PREVIOUS:   ”Ms. Hawkin fick en kraftig smäll till huvudet under olyckan samt hon låg i koma och vi tror att detta kan ha skadat hennes minnescentrum” jag stirrade med fasa på honom. Vad? Hennes minnescentrum? Vad betyder det då?

   ”men vad menas det?” frågade John och tog orden ur min mun. Doktorn suckade. 

   ”hennes minnescentrum har skadats vilket resulterar i minnesförluster, vilket oftast innebär små. Men genom det sättet hon beter sig på tror vi att hon...” hans ord föll. 

   ”ni tror vad?” frågade jag skarpt vilket fick Ryan att lägga sin hand på min axel i ett tecken på att jag skulle ta det lugnt. 

   ”hon verkar ha tappat allt, hon är i stort sett nyfödd”

Världen stannade till, allt frös. ”hon är i stort sett nyfödd”. Andetaget fastnade i halsen och mina ögon tårades utav uppgivelse. Han ljuger, allt detta måste vara ett skämt. Hon kunde inte ha förlorat sitt minne. 

   ”kommer hon kunna få tillbaka det då?” Staceys fråga ryckte mig tillbaka till verkligheten, jag såg intensivt och förväntansfullt på läkaren. 

   ”det är inget vi vet säkert, något kan trigga igång hennes minne. Men vad det kan vara vet jag inte” jag drog en hand genom håret. 

   ”vad som helst eller något från hennes förflutna?” frågade jag sedan. 

   ”det är mest troligt att det triggas utav något som betytt mycket för henne. En sak, en plats, till och med en mening någon sagt. Det finns hur många alternativ som helst” jag suckade frustrerat innan jag kastade en blick på Penny som fortfarande satt som ett frågetecken gentemot det omkring henne. 

   ”men hur går man vidare härifrån? Lär henne allt på nytt?” det lät galet och framför allt omöjligt. Hur ska vi kunna lära henne allt hon har lärt sig under 17 och ett halvt år? 

   ”det ser så ut, men jag misstänker att så fort man visat hur hon ska göra saker så kommer det komma naturligt eftersom hon en gång redan kunnat det” svarade doktorn och jag drog trött en hand över ansiktet. Det här var för mycket, det enda jag ville var att hon skulle bli bra. Att hon skulle kunna åka hem och allt skulle kunna återgå till det normala. Men istället vaknade hon upp utan sitt minne, hon kommer inte ihåg sin familj, sin bror, sitt liv. Hon kommer inte ihåg mig. En tryckande känsla lades över mitt bröst och jag kände återigen hur mina ögon fylldes utav tårar. 

   ”jag orkar inte vara kvar längre” mumlade jag medan jag backade bakåt tills jag stötte emot dörren. ”ehm... j-jag... jag kommer tillbaka senare, jag behöver bara... ehm...” jag fick fort upp dörren och var ute i korridoren där jag möttes utav resten som inte fått följa med in i rummet på grund av att vi var för många. Mamma reste sig genast ur stolen vid synen utav mig men jag höll fort upp handen för att stoppa henne medan jag backade bortåt mot utgången. Jag behövde komma ut ur den här byggnaden innan jag kvävdes, jag skakade på huvudet åt deras frågande blickar innan jag kände hur en tår lyckades ta sig nerför min ena kind. Genast vände jag mig om och sprang istället.   

   Jag närmade mig glasdörrarna som ledde ut ur sjukhuset och sprang fortare, jag behövde ut. Friska luften träffade mitt ansikte och snart gjorde även kamerablixtarna, skriken och ropen. Det tog mig med överraskning och jag stannade till. Jag stirrade på det som utspelade sig framför mig. Paparazzis hade tagit sig till sjukhuset samt fans, alla blev de galna vid synen utav mig. 

   ”Justin! Justin!” ”hur mår Penny?” ”är det sant att hon är döende?” ”kommer du inte fortsätta turnén?” ”JUSTIN!” ”jag älskar dig!” 

   Jag höjde handen för ansiktet för att de inte skulle se mitt slitna ansikte och tårarna som rann, jag lyckades ta mig fram till bilen innan jag hoppade in och körde iväg. ”hon är i stort sett nyfödd” meningen upprepades gång på gång genom mitt huvud. Jag körde och körde tills jag nådde stranden. Jag klev ur och gick med ett bultande hjärta fram till sanden och fortsatte mot vattnet. Mina andetag ökade i takt och förtvivlan sköljde över mig innan jag tog mig om huvudet. Ett hjärtslitande snyftning kom ur min strupe innan jag sjönk ner på knä, jag böjde mig ner tills mitt ansikte nästan var i sanden. Jag kunde inte sluta gråta, aldrig hade jag känt såhär. Såhär vilsen, såhär krossad, såhär förstörd. Hon kommer inte ihåg mig. 

   Jag förstod inte vad jag gjort, eller hon, för att vi skulle förtjäna detta. Jag förstod inte. Jag såg ut över vattnet som var vackert blått och solen lös högt på himlen. Det var en fin dag men inte en kotte befann sig på stranden. 

   ”hon är i stort sett nyfödd” hon har glömt mig. 

   Torsdag, 17:e Oktober. 

   Snart två veckor hade passerat sedan Penny vaknat upp ur sin koma, vaknat upp utan sitt minne. Långsamt hade hon fått upp kunskaperna till att prata, hon hade lärt sig alla våra namn, lärt sig hur man går. Hon var som ett litet barn, gnällde när hon inte fick som hon ville eller inte tyckte om maten. Lika busig och sprallig som ett, sov mycket gjorde hon också. 

   ”Justin?” jag såg upp från min telefon och mötte Pennys blick, läkaren hade sagt att vi inte skulle ge oss själva statusar ännu. Utan låta henne ”växa upp” innan man mer ingående började förklara för henne ur allt låg till. 

   ”ja?” svarade jag och hon bet sig bedårande i underläppen. Hon gillade att prata med mig, hon kastade ofta ur sig något som absolut inte hade med något annat att göra för att sedan få mig att lösa problemet. Lite som Penny med alkohol i kroppen. 

   ”vad är Bubble?” frågade hon sedan och såg på Bubble som låg vid hennes fötter. Bubble hade tillåtits tillträda rummet och Penny hade till en början sett skrämt på honom innan vi försäkrat henne om att det inte var någon fara. Att detta var hennes husdjur som hon älskade väldigt mycket. 

   ”han är en hund, en japansk spets” svarade jag vänligt, ibland fastnade inte allt man sade till henne. Ibland behövde vi berätta samma sak för henne i alla fall tre gånger innan det fastnade. 

   Hon nickade fundersamt. Jag granskade hennes välbekanta ansikte som fått tillbaka färg och glöd. Hennes bruna ögon lös utav nyfikenhet och glädje. 

   ”min mage kurrar” sa hon sedan och jag log roat. 

   ”ska vi se till att fixa lite mat då?” hon fick ett brett leende på läpparna och nickade ivrigt. ”vad vill du ha då?” frågade jag, jag drog på läpparna i en fundersam gest. 

   ”hm... åh! sådana där goda runda saker” utbrast hon sedan. 

   ”pizza?” frågade jag med ett skratt och hon nickade glatt. Jag fick motstå impulsen att böja mig fram för att kyssa henne innan jag gick som jag normalt sett brukade göra men inte kunde längre. Jag öppnade dörren och steg ut innan jag kastade henne en sista blick. 

   Söndag, 27:e Oktober. 

   Något är fel. Jag vet inte vad, men något är fel. Penny har börjat sluta sig, pratar inte lika mycket som förr. Ler inte lika mycket, skrattar inte. Sover och jag vet inte vad som är fel. Men något är det. 

   Hon ser olycklig och besvärad ut. Hon äter inte lika mycket längre och vill inte riktigt veta av någon utav oss längre. Hon ser oss inte i ögonen. 

   Penelopes Perspektiv. 

   Denna värld är en konstig plats. En plats jag inte riktigt förstår och finner ganska konstig. Men det finns så mycket att lära sig i den och jag finner allt väldigt spännande. Det finns många fascinerande saker som folk har uppfunnit, mycket coola saker som jag kan göra. Men på senaste tiden kunde jag inte undgå att känna att det var något som inte stämde med det liv jag levde. Människorna som jag spenderade varje dag men var inte genuint glada, det är något sorgset i deras blickar som jag inte kunde förstå. 

   ”snälla få tillbaka minnet, kom ihåg mig...” killen vid namn Justin hade sagt detta medan han trodde jag sov och jag förstod dem inte. Minnen? Vilka minnen? Vad är det ens? 

   Efter ett tag började en främmande känsla fylla mig och jag hade ingen aning om vad det var. Men det kändes som om något tungt låg i min mage och mina ögon fortsatte att bli vattniga gång på gång även fast jag försökte få dem att sluta. Var det något fel på mig? 

   Det enda jag visste var att jag ville få bort känsla och det fort. Jag tappade lusten för allt, jag ville inte prata med dem. De enbart fick känslan att maximeras och jag mådde värre. Jag ville inte träffa någon utav dem, jag förstod inte. Jag förstod inte vad som var fel. 

   ”jag kommer snart tillbaka” sa Justin innan han reste sig från fåtöljen han suttit i och gick mot dörren. Jag såg inte upp på honom utan nickade bara svagt. Dörren slog igen och jag blev lämnad ensam i rummet. Rastlösheten fyllde mig snart och jag reste mig ur sängen, min nakna fötter nuddade det kalla golvet och jag rös till. Jag gick bort till den andra dörren i rummet som ledde intill det lilla badrummet, bestående utav en toalett och dusch. Jag öppnade dörren och klev in, jag gnällde till utav den obehagliga känslan som växte i magen. Få det att sluta! 

   Jag såg upp och in i spegeln, första gången jag mött detta fenomen hade jag skrikit högt och förvirrat börja slänga saker mot tjejen som kopierade mina rörelser. Justin hade dock försäkrat mig om att det inte var någon fara och sedan förklarat hela grejen bakom en spegel. Jag granskade mig själv, jag hade bruna ögon. Stora. Mitt hår var långt och lila, jag hade märkt att det inte var många människor på sjukhuset som hade lila och påpekat det till Justin som förklarat att mitt hår var färgat. 

   Att min naturliga hårfärg var brunt, jag lät blicken vandra uppåt tills jag såg det bruna som låg vid min bena. Jag skakade på huvudet och vände bort blicken. Jag svalde och drog frånvarande ut ena lådan till skåpet under handfatet. I lådan fann jag olika produkter tillsammans med ett silvrigt föremål som jag fann udda. Det hade två öglor i ena sidan och var spetsig i den andra. 

   Jag grep tag i de båda öglorna med ett varsitt finger och drog, till min förvåning delade den på sig och för ett ögonblick fasade jag över att jag hade haft sönder den men den stannade samman. Förundrat studerade jag saken i min hand, jag drog fingertoppen över sidorna som hade uppenbarat sig när jag drog den isär. Plötsligt sved till det i mitt finger och jag drog häftigt till mig min hand medan jag slängde ifrån mig den silvriga saken. Med ett kling landade den i golvet. Jag förvred ansiktet medan jag såg ner på mitt finger som var täckt utav något rött. Det sved illa och det kom endast ny röd vätska när jag drog bort det första. 

   Jag såg på det röda på mitt finger och sedan på den silvriga saken på golvet, klumpen lättade i magen vid synen utav de båda kombinerat. Varför? Fundersamt tog jag upp fenomenet från golvet igen och studerade den. Jag drog fingret lösare över den vassa sidan ännu en gång. 

    Jag lät blicken vandra över min andra hand tills den fann min handled. Detta var lösningen! 

gah! vad tror ni hon kommer göra? ... eller det är väl ganska uppenbart? tror ni någon hinner stoppa henne? shiiiiiiiiiit! spääääännande. xP hahhahahahahah, vad tycks??

jag vet inte om jag lyckades att skriva Pennys perspektiv så bra... var något svårt. heehhehe. men jag gjorde mitt bästa!  

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER ALLT! PUSS&KRAM. ♥

PREVIOUS:   ”jag kommer alltid finnas med dig, inte fysiskt men i ditt hjärta” försäkrade han. ”men valet är upp till dig” med dem orden kysste han min pannan innan hans händer föll, med ett sista leende öppnade han den högra dörren och klev in. Jag såg efter honom och kände hur en tår rann längst min kind. Jag såg på dörrarna. Hur mycket jag än ville vara med Jesse så kunde jag inte få ur den framtida Justin om jag dog ur min hjärna, vad jag gjorde mot honom om jag inte fanns i livet längre. Jag kunde inte göra så mot honom. Jag drog in ett djupt andetag innan jag steg fram till den vänstra dörren och la handen mot handtaget. Jag snyftade till innan jag vred om och öppnade. 

   ”förlåt Jesse”

Lördag 5:e Oktober, Justins Perspektiv. 

   ”du vet att detta låter alldeles vansinnigt eller hur?” Ryan gav mig en blick som skvallrade om hur galen han tyckte jag var. ”hur länge sedan var det exakt sedan du lämnat detta rum?” jag himlade med ögonen åt honom. 

   ”jag driver inte bro” han höll avväpnande upp händerna. ”det var som om hon stod bredvid mig och sa det” 

   ”okej, okej” sa han. ”inga goda nyheter annars?” jag skakade besviket på huvudet. Hon hade legat i koma nu under lite mer än en vecka och jag höll på att totalt gå in i väggen vid det här laget. 

   ”hon har inte visat några tecken på att hon snart kommer vakna, hon är helt still” en hand föll till min axel och Ryan suckade. 

   ”det var tråkigt att höra, Chaz kommer i alla fall att få lämna imorgon” jag nickade åt log snett åt Chaz vägnar, det var skönt att veta att han mådde bra och kunde lämna. Han skulle säkert må tusen gånger bättre hemma än här, sjukhus är på tok för deprimerande för att man ska kunna återhämta sig fullt ut. Speciellt med den dåliga maten och den starka lukten av rengöringsmedlen. 

   ”och vet du vad du borde göra...” han såg menande på mig och jag suckade genast frustrerat. 

   ”nej! Jag tänker inte lämna, hur många gånger ska jag behöva säga det? Bara för att jag lämnar-” 

   ”så kommer hon vaknar, jo jag har hört det förr. Jag är ledsen, bro men jag eller vi tror att du skulle må bra utav det” jag nickade förstående och var tacksam över deras oro men jag klarade mig fint. Jag skulle antagligen blir mer galen om jag lämnade. Ryan klappade mig på axeln innan han reste sig från stolen och gick mot dörren. 

   ”vi ses imorgon” han kastade en blick och ett leende mot mig och jag gav honom det tillbaka innan han försvann ut genom dörren. Rummet blev tyst förutom det konstanta pipet från maskinen i hörnet, jag andades ut och sjönk ner i fåtöljen innan jag sträckte mig efter Pennys hand. Jag såg hur hon försiktigt tynade bort framför mig, hennes fingrar har blivit smalare, hennes kinder var på väg att nästan sjunka in och detta var något som skrämde mig. Hon behövde vakna snart så hon kunde återgå till normala, äta riktig mat, prata, le, skratta. 

Jag ryckte häftigt till när dörren intill rummet gick igen, förvirrat blinkade flertal med ögonen innan jag såg mig omkring. Min blick föll på fyra välbekanta ansikten, jag rensade halsen innan jag satte mig rakade upp i fåtöljen. 

   ”jag ska vara ärlig...” sa Alfredo. ”du har sett bättre ut” jag himlade med ögonen åt hans kommentar men trodde honom. Men jag hade slutat bry mig. 

   ”whatever” mumlade jag sedan och drog en hand genom mitt hår, som förresten stod åt alla håll och kanter. Tror jag i alla fall, gått ett tag sedan jag sett mig i spegeln sist. ”vad gör ni här?” 

   Scooter suckade och stoppade händerna i framfickorna på sina jeans. ”vi har kommit för att diskutera med dig vad som ska hända framöver” Allison såg beklagande men menande på mig. Jag kvävde en suck och lät handen rinna över ansiktet istället samt gnuggade mina ögon. Jag orkade verkligen inte ha det här samtalet. Inte nu. 

