ariel. 

   I ett enda blurr av andra tankar och ljud spolades resten av tiden i aulan fram likt ingenting och det nästa jag visste var att alla plötsligt började resa sig från sina platser. Jag kunde vagt höra hur en del runt omkring diskuterade Ariels ny avslöjade talang. Jag behövde leta reda på Ariel och reda ut det här nu med det samma. Fort sprang jag uppför trappan och fick sicksacka mellan människorna, så fort jag kom utanför dörrarna sökte jag frenetiskt med blicken över massorna. Rött hår, rött hår, rött hår, manade jag i huvudet. 

   Mitt hjärta slog ett dubbelslag när jag fick syn på den välbekanta hjässan som tillhörde ingen mindre än Ariel Madison själv. Snabbt började jag tränga mig genom hopen av elever ännu en gång, men ju fler steg jag tog ju fler längre bort verkade hon. 

   ”Justin?” jag stannade upp för att se Selenas förvirrad blick över mitt beteende. 

   ”Håll dig borta från mig” väste jag och fortsatte min färd fram till den som räknades, till den som faktiskt betydde något och lämnade skräpet bakom mig. 

   ”Ariel!?” ropade jag och mötte för första gången på fyra dagar de bruna ögonen jag älskade så fantastiskt mycket. Men lika fort som jag såg dem försvann de igen. Jag suckade frustrerat och jagade efter henne igen. ”Ariel” nu endast några meter från henne sa jag hennes namn igen för att ännu en gång bli ignorerad. Fort sprang jag in framför henne vilket tvingade henne att stanna, utan att se på mig försökte hon gå runt men morrade ilsket när jag blockade alla hennes försök. 

   ”Du kan sluta-” började jag. 

   ”Åh, jag kan sluta” avbröt hon sarkastiskt och jag bet irriterat ihop.  

   ”Jag vet varför du är arg på mig” hon såg upp på mig med ett uttryck av falsk fascination, hennes sarkastiska beteende började på riktigt gå mig på nerverna och jag fick bita ihop för att inte plötsligt skrika på henne. 

   ”Varför tar du inte, Justin den allsmäktige, då och informerar mig varför jag är arg på dig?” kontrade hon och la armarna i kors över bröstet medan hon såg på mig med ena ögonbrynet höjt. Om det inte vore för attityden hade jag utan tvekan slitit av henne kläderna och tagit henne mot väggen. 

   ”Jag vet vad du såg och det är verkligen inte som det såg ut. Om du bara låter mig för-” återigen avbröt hon med mig ett hånskratt.

   ”Så det är det kortet du tänker spela?” frågade hon. ”det är inte som det ser ut. Det var inte mitt fel, det var hennes. Jag menade aldrig att såra dig” fortsatte hon och imiterade en mans röst, antagligen min. ”om det är det bästa du har att säga till mig så kan du lika gärna avstå. Jag vill inte höra dina patetiska ursäkter. Gå och lev ‘lyckliga-i-alla-dina-dagar’ med Selena, ni passar bra för varandra. Där behöver du inte bry dig om hon blir ledsen om du är otrogen eller inte, tydligen är hon van” hennes ord slog mig likt en knytnäve i mage, min läppar särades i förvirring och jag kunde endast stirra på henne. Ledsen om du är otrogen? Hon är van? Vad pratade hon om? Sedan slog det mig. Basketplanen. Dem kom tillsammans gåendes tillbaka. Ariels förtvivlade blickar efteråt. Allt passade plötsligt ihop likt den sista biten i ett pussel. Min blick fann plötsligt Selenas ögon bland de få människorna som stod en bit från oss i korridoren. Där bland mina vänner som såg på mig med förvåning. 

   ”Är det vad du berättade för henne?” väste jag ilsket och passerade förbi Ariel. 

   ”Hon förtjänade sanningen” svarade Selena med näsan i vädret. Jag drog in ett djupt andetag för att inte explodera av den plötsliga ilskan som fyllde mig. 

   ”Hur kommer det sig då att din så kallade sanning är bara lögner!” röt jag. ”varför är du här Selena? Var det bara för att du inte kunde se mig gå vidare? Var det problemet? Eller är du bara så desperat efter uppmärksamhet att din hjärna är så fylld av mos att du inte kan se vad du gör med andras liv. Jag som trodde att jag inte kunde hata dig mer än jag redan gör men du har visst fått det omöjliga möjligt” jag skakade ofattbart på huvudet. 

   ”Du kysste henne” hördes plötsligt Ariels röst bakom mig. Jag slöt ögonen medan jag kvävde en suck. 

