PREVIOUS:    ”Jag vet inte vad du pratar om! Så hur ska jag kunna sluta göra vad det än är om jag inte vet vad det är?” frustrationen var klar i min röst medan jag slog ut med armarna i luften. Hennes blick hårdnade medan hon stirrade på mig. Hon skakade sedan nästan besviket på huvudet innan hon vände sig om och slängde upp dörren och stormade ut, förvånat såg jag efter henne innan jag gick efter henne. 

   ”Ariel!?” ropade jag efter henne men hon endast fortsatte att gå. Argt knöt jag nävarna och slöt ögonen för att inte av ren frustration slog ett hål i väggen. Vad hade jag gjort? 

Min blick skannade hastigt av matsalen i jakt på den röda hjässan. Jag hade inte sett henne mer under gårdagen medan jag försökte fundera ut vad jag gjort för fel. Det fanns miljoner saker som jag kan ha gjort men inte hade en aning om men som hon såg något fel i. Trots allt det kunde jag inte sluta tänka på Taras ord och hennes order. Tänkte Ariel på riktigt följa den? 

   Tillslut fick jag syn på henne tillsammans med resten av våra vänner, alla med frukost framför sig. Jag tyckte mig skymta något framför henne men jag kunde inte vara säker, genast satte jag fart på benen och gick mot dem. Besvikelse sköljde över mig när jag insåg att det endast låg frukt framför henne på tallriken. Fortfarande omedveten om min närvaro satte jag hårt ner handflatorna på bordsskivan vilket fick henne att hoppa till innan hon hastigt såg upp på mig. Den bittra glimten i hennes ögon var ännu kvar och jag bet frustrerat ihop käkarna. 

   ”Är det allt du tänker äta?” frågade jag och nickade mot hennes tallrik. Hon andades irriterat ut. 

   ”Ja, problem?” kontrade hon lika vasst. Ur ögonvrån kunde jag se de förvånade minerna på våra vänners ansikten över vårt beteende mot varandra men valde att ignorera dem. 

   ”Åh, jag vet inte. Har vi?” hennes ögon smalnade hotfullt och vi endast stirrade på varandra under en lång tid innan jag valde att prata igen. ”ät mer” sa jag. 

   ”Så nu är det din tur att beordra mig omkring?” kontrade hon och jag gav henne en irriterad blick. ”jag är inte hungrig” sa hon sedan och jag motstod impulsen att himla med ögonen. 

   ”Vi båda två vet att det där är en lögn. Vi båda vet att det är Taras ord som kommer ur din mun. Vi båda vet att du kommer lämna matsalen utsvulten för att uppnå några galna krav djävulen kommit på” hon bet argt ihop käkarna medan hon knöt hennes nävar som låg på bordsskivan. Med brinnande ögon såg hon upp på mig. 

   ”Är det såhär du kommer vara hela veckan?” frågade hon tillslut och ignorerade det faktum att jag just kallat hennes mamma ‘djävulen’. Jag log sarkastiskt. 

   ”Nej, jag tänker lugnt sitta här bredvid dig medan du tvingar din kropp att tappa fem kilo när du egentligen borde gå upp fem. Men hey, Tara är Gud eller hur? Och ingen kan ju gå emot Guds talan” 

   ”Vet du vem du påminner mig om just nu?” jag såg likgiltigt på henne. ”Luke. Du beter dig just nu precis lika respektlöst och snobbigt som han gör” om det inte vore så att vi levde i verkligheten så hade jag varit hundra procent säker att det rykt ur min öron. 

