80 - Somebody Wants You To Die

PREVIOUS:   Likt i slow motion såg jag upp mot skolan medan jag tog bort händerna från ansiktet. De hade kommit inifrån. Inomhus. Inomhus där Ariel är. Vilket betydde att hon inte var ensam. Innan någon annan hann röra en muskel var jag uppe på benen och sprang mot ingången. 

   ”Mr. Bieber! Stanna, ni måste vänta på-” resten hann jag inte höra då jag knuffade upp entrédörrarna och kom in i den nu kalla entréhallen. Det ekade tomt förutom smällen som dörrarna orsakade när de slog igen bakom mig. För ett ögonblick stod jag helt stilla i ett försök att lyssna efter ljud med det enda jag kunde höra var mitt eget hamrande hjärtslag. 

   Plötsligt ljöd ännu ett pistolskott genom luften och jag sprang inåt i skolan. Jag behövde hitta Ariel.

 


 

Ariels Perspektiv. 

”Vad är det här?” viskade jag fram. ”varför gör du det här?” Michael skrattade till och satte ironiskt huvudet på sned medan han viftade med pistolen mot mig. 

   ”Frågan är väl, varför inte?” svarade han, ord som fick mig att skaka och tårarna att nästan falla över. Hur hamnade jag här? Inom skottlinje. Med en galen vikarie framför mig. ”varför inte radera en av världens bortskämda tonåringar? Varför inte döda ännu en uppblåst och horribel kändis?” 

   ”Så varför just jag?” vågade jag viska efter en stund. 

   Jag hörde hur han suckade, som om frågan var den mest tröttsamma fråga han någonsin ställts. Han reste sig häftigt från sin stol som hård flög bakåt och träffade golvet med en smäll. Brandalarmet hade vid det här laget slutat att skrika och jag försökte trösta mig med tanken att de måste börjat räkna elever, de skulle snart inse att jag fortfarande var fast härinne. 

   Oh my God, Justin! Bara tanken på honom fick min mage att vridas ihop till en knut och tårarna att äntligen välla över. Om jag dör här, dör vid handen på den här galningen skulle jag aldrig få chansen att fixa något. Aldrig få chansen att säga ‘förlåt’ till honom, få säga alla orden han förtjänade att höra. 

   ”Ugh, och här kommer tårarna” suckade Michael och jag ryckte häftigt till när han plötsligt var närmre än förväntat. ”och jag gissar att det kommer komma ännu fler när du får reda på sanningen bakom detta?” viskade han sedan i mitt öra, häftiga rysningar vandrade längst min ryggrad medan tysta tårar rann längst mina kinder. 

   ”Va... v-vad för sanning?” hans ansikte var nu begravt i mitt hår och jag ville inget annat än att hoppa upp från stolen och knuffa honom ifrån mig men ville inte göra honom arg. Istället slöt jag ögonen och inbillade mig att det var Justin för att på något sätt förtränga impulserna att kräks ner i mitt knä. 

   ”Sanningen om varför jag egentligen gör det här” svarade han och var återigen otroligt, frustrerande vag. Kom till saken! ”du förstår jag hatar inte dig på riktigt Ariel, inte det minsta faktiskt. Om jag fick göra som jag ville så skulle jag ta med dig hem och... tja, du fattar säkert vad jag menar. Visst, ni kändisar är uppblåsta, vidriga, bortskämda, horribla men å andra sidan är ni övermänskligt vackra. Det finns inte många kvinnor på stan som har en kropp som du Ariel” illamåendet var tillbaka i full kraft och jag fick bita mig i läppen för att inte ge efter. 

   ”Men oavsett vad jag tycker ska du ändå dö” jag kunde inte stoppa pipet som slapp ur mig. Oh herregud, det här händer inte. Det här måste vara en dröm. 

   ”Varför?” viskade jag. 

