PREVIOUS:    ”Gör det du. Jag har inte tid för det här i alla fall. Vi ses” svarade jag och gick förbi henne mot dörrarna. Händerna återigen i mina jeansfickor men nu med ett surt humör och en arg rynka i pannan. 

   ”Vart ska du?” hörde jag henne fråga. 

   ”Varför ska jag svara på det? Jag inte trodde vi betydde tillräckligt mycket för varandra för att berätta vart vi ska ta vägen eller har varit” svarade jag och gick baklänges medan jag slog ut med armarna. ”men jag tycker eller är inte som du Ariel. Promo tour. 3-4 veckor är jag borta... så du vet, om det är så att du... jag vet inte, börjar oroa dig eller undrar vart jag är. Så vi ses” med det gick jag ut genom dörrarna och nerför trapporna. Helvete...

 

---

 

Ariels Perspektiv. 

Han skulle åka. Jag skulle inte få se honom igen. Att inte fått sett honom på så länge hade varit tortyr nog. Jag hade så många gånger velat dra tummen över skärmen och svarat de tusentals gånger han ringt min telefon. Men varje gång var det något som stoppade mig, något som fick mig att dra tillbaka handen och istället stirra på skärmen tills den slocknade igen. 

   Tara hade tagit mig tillbaka till New York där vi besökt dr. Watkins. Läkaren som gjorde de hundratals operationerna jag genomgått sedan jag var liten och kunde få vilket sår som helst att försvinna. Hans ärr syntes nästan aldrig. Så duktig var han. Han sydde ihop mitt sår så fort vi landade i New York och jag spenderade veckan efter det ett flertal gånger i spegelrummet. Varje gång lika hemskt och intensiv. Men jag förstod äntligen vad Tara menade. Jag hade förstört mitt kropp och det visste jag. Jag hade varit dum ute i skogen och det visste jag. Jag hade inte tänkt och det visste jag. 

   Dock igår hade Tara gett mig klartecken att få återvända till skolan och jag höll nästan på att flyga ut ur huset, så glad var jag. Jag ville se och träffa Justin igen. Hela flygresan satt jag som på nålar, jag kunde inte bärga mig tills vi landade i LA igen. Få känna den varma luften i ansiktet igen, se palmträden, allt med LA. Men framför allt Justin. Inte ett enda piller hade jag behövt ta för att lugna mina nerver under flygresan eftersom jag fungerade på ren glädje och glömde allt med att vi befann oss i luften och inte i säkerhet på marken. 

   Bilresan var den samma och Greg hade nu börjat se en aning konstigt på mig men jag kunde inte bry mig mindre vad han trodde eller tänkte. Men sedan ju fler steg jag tog mot skolbyggnaden så kände jag hur glädjen försvann, hur mina gamla vanor satte in igen och hur jag slöts i mitt vanliga skal. Mina längre resor borta var inte något man ifrågasatte. Det var inte något jag talade om. Så naturligt så var mina svar klippta och kyliga när Justin genast började ifrågasätta min frånvaro även fast jag inte ville var det med honom.

   Han hade rätt. Vi betydde mer än så för varandra. Han betydde mer än så för mig. Jag var skyldig honom en förklaring. Han hade räddat mitt liv. Utan honom hade jag inte stått här nu, jag var skyldig honom allt och lite till. Därför kändes det som om mitt hjärta krossades när jag hörde att han inte skulle komma tillbaka igen. Inte inom snar framtid i alla fall. Han skulle ut i världen. Kunde jag verkligen låta honom åka iväg med det här bråket som det sista vi sa till varandra? Skulle detta verkligen vara vårt ‘hejdå’ till varandra? 

   Innan jag hann ändra mig och mina vanliga reflexer satte in släppte jag min väska till golvet och sprang mot ytterdörrarna. Jag sökte likt en galning efter honom när jag kom ut, snurrade runt och runt för att se vart han gått någonstans. Tillslut chansade jag och sprang mot parkeringsplatsen, mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg honom endast några meter från den stora svarta bilen som skulle ta honom härifrån. 

   Jag nådde fram till honom samtidigt som han börjat öppna bildörren, fort satte jag min handflata mot fönstret så den hårt stängdes igen. Sekunden efter snurrade jag runt honom och tryckte i farten upp honom mot bilen och pressade mitt ansikte mot hans bröst. Hans doft sköljde över mig och jag drog in ett djupt andetag. 

   ”N-Nej... du kan inte åka... inte såhär” flämtade jag sedan. Han kunde inte lämna mig såhär. ”jag är ledsen. Jag är ledsen att jag gjorde dig orolig, jag är ledsen för allt. Jag...” jag lutade mig ifrån honom för att kunna se upp i hans ögon. De bruna ögonen som jag saknat så mycket. 

   ”Ariel-” började han. Hans armar hade varken rört sig eller ens gjort en ansats till att linda sig runt mig. Det faktumet var likt ett knivhugg till hjärtat. Ouch. 

   ”Du kan inte lämna mig såhär. Det här kan inte vara våra sista ord till varandra... Det-det kan inte!” jag var nu hysterisk och jag visste knappt själv vad som kom ur min mun vid det här laget. ”du kan inte åka bort och hata mig. Jag måste veta att vi är ok innan du åker” 

   ”Det är ingen som hatar varandra här Ariel. Och det är ingen som ska dö heller” svarade Justin men det lugnade inte mitt skenande hjärta. 

   ”Vem vet? Tänk om det kommer en ny björn eller något annat rovdjur... du kommer inte finnas här. Det kommer inte finnas någon som kommer skydda mig den här gången eller ta hand om mig när jag blöder. Jag är skyldig dig allt Justin... du har rätt, du betyder mycket mer än så för mig. Du betyder allt för mig. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Så snälla, lämna mig inte såhär. J-Jag kan inte...” tårarna fyllde nu mina ögon och jag kunde knappt se Justin framför mig. Justin endast såg ner på mig utan att säga ett ord. 

   ”Varför var du så kall?” frågade han tillslut. Jag svalde och såg bort från hans ögon. 

   ”Vana” svarade jag och ryckte på axlarna. ”jag är inte van vid att det är någon som oroar sig så mycket som du gör Justin, eller bryr sig så mycket. Jag älskar dig och jag vet att du älskar mig också... och jag antar att jag inte riktigt förstod just vad det innebar men...” 

   ”Du kan inte vara så kall med mig, Ari. Du kan inte ignorera mig såhär igen, ett simpelt ‘jag är okej’ hade varit nog. Då hade jag i alla fall vetat att du mår bra och är oskadd. Att du lever. Jag älskar dig och jag bryr mig om dig. Jag vill dela saker med dig, det är meningen att du ska kunna komma till mig med allt. Oavsett vad det än är. Så kommer jag alltid finnas här för dig. Okej?” jag nickade ivrigt, plötsligt överväldigad av känslor men speciellt kärlek. Kärlek till den speciella killen som stod framför mig. 

   ”Jag älskar dig också och jag ska försöka bättra mig” han nickade innan han plötsligt kom in med sådan kraft att jag stapplade bakåt och slog in i bilen bredvid. Fort lade sig förvåningen och jag lindade fort armarna runt hans nacke och besvarade kyssen. Justin tryckte mig hårdare mot bilen och öppnade därefter munnen, jag tiltade mitt huvud och våra tungor möttes. Jag hade saknat honom, hans beröring, hans kyssar, hans ord, hela han. Mina händer kupade hans ansikte medan jag sträckte mig upp på tårna för att nå bättre. 

 

"I love you and I'll try to do better"

 

   De här veckorna utan honom skulle bli olidliga, men förhoppningsvis skulle jag ha alldeles för mycket att göra för att kunna tänka på det för mycket. Våra andetag var flämtande och andfådda när vi väl lutade oss ifrån varandra, Justin vilade sin pannan mot min och jag slöt ögonen medan jag njöt av hans närvaro. 

   ”Jag kommer sakna dig, så himla mycket” viskade jag tillslut. ”du måste lova mig att du ringer, att vi pratar på Skype, vad som helst. För jag kan inte gå längre utan att prata med dig. Jag ville svara när du ringde, tro mig jag ville. Men jag kunde inte och jag kan inte förklara nu men du får bara lita på mig att jag ville verkligen. Så snälla ta inte hämnd på mig nu och ignorera mig medan du är borta” jag hade nu öppnat mina ögon och såg in i hans. 

   Justin log tillslut snett. ”baby, jag har saknat dig alldeles för mycket för att göra hämnd på dig. Varje dag kommer du höra från mig, det lovar jag. På ett eller annat sätt” jag log vid hans ord och nickade. 

   ”Bra” sa jag. ”jag älskar dig” jag lindade mina armar om hans nacke igen innan jag lyfte mig själv upp på tårna för att kunna krama honom ordentligt. Borra in mitt ansikte vid hans hals. 

   ”Jag älskar dig också” hörde jag han mumla in i mitt hår. ”jag måste gå nu” mumlade han efter en stund. Jag kramade honom genast hårdare och ville inte släppa taget men visste mycket väl att jag var tvungen. Tillslut släppte jag mitt grepp om honom och sjönk ner på hela foten igen, försiktigt tog jag ett steg tillbaka. 

   ”Hey, jag är inte borta föralltid. Jag kommer vara tillbaka hos dig innan du vet ordet av det. Jag ringer dig så fort jag kan, okej?” jag nickade men kunde inte möta hans blick, alldeles för rädd för att brista ut i gråt. Men när Justin la ett finger under min haka hade jag inget annat val än att se på honom. Hans leende var sorgset men åh så vackert. ”jag älskar dig” viskade han innan han mjukt kysste mig. 

   Jag nickade när han lutade sig ifrån och knep ihop läpparna, tårarna hotade nu att rinna över kanten och nerför mina kinder. Bildörren öppnades och snart stängdes den igen, innan jag visste ordet av det stod jag ensam på parkeringen medan jag såg bilen köra längst vägen bort. En snyftning slet sig från min mun och jag drog min handrygg över min ena kind för att få bort tårarna. Väl i lobbyn igen plockade jag snabbt upp min väska som fortfarande låg på golvet, huvud nedsänkt gick jag mot hissarna för att folk inte skulle se tårarna som rann längst mina kinder. 

   ”Ariel?” jag såg upp och mötte Victorias blick. Hon såg medlidande på mig och jag antog att hon visste att Justin skulle åka idag. ”han kommer tillbaka” jag nickade. Jag visste att han skulle komma tillbaka. Fort torkade jag mig under ögonen och drog in ett djupt andetag. 

 

 

Fredag, 27:e September. 

Skrik hördes genom telefonen och jag log roat, jag hörde hur Justin skrattade i telefonen innan han sa något till någon annan i andra änden av telefonen. Nästan en vecka hade gått sedan han åkt och jag försökte ignorera saknaden som alltid låg och tryckte inom mig. Varje dag såg jag fram emot att få sluta lektionerna, äta middag för att sedan vänta på Justins samtal. 

   ”Så vart är ni nu?” frågade jag. 

   ”Italien” svarade han. ”vi ska först till Milan och sedan Verona och efter det ska vi vidare till Spanien... en massa platser” det var otroligt att han redan hunnit varit i två andra länder sedan han åkt, den första konserten hade han haft i Norge under onsdagen. Justins ‘återkomst’ på scen hade gjort stora rubriker i tidningarna då det sägs att hans fans skapat jordbävningsliknande effekt på gatorna. Sedan redan samma kväll hade han åkt vidare till Frankrike för att uppträda i Paris. Jag önskade jag kunde åka med honom. Få se vad han gjorde bäst. ”hur går det?” 

   ”Bra” svarade jag och sjönk ner på sängen. ”ska ha massa sista provningar nu i veckan inför Victoria Secret Fashion Show. Jag ska äntligen få testa slut produkten av 'the-10million-dollar' bhn som är tillverkad just för min kropp, ska bli spännande och se om det sitter som handen i hansken" jag hörde hur han stönade i andra ändan. 

   ”Det hade jag velat vara där för att se” sa han, jag flinade roat och kunde inte hindra skrattet som kom från mina läppar. "men så är det bara du som kommer kunna ha den alltså? Hur fungerar det?"