   ”Nej, hon kysste mig” rättade jag och vände mig halvt så jag stod med profilen både åt Ariel och mina vänners håll. ”eller hur Selena? Berätta hur jag bad dig att gå så fort jag insåg vad du höll på med” jag vred på huvudet för att kunna se på henne med en kall, stenhård blick. Men vad den här... saken ger mig tillbaka är en enkel slängkyss med ett Oscar vinnande leende på läpparna. 

   ”Jo precis. Hon kysste mig, det var inte mitt fel. Är vi verkligen tillbaka på ruta ett?” frågade Ariel med ännu ett hånskratt. ”du vet, jag har inte tid för det här. Mitt liv består av betydligt viktigare saker än att lyssna till dina ynkliga försök till att förbättra dig själv. Jag vill inte höra Justin. Jag trodde verkligen att jag betydde mer för dig än såhär, men jag antar att när man kan få vilken tjej som helst i världen så räcker det inte med en. Man vill ha dem alla. Så snälla gå tillbaka till det och lämna mig utanför. Mitt liv är tillräckligt drama fyllt som det är, jag behöver inte dig också” 

   ”Och jag som trodde att jag betydde mer för dig än såhär!” utbrast jag när hon börjat vända sig om för att gå, med en mycket förvirrad Avan och Victoria vid sin sida. ”tar det verkligen såhär lite för dig att ge upp på oss? För det här är andra gången jag måste kämpa för att vi ska hålla ihop. Andra gången” häftigt snurrade hon runt för att se på mig med brinnande ögon. 

   ”Justin, du kysste en annan tjej!” skrek hon. ”det här handlar inte om vem som kämpar för oss, det här handlar om att du inte respekterar mig tillräckligt mycket för att inte låta mig gå innan du går vidare till nästa. Det här handlar om att jag inte vill vara med dig längre! Jag tänker inte lägga energi på någon som uppenbarligen inte vill vara med mig” hennes ord skar likt knivar inom mig. Nej, snälla lämna mig inte. Du kan inte... 

   ”Så vad då? Det här är slutet?” kontrade jag och slog hopplöst ut armarna i luften innan jag lät dem falla till mina sidor med en svag smäll. Hennes ögon sänktes tills hon såg ner i golvet. 

   ”Det ser så ut” mumlade hon sedan. Jag bet kraftigt ihop för att inte släppa lös känslorna som hotade med att brista inom mig. Jag kunde inte. Jag hade gjort bort mig tillräckligt mycket för en kväll. Plötsligt hade jag svårt att andas då hennes ord verkade ha greppat tag om min strupe och klämt till, gripit tag om min mage och vridit om, men framför allt slitit ut min hjärta ur min bröstkorg innan hon lät det falla till marken. 

   ”Då är jag ledsen att det behövde sluta såhär” sa jag nu besegrat. Musten hade gått ur mig och jag orkade inte längre kämpa. ”det var aldrig min mening att såra mig och även om du inte tror på ett enda ord av vad jag säger så är sanningen att jag ville inte kyssa henne. Hon kysste mig och...” jag suckade svagt när hon endast vred bort huvudet. ”sedan är det en sista grej jag vill att du ska veta innan du går tillbaka att ignorera mig... jag... vad jag vill att du ska veta är att jag älskar dig. Så otroligt mycket.” genast såg jag hur Ariel stelnade till innan hennes stora ögon såg upp på mig. Jag skulle sakna hennes bruna ögons intensivitet. ”så nu vet du. Hejdå. Showen är över” sa jag och vände mig mot alla som stått runt och glott likt gamar. 

   Därefter vände jag mig om och körde ner händerna i mina byxfickor innan jag började min väg mot trappan, bort från alla stora ögon, bort från alla förvånade ansikten, bort från alla. Bort från mitt livs kärlek vars tur det var att krossa mitt hjärta.

 

---

 

gaaaaaaaaaaahhhhh! jo, men jag känner lite så... hahahhaha. SÅ Justin berättade att han älskar henne OCH LÄMNAR!?!?!? Justin du är en sådan dramaqueen. XD hahahah, ingen aning om vad jag babblar om för tillfället. men i alla fall! hur tror ni Ariel kommer reagera på det? vad tyckte ni om deras bråk i allmänhet? Ariel ville verkligen inte lyssna o sa en del hårda saker. 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

 

min fråga: favorit frukt? 

mitt svar: okej, så det här svaret har beror alldeles på vad jag på för humör... om jag ska äta mandarin så måste jag ha tålamod för jag hatar verkligen det där vita som är på så allt, ALLT, måste bort innan jag kan äta den. men sedan är det så oooottttrrrooooligt gott med äpplen ibland men samtidigt så älskar jag bananer. speciellt i skolan under lunchen.. de brukar ställa fram en enorm fruktskål ibland. HAPPY LINN! men nu har jag börjat äta asmycket med druvor... hm... så det här svaret blev ju längre än tänkt. ledsen.. hehehe, kram!