   ”vad är det?” frågade jag trött. Alfredo hade nu rundat sängen och såg förskräckt ner på Penny som låg i sängen, han skakade oförstående på huvudet. Hennes blåmärken hade nu börjat försvinna samt brännskadorna såg inte lika illa ut längre. Allison slog sig ner i den andra fåtöljen medan Kenny lutade sig mot väggen vid dörren. Scooter steg fram till änden utav sängen och lät även han sin blick vandra över Pennys ansikte. 

   ”hur mår hon?” frågade han sedan och vände blicken mot mig. Jag svalde och såg på hennes ansikte för att slippa se på någon utav dem. 

   ”ehm... hennes revben håller på att läka samt hennes hud, efter alla brännskador. Hennes blåmärken har börjat gå ner... men de vet fortfarande inte när hon kommer... vakna” jag svalde återigen och såg ner i mitt knä innan jag vände upp blicken för att se på de personerna som blivit min andra familj. Jag såg hur Allison nickade sorgset ur min ögonvrå. 

   ”jag är ledsen” sa Scooter och vände sig mot mig. ”jag vet att ni är väldigt... seriösa med varandra även om det inte har utbytts några större överenskommelser mellan er så... ja...” han såg ut att kämpa med orden och jag fick svårt att inte skratta åt honom. ”i alla fall... därför känns det okänsligt att fråga dig men som din manager så måste jag” han svalde. ”hur länge?” 

   Jag visste att detta skulle komma förr eller senare, även om jag ville att det skulle hålla sig borta för evigt. I alla fall för tillfället. Jag älskade mitt jobb och att kunna nå ut med min musik men ibland så är det enbart i vägen. Just nu önskar jag inget mer än att kunde vara en normal kille som inte skulle behöva tvingas ut i världen för att tillfredsställa massa människor. Jag suckade innan jag återigen drog handen genom håret. 

   ”jag vet inte... jag vill vara här när hon vaknar och jag vet att vi absolut inte har någon aning om när det kommer hända...  men jag vet inte, det är något som får mig att tro att det är snart” 

   ”men Justin...” började Alfredo och såg ursäktande på mig. ”tänk om det inte händer” han mumlade fram den sista biten, även om jag visste i bakhuvudet att den möjligheten fanns så var det inte något jag ville tänka på mig. Jag nickade. 

   ”jag vet” viskade jag. ”men det har bara gått lite mer än en vecka, jag kan inte ge upp såhär tidigt”  Scooter slog ner blicken men nickade sedan förstående. 

   ”hur länge vill du ge det då?” frågade han. Vad är det för fråga? Det skulle vara som att besvara när man vill sparka undan stolen vid sin egen hängning. Svaret är aldrig. Men jag visste att det inte var möjligt, jag har mina plikter. Jag ryckte istället på axlarna. 

   ”jag vet i-” jag blev avbruten mitt i min mening utav att Pennys hand ryckte till. Jag stelnade till och mitt hjärta slutade slå för en sekund. Var det möjligt? Hade hennes hand just rört på sig? 

   ”d-den... Rörde... Visst?” jag kunde inte slita blicken från Pennys hand men kunde se i ögonvrån hur de andra nickade. Jag öppnade munnen ännu en gång men lät den falla öppen när hennes hand rörde sig igen. 

   ”få hit en sjuksköterska!” utbrast jag fort och hörde hur någon försvann ut genom dörren, jag reste mig ur stolen och stod vi hennes sängkant med mina ögon fastklistrade vid hennes ansikte i hopp om att hon plötsligt skulle slå upp ögonen. 

   ”vad händer?” min blick for genast upp för att mötas utav Dr. Edwards blick. 

   ”jag vet inte... men hon rörde på handen, två gånger” svarade jag ivrigt och såg tillbaka på Penny. Dr. Edwards rynkade på pannan innan hon snabbt var vid Pennys andra sida, hon tittade pulsen vid hennes hals. 

   ”hennes puls ökar” innan hon böjde sig fram för att lyssna vid hennes mun. ”hon började även andas på egen hand... hon håller på att vakna” dr. Edwards mening följdes utav en väldigt kvävt stön. Jag stirrade förhäxat på Pennys ansikte. Jag kunde inte tro det. Hon höll på att vakna. 

   ”det här går väldigt fort, vi måste få hit en doktor” hon sträckte sig fram till en utav knapparna vid huvudänden utav sängen där hon klickade på en blå knapp. Sedan började hon fort fixa med lufttuben som gick ner i Pennys hals, tuben som hon snart skulle kvävas på om de inte fick ut den. En doktor stred in i rummet och tog över dr. Edwards plats där han fick bort slangen som var förvånansvärt lång och Penny drog in ett djupt andetag innan hon fick ur sig ett plågat läte. 

   ”alla behöver lämna rummet!” innan jag hann reagera var jag utsliten ur rummet och dörren var stängd. 

”vad är det som händer?” jag kunde inte sluta vanka fram och tillbaka framför dörren medan doktorn och dr. Edwards höll på med Penny inne i hennes rum. Ryan tillsammans med John, Helena och Stacey hade anslutit sig till den lilla gruppen utanför rummet. 

   ”dem tar hur länge som helst där inne!” utbrast jag och slängde upp armarna i luften. Jag förstod inte vad som tog så lång tid. Mitt hjärta slog dubbla slag och mina andetag lät ytliga och stressade. Jag ville bara komma in i rummet, se att hon mådde bra, att hon var vaken. Det sista jag ville var att komma in för att se att hon åkt in i ännu en koma. Plötsligt rasslade det till i dörrhandtaget och dörren svingade upp, jag stannade till mitt i steget och vände mig hastigt mot doktorerna. 

   ”Ms. Hawkin har vaknat ur sin koma men ligger nu under lätt morfin för att ta bort smärtan men inte riskerar att hon hamnar under en till koma” kvinnorna i sällskapet brast ut i gråt och jag kände en lättnad som gjorde mig nästan svimfärdig. 

   ”så får vi träffa henne?” frågade jag och slog ut med armarna. 

   ”det vore bra om hon hade några timmar vila innan hon får några besök. Hennes plötsligt uppvaknade tog mycket på henne” jag stönade högt och fick hårda blickar från mitt crew, men för ögonblicket kunde jag inte bry mig mindre om att jag var otrevligt mot någon. Att Penny varit sjuk och i en koma har tagit på mig lika mycket, jag är desperat. Jag behöver se henne nu! 

*

”Penny? Penelope?” jag stirrade på Pennys ögonlock i ett desperat behov av att hon behövde öppna ögonen så jag kunde se hennes bruna ögon igen. Hon gav ifrån sig ett litet gnälligt ljud som jag mycket väl visste hon gjorde ibland när hon höll på att vakna. Sedan fladdrade hennes ögonlock till för en sekund innan hon slog upp ögonen, hennes ögon vidgades när hon fick se oss ståendes runt hennes säng. Hennes mun öppnades halvt för innan hon drog in ett litet andetag. 

   ”Penny?” yttrade jag mig efter vad som kändes en evighet, men hon reagerade inte ens. Hon endast lät blicken vandra mellan allas ansikten. ”Penelope?” upprepade jag, hennes blick landade tillslut på mig men hon såg inte på mig med lycka eller längtan. Hennes blick var tom och en aning undrande. 

   ”Penny?” frågade nu Stacey försiktigt men Penny verkade inte vilja se bort från mitt ansikte. En svag rynka bildades mellan hennes ögonbryn. 

   ”doktorn vad är det som händer?” frågade jag men kunde inte se bort från Pennys bruna ögon som jag inte fått sett på alldeles för länge. ”varför svarar hon inte och varför ser hon på mig som om hon inte ens vet vem jag är?” paniken började höras i min röst.

   ”vi misstänkte tyvärr något sådant här...” hörde jag hann mumla. 

   ”vad?” frågade jag och lyckades slita blicken från Penny och se på honom. Han lät armarna falla till hans sidor med ett suck innan han såg beklagande på mig. Nej, sluta med den beklagande minnen. Jag har fått nog utav den, de för alltid med sig dåliga nyheter. 

   ”Ms. Hawkin fick en kraftig smäll till huvudet under olyckan samt hon låg i koma och vi tror att detta kan ha skadat hennes minnescentrum” jag stirrade med fasa på honom. Vad? Hennes minnescentrum? Vad betyder det då?

   ”men vad menas det?” frågade John och tog orden ur min mun. Doktorn suckade. 

   ”hennes minnescentrum har skadats vilket resulterar i minnesförluster, vilket oftast innebär små. Men genom det sättet hon beter sig på tror vi att hon...” hans ord föll. 

   ”ni tror vad?” frågade jag skarpt vilket fick Ryan att lägga sin hand på min axel i ett tecken på att jag skulle ta det lugnt. 

   ”hon verkar ha tappat allt, hon är i stort sett nyfödd”

ooooooooooh shit u guys! vad sa han i slutet? NYFÖDD? what the f****ck! hahahha, älskar att jag säkert ställer mer knäppa frågor till mig själv i slutet än vad ni gör. xP heehhehhe... 

men seriös, vad tycker ni? vet att några kanske bah; "neeeeej, vad tråkigt! hon har förlorat minnet precis som i alla noveller" men tänk efter nu. hon har förlorat precis allt o kommer inte ihåg något alls! detta kommer förändra en hel del o kommer föra med sig en massa. BELIEVE ME! 

hahahah, men nu måste jag gå o lägga mig! SKA PÅ BEYONCÉ IMORGON! NÅGON MER? =D 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

PREVIOUS:   Personen liggandes i sängen såg förfärlig ut, ansiktet var till största del blått och lila. Brännskador täckte personens armar dock var de skymda utav bandage. Med handen över munnen gick jag fram till sängkanten och såg ner på vad jag såg var en tjej. Vad kan ha hänt henne? Hon ser alldeles förfärlig ut. Min blick följde sedan upp till hennes huvud som även det hade bandage virat runt sig, jag rynkade sedan ihop ögonbrynen vid synen utav håret. 

   Hon hade ju... Jag kved till och mina ögon fylldes till bredden utav tårar. Det är ju jag. Bilolyckan. Chaz. Katten. Bilen. Lastbilen. Skratten. Justin. Oh my God... Jag skakade förtvivlat på huvudet. Det här kan inte vara verkligt. Jag kan inte vara död, nej! Nej... jag vill inte. Jag kan inte. 

   ”du är inte död” sa en röst plötsligt bakom mig, jag snurrade häftigt runt med hjärtat i halsgropen och tårar rinnande. ”inte än i alla fall, allt är upp till dig” Jesse såg beklagande men med värme på mig. 

   ”Jesse?”

”gråt inte Penny, snälla” men jag kunde inte sluta, hur kunde jag? Jag snyftade till igen och Jesse svepte ännu en gång med handen över min rygg i en lugnande gest. Jag hade hans t-shirt i ett fast grepp i mina händer medan jag grät in i hans bröst. 

   ”h-hur är det... m-meningen a-att jag s-ska... kunna s-sluta?” frågade jag och såg upp på honom, han log vänligt ner mot mig innan han torkade tårarna med sina tummar. 

   ”jag har saknat dig också” sa han istället vilket fick mig att le snett. Jag snörvlade till innan jag drog med baksidan utav handen mot mina kinder. Jag lutade mig tillbaka för att kunna se på honom, hans bruna ögon hade samma vänliga och varma glöd, hans hår var tillbaka på hans huvud och stod rufsigt - precis som alltid. Ett brett leende låg över hans läppar medan han såg på mig. 

   ”varför berättade du inte för mig?” frågade jag sedan lågt och rösten sprack mot slutet. Jesse såg genast skuldmedveten ut och sorgsen. 

   ”jag visste att du inte skulle låta mig göra det, du skulle inte kunna släppa taget på det viset” förklarade han och smekte mig upp och ner över armen. ”jag tyckte det blev bättre sådär. Det var därför jag bad Justin att ta med dig bort, sakta berätta för dig vad som pågick och att det var mitt val. Han ville först inte göra det eftersom han visste att du skulle bli förkrossad och antagligen hata honom, men jag lyckades övertala honom” jag nickade svagt. 

   ”jag sa några riktigt elaka saker till honom” mumlade jag och kände hur tårarna steg i ögonen vid minnet. ”jag var bara... arg och kände mig sviken” Jesse nickade. 

   ”jag förstår det och jag är ledsen” jag skakade på huvudet. 

   ”det var din önskan Jesse och jag förstår det nu” han log snett, jag öppnade sedan munnen för att fortsätta när dörren intill rummet öppnades. Jag vände genast på huvudet och såg en sliten, trött och sorgsen kille stiga in - Justin. Jag flämtade svagt till när jag såg hans ansikte, han hade ringar under ögonen och livsglädjen i hans ögon var försvunnen. Hans axlar hängde och hans hår stod rufsigt på hans huvud, men det som förvånade mig mest var det lila, gula blåmärket han hade över ena kindbenen. Vem hade slagit honom? 

   ”Justin?” frågade jag, men såklart kunde han ju inte höra mig. Jag var ju inte här på riktigt, bara mitt undermedvetna. Med en suck satte han sig i stolen bredvid och tog tag i min hand innan han sammanflätade våra fingrar. Hans blick låg på mitt ansikte och han sken utav olycka. 

   ”vad har hänt med honom?” frågade jag förfärat. 

   ”låt oss säga att Justin tar din situation värst” sa Jesse bakom mig. ”han behöver dig. Ert band till varandra är faktiskt ganska fascinerande” jag log snett vid hans ord. ”hans ansikte dock... det är vår kära faders verk” min haka föll och jag snurrade ilsket och förfärat runt för att stirra på honom. 

   ”vad!?” utbrast jag. Jesse nickade. ”varför!?” 

   ”pappa ansåg att allt var Justins fel” jag stirrade oförstående på honom ett ögonblick innan hans ord verkade sjunka in i min hjärna. Han tyckte vad? Justin fel? Hur kunde han tycka det? Jag morrade till innan jag drog handen genom håret och andades in. Det fanns inget jag kunde göra åt det nu så det var bäst att bara släppa det, jag vände mig istället om för att se att Justin hade somnat med huvudet på madrassen bredvid min hand. Jag log mjuk och rundade sängen innan jag gick fram till honom. Jag sjönk ner framför honom så våra ansikten var på samma nivå, jag ville inget annat än att vakna för att få honom att må bra igen, kunna försäkra honom att jag alltid skulle finnas där och aldrig lämna honom. 

   ”det finns en anledning till varför du är här nu eller hur?” frågade jag Jesse utan att ta blicken bort från Justin. Jag la huvudet på sned och la det framför hans, precis som om vi låg i samma säng. 

   ”ja, jag ska hjälpa dig välja” jag nickade. Hur mycket jag än ville vakna för att vara med Justin kunde jag inte undgå att vilja stanna här med Jesse, stanna här och slippa allt som kom med det livet jag levde. All svek, alla lögner. Jag lät handen smeka över Justins hår och ner över hans kind innan jag lutade mig fram och kysste honom lätt på läpparna. 

   ”jag älskar dig” viskade jag lågt innan jag reste mig upp och gick fram till Jesse som log snett. 

Justins Perspektiv. 

   ”jag älskar dig” hörde jag en avlägsen röst viska som fick mig att vakna med ett ryck. Förvirrat och desorienterat såg jag mig omkring, vad var det där? Övertygad om att det var Pennys röst jag hade hört vände jag genast blicken mot henne men såg att hon låg i samma position som innan. Hon hade inte rört en muskel på snart två veckor, hon hade inte visat något slags tecken på att hon skulle vakna över huvud taget. Min mamma hade försökt flera gånger att få mig att åka hem till mormor och morfar för att få sova i en ordentlig säng och äta ett ordentligt mål med mat men jag hade tvär vägrat. Tänk om hon vaknade medan jag var borta? Jag behövde vara här. 

   Jag satte mig rakt upp i stolen och lät ena handen svepa över mitt ansikte innan jag gnuggade mig i ögonen. Hon var här. Jag vet att det må låta galet men hon var här. Jag kunde fortfarande höra hur hennes ord ekade i mitt huvud och det var inte från de flertal gånger hon sagt det förut utan nu, här. 

