Between Heaven And Hell - Kapitel 7
PREVIOUS: ”Ingen orsak” svarade han.
”Vad kostade det här?” frågade jag sedan men han skakade fort på huvudet och viftade avfärdande med händerna.
”Det är gratis, du behöver inte ge mig något” insisterade han och jag försökte lirka en stund innan jag gav upp.
”Okej, men tack så mycket igen” sa jag innan jag gick bort till förardörren och gled smidigt in. Jag vred om nyckeln och kände mig iakttagen, jag lät blicken svepa och såg återigen tjejen stå i dörröppningen av garaget. Jag såg tillbaka på henne innan jag backade ut för att köra iväg.
Deztinys Perspektiv.
De tre killarna klev in i bilen och han mötte min blick en sista gång innan han backade ut från vår tomt och bilen körde iväg. ”Deztiny, mår du bra?” frågade Sterling oroat vid min sida, dock gav jag honom ingen uppmärksamhet utan följde endast bilen med blicken.
”Jaja” svarade jag frånvarande och viftade med handen, jag gick bort till dungen och i hoppet vecklade jag ut vingarna och flög upp i luften. Jag flög relativt lågt för att inte bli sedd men också för att hålla koll på bilen som körde där nere på vägen.
Den körde in mot staden och tillslut fick jag flyga ner i skogen igen för att springa den sista biten, bakom ett träd såg jag hur bilen körde in på en uppfart framför ett vit, rött tegelhus. Killarna klev ur och gick mot ytterdörren, han såg bekymrad där han gick bakom de två andra. Som om han tänkte mycket på något, något som gjorde honom förvirrad och fundersam då hans panna var rynkad. Försiktigt smög jag till baksidan och klättrade smidigt upp i ett träd, jag satte mig på en gren som var i lagom höjd för att kunna se in. De tre killarna kom in i köket och han gick fram till en kvinna som fort gav honom en kram och puss på kinden. Han nickade åt hennes frågor och log vänligt.
Jag la huvudet på sned och granskade hans ansikte återigen, han var vacker och hade den där busiga glimten i ögat. Han var säkert populär bland tonårstjejerna men fick säkert mycket hat från flertal killar. Men vad var det med honom som gjorde att jag så gärna bara ville gå in i det där huset och hälsa på honom? Vara med honom, lära känna honom? Då jag aldrig förr har känt samma behov av en annan mänsklig person…
Justins Perspektiv.
”Pappan verkade ju trevlig” sa Chaz efter en stunds bilåkande.
”Vad?” frågade jag förvirrat, hängde inte alls med i vad han pratade om.
”Ja, det där är familjen Hastings. Det var dem nya eleverna, fast jag kände dock inte igen killen under bilen eller killen som såg ut som ett berg av muskler” svarade Chaz och rös till lite då han säkert tänkte att han inte ville hamna i fight med någon så muskulös.
”Var det där dem nya eleverna?” frågade jag dumt.
”Ja, den blonda i platsstolen var Sunshine och tjejen med den svarta hår var Deztiny” berättade Chaz. ”men dem andra syntes inte till” jag stirrade på vägen och tänkte på henne.
”Deztiny…” mumlade jag fram och jag såg hur Chaz vände huvudet mot mig och skrattade.
”Oj oj, jag sa ju att de såg bra ut” skrattade han roat. ”jag tror dessutom att hon var förtjust i dig också eller så blev hon bara förvånad över det faktumet att Justin Bieber stod i hennes garage” fortsatte han och ryckte på axlarna. Jag kände hur modet sjönk av det sista han sa, det var säkert sant.
Hon var säkert en Belieber, det kunde förklara hennes stora ögon som inte verkade vilja bryta kontakten med mina. Jag körde in på mormor och morfars uppfart och stängde av motorn innan jag gick tillsammans med Chaz och Ryan upp till huset.
”Vi är tillbaka!” ropade jag in i huset när vi kom in i hallen. Vi klev ur skorna innan jag vi gick mot köket.
”Åh, där är ni!” ropade mormor lättat. Jag gick fram till mamma som såg mest oroad ut och gav henne en kram, hon besvarade kramen och placerade en puss på min kind. ”gick det bra?” frågade hon och jag nickade.
Jag satte mig på en stol bredvid henne och mormor var inte sen med att servera bullar och saft. Jag log mot henne och tackade, vi tog för oss av maten och jag gled återigen in i mina tankar. Jag vred huvudet mot fönstret som gick ut mot baksidan och såg på träden som började bli grönare ju närmre sommaren vi kom. Jag fokuserade blicken på ett utav träden då det såg ut som att det satt någon i det, jag skakade på huvudet och vände blicken mot det igen. Men vad jag trott varit en person visade sig vara min fantasi, hallucinerar jag?
Deztinys Perspektiv.
”… och det var så Napoleon förlorade i Waterloo” avslutade Mrs. Fitzpatrik sin föreläsning med. Jag gäspade stort och jag fick det onda ögat av den stränga kärringen med stora påsar under ögonen och råttfärgat hår. Jag himlade med ögonen och lutade mig bak i stolen, jag såg runt på de andra eleverna som såg lika engagerade utav att lyssna som jag var.
Några hade huvudena på bänken och sov säkert. I bänken bredvid oss, längst bak satt Ryan och Chaz och viskade lågt med varandra. Noga hade jag lyssnat efter vilka namn som var deras då de hade varit i vårt garage dagen innan, tillsammans med den tredje killen, han vars namn jag inte visste än. Skolklockan ringde och jag ställde mig fort upp.
”Sitt ner, ms Hastings” sa Mrs. Fitzpatrik fort och demonstrerade genom att sänka sin höjda arm. Jag suckade men satte mig ner bredvid Blue igen. "det är fortfarande 20 sekunder kvar av lektionen" fortsatte hon med ett leende. "jag måste också meddela att Mr. Larkin inte är närvarande idag vilket gör att ni slutar nu-” sa hon men hann inte längre då alla eleverna ställde sig upp och jublade, jag ställde mig lika fort upp och packade ihop mina saker. Tillsammans med Blue gick vi ut genom klassrumsdörren för att sedan skiljas åt till våra skåp, jag stelnade till i steget då jag såg killen stå lutad mot väggen mittemot dörren vi kom ut ur.
”Blue! Blue!” viskade jag frenetiskt.
”Vad? Ja?” frågade han förvirrat och vände sig mot mig med sina böcker i famnen.
”Låtsas retfullt knuffa till mig och skratta, som om vi syskon bråkar” viskade jag fort.
Han såg konstigt på mig med rynkad panna. ”vad? Nej, varför?” frågade han förvirrat.
”Bara gör det” viskade jag och fick behärska mig för att inte bli arg på honom.
”Ehm… okej” mumlade han och vi började skratta med varandra och snart puffade han mig så mina böcker och papper flög upp i luften och spred sig över golvet. Blue skrattade högt och flinade innan han studsade iväg till sitt skåp.
”Hämnden är ljuv!” ropade jag efter honom, jag sneglade hastigt på killen och precis som jag hade hoppats hade han böjt sig ner för att hjälpa mig med papperna och böckerna. Jag sträckte mig ut efter en bok och våra fingrar möttes då vi gått efter samma bok, genast rycktes min blick upp och jag mötte hans underbara, gyllenbruna ögon.
Hans ögon vidgades och han såg med stora ögon på mig. ”du” sa han lågt.
hm... nu ska de presenteras för varandra officiellt. hur tror ni det går? vad tycks? KOMMENTERA! ♥
Between Heaven And Hell - Kapitel 6
Jag vände mig mot telefonen igen och plockade upp luren, slog fort numret hem och satte luren vid örat. Signal efter signal gick fram och precis när mammas röst hördes i telefonen kom killen och tjejen ut genom en dörr, jag kände hur mina ögon spärrades upp och min haka föll vid synen av tjejen.
"Justin? ... hallå? ... vem är det!?" mammas rop fick mig att tillslut slita blicken från den vackraste tjejen jag någonsin sett. Hon hade intensivt blå ögon - de blåaste ögonen jag sett i mitt liv - korp svart, glansigt hår som böljade ner över hennes rygg och ett leende som visade en rad perfekt vita tänder men mammas frågor fick min blick att fort riktas ner i diskens trä bänk istället.
"Ja. Hej, ja det är jag" svarade jag fort i telefonen, jag sneglade återigen försiktigt mot henne där hon fortfarande stod och pratade och skrattade med den stora killen som brottats med tidigare. Vem var hon?
"Vart är du?" frågade mamma oroligt i telefonen. "ni skulle varit tillbaka för flera timmar sedan"
"Ja, jag vet. Vi fick punka och ingen hade någon telefon, men vi har hittat hjälp och kommer hem snart" sa jag lugnande till henne och kunde inte slita blicken från tjejen. Ju längre jag tittade på henne ju mer ville jag gå fram till henne, prata med henne, lära känna henne.
”Okej” svarade hon tvekande och jag visste att hon fortfarande var orolig för vår skull. Jag himlade smått med ögonen åt min överbeskyddande moder.
”Mamma, vi klarar oss. Jag lovar, vi kommer hem så snart däcket är fixat” försäkrade jag henne.
”Okej” upprepade hon. ”vi ses snart då” jag nickade för mig själv.
”Det gör vi” sa jag och skrattade lågt innan jag la luren tillbaka på telefonen. Jag fortsatte sedan med att vända mig om för att se Chaz med ett leende på läpparna.
”Var Pattie oroad?” frågade han roat bakom mig, jag sken upp i ett snett leende innan jag nickade.
”Klart hon var” svarade jag, mannen med mustaschen kom in i garaget igen.
”Vi har hämtat den nu, det blir jättelätt att fixa däcket” informerade han och gick sedan iväg för ett nytt däck.
Deztinys Perspektiv.
”Vi har hämtat den nu, det blir jättelätt att fixa däcket” sa Sterling medan han gick in genom garagedörren, jag rynkade förbryllat pannan och undrade vem i hela friden han pratade med. Jag vred på huvudet och märkte först nu att det stod tre främmande killar i garaget.
De tre killarna såg ut att vara alla i ungefär samma ålder som jag själv. Ena killen stod lutad mot väggen med armarna korslagda över sitt bröst, blont hår pryde hans huvud och hans gråa ögon såg runt i verkstaden med en smula nyfikenhet. En brunhårig kille stod någon meter från honom med händerna nedkörda i hans jeans fickor och hade sin blick riktad mot Thunder som höll på med en utav bilarna.
Till sist såg jag på den tredje killen som stod lutad mot disken, jag kunde inte se vad han hade för hårfärg eller hår över huvud taget då han hade en mörkblå beanie på huvudet - något som passade honom mycket bra. Hans hasselnötsbruna ögon följde Sterling medan han gick bort till ett annat rum. Min blick verkade ha fastnat på den tredje killen då jag inte kunna slita den från honom, det var något med honom som gjorde mig nyfiken.
Nästan som om det var något bekant med honom, men då jag var absolut 100% säker att jag aldrig i hela mitt liv hade sett honom förut förundrades jag över känslan som fyllde min mage. Diskret gick jag runt Faith så jag fick en bättre synvinkel på honom, han hade på sig ett par svarta jeans tillsammans med en grå tröja och ett halsband hängde runt hans hals samt en visselpipa. Men jag misstänkte att visselpipan inte var för användning utan mer prydnadsvis. Hans läppar var utsträckta i ett litet leende och hans ögonfransar bildade små skuggor på hans kinder då han vände blicken till golvet i en sekund innan han såg upp igen. Den här gången mötte hans ögon mina och jag såg med stora, uppspärrade ögon tillbaka.
Något främmande fyllde min mage, det var behagligt och varmt, något lyckligt. Jag vände för ett ögonblick bort blicken från honom och känslan försvann lika fort, snabbt såg jag på killen igen och känslan återvände. Förbryllat rynkade jag pannan återigen. Vad är det här? Jag har aldrig känt så här förut… vad var det för något?
Mina tankar avbröts utav Sterlings återkomst. ”sådär ja, här är ett nytt däck!” sa han glatt och de två andra killarna följde honom ut ur garaget, den tredje blev stående fortfarande med blicken på mig, oförmögen att röra på sig. Killen med det mörkbruna hår kom tillbaka och knuffade lätt till honom, det fick honom att rycka till och med en sista förvirrad blick mot mig följde han honom ut.
”Deztiny?” frågade Sunshine med en bekymrad ton över mina stora ögon och märkliga beteende, men jag ignorerade hennes fråga och följde tyst efter dem. För att sedan gömde mig vid dörren för att kunna snegla ut på dem där de stod för att byta ut det antagligen trasiga däcket.
Justins Perspektiv.
Tjejen stod endast några meter ifrån mig och hade sina stora, blå ögon riktade mot mig. Förvånat såg jag tillbaka på henne och jag kände hur jag blev knäsvag under hennes intensiva blick. Hon är för vacker! Jag kände hur jag bara ville skrika det till henne med höll det inom mig, nöjde mig med att bara titta på henne. Chaz puffade från ingenstans till mig och fick mig snabbt ur balans.
”Han har ett nytt däck” sa han bara, jag nickade och gav tjejen som fortfarande hade sina ögon på mig en sista blick innan jag gick efter Chaz ut. Vi kom fram till bilen där mannen redan hade börjat byta däcket, jag lutade mig mot sidan av bilen och tänkte.
”Sådär!” utbrast mannen och fick mig att hoppa till.
”Tack så mycket, sir” tackade jag fort och gick runt för att skaka hans hand. Glatt tog han tag i min hand och skakade den.
”Ingen orsak” utbrast han sedan.
”Vad kostade det här?” frågade jag sedan men han skakade fort på huvudet och viftade avfärdande med händerna.
”Det är gratis, du behöver inte ge mig något” insisterade han och jag försökte lirka en stund innan jag gav upp.
”Okej, men tack så mycket igen” sa jag innan jag gick bort till förardörren och gled smidigt in. Jag vred om nyckeln och kände mig iakttagen, jag lät blicken svepa och såg återigen tjejen stå i dörröppningen av garaget. Jag såg tillbaka på henne innan jag backade ut för att köra iväg.
Between Heaven And Hell - Kapitel 5
PREVIOUS: Av någon oförklarlig anledning fick jag ett brett leende på läpparna av känslan av fjädern under mina fingertoppar. Den var otroligt mjuk och len. Fjädern skimrade i guld när jag vände och vred på den i skenet från lampan i fönstret. Den var otroligt vacker.
”Justin!” ropade min mamma från undervåningen och fort stoppade jag in fjädern i garderoben igen, såg till att den låg bra innan jag stängde igen dörren och skyndade mig ner till köket.
Deztinys Perspektiv.
Fort svischade jag förbi träden på den lilla grusvägen och fortsatte in mot staden. Vinden fick mitt hår att piska mot min rygg och mina ögon att smått tåras, på nolltid parkerade jag motorcykeln på skolans parkering. Så gott jag kunde försökte jag ignorera de andra elevernas stora ögon som låg på mig och mitt fordon.
”Schysst åk” kommenterade en mörk röst bakom mig, långsamt vände jag mig om för att mötas av en grupp på fem killar. Killen som tilltalat mig hade brunt, nästan svart hår och grå ögon som såg på mig med intresse.
”Tack” svarade jag kort och böjde mig återigen ner för att lägga den massiva kedjan runt framdäcket. Jag sträckte på ryggen igen och såg till min förvåning att killen tillsammans med sin lilla grupg fortfarande stod kvar på samma ställe, frågande såg jag på honom och han öppnade precis munnen för att säga något när en bil tutade. Killen stängde munnen igen och fick fort flytta på sig från parkeringsrutan de stod på, in körde Sterlings buss och snart klev mina syskon ur. Blue log stort mot mig och gick fram till mig.
”Gick det bra?” frågade han glatt men ändå med en lätt bekymrad ton, jag skrattade mjukt åt honom.
”Blue, jag kommer inte skada mig” försäkrade jag och smekte honom fort över kinden. Jag grepp sedan tag i min väska, la en arm runt Blues axlar och drog med honom mot ingången. ”orkar vi ta oss genom 8 timmar i skolan eller ska vi skolka och ta ett dopp i sjön vid vårt hus?” frågade jag Blue men visste redan vad svaret skulle bli.
”Nej, tänk inte ens tanken Deztiny. Skolan är viktig” svarade han och marscherade in i skolan, trött suckade jag och gick efter honom.
Jag hade nästan lust att skrika av glädje då skoldagen äntligen tog slut och klockan som jag börjat älska så mycket ringde för att meddela att det var slut för dagen. Jag studsade upp ur stolen och var först ut ur det gamla klassrummet som luktade lika illa som gympasalen, glatt gick jag bort till mitt skåp för att byta ut skolböckerna till min väska och motorcykelhjälm. Då jag egentligen inte behövde någon hjälm var den ganska irriterande att släpa runt på men jag behövde den för syns skull.
”Åker du med resten hem eller med mig?” frågade jag Blue medan vi gick bort mot parkeringen.
”Ehm… som du kör åker jag hellre med Sterling” svarade Blue först allvarligt men skrattade då jag såg ironiskt på honom. Jag gick bort till motorcykeln, låste upp den innan jag satte mig på den och drog på den stora hjälmen på mitt huvud. Jag satte nyckeln i fordonet och gasade, motorn skrek högt och jag kände återigen blickarna från förbipasserande elever. Snart låg skolan långt bakom mig och jag överskred snabbt det hastighetsskyltarna hänvisade.
Justins Perspektiv.
Jag svängde in på min gamla skolas parkering för att hämta upp Ryan och Chaz, jag drog ner kepsen lite över ansiktet och sjönk ner i bilsätet medan jag väntade på att de skulle sluta. Jag hoppade till då ena bildörren plötsligt slets upp och där stod Chaz med ett stort leende.
”Hur äre läget, dude!?” nästan skrek han och jag skrattade smått åt hans galenskap.
”Bra, hur var skolan?” frågade jag med ett retfullt leende, Chaz såg genast surt på mig medan han satte sig i sätet samtidigt som Ryan satte sig där bak.
”Tja… vi har fått nya elever men annars är allt lika tråkigt som vanligt” svarade Ryan istället.
”Jaha, vilka då?” frågade jag nyfiket då det inte ofta började nya elever på den lilla skolan. Jag startade motorn igen och svängde runt på parkeringen.
”Dem heter Blue och Deztiny Hastings, ovanliga namn” svarade Ryan. ”och de har dessutom tre andra syskon, två i två årskurser ovan för oss och en i två årkurser under oss. Harmony, Sunshine och Crystal Hastings” fortsatte han och även de tre tjejerna hade ovanliga namn.
”Wow, föräldrarna måste ha haft fantasi” sa jag och körde ut från parkeringen och mot vårt område.
”Ja och jag måste bara till lägga att de alla ser ut som änglar. Du skulle bara se dem. Shit…” mumlade Chaz tillslut och jag skrattade. ”alla har glansigt hår och kristallklara ögon, till och med killen ser ut som en gud!” fortsatte han med en aning panikslagen ton.
”Okej, okej. Om du säger det så” svarade jag roat och såg på vägen igen. Plötsligt gungade hela bilen till och saktade genast av, förvirrat såg jag på hastighetsmätaren som gick ner till noll. Jag svängde på ratten så vi stannade på sidan av vägen, jag öppnade fort bildörren och klev ut för att se vad som var fel. Det jag fick se var ena framhjulets platta däck, jag suckade irriterat och vände huvudet från sida till sida men såg ingen bil i sikte. Jag tog upp telefonen för att ringa en bärgare men till min förvåning hade jag ungefär en procent kvar på min mobil. Konstigt…
”Kan någon utav er ringa en bärgare min telefon har inga batterier?” frågade jag killarna, Chaz började leta i sina fickor efter sin men suckade frustrerat.
”Jag måste ha glömt den i mitt skåp” svarade han och jag såg på Ryan som var vårt sista hopp.
”Ledsen, bro. Den gick sönder för några dagar sedan” sa han och jag suckade. Seriöst!?
”Jaha, då ser det ut som att vi får gå” utbrast jag tillslut, slog igen min bildörr och såg till att bilen var låst innan vi började traska fram på vägen.
Hur länge vi hade gått visste jag inte men efter vad som kändes som en evighet såg vi tillslut ett hus. Jag sken upp vid ett tecken på civilisation men såg sedan att det var ett ensamt hus med ett stort garage bredvid.
”De måste ha vatten och en telefon i alla fall” sa Chaz bakom mig. Vi började gå mot huset men stelnade till då rop hördes.
”FAITH SLÄPP NER MIG! JAG MENAR ALLVAR!” det var en tjejröst följt av ett högt muller som antagligen skulle föreställa ett skratt. Vi vände oss om och såg ett stort muskelberg till kille med en tjej på axeln, rumpan och benen var det enda man såg av henne.
”Och du tror det va? Tror du jag är rädd för dig?” frågade killen och skrattade innan han vände blicken mot oss. ”nej, men titta vi har besökare” utbrast han och tjejen fick tillfälle att sparka honom vilket gjorde att hon höll av men gjorde en smidig kullerbytta och kom upp på benen. Tjejen skrattade triumferande och sprang fort in i garaget igen med killen efter sig.
”Så går det när man bråkar med fel person!” hörde vi tjejen ropa.
”Jag tror att det är därinne vi kan få hjälp” sa Ryan tillslut, jag och Chaz nickade. Dock en aning tveksamt gick vi mot garaget och klev in genom den öppna dörren.
”Hallå!? Ursäkta?” ropade jag in i garaget och snart kom en man med brunt hår och mustasch över läppen gående mot oss. Han sken upp i ett leende och torkade sig om händerna med en trasa.
”Hej, hur kan jag stå till tjänst?” frågade han muntert.
”Min bil fick punka och våra mobiler fungerar inte-” började jag förklara men han avbröt mig fort.
”Jag förstår, telefon finns där” sa han och pekade mot disken som var fyllt av papper och en ensam dator. ”vill ni att vi ska hämta bilen, vi kan lätt fixa punkan här?” frågade han sedan och jag såg häpet men vänligt mot honom.
”Om det vore en möjlighet, gärna” svarade jag honom glatt, han nickade och försvann. Vi gick vidare in i garaget och jag styrde stegen mot disken där telefonen stod, tjejen och killen vi sett utanför syntes inte till men jag såg ett par ben sticka ut under en bil och en annan blond tjej sitta på en plats stol med ett block i knät. Jag vände mig mot telefonen igen och plockade upp luren, slog fort numret hem och satte luren vid örat. Signal efter signal gick fram och precis när mammas röst hördes i telefonen kom killen och tjejen ut genom en dörr, jag kände hur mina ögon spärrades upp och min haka föll vid synen av tjejen.
Between Heaven And Hell - Kapitel 4
”usch, jag hatar det här stället” muttrade hon och la armarna i kors. ”jag menar ni går i alla fall i samma klass” utbrast hon och såg på oss, Harmony och Sunshine hade också hamnat i samma klass då de låtsades att de var tvåäggstvillingar, vilket var en möjlighet då Sunshine nu var lika blond som Harmony.
”high five” sa jag och höjde handen mot Crystal. ”team hatar det här stället” förklarade jag för att hon skulle slå min hand tillbaka, Blue skrattade roat och skakade på huvudet. Han tog saker så lätt hela tiden och det tog mycket för att göra honom det minsta sur eller arg, vilket ofta gjorde mig arg och sur. Återigen förundrades jag över hur vi ens stod ut med varandra då vi var så extremt olika.
Skoldagen led mot sitt slut och med en lättad suck tog jag ut mina saker ur skåpet för att sedan tillsammans med Blue ta oss ut ur byggnaden och bort till parkeringen där vi skulle möta dem andra. Sterling stod redan lutad mot bussens ena sida när vi kom gåendes, han lös genast upp i ett leende när han fick syn på oss och kom oss till möttes. Vi fick en varsin kram.
"Så hur var första skoldagen?" frågade han nyfiket.
"Som vanligt lika tråkigt" svarade jag.
"Lärorikt" svarade Blue och Sterling flinade roat mot oss. Crystal var näst på tur att komma till parkeringen och även hon fick en kram och frågan om skoldagen. Hennes svar var ungefär som mitt, vi stod och samtalade när Sunshine ensam kom ut genom dörrarna. Men inte långt efter kom Harmony dock med en liten grupp killar efter sig, jag skrattade lågt och skakade på huvudet. Några meter från oss stannade hon och vände sig mot killarna, sa något som fick dem att sakta gå iväg innan hon gick fram till oss.
”Redan fått beundrare?” frågade Sterling och Harmony flinade självsäkert.
”Såklart” svarade hon och kastade med håret.
Efter flera timmars slit med motorcyklarna gav jag upp och la mig på den lilla gräsplätten vid sidan av huset och såg upp mot den blå skyn. För skojs skull vecklade jag ut vingarna och såg på de vita fjädrarna som skimrade svagt i guld och var från 30 centimeter och upp till en meter långa. Om jag la dem platt mot marken så skulle jag täcka upp totalt 10 meter ungefär, vingarna var fantastiska men inte lika fantastiska att få. Jag ryste av blotta minnet utav den hemska natten.
---
”Mamma, snälla få det att sluta!” tjöt jag medan tårarna sprutade ur mina ögon. Såhär var det inte hur jag ville vakna på min 5 årsdag, men samtidigt visste jag att det här skulle inträffa förr eller senare. Alla änglar fick sina vingar vid 5 års åldern men aldrig hade jag förberett mig för den här smärtan. Mamma strök min svettiga panna med en våt handduk och nynnade lågt på min favorit vaggvisa, hopplöst försökte jag lugna ner mig men smärtan som spred sig genom kroppen på mig gjorde det omöjligt.
Ryggen kändes som om den skulle gå av på mitten, min hud stod i brand och mitt huvud kändes som en cement klump som fick en hammaren slagen på. Det rev och brände på min rygg där jag visste att snart mina vingar skulle växa fram. Jag skrek återigen då det kändes som om jag fick ett knivhugg rakt vid skulderbladen.
”Jag vill inte! Jag ville inte!” skrek jag i panik. I ryggen snittade två djupa öppningar upp som det var meningen att vingarna skulle träda ut genom, jag grep ett hårt tag om lakanet och knep ihop ansiktet då jag visste att under de närmaste trettio minuterna så skulle mina vingar sakta men säkert växa fram. Under de närmaste trettio minuterna skulle jag behöva genomgå den värsta smärtan någon någonsin skulle behövde genomlida, jag gnällde då det drog ihop sig och jag skrek rakt ut.
---
Jag öppnade ögonen och kände hur min andning ökat av bara minnet från den natten. Smärtan var inte som någon annan. Dock endast några få dagar senare hade vi invaderats av Kaiorisoerna, den natten jag fått mina vingar var den värsta natten i mitt liv. Trodde jag, tills jag några år senare fick mina krafter…
---
Jag rycktes ur min djupa sömn av en hemsk magont, jag kände för att kräkas över golvet men inget kom ut, jag endast hulkade illa över sängkanten. Sedan spred sig smärtan från min mage ut i kroppen, täckte vartenda yta på min kropp. Plötsligt lyftes jag upp i luften och snart stod hela jag i lågor, hela min kropp värkte och jag fick svårt att andas av all eld och rök. Jag skrek högt av smärtan.
”STERLING! STERLING!” hörde jag Sunshine ropa i närheten innan steg närmade sig rummet.
”Vad är det som händer?” frågade Sunshine sedan med gråten i halsen.
”Det är Deztinys krafter som visar sig, eld och…” svarade Sterling men tystnade. Vad, vad var det för något!? Varför flyger jag? ”det måste vara telekinesis” sa Sterling tillslut. ”alltså förmågan att transportera och flytta objekt” ett sista skri lämnade mina läppar innan allt slocknade, lågorna, smärtan och jag föll ner i den mjuka madrassen igen.
---
Efter den natten hade jag sovit genom två dagar och tre nätter, aldrig hade jag sovit så mycket som den gången. När jag väl var vaken och medvetande, var jag pigg och glad. Ville fort testa mina krafter. ”vad gör du här ute?” frågade Blue, han kom gående mot mig och snart låg han bredvid mig i gräset.
”Tänker” svarade jag kort.
”På vad?” frågade han och vände på huvudet mot mig.
”På dem här” sa jag och la vingen över honom. ”på den där hemska natten och på det här” sa jag och satte eld på min hand, men nu när jag kan kontrollera kraften kan elden, eller värme, för den delen inte skada mig det minsta. Blue rös till och rynkade ihop sitt ansikte, att bli påmind om denna händelse för vilken ängel som helst var aldrig trevligt. Ingen gick igenom den transformationen smärtfritt.
Men allas smärtor var alltid på olika nivåer, de ”vanliga” änglarna som endast behövde gå genom ving transformationen medan vi också skulle få våra krafter var det inte lika illa för. Ett högt muller ekade och jag satte mig käpprätt upp då jag tyckte det lät precis som en motorcykels häftiga motor. Och mycket riktigt kom Thunder utkörandes på en utav motorcyklarna. Snabbt kom jag upp på fötterna och medan jag sprang bort mot Thunder vecklade jag fort in vingarna i ryggen igen.
”Åh” kvittrade jag när jag kom fram.
”Här har du att åka på, sötnos” sa han och klev av fordonet. Mitt leende måste ha sett fånigt ut för Thunder skrattade och rufsade roat till mitt hår. Jag puttade fort bort honom och han skrattade igen, med stora ögon såg jag på motorcykeln och drog försiktigt fingrarna över den silvriga metallen och den svarta sadeln.
♦
Justins Perspektiv.
”Välkommen hem igen, gubben” hälsade mormor glatt och omfamnade mig sedan i en stor kram.
”Känns bra att vara hemma” svarade jag och kramade henne tillbaka. Jag hälsade på morfar innan vi tillsammans med mamma gick in i huset, med trötta steg gick jag uppför trappan för att lämna mina resväskor i mitt rum. I mitt gamla rum som jag gillade så mycket. Hockey tapeterna, min gamla säng som jag började bli på tok för stor för och affischerna på kändisarna som jag såg upp till som mest.
Jag gick fram till garderoben för att lägga in en del kläder innan jag gick ner till dem andra igen, jag hoppade till då något föll ut ur garderoben efter jag öppnat ena dörren. På golvet landade en gigantisk fjäder och jag drog efter andan då minnet kom tillbaka till mig. Chaz, jag och Ryan hade sett de stora föremålen falla från himlen, föremålen som vi aldrig fick reda på vad det varit för något. Vi hade bara sett det enorma hålet som det bildat i marken och vid sidan av gropen hade jag sett något som blänkt till i solen.
Det visade sig vara runt en meter lång fjäder som skimrade i vitt och guld, något liknande hade jag aldrig sett förut. Aldrig hade jag fått reda på vad fjädern tillhörde heller, något stort djur antagligen. Jag plockade upp fjädern från golvet och den kändes på något konstigt viss ännu längre, försiktigt drog jag fingrarna över den och kände de mjuka stråna.
Samtidigt satt Deztiny vid ett utav sina sovrumsfönster och såg ut på himlen och den gröna skogen. Tänkte tillbaka på sina föräldrar och försökte komma ihåg sitt hem, men såg bara suddiga bilder på något som hon inte kunde identifiera visade endast på hennes näthinna. Plötsligt fylldes hon av lycka och välbehag samtidigt som ett stort leende spred sig på hennes läppar. Hon slöt ögonen och njöt. Lika fort som den kommit hade känslan försvunnit och hon rynkade oförstående på pannan över sitt eget beteende. Vad var det som just hänt?
Av någon oförklarlig anledning fick jag ett brett leende på läpparna av känslan av fjädern under mina fingertoppar. Den var otroligt mjuk och len. Fjädern skimrade i guld när jag vände och vred på den i skenet från lampan i fönstret. Den var otroligt vacker.
”Justin!” ropade min mamma från undervåningen och fort stoppade jag in fjädern i garderoben igen, såg till att den låg bra innan jag stängde igen dörren och skyndade mig ner till köket.
ni kanske tycker att det är lite segt men det är för att jag håller på att lite diskret lägga in fakta om änglarna
och det håller på att flytta in och tja.. men här kom Justin in i alla fall. :D VAD TYCKS? KOMMENTERA! ♥
Between Heaven And Hell - Kapitel 3
”Deztiny gumman, dags att vakna” sa Summer med mjuk stämma och smekte mig över håret. Jag stönade trött och rullade runt med täckte insnörpt runt kroppen, Summer skrattade åt mina handlingar innan hon öppnade luckan och försvann ner. Jag släpade mig upp ur sängen och gick bort till mitt lilla badrum där jag tog en snabb dusch innan jag - naken - gick till klädkammaren för att klä på mig.
Jag klädde mig i ett par svarta, spets trosor och en matchande bh innan jag ställde mig med händerna i sidorna och lät blicken svepa över kläderna. Tillslut bestämde jag mig för ett par svarta, skinny jeans tillsammans med en enkel, grå tröja och på huvudet satte jag en orange hatt med brunt band. Jag lät mitt mörka hår vara då det självlockade sig när det torkade och gick sedan ut till sängen igen, jag samlade ihop alla mina saker och stoppade ner det i väskan. Jag drog till mig mina pilotglasögon från byrån innan jag gick bort till luckan. Väl nere i hallen släppte jag väskan på golvet och gick bort till köket där jag hörde röster.
”Deztiny! Vad tycker du!?” utbrast Sunshine när hon fick syn på mig.
”Tycker om vad?” frågade jag förvirrat och gick fram till den utstickande barbordet.
”Ska jag se ut såhär?” frågade hon och fick rött, midjelångt hår och smaragdgröna ögon tillsammans med bedårande fräknar. ”eller?” fortsatte hon sedan och fick blont, kort hår och vackra bruna ögon. Jag drog fundersamt på läpparna.
”Jag tycker blont!” sa Thunder från diskbänken, men Sunshine såg inte på honom utan verkade bara bry sig om min åsikt. Hon såg frågande på mig med de bruna ögonen.
”Håller med Thunder, kör på blont” svarade jag sedan, hon nickade och förblev blond och chokladbrun ögd.
”Frukost!” ropade Summer högt och på nolltid var alla samlade nere i köket för att äta frukosten som bestod av något slags rått kött. ”kör försiktigt” sa Summer till Sterling då han skulle skjutsa oss till skolan, alla förutom Faith och Thunder som var för gamla för skolan.
”Jag ska” försäkrade han sin fru och kysste hennes läppar, med en suck satte jag mig i ett säte på bussen.
”Så fort vi har fixat motorcyklarna så är det inget mer skjutsande för min del” sa jag buttert och Sterling skrattade.
”Nu börjar du låta som en riktig tonåring” retades Sterling och Blue, Crystal, Sunshine och Harmony skrattade.
”Om ni två går längst korridoren kommer ni hitta era skåp och sedan knackar ni på klassrum 4 och hälsar från mig” berättade rektorn och pekade på den långa korridoren. ”så visar jag er era korridorer” fortsatte hon och vände sig till Harmony, Sunshine och Crystal. Jag och Blue hade turen att hamna i samma klass då vi dessutom - den här gången - låtsades att vi var syskon.
Tillsammans med Blue gick jag genom den elevtomma korridoren för att hitta skåp 314 och 319, med nyckeln jag fått av rektorn låste jag upp skåp nummer 314 och la in min väska och drog av mig jackan och solglasögonen. Med en suck stängde jag skåpet igen, att introduceras inför en ny klass var alltid en plåga. Inte för att vi någonsin ansträngde oss för att skapa nya vänner så var det ändå en pina att stå ut med blickarna och kommentarerna som de trodde vi inte hörde men mycket väl gjorde. Ännu en förmån att vara ängel, super bra hörsel.
Det var alltid många avundsjuka blickar från speciellt tjejer då de snobbigare, överklass tjejerna ansåg att vi såg för bra ut för att vara riktiga, alltså plastikopererade. Men jag är så äkta man kan bli. Killarna fick istället kommentarerna att de var bögar eller något annat fult eller arga blickar då de drog åt sig all kvinnlig uppmärksamhet. Människor är en konstig art, himla tävlingsinriktade. Ska alltid vara bäst.
”Kom igen, det här är bra för oss. Att kunna människornas kultur och sätt att leva gör att vi lättare smälter in” påpekade Blue och la händerna på mina axlar. Jag nickade uttråkat och vi gick sedan mot dörren som hade en stor grön '4' på sig. Jag gav Blue en blick innan jag hårt knackade på dörren. Mummel hördes inifrån klassrummet innan den öppnades och en kort gubbe med grått hår och läsglasögon stack ut sitt huvud.
”Jaha, vad kan jag stå till tjänst med? Är det någon ni söker?” frågade han lugnt.
”Vi är de nya eleverna” svarade Blue lika lugnt tillbaka, gubben höjde för en sekund på ögonbrynen innan han såg glatt på oss. Han öppnade genast dörren mer så vi kunde komma in. ”tysta nu klassen!” ropade han och fort tystnade det förutom någon enstaka konversation som fortfarande viskades fram. ”det här är…” sa gubben och vände sig mot oss.
”Mitt namn är Blue Hastings” sa Blue och såg runt på de nyfikna och häpna ansiktena av eleverna i klassen som nu riktat sin fulla fokus på oss två. ”och mitt namn är Deztiny Hastings” fortsatte jag och gjorde en lame liten vink med armen som jag har sett många andra göra förut när de har presenterat sig själva.
”Och ni är hjärtligt välkomna till vår klass, mitt namn är Mr. Berkeley” vidtog gubben, Mr. Berkeley. ”ni kan sätta er ner på platserna där borta” fortsatte han och pekade på två platser längst bak i klassrummet.
Vi nickade och gick mellan bänkarna för att komma till våra platser, blickarna följde oss och jag kunde redan höra viskningarna som spred sig. Med en låg suck satte jag mig på den hårda trästolen och såg uttråkat på tavlan, även om man lär sig en del användbara saker i skolan så har hela den här grejen aldrig varit min favorit grej. Men dock uthärdligt. Mr. Berkeley började prata igen om vad det än varit han hållit på med innan vi störde och jag stönade.
Nej, glöm vad jag sa. Jag hatar det här!
”Hur gick det för er då?” frågade vi och slog oss ner på gräsmattan där Sunshine och Harmony redan satt, både med sin lunch framför sig. Eller snarare Sunshine med sina lunch framför sig, Harmony hade spegeln framför ansiktet medan hon kletade mer läppglans på läpparna.
”Som alltid, hakorna föll och ögonen höll nästan på att ploppa ur” svarade Harmony och kastade belåtet med håret medan hon la ner sin läppglans i väskan igen, jag himlade på ögonen och vände mig mot Sunshine istället.
”Okej, antar jag” svarade hon och ryckte nonchalant på axlarna. Plötsligt kom Crystal kom med snabba steg mot oss och slog sig ner bredvid sin bror och suckade frustrerat.
”Usch, jag hatar det här stället” muttrade hon och la armarna i kors. ”jag menar ni går i alla fall i samma klass” utbrast hon och såg på oss, Harmony och Sunshine hade också hamnat i samma klass då de låtsades att de var tvåäggstvillingar, vilket var en möjlighet då Sunshine nu var lika blond som Harmony. "men jag är alldeles själv med dessa hemska människor"
”High five” sa jag och höjde handen mot Crystal. ”team hatar det här stället” förklarade jag för att hon skulle slå min hand tillbaka, Blue skrattade roat och skakade på huvudet. Han tog saker så lätt hela tiden och det tog mycket för att göra honom det minsta sur eller arg, vilket ofta gjorde mig arg och sur. Återigen förundrades jag över hur vi ens stod ut med varandra då vi var så extremt olika.
skoooooooooooola, euk. freakin' hate it! men man måste ju.. :/ vad tycks? kom igen raring KOMMENTERA! ;)♥
"when the days were long and the world was small"
Between Heaven And Hell - Kapitel 2
PREVIOUS: Jag skuttade fort bort till huset som Faith och Thunder redan börjat gå mot medan resten såg hur huset mådde och hur man kunde åtgärda det. Jag kom före killarna in i huset och bemöttes av dammiga bord, rostiga verktyg och spindelnät. Nyfiket gick jag längre in i huset samtidigt som killarna kom in genom dörren, jag gick ut till garaget och fann rostiga bilar tillsammans med några motorcyklar. Fascinerat skådade jag dem och kunde inte vänta tills vi började rusta upp dem till funktionella igen. Jag drog handen över ena motorcykelns sadel och log.
Kanske jag klarar att bo här trots allt.
På en rad stod vi ute på den lilla gräsmattan för att granska vårt verk, vi hade i stort sett byggt om hela huset. Bytt ut de trasiga plankorna, Blue hade fått blommor och växter i full grönska igen och Faith hade fixat vattenledningarna. Huset hade vi målat nytt i samma vita färg och jag såg nöjt på det, det blev riktigt lyckat.
"Bra jobbat allihopa" berömde Sterling och gick sedan mot ytterdörren, Summer slöt fort upp bredvid honom och hand i hand gick de in i vårt nya hem.
"Vem är hungrig?" frågade jag resten, alla räckte fort upp sina händer.
"Okej, vi delar upp oss i par och en trio" bestämde Thunder och jag grep fort tag i Blue då Faith eller Harmony var hopplösa att jaga med. Stackars lilla Crystal fick flyga med dem, men hon surade inte utan log bara listigt. Blue log mot mig och några meter från oss slog Sunshine och Thunder ut sina vingar för att sedan lyfta och flyga relativt lågt bort från gräsplätten.
Näst på tur var det jag och Blue, jag tog av mig jeansjackan då jag inte ville att den skulle gå sönder. Jag hoppade upp i luften medan jag vecklade ut vingarna från ryggen, fort och glatt flög jag upp i luften och det kändes skönt att sträcka ut vingarna lite. Vi flög ganska lågt över trädtopparna då vi inte ville att någon skulle se oss.
Blue visslade till bredvid mig och pekade sedan mot marken, jag ryttlade och svävade en stund i luften för att lyssna. Mycket riktigt hördes det välbekanta krafsandet från antingen ekorrar eller kaniner. Jag gjorde snabbt en störtdykning och landade på lätta fötter på marken, återigen spände jag öronen och snarare kände än hörde Blue landa bredvid mig.
”Där” sa han och pekade ännu en gång på roten av ett stort träd där det låg ett kanin bo. Smygande närmade vi oss boet med hungriga blickar och fingrarna krökta till klor, plötsligt tystnade prasslandet från boet och vi förstod att kaninen eller kaninerna måste ha hört våra ändå så tysta steg. Jag behövde inte ens titta på Blue för att veta att vi tänkte likadant, fort innan kaninerna hann springa undan slängde vi oss mot öppningen och mina händer fick tag om mjuk päls.
Fortare än de hann pipa hade jag knäckt nacken på de två kaninerna som jag hade fått tag på, att låta djuret lida innan jag skulle äta det hade jag aldrig uppskattat eller gjort själv. Med snabba och ryckiga rörelser slet jag av håret från djuret och satte sedan tänderna i det möra och blodiga köttet.
Jag stönade njutningsfullt när jag började känna mig mätt och log återigen nöjt, Blue bredvid mig satt lugnt och slet loss bitar av kött för att sedan stoppa det i munnen till skillnad från mig som åt kaninen som ett grillspett. Inte särskilt vackert eller stiligt, mycket slafs och blod runt munnen slutade det alltid med.
♦
”Är ni mätta nu era huliganer?” frågade Summer roat när vi kom tillbaka till huset. Vi skrattade till svar innan vi alla skildes åt för att gå till våra sovrum, huset hade vi målat även insidan i största del vitt. Men hade dock modifierat det något men samtidigt behåll lite av det gamla stucket på det. Jag tog en liten rundtur i huset innan jag gick upp till mig eget rum, jag gick längst korridoren och bort till det jag trodde skulle leda till köket.
Mycket riktigt hade jag rätt, köket hade högt i taket och takbjälkarna, jag gick ett varv runt köksön som stod i mitten av det stora rummet och nickade gillande. Att ha ett stort kök var alltid praktiskt att ha då vi var så många i familjen, jag gick vidare och bort från köket.
Jag hamnade i vårt vardagsrum och de var inrett i svart, vitt och mörkblått. Soffa, bord, det gamla vanliga, någon enstaka bokhylla tillsammans med en öppen spis. Med exalterade steg gick jag uppför den vita trappan med svart trappräcke, väl uppe på andra planet såg jag en fönsterbänk som skulle fungera som soffa och en massa vita dörrar som ledde till de andras sovrum.
Jag gick bort och förbi soffan och fram till en dörr som jag visste skulle leda till stegen. Jag log nöjt mot den innan jag klev uppför den och kom upp till mitt rum, jag hade bett om att få just det här rummet då jag älskade att ha utsikten över marken och enskildheten.
Ha ett rum för bara mig och mina tankar, jag klev upp på trägolvet. Och möttes av min breda säng som stod i mitten av rummet, på höger sida från sängen stod en byrå och några stolar var utställda. Framför sängen låg en matta och längst väggen bredvid hållet ner till andra våningen stod det en stor öppen spis. Jag såg från sida till sida för att se de lagom stora fönsterna vid golvhöjd, trött gick jag fram till sängen och la mig ner på rygg. Imorgon började de som människor kallade skola, hemskt var det.
Man behövde gå dit varje dag och inte nog med att man spenderade ungefär 8 timmar i byggnaden så skulle man också få hemläxor som skulle göras på fritiden. Jag suckade och skakade på huvudet, i byn jag bodde i hade vi aldrig skola på det sättet. Det var mina föräldrar som lärde mig saker, inte någon elak lärare med dålig andedräkt. Jag reste på mig och gick fram till den öppna spisen, jag la veden till rätta och pekade med lång fingret mot veden och snart stod de i brand.
Jag gick fram till de två dörrarna bredvid spisen och öppnade den första och såg att det var ett litet badrum, en toalett, ett handfat och en dusch. Inget fancy eller märkvärdigt, men praktiskt och enkelt. Jag stängde dörren igen och öppnade nästa och möttes av en liten klädkammare där mina kläder hade hängts på galgar eller lagt i fina högar på hyllor. Jag tog tag i ett par pyjamas byxor och ett linne, bytte snabbt om innan jag kröp ner i sängen. Jag låg där ensam och lyssnade på brasans mysiga knastrande och gosade ner ansiktet i den mjuka kudden. Jag gäspade stort och sjönk djupare och djupare ner i sömnen.
blev inte jättelångt men det här är vad jag har hunnit skriva hittills.. :) ni kanske tyckte det var obehagligt med djuren (tyckte i alla fall jag) men det är så dem äter. det enda de tycker är gott, vad tycks? kommentera! ♥
Between Heaven And Hell - Kapitel 1
Fåfänga Harmony - Harmony som i stort sett inte brydde sig om något annat än sitt eget utseende. Såg alltid till att vartenda hårstrå på hennes blonda huvud låg perfekt och sminket alltid var nytt och fräscht. Nåde den som försökte se bättre ut än henne, hon var till och med redo att sluka den levande om det skulle vara så. Jag skakade roat på huvudet åt henne och vände blicken mot fönstret igen. Skyn var grå och regnet öste ner, jag gillade inte det här stället det minsta.
För det första regnade det ungefär 70 % av tiden och för det andra påminde det mig bara mer än vanligt om mitt hems förstörelse och splittringen från mina föräldrar. Stratford, bara namnet gav mig rysningar. Det var något med den här staden, förutom det faktumet att det var här vi landade efter att vi föll, så var det något annat. Något som skulle förändra både mig och mitt liv, fort skakade jag på huvudet för att få bort de galna tankarna. Jag vände bort blicken från fönstret och såg runt på mina syskon, dock inte mina biologiska syskon, förutom Sunshine. Men efter 9 år tillsammans med dem och ibland till och med låtsats att var syskon bland folk, började det även kännas som att vi var inget annat än syskon.
Crystal satt och diggade till musiken från sin iPod och framför henne satt Sterling som körde. Bredvid honom satt hans fru Summer, nu min så kallade mamma. På Crystals högra sida satt hennes bror Blue, jag log och såg på hans brunhåriga bakhuvud. Min bästa vän bland alla de andra, även om olikheterna var otroligt många fler än likheterna hade vi ändå på något märkligt sätt klickat. Jag kunde berätta allt för honom och vice versa, aldrig hade vi en hemlighet från varandra då det i stort sett var omöjligt med Blue som kunde känna andras känslor.
I raden bakom dem satt Harmony i ena änden, äntligen klar med sitt smink och satt nu uttråkat och såg ut genom fönstret. I den andra änden satt Faith lutad mot fönstret och sov djupt, hans muskulösa kropp tornade upp sig så mycket att han hade svårt att få plats på enbart ett säte. Även om han var stor och stark med en busig attityd, kunde han ibland mjukna till och bli… nej, glöm det. Har aldrig hänt förut, förlåt jag ska hålla mig till sanningen.
Jag vände blicken mot Sunshine och Thunder som satt bredvid mig, Sunshine satt lutad mot Thunder som hade armen om hennes axlar. De hade blivit tillsammans runt 14 års ålder, och varit tillsammans i de senaste 5 åren, då de förstått att de var de menade för varandra.
Låt mig förklara, alltså för en ängel är kärlek något totalt helt annat än för en människa. För änglar finns det bara en partner i hela världen och bandet som bildas mellan dem två är något helt magiskt och obeskrivligt för någon som själv inte har upplevt det. Det är ni två tills döden skiljer er åt, man vill aldrig ha någon annan vid sin sida, man kan aldrig älska någon på samma sätt. Man vill inte ens älska någon på samma sätt än just den personen. Jag har hört historier om änglar vars själfrände har gått förlorad, hur den som blev lämnad kvar så djupt nere i sin sorg tog sitt liv. Det fanns inga rätt eller fel, inga höger eller vänster utan den personen.
Sunshine vände plötsligt huvudet mot mig då hon måste ha känt mina blickar. Hon log ett leende som jag genast besvarade med ett eget, hon sträckte ut handen mot mig och jag tog snabbt tag i den. Relation mellan mig och Blue var inget jämfört med mitt och Sunshines, vi var allt för varandra. Aldrig att jag skulle låta något hända henne, hon är det enda som finns kvar av min familj. Min biologiska familj, utan henne skulle jag dö, kollapsa, inte fungera. Jag rycktes ur mina tankar då bussen stannade och Sterling vände sig glatt om i säte längst fram.
”Framme!” utbrast han med ett stort leende och alla hurrade förutom Faith som fortfarande sov. Jag öppnade fort min bildörr och klev ur, med snabba steg och ett busigt leende gick jag runt bilen och fram till Faiths dörr. Med ett ryck öppnade jag den och det resulterade i att han ramlade ner på den blöta marken med ett utrop av förvåning och skräck.
”Dags att vakna Faith” kvittrade jag retsamt och skrattade åt hans muttrande. Han kom upp på fötterna och halva hans vita tröja var nu brun och lerig.
”Jag kommer att hämnas, när du minst anar det” hotade han allvarligt och pekade på mig. Jag skrattade och låtsades se rädd ut, jag vände mig sedan om för att beskåda det som nu skulle vara vårt hem för några år framöver. Vi stannade aldrig speciellt länge på samma ställe, det längsta vi stannat på en och samma plats var i 5 år men annars stannade vi aldrig längre än 2 år.
Huset framför oss var ett gammalt ruckel till hus och inte långt ifrån stod det ett annat, större hus. På den större byggnaden satt en gammal skylt där det stod ”Ray’s bilmekaniker” på. Jag sken lyckligt upp över ordens betydelse - ”bilar!” skrek det huvudet på mig.
Jag skuttade fort bort till huset som Faith och Thunder redan börjat gå mot medan resten gick för att se hur huset mådde och hur man kunde åtgärda det. Jag kom före killarna in i huset och bemöttes av dammiga bord, rostiga verktyg och spindelnät. Nyfiket gick jag längre in i huset samtidigt som killarna kom in genom dörren, jag gick ut till garaget och fann rostiga bilar tillsammans med några motorcyklar. Fascinerat skådade jag dem och kunde inte vänta tills vi började rusta upp dem till funktionella igen. Jag drog handen över ena motorcykelns sadel och log.
Kanske jag klarar att bo här trots allt.
det första kapitlet! hope you liked it. jag har lagt ut designen, om ni inte ser den pröva ladda om sidan igen, som ni kanske också har märkt så finns det ingen handling för novellen än. men det är för att jag först måste komma på vad jag ska skriva.
men jag gör det så att den finns där imorgon! ;) såååå kommentera nu vad ni tyckte om kapitlet och designen!? ni tycker inte att den e rörig? puss. ♥
Between Heaven And Hell - Prolog + Karaktärs Beskrivningar
DÅTID – 1997
”Chaz, Ryan kom då!” skrek Justin och såg bak mot sina vänner som kom springandes efter honom. Han drog handen genom sitt bruna hår, vände sig om och sprang sedan vidare in i skogen. De tre killarna var bästa vänner sedan de kunde gå i stort sett, alla tre uppväxta i den lilla staden Stratford.
”Vi kommer, vi kommer” ropade Ryan flåsande tillbaka medan han sprang efter Justin som alltid var fylld av lika mycket energi. Ryan, Chaz och Justin sprang vidare genom skogen med ivriga steg mot kojan som de jobbat flitigt på i flera veckor.
”Hoppas den inte rasat” sa Chaz bekymrat och strök bort sin tjocka lugg ur ögonen.
”Där är den” skrek Justin glatt till och pekade på kojan gjord av plank i olika slag och grenar. Chaz stannade trött bredvid Justin och andades djupt för att återfå normal andning.
”Den har klarat sig” kvittrade Ryan med ett leende och gick in i den lilla kojan som var exakt hög nog för dem att stå rakt. Plötsligt ekade ett högt muller från himlen och fick de små pojkarna att hoppa till i förvåning, Justin såg oroligt upp mot den nu gråa skyn. Det såg ut att bli oväder.
”Tror ni det kommer regna?” frågade han, Chaz ryckte på axlarna och grepp tag i en lång pinne.
”Har ingen aning men det ser så ut” svarade Chaz.
♦
”Sunshine, ta din lillasyster och springa bort till portalen. Du vet vad du ska göra, de andra möter er där!” skrek Cherry åt sin 9-åriga, gråtfärdiga dotter, till sin dotter som konstant skakade på huvudet åt sin mamma. Hon ville inte lämna dem. Ännu en explosion fick deras hus att skaka och Cherry kupade Sunshines ansikte i sitt medan hon såg älskvärt på sin ena dotter.
”Men vi kan inte lämna er!” skrek Sunshine tillbaka, nu med tårarna rinnande längst kinder. Hennes lillasyster gnällde skrämt bredvid henne och kramade Sunshines hand hårdare.
”Ni måste älsklingen, vi kommer och hämtar er när allt är över. Vi lovar” sa Cherry och gav sina döttrar en varsin en hård kram och en puss på pannan innan hon puffade dem mot dörren.
”Ni måste skynda er nu!” ropade Jasper och sprang snabbt fram till sina barn och fru.
”Vi älskar er” försäkrade Cherry och såg på Sunshines ansikte som såg tillbaka på sin mamma över axeln på Jasper. Sunshine nickade medan Jasper svepte upp sin andra dotter, Deztiny, i sin famn och gav den lilla flickan en kyss på kinden.
”Vi kommer för er sen” sa Jasper och släppte taget om sina döttrar, han smekte dem över kinderna och gav dem ett svagt leende. Jasper reste sig från sin knäsittande ställning och gick bort till dörren. Cherry följde efter med Sunshines hand i sin.
”Okej, jag avleder deras uppmärksamhet så kan du se till att de kommer iväg” sa Jasper hektiskt till Cherry, hon nickade allvarligt och Jasper öppnade dörren. ”hey, jackass! Jag är här!” skrek han innan han sprang bort från dem, mitt i steget vecklade han ut sina enorma, vita vingar och flög hastigt upp i luften och iväg utom synhåll.
”Spring nu mina älsklingar. Glöm inte att vi alltid älskar er och ta hand om er” ropade Cherry efter Sunshine och Deztiny som sprang bort från huset och mot portalen.
Cherry såg sina döttrar försvinna bort innan hon föll ner på knäna i sorg och förtvivlan, det fanns inga hinder för tårarna som rann längst hennes kinder. Hon visste mycket väl att hon aldrig skulle få se sina fina barn igen, hon skulle aldrig kunna hålla dem hårt i famnen igen, kyssa deras mjuka pannor och kinder, hon skulle aldrig kunna komma och hämta dem som hon lovat. Hon skulle svika sina vackra barn.
Men de var snart i säkerhet det var det som räknades. Vreden inom henne brann nu som aldrig förr, hennes mörka ögon glödde av raseri och hennes vingar exploderade ut ur hennes rygg. Likt skjuten ur en kanon flög hon upp i luften för att slåss mot fienden som var orsaken till förstörelsen av deras familj, hem och värld.
”Vart ska vi?” frågade Deztiny flåsande där hon sprang hand i hand med sin storasyster, halvt snubblandes efter henne.
”Vi måste flytta, bo på en annan plats en stund” svarade Sunshine och kramade Deztinys hand hårdare medan hon sprang fortare fram längst vägen mot portalen vartenda ängel i samhället visste var den låg.
♦
Vinden tilltog och vädret började nu bekymra de tre pojkarna som fridfullt hade lekt i sin koja. Justin såg upp på himlen och rynkade oroligt på pannan innan han såg på sina vänner.
”Vi borde kanske gå hem” skrek Ryan över de höga tjutet från vinden. Åskan ekade återigen över himlen och den mullrade som aldrig förr, Justin och Chaz nickade instämmande innan de kröp ut ur kojan och började sin vandring hemåt. Återigen såg Justin upp mot himlen och kisade med ögonen för att fokusera blicken.
”Killar, titta!” skrek han och pekade uppåt, Chaz och Ryan vände sig hastigt om för att också bevittna de stora föremålen som föll från himlen innan de försvann utom synhåll någonstans ner i skogen. Några sekunder passerade och pojkarna stod chockerade över vad de just sett innan hela marken började skaka. Träden skakade, grenar vajade häftigt och stenarna hoppade runt som om de stod på lava.
”Det kommer rasa!” utbrast Ryan sedan och snart låg pojkarna begravda under trädraset.
där har ni prologen igen och jag hoppas ni är lika excited som jag är... :DDDD och ni som inte gillar fantasy, testa och läs de första kapitlena. om ni väl har försökt så har jag förståelse om ni inte vill fortsätta. :)
KARAKTÄRS BESKRIVNING. 
Deztiny Hastings spelas av Megan Fox.
Deztiny har svart, medellångt hår och riktigt intensivt blåa ögon. Hon är runt 1,75 lång och 17 år gammal, född 13:e Februari 1995. Sprallig tjej som älskar att köra snabba bilar eller egentligen allt som har många hästkrafter. Hon säger inte nej till adrenalinkickar men bryr sig först om andras säkerhet innan sin egen. Hon älskar verkligen sin familj, den är den viktigaste för henne.
Kraft: Eld (värme) och telekinesis (kan flytta och transportera objekt)
Kraft: Kan byta skepnad och utseende, kan även skapa kraftfält.
Kraft: Vind - kan bestämma vädret, använder sig av blixtrar och åskan.
Kraft: Jord och kan känna av folks känslor.
Kraft: Styrka och vatten.
Kraft: Kan sjunga för att hypnotisera och kan prata med djur.
Kraft: Få visioner och kan bli osynlig.
tada! :DDDDD alla karaktärerna. hope you guys like it! kapitel 1 för novellen kommer komma ut imorgon, även den nya designen, så stay tuned, puss och kram. ♥ EPILOGEN FÖR 2W1R LIGGER UNDER DETTA INLÄGG!