    "Precis. I början av året var jag iväg och gjorde en en lermodell av min kropp. Speciellt på mina bröst för att få rätt kupa och sedan dess har de hållit på att bygga underkläderna" berättade jag och pillade på mitt överkast. 

   ”Wow... det är otroligt hur mycket tid som går till att göra underkläder" jag skrattade lågt. 

   "Jag fixade biljetter till dig plus två förresten. Tänkte att du troligtvis inte ville gå ensam" jag rullade runt i sängen så jag låg på magen istället. 

   "Tack så mycket” svarade han och jag kunde nästan höra leendet i hans röst. 

   ”Ingen orsak-” höga skrik överröstade sedan allt annat och samtalet avbröts. En aningen skrämt såg jag ner på min telefon medan jag undrade vad i hela friden hade hänt på hans sida. 

   Det var inte för än två timmar senare som jag fick ett sms av Justin som berättade att han tappat telefonen i samband med en ‘fans attack’ men att allt var okej och att han snart skulle gå på scen. Jag själv var nu på väg för att äta lunch nere i matsalen där jag skulle mötas upp med Victoria och Avan. Jag hade fortfarande inte berättat vad jag gjort när jag var borta och jag tror inte att jag någonsin kommer berätta heller. De har slutat fråga. 

   Med en suck knuffade jag upp dörrarna intill matsalen och bemöttes av en ganska folkfylld matsal, ljudnivån var hög och människor gick runt för att prata med andra vänner vid andra bord. Aldrig hade jag riktigt förstått charmen med dessa stora bords anordningen men nu kunde jag förstå det. Det var annorlunda. Roligare. Istället för ensamma måltider satt jag nu istället med stora grupper människor där konversationerna flög kors och tvärs över bordet. 

   Jag sicksackade mellan borden och bort mot det som vi alltid satt vid. Det var ännu tomt på folk vid det men jag antog att de andra var på väg eller redan var och tog mat. Jag rynkade försiktigt på pannan när jag såg att det låg något på bordet. Undrande sträckte jag ut handen och grep tag i tidningen. Min blick föll genast på den stora rubriken ‘Justin Bieber - ny flickvän?’. Genast kände det som att föll min mage ut genom min rumpa och landade på golvet och mitt andetag fastnade i halsen på mig. 

   Åh, nej. Hade någon fångat oss vid bilen? tänkte jag och öppnade genast tidningen för att bläddra fram till rätt sida, i tron om att jag skulle hitta bilder på oss. Förstorade och in zoomade. Men det var inte bilder på mig jag såg. Det var bilder på Justin men inte tillsammans med mig. Min blick flackade över sidorna medan jag försökte efter svar. Det här kunde inte hända igen. 

   Förtvivlat sjönk jag ner på en av bänkarna medan jag fortsatte att stirra på artikeln framför mig. Jag som trodde att vi hade löst problemen innan han åkt. Att han inte hatade mig. Att han inte skulle ta ut hämnd på mig. Hade jag fel?

 

---

 

såååå... Ariel sprang efter honom o personligen tyckte jag väldigt mycket om deras lilla... moment innan han åkte. men vad är det hon läser i tidningen? vem tror ni 'flickvännen' är? hur tror ni det kommer gå i nästa? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. tack för allt ni gör! för alla gillningar på instagram, för alla kommenterar ni lämnar på kapitlena, för att ni kikar in varje dag. gah, bara tack så mycket! 

 

min fråga: favorit smycken? 

mitt svar: jag har börjat fastna för stora halsband, guldiga framförallt. jag vet inte, det tycker det är otroligt snyggt eftersom då kan du ha ganska simpla kläder men ändå se väldigt... chic ut när du har halsbandet. xD hahahaha. kram! 

 

ps. jag har märkt att det är några i kommentarerna som verkar ha blandat ihop Tyra och Tara. Tara är hennes mamma och manager medan Tyra är hennes road manager, Tyra följer med henne ut på jobben eftersom Tara inte har den tiden att lägga. kanske inte var det smartaste av mig att välja namn som båda började på 'T' men gjort är  gjort... bara glöm inte detta! annars kan det bli väldigt förvirrande. ds.