PREVIOUS:    ”Då var vi framme” jag rycktes ur mina tankar och såg upp, mycket riktigt var vi framme hemma hos mig. Jag vände mig mot Justin och log. ”du är väldigt stark Justin och för det beundrar jag dig. Allt hat du måste få varje dag, jag hade med största sannolikhet brutit ihop” han log snett och ryckte på axlarna.

   ”Men vi ses och godnatt” jag gav honom en kram och gick sedan mot ytterdörren, jag vände mig om innan jag klev in för att se hur han backat några steg och vinkade när han mötte min blick. Jag vinkade tillbaka och stängde dörren efter mig.

Lördag, 24:e November. 

Jag skuttade glatt fram på vägen med ryggsäcken hängde över ryggen och hörsnäckorna insatta i öronen. 'Chasing The Sun' med The Wanted flödade in i mina öron och fick mig att lätt gunga fram med mina steg och nynna. The Wanted - mitt favorit band, jag och Spencer har varit fans sedan första dagen. 

   ”And now it feels so amazing” sjöng jag med, en hög tuta ljöd plötsligt genom luften och jag hoppade skrämt till och lyckades på något vis falla ner i en stor snöhög. Mitt hjärta hamrade högt i min bröstkorg och mina andetag var hackiga. Jag ryckte ur hörsnäckorna ur mina öron innan jag sökte med blicken efter bilen. 

   ”Förlåt, men du svarade inte när vi ropade” Justin sträckte fram handen mot mig och jag såg förvirrat upp på honom, han hade ett roat leende över läpparna. Vart kom han ifrån? Sedan såg jag bilen, där i satt en flinande Chaz tillsammans med Ryan och Nolan. 

   ”Inte roligt” muttrade jag medan Justin hjälpte mig upp ur snöhögen och jag borstade bort snön från min rumpa. Jag följde sedan efter honom och ställde mig vid det öppna fönstret. ”vad gör ni?” frågade jag nyfiket. 

   ”Inte mycket faktiskt, letar efter något att göra” svarade Chaz som satt framför ratten. ”själv då? Är du på väg någonstans eller?” 

   ”Ska åka och hälsa på Spencer i Winnipeg” svarade jag med ett stort leende. ”ni får gärna följa med om ni inte finner något roligare att göra” la jag artigt till, att ha med dem på den en och en halvtimme långa tågturen skulle göra det hela mycket roligare än att sitta alldeles själv. Chaz kastade en blick mot dem andra, Justin stod fortfarande bredvid mig utanför bilen. 

   ”Okej” sa Chaz tillslut, jag nickade med ett leende. ”till tåg stationen, vi åker” utbrast jag och Justin skrattade bredvid mig. En halvtimme senare rullade tåget bort från stationen och vi var på väg, jag såg ut över landskapen som svischade förbi utanför. Den snöbetäckta marken och de nakna träden. 

   ”Så vem är Spencer?” frågade Justin och väckte mig ur mitt tänkande. 

   ”Det är min bästa vän, vi har känt varandra så länge jag kan minnas” svarade jag med ett leende. 

   Jag hade saknat min bästa vän något så kopiöst under dem veckorna jag bott i Stratford, jag saknade hennes förståelse. Vi var väldigt lika varandra, även till utseendet. Den enda skillnaden var väl hur hennes dåliga sida visades oftare än hennes bättre, särskilt om någon gör något, enligt henne, oacceptabelt. Men hon var ändå den bästa i mina ögon, jag kunde alltid lita på henne. Tåg resan fortsatte med skratt, småprat och jag tror jag till och med somnade till mot Justins axel när pratet dog ut och tågets lugna vaggande fick mina ögonlock att bli tunga.

Justins Perspektiv.

Penny trampade otåligt med fötterna när vi rullade in på tåg stationen i Winnipeg och väntade på att de skulle öppna dörrarna till tågvagnarna. Jag kunde inte låta bli utan skrattade lågt åt henne, jag sneglade på hennes profil. Såg hur hennes långa ögonfransar kastade skuggor över hennes kinder, hur hennes bruna ögon irriterat såg på dörrarna. Hon bet sig i läppen och jag kom på mig själv att själv bita i hennes läpp.

   Jag skakade fort på huvudet, jag hade lovat Chaz. Om jag ville att min vänskap med henne skulle få fortsätta existera skulle jag behöva sköta mig och visa att jag förtjänade hans tillit. Han hade fnyst under resans gång när Penny somnade mot min axel, men vid det tillfället kunde jag inte bry mig mindre. Jag svävade på moln.  

   Men jag förstod Chaz synpunkt, jag hade betett mig som en förstklassig skitstövel mot de tjejerna jag efter Selenas bekännelse och om Penny betydde mycket för honom. Dock på en nästan systerlig nivå, så som jag hade förstått det så fattade jag om han ville beskydda henne från att få sitt hjärta krossat. Situationen var likadan med mig och Jazzy, jag skulle banka skiten ur den som vågade göra henne illa. 

   Dörrarna öppnades och Penny var snabbare än blixten ute på plattformen, vi följde lugnt efter henne. Jag drog diskret ner kepsen längre ner över ögonen för att dölja mitt ansikte, att skapa onödig kalabalik på tågstationen var något jag gärna undvek. Hennes röda kappa stod ut lite från henne då hennes tutu kjol under skapade det, på huvudet satt hennes vita basker och neon rosa Dr. Martens på fötterna. 

   ”Penny!” hon snurrade genast runt så hennes rosa lockar flög i luften. Hon ställde sig på tå innan hon pep exalterat, genast följde jag hennes blick medan hon började röra sig framåt.

   Spencer var lätt att hitta bland människorna, hon såg nämligen ut som en något längre Penny. Hennes hår var dock blått och medan Pennys klädstil var något åt det sötare och flickigare hållet. Var Spencers mer rockigare, mörkare. Då sprang varandra till möttes och var nära att drämma i marken när de tillslut nådde varandra. De tjöt och kvittrade glatt med varandra, bakom Spencers rygg kom en annan kille upp. Han gick med händerna nerstoppade i fickorna och axlarna uppskjutna, hans bruna hår låg ostyrigt runt hans ansikte men det fick honom inte att se hemlös eller billig ut. Det passade honom mycket bra med hans smala ansikte. 

   ”Åh, hej Hector” utbrast Penny och kramade killen, ett leende spred sig över hans läppar innan han kramade hennes spända kropp tillbaka. Genast kände jag svartsjuka och irritation svälla inom mig, vem var den här killen? Pojkvän? Ex-pojkvän? Någon hon kanske finner ett förhållande med snart? När de släppte taget om varandra grep Penny tag om Spencers hand och drog med henne mot oss. Hon släppte den sedan och gick över till vår sida, jag böjde ännu lite på nacken så jag kunde se ytterst lite utav dem och de enbart kunde se från min näsa och neråt. 

   ”Spencer, Hector det här är mina vänner från Startford” hörde jag Penny säga, jag hörde ett litet skratt och gissade på att det var Spencer.

   ”Du slår på stort du” kommenterade hon, Penny skrattade. 

   ”Du vet vad dem säger, varför nöja sig med en när man kan ha fyra” jag chockades över hennes ord men kunde inte undgå att rycka roat på mungiporna. 

   ”Chaz, Nolan, Ryan...” hörde jag henne börja presentera oss medan och svepte med armen mot personen i fråga. ”... och Justin” sa hon tillslut och jag lyfte lite på huvudet för att möta Spencers blick, hennes ögon var nästan lika klarblå som hennes hår och hennes fylliga läppar var målade i mörk rött läppstift. Hon höjde imponerat på ena ögonbrynet när våra blickar möttes medan hon la armarna i kors över bröstet. 

   ”Du har fiskat riktigt djupt” sa hon sedan med skämtsam ton. 

hahahahah, så här möter vi för första gången Pennys bästa vän Spencer. vad tycker vi om henne?? även fast hon inte varit med så länge... heheheheh. men vad tycks?? KOMMENTERA! 

LOVE U GUYS! ps. för er som läser specialnovells.blogg.se så har hon lagt ner för tillfället. hon hann inte med i vardagen o sådär. men det finns hopp! hon sa att hon kanske kommer börja om... igen. :P så håll tummarna! 

puss&kram. 

PREVIOUS:    ”Trevligt att träffas” Helena nästan stirrade på mig medan hon sträckte fram sin hand mot min. 

   ”Så du är nyinflyttad hörde jag” hon log vänligt och jag nickade. ”trivs du bra?” 

   ”Absolut, har enbart mött trevliga människor hittills så allt är bra” svarade jag. 

   ”Jaja, mamma. Tråka inte ut henne med massa frågor” Helena nickade ursäktande. 

   ”Jag är i köket” sa hon. ”trevligt att träffa dig Penelope” hon försvann sedan in i köket, jag rynkade pannan. Chaz hade inte sagt Penelope, han hade lydigt kallat mig Penny. Chaz hade kanske nämnt mig någon annan gång under middagen.

Justins Perspektiv.

Skrattet, det vackra skrattet som klingade i mina öron. Hon hade sin hund, Bubble, i knät och skrattade. Hon skrattade så mycket att det tillslut rann tårar från hennes ögon. Dem vackra bruna ögonen som skulle kunde få mig att göra vad som helst. Chaz fnissade roat bredvid henne, men skrattade troligtvis mer åt henne än åt sketchen på tv:n. Ryan skakade på huvudet åt dem båda innan han vände blicken mot skärmen igen. 

   ”O-oh... m-my... Go-od” fick hon tillslut fram och började lugna ner sig innan hon sjönk ihop mot soffkuddarna. ”det var roligt” jag skakade roat på huvudet och skrattade till.

   ”Har jag någonsin sagt att du är knäpp?” frågade Chaz och såg ner på henne, hon rätade på sig med ett flin liggande på läpparna. 

   ”Jag är hellre knäpp än normal” kontrade hon och höjde menande på ena ögonbrynet åt honom, han nickade instämmande efter ett ögonblick innan han vände blicken mot tvn igen. På vägen mötte han min blick, en liten rynka bildades i hans panna och han såg både frågande och bekymrad ut. Snart gav jag honom samma blick men han endast skakade på huvudet. 

   ”Vad är klockan?” frågade Penny, jag sträckte ut mitt ena ben för att kunna fiska upp min mobil innan jag klickade på 'hem' knappen för att få den att vakna till liv.

   ”Tre” svarade jag henne, hon suckade trött. 

   ”Jag behöver gå” sa hon och reste på sig. ”vakna Bubble” hon skakade den lilla hunden i sin famn som gnydde till men vaknade. Han började vifta på svansen innan han gäspade stort. ”alltid lika trött” jag reste mig från fåtöljen för att tillsammans med Chaz och Ryan säga hejdå till henne i hallen. 

   ”Vi ses på imorgon i skolan” sa hon och kramade om Chaz och Ryan innan hon vände sig mot mig. ”vet inte när vi ses men jag antar att vi kommer göra det” jag log och hon la armarna om min hals innan hon drog in mig i en kram. Jag ville att hon skulle stanna i mina armar men alldeles för snart drog hon sig ifrån och kopplade Bubble med kopplet. Hon vinkade innan hon öppnade ytterdörren och försvann. Jag vände blicken mot Chaz och Ryan, de båda hade armarna i kors över bröstet. Ryan såg nästan roat på mig medan Chaz endast såg arg och irriterad ut. 

   ”Vad?” utbrast jag och slog ut med armarna. 

   ”Vi, prata, mitt rum. Nu!” svarade Chaz, jag höll oskyldigt upp händerna men gick lydigt uppför trappan och bort mot Chaz rum. Förvirrat satte jag mig på hans sängkant och såg hur Chaz stängde dörren efter sig, fortfarande med samma mörka ansiktsuttryck. Vad är det som pågår?

   ”Jag vet vad den där minen betyder, buddy” jag rynkade förvirrat pannan. ”jag älskar och respekterar dig bro, men din historia med dina senaste tjejerna du har haft är inte vacker. Jag tänker inte låta dig krossa Pennys hjärta på det sättet, hon betyder mycket för mig. Hon är en utav mina bästa vänner”

   ”Chaz, jag skulle aldrig... inte mot henne...” 

   ”Fortfarande, jag vill inte att du skadar henne. Förstått?” jag bet ihop, jag såg nu lika irriterat tillbaka mot honom som han såg ner på mig. Mina nyfunna känslor för henne hade inga som helst baktankar, jag ville inte skada henne på det viset jag gjort mot dem andra. Hur skulle jag kunna?

   ”Man väljer inte själv vem man faller för” morrade jag fram. 

   ”Oh, så nu är du 'head-over-heels' för henne alltså? På si sådär, fem minuter!?” 

   ”Jag vet inte, men det jag vet är att jag vill lära känna henne!” utbrast jag och slog ut med armarna, Chaz såg på mig och det såg ut som om han hade en argumentation inombords.

   ”Fine!” sa han tillslut. ”men det är 'friendzone' som gäller tills jag säger annat” varnade han och jag höll återigen upp händerna för att visa mitt nederlag, han vann. 

   ”Vad du än säger” svarade jag och han nickade nöjt. 

   ”Okej, om ni två tjockisar är klara. Kan vi snälla, spela COD nu” jag vände blicken mot Ryan och skrattade. 

”Nej, Jaxon. Du vet att du inte får stoppa leksakerna i munnen” jag såg varnande på den lilla pojken framför mig och han satt stilla för ett tag med munnen öppen och handen höjd. Innan han lydigt lade ner legobiten på mattan igen. Jag hade lämnat Chaz hus igår med Justins bruna ögon, som var så lika Jaxons, inpräntade i min hjärna. Hela kvällen hade de hemsökt mig, när jag vaknade morgonen efter hade jag ett svagt minne över att han kan ha varit med i min dröm. 

   ”Bra pojke, lyssna på Penny” jag snurrade runt och flämtade högt, framför mig stod Justin.

   ”Vad har jag sagt om att skrämmas Bieber!?” utbrast jag, återigen flinade han bara åt mig.

   ”Hm...” sa han och låtsades tänka. ”allt du kunde få en hjärtattack?” jag himlade med ögonen. 

   ”Ha ha, vad gör du här? Jaxon och Jazmyn ska väl inte hämtas för än om några timmar?” han satte sig ner bredvid mig och Jaxon satt snart i hans knä.

   ”Hade inte mycket att göra, grabbarna har hockeyträning så jag kom och tänka på dig. Du jobbar ju här, vilket ger mig chansen att umgås med både dig och de små” förklarade han och jag höjde förvånat på ena ögonbrynet. 

   ”Vilken brilliant idé” svarade jag och han skrattade lågt. Han ville umgås med mig!? Jag kunde inte undgå att känna ett varmt pirr i min mage, bildligt talat - fjärilar i magen. 

   ”Ibland bara kommer dem till mig” 

Justin stannade på dagiset tillsammans med mig tills hans pappa Jeremy kom för att hämta barnen, han var minst sagt förvånad över att se sin son redan befinna sig på dagiset men gav inte några stora kommentarer. 

   "Åk hem ni, jag följer med Penny så ses vi hemma” Jeremy nickade och skickade mig en blick innan han log och försvann ut efter sina barn. Jag vände mig mot Justin. ”vad? man ska aldrig låta en dam gå ensam sent på kvällen” sa han och jag skrattade.

   ”En dam säger du?” retades jag och han himlade med ögonen. 

   ”Sätt på dig kläderna bara” jag gick skrattande bort mot personalrummet för att hämta min ytterkläder. Justin stod när jag kom tillbaka lutad mot dörrkarmen och såg minst sagt otroligt snygg ut. Jag tog hejdå av de fröknarna som fanns kvar innan jag tillsammans med Justin gick ut i kylan. Vi gick i tystnad för ett stund innan Justin bröt tystnaden.

   ”Varför flyttade ni från Winnipeg?” 

   ”Pappa fick ett bättre jobberbjudande och det blev för långt för att åka” svarade jag och Justin nickade. ”hur är det att vara hemma igen?” han riktade upp blicken och såg på mig.

   ”Bra, väldigt bra. Jag har saknat min familj och vänner, att resa runt kan bli väldigt ensamt även fast du är omgiven av människor dygnet runt” svarade han, jag såg beklagande på honom. Jag vet inte om jag hade kunnat göra det han gör varje dag. Vara borta från alla man älskar.

   ”Då var vi framme” jag rycktes ur mina tankar och såg upp, mycket riktigt var vi framme hemma hos mig. Jag vände mig mot Justin och log. ”du är väldigt stark Justin och för det beundrar jag dig. Allt hat du måste få varje dag, jag hade med största sannolikhet brutit ihop” han log snett och ryckte på axlarna.

   ”Men vi ses och godnatt” jag gav honom en kram och gick sedan mot ytterdörren, jag vände mig om innan jag klev in för att se hur han backat några steg och vinkade när han mötte min blick. Jag vinkade tillbaka och stängde dörren efter mig.

Chaz verkar ha en stark motvilja till närmre bekantskap mellan Penny och Justin, huh? vad tycker ni om det??

vad tycks?? KOMMENTERA! jag vill veta vad ni tycker om novellen hittills? är den tråkigt/bra/dålig?? TELL ME, CAUSE I NEED TO KNOW! puss&kram. ♥

   ”Långt rosa hår, stora bruna Bambi ögon, smal, hon var som en mini version utav Nicki Minaj om man bortser från de stora kurvorna” svarade jag och såg genast hur alla stelnade till. 

   ”Hette denna tjej möjligtvis Penelope?” frågade Chaz försiktigt, jag såg förvånat på honom.

   ”Hur visste du?” utbrast jag, Chaz skickade Ryan en blick och jag rynkade förvirrat på pannan. Men Chaz andades bara ut och lutade sig tillbaka mot väggen och försökte spela som om inget hänt.

   ”Penelope började i vår skola för sådär två veckor sedan och det var tjejen Ryan retades om” svarade han. 

Penelopes Perspektiv.

Söndag morgon, solen sken in genom persiennerna och jag gosade ner mig djupare bland kuddarna. Bubble gnydde lågt bredvid mig i sängen, jag log snett och drog honom intill mig. Jag lyfte försiktigt på huvudet och sneglade mot klockan, fem i nio på morgonen. Underbart, inte för sent men inte för tidigt heller. Jag rullade runt så jag låg på rygg och såg upp på mitt vita trätak, på min näthinna ploppade Justins leende upp. Jag skakade på huvudet, varför tänker du på honom för? Bredvid mig vaknade Bubble till liv och ställde sig på alla fyra, gäspade och sträckte på sina korta ben, jag log mot honom och kliade honom bakom örat. Han skällde till och jag förstod att han ville ut och gå.

   ”Låt mig bara klä på mig och äta, sedan kan vi gå ut och gå” sa jag till honom, han skällde till igen och jag tog det som ett 'okej'. Jag drog bort mitt duntäcke från min kropp och reste på mig, jag gick bort till min garderob och valde genast en utav mina tutu kjolar. Jag la den rosa tutu kjolen med vitt undertyg på sängen tillsammans med ett par tights, jag tog fram en magtröja som prydes utav text och tryck. Med en gäsp satte jag mig på sängen för att ta på mig kläderna, när jag var klar gick jag fram till spegeln där jag borstade mitt toviga hår. När det borstats ut räckte det mig ner till armbågarna, jag grep tag i ett vitt sidenband och knöt den runt huvudet och gjorde en fin rosett på sidan.

   Jag målade en linje liquid eyeliner på ögonlocket och mascara på ögonfransarna innan jag nöjt studerade mig i spegeln. Jag nickade godkännande åt mig själv innan jag såg på Bubble som satt tålmodigt och väntade på mig. Tillsammans studsade vi nerför trappan och in i köket, familjen hade ännu inte vaknat så huset var tyst och lugnt. Jag gjorde i ordningen en skål yoghurt och kokade vatten för att kunna göra en kopp te. Bubble satte sig på stolen mitt emot mig och såg på mig med sina svarta ögon, jag log retsamt mot honom över att han behövde sitta och vänta på mig. När jag var klar stoppade jag ner skålen och skeden i diskmaskinen tillsammans med koppen. Jag klev i mina röda Dr. Martens och knäppte på mig min röda kappa, halsduk och vantar. Bubble stod och trampade vid dörren och vädjade med hans ögon, jag öppnade roat dörren och han sprang genast ut. Jag följde efter och drog åt mig kopplet innan jag låste och stängde ytterdörren.

   Bubble trippade efter mig och jag gissade på att han redan lättat lite på trycket, även om jag inte vanligtvis brukade gå med Bubble kopplad valde jag ändå att sätta fast kopplet i hans halsband. Staden var ny och jag visste inte riktigt och grannarna hade några hundar eller vad de tyckte om att han gick okopplad. Morgonen var lugn och stilla, en söndag morgon som denna var det inte många som var uppe. Hur länge vi var ute och gick visste jag inte men tillslut hamnade vi i parken.

   ”Ska du gunga?” frågade jag Bubble som sniffade längst marken bredvid mig. Utan att vänta på ett svar lyfte jag upp honom och satte honom i en barn gunga, jag knuffade lätt till den. Jag hade faktiskt förväntat mig att han snabbt skulle hoppat ur den men han satt kvar så jag puttade den ännu en gång. 

   ”Ja, det där var ju annorlunda. Du vet att det är meningen att småbarn ska sitta i dem där va?” jag hoppade högt och snurrade runt, bredvid mig stod Justin med ett flin på läpparna och händerna nerkörda i hans jeans fickor. Jag tog mig om hjärtat och andades frustrerat ut.

   ”Inte roligt, jag hade ju kunnat dött” klagade jag och knuffade till honom, han skrattade lågt. ”tänk om Bubble också vill gunga” muttrade jag sedan och såg på Bubble i gungan.

   ”Vilket gulligt namn” smickrade Justin och log mot Bubble, jag log stort.

   ”Tyckte det passade” mumlade jag. ”men vad gör du ute såhär tidigt på morgonen? I parken?” frågade jag honom sedan. 

   ”Du vet att klockan är elva, va?” jag såg med stora ögon på honom.

   ”Är den redan så mycket? Hörde du det Bubble, vi har varit ute i nästan en och en halv timme” 

   Justin skrattade. ”jag är på väg hem till Chaz” sa han sedan, jag log mot honom.

   ”Så du är vännen som de inte sett på länge och vara tillbaka igen” sa jag och han rynkade svagt på pannan, jag gick fram och lyfte upp Bubble ur gungan innan jag gick tillbaka till Justin. ”de nämnde dig som 'en vän' under lunchen men var noga med att visa att de inte ville prata mer om det” förklarade jag roat, Justin skrattade till och log.

   ”Även dem har fjäskare” sa han, jag nickade och släppte ner Bubble på marken. ”vad ska du göra nu då?” frågade han sedan när jag sträckt på mig, jag såg upp i hans ögon och slogs ännu en gång över hur vackra dem var. 

   ”Inte mycket, söndagar brukar vara en lugn dag för mig” svarade jag med ett leende. 

   ”Varför följer du inte med mig hem till Chaz då? Jag tror inte han har något emot det, jag hörde att ni hade blivit riktigt bra vänner” så dem hade pratat om mig.

   ”Är du säker? Jag vill inte tränga mig på, jag menar som de sa. Du har ju precis kommit tillbaka, jag är säker på att ni vill umgås ifred” Justin skakade fort på huvudet.