   ”Därför att någon vill att du ska dö” genast gick det upp för mig vad han egentligen var, han var ingen vikarie, han var inte ens en lärare. Han var en torped. Tårarna fastnade i halsen och jag fick kämpa med att andas för ett ögonblick innan jag sansade mig. 

   ”Vem?” 

   ”Åh, jag avslöjar aldrig mina klienter. Vad vore jag för medmänniska då?” jag sneglade på honom och såg en sjuklig road glimt i hans ögon över skämtet han drog. Min hjärna började sedan lista upp personer tills jag insåg att det kunde vara precis vem som helst, jag var lika mycket älskad som jag var hatad. Vem som helst med tillräckligt mycket pengar kunde anlitat honom för att döda mig.

   Hopplösheten började skölja över mig. Var det verkligen såhär jag skulle dö? Det kunde inte sluta såhär. Jag höjde blicken och såg på Michael som redan hade sina ögon på mig. Ju längre jag såg på honom ju säkrare blev jag att jag aldrig tänkte låta den här sjuka mannen bli min död. Jag har alldeles för många år kvar att briljera, jag kommer dö gammal och grå i min säng. Inte här. 

   ”Så det här är vad du gör?” frågade jag honom. ”infiltrerar deras personliv? Varför inte bara skjuta på håll. Snabbare, effektivare” jag försökte vinna tid, försökte få honom att koncentrera sig på allt annat än att rikta pistolen mot mitt huvud och skjuta. Diskret började jag försöka få av mig mina klackar för att lättare kunna springa för livet. 

   ”Om det var så det gjordes skulle vem som helst kunna bli torped eller hur?” frågade han och höjde ena ögonbrynet åt mig på ett hånfullt sätt. ”det tar skills. Trodde du någonsin att din alldeles för entusiastiska vikarie skulle visa sig vara en mördare?” jag skakade smått med huvudet. ”precis” 

   ”Så... är det där det enda? Du har inga mer redskap att först tortera mig med?” 

   Han skrattade. ”om jag inte visste bättre så skulle jag nästan tro att du ville dö. Är Ariel Madison trött på sitt glamorösa liv?” återigen skrattade han. ”ingen fara min sköna. Jag har mängder av roliga saker som kan få dig att skrika högre än din pojkvän någonsin kunnat” hans ord fick plötsligt allt att stanna till, min mage frös till is och för ett ögonblick fick jag inte in någon fullt i lungorna. 

   ”V-Vad?” stammade jag fram. 

   ”Din pojkvän” upprepade han. ”Justin Bieber” mitt stumma och antagligen chockerade ansiktsuttryck måste varit anledningen till varför han ännu en gång skrattade mig rakt i ansiktet. ”åh, hjärtat. Det är så klart som solen på bar himmel att det är mer än bara vänskap mellan er. Ni är inte så sluga eller bra som ni må tro”

   ”Så det är anledningen du gör det här?” frågade jag. ”på grund av Justin?” 

   ”Han är världens älskling” svarade han, frustrerande nog för att det var varken ett ja eller ett nej. Var det här verkligen om Justin? Handlade det om något avundsjukt psyko där ute som vill att Justin ska vara singel så himla mycket att den kände att den behövde anlita en torped för att ta mitt liv? Göra honom singel igen. 

   Stenen som bildats i min mage sjönk längre och längre ner och min andning blev svårare och svårare för varje ögonblick som passerade. Jag måste ut härifrån. Jag måste överleva detta. Så jag körde mitt sista kort. Det jag kunde göra bäst. Bli en mini Tara. 

