"we wear the same shirts as our fathers"

hej! ledsen att jag inte la ut ett kapitel som jag skrev men jag har haft väldiga problem med mina öron under de senaste dagarna... det börjar bli bättre men har försökt att vila öronen. håller på att bli galen, på riktigt. aldrig är det tyst i huvudet. 
 
men jag sitter o skriver på kapitel 80 just nu, går lite trögt men det går. XP så håll utskik mina vänner! PUSS&KRAM. ♥

"no one's perfect"

halloj godingar! hoppas ni alla hade en super mysig midsommar, jag hade det i alla fall! =D
 
är otroligt tacksam och glad att läsa alla kommenterar som ramlat in för kapitlet, är väldigt förvånad då jag har tappat över hälften av mina läsare när jag bestämde mig för att ta en bloggpaus. så jag är otroligt tacksam för er som hade tålamod o väntade på att jag skulle komma tillbaka! tack så mycket, det finns inga ord. 
 
tänkte sätta mig ner ikväll o skriva på nästa kapitel, förhoppningsvis kan det komma upp imorgon. så håll utskik!
 
PUSS&KRAM. ♥
 

79 - School Shooting

PREVIOUS:   ”Ja, jag är rädd att Mr. Bieber redan lämnat byggnaden” svarade hon med ett leende som sakta föll vid mitt säkert bedrövade ansiktsuttryck. 

   ”Vet du vart han skulle? När han kommer tillbaka?” frustrerat drog jag handen genom håret. 

   ”Atlanta Ms. Madison och endast ett par dagar. Han är tillbaka på måndag” jag nickade och vände sedan huvudet mot ytterdörrarna innan jag släppte ut ett skälvande andetag. Återigen nickade jag medan jag backade bakåt ett steg vilket fick min arm att falla från disken. ”mår ni bra, Ms. Madison?” frågade Linda oroligt och började resa sig från sin stol.

   ”Nej, jag... det är ingen fara, jag mår fint” svarade jag fort och viftade med händerna. Jag mådde inte alls fint.

 


 

Fredag, 25:e Oktober. 

För hundrande gången satt jag med telefonen i handen och endast stirrade på Justins nummer, tummen svävande över skärmen. Jag svalde klumpen i halsen, eller snarare försökte, och drog en svettig hand genom håret. Runt tjugofyra timmar hade nu passerat sedan Justin åkt och jag höll på att slita av håret från mitt huvud. Hur kunde jag göra såhär mot honom? Efter all denna tid tillsammans, efter allt han gjort för mig, efter allt han har gått genom tillsammans med mig. 

   Tyler hade jag fortsatt ignorera, samma sak med Selena. Jag ville aldrig se någon av dem igen. Bara Justin. Återigen såg jag ner på skärmen och önskade att jag vågade klicka på hans nummer, vågade möta hans ilska, vågade fixa allt jag förstört. 

   ”Ariel, kom igen! Vi börjar nu” ropade Avan genom korridoren, genast såg jag upp från min mobil och blickade efter honom. Jag nickade smått och prövade på mig ett leende men måste gjort halvdant för Avan gav mig ett medlidande blick. En suck lämnade min mun innan jag vände huvudet tillbaka mot telefonen innan jag snabbt låste den och reste mig från golvet jag suttit på. Långsamt gick jag mot klassrumsdörren medan jag stoppade ner telefonen tillbaks i väskan. 

   ”Det kommer lösa sig Ariel. Han älskar dig alldeles för mycket, tro mig” Avans ord fick en gnista hopp att tändas inom mig och fick mina mungipor att försiktigt ryckas, jag vilade mitt huvud mot hans axel och han slängde sin arm runt mina axlar. 

   Vi tog våra rätta platser i klassrummet och jag fick kväva en gäsp, jag hade inte fått många timmars sömn under natten och det började nu kännas. Klassrummet fylldes mer och mer tills endast läraren saknades, Mrs. Hughman, som lärade oss i historia. Väldigt tråkigt ämne måste jag bara få tillägga. Uttråkat satt jag och hamrade med pennan mot blocket jag hade framför mig tills jag skrämt hoppade till när dörren slog upp. 

   In stapplade en till synes väldigt ung man in, hans blonda hår låg bakåtslickat på hans huvud och de blåa ögonen gömdes bakom ett par glasögon. En aning klumpigt släppte han ner en bunt papper på katetern längst fram innan han med ett nervöst leende vände sig om, snabbt rättade han till glasögonen för att sedan glatt slå ihop handflatorna. 

   ”Ledsen att jag är lite sen. Stor skola. Ehm, i alla fall... Mitt namn är Michael Grant och jag är vikare för Mrs. Hughman nu i en vecka, kanske mer, framöver. Så... hej på er!” ett lågt mummel bemötte honom men detta verkade inte dra ner på hans entusiasm. ”så om jag har rätt så började ni på drottning Elisabeth’s släktträd bara alldeles nyss? Har jag rätt?” återigen ljöd lågt instämmande mummel genom klassrummet och jag fick kväva impulsen att himla med ögonen innan jag sjönk ner något i min stol och väntade på att lektionen skulle ta slut. 

 

”Fy, det där var segt” gäspade Avan när vi kom ut i korridoren, historia lektionen var äntligen över och jag längtade minst sagt inte till nästa. Speciellt inte med den nya vikarien, han hade energi men han gav mig konstiga vibbar. Något med honom stämde inte. Aldrig att man kunde geniunt vara så intresserad i sitt egna ämne. Nej... 

   En vibration från min väska fick mig att hoppa högt innan jag genast grävde i väskan efter telefonen. Justin!? Men till min besvikelse stod det inte hans namn på min skärm utan Taras, för ett ögonblick knep jag endast ihop ögonen och önskade att jag inte behövde svara. Dock visste jag att jag aldrig skulle höra slutet om jag inte gjorde det. Med en suck klickade jag på den gröna luren innan jag förde mobilen mot örat. 

   ”Ariel Madison” 

 

***

 

Imorgon. Imorgon kommer han tillbaka. Dessvärre visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag saknade honom så otroligt mycket men samtidigt visste jag inte om jag var beredd ännu, aldrig hade jag stått inför ett sådant här problem förut. Jag hade aldrig haft chansen förr, Tara hade aldrig lärt mig något om ett så otroligt vanligt problem som detta. 

   Hur skulle jag hantera det första mötet? Skulle jag springa ett ’jag-är-så-himla-ledsen-jag-älskar-dig’ ursäkt på honom direkt eller låta honom vara? Eller skulle jag låta honom vara, låta honom komma till mig?

   Frustrerat andades jag ut och vek runt hörnet där jag såg klassrumsdörren längre bort. Söndag och jag behövde ändå befinna mig i ett klassrum för något pluggsnack med den nye vikarien... vad var hans namn? Michael... Green? Nej, Grant. Michael Grant. 

   Handtagets kalla yta mötte min handflata innan jag grep tag i det och tryckte ner. En svag melodi mötte mina öron medan jag klev över tröskeln och in i klassrummet. Mr. Grant satt vid sin kateter med kroppen böjd över en hög med papper, hans MacBook ståendes bredvid och var ljudkällan till musiken. 

   Jag harklade mig och knackade på dörrkarmen när han inte tycktes märka av min närvaro, genast flög han upp i sittande ställning och såg frågande på mig för ett ögonblick innan han sken upp i ett leende. 

   ”Ms. Madison! Bra att du är här” jag nickade medan jag gick inåt i klassrummet och fram till stolen som stod mittemot honom på andra sidan katetern. 

   ”Så vad är det du behövde prata med mig om?” frågade jag och la ena benet över det andra. Mr. Grant började genast strula runt bland papprena innan han verkade hitta det han sökte. 

   ”Jo, jag tänkte bara prata med dig om din senaste historie uppgift. Strålande, dock vad du-” innan hann avsluta sin mening ljöd brandalarmet genom rummet och fick mig att hoppa högt i stolen. Skrämt grep jag tag i stolstöden och endast frös för några sekunder innan jag faktiskt insåg vad ljudet betydde. Fort flög jag upp ur stolen.

   ”Ms. Madison snälla sätt er ner igen” hörde jag Mr. Grant säga bakom mig. 

   ”Men hör du inte? Det är brandalarmet och det har inte varnat oss om något test” sa jag högt över det skrällande ljudet. 

   ”Ms. Madison, sätt er ner!” 

   ”Nej, vi måste-” jag var bara någon meter från dörren innan han återigen skrek åt mig. Den här gången med ord som stannade mina steg.

   ”Fucking sätt dig ner innan jag binder fast dig i stolen!” med skrämda, uppspärrande ögonen snurrande jag försiktigt runt och tappade andan när jag såg ändan på ett svart munstycke som tillhörde inget mindre än en pistol. En pistol som nu var riktad rakt mot mitt ansikte. 

