”Jag...” började jag innan jag behövde harkla mig. ”vad... hur kom vi hit? Vad hände?” han öppnade munnen för att svara men hann inte då dörren återigen slog upp. Dock denna gång kan jag inte säga att jag var lika glad att se vem som stod där. Tara hade nästan ett mordiskt uttryck medan hon skannade rummet innan de tillslut landade på mig. Gåshuden spred sig över mina armar. 

 

---

 

Med en hals torrare än innan och en kropp som plötsligt kändes döende såg jag hur Tara steg in i rummet, den dödliga blicken borrade hål i min kropp och jag fann det svårt att andas. Justins hand som låg runt min kramade till som att försäkra mig att det skulle bli bra. Men det skulle inte bli bra, hon skulle döda mig. 

   Hon stannade vid min sängs fotända och endast såg på mig, jag hade förväntat mig något annat än detta men inget kom. Inget ljud, inga ord, ingenting. Doktorn och sjuksköterskorna hade nu tagit ett steg bort från Justin och såg en aning skrämt på Tara. Den enda som verkade lugn var Justin som ännu inte släppt mitt ansikte med blicken sedan han sprungit fram till mig. Jag ville hemskt gärna möta hans blick men vågade inte titta bort från Tara. 

   ”Alla, lämna rummet!” utbrast hon plötsligt, jag hoppade till i sängen och blinkade mina nu torra ögon. Doktorn och sjuksköterskan satte genast fart på benen medan Justin blev sittandes vid min sida. Jag vände blicken mot honom och såg oron samt lättnaden i hans ögon. Ett snett leende spred sig över min läppar. 

   ”Det är okej, Justin. Jag är okej. Skulle du kunna vänta utanför?” han såg in i mina ögon ännu ett ögonblick innan han tillslut nickade, till min lättnad. Så fort dörren stängdes efter honom svalde jag och såg försiktigt upp på Tara som redan hade sina ögon på mig. 

   ”Jag vet inte vad jag ska säga Ariel...” började hon. ”jag förstår inte hur du inte ens kan klara en sådan enkel uppgift som att gå från en plats till en annan utan misslyckanden. Du endast fortsätter att förvåna mig, ändå borde jag vara van vid det här laget” genast kände jag hur tårarna steg i ögonen på mig. Tyckte hon att det var mitt fel att björnen rev mig? 

   ”Jag-” 

   ”Prata inte. Jag är inte klar” avbröt hon och höll upp sin hand i luften. ”har jag inte lärt dig något alls? Hur kunde du vara så dum? Vet du hur svårt det där såret kommer bli att dölja? Ingen kommer vilja jobba med dig! Du har förstört din kropp Ariel. Varför kan jag aldrig få höra bra nyheter från den här skolan du bönade och bad mig om att få gå på?” min blick låg nu i mitt knä och jag kämpade med tårarna. ”men som tur är så har jag bokat en tid med Dr. Watkins, så packa dina saker. Vi åker om en halvtimme” 

   Jag nickade. Såklart det var mitt fel. Hur tänkte jag? Varför låg jag inte still? Kanske björnen hade låtit mig vara då. Fort drog jag bort täcket från mina ben innan jag reste mig från sängen, jag fick dra in djupa andetag för att inte stöna eller värre, skrika av smärta. 

   ”Är dessa de skor du har bärt?” frågade Tara plötsligt. Jag såg upp för att se henne med mina gymnastik skor i händerna. Hennes blick var nästan hatisk och en rysning vandrade längst min ryggrad. 

   ”J-Ja... jag tänkte att det skulle inte gå att bära klackar i skogen” svarade jag. Tara kastade skorna så hårt i papperskorgen att jag skvatt till. Hon ryckte sedan upp dörren. 

   ”Aldrig kan du göra något rätt...” hörde jag henne mumla medan dörren stängdes bakom henne. Bara några minuter senare var hon tillbaka med en famn full av kläder. ”här sätt på dig det här” jag nickade och tog lydigt på min kläderna. Min rygg och kropp skrek i prostest för varje rörelse jag gjorde men jag bet ihop och en kvart senare var jag fullt på klädd. Efter att inte ha bärt klackar på minst 2 dygn kändes höjden konstig och mina vadar klagade illa. Jag ville bara ta av mig dem men motstod impulserna. Andetag efter andetag drog jag in och andas ut medan jag såg mig själv i den lilla spegeln som fanns i badrummet. Mitt ansikte var blekt och mina ögon något insjunkna, jag såg hemsk ut. Inte konstigt att Tara var besviken. Hon hade rätt. 

 

 

Justins Perspektiv. 

Jag ville inte lämna henne. Speciellt inte med Tara som jag misstänkte hade allt annat än snälla ord i sitt tal till Ariel. Jag behövde titta på henne, försäkra mig själv om att hon faktiskt levde. Att hon faktiskt var kvar hos mig. Men när hennes vackra ögon vädjade till mig kunde jag inget annat än att lyda henne. 

   Dörren slog igen bakom mig och jag bemöttes ännu en gång av mina vänner och familj. De såg oroliga ut men också trötta. Jag drog in ett andetag och kände själv hur min kropp klagade och ville inget annat än att sova. Men jag knuffade bort dem impulserna och tvingade mig själv att stanna vaken, att stanna i rörelse. Mamma reste sig från sin stol när hon fick syn på mig, hennes leende var så välbekant och lugnande. Hennes kram var varm och tröstande och precis vad jag behövde. Jag spände mina armar runt henne medan hon mumlade saker vid mitt öra. Jag hade saknat henne, det var alldeles för länge sedan jag hade sett henne senast. 

   ”Är du okej?” frågade hon när vi lutade oss ifrån, hon kupade mitt ansikte i sina händer. Jag nickade försäkrande. 

   ”Jag är okej. Lite trött” svarade jag och hon nickade. 

   ”Du borde sova. Ta och vila en stund, hjärtat” insisterade hon, jag öppnade munnen för att protestera men hon hann före. ”men du kan inte. Jag förstår” jag log mot henne. 

   Därefter anslöts jag mig till de andra, någon påpekade att jag borde gå och tvätta mig. Först då kom jag ihåg att jag fortfarande var täckt i Ariels blod samt hade bar överkropp. Jag nickade för mig själv men gjorde ändå ingen ansats till att resa mig från stolen. Plötsligt öppnades dörren intill Ariels rum och ut kom Tara, hon gav ingen utav oss en endast blick medan jag hon gick längst korridoren. Förvånat såg jag efter henne tills hon försvann. Vart var hon på väg? 

   Snart var hon tillbaka med en famn full av kläder, jag rynkade på pannan. Vad skulle hon med dem till? Dörren stängdes bakom henne igen. Mamma kom fram till mig med en blöt trasa som hon gav till mig. Jag tog emot den och tvättade först bort de blod jag hade på magen och bröstet innan jag torkade mina händer. När jag väl var ren igen gavs jag en ny, vit t-shirt, jag tackade och drog den över huvudet för att sedan dra en hand genom mitt hår. 

   Dörren öppnades återigen och denna gång kom både Tara och Ariel, genast reste jag mig från min stol men det var något som fick mig att stanna på min plats. Båda deras blickar var höjda, likgiltiga och opersonliga. Som om de inte ens såg oss. Tyst vek de till höger innan de fortsatte längst korridoren. Ariel var nu klädd i de nya kläderna och hon såg ut som om inget hade hänt. 

   Vart var de på väg? Jag tog ett steg i deras riktning men en hand stoppade mig. Fort vände jag på huvudet för att mötas av Victorias blick. 

   ”Vart är dem på väg? Varför tittade dem inte ens på oss?” frågade jag förvirrat. 

   ”Därför att det där min vän, är Tara och Ariel Madison” svarade hon. ”det är hur dem är” jag rynkade på pannan och vände fram huvudet igen för att se Ariels hår svinga i luften innan hon försvann helt runt hörnet. Nej, det där var inte Ariel. Det där var inte min Ariel. 

 

***

 

En vecka passerade och skolan gick tillbaka till sitt normala. De vanliga rutiner återuppstod. Läxorna, lektionerna, sömniga frukostarna, tiden på stranden, i umgängessalarna, allt. Men det var något som saknades, något som fick den obehagliga klumpen i min mage att fortsätta existera, som fick det att klia i kroppen på mig och det var Ariel. Ariel som jag inte hade sett sedan hon försvann från sjukhuset med Tara. Inte ett ljud. Inte ett enda telefonsamtal. Inte ett enda sms. Inget. Utan istället fick jag dödsbringande tystnad. 