   ”Så du tror att det här skrämmer mig? Din futtiga pistol? Du ser inte speciellt kraftig ut, jag har svårt att se att du ens kommer kunna skjuta den” genast såg jag hur mina ord träffade en öm punkt hos honom. ”du har ingen aning om vad jag har gått genom i mitt liv och det här, hjärtat, är ingenting. Jag är inte rädd för att dö, jag har alldeles för många gånger befunnit mig i situationer där jag känner döden varit ett bra alternativ. Så jag och döden är vid det här laget bästa kompisar” jag kunde lätt se hur ilskan över mitt nonchalanta beteende gick honom på nerverna men jag kunde inte bry mig mindre. Vad jag behövde få honom att bli var distraherad, behövde få honom frustrerad och få honom att börja rota runt bland sina redskap som jag misstänkte låg i hans skrivbordslådor. Mina skorna var vid det här laget av men jag försökte behålla mina ben i samma position som innan så det såg ut som om jag fortfarande bar dem. 

   ”Du kommer behöva göra mycket bättre än att rikta en gammal pistol mot mig” sa jag och försökte se så uttråkad som jag kunde. Ett ilsket morr kom från honom innan han slog ner pistolen på bordsskivan, till min lycka lyckades jag inte hoppa av skräck utan satt still i min stol. 

   ”Som du vill. Vill du bli skrämd, då ska jag göra dig skrämd” muttrade han innan han böjde sig ner och jag hörde hur han drog ut lådan längst ner. Det här är min chans. Jag glänste bort mot dörren och såg att den var stängd, förhoppningsvis är den inte låst för då kommer jag inte klara det här. Innan jag hann ångra mig och istället försöka vänta ut den här tortyren så flög jag upp ur stolen och sprang för livet mot dörren. 

   ”Hey!” hörde jag hann ryta bakom mig, min hand slöt sig runt handtaget och tryckte ner. Till min lättnad flög dörren upp på grund av kraften jag satte bakom det. Ett skri föll sedan från mina läppar när en kula svischade förbi mitt öra och träffade väggen mittemot dörren. Jag tog mig inte ens en sekund att se bakom mig innan jag sprang längst korridoren och försökte komma ihåg hur korridorerna runt om mig såg ut. Det skulle bli min fördel, hur jag har gått i dem i månader medan han endast varit här i dagar. Men sedan slog en fasansfull tanke mig. Hur länge har han haft den här uppgiften? Hur länge har han studerat mig? Hur länge har planerat legat och växt? Kanske hade han memorerat vartenda korridor och utrymme i byggnaden, oavsett vad han sa första dagen han var här. 

   Precis när jag sprang runt ett hörn och in i en korridor, som jag visste var i närheten av mittendelen av byggnaden, skötts två till kulor efter mig som jag återigen precis missade. Mitt hjärta bankade likt aldrig förr i min bröstkorg och min mage var i upprop, hopknuten till den hårdaste knuten den någonsin varit. Om jag inte var så fylld av adrenalin hade jag aldrig klarat detta. Jag hade låtit honom döda mig, tagit den lätta vägen ut. Något jag aldrig gjort förr. 

   ”Du gör det bara värre för dig själv Ariel!” röt han bakom mig. Han lät längre bort än innan men fortfarande skräckinjagande nära. Jag kunde inte bli skjuten. Jag kunde inte dö. Inte idag. 

   Mina ben bar mig ut på andra våningens mitten avdelningen, musikernas våning. Alltså var deras våning fylld med både klassrum och studior, men jag försökte tänka om det fanns bra ställen att gömma sig på. Nej, vad jag behövde var att ta mig till trapporna, ner och ut. 

   Med mitt hjärta som bankade i öronen hörde jag inte den plötsliga tystnaden som uppstod i korridoren jag befann mig i. Jag stannade till i mina steg och försökte sakta ner mina flämtande andetag medan jag kastade med huvudet fram och tillbaka, försiktigt gick jag mot det närmaste hörnet som jag visste ledde ut till mittendelen. Dock fast det tre till korridorer som ledde till samma ställe och jag hade ingen aning vart han tagit vägen. Ena sekunden var han bakom mig den andra var han borta. 