   ”Sätt dig ner. Jag tänker inte be dig en gång till” kylan kom som i vågor från Mr. Grant som hade ett nästan mordiskt uttryck i ansiktet. Nu även panikslagen försökte jag svälja bort skriket som hotade att slita sig från min mun medan jag gick tillbaka mot stolen igen. ”se det var väl inte så svårt?” 

 

 

Justins Perspektiv. 

”Är du glad att få åka tillbaka?” frågade Scooter som satt snett mittemot mig på flygplanet som nu var halvvägs över Amerika. Var jag glad att få återvända? Hm... blandade känslor. Jag hade inte hört ett pip från Ariel sedan jag stormat från hennes rum och jag vet inte hur det var meningen att jag skulle tolka det. Ville hon inte fixa något över huvud taget? Eller var det här slutet? Ville hon inte ens försöka övertyga mig om att ‘det inte var som det såg ut’? 

   En dag tidigare än beräknat fick jag åka tillbaka eftersom det hela gick fortare än tänkt och här satt jag nu men skräckblandad förtjusning. Jag ville se henne igen men inte den tjejen jag träffade för bara några dagar sedan utan den tjejen jag kunde förvänta mig för några veckor sedan. 

   Dessa dagar bort från allt har gett mig både utrymme och tid att tänka över allt och jag har kommit fram till ett och annat. Hela denna tid har jag bett Ariel att lita på mig, att lita på att jag talar sanning när jag säger att jag inte varit otrogen mot henne. Hur kan jag inte annat än att lita på henne när hon säger samma sak? Jag ville inte bli en hycklare. 

   ”Jo, det ska bli skönt” svarade jag Scooter. En sak som var säkert var att jag skulle ha ett riktigt snack med Tyler när jag var tillbaka. Antingen med munnen eller knytnäven, jag hade inte bestämt mig ännu. 

   Med en suck gjorde jag mig bekvämare i sätet innan jag satte in hörlurarna i öronen i ett hopp om att jag kunde sova bort de restrerande timmarna vi hade kvar tills vi landade i Los Angeles. 

 

Bilen seglade fort och lätt över bron som skärmade av skolan från resten av världen och ibland ville jag inget annat än att kyssa bron av tacksamhet för privatlivet man får på grund av den. Jag lät blicken löpa över vattnet nedanför innan den lyftes och såg på himlen. Dock flög den framåt när bilen plötsligt saktade in lite för häftigt än vanligt och till min förbryllelse stod det hopper av människor på skolans framsida. Vad i...?

   ”Tyvärr verkar det inte som att jag kommer närmre, sir”meddelade chauffören med ett beklagande leende. Jag la en hand på hans axel medan jag gav honom ett eget glatt leende. 

   ”Ingen fara, stanna här så ska vi se vad det är som pågår” svarade jag innan jag tillsammans med Poobear och Lil Za klev ur bilen. Ju närmre vi kom ju mer insåg jag att det faktiskt verkade som att hela skolan var samlad på gården framför. Vad gjorde alla här ute? 

   Förvirrat gick jag runt och försökte se ett bekant huvud, försökte se om jag kunde se den röda hjässan jag längtat efter att få se. 

   ”Justin!” ekade plötsligt genom luften, genast kastade jag runt huvud i jakt efter rösten. Tillslut fick jag syn på en viftande hand och tillhörande kropp, Victoria stod höjd upp på sina tår i ett till synes desperat försök att fånga min uppmärksamhet. Med lätt rynkad pannan sick sackade jag mig genom massan av människor och ju närmre jag kom destomer kunde jag se tårarna som rann längst hennes kinder. Rynkorna i pannan djupnade och oroligt sträckte jag mig efter henne. 

   ”Hej, vad är det som pågår? Varför gråter du? Vad har hänt?” innan jag hann stoppa mig själv sprutade frågorna ur min mun. 

   ”B-Brandalarmet gick igång och... och...” hon snyftade till. 

   ”Och?” ekade jag och klämde hennes armar. 

   ”Och Ariel är den enda som saknas” fyllde hon i och slog handen för munnen när nya snyftningar kom ur hennes mun. För ett ögonblick stannade allt till och jag kunde inte andas, tänka, fungera ordentligt. Tills jag lyckades rycka mig tillbaka till verkligheten. 

   ”Victoria, har de försäkrat er om att det faktiskt brinner?” frågade jag skarpt medan jag försökte att inte låta paniken ta över. Hon endast skakade på huvudet. Genast lämnade jag henne bakom mig medan jag nu trängde mig genom folkhavet mot en av lärarna. 