   ”Nej då, det är lugnt” försäkrade han.

   ”Okej då, då går vi. Ska vi hälsa på Chaz?” sa jag med barnslig röst och såg ner på Bubble som skällde glatt. 

Några minuter senare närmade vi oss Chaz hus, Justin knackade på ytterdörren och snart uppenbarade sig en synbart trött Chaz. Hans hår stod rufsigt runt hans ansikte och han var klädd i endast ett par mjukisbyxor. Han gnuggade sig i ena ögat och det tog roligt länge innan han verkade se mig bredvid Justin.

   ”Penny?” frågade han förvirrat. 

   ”Hej Chazie” utbrast jag och vinkade med armen.

   ”Jag sprang in i Penny på vägen hit och tänkte, eftersom hon inte hade något att göra, hänga med oss” fyllde Justin i, Chaz nickade fort och viftade med armarna.

   ”Självklart, kom in” sa han och backade bakåt i hallen. Jag såg ner på Bubble som trippade in efter oss, jag knäppte upp jackan vilket fick min kjol under att ”veckla ut sig”. Jag hängde upp den och drog av mig halsduken och vantarna, jag tog bort kopplet från Bubbles halsband innan jag tillsist kom ur skorna. Justin hade redan gått in i huset, jag lyfte upp Bubble i famnen och gick nyfiket in i huset. Jag såg på familjefotona på väggarna, möblerna och följde efter rösterna. Jag kom in i vad jag gissade var vardagsrummet då det var möblerat med en tv, en soffa och en fåtölj med ett lågt bord i mitten. Chaz satt i soffan tillsammans med Ryan, Ryan såg minst lika trött ut som Chaz.

   ”Wow, god morgon solstrålen” retades jag, Chaz himlade med ögonen. 

   ”Var det Justin som kom?” en kvinnoröst hördes bakom mig, genast vände jag mig om för att se en kvinna i 40 års åldern. Hon hade brunt vågigt hår och djup bruna ögon, hennes leende skapade smilgropar i hennes kinder. Hon stannade upp i sina steg när hennes blick landade på mig. 

   ”Oh, mamma. Det här är Penny” mumlade Chaz fram. ”Penny det här är min mamma, Helena” jag log mot henne och sträckte sedan fram min hand.

   ”Trevligt att träffas” Helena nästan stirrade på mig medan hon sträckte fram sin hand mot min. 

   ”Så du är nyinflyttad hörde jag” hon log vänligt och jag nickade. ”trivs du bra?” 

   ”Absolut, har enbart mött trevliga människor hittills så allt är bra” svarade jag. 

   ”Jaja, mamma. Tråka inte ut henne med massa frågor” Helena nickade ursäktande. 

   ”Jag är i köket” sa hon. ”trevligt att träffa dig Penelope” hon försvann sedan in i köket, jag rynkade pannan. Chaz hade inte sagt Penelope, han hade lydigt kallat mig Penny. Chaz hade kanske nämnt mig någon annan gång under middagen.

inte jätte intressant kapitel, men nästan blir något mer drama fyllt. :) 

men vad tycks om detta?? KOMMENTERA! finns en chans att det kan komma ett till ikväll, beror på. <333 puss&kram. :D

Penelopes Perspektiv.

”Jaxon, Bieber är här!” Jazmyn kom skuttande fram till mig och Jaxon som satt i lekrummet och hade en mängd legobitar framför oss. Jag såg upp på henne och log utav hennes plötsliga uppspelta energi. Bieber? 

   Jag hörde fotsteg innan de tystnade och min blick vandra uppåt, framför oss stod en pojke eller snarare en ung man. Han var klädd vardagligt men hade fortfarande en dyrare klang på dem. Min blick fortsatte upp mot hans ansikte och såg genast vem det var - Justin Bieber. Hans knivskarpa käkben, hjärtformade överläpp, håret som fick små tjejer att skrika högt. Tillsist såg jag upp i hans ögon och fann de gyllenbruna ögonen oerhört fängslande, han såg rakt tillbaka mot mig och tystnaden bredde ut sig runt om oss. Jag försökte slita blicken från hans ögon men lyckades inte utan satt kvar på golvet likt en dreglande apa. 

   ”Penny!” Jaxon skrek tillslut efter min uppmärksamhet och jag ryckte till. Mina kinder hettade illa och jag försäkrade mig om att han var oskadd. Låga fnitter hördes och såg frågande upp, Justin hade nu ett leende på läpparna och en busig glimt i ögat. Jag höjde frågande på ena ögonbrynet.

   ”Är inte du lite för gammal för att gå på dagis?” jag himlade med ögonen åt honom men kunde inte undgå att skratta. 

   ”Är inte du lite ung för att vara pappa” kontrade jag och såg menande på Jazmyn som klängde på hans ben, han flinade. 

   ”Touché” jag skakade roat på huvudet och såg ner på Jaxon som nu lyfte sin knytnäve mot sin öppna munnen.

   ”Nej, Jaxon” varnade jag och han stannade genast upp i sina rörelser och såg på mig. ”ge mig legobiten” fortsatte jag lugnt och sträckte fram min hand mot honom. Tveksamt räckte han mig legobiten och jag log nöjt när han släppte den röda plastbiten på min handflata.  

   ”Där är du, Jaxon!” utbrast en röst, Jaxon sken upp i ett stort leende och reste sig en aning klumpigt upp på fötterna och trippade bort från oss mot rösten. Även jag reste mig från madrassen vi suttit på och borstade av min bakdel ifall något fastnat, jag kände Justins blick bränna mot min hud och höjde ögonen. Mycket riktigt vilade hans bruna ögon på mig. 

   ”Hej. Justin” hälsade han sedan och sträckte fram handen mot mig, jag log och grep tag i hans hand. 

   ”Penelope, men du kan kalla mig Penny” hälsade jag tillbaka och vi skakade händerna, hans hand var förvånansvärt mjuk och mycket större än min egen. Min hand försvann nästan in i hans. 

   ”Trevligt att träffas” 

”Hur var det på jobbet?” Jesse satt med kuddarna upptryckta mot väggen bakom ryggen och datorn på madrassen framför honom. Jag hade precis ätit middagen jag värmt i mikron innan jag tagit mig upp till Jesses rum där jag funnit honom framför datorn. Det var inte ofta han gjorde något extravagant som detta, hans dagar bestod oftast av endast sängliggande och kanske en del filmtittande. 

   ”Alla barnen var jättesöta, blev speciellt fäst vid en liten pojke som heter Jaxon. Bedårande, bruna ögon och blont hår. Vi satt på golvet och lekte med lego” svarade jag honom med ett brett leende. 

   ”Okej, något intressant som hände då? Typ något barn som kräktes över någon annan?” Jesse skrattade åt min äcklade min innan jag slog till honom på armen. Han flinade roat. 

   ”Men vad äckligt du är! Klart ingen kräktes på någon... men Justin Bieber dök upp” svarade jag, Jesse ryckte imponerat på mungiporna innan han såg tillbaka på datorskärmen. 

   ”Hur var det då? Blev du till en galen, skrikande 12-åring?” frågade han retsamt, jag himlade på ögonen. 

   ”Nej, det blev jag inte... men jag kan inte förneka att jag inte fastnade i hans ögon, du vet hur jag är när det kommer till bruna ögon” jag viftade med handen och Jesse flinade roat innan han skakade på huvudet.

   ”Åh, jag vet” försäkrade han mig, jag räckte barnsligt ut tungan mot honom och han skrattade lågt. 

Justins Perpsektiv.

”Okej, har du svalt en leksak? Eller vad är det med dig? Jag börjar bli en aningens orolig nu” utbrast pappa tillslut när vi började närma oss mormor och morfars hus, jag ryckte till och vände blicken mot honom. Insåg inte att han säkert suttit och tittat på mig eller till och med försökt prata med mig. 

   ”Nej...” svarade jag lågt och utdraget, hon. Hon hade fått mig i något slags drömläge. Hon hade fått mig att bli totalt okontaktbar eftersom hon hade fastnat på min näthinna och ville inte försvinna. Det var galet. 

   ”Har detta möjligtvis något att göra med den där unga tjejen som jobbade på dagiset?” frågade han sedan. Genast sträckte sig ett fånigt leende över mina läppar och jag kände hur kinderna hettade. Pappa skrockade till framför ratten medan han körde in på uppfarten. 

   ”Kanske” svarade jag undvikande, pappa flinade roat och vände blicken stängde av motorn innan han drog ut nyckeln. Jag öppnade dörren och klev ur. 

   ”Hon var väldigt söt” hörde jag han säga precis innan jag slog igen dörren, jag nickade för mig själv. Mer än söt, tänkte jag. 

***

”Så hur har det varit?” Chaz, Ryan, Nolan och Mitch hade alla samlats hemma hos Chaz och vi satt nu i hans sovrum som om det vore en vanlig dag hemma i Stratford. Det kändes skönt att vara hemma igen, komma ner på jorden för ett tag. Slippa simma bland alla andra rika människor, blixtrar och skrikande fans. Det var skönt att få åka hit och bara vara Justin - inte Justin Bieber. 

   ”Allt har varit grymt. Ska börja på mitt album snart” svarade jag med ett leende och kastade upp den amerikanska fotbollen i luften innan jag fångade den igen. ”själv då? Hur har det varit här i Stratford?”

   ”Lugnt och stilla” svarade Ryan, en aning uttråkat. ”vi har fått en ny vän, eller ska väl snarare säga Chaz här, har skaffat sig en ny vän” Ryan log retfullt mot Chaz som himlade med ögonen. Jag vände mitt leende ansikte mot honom istället. 

   ”Och med vän så menar du...?” frågade jag lika retsamt och killarna skrattade.

   ”Nej, absolut inte!” utbrast Chaz fort. ”skulle aldrig falla mig in. Hon är speciell, otroligt söt men nej... hon känns mer som en syster” jag flinade roat, trodde inte ett ord han sa. 

   ”På tala om otroligt söta tjejer” började jag och lutade mig tillbaka i fåtöljen jag satt i. ”jag hämtade upp Jaxon och Jazmyn på dagiset med pappa när jag kom hem och det jobbade en tjej där. Wow, säger jag bara, wow” killarna skrattade och Nolan boxade till mig på axeln. 

   ”Hur såg hon ut då?” frågade Ryan. 

   ”Långt rosa hår, stora bruna Bambi ögon, smal, hon var som en mini version utav Nicki Minaj om man bortser från de stora kurvorna” svarade jag och såg genast hur alla stelnade till. 

   ”Hette denna tjej möjligtvis Penelope?” frågade Chaz försiktigt, jag såg förvånat på honom.

   ”Hur visste du?” utbrast jag, Chaz skickade Ryan en blick och jag rynkade förvirrat på pannan. Men Chaz andades bara ut och lutade sig tillbaka mot väggen och försökte spela som om inget hänt.

   ”Penelope började i vår skola för sådär två veckor sedan och det var tjejen Ryan retades om” svarade han. 

ojoj, hur tror ni det kommer gå nu när de inser att det är samma tjej dem pratar om?? 

vad tycks???? KOMMENTERA! dem betyder allt, TACK TILL ER. love to you guys. ♥

   ”Det är väl klart” svarade jag honom, han reste sig från sängen och jag kunde fortfarande inte förstår hur lång han blivit på bara några år. Han hade vuxit om mig med flera centimetrar. ”sluta väx!” utbrast jag och hörde hur han skrattade bakom mig. 

Jag krängde på mig mina shorts och kastade en blick in i spegeln, jag hade satt på mig ett par blåa tights med hjärtan på tillsammans med ett par jeans shorts som var både slitna med också prydes av olika slags nitar. På överkroppen satt en utav mina hundra olika toppar och en grön militärväst över, på huvudet hade jag satt min svarta hatt som det satt en skrik rosa fjäder i. Mitt ansikte var sminkat, mina ögonlockar täckes av en blandning utav gult, rosa, orange, rött och svart. Skapade en semester känsla nästan och jag hade även klistrat på ett på lösögonfransar och mascara på det. Jag drog till mig min väska som låg på sängen och nästan bokstavligen flög nerför trapporna, jag var sen och skulle behöva springa om jag skulle hinna i tid. Jag ryckte till mig mina blommiga Dr. Martens skor och drog på mig min kappan. Jag pussade mamma snabbt på kinden och klappade Bubbles huvud.

   ”Du får stanna hemma idag” sa jag till honom, han satte sig nästan surt ner på rumpan. ”jag kommer hem runt sex ikväll!” ropade jag över axeln till mamma innan jag började gå mot skolan. Det var inte alls långt, tack och lov, men fortfarande tillräckligt långt för att jag skulle behöva springa för att komma i tid. 

   ”Jag är ledsen!” vad är en morgon utan att springa in i någon? huh? Jag svängde runt för att försäkra mig om att personen inte blivit skadad och fann en flinande Chaz. ”oh, hej” hälsade jag generat, han skrattade och plockade upp böckerna som han tappat när jag flög in i honom. 

   ”Bråttom Ms. Hawkins?” frågade han och höjde ena ögonbrynet, jag himlade med ögonen.

   ”Lite kanske, kanske försov mig och fick kanske springa till skolan” svarade jag och han skrattade. ”men vi ses senare” skyndade jag mig sedan att säga innan jag fortsatte ner längst korridoren och bort mot mitt skåp där jag snabbt kastade in jackan och hängde på mig väskan igen innan jag sprang mot mitt klassrum. Jag hann precis till att Mr. Miller ropade upp mitt namn.

   ”Här, Mr. Millar” andades jag ut.

   ”Hm... nästan sen där Ms. Hawkins” påpekade han, jag ryckte oskyldigt på axlarna och smet bak till min plats. Han höjde på ena ögonbrynet och tiltade ner sitt huvud så han kunde se på mig över sina glasögon. ”låt det inte hända igen” varnade han, jag nickade lydigt.

   ”Vad har hon på sig?” frågan fångade utav någon orsak min uppmärksamhet och jag sökte med blicken efter personen som yttrat den, jag fann Danielas blick fäst på mig och hennes bästa vän Kristin lutade sig fram över sin bänk men sitt huvud vänt så hon kunde se på mig över axeln. Jag skickade dem ett leende och de log sarkastiskt tillbaka, jag skakade på huvudet och vände uppmärksamheten mot Mr. Millar som precis börjat skriva på tavlan. Alltid var det någon som tyckte att min klädstil var udda eller rent utav sätt frånstötande men det rörde mig inte ryggen, det var ju jag som skulle trivas i mina kläder inte dem så varför skulle jag bry mig.  

”Så vad gör du efter skolan då?” det var lunchtid och jag satt tillsammans med Chaz, Ryan och Nolan vid bordet som vi suttit på sedan början utav veckan och åt utav maten. Chaz såg på mig och jag log snett.

   ”Jag ska faktiskt jobba, har fått en plats på förskolan” svarade jag, de stirrade genast med stora ögon på mig. ”okej, vad?” frågade jag tillslut och såg trött på dem.

   ”Jag förstår hela jobbgrejen, jag menar jag är snart 18 år och skulle döda för ett jobb men förskolan. Seriöst? Vill du ta självmord eller?” jag suckade trött åt Chaz och viftade med gaffeln framför näsan på honom.

   ”Jag tar inte självmord, barn är ju hur gulliga som helst” protesterade jag och han såg på mig som om jag hade en skruv lös. Jag skrattade åt hans min och han ryckte genast till.

   ”Aja, ring om du behöver en snabb utväg från det lilla huset fyllt utav satans små medhjälpare” jag skrattade. 

   ”Tack för erbjudandet men jag tror jag passar” svarade jag och han ryckte på axlarna. ”vad ska ni göra då?” frågade jag och såg nu även på Nolan och Ryan som satt vid bordet.

   ”En vän kommer hit, vi har inte träffats på jätte länge och... ja” svarade Ryan men verkade helst vilja släppa ämnet och prata om något annat, jag rynkade på pannan och undrade vad det var med deras vän som var så hemligt.

   ”Okej” skrattade jag fram. ”hälsa er vän från mig då” Chaz flinade roat. Jag log mot honom innan jag återvände till min mat som fortfarande låg väntandes på att jag skulle äta den. 

Jag gick den korta biten från grinden och fram till dörren, jag plingade på och snart öppnades dörren. Genast träffades jag utav barnskrik, spring och fröknar som ropade åt dem att gå istället för att springa. Kvinnan i dörren såg en aning stressad ut men log ändå vänligt.

   ”Hur kan jag hjälpa till?” frågade hon.

   ”Hej, jag har fått plats här för ett jobb” hälsade jag, kvinnans ögon sken genast upp.

   ”Oh, välkommen. Mitt namn är Johanna” sa hon och sträckte fram handen, jag grep glatt tag i hennes hand och skakade den.

   ”Penelope, men du kan kalla mig Penny” svarade jag, hon log innan hon klev åt sidan så jag fick kliva in. Barn i alla åldrar befann sig på förskolan/dagiset, super söta treåringar eller något stöddigare femåringar som trodde dem redan visste allt dem behöver veta om världen. Jag fick en egen krok inne i personalrummet innan Johanna gav mig en snabb rundtur, hon visade köket, lekrummet, sovrummet och lekplatsen utomhus. 

   ”Här har du schemat” sa hon och räckte mig ett ark, det visade vad barnen gjorde mellan timmarna jag skulle tillbringa här, jag nickade och såg att det snart var dags för fruktpaus. ”jag vill jag bara påpeka, till nästa gång, att det vore bättre om du bar kläder som inte hade sådana utåt stickande nitar” sa hon sedan och pekade på de silvriga nitarna som stod rakt ut som lätt kunde skada barnen. Genast slog jag mig för pannan och såg bestört på henne.

   ”Jag är så ledsen, jag försov mig imorse och fick slänga på mig kläderna” ursäktade jag mig fort men hon skakade bara på huvudet, hon log rart mot mig.

   ”Det är ingen fara, bara tänk på det till nästa gång” jag nickade allvarligt.

   ”Självklart” försäkrade jag henne.

   ”Men kom nu, det är dags för frukten” hon viftade med handen att jag skulle följa med henne och jag gick lydigt efter henne. Allrummet hade nu fyllts utav barnen som var kvar på dagiset, vilket inte var överdrivet många eftersom de flesta redan hämtats utav sina föräldrar. Jag log mot barnen och tog en plats bredvid en blond liten pojke med bruna ögon, han var bedårande och sneglade på mig när jag satte mig ner. Jag log mot honom och snart spred sig ett stort leende över hans läppar, han sträckte upp armarna mot mig och jag böjde mig ner för att bära upp honom. Jag satte honom i mitt knä och han åt lugnt vidare på sin banan bit.

   ”Det där är Jaxon” sa Johanna som gick förbi mig med fruktkorgen. ”och det där är hans syster Jazmyn” fortsatte hon och pekade på en brunhårig tjej med bruna, vackra ögon. Mycket lika dem Jaxon hade. Hon satt tillsammans med två andra tjejer och fnittrade. Jag log och såg ner på Jaxon i mitt knä.

   ”Är du söt?” frågade jag med en barnslig röst och Jaxon skrattade nöjt.

   ”Hur mår du?” frågade hon sedan bekymrat och såg på mig, jag log ner mot henne och svarade ett simpelt 'bra' men ville egentligen böla ut hur otroligt trött jag var. Trött i kroppen, för tillfället trött på mitt liv och allt som kom med det. Median hade flåsat mig i nacken under den senaste månaderna, skvallrat och spridit rykten om mitt liv. Mormor såg fortfarande oroat på mig men jag gav henne ett leende och klev in i huset, där omfamnades jag en andra gång. Den här gången utav morfar. 

   ”Du ser trött ut” retades han, jag himlade med ögonen men skrattade. Pappa stod längre in i hallen, genast kände jag ett sting utav saknad när jag såg honom och kramade honom hårt. Han slog fort armarna om mig. 

   ”Jag har saknat dig, pappa” mumlade jag.

   ”Jag har saknat dig också, min son” svarade han och släppte sedan taget.

   ”Så var är dem små odjuren?” frågade jag sedan upprymt och lyssnade efter Jazzys fnittrande och Jaxon oförståeliga babbel. Pappa skrattade och la en hand på min axel. 

   ”De som liven är fortfarande kvar på dagis, var precis på väg att hämta dem när du kom” svarade han och log roat åt min besvikna min.

   ”Oh, men då följer jag gärna med och hämtar dem” erbjöd jag mig, han nickade med ett leende och vi gick tillsammans ut mot bilen. 

   ”Så, hur mår du egentligen?” frågade pappa när bilen rullade bort från huset, jag suckade. Jag borde ha förväntat mig att han inte skulle tro på mitt första svar, han kände mig på tok för bra. ”ska man tro på det man läser?” pressade han och höjde på ena ögonbrynet. Jag skickade honom en snabb blick innan jag vände den mot vägen igen.

   ”Jag... jag... alltså...” försökte jag. ”jag älskade henne! Jag litade på henne, jag litar inte på någon men jag litade på henne med mitt liv. Och hon... och hon utnyttjade mig! Jag... jag... hon sårade mig djupt, pappa” han nickade förstående. Mitt och Selenas förhållande hade hållit i nästan två underbara år och jag trodde att vi skulle spendera resten av våra liv tillsammans, men såklart hade ödet andra planer och så hade även hon. Selenas ”break-up speech” kom likt en blixt från klar himmel, träffade mig likt en käftsmäll i ansiktet och skickade mig över rummet tills jag krockade in i väggen och tappade all luft.

   Hon hade dumpat mig likt en gammal Gucci väska och dessutom avslöjat hur hela förhållande enbart varit en PR grej för hennes del. Hon krossade mig och mitt sätt att sedan repareras var genom hämnd. Ja, jag vet! Jag är en hemsk människa men det var det enda sättet för mig. Jag flirtade loss bland tjejer och spelade samma spel som Selena gjort på mig - gjorde jag på dem. Jag kan inte påstå att det fick mig att må bättre men det fick min ilska att lägga sig. 

   ”Jag var arg, okej!?” utbrast jag tillslut till min pappa. ”hon utnyttjade mig och lämnade mig... hon...” 

   ”Men fick ditt sätt att hantera... situationen dig att må bättre?” frågade han sedan och såg allvarligt på mig, han visste redan att svaret från mig skulle vara ett rungande nej så jag förblev tyst. ”Justin, du behöver inte bete dig såhär för jag vet att du är tusen gånger bättre än så. Du är inte den som går från tjej till tjej för nöjes skull, vi uppfostrade dig bättre än så” 

   Jag suckade, visste mycket väl hur rätt min far hade. Resten utav bilturen förblev tyst och snart parkerade vi på parkeringen utanför dagiset. Jag hoppade ur bilen och gick fort runt baksidan, skannade med blicken över stället och fann - nej, kan inte säga till min förvåning - en paparazzi gömd bland buskarna. Han hade sin svarta kamera i högsta hugg och jag kunde nästan höra klicket efter varje kort som togs, jag vände bort blicken och försökte ignorera honom eller henne. Jag slöt upp bredvid pappa och gick mot dörren, pappa öppnade och vi träffades utav barnlek och låga röster.

   ”Bieber!” skrek en mycket välbekant ljus röst, jag sken genast upp i ett stort leende och böjde mig ner för att svinga upp Jazmyn i min famn innan jag kramade henne.