   Jag suckade och fiskade upp telefonen, fansen hade gått bärsärkagång genom Twitter på grund av att turnén har blivit framskjuten till ett datum som ännu inte bestämts. Scooter höll fortfarande på att vela mellan hur lång tid han skulle ge min frånvaro. Jag klickade frånvarande in på Twitter appen och såg genast att mitt ”@” lös, jag klickade istället på ”News” och olika händelser laddades upp. 

   Perez Hilton hade gett mig god kritik för att jag lät familjen gå före i ett sådant här läge, vilket jag kände mig bra inför. Det fanns lika många förstående fans som det fanns rasande. 

   @justinbieber - thank you for all the prayers, means everything to me. #prayforPenelope #MUCHLOVE

   Med det skrivet gick jag bort från appen och släckte ner mobilen. Vakna snart, Penny. 

Penelopes Perspektiv. 

    Jag såg hur personalen och anhöriga till patienter gick förbi i korridoren. Gråt ekade och tröstande ord följde efter. Jag fick syn på Ryan som kom ut genom en dörr, även han såg trött ut men ett halvt leende pryde hans läppar. 

   ”Chaz ligger där borta, han mår bra. Brutna ben mest” informerade Jesse bredvid mig, en svindlande lättnad fyllde mig. Chaz mådde bra, han hade klarat sig. Jag nickade. 

   ”hur länge?” frågade jag sedan. 

   ”ni har varit på sjukhuset under två veckor ungefär och du har legat i koma i ungefär 6 till 7 dagar” svarade han och återigen nickade jag. Jag vände mig sedan mot honom och log. 

   ”nå, vad är det du ska visa mig?” frågade jag och han log. 

   ”två slut” svarade han och jag rynkade förbryllat på ögonbrynen. ”du har två val, att följa med mig till andra sidan eller välja att gå tillbaka” jag svalde innan jag grep tag om hans hand. Han nickade innan allt stannade upp runt oss tills allt verkade bryta ner i små bitar, upplöstes tills det blev vitt. I nästa sekund föll vi, jag öppnade munnen för att skrika men inget kom ut. Vi stannade med ett ryck och jag såg mig stressat omkring, vi stod på en kyrkogård. Det gröna gräset var nyklippt och friskt, gravstenarna var i olika höjder och storlekar och en del hade nya blommor framför. En man stod ståendes framför en utav gravstenarna och fångade min blick. Jesse kramade min hand innan han drog mig närmre mannen. 

   ”det här är om du väljer att följa med mig, om du väljer att dö” sa han. Vi nådde mannen och jag gick nyfiket och en aning osäkert runt så jag stod framför honom. Mina ögon vidgades när jag kände igen mannen. 

   ”det är Justin, han är 29 år här” sa Jesse, min haka föll. Justin framför mig var något längre, hans muskler var större men passade en vuxen man, hans hår liknande Paul Wesleys nuvarande frisyr och han såg snyggare ut än någonsin. Ledigt klädd i ett par jeans - som satt som de skulle på hans höfter - och en tröja med knappar på bröstet. 

   ”hej Penelope” yttrade han sig och hans röst lät något mörkare. Jag stirrade på hans ansikte, önskade att han kunde höja blicken så jag fick se hans ögon. ”det var ett tag sedan jag kom och hälsade på men jag har varit på turné och kom precis tillbaka. Jag har varit överallt över hela världen nu för tredje gången och jag antar att det är något som borde göra mig glad men... men jag vet inte vad det är... det gör mig inte glad. Inget gör mig glad, inte genuint. Jag kan inte se glädjen i saker längre, inte sedan du... jag vet att det var 10 år sedan och jag borde ha gått vidare vid det här laget. Men det är något som stoppar mig, något som hindrar mig från att gå vidare. Om jag ska vara ärlig är jag nog den största anledningen till varför jag inte kan, för jag vill inte. Jag vill inte släppa dig. Även om du inte är här längre. Jag vill bara vara med dig” 

   ”Jag har försökt ta livet utav mig. Jag har verkligen försökt, men varje gång så är det någon där som stoppar mig. Jag vill bara att allt ska vara över... Jag vill inte leva såhär längre. Jag börjar fatta hur du kände dig när Jesse dog. Dock vill jag tro att jag var något du ändå ville leva för, men nu när du är borta så finns det ingen. Alla andra har gått vidare, medan jag lever kvar i det förflutna. Det gör mig trött och framför allt olyckligt... och jag vill inte leva såhär längre” mina ögon fylldes utav tårar, hade han försökt ta livet utav sig? På grund av mig? Hade han inte gått vidare på 10 år? Jag la handen över munnen innan jag snyftade till. Det här kan inte hända honom! 

   ”Justin!” det tog en stund för mig att inse att det var Chaz, en 29 årig Chaz, som ropade på Justin. ”jag är ledsen bro, men vi måste åka” han la en hand på Justins axel och såg beklagande på honom. Justin nickade och hans Adams äpple åkte upp och ner i hans strupe. 

   ”jag kommer bro, en liten stund till bara” Chaz nickade innan han försvann bort igen. 

   ”jag vill inte fortsätta leva utan dig, jag har inte velat göra det under en väldigt lång tid nu. Jag vet att jag är självisk men jag kan inte fortsätta såhär längre. Det är för mycket, jag är inte lycklig utan dig. Men jag kommer se dig ikväll” ett litet leende spelade på hans läppar. Ikväll? Hans suckade innan han äntligen vände upp blicken, jag drog in extra mycket luft vid synen utav hans döda, bruna ögon. Ingen glöd fanns det kvar, inga känslor dolde sig bakom bruna. Han var kall, känslolös. 

   ”Jesse... d-det här kan inte p-på riktigt vara f-framtiden... u-utan mig” snyftade jag fram och vände förtvivlat blicken mot honom, han såg beklagande på mig. 

   ”jag är ledsen Penny, men jag kan inte visa dig annat än sanningen” jag vände fram blicken igen och såg nu Justins i hopsjunkna figur försvinna bort. 

    ”men snälla, säg att han inte tog livet utav sig. Inte på grund av mig” vädjade jag och såg på honom, plötsligt hade han en tidning i handen och räckte mig den. Med stora ögon vecklade jag upp den och såg på första sidan, jag kved till och vände bort blicken. 

   ”DEN STORA POPIDOLEN JUSTIN BIEBER DÖD” jag skakade på huvudet. Nej, nej. Han kunde inte göra så, inte mot sin familj. Jag slängde ifrån mig tidningen och den försvann in i tomma intet. 

   ”ta mig vidare, bort” sa jag till Jesse, jag kände hur han grep tag i min hand och snart föll vi igen. Jag öppnade ögonen igen när jag kände hur allt stod still runt mig.

   Vi stod i en korridor, det var dunkelt men längre bort stod en dörr på glänt. Ivriga röster hörde inifrån blandat med skratt. Sakta började jag gå mot dörren, försiktigt sköt jag upp den och bemöttes utav ivriga kvinnor. Två kvinnor klädda i likadana ljuslila klänningar, en kvinna iklädd enbart vitt stod i mitten utav rummet och alla fixade med hennes hår och klänning. 

   ”ja, det ligger perfekt nu Stacey” yttrade sig ena kvinnan i ljuslila klänning medan hon himlade med ögonen. Jag vände blicken mot henne och kände genast igen min bästa vän - Spencer. Jag log brett vid synen utav henne, hon hade sin naturliga hårfärg och det blonda håret föll ner över hennes rygg. Jag flyttade blicken till kvinnan bredvid henne, det tog ett ögonblick innan jag kände igen karaktärsdragen hos Blair. Jag höjde förvånat på ögonbrynen, vi måste visst ha hållit kontakten. Trevligt. 

   ”du är så otroligt vacker” yttrade sig en annan kvinna som kom fram med ett bukett ljuslila rosor som matchade Spencer och Blairs klänningar. Jag kände genast igen Pattie och log brett. 

   Kvinnan i den vita klänningen snurrade runt, klänningen hon hade på sig var underbar. Övre delen utav ryggen var öppen, armarna och axlarna täcktes utav vitt spets tyg innan den fästets i ryggen och följde knapparna som fanns i det tjockare vita tyget. Klänningskjolen var inte överdrivet stor, utan lagom. Framtill fortsatte spetstyget och fästes i den hjärtformade urringen. Jag älskade den. 

   Min blick vandrade upp till kvinnans ansikte och här tog det längst tid innan jag förstod att det var en äldre version utav mig själv som jag stod och stirrade på. 

   ”du är 27 år gammal” yttrade sig plötsligt Jesse som kommit upp bredvid mig. ”måste säga att du är otroligt vacker på din bröllopsdag” jag stirrade på honom. 

   ”min bröllopsdag?” andades jag fram och han nickade glatt. Med nya ögon vände jag blicken mot sällskapet och såg även Helena i rummet. Alla var samlade och uppklädda för min bröllopsdag. Det knackade på dörren och alla vände genast blicken mot den, innan pappa stack in huvudet. 

   ”det är dags” alla tjöt till innan pappa steg in helt. ”wow...” sa han när han steg fram till mig. Jag log glatt tillbaka mot honom. ”du är jätte vacker, Penny” 

    ”tack pappa” svarade jag och såg på honom med tindrande ögon. Jag såg överlycklig ut. Helena tillsammans med Stacey och Pattie gick ut ur rummet innan de försvann bort, efter gick Blair och Spencer som hade en varsitt blombukett i händerna - vita rosor.

   Jag följde efter mig själv och pappa ut i korridoren, sorlet från fler och fler röster fyllde mina öron innan sällskapet stannade framför stora, trä dubbeldörrar. Mammorna syntes inte till längre utan nu var det Blair, Spencer och Ana som såg till att allt låg som det skulle innan de log lugnande mot mig. Min arm var sammanlänkad med pappas och ett brett leende låg över mina läppar. Pianot började spela den välbekanta bröllopsmelodin innan dörrarna öppnades och Ana tog ledningen innan Blair följde efter och tillsist Spencer, jag såg hur jag drog in ett djupt andetag innan jag kastade en blick på pappa. 

   Nyfiket smet jag in före mig själv för att kunna se kyrkan. Den var ljus och väldigt vackert dekorerad för eventet, raderna utav bänkar var fyllda utav människor som vände blicken bak för att kunna se bruden. Ivrigt ställde jag mig på tå för att kunna se brudgummen längst fram tillsammans med prästen, han stod med huvudet sänkt och händerna knäppta framför sig. Han höljde sedan långsamt på huvudet och jag mötte Justins bruna ögon. 

   I samma ögonblick som jag såg hans bruna ögon upplöstes allt och jag stod i korridoren i sjukhuset igen. Förvånat och ledsamt såg jag mig omkring. 

   ”nej! Varför tog du bort mig för? Jag ville ju se” utbrast jag och hörde hur Jesse skrattade bakom mig. 

   ”du kan inte se allt” förklarade han med ett roat leende. ”men nu har du ett val att göra Penny” två dörrar uppenbarade sig framför oss. Två identiskt, vita dörrar. 

   ”att antigen följa efter mig” sa han och pekade på den till höger. ”eller att gå tillbaka. Dock kommer det komma konsekvenser om du väljer att gå tillbaka” jag rynkade på pannan. 

   ”konsekvenser? Vad för slags konsekvenser?” frågade jag men Jesse enbart skakade på huvudet. 

   ”jag kan inte berätta för dig” svarade han och jag frustade frustrerat till. Vaddå inte berätta!? Jag såg på de båda dörrarna. Skulle jag gå tillbaka, tillbaka till Justin, tillbaka till mina vänner, tillbaka till min familj eller välja att följa med Jesse? Hur skulle jag kunna välja? Jag ville inte svika Jesse. 

   Jag vände blicken mot Jesse, genast fylldes mina ögon med tårar. 

   ”du vet att jag aldrig skulle bli arg eller besviken om att du väljer att leva” sa han och kupade mitt ansikte i sina händer. ”jag vill att du ska leva Penny, vara lycklig och skaffa barn och göra allt som livet erbjuder. Vi kommer ses igen, när du har hunnit blivit gammal, sett dina barn växa upp. Då” jag snyftade till och la mina händer över hans. 

   ”jag vill inte lämna dig igen” mumlade jag. 

   ”jag kommer alltid finnas med dig, inte fysiskt men i ditt hjärta” försäkrade han. ”men valet är upp till dig” med dem orden kysste han min pannan innan hans händer föll, med ett sista leende öppnade han den högra dörren och klev in. Jag såg efter honom och kände hur en tår rann längst min kind. Jag såg på dörrarna. Hur mycket jag än ville vara med Jesse så kunde jag inte få ur den framtida Justin om jag dog ur min hjärna, vad jag gjorde mot honom om jag inte fanns i livet längre. Jag kunde inte göra så mot honom. Jag drog in ett djupt andetag innan jag steg fram till den vänstra dörren och la handen mot handtaget. Jag snyftade till innan jag vred om och öppnade. 

   ”förlåt Jesse”

konsekvenser, huh? MYCKET HÄNDE I DETTA KAPITEL O VAD TYCKER NI?? 

10 år (om Penny dog) o Justin går ner sig helt men 10 år (om Penny överlever) gifter de sig. AAAWWWW! xD

kapitlet blev mycket längre än vanligt vilket jag hoppas uppskattas eftersom det gått så lång tid sedan jag senast uppdaterade. =) såååå vad tycks?

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! JAG VILL VETA! ♥ PUSS&KRAM. 

PREVIOUS:   ”Ms. Hawkin fick - på grund utav bilolyckan - ett missfall” om jag inte förstått henne förut kan ni nu tänka ur hur vilsen jag kände mig. Ett missfall? Som i att hon hade haft ett barn i magen? 

   ”Vad? Ett missfall?” frågade Stacey.  

   ”Vi tror att hon kan ha varit runt vecka 10 eller 11 i sin graviditet” fortsatte hon, klumpen i magen var tillbaka och yrseln fick mig att se suddigt, som om rummet snurrade runt mig. Jag började känna mig tyngdlös. 

   ”Såklart” fick jag sedan fram innan jag stöp och försvann in i mörkret.

Ett barn? Jag kunde inte få in det i huvudet. Om Penny och Chaz inte hade varit med i en bilolycka så kunde jag ha blivit pappa snart? Jag rös till utav tanken. Jag må älska barn och allt, men jag är fortfarande väldigt ung och Penny ännu yngre. Ändå kom fantasi bilder på oss två med en bebis som växte upp till ett litet barn framför mina ögon och jag kunde inget annat än att le. 

   ”Hur mår du?” jag ryckte till och såg bort mot dörröppningen där mamma stod. De hade lagt mig i ett rum på en säng och gett mig vatten samt en banan att äta. 

   ”Bra” svarade jag kort och ryckte på axlarna. ”jag har lite svårt att bearbeta” hon nickade förstående. ”jag vet inte om jag ska vara lättad eller ledsen över att hon förlorade sitt... vårt barn. Jag menar om de inte hade varit med i en olycka så hade nog Penny börjat känna att något var fel. Eller så visste hon redan? Herregud, tänk om hon redan visste” tankarna rusade i mitt huvud samtidigt som jag reste mig. ”tänk om hon har gått runt med det länge och inte vågat berätta” 

   ”Lugna dig Justin, som Dr. Edwards sa trodde dem att hon inte var mycket längre än i 10:e eller 11:e veckan. Magen har inte börjat synats vid den tiden och det är ungefär då man börjar känna sig konstigare än vanligt. Jag tror inte att Penny visste något” jag såg på henne medan jag sög in hennes ord likt en torr svamp. 

   ”Tror du det?” frågade jag och hon nickade lugnande. Jag andades ut och drog fingrarna genom håret. 

   ”Vill du se henne?” frågade mamma sedan medan hon såg forskande och en aning oroat på mig, Penny! Vi fick ju se henne. Självklart. 

   ”Ja... ja!” jag var före henne ut genom dörren och ut i korridoren, jag gick ut till huvudrummet och vidare bort mot rätt korridor. John tillsammans med Stacey steg ut genom en utav dörrarna, Stacey grät medan John hade sin arm runt hennes axlar. Hans huvud vreds sedan upp och han mötte min blick, han fick något hårt och ont i ögonen innan hans hela ansikte förvreds utav ilska. 