   ”Brinner det i byggnaden?” frågade jag så fort jag kom fram och bemöttes av Mr. Peterson’s oroliga ansikte. 

   ”Åh, Mr. Bieber ni är tillbaka” svarade han. ”för tillfället vet vi inte ännu. Vi väntar på att brandmännen ska komma hit för att kolla genom byggnaden” 

   ”Om hur länge är de här?” fräste jag ur mig, skulle de verkligen bara stå här medan Ariel möjligtvis brann inne. Genast fick jag skjuta bort bilderna som ploppade upp i mitt huvud då illamåendet skjöld genom mig. 

   ”Några få minuter” jag drog in ett andetag i lungorna innan jag andades ut. 

   ”Och ni tänker bara stå här när ni vet att Ariel fortfarande är där inne?” den här frågan kunde han inte svara på. Han endast öppnade och stängde munnen och när han skulle öppna munnen för tredje gången hann han inte för än något som fick hela hoppen av människor att kasta sig ner på marken samtidigt som skrik ekade över platsen. Pistolskott. Två stycken. 

   Likt i slow motion såg jag upp mot skolan medan jag tog bort händerna från ansiktet. De hade kommit inifrån. Inomhus. Inomhus där Ariel är. Vilket betydde att hon inte var ensam. Innan någon annan hann röra en muskel var jag uppe på benen och sprang mot ingången. 

   ”Mr. Bieber! Stanna, ni måste vänta på-” resten hann jag inte höra då jag knuffade upp entrédörrarna och kom in i den nu kalla entréhallen. Det ekade tomt förutom smällen som dörrarna orsakade när de slog igen bakom mig. För ett ögonblick stod jag helt stilla i ett försök att lyssna efter ljud med det enda jag kunde höra var mitt eget hamrande hjärtslag. 

   Plötsligt ljöd ännu ett pistolskott genom luften och jag sprang inåt i skolan. Jag behövde hitta Ariel.

 


 

wow... lite mer än en månad sedan sist. tiden har gått fortare än trott i alla fall. det är sommarlov! gawd, vad det är skönt att kunna säga det. =D

så tillbaka är jag med ett nytt kapitel, ett kapitel jag verkligen hoppas att ni tyckte om. lite nya grejer är på språng. who is this Michael Grant? o vad håller han på med? 

hur tror ni det kommer gå nu i skolan? pistolskott o grejer? shiiiiiitt... 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! JAG VET ATT JAG HAR VARIT BORTA LÄNGE NU MEN DET FINNS INGEN ANNAN MOTIVATION STOR NOG LIKT KOMMENTERNA MAN FÅR AV SINA LÄSARE. de betyder på riktigt allt. så var snälla o lämna en åsikt av vad ni tyckte. PUSS&KRAM. ♥

 

min fråga: någon av er som var på One Direction igår? kanske ikväll? 

mitt svar: jag var där igår. fick ett jobb via en kompis att dela ut flyers för att sedan gratis kunna gå på konserten. har aldrig hört på maken. så där stod jag i golden circle o inte betalat en spänn. lyx på hög nivå. o grabbarna var riktigt bra faktiskt, tycker om deras musik men skulle inte betala massa pengar för att se dem. DOCK NÅGRA SOM VAR SKULLE BETALA PENGAR FÖR ATT SE ÄR 5SOS, SOM VAR FÖRBAND. shaaat, vad bra dem var. det var ett rent nöje att se. hahahahah. 


"we put the world away"

shiiiiiiiit... it's been a while! hur mår ni alla? ni som är kvar. XP är faktiskt förvånad över hur många det är... så TACK TILL ER ALLA! 
 
jahopp, nu är sommarlovet här då o bloggpausens ände har kommit. jag har skrivit lite mer än en sida på det nya kapitlet vilket inte är speciellt imponerande. dock ska jag försöka se till att komma igång igen. jag kommer vara lite upptagen de två närmaste dagarna men idag är jag ledig. ska se om jag kan skriva lite ikväll. vem vet kanske till o med lägga ut ett! 
 
återigen tack till er alla som fortfarande hängt kvar trots den horribla uppdateringen + bloggpausen! TACK TACK TACK! hoppas att jag kan skriva bättre nu o att motivationen är tillbaka. dock är novellen fortfarande vid detta något deprimerande stadiet o som jag skrivit förr så sätter jag mig in i novellerna att det tillslut blir jag som känner vad de gör. knäppt jag vet... but that's life I guess! 
 
puss&kram. håll utskik! ♥