   Jag fasade för att jag höll på att bli galen. Jag behövde svar. Nu. Var hon ok? Var hon oskadd? Varför kunde inte hon inte svara på varken mina sms eller samtal? Var hon inlåst? Fastkedja? Frågorna som strömmade runt i mitt huvud och teorierna drev mig sakta men säkert till vansinne. Något jag tror mina vänner också börjat märka. Men det fanns inget jag kunde göra för att stoppa det. 

   Det värsta var att jag höll på att göra mig färdig för att åka, åka ut i världen igen. Min promo tour för albumet drar igång om bara några dagar och efter det skulle jag inte se skolväggarna på ungefär 3 veckors tid. Jag skulle inte se Ariel och det visste hon inte. Jag ville säga hejdå, jag ville se henne en sista gång innan jag åkte. 

   ”Justin, nu börjar du oroa mig” utbrast Victoria mittemot mig. ”lugna dig, det här är inte första gången hon bara försvunnit. Hon kommer tillbaka, jag lovar dig” 

   ”Hur kan ni vara ok med att hon bara försvinner?” kontrade. ”hon har inte hört av sig på en vecka? Bara Gud vet vad Tara gör med henne!” Victoria andades sorgset ut. 

   ”Det är något du vänjer dig vid. Jag sa ju till dig. Ariels liv är något du aldrig fullt ut kommer förstå dig på. Det gör ingen, förutom hon” jag fnös irriterat. Var inte jag personen hon kunde lita på? Älskade hon inte mig? Eller var det bara jag som hörde allt fel? Hörde vad jag ville höra. ”förvänta dig dock inte att hon kommer berätta allt för dig när hon kommer tillbaka. Hon berättar aldrig vart hon har varit eller vad hon gjort när hon är borta likt hon är nu. Ariels liv är full av hemligheter” 

   ”Åh, hon kommer berätta för mig” skrattade jag. ”om jag så ska behöva binda fast henne i en stol och vrida ur sanningen ur henne” Victoria skakade på huvudet åt mig men jag valde att ignorera henne. Hon visste inte hur övertygande jag kunde vara bara jag använde mig av rätt metoder. 

   ”Få inte för höga förhoppningar bara” insisterade Victoria. ”du har ingen aning om vad Tara pumpat i henne medan hon varit borta. Manipulation är Taras spel och driver på ämnet besvikelse eftersom hon vet att det är Ariels svaga punkt. Ariel skulle göra vad som helst för att höra orden ‘jag är stolt över dig’ komma från hennes mun” jag bet argt ihop käkarna. Vad var Tara för mamma? Hade hon på riktigt aldrig yttrat ‘jag är stolt över dig’ till sin dotter? Såg hon inte allt Ariel uppnått i sitt liv? Tidning efter tidning har skrivit om vad jag lyckats uppnå i min unga ålder men det var fortfarande inget jämfört med Ariel. Irriterat reste jag mig från bordet. 

   ”Bara...” började jag. ”...hör av er om hon hör av sig” 

 

 

Söndag, 22:e September. 

Mina väskor var packade och antingen inpackade i bilen eller redan iväg skickade till flygplatsen. Allt var klart. Albumet var klart. Dansarna var fixade. Städerna var bestämda. Allt var redo, förutom jag. Jag ville ännu inte sätta min fot utanför skolans skolgård, inte ännu. Inte för än jag har fått sett med egna ögon att Ariel var ok. Ariel som fortfarande inte hört av sig, eller någon sett skymten av. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till längre. Det var som om oron tagit över och jag istället blivit totalt numb i hela kroppen. 

   Jag la ner de sista sakerna i väskan innan jag drog igen dragkedjan och hissade upp den på ryggen. Med en suck låste jag min rumsdörr och gick längst korridoren bort mot hissen. Det välbekanta plinget hördes innan dörrarna gled upp och jag kunde kliva in. Jag tryckte in ’E’ knappen på sidan och hissen tog mig ner. Med händerna nedstuckna i mina jeansfickor gick jag mot ytterdörren, mina skosulor ekade mot golvet och jag gick med huvudet sänkt. Kepsen bak och fram på mitt huvud. 

   Min blick vandrade uppåt och jag såg mot de stora dubbeldörrarna som alltid stod helt öppna på soliga och fina dagar, precis som denna. Men det som mina ögon såg fick min mage att falla, mina ögon att vidgas och mina ben att sluta gå. Uppför trappstegen kom nämligen ingen mindre än Ariel.