   ”Du!” utbrast han sedan och pekade på mig medan han tog stora kliv mot mig. Förvirrat såg jag hur han närmade sig. Sedan innan jag han reagera träffade hans knutna näve mitt ansikte och mitt huvud slängdes åt sidan medan jag stapplade några steg bakåt. Jag tog mig om mitt vänstra öga och stönade svagt över smärtan som spred sig. 

   ”John!” hörde jag Staceys stämma skrika gällt. 

   ”Herregud, är du okej bro?” Ryan var plötsligt vid min sida. Jag nickade svagt och rätade på kroppen, jag sänkte handen och såg bort på John som hölls tillbaka utav Chris och Kenny. ”oh, han fick dig över kindbenet” jag tittade ner på mina fingrar och såg till min lycka inget blod, men jag skulle definitivt få ett blåmärke.

   ”Allt är ditt fel!” jag vände genast blicken mot John igen och kände hur jag själv ilsknade till. Mitt fel? Var han go’ i huvudet eller? 

   ”Mitt fel?” ekade jag med ett humorlöst skratt. ”hur är detta mitt fel?” 

   ”Du gjorde henne på smällen! Det var dig som de skulle hämta på flygplatsen!” röt han. 

   ”Tror du att det var meningen att hon skulle bli gravid eller!? Tror du vi planerade att skaffa ett barn? Dessutom om du missade det så fick hon ett missfall, hon kommer inte födda någon bebis” jag hade nog aldrig träffat på en man som gjorde mig såhär frustrerad, det var galet. Hans humör gick norr innan det plötsligt vände och gick söder istället. Det var både skrämmande och jobbigt, aldrig visste man vart man hade honom. 

   ”Allt har gått åt helvete sedan du kom in i hennes liv” hur vågade han? 

   ”Skojar du med mig?” gav jag tillbaka. ”vet du hur många gånger jag har behövt trösta henne på grund utav något som du har gjort!? Du har kastat alla slags nyheter i hennes ansikte precis som om hon ska vara lugn med dem, precis som om hon ska ta dem med ett leende och gå vidare. Inte nog med det, du slog henne. Precis som du slog mig just för ett ögonblick sedan. Hennes liv gick inte åt helvete på grund av mig, det var på grund av dig!” han stirrade argt på mig och verkade vilja attackera igen när Stacey klev in. 

   ”John, nu går vi” hon la en hand på hans arm och han verkade lugna ner sig något innan han nickade. De tog andra vägen och gick bortåt i korridoren innan de försvann ur synhåll. Jag andades ut och tog mig om ansiktet igen. 

   ”Här har du is” mamma var vid min sida, jag tog tacksamt emot ispåsen och tryckte den mot min vänstra ansiktshalva. 

   ”Jag förstår mig inte på den där mannen” muttrade jag och började gå bort mot dörren intill Pennys rum igen. Ryan skakade på huvudet bredvid mig, när vi stod utanför dörren stannade han upp. 

   ”Gå in” sa han och nickade uppmuntrande mot dörren. Jag svalde och satte handen på dörrhandtaget innan jag klev in, sakta gick dörren igen bakom mig. Jag sänkte ispåsen från mitt ansikte och stirrade på tjejen i sängen framför mig. Hon såg värre ut än Chaz. 

   Brännskadorna var värre och hennes armar var helt täckta utav bandage, hon hade ett runt huvudet också. Blåmärken täckte stora delar av hennes ansikte samt ner över hennes hals sedan skymdes hennes kropp utav sjukhusklänningen. Sakta gick jag fram till henne. 

   ”Oh my God...” andades jag fram innan tårarna fyllde mina ögon. ”Penny...” försiktigt sträckte jag fram min hand och nuddade huden på hennes hand. Jag drog in ett djupt, skälvande andetag vid kontakten och kände hur tårarna började falla, jag sjönk ner i på knä bredvid sängen och grep fullt ut tag i hennes hand. 

   ”Jag vet inte hur länge jag kan fortsätta såhär...” jag skakade på huvudet med min panna lutad mot hennes handrygg. ”jag tror jag håller på att bli galen, inget stämmer längre. Allt håller på att smälta ihop, dagar, timmar, minuter. Jag har ingen koll på vad som är upp eller ner, rätt eller fel. Därför behöver du komma tillbaka till mig, du måste ställa allt till rätta igen. Du måste vakna, jag... j-jag vet hur länge till jag klarar mig utan dig” jag snörvlade till, för första gången sedan jag steg in på sjukhuset lät jag mig själv gråta. 

   ”Oh God... Jag bara behöver dig, okej? Men det är inte bara jag, det är flera andra här som också gör det. Som älskar dig. Precis som jag älskar dig. Jag älskar dig så himla mycket att det ibland inte ens verkar vettigt för mig. Jag älskar dig så mycket att det gör ont. Hela min existens är beroende utav dig. Vilket säkert inte alls är hälsosamt...” jag slöt ögonen innan jag pressade mina läppar mot hennes handrygg. Jag snörvlade och reste sedan på mig. Jag torkade mig i ansiktet med handen innan jag svalde. 

   ”Jag behöver dig...” 

   Penelopes Perspektiv. 

Ett svagt stön lämnade min läppar. Herregud, varför har någon satt eld på min kropp? Jag öppnade ögonen men slöt dem lika fort, ljuset skar likt knivar i ögonen och dem tårades. Jag kved till och vred huvudet åt sidan innan jag blinkade flertal gånger för att sedan åter öppna mina ögon igen. 

   Ljuset var starkt och blekt. Jag drog in ett djupt andetag och mina näsborrar fylldes utav rengöringsmedel samt något smaklöst tvättmedel. Plötsligt insåg jag att jag stod upp, jag vinglade till och tog mig om pannan. Vart var jag? 

   Jag lät min hand falla till min sida innan jag såg mig runt i rummet, det var inte jätte stort. Lagom. Till höger om mig stod stora maskiner placerade och ett irriterande pip fyllde mina öron, jag ignorerade ljudet och vände huvudet åt andra hållet. Jag flämtade till och tog ett steg tillbaka. 

   Personen liggandes i sängen såg förfärlig ut, ansiktet var till största del blått och lila. Brännskador täckte personens armar dock var de skymda utav bandage. Med handen över munnen gick jag fram till sängkanten och såg ner på vad jag såg var en tjej. Vad kan ha hänt henne? Hon ser alldeles förfärlig ut. Min blick följde sedan upp till hennes huvud som även det hade bandage virat runt sig, jag rynkade sedan ihop ögonbrynen vid synen utav håret. 

   Hon hade ju... Jag kved till och mina ögon fylldes till bredden utav tårar. Det är ju jag. Bilolyckan. Chaz. Katten. Bilen. Lastbilen. Skratten. Justin. Oh my God... Jag skakade förtvivlat på huvudet. Det här kan inte vara verkligt. Jag kan inte vara död, nej! Nej... jag vill inte. Jag kan inte. 

   ”Du är inte död” sa en röst plötsligt bakom mig, jag snurrade häftigt runt med hjärtat i halsgropen och tårar rinnande. ”inte än i alla fall, allt är upp till dig” Jesse såg beklagande men med värme på mig. 

   ”Jesse?”

God... John bah flippar o slår Justin! tänka sig vaaaaa!???!!?!?! xP o sedan Penny där i slutet, hon ser Jesse! yey. =D får se lite utav honom nu. hope u like. 

vad tycks? kommentera! ♥ jag är så otroligt tacksam för eran respons till de senaste kapitlena, det betyder verkligen allt för mig. TACK SÅ MYCKET! 

men nu ska jag gå o lägga mig, ska upp inatt o se Billboard Award. någon annan? =) PUSS&KRAM. 

PREVIOUS:  ”Mr. Bieber det är inte mening att du ska vara här inne, vi måste tyvärr be dig att gå ut” men jag lyssnade inte, jag kunde inte röra mig, inte slita blicken från vad som skulle föreställa min flickvän. 

   ”Ladda 300! Klar!” mannen stämplade två metallstycken till Pennys bröst och sköt till, hennes bröstkorg hoppade till men inget svar kom från hennes hjärta. 

   ”Ladda 350! Klar!” fortfarande inget svar. 

   ”Ladda 400! Klar!” inget svar, det eviga pipandet från maskinen som sa att det inte fanns någon puls i hennes kropp fortsatte fylla rummet. 

   ”Dödförklarad, 18:30”

”NEJ! Hon är inte död! Ni kan inte säga så, ni kan inte sluta! Ni måste göra igen! Ni kan inte. Ni måste försöka igen! Ni kan inte ge upp. Jag kan inte förlora henne!” hysterin fyllde min kropp och doktorn med klaffarna såg på mig med medlidande och sorg.

   ”jJg är ledsen, men hon är borta” sa han beklagande, jag skakade kraftigt på huvudet som svar. 

   ”NEJ! Hon är inte borta, försök igen. Snälla, ni kan inte sluta. Det där är min flickvän som ligger där och ni kan inte bara ge upp! En gång till, jag ber er. Snälla!” bad jag förtvivlat, doktorn suckade med gned ändå klaffarna mot varandra. 

   ”En sista gång, ladda 400. Klar!” sa han högt innan han stämplade dem på Pennys bröst ännu en gång och hennes bröstkorg studsade. På maskinen hoppade hennes puls till innan den blev stilla liggande igen. Förtvivlat stirrade jag på linjen, vägrade tro att hon var död. Nej, nej, det här kan inte vara sant. Hon kan inte vara borta. 

   Plötsligt fyllde ett annat slags pip rummet och alla såg chockat på maskinen som hade visat ett hjärtslag. Stumt såg vi på den innan den plötsligt fick liv och pipandet lätt ivrigt och hektiskt. Jag kände hur jag andades ut innan världen sattes på snurr igen. Doktorerna var snabba med att reagera. 

   ”Vi måste ta in henne på operation snabbt!” dörrar på andra sidan rummet öppnades ut i en ny korridor och de samlade alla ihop sakerna innan de rullade ut sängen och försvann bort. Jag kände mig frusen, stel, vilsen. 

   ”Justin?” jag ryckte till, skrämd utav rösten. Jag vände mig om och såg Ryan stående i dörröppningen. Hur länge hade jag stått här? 

   ”Hon var död” mumlade jag. ”för en sekund var hon borta, men inte längre. Men nu är hon borta igen” till och med för mig lät mina ord helt sinnessjuka och osammanhängande. 

   ”Hon kommer klara sig bro” hans hand landade på min axel innan han drog med mig ut ur rummet. ”det enda vi kan göra nu är att vänta” vänta... 

Torsdag, 26:e September. 

”Ni kan gå in till honom nu, han kommer att vakna vilken minut som helst” sjuksköterskan log vänligt mot oss och vi nickade förstående. Chris, Stacey, mamma, Kenny och Ana stannade utanför medan vi gick in, Helena flämtade till vid synen utav sin son. Han hade stora blåmärken på den synliga huden och delar av hans armar täckta utav bandage. Hans ena ben var upplyft i luften för att foten inte skulle få chans att svullna upp, jag stirrade misstroget på min vän i sängen. Detta kunde inte vara Chaz, det kunde det inte. 

   Helena var framme vid hans sida och strök försiktigt på huden som inte var skadad medan tårarna fortsatte att rinna längst hennes kinder. Jag drog fingrarna genom håret. Hur kunde det här hända? Vad hände på vägen? Jag förstod inte vad som gick fel. 

   Chaz stönade till i sängen och hans mun förvreds smått, vi alla såg förväntansfullt på honom. Han var på väg att vakna. Hans ögonlock fladdrade till innan ett kvävt stön lämnade hans läppar igen. 

   ”Chaz?” frågade Helena mjukt. Chaz öppnade nu ögonen helt och såg sig desorienterat runt omkring i rummet. Hans ögonbryn drog ihop sig i ett förvirrat uttryck. 

   ”Vart är jag?” frågade han hest. 

   ”Du är på sjukhuset, ni och Ms. Hawkin var med i en bilolycka” svarade en sjuksköterska som uppenbarade sig från ingenstans. Han såg misstroget på henne innan han såg på oss, hans blick hamnade tillsist på mig. Han måste ha sett mitt trötta och förstörda ansiktsuttryck för han kved i nästa ögonblick till. 

   ”Oh my God, vart är hon? Hur mår hon?” frågade han förtvivlat. ”hon lever va!?” utbrast han sedan. Helena nickade genast försäkrande. 

   ”Hon lever, de har opererat henne men hon hålls under sövning tills de anser att de kan väcka henne” vi hade inte fått se Penny än och jag tror jag kommer få in i väggen snart, de hade envisats med att hon inte skulle ha några besökare och jag tror att personalen på sjukhuset börjar bli ganska trött på mig. Men jag brydde mig inte det minsta. Jag försökte trösta mig med att hennes operation hade gått lyckat och de hade fixat alla inre skador plus ben. 

   ”Vad hände?” han lät sedan blicken hamnade på sig själv innan hans ögon spärrades upp. 

   ”Vi vet inte, vi hade hoppats på att du visste” sa jag för att avleda honom från hans skadade kropp. Han svalde och såg upp på mig, han knep sedan ihop ögonen.

   ”Vi körde, vi skulle hämta upp dig på flygplatsen. Vi körde förbi skogen där Nelly McAdams blev mördad” jag svalde, kom mycket riktigt ihåg när hennes ansikte pryde varenda tidning i staden och en massa minnesmemorial stod utspridda i skolan. Hennes skåp var pryd med kort, foton, rosor, ljus. ”jag berättade för Penny vad det betydde och tappade fokus på vägen, sedan skrek Penny att jag skulle se upp. Vi höll nästan på att köra över en katt, jag har nog aldrig varit så rädd. Vi hade kunnat köra av vägen men vi skrattade bort det” hans röst blev tunnare och tunnare. ”sedan hände allt så snabbt, lastbilen och den andra bilen kom flygande från ingenstans och i nästa sekund flög vi också” jag svalde men klumpen i halsen gjorde det svårt och tårarna steg i mina ögon. 

   ”Jag är ledsen” sa han sedan men jag skakade fort på huvudet.

   ”Det var inte ditt fel” försäkrade Ryan. 

   ”Men om jag just... om jag-” försökte han ännu en gång.

   ”Chaz, det fanns inget du skulle kunnat göra för att rädda er i den situation” sa John, Chaz vände sina tårfyllda ögon mot sin pappa. 

   ”Mr. Somers ni vet att er fader har rätt” yttrade sig sjuksköterskan som stod vid maskinerna och jag antar såg till att allt var som det skulle. ”nu, på vilken nivå är din smärta från 1 till 10?”

   ”Ehm... runt 6” svarade han. ”vad...” började han med tystnade och visade med blicken vad han menade. 

   ”Du har ett brutet ben samt några revben dock var de inte helt brutna. Du har även stora brännskador över bröst, armar och hals och som du kanske redan förstod, en massa blåmärken” sjuksköterskan log vänligt och Chaz svalde. 

   ”Wow” andades han sedan fram. ”hur länge har jag varit här?” 

   ”Det är torsdag idag” svarade Ryan. ”du har varit nedsövd i fem dagar” Chaz ögon spärrades återigen upp vid denna nyfunna information.

   ”Fem dagar!?” ekade han och jag kunde inte undgå att skratta till åt hans ansiktsuttryck. ”men vänta vad är det då för datum?” frågade han. 

   ”Det är den 26:e September” svarade Helena, förvirrad över Chaz beteende. ”hade du något speciellt planerat idag eller?” frågade hon sedan roat. Ryan skrattade. 

   ”Han skulle säkert träffa Ana” retades han och jag skrattade lågt. Chaz himlade med ögonen. 

   ”Ha ha, vad roliga ni är. Är hon här förresten?” han såg mot dörren som om han kunde se genom det tjocka trät. 

   ”Japp, hon sitter utanför. Vi fick bara vara fyra i taget” svarade jag med ett lugnt leende. Chaz nickade förstående innan han skakade på huvudet som för att komma tillbaka till saken. 

   ”Nej, men det jag tänkte på var dig” sa han och såg på mig. 

   ”Vad är det med mig?” frågade jag förvirrat. 

   ”Ehm... jag vet inte. Kanske något som stavas världsturné, har inte den börjat än?” påpekade han. 

   ”Oh...” svarade jag innan jag viftade med handen. ”jag ska ingenstans. Inte tills jag vet att ni båda är hela och kan åka hem igen. Världen får tycka vad den vill, det här går före och om de inte förstår det så...” jag ryckte på axlarna. Familjen gick före i alla lägen, de var min familj. Mina Beliebers är också min familj men en annan slags familj. De växte inte upp med mig, de har inte varit med enda sedan början utav min existens. De skulle förstå. Chaz nickade innan han skrattade till, dock hostade han sedan till och tog sig i sidan. 

   ”Aj, inte skratta” mumlade han innan han la sig tillbaka. ”kan tänka mig att du kommer få massa hat för det här” han såg menande på mig men jag ryckte på axlarna igen. 

   ”Familjen går före” svarade jag nonchalant. ”världen kommer finnas kvar när ni blir bättre och då kommer jag kunna åka. Scooter är inte en bra manager för ingenting” Ryan skrattade. 

   ”Men vi ska låta dig vila nu och så skickar vi in Ana innan hon har sönder fler saker” sa Ryan och jag skrattade. Ana hade fått ett litet nervöst sammanbrott för någon dag sedan och total kvaddat en tidning så det flög papper överallt. Som sagt, personalen var inte så himla förtjusta i vårt sällskap.

   Vi klev ut i korridoren och Ana var in genom dörren innan vi båda var helt ute än, Ryan skrattade lågt åt henne. Jag hade nog varit likadan om det där hade varit Penny, tänkte jag sedan för mig själv. Vi gick bort till väntrummet och de stolar som vi ockuperat samt skapat som något slags läger, de fanns gamla papp muggar, mat och filtar från nätter vi övernattat. Eller, alla hade inte övernattat. Mamma, Kenny, Chris samt de andra vuxna hade lämnat då och då och ibland sovit hemma medan Ryan, jag och Ana inte lämnat byggnaden. Jag hade fått en skymt utav reporters och paparazzis utanför en dag och genast suckat, kunde de inte lämna mig ifred. Jag slog mig ner i en utav stolarna bredvid mamma som såg upp från sin tidning. 

   ”Inga nyheter?” frågade jag. 

   ”Tyvärr” svarade hon och skakade beklagande på huvudet. John återvände snart och tog plats bredvid Stacey som genast frågade honom om Chaz, Chris reste sig för att ta Johns plats i Chaz rum. Pojken han hade uppfostrat sedan han i stort sett föddes och varit Chaz fader figur även om de inte biologiskt var släkt. Jag sjönk ner i sätet och slöt ögonen medan jag knäppte händerna över magen. 

   ”Hawkin?” jag kände genast igen rösten och sköt upp ur stolen. Samma sjuksköterska som gett oss information genom hela processen - och som jag lärt mig hette Dr. Edwards - stod framför oss. John och mamma var tätt bakom mig följt utav resten. 

   ”Hur mår hon? Har hon vaknat? Får vi se henne?” hon höll lugnt upp handflatan mot mig och jag tystnade innan jag satte tummarna i byxfickorna och anades tålmodigt ut. Hon log vänligt. 

   ”Jag måste tyvärr meddela att Ms. Hawkin har hamnat i koma” jag stirrade oförstående på henne. Vad sa hon? Koma? 

   ”Koma?” frågade John tillslut och Dr. Edwards nickade. 

   ”Vi vet inte hur länge det kan dra ut sig, det beror helt på henne. Det kan ta dagar, veckor, månader till och med upp till år innan man vaknar ur en koma” svarade hon. År!? skrek det i huvudet på mig. Nej, hon kunde inte vara borta i år. Det skulle inte fungera. Jag kände genast hur stressen fyllde mig. Nej, det här kunde inte hända. 

   ”Vi får hoppas på det bästa helt enkelt, att hon vaknar snart” återigen log hon vänligt men professionellt. 

   ”Men betyder det att vi kan få se henne?” frågade jag och hon nickade lugnt. 

   ”Ni kan få se henne” nu var det min tur att nicka. ”men det är en sak till jag måste berätta för er, något som kanske är mest riktat mor er Mr. Bieber då jag har förstått att ni och Ms. Hawkin var involverade med varandra” jag vände genast blicken mot henne igen. Har du mer dålig nyheter att ge mig eller? För jag vet inte hur mycket mer jag kan ta missy. Hon vände blicken mot mig och verkade få något beklagande i blicken. Vad i hela friden hade hon på hjärtat?

   ”Ms. Hawkin fick - på grund utav bilolyckan - ett missfall” om jag inte förstått henne förut kan ni nu tänka ur hur vilsen jag kände mig. Ett missfall? Som i att hon hade haft ett barn i magen? 

   ”Vad? Ett missfall?” frågade Stacey.  

   ”Vi tror att hon kan ha varit runt vecka 10 eller 11 i sin graviditet” fortsatte hon, klumpen i magen var tillbaka och yrseln fick mig att se suddigt, som om rummet snurrade runt mig. Jag började känna mig tyngdlös. 

   ”Såklart” fick jag sedan fram innan jag stöp och försvann in i mörkret.

hahahaha, nejdå guys. she's not dead. ;) har fortfarande många till kapitel att skriva men det var dock roligt att skrämma er lite dära. xP hihihiihihi, eviiiiiil. men slutet då!? gravid!? missfall!? huh? vad tycker ni om det? kanske ni inte förväntade er? eller så gjorde ni det o då blev det ju tråkigt... men iaf, oavsett vad så... thihi! okej, I make no sense right know. 

men så blir det när man är sjuk! är det bara jag som brukar gå runt o prata med mig själv på engelska? hm? ah, okej. det kanske bara är jag... heehehheh. 

men vad tycks? kommentera. ♥ på tal om kommentarer.... WOW, på förra kapitel. 50 FUCKIN' (ursäkta språket) KOMMENTARER! är ni seriösa!? asså ni förstår inte hur glad jag är, ni skulle ha sett min minn. herregud, mina ögon höll på att ploppa ur och shit... herregud. jag kan inte fatta det. ni gör mig så himla glad!!! gah. I LOVE YOU! 

jag kan inte förstå det... men heehheeh, fortsätt gärna så. jag älskar att höra era åsikter o jag blir mer påverkade utav dem än vad ni tror. =P era åsikter spelar roll! PUSS&KRAM. ♥

PREVIOUS:  ”Chaz! Se upp!” utbrast jag när jag såg den svarta katten i vårt bilfält precis framför oss, Chaz ryckte till kraftigt och bilen svajade till innan han svängde kraftigt åt sidan för att inte köra på katten. Jag höll mig krampaktigt i bilsätet medan jag bet mig i underläppen för att inte skrika högt. 

   ”Herre jävlar” utbrast Chaz när vi kört en stund i det nya körfältet och vi hade kommit över chocken. Jag andades ut och sjönk ihop i sätet. ”jävla katt” svor han sedan ilsket. Jag skrattade åt honom, en liten reaktion på chocken skulle jag gissa. Chaz flinade roat åt mig innan han instämde i skrattet. 

   ”Shit, det var nära. Vi kunde ju ha krockat” flämtade jag och Chaz skrattade hjärtligt bredvid mig. Sedan hände allt samtidigt, lastbilen i filen bredvid oss kom flygandes mot oss tillsammans med ett annat fordon. Jag skrek högt innan allt blev svart. 

Justins Perspektiv. 

Planet gick inför landning och det pirrade i magen, dock inte på grund av det plötsliga droppet planet gjorde utan för jag visste vem som skulle möta mig på flygplatsen. Jag log och kunde inte sluta dagdrömma om när jag äntligen fick ha henne i min famn igen. 

   ”Ey, Justin. Dags att gå av” Kenny knuffade till mig och jag rycktes till verkligheten. Alla andra i teamet hade fått åka hem och hälsa på sina familjer innan vi tog av till turnén medan Kenny fick följa med mig. Men vänta lite nu, anta inga hemska slutsatser att han inte fick säga hejdå till dem. För det har han, bara mycket tidigare än vi andra. Jag knäppte upp mitt säkerhetsbälte och tillsammans gick vi bort till dörren för att ta trappan ner till startbanan. Mamma hade redan kommit ner på marken och andades glatt in den friska luften och sträckte på benen. 

   Min blick skannade genast av platsen i letande efter det välbekanta håret som stod ut från resten utav omgivningen men fann ingen lila hjässa. Jag ryckte på axlarna, de kanske var inne på flygplatsen fortfarande. 

   ”Mr. Bieber! Mr. Bieber!” jag såg upp för att se en kvinna i tights kjol som räckte henne ner till knäna, blus och kavaj komma gåendes mot oss. Jag såg frågande på henne, hon andades häftigt in och ut när hon nådde oss. ”ledsen, jag kom så fort jag kunde” 

   ”Vad är det som pågår?” frågade jag förvirrat åt hennes stressade tonfall. 

   ”Jag måste tyvärr meddela att Ms. Hawkin och Mr. Somers var med i en bilolycka på sin väg hit och har förts till sjukhuset” sa hon medan hon såg beklagande på mig. Min värld stannade till och jag kunde inte andas, vad hade hon sagt? Olycka? Sjukhus? 

Med Kenny och mamma precis bakom mig kom vi upp på rätt våningen och bemöttes utav bokstavligen kaos, personal sprang fram och tillbaka med slangar, maskiner medan de ropade saker till varandra. I mitten av det stora rummet stod en stor disk belamrat med papper, korridorer anslöt sedan ut åt olika håll där det kom personal springandes. Från huvud utrymmet där vi klev ut i befann sig andra patientrum med stora glasfönster och ljusa trädörrar. Frenetiskt såg jag mig omkring efter ett bekant ansikte tills jag fann Pennys mamma och pappa, Ryan och Chaz mamma och pappa sittandes i en klunga. Ryan reste sig genast från sin stol och kom fram till mig. 

   ”Vart är dem? Lever dem? Vad är det som händer? Vad hände?” frågorna bara sprutade ur mig och Ryan grep tag om mina axlar för att få mig att stå stilla innan han såg mig i ögonen. 

   ”De har tagits in på akuten och...” började han innan hans ord föll. 

   ”Och vad?” utbrast jag. 

   ”Det ser inte bra ut” mumlade han, jag skakade på huvudet. De skulle klara sig, det fanns inget annat val. De skulle klara sig. Det måste dem. 

   ”Vart är dem?” upprepade jag och såg mig omkring. 

   ”Chaz är därinne och Penny där” sa han och pekade på ett respektive rum med fönster, dock var de båda persiennerna neddragna. ”vi vet inte vad hur deras situationer ser ut ännu, det enda vi fått reda på är att det ser inte bra ut, kritiskt sa doktorn” en kille steg ut ur det rummet som Ryan pekat på tillhörde Penny, jag stirrade på honom med fasa. Hans ärmar och bröst var täckt utav blod, det kunde inte bara var hennes? Eller? 

   Han klev fram till disken innan jag hörde hur han lågt sa 'sök Dr. Greenstone. Hon behövs fort' vad? Varför behövs hon? Varför låter hon så viktig? Kvinnan nickade häftigt innan hon började knappa på sin dator. Förvirrat såg jag på killen som sedan tog av in i en utav korridorerna. Ryan drog med mig bort till de andra och tryckte sedan ner mig i en utav stolarna, rastlöst började mina ben hoppa. Jag tog ingen notis till de andra runt om mig, jag hade inte tillräckligt klar tankekapacitet för att varken hälsa på dem eller skapa någon slags konversation. 

   ”Justin, dem kommer klara sig ska du se. Det finns väldigt skickliga doktorer på det här sjukhuset” sa mamma uppmuntrande bredvid mig men jag lyckades ändå inte finna någon tröst i hennes ord. 

   ”Och tänk om dem inte gör det då?” utbrast jag. ”tänk om... tänk om” orden blev hängande och kom aldrig ur min mun innan jag kved till och reste på mig. 

   ”Justin, du har inte råd att tänka så. Du måste tänka positivt annars kommer du att bryta ihop” försökte min mamma återigen. Jag vankade stressat av och an medan jag lät händerna åka genom håret, försökte att inte tuppa av. Vaddå tänka positivt? Hur skulle jag kunna tänka positivt när jag inte visste vad som pågick? Hur skulle jag göra det när jag visste att en utav mina bästa vänner och flickvän låg på - inte vet jag - sin dödsbädd. Jag andades tungt ut och lät handen dras över mitt ansikte. Det var för mycket på en gång, olyckan, blodet, känslorna. 

    ”Somers?” frågade en ljus röst plötsligt, mitt huvud vändes genast upp för att se en kvinna ståendes med blicken svepande över människorna. Fort var vi alla framme hos henne. 

   ”Lugn, lugn!” sa hon högt vilket fick allas frågor att upphöra. ”Mr. Somers ska tas in på operation. Han har många brutna ben och brännskador samt förlorat en massa blod. Vi ska göra så gott vi kan att återställa honom, ha bara i bakhuvudet att hans tillstånd är kritiskt” berättade hon och såg allvarligt på oss. Helena kved till och begravde ansiktet i Chris bröst som sorgset la armen om henne. 

   ”Penelope då?” utbrast jag när hon inte självmant började informera oss om hennes läge. Var det redan ute med henne? Nej. Nej, det kunde det inte vara. Hon vände blicken mot mig. 

   ”Ms. Hawkins tillstånd är ännu mer kritiskt. Hon satt i passagerare sätet och träffades därför hårdast. Vi måste placera tillbaka hennes höft rätt innan hon kan tas in på operation, hon har även fått en ordentlig smäll till huvudet och hon brutit bland annat revben som hotar att punktera hennes lungor. Samt precis som Mr. Somers fått kraftiga brännskador” hennes höft!? Revben!? Punktera lungor!?

   ”Måste ni knäcka tillbaka hennes... höft?” frågade jag, oförmögen att ta in vad som behövdes göras. Kvinnan nickade lugnt. 

   ”Vi ska göra så gott vi kan att rädda henne, Dr. Greenstone är sjukhuset bästa kirurg” fortsatte hon. Jag satte händerna på knäna för att sedan andas djupt in och ut, det flimrade framför ögonen på mig och mina muskler verkade inte vilja lyda mig. 

   ”Justin, Justin!” rösterna lät avlägsna. ”Justin, du måste andas” när verkligheten kom in i fokus igen satt jag på stolen igen, jag blinkade förvirrat med ögonen och såg mig omkring. 

   ”Vad hände?” frågade jag. 

   ”Du försvann där ett tag” svarade mamma innan hon gav mig en vattenflaska. 

   ”Hur länge?” utbrast jag sedan skrämt och satte mig käpprätt upp i stolen.

   ”Lugna dig Justin, det har inte gått mer än en halv minut” jag höjde flaskan till munnen innan jag tog en klunk. ”dr. Greenstone har gått intill Penny, nu ska det inte ta lång-” dock avbröts hon mitt i meningen utav ett fruktansvärt skri som skickade gåshud över hela min kropp. Skriket var så fyllt utav smärta och rädsla och jag visste mycket väl vem det tillhörde. 

   ”Kenny!” jag var redan uppe ur stolen men hann inte ta mycket mer än två steg för än två armar slöt sig runt min bröstkorg och jag lyftes upp i luften. 

   ”Kenny, släpp mig!” jag stretade emot hans hårda grepp men det gick inte att rucka hans armar. 

   ”Du kan inte gå in där, låt dem sköta sina jobb Justin” sa Kenny. 

   ”Nej! Penny!” jag kunde fortfarande höra hur hon skrek utav smärta medan läkarna försökte att lugna ner henne. Tårarna steg i mina ögon på grund av hur hjälplös jag kände mig. Bakom mig kunde jag höra hur Stacey grät fullt ut, plötsligt stod mamma framför mig. 

   ”Justin, det finns inget du kan göra. Förutom att vänta” försökte hon. ”du måste ha tålamod och tillit till att doktorerna kan göra sitt jobb. Hon kommer klara sig gubben, Penny är stark” det blev droppen, jag blev slappt hängande i Kennys armar innan jag drog in ett skälvande andetag och tårarna började rinna. Kenny släppte taget om mig och min mamma tog emot mig innan hon satte oss på stolarna igen. 

   ”Hon kommer klara sig, det är för tidigt för henne. Doktorerna kommer fixa henne ska du se, hon kommer bli bra. De kommer fixa ihop henne, snart kommer du kunna vara hos henne. Prata med henne. Hon kommer bli bra Justin” jag visste inte vad ska skulle tro, men jag hoppades. Jag kunde inte förlora henne, det kändes som om jag sprang igen. Sprang emot henne där hon stod på räcket för att hoppa. Hur nära det var, men hur jag hann fånga henne. 

   Skillnaden den här gången var att hennes öde låg inte i mina händer, det fanns inget jag kunde göra för att rädda henne. Inget alls. 

   ”Trycket sjunker! Hon håller på att förlora pulsen!” dörren hade plötsligt öppnats intill rummet och det var dem här orden som kom ut. Mitt eget hjärta stannade till för ett ögonblick innan jag snabbare än någon hann blinka var uppe ur min stol och borta vid dörren. Inne i rummet kändes som kaosets mittpunkt, flertal doktorer stod runt hennes säng medan de febrilt försökte få upp hennes puls igen. 

   ”Få hit DEFF:en” ropade någon, sedan fick jag en glimt utav Penny i sängen och det kändes som om världen plötsligt gick i slow motion. Det var blod överallt och huden man lyckades se var täckta utav brännskador. 

   ”Mr. Bieber det är inte mening att du ska vara här inne, vi måste tyvärr be dig att gå ut” men jag lyssnade inte, jag kunde inte röra mig, inte slita blicken från vad som skulle föreställa min flickvän. 

   ”Ladda 300! Klar!” mannen stämplade två metallstycken till Pennys bröst och sköt till, hennes bröstkorg hoppade till men inget svar kom från hennes hjärta. 

   ”Ladda 350! Klar!” fortfarande inget svar. 

   ”Ladda 400! Klar!” inget svar, det eviga pipandet från maskinen som sa att det inte fanns någon puls i hennes kropp fortsatte fylla rummet. 

   ”Dödförklarad, 18:30”

kommentera. ♥ love u guys. 

PREVIOUS:     ”Åh, var inte arg babe” sa jag. ”du är bara extremt lättlurad eller så är jag en riktig skicklig skådespelerska, välj en” 

   ”Nej, du är taskig som gör sånt här mot mig” sa han och pekade på mig. ”jag kommer ju få hjärtproblem” han la handen över hjärtat och jag skrattade lågt åt honom. 

   ”Du kommer klara dig fin fint” sa jag och smekte honom över kinden innan jag gick fram till bordet för att städa upp resten utav mina grejer innan jag började tvätta penslarna.

   ”Dock ser det där äckligt äkta ut” jag flinade åt honom och vinkade med ögonbrynen.

   ”Vem vet vad jag gör härnäst” sa jag.

Torsdag, 22:a Augusti. 

”Det här är inte okej, jag vet inte om jag klarar det här. Den är ful, byggnaden är ful. Den ser inte ens inbjudande ut” gnällde jag innan jag kved till. Justin skrattade i telefonen. 

   ”Awh, babe. Det kommer lösa sig, se det positiva. Det är inte en heldag” uppmuntrande han, jag andades trött ut och gick uppgivet över parkeringsplatsen som redan hade börjat fyllas utav elever och bilar. 

   ”Jag borde ha klätt mig i min 'I Hate Everyone' skjorta” mumlade jag och fick ett skratt utav Justin igen, jag log snett vid ljudet. Hans skratt var så himla gulligt, speciellt när han envisades med gömma sitt leende bakom sin knytnäve. ”vad gör du?” frågade jag medan jag gick genom korridoren bort mot aulan. 

   ”Är på väg till arenan där vi övar” svarade han innan en gäsp slapp ur hans mun. 

   ”Är du lite trött?” frågade jag och plutade med underläppen. 

   ”Ja, du har ingen aning” jag skrattade och klev in i aulan, den var ungefär halvfull och jag tog en plats långt bak innan jag sjönk ner i sätet. Jag samtalade med Justin tills aulan var helt full och rektorn klivit upp på scenen, lågt sa jag hejdå till Justin innan jag pressade ner mobilen mellan mina korslagda lår. Jag lyssnade ointresserat på när rektorn höll sitt välkomnande tal som i stort sett ingen lyssnade på förutom kanske lärarna och de räknas inte. Plötsligt damp det ner någon bredvid mig, skrämt snurrade jag runt huvudet mot personen och såg att det var en tjej, hon flåsade andfått. Hennes kinder var röd rosiga och hennes blonda hår stod rufsigt runt hennes ansikte, hon såg ut att vara i min ålder. Hon kanske var en etta. 

    Hon måste känt mina blickar för hon sneglade på mig innan hon gav mig ett blygt leende. 

   ”Ledsen om jag skrämde dig, fick springa” ursäktade hon sig, jag log roat. 

   ”Ingen fara, kommer ihåg min första dag. Kom in fem minuter sent i rummet vilket gjorde att alla glodde på mig. Inte roligt” berättade jag och hon log. ”vilken årskurs ska du börja i?” 

   ”Tvåan” svarade hon. ”jag överfördes till den här skolan när vi flyttade hit” 

   ”Oh, är du nyinflyttad? Vart bodde du innan?” frågade jag nyfiket. Lite nytt folk till den lilla staden Stratford. Hon kastade en blick mot scenen innan hon såg på mig igen, jag såg inget igenkännande hos henne. Ingen hysteri över att hon visste att jag var Justins flickvän, vilket jag fann skönt och uppfriskande. 

   ”Jag bodde i Arizona men flyttade för att båda mina föräldrar fick bättre jobberbjudande” förklarade hon. Åh, jag också! Hade jag lust att utbrista men kom sedan på mig själv, det var ju inte alls anledning till varför vi hade till flyttat till Stratford. 

   ”Coolt” sa jag och nickade. ”oförskämt utav mig förresten, Penelope” jag sträckte fram handen mot henne, hon log och tog tag i den innan hon skakade. 

   ”Blair” svarade hon, jag log brett mot henne. 

Jag fortsatte dagen tillsammans med Blair och hon verkade riktigt trevlig, visade sig att hon skulle gå i min klass till och med. Vilket gladde mig, slapp var vara totalt ensam i alla fall. Hon hade tydligen en större syster på 22 och sedan en lillebror på 6 år och de bodde inte jätte långt ifrån där jag bodde. 

   ”That’s when we uncover, uncover” sjöng jag med till min iPod, frånvarande strök jag penseln över duken medan jag granskade vad jag gjort. Hittills var jag nöjd med ansiktet jag gjort, ganska fast benstruktur i ansiktet och stora röda läppar. 

   Under de följande 30 minuterna fortsatte jag fokusera på detaljer innan jag tog några steg tillbaka för att kunna se målning från håll, plötsligt knackade det på dörren.

   ”Kom in!” ropade jag utan att släppa målningen med blicken, ur ögonvrån såg jag hur dörren öppnades och vände då blicken mot personen. Till min glädje såg jag Chaz komma ingående i rummet med ett snett, vänligt leende på läpparna. 

   ”Halla” hälsade han innan han tycktes finna min position i rummet konstig tills han såg tavlan en bit framför mig. ”herregud, jag kommer inte över hur bra du är” mumlade han och ställde sig bredvid mig, jag fnittrade generat åt honom.

   ”Tack så mycket” svarade jag. ”men hur gick det på första dagen? Hur är college?” frågade jag nyfiket och la ifrån mig paletten med färg innan jag knöt upp mitt förklädde och hängde upp den på en utav mina krokar. 

   ”Grymt, jag tror verkligen jag kommer trivas” svarade han. ”dock måste jag ta det lite försiktigt på vänskapsfronten, vet inte riktigt vilka som genuint vill bli min vän eller bara ha en enkel inväg till Justin” jag nickade förstående, Chaz tillsammans med resten utav killarna hade som sagt börjat college och därmed inte bodde hemma längre. De både på sina campus som inte alls låg i närheten utav här hemma. Vilket fick mig att känna mig mer ensam än någonsin, ingen Chaz, ingen Justin, ingen Spencer, inga killar, ingen... Jesse. Ingen. Fort slog jag ifrån mig tankarna och riktade uppmärksamheten mot Chaz igen.

   ”Kan jag förstå, började en ny tjej i min klass idag. Blair heter hon, hon verkar hur mysig som helst. Antingen kan skenet bedra eller så har hon absolut inget intresse i Justin över huvud taget, vilket vore roligt. Eftersom ni alla har stuckit iväg och jag lixom står ensam kvar så vore det roligt med en vän” berättade jag och nu var det Chaz tur att nicka. 

   ”Du vet att jag kommer komma och hälsa på så ofta jag kan, dessutom så kommer ju Justin och hälsar på i September innan hans turné drar igång. Då kommer vi alla hem för att hälsa på” försäkrade han och drog in mig i en kram. Jag log och la armarna om honom. 

*

Lördag, 7:e September.

”Jag tror det här är första gången jag har varit ensam hemma på ett tag” sa Justin innan han lät blicken svepa över köket. Jag vände huvudet mot honom och log roat. Han höll på att laga lunch, alldeles ensam tydligen. 

   ”Men det måste väl vara skönt” sa jag och la mig på sidan i sängen. Han nickade medan han vickade på huvudet.

   ”Ja, det är ju tyst” svarade han och jag skrattade. Det knackade på dörren och jag satte mig upp, snart öppnades den och i dörröppningen stod Spencer, jag log brett och hoppade genast upp ur sängen. 

   ”Gud, vad jag har saknat dig” jag kramade henne hårdare för ett ögonblick innan jag släppte taget och vi gick och satte oss på sängen. 

   ”Åh, hej Justin” sa hon när hon fick syn på honom på skärmen. Han såg upp från sin telefon och log stor innan han hälsade tillbaka. 

   ”Men babe, jag måste tydligen dra. Har visst en intervju att ta hand om” sa han och viftade med telefon. Jag log roat. 

   ”Då mycket för lugn och ro” påpekade jag och han skrattade lågt.

   ”Du vet vad dem säger; go hard or go home” jag skrattade men nickade sedan instämmande, jag gav honom mina lycko önskningarna innan vi tog adjö och jag stängde ner datorn.

   ”Jag vet inte riktigt när jag kommer kunna smälta hur gulliga ni är med varandra, det är otroligt” sa Spencer bredvid mig, jag vände förvånat men roat blicken mot henne innan jag fnittrade generat. 

   ”Ehm... ja... jag vet inte riktigt hur jag ska hjälpa dig med det” hon skrattade och slog mig lekfullt på armen. 

Lördag, 21:a September.

Jag diggade med till takten till musiken som pumpades genom högtalaren till bilen. Chaz hade nonchalant sin handled hängandes på ratten medan han såg ut på vägen framför oss. Vi var på väg till flygplatsen för att vara där när Justin landade. Veckorna hade gått och jag hade kommit mycket närmre Blair, det gladde mig mycket att jag lyckades skaffa mig en vän som inte avskydde mig på grund av mitt utseende efter var desperat efter Justins uppmärksamhet. 

   Jag vände blicken mot klockan, 12:35 stod den på. Justins plan skulle landa om 20 minuter, uppspelt satt jag och hoppade med benen. Jag ville enbart spola fram tiden tills jag var i hans famn. 

   ”Exalterad?” frågade Chaz roat bredvid mig. Jag nickade ivrigt och han skrattade lågt innan han skakade på huvudet åt mig. Han vred sedan fram blicken innan något annat fångade hans blick på sidan utav vägen. 

   ”En kilometer där in i skogen blev min klasskompis mördad när jag var mindre” berättade han sedan, jag gapade förvånat åt honom.

   ”Är du seriös?” utbrast jag och han nickade sorgset. Jag lutade mig fram för att kunna stirra förbi honom in i skogen. 

   ”Det var jätte hemskt, Nelly McAdams hette hon” jag fortsatte stirra chockat mot skogen innan jag vände blicken mot vägen igen.

   ”Chaz! Se upp!” utbrast jag när jag såg den svarta katten i vårt bilfält precis framför oss, Chaz ryckte till kraftigt och bilen svajade till innan han svängde kraftigt åt sidan för att inte köra på katten. Jag höll mig krampaktigt i bilsätet medan jag bet mig i underläppen för att inte skrika högt. 

   ”Herre jävlar” utbrast Chaz när vi kört en stund i det nya körfältet och vi hade kommit över chocken. Jag andades ut och sjönk ihop i sätet. ”jävla katt” svor han sedan ilsket. Jag skrattade åt honom, en liten reaktion på chocken skulle jag gissa. Chaz flinade roat åt mig innan han instämde i skrattet. 

   ”Shit, det var nära. Vi kunde ju ha krockat” flämtade jag och Chaz skrattade hjärtligt bredvid mig. Sedan hände allt samtidigt, lastbilen i filen bredvid oss kom flygandes mot oss tillsammans med ett annat fordon. Jag skrek högt innan allt blev svart. 

PREVIOUS:   ”Tja... om Daniela fortsätter kommer jag vara så sexig att vi definitivt kommer bli arresterade” mumlade jag och såg upp från hans läppar och in i hans ögon. Justin flinade roat innan han plötsligt rynkade pannan. 

   ”Daniela?” frågade han. ”var det inte hon som-” 

   ”Förolämpade mina kläder och gjorde ett vad med mig som hon sedan förlorade? Ja, det är hon” fyllde jag i. Hans ögon smalnade en aning innan han la armarna runt min midja. 

   ”Då kan jag ju säga att jag är glad att du plötsligt blev väldigt sexig och gjorde mig sexuellt frustrerad” jag lät huvudet falla bakåt medan jag skrattade innan jag slog honom på överarmen. 

   ”Åh, håll käften” det busiga flinet låg ännu en gång över hans läppar.

”Vad gör du?” skrattade Justin, jag fnittrade lågt men fortsatte göra knäppa och fula miner in i kameran på hans iPhone. Han böjde ner så han kunde se vad jag gjorde då jag låg med mitt huvud i hans knä, han skrattade till igen när han såg vad jag gjorde. ”jag svär, halva min kamerarulle är enbart bilder på dig som du har tagit” sa han och lutade sig tillbaka mot sina händer igen. Jag skrattade. 

   ”Åh, erkänn. Du älskar dem!” utbrast jag. 

   ”It's not a miracle ya need, believe me. (Won't you believe me?)

   Yeah, I'm no angel, I'm just me,

    but I will love you endlessly.

   Wings aren't what you need, you need me. (You know you need me)”

   Justin skrattade igen. ”klart jag älskar dem, de är ju på dig” svarade han, jag log generat och återgick till kameran. Vinden fläktade mitt ansikte och det doftade gott utav de vita blommorna på ängen. Justin hade kommit förbi imorse och vi hade tillsammans gjort iordning matsäck innan vi cyklat till ett ställe som Justin tydligen åkt till när han var mindre tillsammans med sina vänner.

   Ängen var stor och fylld utav blommor, mitt i stod ett stort, kraftigt träd med ståtliga grenar som såg väldigt sitt vänliga ut. Vi hade slagit oss ner en bit från trädet och Bubble hade genast struttat iväg på en upptäcktsfärd men gick aldrig längre än att han inte kunde se oss. ”Endlessly” med The Cab fortsatte spela genom min iPods bärbara högtalare och jag nynnade lågt med till melodin. 

   Jag hade förälskat mig i låten efter att jag hört den på någon reklam, vilken reklam det var kommer jag inte ihåg idag men efter den reklamen var jag fast. Jag klickade över till videoläge innan jag började filma in mig själv. 

   ”Okej, så nu är du säkert ute på turné och saknar mig otroligt mycket-” 

   ”Men vad gör du nu då?” avbröt Justin och jag gav honom en snabb blick. 

   ”Spelar in ett jätte fin meddelande till dig som du kan titta på när du är på turné och som jag precis sa, saknar mig” förklarade jag och log stort mot honom. Jag vände mig sedan mot kameran igen och fortsatte min lilla monolog som bestod utav att jag i stort sett utav att jag förklarade för honom att att skulle bli bra, att jag älskade honom och annat som jag skojade till. 

   ”Sådär, nu har du något att titta på om du får tråkigt” sa jag nöjt när jag stängt av kameran, Justin flinade roat innan han böjde på ryggen innan han höjde på knäna så jag kom närmre hans ansikte innan våra läppar möttes. 

   ”Har jag någonsin sagt att jag älskar dig så otroligt mycket?” frågade han när han drog sig ifrån. Jag fnittrade lågt.

   ”Hm... jag tror att du kan ha nämnt det” svarade jag. Han flinade innan han kysste mig igen. Jag såg upp på honom, jag skulle sakna honom så otroligt mycket när han åkte iväg. Turnén skulle dra ut sig under 2 års tid, till och med mer hade jag hört. Även om han hade pauser och dylikt satt ändå klumpen i halsen och stenen i magen som jag inte kunde få bort. Han skulle vara borta flera månader i sträck innan han hade chans att hälsa på och det fanns inte ord som räckte till över hur mycket jag fruktade för den dagen jag skulle behöva stå där på flygplatsen och säga hejdå till honom. Och veta att jag inte skulle se honom på säkert 3 månader. 

   ”Hey, vad är det?” frågade Justin plötsligt och avbröt mitt dagdrömmande. Först då insåg jag att jag hade tårar i ögonen. Jag satte mig upp så jag kunde se honom i ögonen på samma nivå. 

   ”Ehm... jag kommer bara sakna dig så himla mycket när du åker iväg” mumlade jag och kände hur rösten nästan sprack. Justin fick genast en förstående och sorgsen blick innan han höjde handen och smekte min kind.

   ”Jag kommer sakna dig också. Men du vet att jag kommer flyga hit vartenda tillfälle jag kan och du kan definitivt hälsa på mig” sa han innan han lutade sig fram. ”kan du se världen med mig” ett leende ryckte i mina mungipor innan jag drog in ett andetag och flätade in mina fingrar i hans hår och kysste honom. Tillsammans la vi oss ner på filten, jag la mitt ena ben över hans höfter och lutade mig ifrån honom. Jag såg in i hans bruna ögon och så blev vi liggande, tittandes in i varandras ögon. Jag fann hans hand och flätade samman våra fingrar, plötsligt kom Bubble in klivandes mellan våra ansikten innan han la sig nere vid våra magar. Jag skrattade till och strök bort hundhåret från mitt ansikte. 

   ”Fint Bubble” sa jag och Bubble slickade sig om munnen. Justin skrattade. 

*

Jag satt och nynnande lågt med till låten från radion, huset stod tomt förutom min närvaro som satt i köket med matbordet belamrat med saker. Min vänster arm låg framför mig på bordet medan jag gjorde ett gigantiskt sår utav silikon och blod som jag mixat ihop. Om jag fick säga det själv så blev det ganska imponerande, jag hade i alla fall tagit det för ett riktigt sår. Men man vet ju aldrig, därför hade jag bjudit över killarna för att se om jag kunde lura dem. Jag flinade roat åt tanken. 

   Jag lutade mig tillbaka på stolen och vände och vred på armen för att studera mitt verk. Jag nickade gillande och började smått städa upp efter mig. Min historia skulle vara att jag hade varit ute och gått med Bubble och sedan hade en stor hund attackerat mig. Jag vet inte om det var en sådan trovärdig historia men förhoppningsvis skulle de vara för distraherade utav såret för att inte lägga så stor vikt vid det. Jag hörde hur det plingade till i hallen, fort grep jag tag i den lilla flaskan som innehöll ett medel som gjorde att mina ögon irriterades och började rinna, för att jag skulle få blodsprängda ögon och tårar för att göra det hela mer trovärdigt. 

   Med ett busigt leende gick jag ut i hallen och blinkade flertal gånger för att jag skulle vänja mig, jag förvred sedan ansiktet som man gör när man gråter innan jag låste upp dörren. 

   ”Tje-- VAD I HELA FRIDEN HAR HÄNT MED DIN ARM!?” utbrast Chaz förskräckt och stirrade på min arm, Justin och Ryan speglade Chaz förfärade ansiktsuttryck. Jag snyftade till. 

   ”Ja-Jag... vet inte... riktigt... vad som hände... m-men...” började jag. 

   ”Oh my God, Penny. Shit, vad har du gjort?” Justin vaknade till liv och var vid min sida på två sekunder. Jag höll armen intill mig för att han inte skulle röra den, jag snyftade till. 

   ”Det var en... hund... den k-kom från ingenstans” 

   ”Vi måste åka till sjukhuset, det där måste dem titta på” sa Justin febrilt medan hans ögon inte kunde slitas från min arm. ”det där skulle kunna bli infekterat” deras miner blev droppen, jag bröt ut i skratt och de alla stirrade genast frågande och som om jag hade tre huvuden istället för ett. 

   ”Så det ser äkta ut?” frågade jag och höll fram armen så alla kunde se den. 

   ”Va?” frågade Chaz dumt och jag himlade med ögonen men log vänligt mot dem. 

   ”Det är inte riktigt, såret. Jag har gjort det själv” svarade jag. 

   ”Har du skurit dig i armen!?” utbrast Ryan. 

   ”Nej! Lyssnar du inte, jag har gjort det. Alltså utav smink” förklarade jag ytterligare. 

   ”Oh my God, det här är andra gången du gör såhär mot mig och det är inte okej!” utbrast Justin bredvid mig innan han gick in i huset, jag skrattade till innan jag följde efter honom. Bakom mig kunde jag höra hur Ryan och Chaz följde efter innan ytterdörren stängdes. 

   ”Åh, var inte arg babe” sa jag. ”du är bara extremt lättlurad eller så är jag en riktig skicklig skådespelerska, välj en” 

   ”Nej, du är taskig som gör sånt här mot mig” sa han och pekade på mig. ”jag kommer ju få hjärtproblem” han la handen över hjärtat och jag skrattade lågt åt honom. 

   ”Du kommer klara dig fin fint” sa jag och smekte honom över kinden innan jag gick fram till bordet för att städa upp resten utav mina grejer innan jag började tvätta penslarna.

   ”Dock ser det där äckligt äkta ut” jag flinade åt honom och vinkade med ögonbrynen.

   ”Vem vet vad jag gör härnäst” sa jag.

hahahah... jahopp... så det här kapitlet... jag vet inte riktigt om jag är 100% nöjd. det känns ganska oinspirerat men jag vill lägga ut det i alla fall. jag har kämpat med det hela dagen... trots min rygg som jag tror kommer gå i två snart. gör så himla ont. har legat för mycket.. hehehehe.. men så är det när man är sjuk! JAG LÄMNAR INTE SÄNGEN! no waaaay. 

hahaha, men i alla fall. hoppas ni tyckte om det. lämna en kommentar! de betyder allt för mig! i nästa kapitel kommer det hända mer, jag lovar. =) liten cliffhanger... hehehehehehehe... hoppas det fick er nyfikna. 

KOMMENTERA LOVE! ♥

PREVIOUS:   Jag såg ner på mina tår innan jag vände upp den mot himlen, jag önskar att du kunde vara här Jesse. Att du kunde vara här och känna solen på ditt ansikte, vinden i håret och sanden mellan tårarna. Jag saknar dig, men jag är glad igen. Jag log och kisade mot solen, jag snurrade runt i sanden och började ta mig upp till handdukarna. Justin såg upp från där han satt och log, jag besvarade hans leende och kände mig alldeles pirrig i kroppen vid enbart synen utav honom. Han gjorde mig så otroligt glad att det ibland var helt galet. 

   Jag vred sedan på huvudet och såg fler personer kommandes från parkeringen, det jag fick syn på gjorde så jag ville både skrika och skratta åt. Gah... Fuck my life.

"Varför?" gnällde jag lågt och rynkade på näsan medan jag såg Daniela med sina trogna följeslagare gåendes mot sanden. Ivrigt och gällt fnittrandes sinsemellan. Jag suckade och Justin såg frågande upp på mig innan han följde min blick, dock blev han enbart ännu mer förvirrad då han inte visste att det var tjejen som trakasserat mig han såg på. 

   "Vem är det?" frågade han och kisade upp mot mig, jag vände blicken mot honom och log snett.

   "Ingen viktig" skyndade jag mig att säga och sträckte istället ut handen mot honom. "kom igen, gå med mig snälla"  ett leende spred sig över hans läppar innan han fattade tag om min hand och jag hjälpte honom upp på fötterna. Fort drog jag med honom mot vattnet för att skjuta upp hälsningen så länge jag kunde. Bubble kom springandes efter oss innan han sprang före oss ner mot vattnet. Justin skrattade lågt och la en arm runt mina axlar, jag vände på huvudet så jag kunde se upp på honom. 

   "Så hur känns det att få åka på turné snart?" frågade jag och log brett, även om jag på insidan var ganska nedstämd och förtvivlad eftersom det skulle betyda att det skulle ta tusen gånger längre tid innan jag fick se honom igen. 

   "Bra" svarade han enkelt. "det kommer bli grymt kul, jag har saknat det. Att få se alla fansen, uppträda, allt som en turné bjuder på. Vi kommer åka till några nya städer den här gången också" jag nickade. 

   "Som?" frågade jag nyfiket.

   "Stockholm bland annat" svarade han, jag nickade återigen imponerat. 

   "Coolt" kommenterade jag. ”och återigen, jag önskar jag vore du! För jag ska tillbaka till ännu ett år med stinkande lärare, irriterande klasskompisar som inte kan sluta viska bakom min rygg, äcklig skol mat. Dessutom kommer killarna börja i någon ny skola och jag blir ensam! Mitt liv officiellt suger” utbrast jag. Justin skrattade lågt i mitt öra, jag armbågade honom löst i sidan medan jag fick kämpa med att inte le. 

   ”Sluta” mumlade jag men fnissade till. 

   ”Jag kan inte låta bli eftersom du är så otroligt söt” svarade han och vred på sig så vi stod ansikte mot ansikte. Jag log generat upp på honom, han kupade mitt ansikte i sina händer innan han böjde sig ner. Jag slöt ögonen och ögonblick senare kände jag hans mjuka läppar mot mina, mina händer spelade upp över Justins mage och njöt utav att känna hans muskler under mina fingertoppar. Mina armar lindade sig runt hans nacke samtidigt som Justins händer smet ner till mina höfter, jag tiltade huvudet och snart mötte min tunga hans. Ett svagt stön lämnade Justins läppar vilket fick mig att trycka mig närmre. 

   ”Ey! Inget sex på stranden!” ropade någon plötsligt, förvirrat slet vi oss ifrån varandra innan jag fick syn på hela sällskapet med ögonen på oss. Generat gömde jag ansiktet i Justins bröst och kände hur han skrattade. Jag kikade upp och i ena hörnet utav gruppen såg jag tre hakor som föll samt tre par ögon som nästan ploppade ur sina hålor. Jag suckade. 

   ”Men vi tänkte gå vidare nu så kom igen!” ropade Chaz och vinkade till sig oss, vi nickade och Justin flätade samman våra fingrar innan han drog med mig upp till handdukarna. Ur ögonvrån såg jag hur Daniela började viska fanatiskt till Kristin och Mandy medan blickarna kastade mot oss var och varannan sekund. Jag böjde mig ner för att gripa tag i min handduk samt iPod innan jag stoppade ner det i min ryggsäck. Ståendes med ena benet i mina jeans och med det andra benet i luften fick jag en kraftigt knuff i höften och hade inget annat val än att falla ansikte först ner i sanden. Jag behövde inte ens se vem det varit som knuffat mig för i nästa sekund omgavs luften utav Danielas irriterande stämma. Bitter much? 

   ”Hej! Justin, right?” på alla fyra stod jag och himlade med ögonen över hennes falska tonfall. Jag morrade till och klev i det andra byxbenet innan jag drog upp dem över rumpan. Ilsket vände jag mig mot de tröttsamma trillingarna. Justin stod med smått uppspärrade ögon medan hans ögon flackade mellan de tre tjejerna framför honom, Daniela hade redan började kråma sig och fjäska. 

   ”Nej!” utbrast jag högt vilket fick Daniela att avbryta sig mitt i meningen innan hon förvånat vände huvudet mot mig. Genast gick jag runt dem och ställde mig framför Justin. ”singel killar är där borta så vänd på din märkes bikini klädda röv och traska bort ditt istället. Det här-” jag viftade med armarna framför Justin. ”-är upptaget!” med dem orden sagda grep jag tag om Justins hand och drog med honom runt dem, fram till min väska som jag snabbt snappade upp och började gå bort mot stigen som skulle leda oss till grillplatsen. Jag gick förbi Chaz som såg precis lika förvånad ut som alla andra, Ryan bredvid honom flinade dock roat på ett sätt som bara Ryan kunde flina. 

   Justin skrattade lågt bakom mig. ”hey babe, sakta ner lite” han ryckte till med sin arm så jag snurrade runt och ramlade in hans armar. 

   ”Måste säga att du är väldigt sexig när du blir alldeles överbeskyddande och arg” sa han med sina läppar så nära mina att hans ord gjorde mig inte ens irriterad. Jag bet mig i underläppen. 

   ”Tja... om Daniela fortsätter kommer jag vara så sexig att vi definitivt kommer bli arresterade” mumlade jag och såg upp från hans läppar och in i hans ögon. Justin flinade roat innan han plötsligt rynkade pannan. 

   ”Daniela?” frågade han. ”var det inte hon som-” 

   ”Förolämpade mina kläder och gjorde ett vad med mig som hon sedan förlorade? Ja, det är hon” fyllde jag i. Hans ögon smalnade en aning innan han la armarna runt min midja. 

   ”Då kan jag ju säga att jag är glad att du plötsligt blev väldigt sexig och gjorde mig sexuellt frustrerad” jag lät huvudet falla bakåt medan jag skrattade innan jag slog honom på överarmen. 

   ”Åh, håll käften” det busiga flinet låg ännu en gång över hans läppar.

okej, jag vet inte ens om jag tycker om det här kapitlet... det blev lite... konstigt o fram krysstat. har hållt på med det sedan jag kom hem o detta blev resultatet. jag tror inte jag kommer skriva om det, jag tänker nog bara låta det vara men... jag är fortfarande inte 100% nöjd. o återigen väääääääldigt kort... -.- suuuck på mig! 

det var en utav er som lyckades gissa rätt! Daniela var det som Penny såg och... heheheh... blev lite överbeskyddande över Justin. xP hiihihih, vad tyckte ni om det? 

vad tyckte ni överlag? bra/dåligt? KOMMENTERA! de betyder verkligen allt, jag är så otroligt tacksam över att ni alla läser.. det är helt galet! TACK! PUSS&KRAM. ♥

PREVIOUS:   ”... Jesse kommer vara saknad utav oss alla, han var en kämpe ut i det sista. Tills han fick gå sin egen väg...” prästen stod med sin Bibel i famnen och pratade inför församlingen, men hans röst lät avlägsen. Allt verkade avlägset. Detta hände inte. Det var bara min fantasi. Tills Jesses kista svagt ryckte till innan den började sänkas ner i marken, jag gav ifrån mig något slags kvävt gnäll och borrade in ansiktet i Justins bröst för att slippa se på det. Jag kände för att kräkas upp allt jag hade i magen, vilket inte var mycket men motstod att skämma ut mig själv och förstöra Jesses begravning. 

  ”Penny, så ja. Det kommer bli bra” mumlade Justin vid mitt öra medan hans hand smekte mig upp och ner över ryggen. Hur kunde han vara så säker? Och framför allt... när?

Torsdag, 1:a Augusti. 

Sakta drog jag fingrarna genom mitt hår, det var mjukt och varmt efter jag blåst det med fönen. Jag såg ner på topparna mellan mina fingertoppar, det blev faktiskt riktigt bra. 

   Jag vände blicken mot spegeln igen, mitt hår var nu mörklila hår som gradvis blev ljusare och ljusare tills topparna var alldeles blonda, jag log nöjt. Det kändes bra att något välbekant återvände till min vardag, jag behövde något som var välbekant. Med en glad suck hängde jag upp handduken på dörren innan jag gick bort till garderoben och satte handen på höften i en fundersam gest. 

   Vad ska man ha på sig? Tillslut stod jag färdigklädd i ett par slitna svarta jeans shorts tillsammans med en grå svart t-shirt som jag satt en vit korsett över. Bubbles tassar ekade mot golvet innan han kom inspringandes i rummet , jag log och sjönk ner på knä framför honom. 

   ”Hej killen!” jag rann mina fingrar genom hans päls och han följde mina händer i ett försök att slicka mina fingrar. Jag skrattade lågt innan jag reste på mig. 

En kvart senare hade jag packat min väska och var klar för avfärd, jag hade endast tagit ett steg utanför dörren och sedan återvänt in då jag insåg att det var på tok för varmt ute för att inte åka till stranden. Så med ryggsäcken packade utav matsäck, bikinin under kläderna och Bubble i koppel låste jag ytterdörren och klev ut i solen. 

   Stacey hade lyckats få ett jobb på en klädesbutik inne i centrumet, så för tillfället la hon all energi i det jobbet för att hon skulle få behålla det. Likadant var det med pappa. Men för mig gjorde det inget, efter hur jag behandlade dem förr förtjänade de distraktionen som jobben kom med. 

   ”Kan du sitta still i korgen nu?” frågade jag och såg menande Bubble som jag satt i korgen på min cykel och sedan knutit fast kopplet i styret. Han gnällde till och försökte slicka mina fingrar. Jag log och rullade ut cykeln på gatan, jag hummade svagt på min egen melodi medan jag cyklade längst gatan och bort mot stranden. Jag kisade även fast jag hade mina runda solglasögon på nästippen. 

   Stranden var folktom än så länge då klockan fortfarande var någorlunda tidigt på morgonen, jag satte ner stödet för cykeln innan jag fort fick ur Bubble ur korgen innan jag släppte ner honom i sanden. Genast trippade han nosande runt på stranden, jag låste och gick sedan efter hårbollen som nu nått vattnet. Jag drog fram min handduk innan jag satte mig ner på den, ställde ryggsäcken bredvid mig innan jag plockade fram min iPod plus hörlurar. Mobilen bredvid mig vibrerade till och jag tog nyfiket upp den.

   Från Justin:

   ”Hej baby, vad gör du? <3 Puss” 

   Jag log brett, Justin var på tillbaka i Stratford under en kort period efter att ha spenderat några veckor i LA, i full träning med sin nya turné. Efter det jag hört och han visat genom foton eller Skype verkade det som en grym show. 

   Till Justin: 

  ”Jag sitter på stranden, kom hit! Jag har saknat dig och behöver en kram. Puss <3” 

   Från Justin: 

   ”Vi ses om en stund, jag har saknat dig också och står gärna till tjänst. ;) Älskar dig” 

   Jag skickade honom ett enkelt svar innan jag vände blicken mot vattnet igen. Det var någorlunda vindstilla men ändå lyckades några hårslingor lyfta och vifta runt, jag reste på mig och drog av mig mina kläder innan jag vek ihop dem och la ner dem i ryggsäcken. Med tårna nedgrävda i sanden stod jag sedan precis där vattnet möter stranden, solen sken högt och stranden lös härligt blå. 

   Plötsligt slöt sig ett par armar runt min midja och jag hoppade högt utav överraskning, ett lågt pip slapp ur min mun och fick personen bakom mig att skratta. Ett leende spred sig då jag genast visste vem skrattet tillhörde. 

   ”Hej” mumlade Justin roat i mitt öra. ”du ser som vanligt alldeles för bra ut för mitt eget bästa” jag skrattade åt honom och vred mig i hans famn. Jag sneglade hastigt ner på mig själv, jag hade på mig den vita frans överdelen tillsammans med ett par roligt mönstrade bikinitrosor. 

   ”Oj då, det var ju inte bra. Hur ska vi lösa det då?” frågade jag och la huvudet försiktigt på sned medan jag såg upp i hans - enligt mig - alldeles för vackra ögon. 

   ”Jag kan nog komma på några olika förslag” sa han och log busigt. ”men vad sägs som att inte bli arresterade på grund av störning gentemot andra människor på stranden och du istället ger mig en kyss?” jag fnittrade lågt åt honom innan jag sträckte på kroppen så mina läppar smekte över hans. 

    ”Jag hade lätt kört på arrestering men om du bara vill ha en kyss, lugnt med mig” mumlade jag innan jag pressade läpparna mot hans. Jag slängde en arm runt hans nacke och tiltade mitt huvud försiktigt åt sidan samtidigt som jag kände hur hans händer lades på mina höfter. Jag nafsade i hans underläpp och fick ett svagt stön tillbaka utav honom, jag flinade och lutade mig tillbaka. 

   ”När vi kommer hem baby” försäkrade jag honom och klappade försiktigt på hans bröst, hans ögon smalnade och jag skrattade. ”gjorde jag du frustrerad?” frågade jag med bebisröst medan jag klappade honom på kinden, han plutade bedårande med underläppen och jag fnittrade. 

Vattnet sköljde över mina fötter och en svag bris fick fransarna på min överdel att flyga i vinden. Killarna tillsammans med några fler hade anslutit sig till gruppen, jag tror till och med det skulle komma ännu mer. En grillning var i alla fall planerad. 

   Jag såg ner på mina tår innan jag vände upp den mot himlen, jag önskar att du kunde vara här Jesse. Att du kunde vara här och känna solen på ditt ansikte, vinden i håret och sanden mellan tårarna. Jag saknar dig, men jag är glad igen. Jag log och kisade mot solen, jag snurrade runt i sanden och började ta mig upp till handdukarna. Justin såg upp från där han satt och log, jag besvarade hans leende och kände mig alldeles pirrig i kroppen vid enbart synen utav honom. Han gjorde mig så otroligt glad att det ibland var helt galet. 

   Jag vred sedan på huvudet och såg fler personer kommandes från parkeringen, det jag fick syn på gjorde så jag ville både skrika och skratta åt. Gah... Fuck my life.

okej, så jag vet att jag typ, kinda, sorta skrev att det skulle komma upp igår men jag o min kompis gick ut o åkte moppe halv 10 igårkväll o sedan när vi kom hem somnade vi typ. heheheheheeh, JAPP jag ä trött på fredagar! 

ni har ingen aning... men här det i alla fall. dock är det bara Part 1 eftersom detta är det enda jag lyckats skriva o jag ska ha en liten filmkväll med la familia nu så jag ska lägga ifrån mig datorn. 

hoppas ni tyckte om det, det är ett litet "må-bra" kapitel. vem tror ni hon ser?? =) KOMMENTERA! DE BETYDER ALLT! PUSS&KRAM. ♥

  ”Nej, det kan jag inte. Men jag stannar så länge jag finner det nödvändigt. Jag tänker inte lämna dig ensam i allt det här, jag stannar så länge du behöver mig” svarade jag och tänkte tillbaka på telefonsamtalet jag haft med Scooter. Han var stressad och inte fullt lika förstående som jag hade hoppats, men samtidigt förstod jag honom. Jag hade en massa personer som förväntade sig en hel del från mig, som då blev besvikna när det sedan inte blev av eller sköts upp. Men detta gick före i detta läge, Penny behövde mig mer. 

  ”Jag kommer alltid behöva dig” mumlade hon.

Onsdag, 17:e Juli. 

Jag spände åt slipsen runt min hals innan jag såg på mig själv genom spegeln, jag hade en simpel kostym - svart kavaj och byxa, vit skjorta och slips. Ett sorgset uttryck låg över mitt ansikte, detta kommer bli en lång dag. Jag kände för att lägga mig under täcket och aldrig återvände till verkligheten, dock samlade jag mig fort, jag kunde inte vara den svaga idag. Penny behöver mer stöd än någonsin idag. Med en sista blick i spegeln öppnade jag sovrumsdörren och tog mig ner till undervåningen. Alla var redan samlade; mormor och morfar, mamma samt pappa med Jaxon och Jazmyn. 

  Alla var klädda i fin kläder, dock mörka. Mamma fick syn på mig och reste sig från stolen, ett sorgset men vänligt leende låg över hennes läppar. 

  ”Vad stilig du blev” sa hon lågt och rättade till osynliga fel i min krage. Jag log tunt. 

  ”Tackar, är vi redo att åka?” hon nickade. 

  Solen sken högt på himlen och svagt kvittrande hördes från träden. En svag bris grep tag i mina kläder och fläktade mitt ansikte. Vi fick åka i två separata bilar - kvinnorna plus morfar i den ena medan jag tillsammans med pappa och de små i den andra. Bilturen var tyst, Jaxon och Jazmyn förstod att det inte var läge så de höll ner sina spralliga sidor och istället satt lydigt i sina säten. 

  Jag fiskade upp min telefon och väckte den, skärmsläckaren var en bild på mig och Penny. Den var tagen från när hon bott hos mig, hon hade snott till sig min telefon och börjat fota allt möjligt. Oss, mig, sig själv, Bubble, en fin liten samling blev det tillslut. 

  Bilen stannade och jag såg upp från skärmen som för länge sedan slocknat, kyrkogården bredde ut sig framför oss, gravstenar som var snyggt uppradade i gräset, människor i mörka kläder och sörjande figurer. Jag klev ur och hjälpte Jazmyn ner på marken innan hennes hand omslöt tre utav mina fingrar. Jag log snett ner mot henne innan vi gick mot församlingen, jag skymtade Chaz och gav Jazmyn till pappa innan jag satte av mot dem. Han hade sin arm runt Ana och pratade med killarna. Bredvid såg jag Spencer och hennes bror Hector, Spencer såg plötsligt upp och mötte min blick. 

  ”Åh, tack gode Gud att du inte är sen” andades hon och resten vände sig mot mig, jag rynkade frågande på pannan. Varför skulle jag var sen? 

  ”Penny vägrar komma ut ur bilen” förklarade Nolan och nickade bort mot en stor, svart bil. Jag lutade mig svagt åt sidan för att kunna se på den innan jag suckade svagt. 

  ”Jag kommer snart” sa jag till dem och gick sedan med händerna i fickorna till bilens ena dörr, jag kände på handtaget och till min lättnad öppnade den sig. Jag kikade in och såg Penny sittandes med händerna hårt hopknutna i knät och huvudet nedböjt, hennes axlar skakade svagt vilket jag genast förstod betydde att hon grät tyst. 

  ”Penny” sa jag för att fånga hennes uppmärksamhet, genast såg hon upp och hennes vackra ögon mötte mina. Hon hade inte en skymt till smink i ansiktet, det var bart men åh så vackert. Tårarna steg i hennes ögon och hon knep ihop munnen men hennes haka lyckades ändå darra. 

  ”Jag vill inte gå ut dit, jag vill inte...” började hon men kom av sig då hon snyftade högt. 

  ”Hey, Penny det kommer ordna sig” försäkrade jag och sträckte mig efter hennes ena hand, hon grep fort tag i den och kramade hårt. Lugnande smekte jag med tummen över hennes handrygg. 

  ”Se det som det adjö du aldrig fick ta, visa honom att du klarar dig och lever för honom. Vi kommer alla vara där för dig, glöm inte det” hon snyftade till innan hon höjde handen och torkade sig om kinderna. 

  ”Jag är så trött på att gråta, jag är trött på att känna såhär” mumlade hon. Jag såg medlidande på henne, jag kunde inte förstå eller ens tänka mig vad hon gick genom men jag försökte. 

  ”Alla går genom det här Penny, det är bara ett bevis på att han betydde något för dig. Han var din bror. Men jag lovar, det kommer gå över. Du kommer inte alltid känna såhär” återigen svepte jag med tummen över hennes handrygg och jag kände hur hon kramade den hårdare. 

  ”Okej” mumlade hon sedan med ansträngd stämma. Jag nickade uppmuntrande och hon började skjuta sig mot min bildörr, först nu tänkte jag på vad hon var klädd i. Hon hade en ljusgrön klänning i fladdrigt tyg som hängde i lager nerför hennes kropp, ärmarna var mer genomskinliga. På fötterna hade hon ett par blommiga, öppna Jeffrey Campbells och hennes hår var endast borstat då hon hade naturliga lockar. Hon stod ut från resten utav människorna på kyrkogården, men det var precis som de skulle vara. Penny var unik, hon är inte som alla andra. 

  ”Du ser väldigt vacker ut” viskade jag till henne när hon stod på marken bredvid mig, hon såg upp på mig och log snett. 

  ”Tack, det var Jesses favoritfärg” svarade hon, jag log mjukt mot henne medan jag smekte hennes ena kind. Hennes ögon var fortfarande röda efter alla tårar och jag antog att de inte skulle lugna ner sig under de närmaste timmarna. 

  ”Är du redo för att träffa dina vänner? De var väldigt oroliga för dig” sa jag och granskade henne medan mina ögon pendlade mellan hennes båda. Hon bet sig försiktigt i underläppen innan hon nickade svagt. Jag gav henne ännu ett leende innan jag flätade samman våra fingrar och drog henne intill mig innan vi gick över grusplanen bort till gräsets början där de stod tålmodiga i väntan på oss. 

  ”Penny” sa Spencer försiktigt men glatt när vi nådde dem och spred sina armar för att ge henne en kram, genast såg jag hur saknaden spred sig i Pennys ögon och snart hade hon armarna hårt lindade runt sin bästa vän. Jag vände mig mot killarna och fick ett höjt ögonbryn utav Chaz som för att fråga om allt gick bra. Jag nickade. 

Penelopes Perspektiv. 

Ceremonin var hur vacker som helst, inte för att jag såg mycket då tårarna rann konstant. Men musiken fick gåshud att spridas över min hud och blommorna strålande i sina vackra kreationer. Jesses kisa var alldeles vit och glansig, en stor blomkrans låg på den och var fylld med vita och ljusgröna blommor som matchade klänningen jag bar. Normalt sett brukar man ha svart på begravningar men på något sätt kändes det inte rätt. Istället bar jag Jesses favoritfärg. 

  Justin hade sin arm runt min midja från början till slut, vinden rasslade i träden runt om oss och lät mig andas i den friska luften. Var det galet utav mig att vilja gå vidare? Att vilja må bra igen? När allt jag borde göra är att sörja? Men hur länge...? Jag är trött. Jag sover inte, jag pratar inte (förutom till vissa tilltalsfrågor), jag äter inte, jag bara är där. Jag mår inte bra. Jag vill gå vidare, jag vill kunna le när jag tänker på Jesse. Inte gråta. Men som Justin sa, allt tar sin tid. Det kommer gå över. 

  ”... Jesse kommer vara saknad utav oss alla, han var en kämpe ut i det sista. Tills han fick gå sin egen väg...” prästen stod med sin Bibel i famnen och pratade inför församlingen, men hans röst lät avlägsen. Allt verkade avlägset. Detta hände inte. Det var bara min fantasi. Tills Jesses kista svagt ryckte till innan den började sänkas ner i marken, jag gav ifrån mig något slags kvävt gnäll och borrade in ansiktet i Justins bröst för att slippa se på det. Jag kände för att kräkas upp allt jag hade i magen, vilket inte var mycket men motstod att skämma ut mig själv och förstöra Jesses begravning. 

  ”Penny, så ja. Det kommer bli bra” mumlade Justin vid mitt öra medan hans hand smekte mig upp och ner över ryggen. Hur kunde han vara så säker? Och framför allt... när?

jag vet inte om jag blev 100% nöjd med det här kapitlet... blev ganska... framkrysstat. o kort. men se det lite som en mellankapitel.. eftersom här efter ska det bli något gladare i novellen. =) har varit så tungt på sistonde. så se fram emot det. men nu vill jag veta vad ni tyckte om det här!? 

lämna en kommentar! de betyder allt! =D vet att det har varit lite knas med uppdateringen men jag hade som sagt skola att ta hand om ... -.- önskar att jag inte hade det. samt sömn. så jag försöker så gott jag kan! blir då så himla glad för att jag ser att ni stannar, jag ser hur alla kikar in varje dag i alla fall. det uppskattas sjuuuukt mycket! TACK! PUSS&KRAM. 

O EN SNABB SHOUTOUT TILL MADDE SOM DRIVER http://storiesboutjusten.blogg.se

HON HAR INTE SKRIVIT LÄNGE MEN HENNES NOVELL ÄR REDAN GRYM, GÅ IN DÄR O LÄS OM NI VILL LÄSA EN BRA NOVELL! LÄS, LÄS, LÄS O KOMMENTERA! ♥ GÖR DET NU!