   ”Hur mår min favorittjej?” frågade jag henne och hon fnittrade glatt.

   ”Bra” svarade hon och försökte få bort mina händer som kittlade hennes mage.

   ”Vart har du bror din då?” frågade pappa bredvid oss. 

   ”Han är med Penny” svarade hon och sprattlade sedan med benen för att signalera att hon ville ner, jag släppte ner henne på golvet igen och och hon sprang iväg in i dagiset igen.

   ”Kom då!” ropade hon sedan åt mig, jag klev fort ur min skor innan jag följde efter henne in. Jag hälsade hastigt på dem andra dagisfröknarna. Jazzy ledde mig genom flera rum som nästan var tomma nu när klockan blivit så sent på dagen och alla barnen gått hem. Vi kom in i dagisets lekrum där vi fann fem barn som lekte med olika leksaker och gjorde olika ljudeffekter som passade till. Min blick sökte sig efter Jaxons söta lilla ansikte och fann det tillslut, min blick gled sedan över till tjejen som satt bredvid honom och stelnade till. 

   Hon var klädd likt en mindre utspökad Nicki Minaj med sitt lockiga, pastell rosa hår och färglada klädesplagg. Hon hade en hatt på huvudet vilket döljde hennes ansikte men när Jazzy tillkallade hennes uppmärksamhet fick jag mig en riktig titt på det. Hon hade fylliga rosa läppar, en ganska liten näsan men det var inte något utav det som fångade min uppmärksamhet. Det var ögonen. Hennes bruna, stora ögon som omringades utav en massa smink, något jag brukar tycka är onödigt på tjejer men på henne fick det henne bara att se ännu mer intressant ut. De bruna ögonen vändes mot mig och jag fann mig själv förtrollad utav dem, de var så otroligt vackra att det kändes som om jag smälte till en pöl på golvet. 

hm... vad tyckte ni om det där då?? Justin har haft ett par tuffa månader o varit en riktig... douche bag. OCH EN GREJ! inget hat för det om Selena, det är bara en grej för historian. jag håller ingen ilska mot henne, så inget hat mot mig tack! :) men! DERAS FÖRSTA MÖTE. vad tyckte ni om det?! :DDDD 

vad tycks?? KOMMENTERA! I wan't to know what you guys think! <3333 puss&kram. ♥ TACK!  

 

 

Penelopes Perspektiv.

Matsalen kryllade av elever och situationen jag befann mig i nu var faktiskt något jag tyckte mindre om när det gällde att börja om i en ny skola. Vart man skulle sitta på lunchrasten. Jag fångade killen jag stött på imorse - Chaz - blick som satt i andra sidan lokalen. Han satt tillsammans med killarna som ropat på honom i korridoren, han log snett och vinkade sedan att det var okej för mig att sätta mig vid hans bord. Jag log tacksamt och började kryssa mellan borden och bort mot deras. Försiktigt satte jag ner brickan bredvid honom och tog plats på bänken.

   ”Så hur har lektionerna varit?” frågade han vänligt och blev sittande med gaffeln i luften, killarna hade nu tystnat runt bordet och vände uppmärksamheten mot oss. Jag skrattade. 

   ”Stora ögon, låga mummel, tråkiga lärare” svarade jag och nu var det Chaz tur att skratta.

   ”Det här är Ryan, Nolan och Mitch” presenterade han sedan killarna. ”det här är Penelope... åh nej, vänta! Penny menar jag” jag såg tacksamt på honom innan jag vände blicken mot killarna. Jag log mot alla i tur och ordning och de log glatt tillbaka. 

   ”Ditt efternamn är möjligtvis inte Minaj?” frågade killen vid namn Nolan.

   ”Nej, Hawkins. Varför?” frågade jag vänligt, han skakade genast på huvudet och de andra två flinade roat. Jag såg ner på min bricka och kände hur det kurrade i magen vid synen av maten, jag grep tag i gaffeln och började äta av maten. Jag kände Ryan, Nolan och Mitch skeptiska blickar. ”vad?” frågade jag oskyldigt.

   ”Hur kan du äta det där?” frågade Ryan äcklat.

   Jag såg frågande och en aning förvirrat på honom. ”vad menar du? Det är ju mat” svarade jag.

   ”Se, det är vad jag säger också!” utbrast Chaz bredvid mig, jag log roat mot honom och fortsatte äta av maten. Jag kastade en blick mot killarna igen som nu satt med stora, oförstående ögon, de pendlade mellan mig och Chaz.

   ”Men gud vad ni stirrar! Har jag något i ansiktet eller?” utbrast Chaz tillslut, jag såg på honom och sökte i hans ansikte för något som inte skulle vara där men skakade på huvudet. 

   ”Läskigt” mumlade Nolan fram, Ryan och Mitch nickade instämmande. Jag såg frågande på dem men valde sedan att ignorera det, jag var för hungrig för att bry mig.

***

”Så ska du ha skjuts hem eller?” Chaz slöt upp bredvid mig i korridoren, skoldagen var slut för dagen och jag hade fått på mig alla ytterkläder och var på väg mot utgången.

   ”Nej tack” svarade jag. ”Bubble väntar, men tack ändå” 

   ”Vem är Bubble?” frågade han, vi kom ut genom dörrarna och jag sökte genast med blicken över skolområdet. Tillslut fann jag den vita, lilla hårbollen, jag log stort och pekade.

   ”Det där är Bubble” la jag till, Chaz kisade med ögonen innan dem blev till dubbel storlek. Jag visslade och drog till mig Bubbles uppmärksamhet, när han fick syn på mig fick han genast fart på benen och var snart framme hos mig. Jag satte mig ner på huk och hälsade på honom. "hej, killen” jag borrade ner mina händer i hans fluffiga päls innan jag bar upp honom för att han skulle kunna hälsa på Chaz. 

   ”Hej Bubble” hälsade Chaz och Bubble skällde glatt till svar innan han lät Chaz klappa honom på huvudet.

   ”Vi ses imorgon” sa jag glatt till Chaz när jag släppt ner Bubble på marken igen, jag gav honom en snabb kram innan jag skyndade efter Bubble. 

”Jag är hemma!” Bubble trippade in i huset medan jag tog av mig skorna, hängde upp kappan och la upp baskern på hatthyllan. 

   ”Hej, hur var skolan?” mamma uppenbarade sig i dörröppningen, nu klädd i jeans och tröja. Hennes hår var uppsatt med en klämma och hon hade en rykande kopp kaffe i handen. Hon hade ett tunt leende på läpparna men hennes ögon avslöjade hur trött hon egentligen kände sig. 

   ”Bra, jag träffade en riktigt schysst kille vid namn Chaz” svarade jag, mamma drog på munnen som för att säga ”där-ser-man”. Jag gick förbi henne för att gå upp till mitt rum när hon stoppade mig.

   ”Dem ringde från förskolan idag och berättade att du fått platsen. Du kommer jobba några timmar efter skolan, tre dagar i veckan” jag sken upp i ett stort leende och studsade uppför trappan. Jag skuttade in i Jesses rum, han satt i sin säng och läste en serietidning. Han såg dock upp när jag oväntat kom instormande.

   ”Gissa vad?” frågade jag upprymt. 

   ”Du har fått platsen på förskolan” svarade han lugnt och såg roat på mig, genast såg jag ledsamt på honom över att han redan visste den goda nyheten. Han skrattade.

   ”Ja, det har jag!” utbrast jag i alla fall och studsade glatt på stället likt Merida i Disney filmen 'Modig'. ”det kommer bli jätte roligt, kommer få ta hand om söta, små barn och leka i sandlådan” han skakade på huvudet åt mig. Ja, jag tycker om barnsliga saker som dessa medan alla andra bara skakar på huvudet åt mig. 

   ”Åh, skaka inte på huvudet åt mig. Du vet hur mycket jag tycker om små barn” 

   ”Ja och varför det? Dem skriker och bajsar, vad är det för roligt med det?” frågade han och slog ut med armarna, jag såg sarkastiskt på honom.

   ”Du vet mycket väl att det är inte allt dem gör” han himlade med ögonen och återgick till sin tidning. ”så vad har du gjort idag då?” frågade jag honom sedan. 

   ”Inte mycket, läst” svarade han men slet inte blicken från tidningen. Jag nickade.

   ”Då ska jag låta dig läsa ifred så ska jag gå och måla” sa jag och reste mig från hans sängkant.

   ”Får jag följa med?” frågade han, han såg upp på mig med ett hoppfullt uttryck. Han hade för länge sedan sagt att se mig måla var ännu utav dem roligaste sakerna han visste, tydligen hur jag rynkade pannan på pannan när det inte blir som jag tänkt mig eller efterliknar ansiktsuttrycken som jag gör på mina figurer roar honom.

   ”Det är väl klart” svarade jag honom, han reste sig från sängen och jag kunde fortfarande inte förstår hur lång han blivit på bara några år. Han hade vuxit om mig med flera centimetrar. ”sluta väx!” utbrast jag och hörde hur han skrattade bakom mig.

inte det roligaste kapitlet kanske... men detta är ju bara början! :) hahahahahha, hittade den där GIF:en på Merida o tyckte den såg HILARIOUS ut! xD

VAD TYCKS?? KOMMENTERA, JAG VILL VETA VAD NI TYCKER! :DDDD PUSS&KRAM. 

 ”okay, let’s go out there and kick some ass!” hela laget hejade högt innan vi gick i en stor grupp ut ur omklädningsrummet och ut på planen. Andra laget stod i en ring på andra sidan planen, när vi kom ut splittrades dem och började ställa upp sig på planen. Som kapten gick jag mot mittcirkeln för att hälsa på domaren och motståndarlagets kapten.

Jag sneglade mot publiken och fann fort Justin tillsammans med Ryan och Chaz, mamma och Stan tillsammans med Victor och Bianca satt bredvid. Jag fick en liten nick från Justin och log snett. Jag vände sedan uppmärksamheten mot domaren och spelaren som kommit fram, jag stelnade till när det var Carla Ashford som stod framför mig. 

Jag slätade genast över mitt ansikte och stod neutral, vi skakade hand och både klämde i onödigt hårt men jag kände hur fientligheten fortfarande brann gentemot henne inom mig. 

Hon såg inte gladare ut av att se mig heller så jag gissar att känsla var ömsesidig, domaren singlade slant och vårt lag fick börja med bollen. Carla backade med blicken fäst på mig, jag höjde på ena ögonbrynet innan jag vände mig mot Joanna som kommit upp för att sparka igång matchen med mig. 

Matchen var brutal, andra laget började använda sig utav fula knep och tvingades oss att använda sig utav samma metoder tillbaka. Första gången jag fälldes till marken trodde jag nästan att mitt revben skulle knäckas igen, eller ännu värre min nacke. Jag sprang med bollen när Carla från ingenstans tacklade mig så fort att jag flög rakt in i deras bänk och tog med mig flera spelare ner i gräset. Genom publiken gick en stor flämtning men applåder spred sig när jag ställde mig upp och vandrade ut på planen, med mord i tankarna. 

Vi fällde varandra flertal gånger och lyckades alltid få till dem värsta när domarens rygg var vänd åt, en gång gick hon så lång att hon grep tag om min hästsvans och drog så hårt att jag tvingades följa med och slå hårt i backen med ryggen först. Det smärtade i hårbotten och det kändes som hon ryckt av allt hår på mitt huvud, så fort jag kom på fötterna var jag på krigsstigen men Chloé var fort framme och stoppade mig från att få ett rött kort. Som hämnd ”råkade” jag glidtackla henne och köra in dobbarna rakt in i hennes lår, jag hade rest på mig och gett henne ett ironiskt ”ops”.

Det stod 3-3 vid dem sista minuterna, svetten rann och jag andades andfått. Jag sneglade mot klockan och såg att trettio sekunder tickade ner, jag passade fort till Lea som sparkade upp den mot mål samtidigt som jag började springa mot målet. Målvakten nuddade den endast med fingrarna och kastade bort den så långt hon kunde, jag ändrade genast riktningen och hoppades i hela kroppen att detta nu skulle fungera. Jag såg på bollen, i ögonvrån kunde jag se hur klockan tickade ner från tio sekunder, jag hoppade upp i luften och lyckades få en perfekt träff på bollen. 

Den flög i en vid båge och för ett tillfälle blev hela planen tyst, jag föll till marken innan ett öronbedövande jubel spred sig. Andra sekunder låg jag längst ner i högen bland mina lagkamrater, bollen hade gått i mål och vi hade vunnit den tuffa matchen med 4-3. 

”did you see that goal!?” skrek jag till Justin när jag väl kommit upp från marken och sprang mot Justin som kom gående ut på planen. Han skrattade och tog sedan emot mig när jag hoppade upp i hans famn och lindade benen runt hans midja. 

”yes and can I just say how incredibly awesome you are” jag skrattade och kysste honom. 

*

Våra sammanlänkade händer svingade mellan oss och vi gick och småpratade medan vi skrattade. Vi skulle möta dem andra inne i centrumet för att fira vår seger.

”you know I love you right?” frågade Justin plötsligt, jag såg på honom och log. 

”yes, as much as I love you” svarade jag och han log lika stort innan han kramade min hand.

Jag lyfte sedan hans hand och drog hans arm över mina axlar så vi gick trycka mot varandra, jag la armen runt hans midja och han borrade ner sitt ansikte i mitt hår.

Solen låg lågt på himlen med den var fortfarande härligt sommar varmt ute, gruset knastrade under våra skor och fåglar kvittrade i träden. Jag såg upp på Justin och log, hans blick var fäst framåt innan han såg ner på mig.

”I love you”

sådär så var epilogen ute oxå o YWMTSO är officiellt över..

så, skriv vad ni tyckte om den! jag personligen tyckte inte om den här novellen speciellt mkt

så det ska bli intressant att se vad ni tyckte. :) även om jag redan har sett lite 

från kommentarerna på förra kapitlet. 

KOMMENTERA! första kapitlet för nästa kanske kommer imorgon... beror på om

läxorna tar lång eller kort tid att göra. :) puss&kram.

vill ge en shoutout till http://youknowthagurl.blogg.se , KIKA IN DÄR! 

GÖR DET, NU! ;) 

Resten av kläderna åkte av inom några få sekunder och min kropp skrek efter honom. 

”Justin... Now” stönade jag fram och Justin kysste hungrigt mina läppar, jag spred på benen och han la sig till rätta innan han plöstligt trängde in. Vi flämtade samtidigt innan de gick över till ett stön, känslan var gudomlig och min rygg gick upp i brygga under honom. 

Han stötte hårt in och ut ur mig medan våra andetag blev hastigare. Jag fann hans läppar och kysste dem ivrigt men stönade sedan.

”Olivia...” kved han fram, jag satte naglarna i hans rygg när det drog ihop sig inom mig.

”Justin!”

”guys, I found them” en viskning väckte mig ur min sömn men jag var på tok för trött för att ens öppna mina ögon, ännu mindre fundera på vad rösten menat.

”oh... Jesus” sa en annan innan tystnaden spred sig, ett litet skratt bröt den.

”well... they had a wild night last night anyway” fnittrade den ljusa rösten, vad pratar dem om?

”yeah, just look at his back” sa den första rösten. ”and the room” 

”this is going to be fun to witness when they wake up” låga skratt följde meningen.

Jag gnällde till, mest för att jag ville att rösterna skulle försvinna. De enart fick en sprängande huvudvärk att uppenbara sig i mitt huvud, min hals var torr och mina ögon kändes svullna. 

”she’s waking up” jag stönade och kisade försiktigt med ögonen, i dörröppningen stod Chloé, Chaz och Ryan med nyfikna ögon. Chloé hade ett glatt leende över läpparna medan Ryan stod med armarna i kors över bröstet och Chaz vickade retsamt på ögonbrynen.

”did you have a nice night?” frågade Chaz, jag rynkade pannan och sträckte på mig bland sängens mjuka lakan. 

”uhm... What?” frågade jag med hes stämma, de skrattade innan Chloé pekade på något bredvid mig. Jag sneglade på platsen bredvid mig, Justin låg på mage med ett täcke virat runt höfterna. 

Hans rygg hade långa rivmärken, inget blod syntes med de var definitivt röda. Jag rynkade återigen på pannan, vart fick han dem ifrån? 

Sedan slog en annan tanke mig, vad gjorde vi i samma säng? 

Jag såg ner på mig själv medan jag sökte efter svaret, jag insåg att jag låg naken under täcket och då kopplades allt ihop. Min nakna kropp, Justins märken på ryggen, vi i samma säng.

Svaga scenarion från kvällen spelades upp i mitt huvud, jag flämtade högt och kravlade bort från honom så hysteriskt att jag inte såg hur nära kanten jag kom för än jag drämde ner i golvet med en hög smäll. Ifrån sängen skrek någon utav förvåning och jag satte mig fort upp med håret i ansiktet.

Justin hade nu rullat runt och satt upp i sängen, han såg förvånat från våra tre vänner och ner till mig som satt på golvet med stora ögon och händerna tryckta mot min kropp för att hålla kvar täcket. 

”what’s going on?” mumlade han trött och gnuggade sig i ena ögat, han stelnade till när hans andra öga antagligen såg hans nakna överkropp. ”why am I naked?” frågade han sedan och sänkte den andra armen. Chaz och Ryan skrattade.

”well... we kind of... uhm...” försökte jag förklara men orden fastnade i halsen.

Justins blick vandra ner till mina händer som nästan krampaktigt tryckte sig mot min kropp, jag kunde nästan köra när det klickade i hans hjärna.

”oh” sa han. 

”yeah” svarade jag utdraget.

*

Frukosten var nog den stelaste frukosten jag någonsin ätit, eller Ryan, Chaz och Chloé pratade på som om inget hänt medan jag och Justin satt tysta och åt på vår mat. 

Vad betydde det här nu då? Var jag villig att bli tillsammans med han igen eller var det bara alkoholen som fått mig att tappa greppet? 

Jag sneglade på Justin som precis samtidigt gjorde samma sak vilket fick oss att fort vika bort blickarna igen. Jag stirrade nästan frenetiskt ner i min yoghurt skål och petade på en banan skiva med min sked. Vad trodde han? Tyckte han att det var lika... konstigt, stelt som jag?

Klart han inte tycker! Han vill ju ha dig tillbaka, det sa han ju klart och tydligt, skrek det inom mig.

Jag tänkte tillbaka på kvällen, även om jag inte minns mycket så hade den känt naturlig. 

Jag menar det är inte första gången som vi har sex med varandra men de andra gångerna har vi både varit vid våra sinnes fulla bruk och varit i ett förhållande. 

Jag suckade och reste mig från matbordet innan jag lämnade köket och gick uppför trappan. 

Jag kom in i mitt rum och drog till mig en tofs från byrån och satte upp mitt rufsiga hår i en tofs, fotsteg hördes från trappan och snart stod Justin lutad mot dörröppningen med armarna i kors.

Vi såg på varandra, enbart såg på varandra utan att säga ett ord.

”so...” sa han tillslut, jag ryckte till och vek undan blicken. ”how am I supposed to interpret this?” 

Jag öppnade munnen men stängde den lika snabbt, tillslut ryckte jag på axlarna.

”I mean, was it ”I-love-you-too” sex or ”I’m-so-drunk-I-have-no-idea-what-I’m-doing” sex?” frågan fick mig att skratta till men blev sedan allvarlig igen. 

”I don’t know” svarade jag ynkligt. ”I-I... just don’t know. I’m afraid” 

Hans ögon fylldes med sorg, något som fick det att hugga till i magen. 

”I know you think I’m going hurt you again, but I promise you I would never do anything like that again. Emma scared me, she made me think that it was my fault and that destroyed me. I mean, how could I live with myself if I made you feel that much pain? If it was my fault you got kidnapped”

Orden tog slut och han drog handen genom håret. Jag öppnade munnen för att svara när han avbröt.

”can’t we just start over?” frågade han, jag blev stående stum.

”what?” frågade jag tillslut. ”yeah, from scratch” fortsatte han och hopp tändes i hans ögon.

Jag bet tillbaka ett skratt och såg skeptiskt på honom.

”hi, I’m Justin” sa han sedan och sträckte fram handen mot mig, jag såg på honom som om han blivit galen men kände ändå hur ett leende började formas på mina läppar. 

Jag såg på hans hand och sköt bort alla negativa tankar och grep tag i hans hand, jag kunde nästan höra hur han andades lättat ut.

”I’m Olivia” vi skakade händerna och Justin log nästan löjligt stort.

”glad to meet you” sa han sedan innan han plöstligt drog mig intill sig. ”by the way, I have seen you naked” viskade han i mitt öra, den här gången kunde jag inte hålla mig utan skrattade rakt ut. Jag slog honom lekfullt på armen och han flinade roat. 

awwww... det var väl ett gulligt slut eller? :)

för det här var det sista kapitlet i den här novellen, det kommer så klart en epilog 

oxå men i alla fall.. vad tycks?? KOMMENTERA! jag tänkte även få upp epilogen

ikväll! :D puss&kram. 

 

 

   ”Den här eller den här?” alltid samma svåra beslut varje morgon, valet mellan två klädesplagg som man så gärna ville bära men inte kunde samtidigt. Men som tur var hade jag min lilla ängel till hjälp vid dessa svåra beslut, Bubble skällde och jag nickade instämmande innan jag la ner den ljusrosa tutu kjolen på sängen bredvid honom.

   ”Bra val, Bubble” uppmuntrade jag medan jag hängde tillbaka den andra kjolen på sträcket. Jag gick sedan tillbaka till sängen för att sätta på mig kjolen och sedan inspektera mig i den stora kroppsspegeln som hängde bredvid tavlorna på väggen. 

   Mitt rum var fullt av tavlor jag målat, vissa stod på golvet lutade mot väggarna eller satt redan upphängda på väggen. Första veckan vi flyttat in i detta nya hus - i den lilla staden kallad Stratford - hade jag stängt in mig och målat alla mina väggar på egen hand. Rummet var stort och bestod inte heller av endast fyra enkla väggar, min favoritvägg var den till höger när man kliver in genom dörren. Väggen var täckt av en målning. En målning på en kvinna, var ansikte var halvt vänt över axeln på henne. 

   Jag vände mig tillbaka till spegeln innan jag plockade upp en sminkborste. Mitt ansikte är också något jag tyckte om att smycka ut och förändra med hjälp av färger eller andra kosmetikor. Lösögonfransar, glitter, you name it. Idag körde jag fullt ut, precis som alla andra dagar. En kvart senare täcktes mina ögonlockar av ett flertal starka färger och en linje eyeliner. Jag smackade ihop mina läppglanstäckta läppar innan jag la ner läppglanset på bordet igen. Därefter la jag huvudet på sned och lät blicken vandra över min kropp, jag hade en smal figur. Dock inte för att jag avstod från att äta utan det låg i familjen, hur mycket jag än åt hade jag svårt att lägga på mig kilon. Något som jag gjorde mycket, åt alltså. Det finns ingenting på denna jord som jag avstod från att äta eller tyckte illa om, allt gick ner med ett leende. Mat är den bästa uppfinningen, enligt mig. 

   På fötterna satt ett par kängor från Dr. Martens, en utav min favorit designer. Jag hade sju par olika Dr. Martens kängor och alla låg de kärt till i mitt hjärta. Just nu pryde de ljuslila mina fötter och tillsammans med dem hade jag ett par tunna, svarta strumpbyxor som hade hjärtan på sig och den ljusrosa tutu kjolen Bubble hjälpt mig välja. På överkroppen hade jag en en beige topp i steps, på bhkuporna satt spetsiga, silver nitar samt en rad blommor längst kanten. Runt halsen hade jag ett brett - men inte så den täckte hela min hals - halsband i svart. Jag drog sedan mina fingrar genom mitt för tillfället pastell rosa lockiga hår, en annan sak med mig är att jag gillar förändring. Mitt hår har varit genom åren i alla möjliga färger och jag gillar omväxling istället för samma tråkiga färg dag ut och dag in. 

   Jag nickade godkännande till mig själv och grep tag i min ryggsäck, Bubble hoppade ner från sängen och viftade med sig fluffiga svans, hela Bubble var som en stor, vit hårboll. Därav namnet. Jag tog en sista titt runt i rummet. Till vänster om mig var det enkla trappsteget som löpte från sida till sida och uppe på den avsatsen hade jag min säng och till höger om den mitt skrivbord där min datorn stod fint placerat tillsammans med alla papper. Min blick fortsatte att vandra, mittemot mig stod det en bunt tavlor på golvet samt min ena klädstång som var fylld av kläder, på golvet stod även en samling skor. Rummet hade två fönster och de båda satt på väggen mittemot dörren. Jag suckade och öppnade dörren. 

   Därefter gick jag bort till min brors rum för att säga hejdå innan jag gick till skolan. Jag knackade på dörren intill Jesses rum och fick ett skrovligt 'kom in' tillbaka, försiktigt öppnade jag dörren och Jesse vände trött huvudet mot mig. Jag log snett med min panna rynkad, Jesse hade mörka ringar under ögonen och hans läppar var spruckna. Min bror har nämligen en obotlig version utav leukemi, han fick den diagnosen vid 5 års ålder. Idag är han 14 år och doktorerna säger att han endast har några få år kvar att leva, jag gick fram till sängen och Jesse log uppriktigt. 

   Hans bruna ögon lös av glädje, jag och min bror har det bästa förhållandet man kan ha mellan två syskon. Vi kan berätta allt för varandra, oftast var det bara jag som hade saker att säga men då låg han alltid tyst och sög i sig vartenda ord jag sa. Jag och min bror var bästa vänner, jag skulle göra allt för honom. Trots den ynka åldersskillnaden på 2 år kände jag mig ändå 10 år äldre än honom och mer som en förälder än syskon. Konstigt, ja jag vet. 

   ”Hur mår du idag?” frågade jag och fattade tag i hans hand, han log tunt och nu ansträngt.

   ”Har en utav mina bättre dagar” försäkrade han och jag nickade, glad över nyheten. 

   Det fanns bättre och sämre dagar för hans sjukdom, dagar då han nästan verkade helt återställd till dagar då han både kräktes blod och andades likt han hade sprungit ett maraton. Varje dag gick jag och oroade mig över om jag skulle få se honom när jag kom hem efter skolan eller inte. 

   ”Skönt” svarade jag och log mot honom. 

   ”Så är du nervös?” frågade han och riktade istället in samtalsämnet på min första skoldag som inträffade... idag. Jag ryckte på axlarna, att börja i en ny skola såg jag aldrig som ett problem. Jag menar nya människor, enligt mig, var enbart roligt. 

   ”Det kommer nog bli bra” sa jag.

   ”Det är jag säker på” la han till. Jag sneglade på klockan och såg att jag behövde gå nu om jag skulle hinna få i mig någon frukost. Efter ett hejdå till Jesse gick jag tillsammans med Bubble ner till undervåningen för att ta mig ner i köket. Där stod mamma i morgonrocken, kaffekoppen i ena handen och tidningen i den andra och läste nyheterna.

   ”God morgon” sa jag och hon såg genast upp på mig, hon tog av sig sina läsglasögon och log.

   ”God morgon” mumlade hon utan att lyfta blicken från tidningen.  

   Tyst gick jag och öppnade kylskåpet, tog ut smör, ost och juice innan jag ställde det på matbordet. Därefter gick jag bort till skafferiet och tog ut brödpåsen innan jag stoppade två skivor i brödrosten. Jag sträckte mig efter ett glas innan jag satte mig till bords och hällde upp juice i glaset. Mamma tog plats mittemot mig och ställde ner kaffekoppen på träskivan, fortfarande med blicken i tidningen. Vad var så oerhört intressant med den? 

   ”Hejdå!” ropade jag in i huset men fick inget svar, mamma hade säkert redan gått upp för att ta hand om Jesse och pappa hade sedan länge lämnat huset. Jag ryckte på axlarna och gick ut i den kyliga morgonen. Fort svingade jag upp min ryggsäck på ryggen innan jag såg mig om efter Bubble. ”kom igen, Bubble”

   Snön var snart här och november kylan låg i luften, jag kastade en blick bak mot huset. Utomhusbelysningen var fortfarande påslagen och det lös mysigt. Det var ett stort hus, men inte överdrivet stort. Mysigt, återigen. En rund gräsplätt var planterade framför och en rund stenbelagd gång var lagd runt den och löpte intill dörren samt bort till garaget på husets högra sida. Ett tak löpte ovanför ytterdörren, vackert stenlagda väggar med ett valv längst ut. Det var min favoritdel utav utsidan av huset. 

   Jag lät blicken vandra över gatorna och över de olika husen som stod upptornade längst vägen. Stratford var en betydligt mindre stad än Winnipeg som jag bott i innan, men jag fann ändå den lilla staden gullig och hemtrevlig. Det enda jag saknade med mitt gamla hem var min bästa vän - Spencer - annars var jag som sagt 'all in' för förändringar. Bubble sniffade nyfiket runt en meter framför mig och jag nynnade frånvarande på någon melodi medan jag lät tankarna vandra fritt. Inom kort närmade jag mig skolan och drog in ett djupt andetag genom näs innan jag föll ner på huk och Bubble kom genast trippande på hans lurviga, små ben.

   ”Önskar du mig lycka till idag?” frågade jag honom, genast skällde han lagom högt. 

   Jag log och gosade ner händerna i hans mjuka päls. ”då ses vi efter skolan, spring hem till mamma nu” uppmuntrande jag och han sprang genast iväg, jag såg efter den lurviga lilla djuret tills han var utom synhåll. Bubble var en otroligt smart liten hund och han var en kamrat för livet. Jag vände mig sedan om och synade skolbyggnaden, elever kom från alla håll och parkerade både sina bilar och cyklar på parkeringen. Målmedvetet gick jag mot ingången och kände blickarna från de andra eleverna bränna mot huden, jag log mot dem jag fick ögonkontakt med innan jag försökte leta reda på expeditionen. 

   ”He-” kvinnan bakom disken avbröt sig mitt i meningen och stirrade på min uppenbarelse i någon sekund innan hon verkade komma över vad det än var som stört henne och harklade sig innan leendet låg på hennes läppar igen. ”hej, hur kan jag hjälpa dig?” jag log tacksamt mot henne.

   ”Hejsan, jag är ny här” förklarade jag, hon nickade genast förstående och rullade bakåt på sin skrivbordsstol och letade genom en hög papper.

   ”Penelope Hawkins?” frågade hon och jag nickade glatt.

   ”Det är jag det, men snälla kalla mig Penny” svarade jag och tog emot papperna som hon räckte mig. Hon log vänligt innan hon satte igång att förklara hur schemat fungerade och att jag behövde be mina lärare att skriva på lappar som jag sedan behövde lämna in vid slutet av dagen. Jag nickade förstående och tog sedan adjö utav kvinnan och kom ut i korridoren igen. Den var nu folktom. Lugnt gick jag genom korridoren och drog av mig min vita mössan, knäppte upp kappan medan jag letade efter skåp nummer 297 som kvinnan sagt var mitt. Tillslut fann jag det blekgröna skåpet som tillhörde mig och vred på låset innan det öppnades med ett klick, jag la in min kappa och mössa men behöll väskan på mig. Jag stängde skåpet igen och såg ner på schemat i min hand.

   ”Vart ska jag?” mumlade jag för mig själv och såg att min klass skulle ha mentorstid med Mr. Johnson i sal E54. Jag nickade för mig själv innan jag började gå mot vad jag trodde var rätt håll, jag kastade en blick bak mot korridoren och gick i nästa sekund rakt in i något framför mig. Förvånat snubblade jag bakåt och med min otur ramlade jag såklart till golvet. Åh, glömde jag att nämna hur otroligt klumpig jag är? Tja, alla är inte perfekta. 

   ”Oj, hur gick det? Jag är så ledsen!” utbrast en killröst och snart såg jag en hand sträckas mot mig, jag tog tacksamt emot den och lät honom hjälpa mig upp.

   ”Det är ingen fara, jag såg mig inte för och jag är dessutom otroligt klumpig” svarade jag och killen skrattade, jag vände upp blicken och möttes utav ett par mörkbruna, näst intill svarta ögon inramade av täta ögonfransar. Hans läppar var utdragna i ett leende och visade hans vita tänder, hans bruna hår låg en aning rufsigt runt hans ansikte. Som om han hade haft bråttom imorse och inte hunnit borsta genom det. 

   ”Vad oförskämd jag är” utbrast jag när jag kom på mig själv att enbart stå och glo på honom. ”Penelope Hawkins, men du kan kalla mig Penny” jag sträckte fram handen mot honom och han tog med ett leende emot den.

   ”Chaz Somers” svarade han. ”trevligt att träffas Penny, är du ny här?” jag öppnade munnen för att svara men avbröts utav ett högt rop bakom mig.

   ”Ey! Chaz där är du ju, var har du varit!?” jag vände mig genast om för att se tre killar stående en bit längre bort i korridoren.

   ”Glömde ställa klockan” svarade Chaz bakom mig, en aning generat och killarna skrattade. 

   ”För att svara på din föregående fråga, ja och jag kan inte hitta sal E54” jag vände mig om mot Chaz igen som log roat innan han pekade åt sidan.

   ”Där” svarade han, kinderna blossade genast utav förödmjukelse när salen precis varit framför näsan på mig. 

   ”Tack så mycket” mumlade jag fram och gick genast fram till dörren. 

Chaz Perspektiv.

Tjejen vid namn Penelope försvann in genom dörren intill klassrummet och Mr. Johnson vände blicken mot mig när han såg mig ståendes utanför. Ojdå...

   ”Har inte du en lektion att vara närvarande på Mr. Somers?” frågade Mr. Johnson och höjde på ena ögonbrynet åt mig. 

   ”Jo, men jag hjälpte bara Penelope till hennes klassrum” svarade jag, Mr. Johnson snörpte på munnen innan han stängde dörren igen. Jag skrattade och skakade på huvudet innan jag började gå bort mot Ryan, Nolan och Mitch som väntade tålmodigt på mig.

   ”Vem var det där?” frågade Ryan. "Nicki Minaj lillasyster?" de andra skrattade genast högt innan han nickade bakom mig mot platsen där jag stått.

   ”Hon heter Penelope och hon är ny här” svarade jag roat och satte kepsen på huvudet för att undangömma lite utav min ostylade frisyr, som sagt hade jag glömt att ställa klockan och vaknat tjugo minuter innan jag behövde gå och kom då försent till första lektionen. Tjejen hade definitivt en unik stil på kläderna och två stora, hypnotiska bruna bambi ögon och att döma utav den lilla konversationen jag hade med henne verkade hon som en jävligt trevlig person. 

   ”Men kom nu innan Mrs. Hayley får ännu ett panik anfall utav vår frånvaro” sa Mitch och vi alla skrattade högt, Ryan började genast efterliknade hur Mrs. Hayley alltid blev blekare och ögonen gick i kors när vi knackade på dörren tjugo minuter försent till hennes lektioner.

heheheh, såg att jag inte hade lagt upp prologen i den här kategorin så nu lägger jag upp den... (31:a Mars 2013) 

tjena godingar! ;)
tänkte säga att inget kapitel kommer upp ikväll eftersom jag ska på "Twilight Movie Night". så kommer hem typ 4 inatt.. TRÖTT TJEJ IMORGON!
så jag vet inte om det kommer något på onsdag heller men håll tummarna. :D

puss&kram.

”sorry, but I do. I’m not going to be able to sleep at night unless I know you are, cold, few meters under grown and dead as a-” Plötsligt steg Justin ut bakom henne, hans ögon var lika mörka som Emmas, hårda och rasande. Hans ansiktsuttryck hade fått vem som helst att rygga tillbaka. 

Han grep tag om Emmas nacke bakifrån och avbröt henne i slutet utav hennes mening, Emma flämtade till och blev genast röd i ansiktet. Han tryckte till vilket fick luften att gå ur henne och hon släppte genast taget om pistolen, den föll till golvet med en hög smäll. 

”you’re not going to touch her” väste han med giftig stämma. 

Har ni någonsin känt hur vreden tar över din kropp? Man totalt försvinner och någon annan tar över, någon som ser rött och är enbart ute för att skada? Man får ett självförtroende man inte visste man hade, det var i alla fall så jag kände när jag fick syn på Olivia som låg på golvet med Emma stående med en pistol riktade mot henne ovanför. Ilskan exploderade inom mig och innan jag visste ordet utav det hade jag klivit ut i korridoren och gripigt tag om Emmas nacke, jag hade känt hur hon stelnat till i mitt grep utav förvåning. Jag hade tryckt till och till min triumf hade hon släppt pistolen för att sedan börjat klösa på mina händer i ren desperation för att jag skulle släppa taget om hennes hals. 

”you’re not going to touch her” spottade jag fram.

Jag ville inget annat än att borra in mina fingrar i hennes hals och känna hur hon sakta men säkert blev stilla men en lugn röst satte stopp för det.

”Mr Bieber, please let go of her neck” först nu insåg jag att två polismän stod i korridoren, ena hade till och med lyckats sätta på Emma handbojor utan att jag lagt märke till något. Jag såg chockat på konstapeln och släppte sedan förskräckt taget om Emma, genast föll hon till golvet där hon hostade vilt och skippade efter andan. Jag såg med stora ögon ner på henne, hon var alldeles röd i ansiktet efter att jag kapat hennes luftvägar. Oförmögen att få in vad jag gjort backade jag bak tills jag stötte emot väggen och sjönk ner till golvet. Jag hade kunnat döda henne.

”Justin...” min blick rycktes genast upp och mötte Olivias blå, dem var vänliga och försiktiga. 

Jag enbart satt där och stirrade på henne, hon knäböjde framför mig och sträckte försiktigt ut sin hand mot mina som låg ovanpå mina knän. 

”I could have killed her” fick jag fram, hon nickade svagt. 

”but you didn’t, you saved my life” svarade hon lugnt och ett litet leende spred sig över hennes läppar. Jag ville så gärna gripa tag om hennes hand och tryckte henne intill mig och se till att någon aldrig gjorde henne illa igen. Men hon hatade mig, även fast hon för tillfället verkade glömma det. Jag såg henne i ögonen och det kändes för ett ögonblick som om mina ord aldrig yttrats och allt var okej mellan oss.

”Olivia!” Olivia vände fort bort blicken och ögonblicket försvann, hon reste sig från golvet och i nästa sekund var hon i Chloés famn. Chloé grät häftigt och kramade om sina bästa vän med spända armar som om hon aldrig skulle släppa taget. 

”it’s going to be okay bro” Chaz och Ryan kom fram till mig, de hjälpte mig upp från golvet och klappade mig tröstande på axeln. 

”I need to talk to her” sa jag och började se mig om efter Olivia igen.

”maybe you should wait a while so-” tvekade Ryan och drog osäkert på munnen, men jag skakade fort på huvudet.

”no, I’m going to lose my mind if I don’t get to explain to her” svarade jag stressat. Jag lämnade Ryan och Chaz bakom mig, nästan knuffade mig förbi eleverna som kryllade i korridoren på jakt efter Olivia. Tillslut såg jag henne längre bort, hon stod och pratade med en utav polismännen. Jag stannade till och väntade på att de skulle bli klara, när hon väl nickade åt mannen och sedan tog ett steg från honom satte jag fart på stegen igen. Hon såg inte mig, men det hindrade inte mig från att gripa tag i hennes arm och dra in henne i ett utav klassrummen.

”what are you do-” jag avbröt mig mitt i meningen när jag såg vem det varit som dragit in mig i klassrummet, Justin stod med sitt rufsiga hår och ivriga ögon någon meter från mig.

”Justin?” frågade jag.

”I need to talk to you” sa han och stoppade händerna i sina jeans fickor. 

”well... I don’t want to listen so, bye” snäste jag fort och gick mot dörren, jag hann endast öppna den en decimeter innan den stängdes med en smäll igen. Justins hand låg på dörren och jag kände hur han stod nära bakom mig.

”please just listen to me” sa han, desperationen hördes tydligt i hans röst och jag förvånades, undrade vad i hela friden han skulle vilja säga till mig. Jag vände mig om och la uttråkat armarna i kors över bröstet.

”make it quick then” sa jag, han andades ut och drog händerna genom håret. När han förblev tyst höjde jag på ögonbrynen för att signalera, I’m waiting! 

”I lied to you” sa han tillslut, jag öppnade munnen för att snäsa något tillbaka men stängde den igen när hans meningen inte gjorde mig ett dugg klokare. 

”what?” ekade jag.

”everything I told you that day... I lied” förklarade han, hans ögon strålade utav sorgen han döljde och smärtan han kände. ”I never played you, I would never do that. You’re the best thing that has ever happened to me, I love you” 

”am I supposed to believe that?” frågade jag och såg på honom som om han var dum i huvudet.

”yes! Yes, you should because that’s the truth” svarade han fort.

”but if that’s the truth then why would you even lie from the beginning?” fräste jag, jag ville inget annat än att marschera ut härifrån och gå hem. Jag ville sova, vakna upp imorgon och få njuta utav att A var borta, satt bakom galler och kunde inte skada mig igen. 

”A manipulated me, making me think that this was all my fault. I bought it because I love you so bad and I know that when you date me you get a lot of death threats. Being my girlfriend ain’t never easy. So by breaking up with you I thought this A person would leave you alone, but it turned out she only wanted to hurt you even more” jag stirrade med stora ögon på Justin. 

Vad försökte han säga? Att allt bara var lögner? Att han aldrig menade det han sa...

Jag skakade bort tankarna på att kasta mig i hans famn, glömma alla ord som skurit som knivar i min kropp, som hållit mig vaken om natten och jag behövt gråta mig till sömns. 

Kanske var han inte klar med sitt spel än, kanske ville han få mig att falla ännu en gång...

Jag såg in i hans ögon och tvekade för ett ögonblick, hans ögon såg så oerhört smärtfyllda ut, som om han faktiskt menade det han sagt. Att han fortfarande älskade mig... lika mycket som jag älskade honom. Fort skakade jag på huvudet.

”I can’t deal with this right know, I can’t... I...” med det svaret hängande i luften vände jag mig om och öppnade dörren, jag gick fort genom korridoren och kände blickarna från de andra skoleleverna innan jag tillslut sprang mot utgången för att slippa känna alla ögon på mig. 

Veta att de alla plöstligt ångrade allt dem sagt till mig under alla månader. 

”Olivia?” Chloé såg förvånat efter mig när jag sprang nerför trappan till skolan. ”what’s wrong?” frågade hon fort när hon såg min skärrade blick.

”I can’t...” sa jag men sprang sedan fort bortåt igen, jag sprang hem men stannade inte för att gå in i huset utan fortsatte. Jag sprang ut på de gröna åkrarna och slutade inte för än jag inte kunde se huset längre och revbenet tillslut skrek så högt att det nådde till mitt känslocenter i hjärnan.

Jag vek mig dubbel och andades andfått, jag kved till och sjönk ner på knä medan tårarna rann längst mina kinder. 

Olivia, din envisa PIIIIIIP! right? ;) 

hahahahaha, hur tror ni det går? vad tycks? 

kommentera, jag vet att ni kan. xP 

TAAAAAAAAACK! för dem jag fick på det senaste kapitlet, 21 stycken.

ni är dem bästa! VÄRLDENS BÄSTA LÄSARE! :DDDD puss&kram. ♥

Två veckor kunde ha förändrat allt, kunde hon ha gått vidare med Jake? 

”don’t you worry about it man, they’re not together” försäkrade Ryan bakom mig och la sin hand på min axel, jag sneglade mot honom.

”are you sure?” frågade jag honom efter en stund, han nickade säkert.

Jag andades ut och skakade på huvudet. ”let’s go, the faster the better we get this son of a bitch and everything will go back to normal” jag kastade en blick bakåt mot dem innan jag ökade stegen mot Chloés hus.

”this is hopeless!” jag drog frustrerat händerna genom håret och suckade argt.

Jag skulle aldrig få Olivia tillbaka om denna A fortfarande hotade hennes liv, jag tänkte inte riskera att förlora henne på det viset igen. 

”no, it’s not. Now we got a list atleast” försökte Chloé och såg ner på listan som innehöll minst tjugo personer. Jag stönade och såg på Chaz som somnat i sängen medan Ryan bläddrade och läste något på sin telefon. 

”CHLOÈ!” jag stelnade till och såg med panik mot dörren, om det inte var jag som hallicunerade så hade Olivia just ropat Chloés namn högt genom hennes hus. ”Chloé?” hennes röst lät mycket närmre den här gången vilket fick Chloé att vakna till med ett ryck.

”quick! Hide!” väste hon och putade mig mot garderoben, fort klev jag in innan hon slog igen dörren framför mig. Olivia slet några sekunder senare upp dörren men stannade förvånat till när hon fick syn på Chaz och Ryan, hon skickade dem en ond blick men började sedan ignorera dem. 

”I need to talk to you” väste Olivia och såg med allvarliga ögon på henne.

Chloé såg frågande på henne. ”about what?”

Olivia suckade. ”can you just come with me please” Chloé gick genast med henne ut i korridoren, fort steg jag ut ur garderoben och gick fram till dörröppningen som stod på glänt.

”I can remember everything” hörde jag Olivia säga, genast rynkade jag pannan. Hade hon äntligen lyckats få tillbaka sitt minne? 

”what? How? Who is it?” Chloés röst var både ivrig och orolig.

”the police came over with some stuff some days ago, like my clothes and there was a phone as well. And as soon as I looked at it and saw it, it all just came back to me. A is Emma and this is her phone, I took it right before I escaped. I figured this was the phone she used to send me all the messages with, so I got Jake to hack into the phone and we found some really interesting stuff” 

Jag stirrade frånvarande framför medan jag försökte bearbeta vad jag just hört.

Emma? På riktigt? Den oskyldiga, tillbakadragna tjejen? Hon kunde omöjligt vara A...

Eller? Hon hade varit med på fotbollslägret i somras och enligt Olivia hade hon tydligen sedan dess försökt tränga sig på vid många tillfällen, varit övertrevlig och en aning hysterisk. 

”are you sure? Emma?” frågade Chloé tveksamt som om hon fann det lika ofattbart själv.

”yes!” svarade Olivia otåligt. ”Emma said she was jealous of my life, I got to be the popular kid within seconds and made the biggest changes in the soccer team in ages. But mostly she wanted to kill me because she thought I was the biggest bitch in town”

”but that’s crazy. It can’t be Emma” Chloé fortsatte vara tveksam och ifrågasättande, jag kunde se framför mig hur Olivia var redo att slita håret av sig utav frustration.

”it was her, okay!? I remember everything, she left me in that room with those big men so they could beat me up before she killed me. She thought it was time for me to feel some pain that all the other persons felt every single day” jag grimaserade vid hennes ord, klippet från meddelandet spelades upp i mitt huvud igen. Jag hörde hur redskapen träffade hennes kropp, hennes skrik och vädjan om att de skulle sluta. Jag knep ihop ögonen för att inte falla ihop. 

Chloé förblev tyst i en lång tid innan hon äntligen tog till orda.

”okay, I believe you” svarade hon och jag hörde hur Olivia suckade lättat. ”but can I please see what you and Jake found because I still have a hard time processing this” 

Jag hörde hur Olivia rotade runt i sin väska innan hon tog upp flera ark ur den, hon räckte dem till Chloé som tyst läste. 

”oh my god, these are the exact words and there is the picture” Chloé lät som hon var på gränsen till tårar. ”I still don’t get it. What did you ever do to her?” Olivia suckade.

”she said I ignored her like all the other students did but... I...” Olivia tappade orden och blev tyst.

”it’s okay, it’s okay” hörde jag hur Chloé sa innan svaga snyftningar nådde mina öron, det kliade i kroppen efter att få gå ut i korridoren och omfamnade henne. Men jag behöll mig i skinnet, hon skulle endast börja skrika och skälla om hon såg mig. Hon hatade mig...

”but this time we need to go to the police” Chloés ord fick jag att lyssna igen.

”you bet, this crazy mothafucker is going to the madhouse” svarade Olivia. 

*

”and you’re sure of this?” konstapeln på andra sidan bordet såg tveksamt på mig, jag stirrade på honom. Helt oförmögen att få in hur trög i huvudet han var.

”well, if you don’t believe in my words then you have the proof right in front of you” fräste jag och pekade mot papperna som log framför honom. Han såg ner på arken igen.

”this is a big accusation you’re making” varnade han och jag slog genast ut med armarna och föll bakåt mot stolryggen. Som om jag inte redan visste det! 

”I know that but I got nothing to worry about because I’m right. A is Emma!” 

”okay, we will have to take her in for custody” polismannen reste och satte mobiltelefonen till örat. Han mumlade fram något till någon på andra sidan linjen innan han la på. 

"you stay here until we get back" jag nickade och satt kvar på stolen i hans arbetsrum. Så fort han stängt dörren bakom sig smet jag fort fram till fönstret, aldrig i livet att jag skulle sitta kvar och vänta på att han skulle komma tillbaka. Jag ville se minnen på Emmas ansikte när de kommer för att gripa henne, jag vill se förvåningen. Hon kommer genast fatta att jag har fått mitt minne tillbaka men hon kommer fort spela oskyldigt offer.

Jag landade på fötterna i gräset och sprang runt huset innan jag grep tag i min skateboard som jag gömt i buskarna utanför byggnaden. Jag sparkade fort bort mot skolan, polisbilen stod redan parkerad på parkeringsplatsen och jag såg hur två polismän försvann in genom entrédörrarna. Jag hoppade av brädan och klev på ena sidan så att den andra kom flygande upp, jag grep tag i den och gick smygande in genom dörrarna. Korridorerna var tomma då alla elever var på lektion, jag smet in i ett tomt, mörkt klassrum som var snett ifrån där poliserna gått in. Jag andades ut och såg ut genom det lilla fönstret i dörren. 

"are you really that dumb that you think I wouldn't keep my eye on you?" rösten fick mig att rycka till och snabbare än vinden vända mig om med andan i halsen. Från skuggorna klev Emma ut, en pistol glimmade till i ljuset från fönstrena och hennes leende såg enbart sjukt ut. Allt passade in i en mardröm.  Jag svalde och såg från hennes ansikte ner till pistolen i hennes hand. 

"the police already know everything, they are here to arrest you" sa jag, rösten lät mycket skakigare än jag velat men jag kunde inte hindra mig själv. Minnena från kidnappningen gjorde mig skakig i benen och halsen blev lika torr som öknen. 

"oh, I know" skrattade hon. "that's why I'm gonna kill you fast and then... run" hennes leende blev bara större och paniken i min kropp spred sig. Jag sneglade mot dörrhandtaget och funderade över chansen jag hade att kunna ta mig ut innan hon sköt. 

"you know, you would be dead before you had the chance to take one step" sa hon och gissade sig till mina planer. Jag svalde och tänkte fort efter en utväg. 

”goodbye Olivia, see you in another life” sa hon sedan lugnt och höjde pistolen mot mig, i ren panik kastade jag skateboarden mot henne. Lyckligtvis distraherade det henne och hon sköt upp mot taket istället, jag kastade mig mot dörren och kom ut i korridoren. Jag hade kommit med sådan stor kraft att jag ramlade till golvet, poliserna kom utspringandes från klassrummet och jag kände genast lättnaden. Räddningen var här men i nästa sekund var paniken lika stor igen. Emma kom ut genom dörren och stod och pekade med pistolen rakt mot mig.

Plöstligt strömmade elever ut genom klassrummen bakom poliserna men stelnade till när de fick syn på mig på golvet med Emma ovanför mig som stod med pistolen riktad rakt mot min panna. Jag fick syn på Chloé, Ryan och Chaz bland alla ansikten, Chloés ansikte speglade rädslan och förtvivlan som hon kände och hennes ögon hade redan blivit tårfyllda. Jag skickade henne en lugnande blick. Sedan riktade jag blicken mot Emma igen som såg på mig med sina kolsvarta, mordfyllda blick och mina andetag kom ut stötvis, jag sneglade på polismännen som diskret började sträcka sig mot sina pistoler men Emma riktade genast munstycket mot dem istället.

”don’t even think about it” varnade hon. Polismännen vände genast upp handflatorna för att visa att de skulle göra som hon sa och inte få henne att göra något drastiskt. 

”I’m just going to kill little Lilo here and then I’ll be gone” hon vände blicken mot mig igen och jag kände hur halsen snördes åt, från elevmassan hörde jag hur flera drog för andan och några andra pep panikslaget. 

”you don’t have to do this” fick jag fram och Emma skrattade.

”sorry, but I do. I’m not going to be able to sleep at night unless I know you are, cold, few meters under grown and dead as a-” Plötsligt steg Justin ut bakom henne, hans ögon var lika mörka som Emmas, hårda och rasande. Hans ansiktsuttryck hade fått vem som helst att rygga tillbaka. 

Han grep tag om Emmas nacke bakifrån och avbröt henne i slutet utav hennes mening, Emma flämtade till och blev genast röd i ansiktet. Han tryckte till vilket fick luften att gå ur henne och hon släppte genast taget om pistolen, den föll till golvet med en hög smäll. 

”you’re not going to touch her” väste han med giftig stämma. 

GOSH! hon höll nästan på att dö, IGEN! jeeeeez..

men sedan kom Justin.. and saved the day! YEY! our hero... hahahahahaha xD

vad tycks?? KOMMENTERA! jag vet att ni kan. ;) puss&kram. ♥

 Som ni redan vet så börjar ju "You Want Me To Start Over?" lida mot sitt slut o då ska ju nästa dra

igång o jag tänkte att vi ska ha en omröstning redan nu. så jag vet vilken jag måste slipa 

ideérna på mest. :) KOM IHÅG! alla novellerna kommer skrivas! det är bara det 

att den som får flest röster nu är den som kommer skrivas först. =) 

now, read and enjoy. ♥

I WILL CATCH YOU IF YOU FALL, TRUST ME

HANDLING:

Penelope Hawkin, men kalla henne Penny och 15 år gammal, flyttar från Winnipeg till Stratford när hennes far får ett bättre jobberbjudande och när ett sådant erbjudande hamnar framför näsan på dig tackar du inte nej. Särskilt inte när Pennys mamma endast jobbar deltid för att ta hand om hennes sjuka bror Jesse, diagnoserad obotlig leukemi. Tillsammans med flytten dra det till sig hemligheter från hennes fars förflutna och Penny står plötsligt framför en chockerande nyhet som skakar om hela hennes liv. Vad är det? Läs och ta reda på det.

PROLOG:

”den här eller den här?” alltid samma svåra beslut varje morgon, valet mellan två klädesplagg som man så gärna ville bära men inte kunde samtidigt.

Men som tur var har jag min lilla ängel till hjälp vid dessa svåra beslut, Bubble skällde och jag nickade instämmande innan jag la ner den ljusrosa tutu kjolen på sängen bredvid honom.

”bra val, Bubble” uppmuntrade jag medan jag hängde tillbaka den andra kjolen på sträcket. Jag gick sedan tillbaka till sängen för att sätta på mig kjolen och sedan inspektera mig i den stora kroppsspegeln som hängde bredvid tavlorna på väggen. 

En sak du borde veta om mig är att jag älskar att måla, på alla slags sätt. Med penslar och färg eller med endast blyerts eller färgpennor eller olja eller kolpennor, med allt helt enkelt. 

Mitt rum är fullt av tavlor jag målat, vissa står på golvet lutade mot väggarna eller satt redan upphängda på väggen. Första veckan vi flyttat in i detta nya hus, i den lilla staden kallad Stratford, hade jag stängt in mig och målat alla mina väggar på egen hand. 

På väggen mittemot sängen har jag gjort en målning som tog upp större delen av väggen, mamma och pappa hade varit vänliga nog att ge mig det största rummet i huset för att jag skulle ha plats med all min konst och dessutom få utrymme att designa mitt rum utan att behöva bry mig om det skulle få plats eller inte. 

Kvinnan, på väggen, var halvt bortvänd från en med sitt hår i en knut vid nacken. 

På tala om målning är mitt ansikte något jag också tycker om att smycka ut, både i vackra sminkningar eller skrämmande monster. Jag har all slags ansiktsfärg och smink, linser i olika färger och nyanser och lösögonfransar av olika längd och utsmyckningar.

Jag la huvudet på sned och lät blicken vandra över min kropp, jag var en smal figur. Dock inte för att jag avstod från att äta utan det låg i familjen, hur mycket jag än åt hade jag svårt att lägga på mig kilon. Något som jag gjorde mycket, åt alltså. 

Det finns ingenting på denna jord som jag inte äter eller tycker illa om, allt går ner med ett leende. Mat är den bästa uppfinningen, enligt mig. 

På fötterna hade jag ett par kängor från Dr. Martens, en utav min favorit designer. Jag hade sju par olika Dr. Martens kängor och alla låg de kärt till i mitt hjärta. Just nu pryde de ljuslila mina fötter och tillsammans med dem hade jag ett par svarta strumpbyxor och den ljusrosa tutu kjolen till. På överkroppen hade jag en svart bh/topp med guldiga nitar tillsammans med en tunt stickad kofta ovanpå. Jag drog mina fingrar genom mitt för tillfället pastell rosa lockiga hår, en annan sak med mig är att jag gillar förändring. Mitt hår har varit i alla möjliga färger och jag gillar omväxling istället för samma tråkiga färg dag ut och dag in. 

Jag nickade godkännande till mig själv och grep tag i min ryggsäck, Bubble hoppade ner från sängen och viftade med sig fluffiga svans, hela Bubble var som en stor, vit hårboll. 

Därav namnet, jag stängde dörren intill rummet och gick bort till min brors för att säga hejdå innan jag gick till skolan. 

"...Bubble..." 

Nu när jag ändå ger er massa information om mig som ni troligen inte tycker är speciellt intressant men... varför fortsätter jag inte då? Okej, mitt namn är Penelope Hawkin men alla kallar mig Penny och jag har levt snart 16 år på denna jord, i slutet av mars kommer jag aldrig vara 15 igen. Som du redan vet älskar jag att måla men även allt som har med design att göra - kläder, smink.

Att vara elak eller otrevlig ligger inte i min natur och det tar mycket innan jag fräser till ordentligt, gud hjälpe dig om du någonsin finner mig synligt arg. Då ligger du pyrt till ska jag bara säga.

Jag knackade på dörren intill Jesses rum och fick ett skrovligt ”kom in” tillbaka, försiktigt öppnade jag dörren och Jesse vände trött huvudet mot mig. Jag log snett med min panna rynkad, Jesse hade mörka ringar under ögonen och hans läppar var spruckna. 

Min bror har nämligen en obotlig version utav leukemi, han fick den diagnosen vid 5 års ålder. Idag är han 14 år och doktorerna säger att han endast har några få år kvar att leva, jag gick fram till sängen och Jesse log uppriktigt. 

Hans bruna ögon lös av glädje, jag och min bror har det bästa förhållandet man kan ha mellan två syskon. Vi kan berätta allt för varandra, oftast var det bara jag som hade saker att säga men då låg han alltid tyst och sög i sig vartenda ord jag sa. 

”hur mår du idag?” frågade jag och grep tag i hans hand, han log tunt och nu ansträngt.

”har en utav mina bättre dagar” försäkrade han och jag nickade, glad över denna nyhet. 

Det fanns bättre och sämre dagar för hans sjukdom, dagar då han nästan verkade helt återställd till dagar då han både kräktes blod och andades likt han hade sprungit ett maraton. Varje dag gick jag och oroade mig över om jag skulle få se honom när jag kom hem efter skolan, dock var det något jag inte försökte visa på utsidan. Jag ville inte ha folks medlidande. 

”skönt” svarade jag och log mot honom. 

”så är du nervös?” frågade han och riktade istället in samtalsämnet på min första skoldag som inträffade... idag. Jag ryckte på axlarna, att börja i en ny skola såg jag aldrig som ett problem. Jag menar, nya människor, enligt mig är det enbart roligt. 

”det kommer nog bli bra” sa jag. ”det är jag säker på” la han till. 

Jag sneglade på klockan och såg att jag behövde gå nu om jag skulle hinna få i mig någon frukost, jag sa hejdå till Jesse innan jag tillsammans med Bubble lämnade övervåningen för att ta mig ner i köket. Där stod mamma i morgonrocken, kaffekoppen i ena handen och tidningen i den andra och läste nyheterna.

”god morgon” sa jag och hon såg genast upp på mig, hon tog av sig sina läsglasögon och log.

”god morgon gumman, sovit gott?” frågade hon, jag nickade. 

”som en stock” svarade jag och öppnade kylskåpet, jag tog ut smör, ost och juice innan jag ställde det på matbordet. Jag gick bort till skafferiet och tog ut brödpåsen innan jag stoppade två skivor i brödrosten. Jag sträckte mig efter ett glas innan jag satte mig till bords och hällde upp juice i glaset, mamma tog plats mittemot mig och ställde ner kaffekoppen på träskivan.

”har du allt nu?” frågade mamma oroligt när jag ätit upp frukosten, borstat mina tänder och stod i hallen för att sätta på mig ytterkläderna. Jag grep tag i min röda kappa som räckte mig en bit nedanför midjan och hade en stor luva till. Jag drog sedan ner min mössa från hatthyllan och satte den på huvudet, en vit stickad basker.

”jadå, mamma” svarade jag henne och svingade upp min ryggsäck på ryggen. 

”kom igen, Bubble” jag öppnade ytterdörren och träffades genast utav den kalla vinden. 

Snön var snart här och november kylan låg i luften, jag vinkade till mamma som stod i dörröppningen med armarna runt kroppen, hon jobbade endast deltid för att kunna ta hand om Jesse. Pappa jobbade dock heltid för att vi skulle kunna tillräckligt med pengar att försörja oss med. Det var delvis anledningen till varför jag även sålde en del tavlor jag målat, allt för att tjäna lite extra pengar. Dessutom behöver jag något som betalar all min färg - både till ansiktet och tygdukarna - kläder och hårfärg -och produkter. 

Jag lät blicken vandra över gatorna och över de olika husen som stod upptornade längst vägen. Stratford var betydligt mindre än Winnipeg som jag bott i innan, men jag fann ändå den lilla staden gullig och hemtrevlig. Det enda jag saknar med mitt gamla hem är min bästa vän, Spencer, annars är jag som sagt ”all in” för förändringar. 

Bubble sniffade nyfiket runt en meter framför mig och jag nynnade frånvarande på någon melodi medan jag lät tankarna vandra fritt. Inom kort närmade sig skolan och jag tog ett djupt andetag, jag satte mig på huk och Bubble kom genast trippande på hans lurviga ben fram till mig.

”önskar du mig lycka till idag?” frågade jag honom, genast skällde han lagom högt. 

Jag log och gosade ner händerna i hans mjuka päls. 

”då ses vi efter skolan, spring hem till mamma nu” uppmuntrande jag och han sprang genast iväg, jag såg efter den lurviga lilla djuret, Bubble är en otroligt smart liten hund och han är en kamrat för livet. Jag vände mig sedan om och synade skolbyggnaden, elever kom från alla håll och parkerade både sina bilar och cyklar på parkeringen. 

Målmedvetet gick jag mot ingången och kände blickarna från de andra eleverna bränna mot min hud, jag log mot dem jag fick ögonkontakt med innan jag försökte leta reda på expeditionen. 

”he-” kvinnan bakom disken avbröt sig mitt i meningen och stirrade på min uppenbarelse i någon sekund innan hon verkade komma över vad det än var som stört henne och hon harklade sig och la på leendet igen. ”hej, hur kan jag hjälpa dig?” jag log tacksamt mot henne.

”hejsan, jag är ny” förklarade jag, hon nickade genast förstående och rullade bakåt på sin skrivbordsstol och letade genom en hög papper.

”Penelope Hawkins?” frågade hon och jag nickade glatt.

”det är jag det, men snälla kalla mig Penny” svarade jag och tog emot papperna som hon räckte mig. Hon log vänligt innan hon satte igång för att förklara hur schemat fungerade och att jag behövde be mina lärare att skriva på lappar som jag sedan behövde lämna in vid slutet av dagen. Jag nickade förstående och tog sedan adjö utav kvinnan och kom ut i korridoren igen, den var nu folktom. Jag gick lugnt genom korridoren och drog av mig mössan, knäppte upp kappan medan jag letade efter skåp 297 som kvinnan sagt var mitt. Tillslut fann jag det blekgröna skåpet som tillhörde mig och vred på låset innan det öppnades med ett klick, jag la in min kappa och mössa men behöll väskan på mig. Jag stängde skåpet igen och såg ner på schemat i min hand.

”vart ska jag?” mumlade jag för mig själv och såg att min klass skulle ha mentorstid med Mr. Johnson i sal E54. Jag nickade för mig själv innan jag började gå mot vad jag trodde var rätt håll, jag kastade en blick bak mot korridoren och gick i nästa sekund rakt in i något framför mig. Förvånat snubblade jag bakåt och med min otur ramlade jag såklart till golvet. 

Åh, glömde jag att nämna hur otroligt klumpig jag är? Tja, alla är inte perfekta. 

”oj, hur gick det? Jag är så ledsen!” en killröst ursäktade sig och snart såg jag en hand sträckas mot mig, jag tog tacksamt emot den och lät honom hjälpa mig upp.

”det är ingen fara, jag såg mig inte för och jag är dessutom otroligt klumpig” svarade jag och killen skrattade, jag vände upp blicken och möttes utav ett par mörk bruna, näst intill svarta ögon inramade utav täta ögonfransar. Hans läppar var utdragna i ett leende och visade hans vita tänder, hans bruna hår låg en aning rufsigt runt hans ansikte. Som om han hade haft bråttom imorse och inte hunnit borsta genom det.

”vad oförskämd jag är” sa jag när jag kom på mig själv att enbart stå och glo på honom. ”Penelope Hawkins, men du kan kalla mig Penny” jag sträckte fram handen mot honom och han tog med ett leende emot den.

”Chaz Somers” svarade han. ”trevligt att träffas Penny, är du ny här?”

Jag öppnade munnen för att svara men avbröts utav ett högt rop bakom mig.

”ey! Chaz där är du ju, var har du varit!?” jag vände mig genast om för att se tre killar stående en bit längre bort i korridoren.

”glömde ställa klockan” svarade Chaz bakom mig och killarna skrattade.

”för att svara på din föregående fråga, ja och jag kan inte hitta sal E54” jag vände mig om mot Chaz igen som log roat innan han pekade åt sidan.

”där” svarade han, kinderna blossade genast utav förödmjukelse när salen precis varit framför näsan på mig. 

”tack så mycket” mumlade jag fram och gick genast fram till dörren. 

CHAZ PERSPEKTIV:

Tjejen vid namn Penelope försvann in genom dörren intill klassrummet.

”har inte du en lektion att vara närvarande på?” sa Mr. Johnson och höjde på ena ögonbrynet åt mig. 

”jo, men jag hjälpte bara Penelope till hennes klassrum” svarade jag, Mr. Johnson snörpte på munnen innan han stängde dörren igen. Jag skrattade och skakade på huvudet innan jag började gå bort mot Ryan, Nolan och Mitch som väntade tålmodigt på mig.

”vem var det där, Nicki Minaj lillasyster?” frågade Ryan, de andra skrattade genast högt innan han nickade bakom mig mot platsen där jag stått.

”hon heter Penelope och är ny här” svarade jag roat och satte kepsen på huvudet för att undangömma lite utav min ostylade frisyr, som sagt hade jag glömt att ställa klockan och vaknat tjugo minuter innan jag behövde gå och kom då försent till första lektionen. 

Tjejen hade definitivt en unik stil på kläderna och två stora, hypnotiska bruna bambi ögon och att döma utav den lilla konversationen jag hade med henne verkade hon som en jävligt trevlig person. 

”men kom nu innan Mrs. Hayley får ännu ett panik anfall utav vår frånvaro” sa Mitch och vi alla skrattade högt, Ryan började genast efterliknade hur Mrs. Hayley alltid blev blekare och ögonen gick i kors när vi knackade på dörren tjugo minuter försent till hennes lektioner.

om du finner denna jätte intressant o vill verkligen vill läsa denna först, så lämna en kommentar för att rösta på den! ;)

PS. kommer inte ha någon huvudperson som jag har haft tidigare. finns ingen som passar in på min "krav". ;P

LONG TIME NO SEE

HANDLING:

Två barn, sedan födelsen har de varit varandras andra hälft men när pojken får ett erbjudande att leva sin dröm slits dem isär, Sydney åker för att ta sin allra bästa kompis och pojkvän farväl. 

Men bilturen går inte som planerat och Sydney tillsammans med sina föräldrar krockar med en säker död. Justin får nyheten och väggarna rasar samman runt honom. 

Men 5 år senare går en tjej, hon har slående likt brun svart hår och grön blåa ögon. En cigg ligger mellan hennes läppar och en pistol sitter innanför byxlinningen på henne. Sydney O’Malley är i livet och lever livet till sin fulla gräns, som strippa tjänar hon pengar och genom droger glömmer hon sitt hemska förflutna och de gräsliga sakerna hon gör på vardagen. 

Men kan en dans audition föra ihop de två barnen igen? Även fast de glömt varandra... 

PROLOG: 

”är du klar att åka Sydney?” frågade min mamma uttråkat innan hon drog en hand genom sitt gråspräckliga hår, jag nickade försiktigt.

”men kom då!” sa hon irriterat och gick sedan ut genom ytterdörren och fram till bilen som pappa redan satt i. Ledsamt satte jag mig i baksätet och såg ut genom bilfönstret, vi var på väg till Justins mormor och morfars hus för att jag skulle få säga adjö till honom innan han flög till Atlanta. 

Min ögon tårades av tanken på att han skulle lämna mig här, på att han skulle åka iväg och leva ett nytt liv, utan mig. Mannen vid namn Scooter Braun hade intalat honom att han skulle få hans dröm att gå i uppfyllelse, han skulle få dela sin musik med resten av världen. 

Det skulle inte finnas några fler stunder där han och jag lekte vid pianot, han sjöng medan jag spelade på den lilla synten i hans gamla lägenhet. Han skulle istället få stå på en stor scen och sjunga inför tusentals människor. Jag och Justin, vi hade vuxit upp vid varandras sidor, lekt i samma sandlådan, snott kakor ur den förbjudna burken, tragglat oss genom läxor, varit varandras första kyss. 

14 jordvarv har jag levt här i Stratford och alla ihågkomna år har jag delat med honom, han var mitt allt. Han var den jag sprang till när jag hade något spännande att dela med mig om eller var ledsen och behövde någon som kramade mig. Han hade funnits där när mina odugliga föräldrar inte gjorde det, det var ett under att jag hade lyckats få dem att skjutsa mig hem till Justin istället för att ta jag skulle behövt ta bussen. 

Jag grep tag om halsbandets smycke som låg på mitt bröst. 

”du och jag föralltid, Sydney” Justins ord ekade i mitt huvud och påminde mig om stunden han gett mig detta halsband och sagt dem orden. ”du och jag föralltid, Justin” hade jag svarat innan jag försiktigt tryckt mina läppar mot hans. Men det var ett löfte som vi båda inte kunde hålla, han skulle efter att satt sig på flygplanet ha mycket att stå i och vi skulle sakta men säkert glida isär. Något jag fruktade för och försökte ignorera men djupt inne visste skulle hända. 

Justin hade dock lovat att han skulle smsa mig så fort han hade en ledig stund och se till att vi höll kontakten.Vi körde ut på bron och jag såg ut över vattnet, i framsätet började mamma och pappa plötsligt att bråka högljutt och jag försökte så gott jag kunde ignorera deras arga röster. En hög tuta fick mig att rycka till och det sista jag såg innan det blev svart var det skarpa ljuset av en lastbils framljus och jag grep hårt tag om halsbandet.  

- 

Ett stön lämnade mina läppar medan jag trött öppnade min ögon, min syn var blurrig och ljuset blandades grumligt ihop tillsammans med de mörka färgerna. Jag hostade och satte mig upp, den unka lukten av intorkad spya och rök nådde mina näsborrar och jag fick svälja djupt för att inte kräkas. Adam vred på sig bredvid mig och grymtade till i sömnen, han svarta hår stod i en enda röra på hans huvud och skäggstubben började träda fram i hans ansikte. 

Täcket låg virat runt hans midja och visade hans breda, nakna rygg, jag stönade återigen när jag klev ur sängen och kände hur stel jag var i hela kroppen. Jag letade fort genom askskålen på stolen som stod bredvid sängen och fungerade som nattduksbord, efter en cigarett. Tillslut hittade jag en halv rökt cigg och tände den fort, jag drog djupt in röken i lungorna och släppte ut en perfekt rökring. Med en suck reste jag mig från den slitna sängen och gick jag ut ur sovrummet, genom den lilla korridoren innan jag kom in i det skabbiga köket, en tjej jag aldrig sett för satt och sov med huvudet på köksbordet. Jag rynkade på näsan och vände blicken mot diskhon som var överfylld av smutsiga tallrikar och glas. På diskbänken stod tomma spritflaskor och ölburkar tillsammans med de vita pillerna utspridda över trät. Jag drog ett till bloss på min cigg innan jag släppte ut röken i köket och gick vidare in i vardagsrummet. Även där låg massa människor, sovandes på varandra, snarkade högt. 

Fimpar låg överallt på vardagsrumsbordet tillsammans med ännu fler ölburkar och synbara streck från kokainet legat innan det sugits in genom deras näsor. Jag stönade och gick bort till balkongsdörren och öppnade upp. 

Jag klev ut och den varma luften träffade min halv nakna kropp, jag gick fram till räcket och såg ner på trafiken nedanför. Jag drog ett sista bloss på ciggen innan jag fimpade den över räcket och kastade ut den i luften. Hoppas den träffar någon, tänkte jag. Jag klev in i badrummet och tände lampan som sken upp badrummet med sitt bleka sken och fick en att se ännu sjukare ut än vad man egentligen gjorde, sminket hade runnit under mina ögon och jag liknade en trött, nerknarkad panda. Jag såg på mitt ansikte genom spegeln, mitt mörkbruna hår stod rufsigt runt mitt huvud efter nattens händelser, mina blå, gröna ögon såg trött tillbaka på mig och glöden hade sedan länge försvunnit från dem. 

Jag lät istället blicken vandra ner till min kropp, såg på de svarta underkläderna som täckte min kropp, på ärren som pryde mina armar och påminde mig om allt jag har gjort, alla liv jag tagit. Fort grep jag tag i ett utav de flertal piller som låg bredvid handfatet, allt för att komma bort från verkligheten. Jag svalde det utan svårigheter och väntade tålmodigt på att det skulle göra sin verkan, när det började snurra i huvudet på mig log jag mot mig själv i spegeln. Jag såg mentalsjuk ut, med ett nöjt leende sjönk jag ner på badrumsgolvet och allt möjligt dansade runt framför mina ögon och fick mig att fnissa. 

-

”ett förlåt räcker inte den här gången, Glasgow” sa jag med pistolen riktad mot hans tinning, killen skakade som ett asplöv och tårarna rann längst hans kinder. ”vi ville ha pengarna inte dina fake ass förlåtelser och dina patetiska önskningar om mer tid” 

”snälla, jag ber” försökte han men jag flinade elakt. 

”ledsen, jag skickar bästa hälsning till mamma och pappa från dig” sa jag innan jag sköt och hans kropp föll slappt till golvet där blodet stänkt och snart anslöts av mer som spred sig i en cirkel runt honom.

”hej, jag är klar. Kom och hämta honom” sa jag in i telefonen innan jag la på och stoppade pistolen i min byxlinning, med en sista blick på kroppen lämnade jag den övergivna byggnaden och klev in i bilen. Jag la gasade i botten och flög ut på LA’s gator. 

-

Desperat letade jag genom skåpen i badrummet och rotade runt likt en galning.

Vart fan är dem!? Tillslut längst in i en låda fann jag de gråa rakbladen, med en lättad suck satte jag mig på toaletten med rakbladet mellan fingertopparna. 

Jag bet mig i läppen innan jag drog med den vassa sidan över min ena arm, blodet trädde genast fram och droppade ner på plastgolvet som täckte badrummet. 

Ett stön lyckades lämnade mina läppar innan jag la rakbladet bredvid handfatet och rullade ut papper från toalettrullen för att lägga över såret. 

För alla dem jag dödat, tänkte jag och såg ner på de andra skärsåren som pryde mina underarmar. 

- 

Jag kände hur drogens effekt gick mot sitt slut och snart skulle jag omslukas av mörker, jag log och mina ögonlock blev tyngre. Ett par gyllenbruna ögon dansade på min näthinna och jag förundrades ännu en gång över dem. Varför var dem så välbekanta?

denna är mer tuff och rå, men om du vill läsa denna först så lämna en kommentar för att rösta på denna. :D

Sydney kommer spelas av Kaya Scodelario.

BORN TO BE SOMEBODY

HANDLING:

 Ariel Madison - världens största modell. Ironiskt då hon är så kort, den kortaste genom tiderna. Men när man går i Ariels skor spelar längden ingen roll, alla vill jobba med henne.

När den nybyggda skolan, Walk of Fame - för endast kända ungdomar mellan 16 och 22 - öppnar hoppar Ariel genast vid chansen för att gå i en skola och umgås som en vanlig tonåring.

Ariel lever nämligen på ett strikt schema, hon har aldrig en ledig stund. Alltid är det något som ska göras, vara med i en intervju, ha fotografering, gå en runway show eller leda något annat evenemang. Alltid skulle hon synas och höras, hon var ju världens bästa modell. 

Vad skulle hon annars göra? Men är modelljobbet det enda hon är bra på? Finns det något mer som döljer sig inom henne?... I hennes lungor kanske?  

PROLOG:

Dåtid - 1994, 27:e December.

Regnet smattrade ner i backen och den unga mannen fick springa med nerböjt huvud för att skydda den lilla bebisen i hans famn mot regndropparna. Mannen kastade upp blicken för ett ögonblick och fick kisa med ögonen genom de täta dropparna, han befann sig i ett utav det mörkare och obehagligare delen utav New York City. Han suckade lättat när han såg det lilla barnhemmet närma sig och han ökade på stegen, han tog de få trappstegen uppför så han tillslut stod under det lilla taket ovanför ytterdörren. Han sträckte på sig och såg ner på den undersköna lilla flickan som smackade bedårande på munnen men sov sött vidare. Han grimaserade vid tanken på att han nu skulle lämna ifrån sig sin dotter men la sedan beslutsamt ner flickan. Hon var insvept i en filt, på knytet la han ett brev som förklarade allt, han hoppades att flickan i framtiden skulle få chans att läsa det och inse hur mycket han älskade henne även fast han aldrig funnits där. Med en sista blick på flickan knackade han hårt på den stora trädörren innan han sprang ut i regnet igen. Han hann precis ställa sig bakom en husvägg när dörren öppnades.

”nej, men vad har vi här” kvinnan böjde sig ner och tog upp bebisen i sin famn, snabbt skannade hon av området men fann ingen. Den leriga vägen var tom. Hon log sedan ner mot barnet i sitt famn och gick in i huset igen, värmen från den öppna spisen slog mot henne när hon klev in i det lilla vardagsrummet. De flesta barnen hade redan lagt sig i sina sängar men Freya som var äldst fick stanna uppe ett kort tag längre. 

”vad är det där, Celine?” Freya trippade fram till Celine och såg med nyfikna ögon ner i kvinnans famn där flickan fortfarande sov. 

”det är en liten flicka” svarade Celine på flickans fråga, Freya kvittrade glatt till och smekte försiktigt med fingrarna över bebisens kind. Celine såg ner på brevet och öppnade det fundersamt, inuti låg ett foto och ett ark, hon tog först upp fotot och granskade den unga mannen med det bruna håret. Hans ögon var lika mörka som håret och hon behövde ge med sig om att han var väldigt stilig.

Hon la ner fotot som Freya genast la händerna på och såg ingående på bilden utav mannen, Celine tog upp arket och läste sedan texten. 

”Kära Celine.

Jag lämnar min dotter i era händer i hopp om att det finns en plats i ert hem för henne.

Hos dig hoppas jag hon kan få växa upp och få en ljus framtid för hos mig finner hon ingen. 

Mor hennes är död, dog i barnsängen, och jag är lika fattig som en gaturåtta. 

Jag har inte döpt henne men jag tror nog att ni finner ett passande namn för henne. 

Till min dotter... ”

Celine slutade läsa brevet och såg ner på barnet igen, klart den lilla ängeln fick plats här.

Flickan gäspade i sömnen innan hon öppnade sina små ögon och visade ett par lika mörka som hennes fars. Flickan såg frågande upp på Celine som log älskvärt tillbaka och bebisen kunde inte undgå att le charmigt tillbaka. 

”vad tycker du vi ska döpa henne till?” frågade Celine Freya som fortfarande såg på fotot.

Freya såg genast upp och slog ut i ett stort leende, hon ställde sig vid huvudet utav bebisen och såg ner på henne. 

”men titta! Hon har alldeles rött hår” utbrast Freya fnittrande och smekte bebisens huvud där det börjat växa. Och mycket riktigt var håret riktigt klar rött, något som förvånade både Celine och Freya. 

”jag vet! Vi döper henne till Ariel, efter prinsessan. De har exakt likadan hårfärg” tjöt Freya upprymt och såg förväntansfullt upp på Celine som log och nickade.

Freya skrattade till och hoppade på stället. ”ja, hon ska heta Ariel” kvittrade hon.

Celine log ner mot den lilla flickan som från här och nu skulle kallas, Ariel. 

3 år senare - 1997

”Ariel, hjärtat. Kan du följa med är du snäll?” Ariel vred på sitt huvud så hennes röda hår svängde i luften, hennes bruna ögon vidgades en aning men hennes läppar drog ut sig i ett leende när hon fick syn på Celine.

”okej” svarade hon med sin sockersöta röst, hon hoppade ner från stolen som hon ofta satt på för att kunna se ut genom fönstret. Ariel hade vuxit upp och inte blivit alls som andra barn. 

Inte alls lika nyfiken, ivrig och lättretliga. Hon är istället lugn, tålmodig och en aning blyg.

”vad är det som händer?” frågade Ariel och grep tag i Celines utsträckta hand. 

”en kvinna är här för att träffa med er” svarade hon vänligt, de stred in i vardagsrummet där resten utav pojkarna och flickorna på barnhemmet stod uppradade. Ariel ställde sig lydigt bredvid Freya som log ner mot henne, Ariel såg sig förvirrat omkring. En kvinna, hon var klädd i svart, tight kjol, en vit blus och kavaj. Hennes hår var uppsatt i en elegant hästsvans och det satt vackra örhängen i hennes öron. Hennes ögon var skarpt blåa, iskalla och fick vem som helst att vika bort blicken om dem såg rakt på en. Kvinnan gick fram och tillbaka medan hon inspekterade barnen och ryckte endast på mungipan när hon nekade ett barn. 

”du kan ta bort alla pojkar” sa hon endast och viftade med handen, Celine pratade vänligt med pojkarna och snart stod enbart tjejerna i två rader framför kvinnan. Hon gick från ena änden till den andra, tillslut stannade hon framför Ariel. Ariel såg en aning skrämt upp på den främmande kvinnan som nu hade ett litet, knappt märkbart leende på läpparna medan hon såg med sina iskalla blå ögon ner på Ariel.

”vad är ditt namn?” frågade kvinnan, Ariel svalde och sträckte lite på ryggen.

”Ariel” svarade hon, kvinnan nickade innan hon böjde sig ner för att gripa tag i en hårslinga från Ariels huvud och vända på den mellan fingrarna.

”intressant hårfärg, vackra ögon, annorlunda namn” mumlade kvinnan medan hon sträckte på sig igen innan hon vände sig mot Celine som stod med ihopknipt mun och händerna bakom ryggen.

”jag har gjort mitt val” Celine nickade.

”jag ska göra henne redo, Ms Madison” Celine skyndade sig fram till Ariel som såg frågande på Celine. Inom några få minuter var Ariel iklädd den enda jackan hon ägde med den lilla ryggsäcken på ryggen som innehöll de få klädesplaggen. Celine kämpade med att hålla inne tårarna som hotade med att rinna över inne, hon visste mycket väl att hon inte kunde neka en förälder ett utav barnen. De var fria att välja vem de tyckte skulle passa in i deras familj bäst på egen hand.

”ska jag iväg?” frågade Ariel, Celine såg upp i de bruna, bedårande ögonen och log sorgset. 

”din nya mamma har kommit för att hämta dig” svarade Celine men inget leende spred sig på Ariels läppar, endast förvirring visades i hennes ansikte. ”du kommer få det så bra så, du är en stark flicka” Ariel nickade svagt innan de gick ut i hallen där Ms Madison tålmodigt stod och väntade. Hon öppnade ytterdörren och gick nerför de få trappstegen innan hon styrde stegen mot en maffig, svart bil som stod parkerad utanför. Ariel kastade en sista blick mot sitt hem, sina vänner och mot Celine, hennes modersfigur och räddare. Hon såg upp på Ms Madison som kämpade fram ett stramt leende och svepte med armen mot den öppna bildörren. 

”vart ska vi?” vågade Ariel på sig att fråga efter att bilen rullat iväg. 

”vi är på väg mot din framtid, din väldigt framgångsrika framtid. Du kommer bli stor, Ariel, lita på mig” 

o så den tredje o sista, vill du läsa den så vet du vad du ska göra. RÖSTA! :)

Ariel kommer att spelas utav Ariana Grande. 

okej, så denna gång hade ni tre prologer att välja mellan. hoppas ni finner alla intressanta

för alla kommer att skrivas förr eller senare. :)

ehm.. jag tänkte väl hålla röstningen öppen i några dagar.

kommer mer närmre info om det imorgon eller nått. så, RÖSTA, RÖSTA, RÖSTA! :DDDD

skriv gärna vad du tyckte oxå. :)

kapitel 66 från den nuvarandra novellen kommer förhoppningsvis upp imorgon, en vän

ska sova hos mig men HÅLL TUMMARNA! för ni förtjänar att få ett efter det 

korta ni fick för någon dag sedan. puss&kram på er. ♥

Precis som en film spelades hela scenariot från min kidnappning upp i mitt huvud, hur det visade sig att A var Emma, hur männen slog mig och jag skrek högt när de bröt mitt ena revben. Hur Emma förklarade att hon avundades mig men att hon även ville döda mig för att hon tyckte jag var Stratfords största bitch. Jag ryckte till när jag kom ihåg hur bilen närmade sig och sedan Justins ansikte innan den träffade mig och jag blev medvetslöst. Andfått sjönk jag ner på sängen. ”it was Emma...”

Jag kastade huvudet från sida till sida så ofta att jag fasade för att jag skulle få nackspärr. Jag försökte lugna mig med tanken att jag nu visste vem A var och kunde hålla utsikt för henne. Dock när tanken slog mig hur hon kunde smyga runt och hoppa på mig utan att jag var beredd fick mig återigen att fyllas av panik. Jag skyndade på stegen mot lekplatsen där jag skulle möta Jake, jag gick förbi klätterställningen och såg någon sitta på en gunga i gungställningen. Jag stelnade först till och inbillade mig att det var någon annan men andades sedan ut när jag såg att det endast var Jake. 

"hi" hälsade jag lättsamt när jag kom fram, Jake såg upp från gungan han satt på och log mot mig. 

"hi" svarade han och jag log tillbaka mot honom. 

"thank you for meeting me here" han viftade genast på handen. 

"it's nothing" försäkrade han, jag log tacksamt men rynkade sedan på pannan.

"what's that?" frågade jag och pekade på pizza kartongen en bit framför honom, han skrattade till. 

"I was hungry" svarade han och ryckte på axlarna innan han reste sig upp, grep tag i pizza kartongen och slängde den i en papperskorg. Jag skrattade och skakade på huvudet när han kom tillbaka, han flinade roat och vi lämnade lekplatsen.

”so what is that you want my help for?” frågade Jake, jag bet mig osäkert på läppen och kastade en blick bakom mig. 

”you’re good with electronics right?” frågade jag istället och han nickade.

”well, there you got your answer” svarade jag och nu nickade han förstående. 

”I got a phone I would like you to hack” la jag till.

”can I see the phone?” frågade han, genast tog jag upp telefonen som jag snott innan jag lyckats fly från byggnaden där Emma hållit mig fången. Om Jake skulle lyckas hacka sig in på telefonen skulle jag äntligen få bevisen som pekade mot henne. 

”this won’t be so hard” mumlade Jake och jag rycktes genast tillbaka till verkligheten. 

Jag såg glatt på honom och hoppet tändes inom mig att detta faktiskt kunde vara lösningen och slutet för A. ”how long?” frågade jag honom.

”an hour, maybe less” jag sken upp i ett stort leende och kramade honom glatt från sidan.

”thank you” tjöt jag och Jake skrattade förvånat. 

”you’re... welcome” jag skrattade åt hans förvirring och rätade på mig igen, jag stelnade till när min blick föll på Justin som gick tillsammans med Chaz och Ryan på andra sidan gatan. Men under en bråkdel utav en sekund slätade jag ut ansiktet och gömde chocken medan jag behöll blicken framåtriktad. De var döda i mina ögon. Jag kände deras blickar bränna mot min hud, speciellt en, Justins. Jag fortsatte ignorera och riktade min fulla uppmärksamhet mot Jake som frågade om jag skulle följa med hem till honom medan han arbetade eller om jag skulle vänta hemma.

Jag sa genast att jag kunde följa med honom om jag inte var till besvär men han försäkrade mig genast om det var inte fallet.

”still got now clue?” frågade jag frustrerat med Chaz och Ryan efter mig, de skakade på huvudet och jag suckade uppgivet. Det hade gått två veckor och vi hade inte kommit fram till någonting, pappret låg fortfarande tomt framför oss. Med en enkel sammanfattning, vi var urusla. 

Vi närmade oss lekplatsen och var på väg hem till Chloé där vi skulle försätta vår utredning, jag lät blicken vandra och stelnade till inombords när jag såg Olivia tillsammans med Jake gående på andra sidan vägen. Olivias ögon lämnade inte Jake där han gick med en telefon i handen och verkade fråga henne någonting, jag kände hur avundsjukan sjöd inom mig vid synen utav dem tillsammans. Även fast jag visste att Olivia försäkrat mig om att det inte var någonting förutom vänskap mellan dem när vi var tillsammans kunde jag inte undgå att undra.

Två veckor kunde ha förändrat allt, kunde hon ha gått vidare med Jake? 

”don’t you worry about it man, they’re not together” försäkrade Ryan bakom mig och la sin hand på min axel, jag sneglade mot honom.

”are you sure?” frågade jag honom efter en stund, han nickade säkert.

Jag andades ut och skakade på huvudet. ”let’s go, the faster the better we get this son of a bitch and everything will go back to normal” jag kastade en blick bakåt mot dem innan jag ökade stegen mot Chloés hus.

vet att det blev superkort, men kort är bättre än inget eller hur?? :D 

såååååå, Olivia tar hjälp av Jake för att hacka sig in på telefonen. hur tror ni det går?

kommer de hitta något? o Justin tror att de har något på gång.. xP kommer det sitta

en knytnäve i Jakes ansikte snart eller vad tror ni? hahha. nej, skoja bara. =)

vad tycks??? KOMMENTERA!!!!

taaaaaaack för alla kommentarer på kapitel 64. 18 stycken, helt galet ju! o ni vet inte hur

glad jag blir, asså... NI HAR INGEN ANING! :DDDDDD TAAACK! 

o snälla fortsätt med det, jag vill veta vad ni tycker o ni tycker de e bra eller dåligt! 

TACK, LOVE YOU GUYS! ♥

”I thought for a second you would beat the shit out of him” skrattade han efter att jag fått på mig mina skor. Jag skrattade med honom.

”well, I wasn’t far away...” sa jag och la sedan händerna över hans kinder och drog hans ansikte intill mitt. Jag kysste honom hejdå innan jag gasade hemåt, väl upp på rummet såg jag till min lättnad att Olivia fortfarande sov lugnt i min säng. 

”we’ll find this person that made your life to a living hell” viskade jag och strök med handen över hennes hår. ”I promise you that” 

14:e April.