   Skräcken reste sig ännu en gång och jag fick dra in yoga andetag för att inte låta paniken vinna. Om paniken vann skulle alla mina chanser att ta mig ut härifrån försvinna. Långsamt samlade jag mig innan jag försiktigt stack ut huvudet och såg mig omkring, tyst tog jag några kliv ut ur korridoren och fortsatte att skana av området omkring mig. 

   ”Se upp!” hördes plötsligt en röst, en röst jag kände igen, en röst som inte borde vara här. Inbillade jag mig? Innan jag hann att fullt registrera vad jag skulle se upp för tacklades jag av en hård kropp som snurrade in mig tillbaka i korridoren samtidigt som ännu ett skott avfyrades. ”kom igen! Vi måste fortsätta röra på oss” otroligt förvirrad släpades jag efter min räddare. 

   ”Justin!?” tjöt jag när min hjärna lyckades komma ikapp verkligheten. Han gav mig inget svar utan drog mig endast fortare längst korridoren i jakt efter... vad visste jag inte. 

   Tillslut ryckte han upp dörren till ett rum och drog med mig in, fort låste han dörren innan han kom åt lampknappen. Rummet lyste upp och jag insåg att vi befann oss i ett av material förråden som fanns på varje våning. Men jag hade inte tid att fokusera på min omgivning utan riktade den mot Justin. 

   ”Vad gör du här?” flämtade jag och kunde inte undgå att med darrande händer låta dem sväva över hans underarmar som sträckte sig efter mig, rädd för att röra vid honom. ”du skulle inte komma tillbaka för än imorgon” 

   ”Det gick snabbare än vi trodde” andades han medan han lät blicken löpa över mitt ansikte. ”är du okej? Är du skakad någonstans?” fort skakade jag på huvudet innan jag tog mig tid att faktiskt se över honom. Äntligen kunde jag se upp på hans ansikte igen och jag kände genast hur det brände bakom ögonen och tårarna hotade att göra entre ännu en gång. 

   ”Justin, din arm!” utbrast jag när min blick glidit neråt och såg hans upprivna tröja och blodet som tänkte både tyget och hans hud. ”herregud, du blev skjuten!” nu var paniken inte långt ifrån att ta över och jag försökte att inte hyperventilera. 

   ”Sch! Ariel, du måste vara tyst. Det gör inget, det gör inte ont. Andas baby”

   ”Jag kan inte” flämtade jag medan tårarna nu sprutade. Innan jag hann göra annat så var Justins läppar över mina. Förvåning fyllde mig innan jag faktiskt lyckades slappna av i hans grepp och kysste honom tillbaka. Herregud, så jag hade saknat honom medan han varit borta. Hans läppar var paradis i en situation byggd för helvetet. 

   ”Jag älskar dig” viskade jag när han drog sig ifrån och lutade sin panna mot min. ”jag är så himla ledsen för de senaste veckorna, jag har inte varit mig själv och låtit alldeles för mycket komma åt mig. Jag tror dig när du säger att du är klar med Selena, att hon inte har någon del i ditt liv längre. Jag tror dig och jag vill inte att hon ska komma mellan oss längre. Och du måste tro mig när jag säger att jag inte kysste Tyler, utan tvärtom och den pågick i en sekund. Så fort jag insåg vad som hände stoppade jag honom. Jag lovar dig, jag skulle aldrig göra något sånt för att skada dig. Jag älskar dig” det var nu eller aldrig. Han behövde höra min ursäkt, jag behövde fixa detta med honom om det så var det sista jag gjorde. 

   ”Jag älskar dig också” viskade han tillbaka. ”och jag tror dig. Det enda jag vill göra är att lägga allt bakom oss och kunde börja om på nytt, återgå till hur vi var” hans underbara ord fick en snyftning att slitas från min strupe och jag borrade genast ner mitt ansikte i hans hals. Lättnaden som spreds inom mig var obeskrivlig, plötsligt kände jag mig fjäderlätt. 