   ”Jag är ingeting som Luke! För tillskillnad från Luke bryr jag mig faktiskt om vad som händer med dig. Jag vill ditt bästa, den som är Luke i den här situationer är inte jag Ariel. Det är du”

   ”Vet du? Vi hade faktiskt en lugn frukost innan du kom hit så varför kan du inte gå tillbaka den vägen du kom så vi får återgå? Hm? Gå tillbaka till alla dina kvinnor vid sidan om. De vill säkert umgås med dig” förvirringen var tillbaka hos mig medan jag försökte registrera hennes ord. Andra kvinnor vid sidan om? De vill umgås med mig? Vilka var dem? Innan det plötsligt klarnade för mig vad som pågick. Detta var varför hon var sur på mig, varför hennes ögon gnistrade av bitterhet och ilska. Hon trodde att jag återigen var otrogen mot henne. Återigen. 

   ”Tror du att jag är otrogen mot dig igen?” väste jag argt. Den sista droppen hade fallit i min redan överfyllda kopp. ”vem är det den här gången? Någon annan från mitt förflutna, huh? Vad mer har du nu trott så blint på?” genast förvandlades ilskan i hennes ögon till smärta. Hon endast tittade på mig under en stund innan hon verkade komma tillbaka vart ifrån hennes tankar fört henne. 

   ”Jag har saker att göra” sa hon sedan innan hon snabbt reste på sig och i nästa sekund såg jag hur hon försvann ut genom matsalsdörrarna. Genast kände jag hur energin försvann ur mig. Jag gillade inte att bråka med henne på det här viset. Jag gillade inte att behöva hacka på henne. Jag ville vara där för henne, men jag tänkte inte sitta vid sidan och se på medan hon förtvinade framför mig. Aldrig. Med en suck vände jag mig om och såg att vartenda par av ögon var fastklistrade på mig med chock. 

   ”Vad?” utbrast jag tillslut när jag fick nog. 

   ”Vad är det som pågår?” bestämde sig Victoria tillslut för att säga. 

   ”Ärligt talat” sa jag. ”så vet jag inte” jag slog irriterat ut med händerna innan jag lät dem falla till mina sidor. Vem var det här kvinnan hon pratade om? Varför trodde hon att jag var otrogen mot henne? Hur kunde hon tro det? Vi hade ju redan gått genom det här en gång, hade hon inte förstått att jag aldrig skulle vara otrogen mot henne? 

   ”Ehm... Justin?” hörde jag någon säga och förde mig genast tillbaka till verkligheten. Alfredo såg upp från sin tidning innan han gav mig ett beklagande leende, frågande rynkade jag på pannan. ”jag tror nog att jag har en aning om vad hon pratade om” 

   Snart flög en tidning över bordet innan den landade framför mig. Det första min blick läste var ”Har vi fått Jelena tillbaka?” genast suckade jag argt och drog en hand genom håret. Helvete! 

Ariels Perspektiv. 

”Tror du att jag är otrogen mot dig igen? Vem är det den här gången? Någon annan från mitt förflutna, kanske? Vad mer har du nu trott så blint på?” Justins ord var som ett slag i bröstet, fick mig att nästan vilja kippa efter andan. Plötsligt ville jag inget annat än att gråta. Min rädsla att faktiskt förlora honom på riktigt började visa sig vid ytan. Vad hade fört mig till att så blint tro på allt jag ser i tidningar? Vad har fått mig att faktiskt tro vad som skrivs innan det ifrågasätts? Jo, därför att den här gången var det inget påstående utan en spekulationen. En spekulation om en återförening mellan två ex på röda mattan. Det fanns bildbevis på deras leende ansikten tillsammans i tidningen, deras armar om varandra. På deras... kärlek. 

   ”Jag har saker att göra” svarade jag istället och reste mig hastigt från bänken jag suttit bredvid innan jag hissade upp min handväska på axeln och gick ifrån dem. Hårt knuffade jag upp matsalsdörrarna och gick ut i den nästan tomma korridoren, endast ett enstaka par gick tillsammans åt olika håll. Jag kände mig tom. Det kändes som en del av mig saknades och jag inte riktigt kunde sätta fingret på mig. Var det Justin? 

   Jag ville att han själv skulle komma till mig och förklara, att han skulle be om ursäkt. Inte att jag ännu en gång skulle behöva peka ut för honom om vad som stod precis framför näsan på honom. Han var där. Han måste ju ha kommit ihåg det. Insåg han inte att det var fel? Insåg han inte att det skulle skapa reaktioner? Var alla killar lika naiva? 

   Med en suck tryckte jag på ‘uppåt’ knappen vid hissen och väntade tålmodigt på att ena skulle plinga till. Ett pling och hissdörrarna åkte åt sidan och jag klev in i den tomma hissen, trött lutade jag huvudet bak mot hissväggen medan jag väntade på att dörrarna skulle stängas igen. En hand flög in precis innan de skulle stängas helt och hoppade genast ifrån varandra, frågande såg jag mot dörrarna för att se vem hemskt gärna ville hinna med just den här hissen. Min frågande blick föll genast när jag såg att det var Justin, fort vände jag bort ansiktet och korsade armarna framför bröstet. Jag hörde hur han klev in och snart kände jag ett finger under min haka som tvingade mig att se upp på honom. 

   ”Är det här anledning till varför du är arg på mig?” frågade han och höll upp en tidning bredvid sig, artikeln var den samma som jag läst igår. ”snälla, säg att det är något annat och att du inte trodde på den här... skiten?” argt och en aning sårat fällde jag ner blicken och vägrade se på honom. 

   ”Ariel...” hörde jag honom sedan säga, genast såg jag upp när jag hörde att hans stämma lät lika förkrossad som jag kände mig. ”jag trodde vi tagit oss över den här osäkerheten redan. Jag och Selena kommer aldrig hända igen. Jag älskar dig och planerar aldrig på att lämna dig, okej?” inget kunde hindra tårarna som fyllde mina ögon vid den här punkten. Hans ord var likt en vind av försäkran. ”hon ramlade och stukade sin fot, jag försökte endast hjälpa henne till hennes stol. Inget mer. ‘Jelena’ kommer aldrig hända igen” 

   En snyftning ekade i hissen och jag insåg först efteråt att den kommit från mig. Sekunden efter var jag i Justins armar, fick känna hans starka armar runt om mig. Dra in hans välbekanta doft genom näsan. Det var ljuvligt. 

   ”Kan du lova mig att aldrig mer tro på något de skriver i tidningarna om mig? Aldrig något med en annan tjej eller någon form av relation? Lova mig” jag nickade mot hans axel. 

   ”Jag är l-ledsen” svarade jag. ”jag har aldrig haft någon som jag är så rädd att förlora som du. Vilket gör att varje gång jag ser något som detta så... det är enklare att knuffa bort dig själv än att stanna och bli sårad senare” jag spände mina armar runt honom. 

   ”Jag skulle aldrig göra så mot dig, baby” sa han. ”kan du lova mig en annan sak?” frågade han sedan och genast fasade jag över vad han tänkte säga då jag redan hade en aning om vad det var. ”snälla, kan du äta? För mig? Jag är lika rädd att förlora dig, jag vill inte förlora dig” jag bet mig hårt i underläppen. Jag slets itu, slets mellan mitt behov att bevisa mig för Tara men också min kärlek till Justin. Jag ville inte se honom sårad eller oroad, speciellt inte över mig. 

   ”Okej” viskade jag.

tro nu inte att det är över.. nej, det är långt ifrån över. så Justin vet om artikeln o det löstes.. eller? Ariel har lovat att äta o inte följa Taras order.. eller? mwhahhahaha. ;) 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! KAN JAG FÅ 15? 20? JAG vill verkligen inte sätta en gräns på antal för nästa kapitel.. men samtidigt så.. aja. de betyder väldigt mycket för mig! tack. ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: film som ni ser fram emot som kommer snart på bio? 

mitt svar: tja... vi har ju både Divergent o Mockingjay del 1.. o jag kan inte bestämma mig mellan de två. båda verkar otroligt bra. men sedan har vi ju Captain America 2.. ugh! aja, kram.