Jag satt i min säng med tummen över skärmen på min telefon, utav någon anledning velade jag över om jag skulle trycka eller inte. Han hade skadat mig djupt, förstört mig mer än någon annan någonsin gjort. Den smärtan hade fick mig att känna var tusen gånger värre än när jag råkade gå in i dörrkarmen och träffat rakt på mitt skadade revben. Jag hade behövt suttit med tänderna ihop bitna och nävarna knutna för att inte skrika högt, i flera minuter fick jag sitta så innan jag tillslut kunna slappna av och gå bort till mitt rum. Mamma hade tillåtit mig att stanna hem så länge jag behövde, vilket jag var oerhört tacksam över. Jag hade inte modet eller viljestyrkan att vistats i skolan bland alla hatfyllda blickar och elaka kommentarer. Jag behövde läka först, få upp min självsäkerhet igen innan jag kunde ta emot och snäsa något tillbaka eller ignorera.

Chloé hade dock sagt till mig att alla på skolan verkade släppa sitt hat och frustration gentemot mig efter jag blivit kidnappad och påkörd. Jag antar att medlidandet äntligen sjönk innanför deras kompakta hud och nådde deras inkompetenta hjärnor. 

Jag tjöt frustrerat till när min tumme inte verkade vilja lydda min hjärnas order och klicka på radera, jag slöt ögonen och öppnade dem igen för att se hur telefonen arbetade innan numret var raderat från min telefon. Justins nummer fanns inte längre på mitt sim kort. 

En ensam tår rann längst min kind, snabbt torkade jag bort den med baksidan utav min hand. Ilskan kokade upp inom mig, jag var arg på min själv som fortfarande grät över den där uppblåsta popstjärnan till manshora. Jag kastade ifrån mig telefonen och den studsade två gånger innan den la sig still på madrassen. Jag reste mig från sängen och gick fram till min radio.

”and here comes a song from Carly Rae Jepsen’s new album, tonight I’m getting over you here on NRJ” 

Jag höll nästan på att skratta över hur bra sång titeln stämde in på min liv, jag stod stilla och lyssnade tills första refrängen var över och jag fann mig själv förälskad i låten. Den var riktigt bra, fartig och hade meddelade självständighet och styrka. 

Jag diggade med huvudet och sjöng med i sista refrängen, för första gången på en vecka log jag på riktigt och kände mig glad. 

”thank you Carly” sa jag till radion och skrattade.

*

18:e April.

”vi är så ledsna Lilo” jag log snett mot Melinda och Cornelia genom datorskärmen. 

Jag hade precis haft säkert en timme lång utläggning över vad som hänt i mitt liv genom de senaste månaderna. Cornelia såg helt chockad ut och verkade ha svårt att tro att hennes största idol skulle ha gjort något sådant mot någon annan. Om hon velat motargumentera varken visade hon eller sa något om det, vilket var tur för henne. Chicks before dicks. 

Jag ryckte på axlarna. ”jag är så över den där bitchen nu i alla fall” la jag till. 

”han kan ruttna i helvete, jag bryr mig inte. Men så, hur är det i Sverige? Något nytt?” frågade jag.

Cornelia fnös. ”tja, inget som kan mäta sig med vad du har gått genom direkt” jag skrattade.

”nä, jag gissade på det” mumlade jag, men de berättade i alla fall att Melinda hade löst sina problem med sin pojkvän medan Cornelia klagade som vanligt över sina föräldrar.

”-jag menar kom igen! Can’t they cut me some slack?” frågade hon. ”är det för mycket begärt!?”

Jag skrattade. ”OLIVIA!” min mamma skrek från nedervåningen och jag himlade med ögonen.

”VAD!?” skrek jag tillbaka. 

”MIDDAG!” jag suckade, mat var det sista jag ville äta nu. Jag kände mig enbart illamående och även fast jag var helt tom i magen på grund av att jag inte ätit sedan frukost ville jag fortfarande inte ha någon mat. 

”måste gå, ska äta middag” sa jag till dem, de nickade och vi sa hejdå innan jag reste mig från sängen och gick ner i köket där alla redan satt till bords inklusive Victors flickvän. 

Tre månader hade de hållit ihop nu och de var så gulliga som par kunde bli, vilket inte var en fröjd för ögat vid denna tid. Par äcklade mig nu för tiden, jag bara rynkade på näsan och vände bort blicken. Det var svårt nog att umgås med Chloé och Ryan ibland. Något jag inte gjort ofta genom de två senaste veckorna jag varit hemma då Justin tydligen fortfarande är kvar i Stratford, för någon anledning jag inte visste och inte ville veta heller, och han skulle följt med som en oinbjuden hundvalp. Med en suck satte jag mig ner på min stol och gled återigen in i mina tankar, orkade inte hänga med i samtalet som fördes över bordet. Allt jag ville var att få gå upp och lägga mig, jag var trött. Enbart trött. Jag kände hur mina familjemedlemmar då och då skickade oroliga blickar mot mig men jag försökte att ignorera dem så gott jag kunde, enda sedan kidnappningen har det precis varit som att de alla gick och väntade på att jag skulle explodera eller dylikt. 

Den irriterade mig något så in i norden ibland och då fräste jag åt dem att de skulle lägga av medan andra gånger gick jag bara därifrån och stängde in mig på mitt rum. 

*

19:e April.

"släng, behåll, släng" mumlade jag för mig själv medan jag rensade min garderob och la kläderna i två separata högar, släng högen var något större än behåll högen och jag insåg att jag skulle behöva köpa nya kläder.

Jag drog fram något mjukt och grep tag i den med båda händerna för att se vad det var, det stack till i bröstet när jag insåg att det var en munkjacka som tillhörde Justin.

Jag knöcklade ihop den innan jag slängde den på sängen, jag skulle ge den till Chloé så fick hon ge den till Ryan som sedan fick ge den till Justin. Jag tänkte i alla fall inte göra det. Jag stannade upp i mitt letande när mobilen ringde, jag gick fort bort till den och såg att det var Chloé som ringde.

hi, babe!" utbrast hon glatt i luren, jag log roat. 

"hi, what's up?" frågade jag och gick bort till garderoben igen, jag klämde fast mobilen mellan axeln och örat medan jag plockade upp ett till plagg.

"on my way home from school" svarade hon trött och jag plutade medlidande på läppen.

”so how was school?” skrattade jag och återigen suckade hon.

”same old, same old” svarade hon. ”teachers that talk to much and nasty food” jag skrattade.

”yeah, can’t say I miss it. Getting kidnapped and almost beaten to death has it’s good side aswell” svarade jag och Chloé skrattade ironiskt.

”you still can’t remember anything?” frågade hon försiktigt, jag suckade. Jag hade verkligen försökt få minnet tillbaka men min hjärna vägrade, den ville inte komma ihåg. 

”no” svarade jag lågt. ”my stupid brain seems to have deleted it and put it way down in some scrub where I will never find it” 

”I still can’t find a single person that might have done this, it doesn’t make any sence” Chloé suckade frustrerat och jag nickade instämmande även fast jag visste att hon inte kunde se mig. "but how are you feeling?"

Jag suckade och grep tag i telefonen med handen. "I found one of Justin's shirts in my closet" 

Jag fick ett svagt "oh" tillbaka från henne och jag nickade. "yeah"

"are you alright?" frågade hon försiktigt, jag kastade en blick mot sängen och såg på den grå munkjackan.

"you shouldn't miss people who doesn't miss you, right?" här bröt jag mot min egen regel, jag hade klart och tydligt bestämt mig för att gå vidare med mitt liv och inte tänka mer på honom men ändå lyckades han dykat upp i alla fall. Chloé var tyst ett tag innan hon svarade. 

"it's normal that you miss him Lilo, he was your boyfriend for a half year for crying out loud" jag suckade.

"but I don't want to miss him" klagade jag och hon skrattade kort.

"well, there's only you to blame on that part darling" svarade hon och nu var det min tur att skratta.

"yeah" svarade jag och återigen blev det tyst i telefon, jag såg bort på munkjackan igen och kände samma stick i bröstet. 

"I actually believed he loved me" sa jag tillslut.

"I know you did, hun. I know you did" 

*

22:a April.

"så vad ska du hitta på idag då?" frågade mamma muntert när hon kom in i köket, jag såg upp på henne från min telefon och orkade inte ens le tillbaka mot henne. 

"I'm going to listen to every sad song I ever downloaded, on reapet" svarade jag och mammas leende blev mindre och hon såg sedan medlidande på mig.

"en utav dina jobbigare dagar?" frågade hon och jag nickade svagt efter en stund. Även om jag lovat mig själv att glömma honom kunde jag inte undgå att få dagar då jag totalt begravde mig i mina sorger. Som denna till exempel.

En knackning kom från ytterdörren och mamma gick genast för att öppna, hon kom sedan tillbaka med en polisman efter sig. Jag såg frågande på dem och mamma ryckte diskret på axlarna.

Polisen log mot mig och satte sig mittemot mig vid bordet. 

”hi, Olivia. How are you feeling?” frågade han.

”hi, ehm... good I guess” svarade jag och han nickade. 

”I came by just to give you some of your things that the police couldn’t find any evidence on” berättade han och räckte mig påsen, jag nickade och tog emot den.

”thank you” svarade jag och jag fick återigen ett leende från honom, han utväxlade några få ord med min mamma innan jag var tillåten att resa mig och gå upp till mitt rum. Jag satte påsen på sängen och såg ner i den, jag drog upp mina kläder som jag burit den kvällen. Mina svarta jeans som fortfarande var blodiga smutsiga och sedan min t-shirt som såg ännu värre ut, jag såg frågande ner i påsen när jag tagit upp alla kläder med fortfarande fann något tungt i den. Jag stack ner handen och grep tag i något smalt, påminde om en mobiltelefon och mycket riktigt höll jag i en svart touch mobil i nästa sekund. Jag såg ner på den och flämtade högt.

Precis som en film spelades hela scenariot från min kidnappning upp i mitt huvud, hur det visade sig att A var Emma, hur männen slog mig och jag skrek högt när de bröt mitt ena revben. Hur Emma förklarade att hon avundades mig men att hon även ville döda mig för att hon tyckte jag var Stratfords största bitch. Jag ryckte till när jag kom ihåg hur bilen närmade sig och sedan Justins ansikte innan den träffade mig och jag blev medvetslöst. Andfått sjönk jag ner på sängen. ”it was Emma...”

AAAAAAAAHHHH! hon kommer ihåg! shhhhhiiiiittttttt! right!? 

till en början ganska tråkigt kapitel, men jag ville komma genom hennes sorg period över 

deras break up. :/ men vad tror ni händer nu!? 

VAD TYCKS?? KOMMENTERA!!! :DDDDDDD

puss&kram på er. ♥

”come in” sa hon fort och klev åt sidan, jag log tacksamt innan jag klev ur skorna och skyndade mig upp på övervåningen och bort mot Chloés sovrumsdörr. Låg musik hördes inifrån rummet och jag klev rakt in utan att knacka, Chloé satt på sängen med läxböcker och papper sprida runt sig, hon skulle precis skrika på personen som kommit in utan att knacka med stannade upp när hon såg mig. 

”what happened?” utbrast hon förfärat och såg på tårarna som fortfarande rann.

”he just broke up with me” kved jag fram.

"it's going to be okay. He doesn't deserve you" jag strök med handen över Olivias hjässa som låg i mitt knä och men hon endast fortsatte gråta. Hon snyftade häftigt till och knöt näven runt en handfull lakan. Jag vet inte hur länge jag satt och försökte trösta henne, försökte på få henne att må bättre tills hon plötsligt somnade, utmattad efter allt gråt.

Försiktigt tog jag mig ur sängen och ryckte till mig min väska innan jag gick mot dörren. Jag satte mig i bilen och körde mot Ryan, i tron om att han hade sina vänner på besök. 

"hi Chloé, he is on his room" jag log tacksamt mot Ryans mamma och klev ur skorna innan jag gick med snabba steg upp på övervåning och bort mot Ryans rum. Utan att bry mig om att knacka stormade jag in i rummet och fann Ryan tillsammans med Chaz och Justin. Justin såg precis lika förstörd ut som Olivia gjort men det var inte något jag reflekterade över då. 

"how could you do that to her!?" skrek jag åt honom, Ryan reste sig genast från stolen han suttit på och gick fram mot mig. ”Chloé-” började han. 

”no!” sa jag högt och höll upp pekfingret framför honom. ”do you know how much she has been through? Do you know how much she has kept to herself to not ruin someone else’s life, to not let it spread to the press because that might affect you” jag riktade nu blicken mot Justin som såg upp på mig med sina ledsna, bruna ögon.

”and then you have the nerv to just break up with her and first then speak the news about how you had just played her all along, how low are you!? At first she though you were just some stuck-up celebrity that cared only about how much money you earned and all the girls you could get by just saying your name. But you changed that but to me it seems like she was right from the start” väste jag. 

”you completely broke her heart, I had to sit with her for an hour, an hour, and hear her cry until she finally fell asleep. How could you be so brutal to her? She thought you really loved her!” det sista skrek jag åt honom. Rummet blev tyst för ett ögonblick. 

”why did you say that?” frågade Chaz förvirrat och såg på Justin som såg ut att vara på gränsen att bryta ihop helt totalt. ”we all know you’re no player, you’ve always been respectful towards girls” 

”because this is all my fault!” utbrast han plötsligt och reste på sig, vi alla såg oförstående på honom. ”I don’t want to see her get hurt like that again, I would never break up with her or hurt her that bad if I didn’t thought it was for her best. If us not being together means that she is safe than that’s what I will have to pay” jag kunde knappt tro mina öron, jag svalde och såg på Justin när han drog händerna genom håret och suckade förtvivlat. 

”what? What are you talking about?” frågade jag, fortfarande förvirrad över vad Justin menade.

”I would never play a girl, what low life prick would do that? I love Olivia, always have, always will” svarade han och hans figur sjönk ihop när han slutat prata. 

”but what are you talking about?” frågade jag och slog ut med armarna. 

”I got a text from an unknown person and it was a video. A video of Olivias kidnapping, they were talking about me and the person envied Olivia because she could get whatever she wanted because of me” svarade han med låg röst och jag såg hur han knöt nävarna. 

Jag stirrade på honom. ”did you see any faces?” frågade jag hysteriskt. 

Han skakade på huvudet. ”the face and body had been blurred and the voice sounded more like a robot than a person” svarade han uppgivet. Jag svor inombords. 

”so you just said all those things to make her let go?” frågade Ryan, jag såg menande på honom för att förmedla hur trög jag tyckte han var för ögonblicket. Han slog oskyldigt ut med armarna och höjde på ögonbrynen som för att säga, vad!?

”yes, of course” svarade Justin ändå och vände blicken mot mig, jag andades djupt in och lät armarna falla till mina sidor. 

”so what are we going to do?” frågade jag efter en stund. 

”we need to find this person and turn him och her into the police so I can say how sorry I am to Olivia, because it’s important that she stays away from me as long as this maniac is on free foot” svarade Justin, jag nickade instämmande. 

”so you can’t tell her anything about this conversation we just had” Justin såg menande på mig.

Det tog emot att behöva ljuga för henne om något så som viktigt att Justin enbart ljög för henne när han sa dem orden som totalt krossade hennes hjärta. Men samtidigt var det ännu viktigare att hon höll sig borta från honom om det var Justin som var grunden bakom allt hat, jag ville inte att hon skulle besöka sjukhuset igen som ett vandrande blåmärke. 

Jag nickade mot honom och han slappande genast av. ”I won’t tell her anything” försäkrade jag.

 ”so do we got a single person on our ”suspects” list?” frågade Justin sedan och såg på oss alla.

Jag öppnade munnen men stängde den lika snabbt, jag hade ingen som helst aning om vem som skulle kunna ligga bakom detta. Vem som skulle älska Justin så pass mycket att den var redo att döda Olivia för att få honom. 

”okay, we can say that we exclude all the guys” sa Ryan och jag nickade.

”or who knows? Maybe there’s a really love sick dude that wants to be with you” sa Chaz och såg på Justin som stod still med stora ögon. 

”but on second though your female fans are thousand times more crazy then the guys” lugnade jag Justin med som genast nickade instämmande. 

”and there’s probably someone from Stratford” sa Justin sedan. ”if it isn’t someone how moved here or something to be able to stalk her” jag suckade frustrerat, det kunde vara vem som helst! 

*

”I need to get home now, Olivia is going to wonder where I am if she wakes up and I’m not there” jag reste mig från Ryans säng kant och grep tag i min väska. Jag kan inte påstå att vi kommit speciellt långt i våra grubblerier och vi hade inte ens omringat några få personer som skulle kunna vara skyldiga till detta. 

”keep her safe for me, will you?” frågade Justin, jag nickade mot honom.

”I’m sorry for what I said to you, I was just really angry because she’s my best friend” Justin viftade genast med handen.

”forget about it, I would probably do the same if I were you” jag log mot honom, Ryan reste sig från sin stol och följde mig ner till hallen.

”I thought for a second you would beat the shit out of him” skrattade han efter att jag fått på mig mina skor. Jag skrattade med honom.

”well, I wasn’t far away...” sa jag och la sedan händerna över hans kinder och drog hans ansikte intill mitt. Jag kysste honom hejdå innan jag gasade hemåt, väl upp på rummet såg jag till min lättnad att Olivia fortfarande sov lugnt i min säng. 

”we’ll find this person that made your life to a living hell” viskade jag och strök med handen över hennes hår. ”I promise you that” 

japp, precis som några utav er trodde gjorde Justin det enbart för att

han tror att det hela beror på honom. hm.. hur tror ni detta kommer gå??

gör Chloé rätt i att inte berätta för Olivia?? vad tycks?? 

KOMMENTERA! kanske hinner skriva mer ikväll, novellen börjar närma sig sitt slut.

okej... det kanske är 10 kapitel kvar eller nått men fortfarande. :P

puss&kram på er. ♥

 Ett omänskligt skri lämnade hennes läppar innan hon blev medvetslös. Min haka darrade medan skärmen blev svart och böt scenario, Olivia satt nu nerblodad och kämpade med andningen medan hennes huvud hängde ner över hennes bröst.

”Justin Bieber the famous heartthrob - more likely the famous lady killer” 

Jag stirrade på den vita texten och sedan på bilden som fryst bakom den, Olivia med blodet rinnande ur munnen. Hennes ansikte var blankt av svett och hennes ögon hade förlorat all kämpar glöd. This was all my fault...

How To Break A Heart by Westlife

Hennes läppar drog ut sig i ett leende innan ett skratt lämnade hennes mun, hennes ögonen glittrade när hon såg på sin mamma som små fnittrade med henne. Olivia skrattade högt ännu en gång innan hon vände blicken mot mig för ett ögonblick, hennes havsblåa blick borrade sig in i min. Bilden från videon slog mig likt en käftsmäll i ansiktet och återigen överväldigades jag utav skuldkänslorna. Jag kunde inte släppa tanken, den naglade sig fast likt en igel och drev mig lägre och lägre fram mot mitt beslut. Ett beslut som smärtade att bara tänka på men det enda som verkade vettig i mitt huvud. Det enda som skulle vara rättvist för Olivia, det enda som inte skulle kunna skada henne likt detta igen. Hon skulle inte behöva fasa för att gå utanför huset eller till skolan eller lära känna nya människor. Hon skulle få leva ett normalt liv, för det var vad hon förtjänade. Hon förtjänade det bästa och det skulle hon få också. 

"finally home, you have no idea of how tired I am of that hard hospital bed" jag föll glatt ner i min mjuka säng och drog till mig min huvudkudde och tryckte den mot mitt ansikte innan jag drog in doften. 

"yeah" hörde jag Justin svara, jag rynkade pannan. Han hade betett sig så otroligt konstigt sedan han kom tillbaka efter att jag skickat hem honom för att sova. Han hade gått med ett leende och muntert humör men kommit tillbaka med tomma ögon och satt jämnt i sina egna tankar, väldigt avvisande. Det hade börjat gå mig något på nerverna men han hade genast sagt att det inte var något men nu fick jag nog. 

"okay, what is it? You have been acting really weird lately and I know something is bothering you" sa jag och kastade tillbaka kudden mot huvudändan innan jag vände mig om för att se på honom. Han fick en hård blick och han kliade sig i nacken innan han stönade. 

"I can't do this anymore" utbrast han tillslut och drog handen genom håret. 

"what?" frågade jag förvirrat när han inte fortsatte. 

"this" sa han och viftade med handen mellan oss för att förtydliga. Jag rynkade förbryllat på pannan, vad pratade han om? 

"what are you talking about?" förvirring var hög inom mig och jag reste mig från sängkanten. 

"I have let this go on for to long now and I can't do this anymore. It's not fair to you" svarade han och såg med sina nu kalla ögonen ner mot mig. Jag såg oförstående på honom medan jag lät hans ord sjunka in. 

"wait, what?" frågade jag. "are you breaking up with me?" tårarna vällde genast upp i mina ögon och min hals snördes åt. Desperat såg jag på honom i hopp om att han skulle skratta och genast försäkra mig om att han skojade men han såg endast uttryckslöst ner på mig. 

"oh my god" fick jag fram och snyftade till. "I'm sorry" viskade Justin. 

"w-why are you doing this? h-how can you do this after e-everything we have b-been through?" snyftade jag fram. 

"I'm sorry, I should never have let this go this far. Goodbye Olivia" sa han innan han vände sig om för att gå mot dörren. 

"you can't do this. why are you doing this? I don't unders-" protesterade jag genast och började följa efter honom, tårarna rann längst mina kinder. 

"I won. Okay, Olivia? I won" avbröt han fort och snurrade runt. Jag stannade mitt i steget och såg upp på honom med sårade och chockade ögon.

"you won?" frågade jag kvävt och kunde knappt tro mina öron. 

"yes, I won. This whole thing was just a part of the game and I won big time. So now you can just move on with your life and forget all about me" 

"you played me all this time?" han nickade. 

"you were right about me, I like to play girls cause it's very easy to do. You just make them believe you're really in love and they will fall at your feet" 

"you disgust me" mumlade jag fram medan jag skakade på huvudet. "get out, I never want to see you again" väste jag sedan och det tog inte många sekunder innan jag stod ensam i rummet. Ilskan som sjöd inom mig svalnade fort och sorgen kom till ytan ännu en gång, jag snyftade till och la huvudet i händerna. Det här händer inte! Det här händer inte! 

Magen vägde plötsligt flera ton och att jag ville var att kräkas, jag knep ihop munnen för att inte skrika ut min gråt. 

”Olivia?” hörde jag min mamma fråga, genast sträckte jag på mig. Jag orkade verkligen inte med hennes frågor eller oroliga ansikte just nu, fort gick jag bort till balkongen och öppnade den och som så många gånger förr klättrade jag nerför stupröret och landade på altanen. Min kropp värkte till och jag grimaserade, jag grep tag i min skateboard som låg och skräpade på gräsmattan och sparkade fort bort från huset. Jag styrde brädan mot Chloé och fick koncentrera mig på att stå upp, mina ben ville så gärna släppa taget och sjunka ihop. Jag hoppade av brädan när jag rullade in på Chloés uppfart och knackade på ytterdörren, Chloés mamma öppnade med ett brett leende som snabbt rann av när hon såg mitt förkrossade ansikte. 

”is Chloé home?” frågade jag fort innan hon han säga något, stumt nickade hon. 

”come in” sa hon fort och klev åt sidan, jag log tacksamt innan jag klev ur skorna och skyndade mig upp på övervåningen och bort mot Chloés sovrumsdörr. Låg musik hördes inifrån rummet och jag klev rakt in utan att knacka, Chloé satt på sängen med läxböcker och papper sprida runt sig, hon skulle precis skrika på personen som kommit in utan att knacka med stannade upp när hon såg mig. 

”what happened?” utbrast hon förfärat och såg på tårarna som fortfarande rann.

”he just broke up with me” kved jag fram.

"he just broke up with me" 

NEEEEEEEEEEEJ, right? hur kunde han!?

vad tycks?? :D KOMMENTERA!!!!! puss&kram. ♥

”he already knows, everybody knows” sa hon när hon måste sett paniken i mina ögon. 

”I had to tell them” la hon sedan till. 

”well, who was it then? Who is A?” frågade jag henne och förtvivlan sköljde genast över henne.

”that’s the thing, we don’t know. Only you know and you can’t remember” svarade hon. 

Jag stirrade oförstående på henne tills det gick upp för mig, jag hade äntligen fått reda på vem min galna stalker var, vem det var som ville döda mig så desperat och så lyckas jag göra mig fri från A’s klor. För att sedan bli överkörd och tappa minnet från hela händelsen och A blir lika anonym som den alltid varit. 

”Justin, babe. I will not die under those few hours you go home to get some rest” tjatade Olivia. 

”I’m more concerned that you will die from exhaustion” sa hon sedan och la huvudet på sned innan hon skrattade. Jag himlade med ögonen åt henne. 

”yeah, yeah” mumlade jag, två dagar hade passerat sedan hon vaknat upp och verkade ha totalt förlorat minnet från hela kidnappning. Vi hade hoppats att så fort hon vaknat kunnat berättat vem A var så vi kunde sätta människan i fängelse. Men icke sa Nicke. 

Jag reste mig från fåtöljen jag suttit på och gick fram till henne i sängen.

”you are going to be okay then?” frågade jag och såg allvarligt ner på henne, nu var det hennes tur att himla på ögonen.

”yes, I’ll be just fine. I’ll probably sleep as well” svarade hon och såg uppriktigt på mig.

Jag log snett innan jag böjde mig ner och kysste henne, hon besvarade fort kyssen och la en arm runt min nacke. 

”god, I have missed those lips of yours but now you need to go home and sleep” sa hon och puttade mig löst bakåt, jag skrockade lågt. 

”I have missed yours too” svarade jag medan jag gick mot dörren. ”I will see you in a couple of hours, okay?” hon nickade roat och vinkade. 

*

Tröttare än jag trodde kollapsade jag på sängen så fort jag kom hem och hann inte ens släcka lampan innan jag somnade. Med en gäsp vaknade jag flera timmar senare, jag sträckte på mig och satte mig upp. Jag gnuggade mig trött i ögonen och reste mig från sängen för att ta en snabb dusch. Jag bytte kläder och gick ut i köket när min mage kurrade högt.

Mamma hade åkt hem till sig och Chaz, Ryan och Chloé hade tagit flygen hem för att inte missa för mycket i skolan. Victor, Stan och Kajsa var troligen ute och åt eller så var dem fortfarande kvar på sjukhuset för att hålla Olivia sällskap. Jag öppnade kylskåpet och drog fram rester som jag sedan värmde i mikron. Medan jag väntade på att maten skulle bli klar satte jag mig vid barbordet och nynnade lågt, mobilen vibrerade till i min fickan. Fort drog jag fram den och öppnade meddelandet. Smset kom från någon okänd och det var enbart en länk.

Tveksamt klickade jag på länken och såg hur telefonen laddade en sida för någon tidning och snart stirrade jag på en artikel. 

”so this is the result you become when you date Justin Bieber. Doesn’t look so welcoming to me...” 

Flertal bilder på Olivia när hon kom gående på gatan på väg mot mitt hus fanns på sidan och sedan en lång text där personen förklarat vad som hänt och sedan rabblat hur farligt det verka vara att dejta mig. 

”should Justin Bieber be allowed to date if this is how the girls end up? Blue like a blueberry, broken ribs and memory loss. I think he should stay away from Olivia Frid from now on, he has done enough damaged to that poor girl” 

Jag klickade genast bort sidan och hörde inte ens hur mikrovågsugnen pep över att den var klar.

Detta var precis vad jag hade fasat för, tänk om det hela var mitt fel... Att A skadade Olivia på grund av mig. Ännu en gång vibrerade min telefon till.

Från Okänd:

”you should leave Olivia alone, this whole kidnapping thing is all because of you. 

How can you live with yourself?”

Tillsammans med texten kom ett videoklipp, skärmen vart mörk innan jag såg ett vitt rum. I mitten satt Olivia fastbunden på en stol, på en varsin sida av dörren stod två män, stora muskler pryde deras överkroppar medan deras ansikten förblev uttryckslösa. Framme vid Olivia stod en person, skärpan hade suddats ut så jag varken kunde se om det var en tjej eller en kille. 

”so it’s about the fame?” frågade Olivia och hon såg äcklat upp på personen.

”maybe... doesn’t it feel good to have a boyfriend that can give you all that you point at. Feel special because he choosed you among all the other girls in the world?” rösten till person hade även blivit förvrängd och den lät enbart robotaktig. 

”do you really think I started dating Justin because he’s a huge pop star. If you didn’t know, we hated each other the first time we meet” fräste Olivia tillbaka, personen skrattade innan den gick mot dörren. 

”I will send my best to Justin” sa den sedan och vände sig om för att ge Olivia en sista blick.

”are you to much of a chicken to not kill me yourself, you’re going to let this big guys do it for you?”  paniken syntes tydligt i Olivias ögon och hon letade desperat efter en utväg. 

”no, you’re not going to die just yet. This guys are going to make you suffer a bit” svarade personen innan den lämnade rummet, männen drog genast fram olika verktyg och Olivia försökte förgäves ta sig ur stolen.

”please don’t” vädjade hon till männen, men de enbart närmade sig. Jag såg hur Olivia slöt ögonen när ena mannen måttade ett slag och ett skrik lämnade hennes läppar, med fasa satt jag som förstenad och stirrade på skärmen medan männen stod och slog på Olivia. Ett omänskligt skri lämnade hennes läppar innan hon blev medvetslös. Min haka darrade medan skärmen blev svart och böt scenario, Olivia satt nu nerblodad och kämpade med andningen medan hennes huvud hängde ner över hennes bröst.

”Justin Bieber the famous heartthrob - more likely the famous lady killer” 

Jag stirrade på den vita texten och sedan på bilden som fryst bakom den, Olivia med blodet rinnande ur munnen. Hennes ansikte var blankt av svett och hennes ögon hade förlorat all kämpar glöd. This was all my fault...

nä, det här är inte bra. eller vad säger ni?? 

Jusin får in giftiga tankar i huvudet o börjar lägga skulden helt på honom själv...

hm... vad tycks?? KOMMENTERA!!!! :DDDDDDDD puss&kram. ♥

”Olivia, sweetheart” min mammas mjuka stämma talade till mig, jag rynkade på pannan när den lät så avlägsen och tunn. Hon lät bekymrad och sorgsen men samtidigt förväntansfull.

”Olivia?” upprepade hon och jag kände hur någon grep tag om i min hand och klämde åt. 

Mina ögonlock kändes otroligt tunga men jag försökte strida emot och öppna ögonen, plötsligt kom allt rusade mot mig. Smärtan överväldigade mig, jag flämtade högt och slog upp ögonen. 

Det skarpa ljuset från en lampa i taket skar in i min näthinna, jag blinkade flertal gånger för att vänja mig. Låga mummel omringade mig innan en man i vit rock och blå kläder lutade sig fram över mig. 

"Olivia?"

”Olivia, can you hear us?” frågade han med högre tonläge än normalt.

Jag stönade. ”yeah” viskade jag fram och blinkade återigen när mina ögonlock verkade vilja sluta sig igen utav ansträngning på grund av ljuset. 

”Olivia?” hörde jag min mamma säga igen, jag vände förvirrat på huvudet och såg henne alldeles intill mig. Sittandes på sängkanten, hon log trött. Hon hade påsar under ögonen och hennes ansikte utlyste tröttheten hon kände. Jag lät blicken vandra när jag inte förstod, vart var jag?

Vid sängens fotända stod Victor med sina ögon fästa på mig, hans hår var rufsigt och även han såg otroligt trött ut. Bredvid honom stod Chloé med munnen ihop pressad till ett rakt streck som om hon försökte att inte brista ut i gråt, när hon mötte min blick lyckades hon dock få till ett litet leende och min blick vandrade vidare. Min blick fastade på Justins skepnad, hans gyllenbruna ögon såg tillbaka på mig och de lyste av oro. Hans hår var inte lika stylat som alltid annars och precis som de andra såg han trött ut. Min blick sökte sig sedan runt i rummet, jag låg i en säng.

Jag såg ner på mina arm och såg förundrat på nålarna som stack in i min arm, bredvid mig pep en monitor regelbundet och en påse genomskinligt dropp hängde på en stående stång. 

”where am I?” frågade jag svagt, min hals kändes snustorr och jag fick kämpa med att uttala orden.

”you’re at the hospital, you’re safe now” svarade mamma bredvid mig.

”safe? From what? What do you mean? What happened? Why am I doing here?” utbrast jag panikslaget och ville inget hellre än att komma ur sängen, slita av mig alla nålar och åka hem.

Denna gång var den ingen som svarade, alla blickar låg på doktorn som fortfarande stod på min andra sida. 

”Olivia, what’s the lastest you remember?” frågade doktorn med lugn stämma, förtvivlat letade jag i minnet efter ett svar. 

”I was with Justin-” jag såg upp på honom. ”-we had just landed in LA” svarade jag, mamma pep till bredvid mig och verkade vilja gråta högt. Victor grep genast tag i henne och de försvann ut genom dörren, jag såg oförstående efter dem. Vad gjorde jag för fel? Var det fel svar?

”why... why did she leave? Was it the wrong answer?” frågade jag gråtfärdigt. 

”what is happening, doctor? Why can’t she remember?” frågade Justin. 

Doktorn suckade innan han skrev något i sin journal. ”sometimes people’s minds choose to forget to protect itself. Sometimes for just a short while but sometimes...” svarade han.

”sometimes?” pressade Justin.

”sometimes forever” svarade doktorn och såg beklagande ner på mig som var på gränsen till självantänding på grund av förvirringen som härjade inom mig. Vad pratade dem alla om? Vad hade jag glömt? 

”what can we do to make her remember then?” frågade Chloé.

”it can be different kind of things” svarade doktorn och ryckte på axlarna. ”the memory can come by itself one day or the memory can be triggered by things that relate to the event” 

Jag såg förvirrat mellan dem alla och ville skrika högt utav frustration, de utbytte ännu några meningar innan doktorn lämnade rummet. Justin och Chloé såg på varandra en gång innan de vände sig mot mig. 

”what is going on? What is it that I can’t remember? Why am I at the hospital?” frågade jag och flämtade till när det högg till i sidan. Jag stönade och tog mig för sidan, revbenen bultade och jag flämtade häftigt för att inte skrika högt av smärta. Jag lät min blick vandra över min kropp, jag hade stora blåmärken över benen och armarna. Försiktigt, med fasa över vad jag skulle se, drog jag upp mitt sjukhusnattlinne. Jag kved till, min mage hade stora blå, gul lila blåmärken. Ena sidan speciellt, stället såg även rött och infekterat ut. 

”why am I looking like a living bruise?” frågade jag och såg upp på Justin och Chloé, som lika mycket som jag såg förfärat på min blåslagna mage. Chloé svalde och återigen såg hon ut att vilja brista i gråt, Justin såg på henne och nickade svagt. Sedan gick han fram till mig och satte sig på sängkanten, jag såg misstänksamt på honom. 

”Olivia” började han och grep tag i min hand. ”we were in LA and we had just got of the plane” 

Jag nickade, det här visste jag ju redan. 

”but everything didn’t work out as planned, there were to many fans and we lost each other. They got me to the car but when I told them I had lost you, they quickly got rid of the fans and paparazzis. I expected for you to sit on the ground, scared to death but you were nowhere to be seen” fortsatte han, jag såg tvivlande på honom och kände hur jag misstrodde honom mer och mer. 

”so what are you saying, I got kidnapped?” frågade jag med skärrad stämma. 

Justin nickade svagt och såg mig i ögonen.

”you were gone for about one and a half week. The police searched everywhere but you were completely gone. But one night I was just about to take a walk and I heard screaming tires, I got outside and saw you on the street. You were covered in blood and dirt and the car were driving in full speed right towards you” han svalde och verkade få svårt att tala.

”it ran you over and drived away” avslutade han, tårarna rann längst mina kinder medan jag såg ner på min kropp. Någon hade slagit mig och sedan kört över mig när jag nästan nått trygghet.

Jag snyftade till och Justin klämde min hand. ”who... did this... to me?” frågade jag.

Justins ögon såg sorgset tillbaka mot mig. 

”it was A” svarade Chloé tillslut, genast såg jag på henne medan paniken spred sig. 

Justin visste inget om A, ingen visste. Hur kunde hon bara säga så högt?

”he already knows, everybody knows” sa hon när hon måste sett paniken i mina ögon. 

”I had to tell them” la hon sedan till. 

”well, who was it then? Who is A?” frågade jag henne och förtvivlan sköljde genast över henne.

”that’s the thing, we don’t know. Only you know and you can’t remember” svarade hon. 

Jag stirrade oförstående på henne tills det gick upp för mig, jag hade äntligen fått reda på vem min galna stalker var, vem det var som ville döda mig så desperat och så lyckas jag göra mig fri från A’s klor. För att sedan bli överkörd och tappa minnet från hela händelsen och A blir lika anonym som den alltid varit. 

”call an ambulance, now!” skrek jag åt dem, jag såg hur mamma genast fiskade upp sin telefon innan hon stressat började tala in i luren. Victor tillsammans med Chaz och Ryan kom springandes fram till mig. 

”what happened?” frågade Victor innan han knäböjde bredvid mig. 

”I was about to take a walk and heard a car running down the street, the wheels screamed loud and there on the street she was. I didn’t even got the chance to take one step before the car had run here over” kved jag fram och såg ner på Olivia i min famn som fortfarande inte gjort ett ljud eller visat ett tecken på att hon levde. Genom grinden kom nu resten springandes med Kajsa i täten.

”OLIVIA!” skrek hon gällt och såg ner på sin blodiga och orörliga dotter i min famn. 

Sirenen från en ambulans hördes långt bort ifrån. 

Har du någonsin känt frustration över att enbart sitta i ett väntrum och rastlöst vänta på en operation som man varken vet kommer sluta illa eller bra? Det enda man vet är att om den inte görs kommer personen dö. Om du inte har varit med om det, skönt för dig, hoppas du aldrig utsätts för det. Om du har det, då kan du bara tänka dig hur jag såg ut då... 

Vi hade suttit i flera timmar och väntat på att en doktor eller sjuksköterska skulle komma ut för att ge oss information om operationen. Mamma satt och strök mig lugnande upp och ner över ryggen medan jag satt med huvudet i händerna. Väntan gjorde mig galen, fullständigt galen. 

"what's taking so long!" utbrast jag tillslut. 

"they're doing everything they can trying to save her life" svarade mamma bredvid mig, jag suckade frustrerat. 

Vem denna A än var skulle den få betala för vad den utsatt Olivia för under dagarna den höll henne fången. Misshandlade, hotade och tillslut... körde över henne. 

"I'm..." började jag min mening medan jag reste mig upp. "... taking a walk or something" avslutade jag sedan och lämnade väntrummet. Jag gick ut genom dörrarna till sjukhuset och träffades av värmen, LA var i full gång. Bilarna körde på vägarna, människor gick stressat eller fnittrade med sina vänner. Med en suck gled jag ner längst väggen på byggnaden och hamnade på den hårda asfalten. Vem kunde hata Olivia så mycket att de skickade hot sms, förföljde henne, försökte mörda henne och tillslut kidnappa henne och tortera henne till döds? I min hjärna var det helt blankt, i min hjärna fanns det ingen som skulle vilja skada henne. Men tydligen hade jag fel. 

"Justin Bieber?" jag såg upp när den svaga rösten tillkallade min uppmärksamhet och möttes av ett par grå ögon.

"Justin Bieber?"

Tjejen såg med stora ögon ner på mig, hennes blonda hår ramade in hennes ansikte och hängde ner över hennes axlar. Hennes mun var format i ett förvånat o, antagligen över att se mig. Ett snett leende la sig över mina läppar. 

”hey, very nice to meet you. But I’m really not in the mood to take a picture or sign an autograph right now, sorry” sa jag sedan och såg beklagande på henne. 

”I wasn’t going to ask for a picture or an autograph” svarade hon försiktigt. ”I was just going to ask if you’re alright, you look like you’re about to break down or something” jag skrattade humorlöst. 

”is it that obvious?” frågade jag och såg upp på henne för att se hur hon bet sig i läppen samtidigt som hon säkert funderade på om hon skulle vara ärlig eller dra till med en lögn.

”yeah” svarade hon tillslut. 

”well... are you a big belieber?” frågade jag henne, hon verkade förvånad över frågan men rodnade.

”I’m a fan of yours, yes” svarade hon blygt, jag log en aning roat. 

”yeah, then you probably know the whole story already. My beliebers are better then FBI to find stuff out” påpekade jag, hon skrattade innan hon satte sig bredvid mig.

”do you want to talk about it?” frågade hon försiktigt efter en stunds tystnad, jag kastade en blick mot henne innan jag vände ögonen mot trafiken igen.

”I just don’t understand” sa jag tillslut. ”how could this all happened? How did I not see it? How could I let this happened? Who is this person?” frågorna rann ur mig likt ett vattenfall, frågor som jag desperat letade svar efter men fann inga. 

”I have only heard a little bit about the story behind this but as I understood it. It has been a person bullying Olivia and then she got kidnapped last week” jag nickade för att säga att hon förstått rätt.

”and you believe it’s the same person who has been bullying her that also kidnapped her?” frågade hon sedan, återigen nickade jag. 

”how could I not see that my girlfriend was bullied?” frågade jag och vände mig mot tjejen precis som om hon skulle haft svaret, hon drog fundersamt på munnen.

”well, sometimes you choose to not see the bad because you don’t want to deal with it” svarade hon. ”you block it out and just pretend that it doesn’t exist, but I don’t believe you would do that. I just think Olivia was very good at hiding it. That she didn’t want anyone to find out because she didn’t want to hurt anybody” 

”but why didn’t she want help?” frågade jag henne förtvivlat. 

”she might didn’t see any help, that this was her problem alone to deal with” svarade hon efter en stund.

”but she told Chloé, her best friend. But she couldn’t tell me” påpekade jag. 

”well... not that I want to make you feel any worse then you already do but Chloé was there, in Stratford, when you weren’t. Maybe the big spotlight you have on you all the time would only have made it even bigger of a problem. Or she simply wanted to protect you” svarade hon och jag kände hennes blick mot min kind. Jag fortsatte ha mina ögon fastnaglade på trafiken, kände skuldkänslorna byggas upp inom mig. ”you have probably already realized by yourself that you aren’t available all the time, you’re a busy guy. You have a lot of people to please”

Jag suckade och lutade huvudet mot väggen bakom mig. 

”what if this whole thing is about me” viskade jag fram, jag såg ur ögonvrån hur tjejen nickade.

”maybe” svarade hon. ”some beliebers is really crazy about you, want to marry you and have your babies” fortsatte hon sedan och skrattade, jag kunde inte undgå att dra på mungiporna.

”you don’t, I guess?” frågade jag och lutade huvudet åt sidan så jag kunde se på henne.

Hon skakade på huvudet. ”nah, sorry. Got a boyfriend at home already” 

Jag skrattade men nickade innan jag blev allvarlig igen, tjejen måste ha sett ur mitt leende rann av mitt ansikte för hon la genast en hand på min överarm.

”hey. It’s going to be okay, Olivia is going to make it and you’re going to catch this maniac. Let beliebers get hold of the information, they can probably find out who it is. They are better then the FBI, right?” jag skrattade men nickade.

”yeah” svarade jag och jag såg hur hon log, jag drog efter andan innan jag såg på henne.

”I better get inside and check up on everything” sa jag och hon nickade fort.

”yeah and I should probably head home. My mom must think I got raped in some bush or something” svarade hon roat innan hon reste sig från marken, jag borstade bort smutsen från mina jeans då det slog mig, jag visste inte ens vad hon hette.

”thank you...” sa jag sedan och såg menande på henne.

”Zoey” skrattade hon. ”thank you, Zoey” hon såg frågade på mig.

”for what?” undrade hon.

”because you listened and gave me great answers” svarade jag och hon log generat. 

”well, it was my pleasure” sa hon. 

”you got your phone?” frågade jag henne sedan, genast rynkade hon pannan.

”yeah, why?” frågade hon, jag log snett.

”so we can take a picture and so you got proof to your mom that you didn’t get raped in some bush” förklarade jag, hon himlade genast på ögonen men skrattade innan hon fiskade upp sin iPhone ur jeansfickan. Vi knäppte ett kort och hon log tacksamt. 

”thank you” sa hon och såg ner på bilden. ”you’re welcome” svarade jag. 

Hon fick en kram innan vi skildes åt och jag gick in i sjukhuset igen, doktorer gick med sina skriv rapporter i famnen, sjuksköterskor gick och småpratade eller hjälpte en patient att ta sig någon stans. Jag kom tillbaka till väntrummet och fann det ungefär likadant som när jag lämnade.

Mamma satt i sin stol och pratade nu med Olivias mamma Kajsa. Chaz, Ryan och Chloé hade somnat i sina stolar men Victor och Stan satt fortfarande vakna, Victor såg upp på mig när jag kom mot dem. Hans ögon påminde så mycket om Olivias att det gjorde ont i magen på mig. 

Klar blåa, likt havet. Med en suck slog jag mig ner på stolen jag suttit på sedan vi kom hit och sträckte på mig. Jag stelnade till när en trött doktor kom in i väntrummet, han hade påsar under ögonen och hans figur en aning ihopsjunken. När jag såg att han gick mot oss ställde jag mig genast upp igen, mamma och Kajsas småprat dog ut och alla såg spänt på doktor.

”well! How did it go?” frågade jag otåligt, genast la mamma en hand på min arm och gav mig en varnande blick.

”you might want to take a seat, Mr Bieber” sa doktorn, genast sjönk modet på mig och jag satte mig lamt ner på stolen igen och stirrade på doktorn framför oss. Han tog ett djupt andetag innan han började tala. Oh my god...

tyckte om detta kapitel väldigt mkt. :) ville ha med lite hur bra

förhållande Justin faktiskt har med sina fans. vad tyckte ni??

vad tror ni doktorn kommer säga?? KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

puss&kram. har inte läst genom, orkade inte. :P heheheh...

FÅREN ÄR TILLBAKA!
hahhahaha, de togs inte till slakten eller så är det nya... :/ hmmm... poor sheep!

kapitel 60 är på börjat men inte klart, min kompis är fortfarande här. vi tittar på Hulken O ska äta bullar. :P

men jag kommer kunna skriva ikväll, måste även göra designer till dem som frågat. får så dåligt samvete när jag låter dem vänta så länge.

men kika in senare! ;) puss&kram på er.