   ”Hur hamnade vi här?” viskade jag. 

   Jag kände hur han skakade på huvudet. ”jag vet inte” 

   I nästa sekund var mina hamrande hjärtslag tillbaka då steg kunde höras på andra sidan. 

   ”Jag vet att ni är här” hörde jag han säga. ”ni kan inte gömma er för evigt” min näve spändes runt tyget på Justins tröja i ett försök att inte göra ifrån mig ett ljud. Justins andetag fläktade mitt ena öra och för ett ögonblick fokuserade jag på dem. De lät alldeles för tunga. Oroligt såg jag upp på Justin och såg att hans ögonlock började stängas. Åh nej! Hans arm. Han förlorar för mycket blod. 

   Utan att bry mig om vi blev upptäckta eller inte så rev jag nederdelen på Justins tröja innan jag lindade den precis ovanför hans skottskada. 

   ”Det här kommer nog göra ont” viskade jag lågt innan jag drog till, han stönade till av smärta innan jag gjorde en dubbelknut. Jag såg ett ögonblick på mitt försök att stoppa hans blodförlust och hoppades att det skulle göra det. 

   ”Fann er” hörde jag plötsligt alldeles utanför dörren. Skrämt hoppade jag till och i nästa sekund stod jag bakom Justins rygg innan knuff efter knuff placerades på dörren. ”du kommer dö Ariel, det är bara att acceptera. Himlen väntar på dig” 

 

 

Justins Perspektiv. 

Aldrig hade jag befunnit mig i en sådan bisarr situation förut, och jag har varit med om mycket. Jag kunde känna hur Ariel skakade likt ett asplöv bakom mig medan hennes händer greppade om min tröja. Jag skulle utan tvekan offra mitt liv för henne. Jag älskade henne över allt annat, och jag trodde henne när hon sa att hon inte kysst Tyler. Detta var ett tillfälle för sanningen, ett tillfälle för sista ord därför tvekade jag inte att förlåta henne. 

   Blodförlusten började påverka mig när adrenalinet gick mot sitt slut. Svarta prickar dök upp över mitt synfält men jag försökte stanna vaken tills jag visste att Ariel var i säkerhet. Att den här galningen var borta, borta från våra liv. 

   Trät i dörren hade vid det här laget börjat knäckas och jag visste att det inte skulle ta mycket till för honom att ha sönder dörren helt. Tillslut flög dörren i två och jag mötte två mörka ögon, hans ansikte var täckt av svett men ett sjukt leende låg över hans ansikte när han såg på oss. 

   ”Åh, är inte det här romantiskt?” ett proffs likt honom rörde sig som ljuset och innan jag visste ordet av det hade han slagit in botten av sin pistol vid mitt öra och smärtan exploderade i mitt huvud. För ett ögonblick kunde jag inte se någonting, allt var svart. Men jag kunde höra och det jag hörde reste kalla kårar längst min ryggrad. 

   Skrik, slagsmål och tillslut gurglande ljud. Ett tecken på att någon blev strypt. Genast försökte jag fokusera mina sinnen, försökte få synen tillbaka och jag blinkade ett flertal gånger tills jag tillslut insåg att mitt ena öga var täckt av blod. Min blick fokuserade sedan på Ariel, liggandes på golvet med mannen ovanför sig. Han har ett hårt grepp om hennes hals medan hon förtvivlat kämpade att få bort dem, desperat famlade jag runt med händerna i jakt efter ett hårt objekt. 

   Mina fingrar slöts runt något kallt, hårt och smalt, en sax. Innan jag hann övertänka vad jag faktiskt tänkte göra fick jag igång kroppen, likt i slow motion kom jag upp på knäna och slungade armen. Ett skri fyllde förrådet och mannen vände förvånat på huvudet åt mig samtidigt som han släppte sitt grepp om Ariel och tog sig istället om halsen där nu saxen stack ut. Blod sipprade ut mellan hans läppar och en host förde med sig mer som rann längst hans haka och ner på hans bröst. Jag såg hur han sjönk till sidan och endast fortsatte att se på mig med förvåning, som om han inte kunde förstå att det faktiskt var han som var på väg att dö och inte vi. 