   Hon såg frisk ut. Fräsch. Vacker. Klädd i tjusiga kläder likt alltid, håret dansande runt hennes ansikte och en väska i armveckan gick hon uppför stentrappan innan hon kom in i lobbyn. Hon höjde sin hand och tog bort de stora solglasögonen hon haft framför ögonen. Jag kunde inte tro det. Ariels blick vandrade över lobbyn tills de mötte mina. Jag hade förväntat mig chock, längtan, saknad. Vad som helst. Men jag såg ingenting. Hennes ögon avslöjade ingenting. Ilskan flammade genast upp inom mig. 

   ”Vart har du varit!?” utbrast jag högt. Hon behöll min blick men såg inte påverkad ut av mina ord eller högljudda stämma. ”varför har du varken svarat på samtal eller sms? Har du någon aning om hur orolig jag har varit för dig? Huh?” 

   ”Jag är här nu” svarade hon. Jag fasade för att mina ögon skulle ploppa ur skallen på mig ju mer jag stirrade på henne. Skämtade hon med mig? 

   ”Är det verkligen allt du har att säga till mig?” frågade jag, hon såg nästan uttråkat på mig. 

   ”Vad vill du att jag ska säga?” kontrade hon och stoppade ner sina solglasögon i sin handväska. 

   ”Åh... jag vet inte... en förklaring kanske?” min ton dröp av ironi. Något jag såg att hon inte alls uppskattade. 

   ”Jag är inte skyldig dig någon förklaring. Jag behöver inte berätta något för dig. Vad jag har varit och vad jag har gjort är min ensak” svarade hon kyligt. Det här var inte min Ariel. Vart var min Ariel? Kom hon efteråt? Eller hade den här versionen bara glömt henne vart ifrån hon än varit? 

   ”Nej, jag antar att du inte är skyldig mig något. Victoria sa att det här skulle hända men jag ville inte tro henne eftersom jag trodde vi var närmre än så. Men jag antar att hon hade rätt, jag är väl som alla andra” äntligen såg jag en reaktion i hennes ögon då de för ett ögonblick fylldes av ånger, förtvivlan och sorg men var lika fort tillbaka till det normala. 

   ”Jag måste gå och se till Luke och Saphira” sa hon. 

   ”Gör det du. Jag har inte tid för det här i alla fall. Vi ses” svarade jag och gick förbi henne mot dörrarna. Händerna återigen i mina jeansfickor men nu med ett surt humör och en arg rynka i pannan. 

   ”Vart ska du?” hörde jag henne fråga. 

   ”Varför ska jag svara på det? Jag inte trodde vi betydde tillräckligt mycket för varandra för att berätta vart vi ska ta vägen eller har varit” svarade jag och gick baklänges medan jag slog ut med armarna. ”men jag tycker eller är inte som du Ariel. Promo tour. 3 veckor är jag borta... så du vet, om det är så att du... jag vet inte, börjar oroa dig eller undrar vart jag är. Så vi ses” med det gick jag ut genom dörrarna och nerför trapporna. Helvete...

 

---

 

whooopsi... inte riktigt den återföreningen man tänkt sig va? =/ Justin ska åka o de är ovänner. god no! XP

hur tror ni det går? vad kan Ariel ha gjort borta med Tara? vad tyckte ni om det Tara sa? VAD TYCKS? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

 

min fråga: favorit läsk?

mitt svar: Coca Cola går ju alltid ner måste jag ju säga... men bort sett från det tkr jag väldigt mycket om Fanta Exotic. fast jag kan tycka att den är lite för söt ibland. hahah, kram! 

 

o sedan måste jag ju bara göra en liten shoutout på den här speciella dagen till mina novellers huvudkaraktär, JUSTIN BIEBER! kan ni tänka er...? 20 bast är killen nu. wow... vart har tiden tagit vägen? huh? vart försvann den 16 åriga killen som sjöng 'One Time' sådär bedårande med sin ljusa stämma. hahahah. god... det var tider. men nu har vi en freakin seeexy 20 åring med djup stämma o snygga magmuskler. XP hahahaha, yes för ytan är det enda som räknas. (snälla, notera sarkasmen!)

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN, JUSTIN! jag hoppas att han har en grym födelsedag o inte som den han hade förra året. hoppas han mår bra o är glad. ♥