   Han fick ur sig ett gurglande läte och ett rossligt andetag innan han säckade ihop, hans huvud rullade åt sidan och hans ögon tappade glöden. Han var död.

 


 

wow... O.O shiiit, det här kapitlet hade mycket vi inte sett förr. gawd! o det blev mycket längre än jag trodde, orden bara kom nu på eftermiddagen o över 3000 ord lyckades jag trycka ur mig. yey! hope u happy. 

men nu till detaljer... så wow... Justin knivhögg honom med en sax... i strupen. O.O who saw that one coming?

vem tror ni han var anlitad av? hur tror ni det kommer gå för dem nu? Justin blev skjuten i armen och Ariel... hur gick det med henne? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK SÅ JÄTTEMYCKET FÖR ALLA KOMMENTARER PÅ FÖRRA, JAG FÖRVÄNTADE MIG INTE ALLS SÅ MÅNGA. MEN JAG ÄR OTROLIGT TACKSAM O HOPPAS NI FORTSÄTTER SÅ! PUSS&KRAM. 

 

ps. ledsen för den långa väntan... igen. =/ ska försöka bli bättre. ds. 

 


Skriven av: elin

Sååå sjuukt bra asså, kan ju säga att de verkligen var värt väntan, Shit va rädd jag blev där för ett tag, aja i alla fall återligen ett sjukt bra, välskrivet o fantastiskt kapitel, gryyyym e du <3

2014-07-02 @ 22:05:13
Skriven av: Anonym

Holy omg omg

2014-07-02 @ 22:18:40
Skriven av: Anonym

Holy omg omg

2014-07-02 @ 22:18:41
Skriven av: Michelle

Creppy är det ända jag kan säga :O

2014-07-02 @ 23:57:30
Skriven av: Anonym

Holy det här va något nytt 😍

2014-07-03 @ 00:18:36
Skriven av: Oline

Så bra :o

2014-07-03 @ 00:23:55
Skriven av: Oline

Så bra :o

2014-07-03 @ 00:23:59
Skriven av: Julia

Omg! Det där var suuuuper bra! Hoppas att dom klarar sig! Längtar till nästa kapitel! :)

2014-07-03 @ 01:48:10
Skriven av: Emelie

super bra! :)

2014-07-03 @ 13:13:38
Skriven av: Anonym

woooow

2014-07-03 @ 14:39:57
Skriven av: Anonym

HERREJÄVLAR o.o
Kanske typ Selena eller Ariels "mamma" hahah, nä jag har verkligen ingen aning.
Så sjuuuuuukkkkt bra kapitel jag dör typ

2014-07-03 @ 15:20:00
Skriven av: Anonym

Så sjukt bra!!

2014-07-03 @ 16:13:38
Skriven av: Rosanna

omg asså sådär bra herregud dog nästan!<3

2014-07-03 @ 23:39:55
Skriven av: Leona

Holy Crap! Dog näsan!

Sjukt bra kapitel! Förstår inte hur man kan vara så bra som du! ♥

2014-07-06 @ 13:31:39
Skriven av: Anonym

När kommer nästa och snälla igga inte komentarerna!!

Svar: Halloj! Jag gör ett inlägg med uppdatering. 💗
Linn Halldin

2014-07-11 @ 21:44:26
Skriven av: Emma

Har du någon mail? :)

Svar: yes. "juustanordinarygiirl@hotmail.com"
Linn Halldin

2014-07-25 @ 21:53:51

Ditt Namn:

Kom ihåg mig?

Din E-postadress: (Publiseras Ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback