44 - There's Nothing You Can Do

PREVIOUS: ”Jag ser att du bär skorna” påpekade hon och jag nickade. ”har du burit dem hela dagen?” frågade hon med sträng stämma och återigen nickade jag lydigt.  

   ”Jag har inte varit utan dem sedan imorse när jag vaknade” svarade jag. 

   ”Bra” svarade hon enkelt. ”nå, du sa att vi skulle ha gäster. Vart är dem?” jag öppnade munnen för att svara henne men hann inte yttra ett ord för än vad jag fasat för inträffade. Jag hade misstänkt att det skulle hända men bett för allt i världen att jag skulle slippa. Jag svalde och såg hur Tara hade stannat upp i sitt steg. 

   ”Du vet vad du ska göra” var det enda hon sa.

 

 

 

Justins Perspektiv. 

Återigen satt den där nervösa känslan i magen på mig. Det var aldrig speciellt trevligt till en början att möta sin flickväns föräldrar. Ännu värre var det nu att min flickväns mamma visste inte ens om förhållandet vi hade, att det existerade över huvud taget och dessutom var denna kvinna Tara Madison. Show business mest dominerande manager, den mest framgångsrika genom tiderna och absolut ingen vågade stå upp inför henne. Det hade till och med spridits historier om de kalla ögonen hon besatt, att de ska ha gjort allt möjligt mot andra människors psyke. Fått dem att bli galna, helt från vettet. Minnesbilder från mötet med henne på sjukhuset dök upp i mitt huvud, hur isen hade spridit sig i magen på mig när hon stirrat sådär hotfullt och kallt på mig. 

   Jag skakade på huvudet för att få bort dessa tankar ur huvudet, dem hjälpte inte precis att lugna ner mitt rusande hjärta och svettiga händer. Min blick fästes på ett av fönstren i köket och jag såg den mörka himlen och regnet som sakta rann nerför glasrutan. Jag började frukta att Zues skulle göra ett av sina speciella framträdanden med blixten över himlen då jag mycket väl visste vad konsekvenserna såg ut för en viss rödhårig filur. De var inte vackra. 

   I nästa sekund sjönk min mage likt en sten i vattnen då blixten lös upp på himlen men det var inte för än sekunder efter som en kraftigt åsksmäll hördes och satte mina handlingar i rörelse. Jag måste hitta henne, var det enda som repeterades genom mitt huvud medan jag häftigt reste mig från stolen jag suttit på vid köksdisken. Runt om mig stod och satt Avan, Victoria och Alfredo, allesammans lika förvånade och chockerade över den plötsliga smällen. 

   ”Nej, Justin!” men jag lyssnade inte på Victoria som skrek efter mig. Mina fötter och min desperation att finna henne hade tagit över allt annat och bar mig uppför trappan som var närmast. Jag hörde hur fötter kom springandes efter mig. ”du kan inte! Det finns inget du kan göra!” 

   Det nästa som hände var att en kropp kolliderade med mig bakifrån och vi föll till golvet, kroppen ovanpå mig kämpade med att komma upp i sittande ställning medan den fortfarande var kvar ovan mig. 

   ”Vad gör du? Vi måste-” jag försökte kämpa emot innan min blick landade på något fruktansvärt, något som fick min mage att vridas till en knut, något som fick det att smärta illa i mitt hjärta. Genom metallkringlorna som fungerade som galler till staketet vid trapporna såg jag ut genom de avlånga fönstrena som vette mot baksidan och fick se Ariel. Ariel som satt vid en stolpe, båda armarna bakom hennes rygg och till min fasa insåg jag snart att hon var fastlåst vid stolpen. Hon kunde inte röra sig, hon kunde inte flytta på sig. Hela hennes kropp skakade medan regnet piskade hennes kropp, hennes ansikte var målat av panik och skräck. 

   Än ny blixt lös upp himlen och ett fåtal sekunder senare ljöd den höga åsksmällen igen, jag såg hur Ariel häftigt ryckte till men verkade kämpa med att hålla sina skrik inne. Detta fick mig att ryckas från min trans och återigen försökte jag kämpa mig ur - vad jag nu märkte var Victorias - grepp. 

   ”Släpp mig! Vi måste göra något” försökte jag insistera. 

   ”Tror du inte vi har försökt tidigare?” utbrast Victoria hysteriskt. ”men det finns inget vi kan göra som inte kommer med konsekvenser” detta fick mig att lugna ner mig en aning. Konsekvenser? 

 

Det enda jag kunde göra under den olidliga timmen som ovädret härjade utomhus var att ligga på det kalla golvet och endast se på henne. Victoria hade inte flyttat sig från min rygg, jag visste inte vart Avan eller Alfredo hade tagit vägen och jag kunde inte riktigt få mig själv att bry mig heller. 

   Victoria hade förvirrat mig under ett ögonblick genom att sitta och upprepande muttra ‘kom igen, Ariel du klarar det. Gör det inte, du kan stå emot det’. Till en början undrade jag vad i hela friden hon sysslade med tills jag fick mitt svar då en åsksmäll hördes till följd av Ariels skräckslagna skrik som fick håret att resa sig på min kropp. Victoria släppte ut en blandning av en suck och en kvidning och jag förstod. Skriket. Hon talade om skriket. 

   När timmen löd mot sitt slut såg jag hur Tara gjorde sin entré genom dörröppningen till höger, men hon gav varken mig eller Victoria någon uppmärksamhet utan såg endast på Ariel som satt, skakandes uppe på terassen. Jag såg sedan hur hon nästan omärkbart skakade på huvudet medan hon granskade sin dotter. Raseri fyllde mig genast och jag började återigen kämpa emot Victoria, jag höll nästan på att lyckas innan Avan från ingenstans plötsligt kom till hennes hjälp. 

   ”Det finns inget du kan göra” hade han lågt sagt till mig. ”jag vet att det är svårt, men det finns inget du kan göra som kan göra något bättre. Det kan bara bli värre” aldrig hade jag känt mig så värdelös och hjälplös på samma gång. Aldrig någonsin. 

 

Regnet slutade falla från himlen och jag hade ännu inte blivit släppt från min plats på golvet. Ena altandörren öppnades och ut klev Tara och jag såg hur hon gick fram till Ariel som satt med huvudet nerböjt och till synes utmattad. Ord växlade mellan dem och Tara såg allt annat än nöjd ut innan hon vände sig om och lämnade den fastkedjade Ariel kvar på terassen. 

   I nästa sekund kom Lewis upp bakom henne, ett hopbitet uttryck pryde hans ansikte medan han låste upp vad jag nu såg var ett par handbojor innan han hjälpte Ariel upp på fötterna. Äntligen kände jag hur Victoria reste sig från min rygg och på nanosekunder var jag uppe på fötterna igen, halvt snubblandes flög jag nerför trappan och mot Ariel. 

   Mina händer kupade genast hennes ansikte medan jag hastigt granskade vartenda detalj av hennes ansikte. ”är du okej?” hennes blick mötte min och jag såg rädslan, sorgen och förtvivlan som fyllde henne med en enkel blick. Fort drog jag in henne i min famn och hennes snyftningar ekade snart i det stora rummet, hennes armar omfamnade mig hårt tillbaka när de slingrade sig runt min midja. 

   ”Kom” mumlade jag innan jag släppte henne för att sedan bära upp henne - brudstil - i min famn. Utan en enda blick på de andra stegade jag uppför trappstegen och bort mot Ariels sovrum som jag fått se igårkväll. ”vi måste få ur dig ur dessa kläder så du inte blir sjuk” fortsatte jag när jag ställt ner henne på mattan. Hon huttrade och hackade tänderna medan det droppade om hennes kläder.

   ”Sätt dig här” instruerade jag henne och svepte med armen mot hennes bredda soffpall som stod i slutet av hennes säng. Hon tog plats på pallen och jag sjönk genast ner på knä för att kunna ta av henne klackarna hon har gått runt i hela dagen. Blodet och de stora blåsorna som täckte hennes fötter fick endast raseriet inom mig att växa sig större. Jag slängde argt bort skorna så jag slapp se på dem innan jag reste mig igen och höll ut mina händer för Ariel att gripa tag i. 

   Jag drog med henne in i badrummet då jag tänkte att ett bad skulle göra susen för att värma upp henne igen, jag satte igång kranen och stoppade ner proppen i badkaret så vattnet stannade kvar. Lite tvål hälldes ner i vattnet så det skulle skapas bubblor och jag kunde sitta bredvid henne utan att hon skulle behöva känna sig obekväm. 

   ”Jag går ut så länge men ta av dig kläderna och kliv i” jag lämnade badrummet och lyssnade uppmärksamt när jag hörde hur blöta kläder träffade kakelgolvet innan tillslut hur Ariels kropp gjorde kontakt med vattnet. Jag återvände in i badrummet för att sedan gå fram till hennes badrumsskåp. 

   ”Har du någon sprit och bomull eller pads?” frågade jag henne. 

   ”Andra hyllan” svarade hon med en liten stämma. Genast grep jag tag i produkterna jag sökte innan jag flyttade den lilla pallen och ställde den i andra änden av badkaret. 

   ”Dina fötter, tack” sa jag och Ariel såg förvirrat på mig ett ögonblick. ”vi måste rengöra dina sår” förtydligade jag och hennes fötter höjdes därefter ur vattnet innan hon satte dem på badkarskanten. Jag sprutade spriten på de små cirkelformade padsen innan jag förde dem mot Ariels ena fot. 

   ”Det här kanske svider” förvarnade jag henne och hon nickade. Jag tryckte sedan padsen mot hennes ena sår och hörde hur hon drog sitt andetag genom tänderna men gjorde ingen större deal av sin smärta. Jag antar att hon har gått genom värre för att uttrycka sig högre om den smärtan hon gick genom nu. Jag fortsatte att rengöra Ariels fötter tills de var blodfria och endast blåsor pryde de värsta ställena. ”har du några skoskavsplåster?” frågade jag men såg till min besvikelse hur hon skakade på huvudet. Då är prioritering nummer ett att skaffa sådana, tänkte jag. Jag städade bort padsen och ställde tillbaka spriten i skåpet innan jag med en suck vände mig om mot Ariel. Hennes ögon såg oskyldigt och storögt upp på mig där hon satt halvt skymd bakom ett litet berg av bubblor. Plötsligt såg hon så otroligt liten ut, så otroligt ung. 

   ”Hur mår du?” frågade jag lågt när jag sjunkit ner bredvid henne och strök min ena hand över hennes kind. Hon slöt ögonen och kupade min hand med sin medan hon lutade sig närmre min hand. 

   ”Bättre” svarade hon tillslut. ”ingen har tagit hand om mig såhär förut” sorg och medlidande spred sig genast min kropp vid hennes ord. Aldrig någonsin? Och det här var ju ingenting. 

   ”Du förtjänar den bästa behandlingen i världen baby” viskade jag men pannan nu lutad mot hennes. Hon drog in ett djupt andetag innan hon släppte ut det. 

   ”Tack så mycket” viskade hon tillbaka. 

 

 

Ariels Perspektiv. 

”Återigen lyckas du göra mig besviken” Taras ord skar likt knivar i mig, djupt och hårt. Jag höll ett hårt tag om min telefon som jag hade mellan mina händer för att inte brista i gråt. 

   ”Jag är ledsen” viskade jag till henne. 

   ”Du är inget barn längre och den här rädslan för åskan börjar uppriktigt sagt bli patetiskt och fruktansvärt irriterande” jag nickade förstående medan tårarna fyllde mina ögon. Tara fortsatte att skälla och uttrycka sin besvikelse i ytterligare en halvtimme innan hon lät mig gå. Med nedsänkt huvud lämnade jag hennes kontor. Jag fruktade att min läpp skulle börja blöda så hårt som jag bet ner på den. 

   ”Du förtjänar inget utav det där, det vet du va?” den plötsliga rösten fick mig att snurra runt och jag mötte Tylers ljusbruna ögon. Genast samlade jag mig och knuffade bort mina känslor och såg likgiltigt på honom. 

   ”Jo, det gör jag definitivt. Min rädsla för... åska är ett problem” svarade jag men Tyler endast skakade på huvudet. 

   ”Ett problem må det vara men vi alla har rädslor Ariel. Det är vad som gör oss alla mänskliga. Det  finns inte en själ som är totalt orädd” fortsatte han att insistera. 

   ”Du har fel” sa jag trotsigt och syftade på kvinnan som var min mor. Tara fruktar absolut ingen och inget, hon är den mäktigaste i hennes universum. Hon är i toppen av näringskedjan och hon behöver inte se upp för att hålla utkik för rovdjur. Hon är rovdjuret. 

   ”Din mamma” fnös Tyler och jag rynkade pannan i frustration över hans nedvärderande tonläge. ”även kvinnan med hjärta av stål har rädslor, lita på det” fortsatte han innan han passerade förbi mig och jag blev lämnad stående i chock. Hade Tyler rätt i att även Tara hade rädslor? Om det var sant, vad i hela friden kunde det vara? 

 

***

 

”

 

"Nej, gör om det” sa jag abrupt så fort jag fick syn på Saphira. Mina lärlingar var återigen tillbaka hos mig och undervisningen var igång även fast jag inte var säker på om de var medvetna. Saphira öppnade munnen för att protestera då detta var sjunde gången jag bad henne om samma sak, men jag avbröt henne innan hon ens hann börja och pekade på dörren hon kommit ut genom. Vad denna övning gick ut på hade jag själv inte riktigt koll på men deras tålamod var något som testades rejält. 

   Precis som jag förväntat mig fräste Luke till efter tredje gången jag bad honom att fixa sin utstyrsel igen. Tålamodet på den där killen var som en handgranat, oväntad och explosiv. Men mig skrämde han inte, jag såg fortfarande att skräcken av att jag skulle handla på mina ord att ta hand om om hans fobier låg fortfarande färskt i hans minne. 

   ”Vad gör du?” jag snurrade runt för att se en förvirrad Justin. Jag sken genas upp i ett leende vid synen av honom. Han var tillbaka.

   Tidigt imorse hade Justin lämnat huset för att mötas upp med Scooter - hans manager - och en kille vid namn Ryan Good. Han passade alltid på att göra de flesta radio intervjuerna när han var i New York då de flesta hade sina kontor här, hade han berättat under frukosten. 

   ”Jag försöker lära mina odugliga lärlingar tålamod och disciplin. Något som inte verkar finnas i deras ordförråd!” jag höjde rösten vid det sista så Luke och Saphira klart och tydligt kunde höra vad jag sagt. 

   ”Okej...” svarade Justin en aning tveksamt medan han tog de få stegen fram till mig. Han log gulligt. ”hej” 

   ”Hej” hälsade jag tillbaka innan jag snabbt lyfte mig upp på tårna för att ge honom en mjuk kyss. Jag log mot honom för att sedan vända uppmärksamheten mot dörrarna igen. 

   ”Jag går och tar en tupplur eller något, är otroligt trött” gäspade Justin bredvid mig, jag log roat mot honom medan jag nickade. 

   ”Gör så, vet inte riktigt hur länge jag ska dra ut på det här. Men jag ska iväg med Avan för att promota ‘Agua de Coco’ som snart släpper sina kläder” han gnuggade sig i ena ögat samtidigt som han nickade förstående på huvudet. 

   ”Väck mig då” jag hann inte svara honom då dörrarna öppnades och jag låtsades skina upp i ett leende för att ge dem hopp vilket klart syntes i deras ögon. Tills jag lätt leende falla och jag gav dem den likgiltiga blicken. 

   ”Gör om det” 

 

Med en mjukt leende såg jag på Justin som låg sträckt över hela sängen, liggandes på magen och läpparna vagt särade. Jag hade under mina många nätter med Justin lärt mig att han inte snarkade under natten vilket jag var otroligt tacksam över det. Tystnad är något jag begär när jag ska försöka sova eftersom tankarna som redan härjade runt i mitt huvud vad nog, jag behövde inte fler störande moment. 

   ”Justin...” mumlade jag medan jag mina hand mot hans kind, försiktigt smekte jag med tummen över hans kindben. Han var så otroligt fin och bara min. ”Justin” han ryckte smått till då han vaknade till liv och han kisade sömnigt med sina ögon medan han såg på mig. Jag log mot honom. 

   ”Jag väcker dig så du inte vänder på dygnet” sa jag och han nickade för att sedan sluta ögonen igen. ”Justin!” skrattade jag och skakade honom igen, han mumlade något ohörbart innan han vände sig om i sängen så han låg på rygg istället. Jag satte mig på kanten till sängen precis bredvid honom för att sedan lägga en av mina händer på hans bröst. 

   ”Somna inte om!” protesterade jag när det såg ut vara precis vad han gjorde. ”jag ska hoppa in i duschen” fortsatte jag sedan och Justin mumlade något lågt som liknande ‘okej’. Hur skulle jag få honom att vakna till liv? ”om du reser på dig nu så kan du få komma med” 

   Justins huvud lyftes genast från madrassen. ”vad?” utbrast han och jag reste mig från sängen. 

   ”Du hörde mig” insisterade jag. 

   ”Är du säker?” frågade han och såg upp på mig, med ett leende ställde jag mitt ena knä på madrassen innan jag böjde mig ner. 

   ”Hundra procent” mumlade jag bara några centimeter från Justins läppar, sedan kysste jag honom lätt. ”duscha med mig” jag ville ta vårt förhållande ett steg högre och jag ansåg att detta steg var stort nog för tillfället. Även om att duscha med varandra inte hade mycket med något sexuellt att göra så innebär det ändå att han skulle få se mig som den dagen jag föddes. Detta faktum gjorde mig något nervös men jag var villig att ta det här steget med Justin och jag måste dessutom påpeka att jag inte var lite nyfiken på hur han såg ut under dessa kläder. Bara lite nyfiken sådär. 

   Jag reste mig från sängen ännu en gång och lämnade rummet, jag lyssnade spänt och hörde snart hur fotsteg följde efter mig. Jag flinade roat och klev in genom min dörr innan jag fortsatte in i mitt badrum. Jag klev ur mina klackar och sköt dem åt sidan innan jag fortsatte fram mot de genomskinliga duschväggarna som stod runt duschen och öppnade. Jag sträckte in armen för att vrida på vattnet innan jag lät det rinna för att det skulle vara varmt och inte iskallt när vi klev in. 

   När jag vände mig om stod Justin där, ingen tröja som skymde hans vältränade överkropp och tillät mig själv att glatt skåda hans muskler och otroligt sexiga tatueringar. Goddamn, tänkte jag i huvudet medan min blick vandrade upp tills jag mötte hans ögon. Ett självsäkert men försäkrande leende låg på hans läppar medan han gick fram till mig. 

   Mina händer höjdes till min sida där dragkedjan till min topp satt, jag drog ner den innan jag kunde ta av den och lät den falla till golvet. Därefter åkte min kjol av samtidigt som Justin knäppte upp sina jeans. Ståendes i endast underkläder kände jag hur nervositeten började växa i magen på mig, att visa mig naken inför människor var inte nytt då Tara ibland vill ha en grundlig check över hur jag ser ut och... det är inte det mest bekväma upplevelsen är det enda jag tänker säga.

   Men det här var Justin, hans åsikt var värt guld. Hans åsikt spelade roll. 

   Jag höjde händerna och knäppte upp spännet till min bh innan den anslöts till de andra plaggen som pryde kakelgolvet. Justin måste ha sett min tveksamt då hans händer försiktigt lades på nedre delen av min rygg samtidigt som hans ansikte närmade sig mitt. 

   ”Du är så otroligt vacker” viskade han. ”du behöver inte oroa dig över vad jag tycker för jag tycker du är perfekt, okej?” med stora ögon såg jag in i hans ögon och svalde. Tyckte han jag var perfekt? Jag nickade sedan åt honom och han släppte sitt tag om mig för att sedan ta ett litet steg tillbaka. Jag drog in ett djupt andetag innan jag drog av mig det sista klädesplagget som täckte min kropp, jag ville inte ens se på Justin när han gjorde samma sak utan gick fram till duschen och klev in. Ett par händer lades sedan på min höfter och jag kände hur han slöt upp bakom mig. Mitt hjärta skenade i bröstet på mig. 

   Jag riktade vattenstrålen över mig så jag behövde stänga ögonen tills jag ansåg att mitt hår var genomblött och jag grep tag i min schampo flaska för att sedan byta plats med Justin så han kunde blöta ner sig. Jag försökte med allt jag hade att inte låta blicken vandra neråt men ju mer jag försökte att låta bli ju svårare blev det.

   Kom igen, Ariel. Var inte en sådan fegis! Jag försäkrade mig först om att Justin fortfarande stod under vattenstrålen och hade ögonen stängda innan min blick utforskade hans kropp. Tillslut nådde jag den förbjudna zonen och klämde omedvetet till min schampo flaska i chock av vad jag fick se. Oh god... låt mig bara säga att han slår Avan med hästlängder. Ett skratt nådde mina öron och jag såg genast upp för att möta Justins blick, hans flin visade mycket väl att han sett mig stirra. En rodnad så stark att jag måste sett ut som en tomat i ansiktet spred sig över mina kinder. 

 

 

Justins Perspektiv. 

Jag menade verkligen det jag sa. Ariel var så otroligt vacker att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Vartenda liten del av henne måste vara skapad av änglar. Inget skämt. Allt från hennes snyggt framträdande nyckelben till hennes fylliga bröst till hennes höfter som passade perfekt i mina händer. Hela hon var perfektion. 

   Att hon sedan var otroligt nervös gjorde henne endast alldeles underbart gullig och oskyldig. Jag gillade det faktum att ingen hade rört henne som jag gjort eller att ingen var hade gjort det vi var på väg att göra tillsammans. Upplevelserna var endast våra att göra tillsammans. 

   Min blick följde efter henne medan hon klev in i duschen och jag kunde inte undgå att ta mig en bra titt på den otroliga rumpan hon hade. Ugh, jag vill röra. Men jag beslöt mig istället för att lägga mina händer på hennes höfter istället, jag kunde känna nervositeten i hennes kropp vilket fick mig att le snett. Hon klev sedan in under strålen och drog fingrarna genom sitt hår för att få det helt blött, när det var min tur att ställa mig under vattenstrålen kunde jag känna Ariels blickar mot min kropp. Men jag skygga inte bort från hennes blickar snarare tvärtom. 

   Jag kunde dock inte hålla mig för skratt när jag hörde ljudet av schampo flaskan hon tagit skrek till då hon måste ha klämt på den. Jag öppnade ögonen för att se hennes i dubbelstorlek inte i närheten av mina egna utan ungefär 3 mil neråt på min kropp. Mitt skratt fick henne att reagera och i nästa sekund var hon röd som en paprika i ansiktet. Jag flinade roat och sträckte ut min arm mot henne, jag fick tag om hennes arm innan jag drog henne intill mig. 

   ”Som sagt, inget att skämmas för” mumlade jag mot hennes hals innan jag lös nafsade på hennes hud. 

   Resten av duschen spenderade vi genom att låta våra händer vandra och hjälpte varandra att tvätta både kropp och hår. Känslan av Ariels nakna hud under mina handflator var obeskrivlig och gjorde saker med mig. Fantastiska saker. 

 

***

 

Tisdag, 16:e Juli.

”Ariel ansluter sig snart till gruppen. Jag behöver ungdomars perspektiv på ett projekt” med en nick sjönk jag ner i en fåtölj i ett sällskapsrum som Tara visat oss. Avan, Victoria och Tyler var med mig. Alfredo hade åkt för någon timme sedan in för att möta upp Scooter och Ryan då de skulle förberedda tillsammans med LA Reid. Då det var tänkt att jag skulle vara med och bedöma de nya tävlande LA valt att arbeta mig inför X Factor. 

   ”Vad tror ni hon kommer visa?” frågade Tyler. 

   ”Ingen aning” svarade Avan. ”något hel idiotisk säkert, typ ‘men den här speciella drycken som är gjord på gås tunga och igelkottar även fast du inte vet det så kommer du gå ner 5 kilo på 3 minuter. Vi lovar’. Skulle inte förvåna mig” Avan påhittade reklamsnutt fick mig att skratta roat och han flinade tacksamt. Men mitt skratt bröts på mitten då ett skri ljöd genom huset. Ett högt, vettskrämt, skärande skrik. Ariels skrik.

 

 

 

UGGGH! att lägga in ett kapitel är otroligt frustrerande eftersom det verkar vara fel på blogg.se för tillfället. jag är hur nära som helst att slänga min dator genom fönstret kan jag ju säga. ---...--- sträcket som vanligtvis brukar ligga i slutet av varje kapitel vill inte lägga sig där det ska... jag kokar! 

aja, i alla fall! sååååå det här kapitlet blev låååååååångt! o mycket hände. blixten o ovädret där i början... det var det absolut ingen som gissade. tyckte personligen händelsen blev tusen ggr värre när Tara vär där för att ta hand om det. vad tyckte ni? o vad tyckte ni om Justins behandling sedan? är de inte gulliga? 

sedan Tyler o sedan hennes lärlingar... hhahahah, de får lida de där stackarna. o Jariel i duschen!!! det förvänta ni er kanske inte. XP o skrattade för mig själv pga Ariels reaktion. tyckte att den passade henne. eller vad tycker ni? ska vi få se lite vidare action mellan de snart kanske? XD

SEDAN HAR VI SLUTET! gah, u guys! vad tror ni händer? hon skriker? varför? vad tror ni händer? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! PUSS&KRAM. DET ÄR INGET NYTT ATT KOMMENTARER BETYDER ALLT DÄRFÖR BER JAG ER ATT LÄMNA EN ÅSIKT. DE MOTIVERAR HUR MKT SOM HELST, DET TAR INTE LÅNG TID. 

 

min fråga: favorit julgodis? 

mitt svar: min favorit är helt klart Mozart kulor. för er som inte vet vad det är så är det kulor med nougat i mitten, mandelmassa runt o sedan är de doppade i antingen mörk eller ljus choklad. gah, drömmen! åt upp de sista nyss. XP kram! 

2013-12-28 @ 21:24:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (35) Trackbacks ()

43 - You Can't Keep Torturing Yourself

PREVIOUS:    Flertal fan bilder och autografer skrivna senare klev jag uppför trappan intill planet och bemöttes av den välbekanta inredningen. Scooter satt redan placerad i en stol, likadant med de andra. Jag log brett mot Scooter som jag inte sett på ett tag nu och kramade honom. 

   Säkerhetsbältet åkte på och samtal påbörjades innan piloten meddelade att det snart var dags för att lyfta. Min blick låg på fönstret medan omgivningen ruschade förbi på grund av den höga farten vi hade. Sedan lyfte plötsligt planet från marken och vi var i luften. Om bara några få timmar så får jag se henne igen. Bara tanken fick ett brett leende att spridas över mitt ansikte. 

 

 

Min haka låg i princip på backen medan jag skådade huset framför mig. Stenplattorna som låg över uppfarten innan de anslöts till den tredelade trappan upp till ytterdörren var lagda under och framför oss. Min blick fortsatte att vandra över huset, över de gigantiska fönstrena, över de maffiga trätaken, över lamporna som lös upp huset och fick ett guldigt skimmer att lysa upp gatan. Klockan var runt nio på kvällen då flygresan tagit runt 6 timmar sedan hade ännu en timme tagits åt att hitta hennes hus och himlen var nu mörkblå. Min resväska stod vid min sida och jag famlade efter handtaget ett ögonblick innan jag tog ett stadigt tag om det. 

    ”Och jag som tyckte ditt hus var det bästa jag sett” kommenterade Alfredo bredvid mig, jag nickade instämmande. Scooter och Ryan hade åkt vidare för att bosätta sig mer i centrala New York medan jag och Alfredo skulle bo hos Ariel. 

    Ytterdörren var i lika mörkt trä som taket och två avlånga fönster var placerade på en vardera sida om den, jag sökte med blicken efter ringklockan innan jag fann den och tryckte till. Ett tydligt ‘pling-plong’ hördes inifrån huset och tålmodigt lyssnade jag efter närmade steg tills jag hörde två skor komma gående. Sekunden efter öppnades dörren av en gammal farbror, han var i kanske 60 års åldern. Grått hår täckte hans huvud och hans intensivt gröna ögon såg nyfiket tillbaka på oss innan förståelse verkade slå honom. 

   ”Justin Bieber och Alfredo Flores förmodar jag” sa han med en nästan faderlig röst. Jag svalde innan jag nickade och sträckte fram min hand. 

   ”Det är jag, sir” svarade jag och han tog med ett leende emot min hand. 

   ”Åh, det är inte nödvändigt med sådan hög titel. Ni kan kalla mig Lewis” så det här är Lewis Ariel har pratat så mycket om, mannen som i stort sett uppfostrat henne totalt, hennes enda fadersfigur. ”kom in” han klev åt sidan och jag fick mig min första glimt in i huset och återigen låg min haka på golvet och ögonen blev stora som tefat. 

   Hallen var låg men också bred, på höger sida befann sig en soffgrupp tillsammans med ett låg bord och till vänster ledde ännu en korridor som ledde en vidare i huset. Överallt stod växter och andra dekorationer samt en takkrona hängde ovanför oss, vi följde efter Lewis som tagit ledningen och gick längre in i huset. Huset öppnade upp sig mer och mer ju längre in vi kom, längre fram stod ett vackert staket som hörde ihop med de två trappor som gick ner till en annan planyta. Min hand lades försiktigt på det mörka trät på räcket medan jag såg ner soffan, fåtöljerna som stod nedanför. Till höger om möblerna gick två trappsteg upp till ett avlångt, svart matbord och runt om stod vita stolar samt två takkronor hängde ner över det. Bakom det satt en gigantisk spegel på väggen vilket fick mig att vrida på huvudet för att se på andra sidan av huset. Åt det hållet skymtades en tv, en öppenspis och ett flertal andra dörröppningar. Väggen mittemot mig prydes av smala glaspartier som sträckte sig från golv till tak tillsammans med lika långa vita gardiner. Ett flertal vita pelare stod utplacerade i huset och passade perfekt in med den ljusa inredningen de hade. 

   ”Jag vill ha er ut ur mitt hus!” dundrade en röst plötsligt genom huset, förvånat och en aning skrämt såg jag mig omkring efter källan till rösten. Jag hade ingen tvivel om vem det utan var mer nyfiken över vem den talade med. Sedan kom Luke med Saphira efter sig ut genom öppningen bredvid fönstren på höger sida, Luke med ett irriterat ansiktsuttryck medan Saphira såg skräckslagen ut. De tog den högra trappan upp, såg inte på någon av oss medan de tog sin väg ut genom dörren. Förvånat såg jag efter dem innan jag vände huvudet tillbaka mot öppningen de kommit genom för att se Ariel komma gående. 

   För ett ögonblick stannade allt till och mitt hjärta hoppade över ett slag. Ariel. Hon släppte ut en suck medan hon slängde bort en hårslinga över axeln, hon var snyggt klädd i en blommig klänning, skyhöga klackar satt som vanligt på hennes fötter och fick hennes långa ben att se ännu längre ut. Hon drog in ett andetag innan hon plötsligt fick syn på oss. Hennes bruna blick mötte min och jag fick kämpa emot mina impulser att springa likt livet hängde på det fram till henne. Ett bländande vackert leende spred sig sedan på hennes läppar. 

   ”Ni är här” hon steg uppför trappan innan hon nådde samma plan som vi stod på och tog de få stegen fram till oss. Det enda jag kunde göra vara att stirra på henne. Jag hade saknat henne oerhört mycket under de två dagar vi var ifrån varandra. Aldrig hade två dagar känt så långa som dessa och om jag kunde få min önskan sann så skulle de aldrig hända igen men det visste jag redan nu var en omöjlighet. ”hur gick flygresan?” 

   Jag ville inte prata om hur flyget gick, jag ville inte smickra hennes hus, jag ville inte ens fråga vad som pågick med Luke och Saphira det enda jag ville var att gripa tag i hennes ansikte och äntligen få kyssa henne igen. 

   ”Super” svarade Alfredo och fyllde tystnaden. Ariel vände sitt leende mot mig och en förståelse växlade mellan oss, vi båda krävde varandras närhet men jag vågade inte göra något då jag inte visste om Tara var hemma eller inte. 

   ”Låt mig visa er runt” sa hon sedan och slog ihop händerna framför sig. ”Lewis, skulle du vilja vara så vänlig att lägga deras väskor i deras separata rum?” Lewis log och nickade innan han tog våra väskor från oss och försvann. 

   ”Som ni kanske redan gissat så är detta hallen” hon viftade med armen bakom sig. ”och detta är allrummet som är hopkopplat med matsalen, tv rummet och lite annat. Denna trapp leder en upp till övervåningen” hon snurrade runt så hon kunde visa den breda trappan som gick upp till planet ovan och som jag ännu inte märkt. 

   ”På våning två ligger de flesta sovrummen samt badrum, men kom så kan jag visa vart ni hittar köket först” med det sagt vände hon om och gick ifrån oss, genom en korridor innan vi kom fram till ännu en trappa. En mycket mindre och smalare sådan som ledde en rak ner i köket. Köket följde husets ljusa inredning, vita luckor och skåp men bänkarna prydes av svart marmor och alla kökshantverk var i rostfritt stål. Min blick vandrade från golvet till tak medan jag beundrade rummet. ”köket leder sedan ut till matsalen” fortsatte Ariel och vek till vänster och ut genom en dörröppning och vi var nu på de nedre planet som vi sett ner på från balkongen. Jag granskade spegeln och det mörka bordet närmre. 

   ”Och om man går in genom den där dörröppningen så kommer man till bland annat gymmet och Taras kontor. Inte super intressant. Vi går upp till andra våningen istället så kan jag visa vart ni ska sova” ett flertal trappsteg senare var vi på andra våningen och Ariel ledde vägen genom ännu en korridor och vi passerade åtagliga fönster som vette ut mot framsidan. Vi passerade en dörr som jag på förbifarten hann se ledde ut till en bred balkong där några få ute möbler stod.

   ”Där har du ditt rum Alfredo” sa Ariel och pekade på ena dörren, Alfredo steg in och jag hörde hur han flämtade ett lågt ’oh man’ vilket fick det att rycka i mina mungipor. 

   ”Kom Justin så ska jag visa ditt” min blick vandrade över hennes kropp medan jag gick efter henne bort mot en annan dörr som hon öppnade och gick in genom. 

 

 

    Rummet hade en väldigt kort korridor innan rummet öppnades, en dörr var placerad direkt intill höger och jag gissade att bakom gömde sig ett badrum. Med stora ögon såg jag runt i rummet, min väska stod redan placerad vid den breda sängen. Väggen närmast var täckt av en gigantisk spegel och framför stod en låg bänk slash skrivbord med ett flertal lådor samt ett par hyllor var fastskruvade på spegeln. Min blick vandrade över resten av rummet, en ensam vit fåtölj stod vid det stora fönstret som var mittemot sängen. Golvet täcktes av en ljusgrå, mjuk matta och matchade de få ställena av vägg man såg då de hade samma färg. 

   ”Wow...” mumlade jag. 

   ”Ja, detta rum används inte speciellt ofta. Avan har ett eget rum han brukar sova i när han är här men Victoria brukar alltid sova med mig” berättade Ariel bredvid mig, jag vände på huvudet för att kunna se på henne. Hennes blick skådade ut i rummet innan den vändes mot mig och behovet efter henne fördubblades när hon nu stod såpass nära och jag kunde känna den välbekanta doften av henne. Goddamn, tänkte jag och det började klia i skinnet på mig. 

   Ariel drog in ett djupt andetag och jag såg att hon var lika påverkade av mig som jag var av henne. Men sedan skakade hon smått på huvudet som om hon behövde fokusera och vände sig om, hon grep tag i handtaget intill dörren bredvid huvud dörren och öppnade. Precis som jag misstänkt så ledde det en in till ett badrum. Trä parkett, svarta väggplattor och genomskinliga duschväggar var det enda jag hann se när jag klev in innan Ariel hade gripit tag i tyget på min tröja vid kragen, svängt runt och tryckt upp mig mot väggen. 

   I nästa sekund låg hennes läppar över mina med desperation och saknad, så fort chocken lade sig omfamnade jag henne precis lika hårt och krampaktigt som hon. Hennes sensuella kropp trycktes mot min och jag fick äntligen smaka hennes läppar igen, mitt huvud tiltade snart åt ena sida och ett stön slapp omedvetet ut ur min min när våra tungor kom i kontakt. Herregud, vad jag hade saknat henne. Våra händer fortsatte att smeka och hett greppa varandra medan våra läppar kysstes häftigt. 

   ”Jag... har... saknat... dig... så himla mycket” mumlade Ariel fram när hon fick utrymme att andas. 

   ”Jag... har saknat... dig också. Du... har... ingen aning... hur mycket” svarade jag och kysste henne en sista gång innan jag andfått lutade min panna mot hennes. Ett leende spred sig över hennes läppar medan hon lindade armarna runt min nacke. 

   ”Du har ett väldigt vackert hus” sa jag sedan och hon skrattade till. 

   ”Tack så mycket. Dock tycker jag att det är alldeles för stort för så få människor” svarade hon. ”jag skulle hellre vilja bo i något mindre, något mysigare” hennes ord förvånade mig, hon sa alltid vad jag aldrig förväntade mig. Vilket jag älskade. Jag spände mina armar runt henne innan jag lätt kysste henne. 

   ”Vad hände med Luke och Saphira när vi kom hit?” frågade jag sedan bekymrat. Ariel suckade trött i min famn och drog en hand genom sitt hår. Var det så illa? 

   ”De kan inte göra vad man ber dem om som vanligt” svarade hon sedan och verkade för ett ögonblick försvinna bort då hennes blick blev ofokuserad innan hon smått skakade på huvudet och log mot mig. ”är du hungrig?” frågade hon. 

   Innan jag hann öppna munnen för att svara henne kurrade min mage högt och hon skrattade roat. 

   ”Jag tar det som ett ja” fnittrade hon och klev ur min famn, jag kände genast saknaden av henne och drog henne intill mig ännu en gång. 

   ”Mat kan vänta ytterligare fem minuter, jag dör inte” mumlade jag medan jag böjde mig ner, jag klippte av hennes fnitter med mina läppar och vi förlorade återigen oss själv till varandra. 

 

”Vart är Tara?” frågade jag nyfiket när vi två timmar senare hade ätit klart vår måltid och satt nu och småpratade mellan varandra. Först nu hade jag märkt att jag inte sett skymten av de isblå ögonen eller det blonda håret som tillhörde ingen mindre än Tara Madison. Vilket förvånade mig, detta var hennes hus ändå. 

   ”Åh, hon är inte här. Hon kommer tillbaka imorgon” svarade Ariel och tog en klunk av sitt vatten. Jag nickade förstående och studerade Ariel medan hon såg ner i bordskivan som om hon besvärades av någonting innan hon höjde blicken och mötte min. Genast slog hon upp i ett glatt leende som jag fort besvarade. Vart något fel? 

 

 

Ariels Perspektiv. 

Jag suckade inombords medan jag skådade skorna framför mig. De var meningen att jag skulle spendera dagen att gå in dem tills Tara kommer tillbaka ikväll men jag var inte det minsta frestad att göra det. Skorna var inte direkt kända för att vara bekväma med den höga klacken och i stort sett ingen plattå för att göra något enklare. Jag såg ner på mina fötter medan jag viftade med tårna innan jag drog in ett djupt andetag. Ju fortare du sätter på dig dem, ju fortare kommer du gå in dem, tänkte jag för mig själv innan jag sätta mig på sängkanten och trädde på skorna på fötterna. Redan nu kände jag hur den här dagen skulle bli ett rent helvete. 

   Skorna satt alldeles för tight på min fot och en söm i hälen skar in i min hud. Jag bet mig i underläppen medan jag ställde mig upp och vinglade till lite, med ögonen hårt hopknipna tog jag några steg framåt i mitt rum. Jag kvävde ett stön av smärta medan jag fortsatte att gå, jag höjde min hand och bet i mitt finger när sömmen skar in i min hud djupare än tidigare. 

 

Två timmar senare var jag redo att kapa av mig mina fötter enbart för att slippa den olidliga smärtan som strålade från mina fötter och ut i hela min kropp. Jag gick för tillfället på springbandet vi hade inne på vårt gym för att jag skulle slippa att vandra runt i hela huset. Med ett krampaktigt grepp höll jag i handtagen till springbanden medan jag något framåtlutad av smärta gick på bandet. 

   ”Vad håller du på med?” frågade plötsligt en röst och fick mig att genast sträcka på mig. Jag vände på huvudet för att se Justin stå med ett frågande min och armarna i kors över bröstet medan han såg på mig. Glädje fyllde mig för ett ögonblick utav synen av honom. Det var så otroligt skönt att ha honom hos mig igen, med honom i närheten kände jag mig starkare, mer självsäker. Att jag som jag var faktiskt räckte till, att jag var nog. Han fick mig att känna så. 

 

"What are you doing?"
 

   ”Jag måste gå in de här skorna” svarade jag hopbitet. ”och de tar kol på mig” fortsatte jag sedan och återgick till min framåtlutade ställning över bandet medan jag fortsatte gå. 

   ”Får jag fråga varför?” hörde jag Justin säga och jag såg ur ögonvrån hur han kom upp bredvid mig vid sidan om springbandet. 

   ”Taras begäran” svarade jag endast innan jag lågt kved till. 

   ”Ariel, kliv av” sa Justin och fick bandet att stanna. 

   ”Nej, jag kan inte-” 

   ”Du har ont, du kan inte fortsätta plåga dig själv. Ta av dig skorna och ta en paus” insisterade han och jag kände hans hand på min arm. 

   ”Du förstår inte. Jag kan inte sluta, jag kan inte ta av mig dem” jag vände blicken mot Justin som såg både förtvivlad och oroat på mig. Jag ville försäkra honom att jag inte hade ont, att det var ingen fara men jag ville inte ljuga för honom. Istället försäkrade jag honom om att jag hade gått genom sådana här saker ett flertal gånger tidigare och att jag skulle klara mig i slutändan. 

   ”Det är ingen fara Justin” jag satte igång springbandet igen och tvingade mina ben att röra sig fram och tillbaka. 

   ”Avan och Victoria är här” sa Justin efter en stunds tystnad. Jag nickade förstående och hörde sedan hur Justin suckade och lämnade rummet igen. En halvtimme senare bestämde jag mig att jag inte längre kunde gå på endast bandet och gick genom huset mot rösterna. Jag försökte hålla mitt ansikte neutralt och inte visa smärtan jag egentligen gick genom. Jag log brett jag när fick syn på mina vänners välbekanta ansikten och de behövde endast ge mig en blick och det förstod vad som pågick. 

   ”Tjena mittbena!” utbrast plötsligt en röst vid min sida och i nästa sekund var jag uppburen i personens famn medan den tog ett flertal steg framåt. Mina ögon fördubblades genast och min mun formades till ett ’o’ i förvåning innan jag vände på huvudet för att se Tylers glada ansikte. 

   ”Tyler!” utbrast jag lika högt. ”ställ tillbaka mig på golvet” hans glädje svalnade en grad medan han ställde ner mig på golvet igen innan han blev precis lika glad igen. 

   ”Har du saknat mig?” frågade han sedan. Oh, herregud. Kan jag inte påstå. 

   ”Absolut” svarade jag sedan för att inte såra hans känslor och han strålade stolt. Jag himlade med ögonen åt honom innan jag gick fram till soffan de alla satt i och böjde mig ner för att ge Avan och Victoria en varsin kram. 

   ”Hur länge stannar ni?” frågade jag dem sedan samtidigt som jag föll ner i soffan bredvid Justin. En suck föll ur min mun innan jag sjönk ihop mot Justin och plötsligt ville jag inget annat än att sova. 

   ”Några dagar, har arbete att göra i den här delen av New York” svarade Victoria och jag nickade. 

   ”Samma här, Troy bor i den här i närheten” inflikade Avan med ett flin vilandes på hans läppar. 

   ”Och vem är nu Troy om jag får fråga?” är det meningen att man ska ha koll på alla killar han går genom? Avan dök genast in för att berätta allt om Troy, hans nya flört och mycket snart önskade jag att jag aldrig frågat honom då han som vanligt inte respekterade mina oskyldiga och sköra öron. 

 

Tara är hemma och aldrig hade jag varit så nervös som när jag hörde hur bilen körde upp på infarten och klackar ekade mot stenplattorna. Detta skulle bli Justin och Taras officiella möte och jag kunde endast be till Gud att det skulle gå som smort och inte med en massa komplikationer. 

   Ytterdörren öppnades och in klev Tara, som vanligt lika elegant klädd i en mörk kostym, tjusig uppsättning av håret och till synes otroligt dyra smycken. Hon hade två betjänter efter sig som bar hennes bagage och med en vift av handen beordrade hon dem att bära dem till hennes rum. Jag drog in ett andetag innan jag omedvetet höll det inne medan jag såg hur Tara vände på huvudet i jakt efter mig. Jag sänkte genast blicken och hörde endast hur hennes klackar närmade sig. 

   ”Jag ser att du bär skorna” påpekade hon och jag nickade. ”har du burit dem hela dagen?” frågade hon med sträng stämma och återigen nickade jag lydigt. 

   ”Jag har inte varit utan dem sedan imorse när jag vaknade” svarade jag. 

   ”Bra” svarade hon enkelt. ”nå, du sa att vi skulle ha gäster. Vart är dem?” jag öppnade munnen för att svara henne men hann inte yttra ett ord för än vad jag fasat för inträffade. Jag hade misstänkt att det skulle hända men bett för allt i världen att jag skulle slippa. Jag svalde och såg hur Tara hade stannat upp i sitt steg. 

   ”Du vet vad du ska göra” var det enda hon sa.

 

 

hm... ett ganska långt kapitel! hope u like. =D såååå.. nu har ni fått sett Ariels hus för första gången. vad tyckte ni om det? o Jariel återförenades. gaaaah, u just got to love them . <333 

Ariel tvingades sedan vandra runt i skor som inte direkt... passade hennes fötter. vad tycker ni om det? men sedan, the big finale!

VAD TROR NI HÄNDER? VAD TYCKTE NI OM KAPITLET? OM JARIEL? OM HUSET? OM ALLT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 


ps. var väldigt roligt att se att många av er vill läsa det jag skickade in till tävligen, dock är jag lite rädd att publicera den ännu eftersom man inte fick skicka in något som var publicerat tidigare. o om de, mot alla odds, skulle hitta min blogg o se att jag lagt upp novellen så kanske, jag vet inte... tar de bort mitt bidrag o det vill jag ju inte... så jag får tänka över saken. annars får jag publicera den någon gång i mars för det är då resulten kommer tillbaka tror jag. ds. 

 

min fråga: den bästa julklappen ni fick? 

mitt svar: min favorit julklapp jag fick måste vara locktången jag fick, det är en tjockare variant o skapar mycket elegantare (enligt mig) lockar. älskar den, måste dock träna lite så jag kan få fram fina lockar. XP 

   o måste bara säga att jag även fick en Justin Bieber kalender för år 2014. hahahahahaha! XD trodde jag skulle dö när öppnade paketet. herregud, det var hur pinsamt som helst. min släkt är inte direkt ett stort fan av honom o gillar att retas med mig o min lillasyster när det kommer till honom. -.- blev väldigt förvånad när jag fick den eftersom jag må vara en Belieber o allt men mina väggar är inte täckta av affisher på honom o jag har inte heller miljoner produkter från honom. denna blogg är det enda jag har som är Justin Bieber relaterat. men den kommer snart hänga på min vägg. KRAMAR! ♥

2013-12-26 @ 22:10:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (14) Trackbacks ()

42 - I Get Punished If It Goes Wrong

PREVIOUS:    ”Damn, guuuuurl!” utbrast plötsligt Avan i ena soffan medan han reste på sig. ”visa godispåsarna bara! Killar kommer ju hänga i dina hälar ikväll. Akta dig Justin, kanske hon kommer tillbaka med en ny älskare” han gav mig en blick över axeln, hans ord gjorde mig genast frustrerad och irriterad. Enbart tanken på hur alla killar säker skulle följa Ariel med blicken likt livet hängde på det fick mitt humör att genast mörkna. Hon var min... Men det var det ingen som visste.

 

 

Ariels Perspektiv. 

Jag kunde inte sova. Jag kunde inte sova av många anledningar. Det var för varmt. Det var för kallt. Lakanen kändes sträva mot min hud. Klockan på mitt nattduksbord tickade alldeles för högt. Mina andetag distraherade mig från att slappna av. Min hjärna gick på högvarv. Men den största anledningen var killen som jag visste låg i ett annat rum i detta hus, Justin. 

   Han var fortfarande arg, på mig. Och jag visste inte vad detta betydde? Var vi två över? Hatade han mig nu? Varför behövde jag vara så efterbliven i dessa lägen? Varför kunde jag inte veta sådant här? Han hade haft en irriterad blick när jag lämnade huset för flera timmar sedan men var inte uppe när jag kom tillbaka. Hela kvällen hade jag gått med en klump i magen. 

   På grund av vårt ouppklarade bråk så låg jag där, vred mig fram och tillbaka medan jag försökte sova men fann det tillslut omöjligt. Jag satte mig upp i sängen och märkte först nu tårarna som rann nerför mina kinder. Jag snyftade lågt till medan jag torkade bort dem. Jag vill inte att det ska vara över. Försiktigt drog jag bort täcket från min kropp och reste mig ur sängen, tyst öppnade jag min sovrumsdörr och smög ut i korridoren. Huset var knäpptyst och endast den svaga vinden hördes utifrån. På lätta steg gick jag ner längst korridoren innan jag svängde till höger där Justins dörr var placerad, jag sträckte mig efter handtaget men hejdade mig. Tänk om han inte ville träffa mig?

   Hans ord från tidigare idag spelades upp i mitt huvud. ”det där var inte du Ariel. Det där var någon helgalen kopia av Tara” ”Så vill du bli precis som din mamma?” ”Var bättre än så”  jag drog åt mig min hand igen medan tysta tårar föll från mina ögon. Jag förstod inte vad jag gjorde fel, jag gav honom vad han bad om. Jag gav honom behandlingen han krävde och behövde ändå var det jag som fick stryk. 

   Jag drog in ett djupt andetag ner i mina lungor innan jag slöt handen runt handtaget och tryckte ner. Rummet var mörkt och det enda jag kunde urskilja var konturerna av möblerna som stod i hans rum. Justin låg stilla och tyst på sängen. Försiktigt stängde jag dörren bakom mig igen och gick i halvt blindo fram till sängkanten innan jag kröp fram till Justins kropp. Han osade av värme och trygghet. Med handen svävande en bit ovanför honom tvekade jag återigen på att störa honom. Men jag behövde få veta. Jag placerade min hand på hans skuldra och tryckte till lite. 

   ”Justin...” med ett häftigt ryck som fick även mig att hoppa till snurrade han runt, jag drog genast åt mig handen och tryckte den mot mitt bröst. I nästa sekund var lampan på hans nattduksbord tänt och Justin satt framför mig med kisande ögon och en frågande och förvirrad minn. När hans ögon vant sig vid ljuset slog han upp ögonen ordentligt och han såg chockerat på mig. 

    ”Ariel, vad är det?” frågade han till min förvåning oroligt, hans ena hand höjdes till min ena kind där han torkade bort nya tårar som runnit. ”vad är det?” upprepade han. ”vad hände?” hans bekymrade och oroliga minn fick tårarna att stiga i mina ögon och fick förvåning att spridas i min kropp. 

   ”Du hatar mig inte?” viskade jag och valde att dela med mig av mina tankar. Han drog frågande ihop ögonbrynen medan han såg på mig innan förståelse verkade slå honom. 

   ”Tror du att vår lilla argumentation fick mig att hata dig Ariel?” frågade han men jag valde att inte svara och han drog nästan roat på ena mungipan. ”det ska otroligt mycket mer till för att jag ska hata dig och det hoppas jag att du vet. Det där var ingenting. Vi har haft värre bråk än sådär” lugnande han mig genom att säga. 

   ”Så vi är fortfarande...?” 

   ”Du är fortfarande min flickvän” försäkrade han. ”om du fortfarande vill” lade han sedan till och såg tveksamt och en aning panikslaget på mig. Jag nickade häftigt samtidigt som jag gick på knäna fram till honom tills jag kunde slå armarna runt hans hals. Genast kände jag hur hans armar lades runt mig och pressade mig närmre honom. 

   ”Jag är så ledsen” snyftade jag. ”jag vet inte ens hur jag ska... han... jag... det där är behandlingen som Tara kräver, den som gör en till den bästa. Även om den inte alls är trevlig eller... jag vet att det är hemskt och jag... det är jag som får skit om de gör fel” Justin lutade sig tillbaka för att kunna se på mig. 

   ”Vad?” frågade han. ”får du ta deras straff också?” jag nickade försiktigt. Han fick ett hårt uttryck i ansiktet innan han drog in mig i hans famn igen. ”jag är ledsen också. Jag borde inte ha varit så hård mot dig. Jag är bara inte van vid sådan där behandling. Det var hårresande att se på, han såg absolut knäckt ut. Det var en aning läskigt att se vad du var kapabel till när du på utsidan ser så ofarlig ut” sa han lågt vid mitt öra. 

   ”Jag förstår. Jag ska försöka att inte göra det igen och om det händer, inte i någon annans närhet” 

   ”Vad tänker du göra mot honom?” frågade han efter en stund. Jag släppte ut en suck. 

   ”Jag vill helst inte berätta för dig, men jag kommer behöva tortera hans psyke. Precis Tara gjort med mig” svarade jag. ”om jag inte gör det så kommer han omöjligt ta mig seriöst nästa gång jag hotar eller säger åt honom igen” 

   ”Okej” jag förstod att Justin kände det han gjorde gentemot det som hände i köket. Det var inte en trevlig upplevelse. Jag var inte trevlig. Men även fast behandlingen är hemsk så fungerar den. Jag hade aldrig varit där jag är idag - karriärsvis - om det inte vore för det sättet jag blivit uppväxt på. Disciplin sedan den dagen jag kunde gå. ”låt oss sova nu” 

   Jag lutade mig tillbaka för att sedan se Justin luta sig över mot nattduksbordet där han tryckte på knappen och rummet föll i total mörker. Jag kröp under täcket och kände hur Justin smög upp bakom mig och la en arm runt min midja. Ett leende spred sig över mina läppar medan jag gosade ner mig mer i kudden som doftade av Justin. 

   ”Du, jag tänkte på en sak” mumlade jag plötsligt ut i tystnaden, Justin svarade med ett halv vaket läte. ”min tid hos dig är ju snart slut, det är bara några få dagar kvar tills jag måste åka tillbaka till New York men... jag vill inte skiljas från dig än” Justin låg tyst bakom mig och för ett ögonblick trodde jag att han somnat och inte hört vad jag sagt. 

   ”Tror du det skulle vara möjligt? Att jag följde med dig?” frågade han. 

   ”Bilder hemma hos dig är väl lika storslagna som hemma hos mig?” kontrade jag försiktigt. 

   ”Jo, jag antar det” svarade han. ”jag har inga problem med det. Ryan och Chaz tar sin avfärd den 7:e så jag måste nog stanna kvar tills dess men efter det åker jag gärna och bor med dig. Jag har jobb att göra i New York i alla fall” leendet på mina läppar fördubblades vid hans ord och jag letade reda på hans hand som låg på min mage och drog upp hans arm så jag i stort sett kramade den mot mitt bröst. 

 

 

Fredag, 5:e Juli. 

Jag såg ner på två pillren som låg framför mig på köksbänken. Jag hade min vattenflaska i handen och väntade på att Justin skulle komma tillbaka ner från övervåningen. Dagen var här, dagen då jag skulle åka hem igen. New York. Mitt hem. Lewis. Ett leende spred sig över mitt ansikte när jag tänkte på honom. Det skulle bli kul att se honom igen. Jag har saknat honom. 

   Fotsteg närmade sig bakom mig och jag vände på huvudet för att se Justin komma gående, ledigt klädd i jeans, en hoodie och Vans på fötterna. Men lika snygg som alltid. Han gav mig ett leende innan han slöt upp bredvid mig. 

   ”Vad är det där?” frågade han misstänksamt. 

   ”Droger” svarade jag och jag såg genast hur en förvånad minn spred sig över hans ansikte. Jag försökte hålla en allvarlig minn men kunde inte hålla den länge då jag snart brast ut i skratt. ”jag skojade bara. Det är sömntabletter” 

   Han himlade roat med ögonen åt min fånerier. ”varför har du sömntabletter?” 

   ”Tro det eller ej, men jag är otroligt flyg rädd. Jag skulle aldrig kliva på ett flygplan utan att vara totalt nerdrogad. Under kortare resor så har jag piller som lugnar ner mig, gör mig otroligt flummig och... ja men nu när jag skulle resa över hela Amerika så är det bättre att jag sover tills vi har landat” svarade jag och plockade upp pillerna i handen innan jag kastade in dem i munnen och svalde ner dem med lite vatten. 

   ”Men om du tar dem nu, kommer du inte somna typ... snart?” frågade han förvirrat medan han såg på mig. 

   ”De börjar inte verka för än om några timmar” svarade jag och ställde ner flaskan på bänken innan jag vände mig mot Justin. Min blick vandrade över hans ansikte för att ta in allt innan jag tvingades att skilja mig från honom under ett par dagar. Jag såg inte alls fram emot det. Inte det minsta. 

   ”Jag kommer sakna dig” sa jag sedan. 

   ”Jag kommer sakna dig också” svarade han och la armarna runt min midja innan han drog mig intill sig. ”men det är bara två dagar sedan ses vi igen” jag nickade smått med pannan lutad mot hans. Mina fingrar snuddade vid tyget på hans hoodie medan jag lät mina armar leta sig uppåt innan de lades runt hans nacke. Jag tiltade försiktigt på huvudet innan jag kysste honom. Justin var snabb att besvara kyssen och jag fann mig själv spänna mitt grepp på honom. Jag ville inte släppa honom. Inte nu, inte idag, aldrig någonsin. Men som vanligt hade ödet - annars kallad Avan - andra planer. 

   ”Jag ångrade mig!” utbrast han när han steg in i köket. ”det var bättre när du var ‘kyss-oskuld’. Nu kommer jag behöva se det där vart jag än går och det bränns. Oh my God, smärtan!” jag himlade åt hans överdramatisering medan jag kände hur Justin skrattade ljudlöst bredvid mig. Jag vände mig mot honom igen och tryckte mina läppar mot hans igen vilket fick honom att genast sluta skratta. ”ugh... och så börjar det”  

 

”Glöm inte att ringa när du är framme, okej?” jag nickade åt honom och la en hand bakom hans nacke innan jag drog in honom för en snabb kyss för att sedan luta mig tillbaka igen. Killarna hade jag redan sagt hejdå till och det var nu endast Justin som stod kvar med mig i hallen. Avan och Victoria satt redo i bilen tillsammans med Greg. 

   ”Jag kommer sakna dig” insisterade jag och drog in honom i en sista kram. 

   ”Amen, herregud! Är han så bra i sängen eller vad är det frågan om!? Släpp manskapet och kom igen” hörde jag Avan skrika från bilen. Jag skakade på huvudet åt min vän men släppte taget om Justin innan jag böjde mig ner för att plocka upp min handväska. 

   ”Vi hörs” sa jag till honom innan jag klev ut i solen i mina höga klackar och klänning. Bildörren stod öppen och jag gled smidigt in på sätet och drog igen dörren efter mig. Jag gav Avan en menande blick som han besvarade med en ‘vad?’ gest. 

   Jag vred på huvudet när bilen började röra på sig för att se bak på huset som vi lämnade. Jag ville inte tillbaka till New York. Jag gillade LA. Den ständiga värmen. Palmerna. Sanden. Men framför allt Justin. Han bodde i LA och jag i New York. Huset blev mindre och mindre tills jag tillslut inte kunde se det längre, med en låg suck vände jag mig tillrätta i sätet och stängde av alla ljud runt mig. Bilens motor, Avan och Victorias konversation, radion som spelade i framsätet. Vem visste att skiljas från någon kunde vara så otroligt jobbigt och smärtfyllt? 

 

 

Justins Perspektiv. 

Ariels hårsvall försvann in i bilen och snart rullade den nerför uppfarten och ut på gatan men ändå fann jag mig fastklistrad i golvet framför den öppna dörren med ena handen på handtaget. Även när jag inte kunde se bilen längre stod jag kvar. Varför? Jag vet inte. Kanske hoppades jag att hon skulle komma springandes tillbaka. Men det var inget annat än fantasier. 

   ”Bro, vad gör du?” Ryans röst fick mig att ryckas tillbaka till verkligheten, jag blinkade till och skakade smått huvudet. 

   ”Inget” mumlade jag till svar och gav uppfarten en sista blick innan jag stängde dörren och vände mig om. 2 dagar, sedan skulle jag få se henne igen. Det klarade jag. Hoppas jag. 

 

***

 

Söndag, 7:e Juli.

Med huvudet sänkt och keps samt solglasögon satt på mitt ansikte gick jag med Moshe tillsammans med två andra livvakter genom flygplatsen. Den kryllade av fans och paparazzis som ville ha bilder på mig när jag försökte ta mig genom trängseln. Ryan och Chaz var nu troligtvis redan uppe i luften medan jag skulle ta mitt privatjet till New York. Scooter var menad att möta mig på planet då han skulle följa med till New York med mig, jag hade Alfredo samt Ryan Good med mig. 

   Flertal fan bilder och autografer skrivna senare klev jag uppför trappan intill planet och bemöttes av den välbekanta inredningen. Scooter satt redan placerad i en stol, likadant med de andra. Jag log brett mot Scooter som jag inte sett på ett tag nu och kramade honom. 

   Säkerhetsbältet åkte på och samtal påbörjades innan piloten meddelade att det snart var dags för att lyfta. Min blick låg på fönstret medan omgivningen ruschade förbi på grund av den höga farten vi hade. Sedan lyfte plötsligt planet från marken och vi var i luften. Om bara några få timmar så får jag se henne igen. Bara tanken fick ett brett leende att spridas över mitt ansikte. 

 

 

THEY MADE UP U GUYS! hahahahah... bråket höll inte speciellt länge eftersom de är mogna o kan prata om det. hehhehe... var det bara jag som tycker Ariel är otroligt gullig när det kommer till sådana där saker? trodde att de hade gjort slut pga av en liten argumentation. gullunge! vad tyckte ni om det? 

okej, men så nu har Ariel åkt från Justin o hem till NY o Justin är nu påväg dit. måste bara säga att shit is about to go down in that house! mycket chockerande saker kommer att hända, just u wait.

vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

 

min fråga: favorit land ni har varit i? 

mitt svar: Thailand, utan någon som helst tvekan. har varit där 3 ggr nu... dock så var jag 2 första gången så kan inte påstå att jag kommer ihåg speciellt mycket. hahahah, men var där senaste för några år sedan o... I LOVE IT! hela min familj älskar det landet. XD kramar!  

2013-12-21 @ 21:44:11 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (17) Trackbacks ()

41 - Your Personality, My Ass

PREVIOUS:   ”Så inte ditt underliv, huh?” frågade han sedan, minnen från frukosten kom tillbaka och jag hade lust att skratta. Den här killen var bara för mycket ibland. Ariel fick fort tag i en kudde innan hon kastade den mot honom. 

   ”Försvinn!” utbrast hon samtidigt, Avan hoppade åt sidan innan han såg förolämpat mot henne. 

   ”Shesh” mumlade han. ”Justin, ge henne lite av Jerry så kanske ilskna Märta på crack lugnar ner sig” med det sagt vände han sig om och lämnade rummet. 

   ”Döda mig” hörde jag Ariel mumla efter en stund med pannan mot min axel, hennes ord fick mig att genast brista ut i skratt. Ja, herregud... 

 

 

Lördag, 29:e Juni. 

Jag klickade bort samtalet på min telefon och drog en hand genom håret. Jag hade precis avslutat en timmes lång telefonkonferens med mitt team angående mitt kommande album. Scooter var nyfiken på hur det fortskridit sig och jag fick mer information om hur höst terminen i skolan skulle se ut när det kom till utomstående arbete. Chaz och Ryan hade suttit tillsammans med mig i köket men försökte hålla sig tysta för att inte störa. Lil Za låg fortfarande och sov då han kom hem under småtimmarna vilket alltid slutade med att han kom upp när vi andra tänkte äta middag. Inte för att jag inte gjorde samma sak då och då men ni förstår vad jag menar. Alfredo hade lämnat tillsammans med Maejor Ali för att spela in material för något jag inte kommer ihåg. 

   ”Hördu Justin?” frågade Victoria när hon klev in i köket. ”vet du när Ariel skulle vara tillbaka?” jag tittade upp för att möta hennes blick och hon såg själv upp från sin mobilskärm. 

   ”Runt två väl?” svarade jag. ”jag tyckte hon pratade om någon video, hon skulle ha med sig Luke och Saphira i alla fall” Victoria nickade förstående innan hon återgick till sin telefon. 

   Tre dagar hade hon haft sina lärlingar och vad jag visste så var hon redan redo att slita huvudena av dem. Tydligen var de båda slappa när det kommer till regler och gillade att göra i stort sett tvärtom från vad Ariel bad dem göra. En kväll grät hon nästan av frustration när hon berättade om sin dag med dem, yrde hela tiden om att hennes tid var inne. Vad de nu än betydde hade jag ingen aning. 

   I nästa sekund hörde jag hur ytterdörren öppnades längre bort i huset innan steg närmade sig köket, jag visste att det var Ariel då var klackar som närmade sig. Hennes uppenbarelse förvånade mig då hon hade ett mordiskt uttryck i ansiktet. Jag ska vara ärlig, den skrämde mig och jag fasade för mitt liv ett ögonblick. Tills jag insåg att jag knappast kunde ha gjort något fel och hennes ilska måste vara riktad mot någon annan. Victoria, Chaz och Ryan såg lika förvånat upp på henne medan hon stampade bort till skåpen för att sedan dra ut en kökslåda. Jag vände på huvudet igen när jag såg två andra figurer kliva in i köket, först kom en kille följt av en tjej. Ah, så detta måste vara Luke och Saphira, tänkte jag. 

   Ögonblicket efter stelnade Luke till i sitt steg, jag hoppade skrämt till medan jag stirrade på kniven som nu satt i väggen. Jag vände fort på huvudet för att se Ariel fortfarande med samma rasande uttryck och armen utsträckt som om hon precis kastat något. Vilket fick mig att lägga ihop ett och annat - hon kastade kniven. 

   ”Nästa gång missar jag inte!” röt hon åt Luke och Saphira som nu såg på henne med stora, skrämda ögon. ”vilka tror ni två att ni är, huh?” hon sänkte nu sin röst och la sig på en iskall nivå, hennes stämma fick kalla kårar att vandra längst min ryggrad och jag var återigen glad att hennes ilska inte var riktad mot mig. 

   ”Hon var ful” svarade Luke sedan med en axelryckning. ”aldrig att jag skulle kyssa någon så ful som henne” nu något förvirrad över vad de pratade om pendlade min blick fram och tillbaka mellan dem. Vem var ful? 

   ”Jag bryr mig inte om vad du tyckte om henne Luke. Regissören gav dig instruktioner och vad det är meningen att du ska göra är att följa dem!” utbrast Ariel ilsket. 

   ”Du, jag anmälde mig faktiskt inte till Ariel Madison’s freakshow utan till Tara Madison. Jag bad inte om att bli läxad av någon som är yngre än jag” jag såg förvånat på killen framför mig, hade jag hört honom rätt? Ville han inte ha Ariel? Jag hade nästan lust att skratta åt honom men visste att jag inte skulle göra situationen bättre så jag bet mig i tungan. Tystnaden blev tjock i köket att man lätt hade kunnat skära den med kniv, försiktigt vände jag på huvudet för att se på Ariel som plötsligt såg förvånansvärt lugn ut. 

   ”Så det är Tara Madison du vill ha?” frågade hon med hån i rösten, Luke nickade men jag kunde se hur han började tveka på sin begäran. ”jag kan ge dig Taras behandling” fortsatte hon samtidigt som hon långsamt gick närmre sina lärlingar, blicken fastklistrad på Luke. Jag såg hur han nervöst svalde diskret. 

   ”Säg mig Luke” sa hon och var nu endast någon meter från honom. ”vad är du rädd för?” jag stelnade genast till och stirrade på Ariel. Åh, nej. Snälla låt det inte vara... Luke verkade förvirrad över frågan hon ställde honom och blev endast ståendes med rynkad pannan utan att ge henne något svar. 

   ”Vänta, låt mig gissa” fortsatte hon sedan och höjde ena fingret i luften medan hon log ironiskt mot honom. ”du har aldrig skjortan knäppt enda upp till halsen vilket visar att du har svårt för saker som sitter för tight runt halsen. Vad kan detta bero på?” hon pausade och Luke svalde igen medan han skruvade obekvämt på kroppen. ”Luke, är du rädd för vatten? Huh? Har du svårt att vistas nära pooler? Hav? Sjöar? Låt mig gissa, du var ännu ett sådant där barn som sprang alldeles för nära poolkanten och föll ner. Dina föräldrar var inte i närheten, höll inte koll på dig och du kunde inte simma. En vecka på sjukhuset och månader hos en psykolog” jag såg hur Luke bleknade ju mer Ariel talade. 

   ”Kanske den här psykologen inte var den bästa? Tog hon på dig Luke? Eller var det en han? Jo, definitivt var det en han. Fick han dig att hålla tyst om det? Hur länge pågick detta, hm? År? Luke, hur länge pågick det?”  

   ”Nå, bränns det? Är jag i närheten av dina värsta fasor? Eller slog jag huvudet på spiken? Åh, oroa dig inte, Luke. Vi kommer fixa dina fel. Vi kommer tillsammans göra om och göra rätt. Snart ska du se att du skulle kunna med glädje andas in under vattnet utan några som helst problem eller bli rörd igen på det sättet. Ingen fara” jag mådde illa över orden som kom ur Ariels mun. Jag kände inte igen tjejen framför mig, detta kunde inte vara min flickvän. Det här är inte min Ariel. Luke såg ut att vara nära ett nervöst sammanbrott med tårar synliga i hans ögon och ansiktet blekt som ett lik. 

   ”Nu, lämna. Gå gör er i ordning!” utbrast hon högt, de båda hoppade skrämt till och försvann inom loppet av några sekunder. Tystnaden fyllde återigen köket innan Ariel gick fram till väggen, grep tag om handtaget till kniven och drog till. Med nedsänkt blick gick hon fram till lådan där hon lade tillbaka kniven och sköt igen lådan igen. 

   ”Förlåt för väggen, jag ska få det fixat” sa hon sedan och lämnade köket. 

   ”Okej, vad var det som nyss hände?” frågade Ryan efter en stund, Victoria suckade. 

   ”Det där var Ariels inre demon, den kommer fram när hon vill och behöver den. Det är Taras onda tvilling i stort sett” svarade hon och drog stressat en hand genom sina bruna lockar. Jag reste mig häftigt från min stol innan jag följde efter Ariel som jag antog hade tagit sig till rummet hon sov i. Hon stod vid fönstret med händerna på höfterna när jag klev in, utan att knacka och la armarna i kors över bröstet. 

   ”Vad var det där?” krävde jag att få veta. Hon verkade inte förvånad över att höra min röst då hon varken hoppade till eller snurrade runt utan stod oberörd framför fönstret. 

   ”Det där var en del av min personlighet” svarade hon efter en stund. 

   ”Din personlighet, my ass” kontrade jag. ”det där var inte du Ariel. Det där var någon helgalen kopia av Tara. Du är medveten om att du precis mobbade en kille i mitt kök? Att du säkert sprätte upp såren som han kanske precis läkt?” 

   ”Han har absolut ingen respekt för mig-” 

   ”Och tror du att den där behandlingen ska ge dig det!?” utbrast jag och avbröt henne. 

   ”Verkar ju fungera för Tara” svarade hon. ”ingen och absolut ingen vågar tala till Tara på det sättet som Luke talade och har talat till mig” 

   ”Så vill du bli precis som din mamma? Någon som tvingar sin femåriga dotter att sitta ute i regnet medan hon skriker av skräck? Som tvingar sin dotter att plastikoperera sig mot hennes vilja? Som drar ner hennes mat så hon tvingas använda några jäkla återlivningssprutor!?” skrek jag, nu var jag arg och ville inte erkänna att Ariels beteende i köket var en del av henne. Eller så hade jag lärt känna fel människa, vilket jag vägrade att tro på. Ariel stod tyst vid fönstret, fortfarande med ryggen mot mig. 

   ”Jag vill inte säga hur du ska leva ditt liv, du har redan en diktator i ditt liv. Men det där var inte du i köket Ari, du vet bättre än att behandla människor sådär. Bli inte en sådan som tror att alla andra måste genomgå samma smärta bara för att du har gjort det. Var bättre än så” med det sagt lämnade jag rummet igen, ville inte längre prata med ryggen som inte gav mig några svar. Antar att smekmånads perioden var över. 

 

 

Ariels Perspektiv. 

Med tårar i ögonen stod jag och stirrade ut genom fönstret medan jag hörde hur Justin lämnade rummet igen. Hans ord träffade mig likt ett pistolskott i hjärtat. Det gjorde ont. ”Var bättre än så” upprepades i mitt huvud. Kunde jag verkligen vara bättre än henne? Jag snörvlade till och torkade bort tåren som lyckades smita innan jag andades ut och försökte samla mig. 

   Jag hade saker att göra och kunde inte låta detta distrahera mig. Jag gick fram till garderoben där jag hängt in en del klänningar jag visste jag skulle använda. Jag fann rätt galge och tog ut klänningen jag skulle bära för kvällens event och såg på den, jag drog in ett djupt andetag innan jag släppte ut det och nickade för mig själv. Nu kör vi. 

 

En och en halvtimme senare hade jag hunnit duscha och gjort mig redo och stod klar framför spegeln medan jag tittade över min utstyrsel. Om något behövde fixas till eller om allt låg som det skulle. Mitt hår hade jag gjort stora eleganta lockar vilket gav mitt hår mer volym än normalt men såg fortfarande inte överdrivet stort ut. Klänningen jag bar var en Michael Kors och smet vacker och smickrande längst min kropp, överdelen hade en öppningen längst hela fronten och ledde upp till polokragen runt min hals. Vilket blottade sidan av mina båda bröst men inte tillräckligt mycket för att det skulle vara frånstötande. Ärmarna gick ner till mina handleder där jag satt stora och små, guldiga armband för att sätta lite färg på min annars väldigt mörka outfit. 

   Jag nickade åt mig själv och gick fram till sängen där min matchande väska låg och innehöll min telefon och andra viktiga föremål. Mina klackar ekade mot parketten medan jag gick mot huvuddelen av huset där jag misstänkte att de flesta höll hus. Med blicken på mina väska medan jag försökte stänga den klev jag in i rummet, med en liten suck såg jag upp för att se hur fler och fler såg upp för att se på mig. 

   Min blick vandrade över dem innan den tillslut landade på Justin, som stirrade på mig med stora ögon och en aning separerade läppar. Var detta en bra reaktion? Han mötte sedan min blick och stängde munnen innan han gick över till att se uttryckslöst på mig. Jag antog att han fortfarande var arg på mig. 

   ”Damn, guuuuurl!” utbrast Avan sedan och bröt tystnaden. ”visa godispåsarna bara! Killar kommer ju hänga i dina hälar ikväll. Akta dig Justin, kanske hon kommer tillbaka med en ny älskare” Avan kastade en blick bak mot Justin från där han nu stod framför mig. Jag lutade mig svagt åt sidan för att se Justins reaktion och såg till min glädje att hans blick mörknat. Han bryr sig fortfarande i alla fall, tänkte jag nöjt. 

 

 

Justins Perspektiv. 

Aldrig hade hon sett så otroligt sexig men sofistikerad, så otroligt vacker men åtråvärd, bedårande men sensuell samtidigt förut. Det tog allt jag hade i mig att återgå till ett oberört ansiktsuttryck efter hon anslutit oss till gruppen i sällskapsrummet där vi alla gjorde lite allt möjligt. Maejor Ali hade åkt runt på en Segway men stod nu still, Alfredo satt med sin kamera i famnen medan Chaz och Ryan satt på golvet och hade en varsin tvspels kontroll i händerna. Nu verkade det som att de båda förlorade i närvaron av Ariel. 

   ”Damn, guuuuurl!” utbrast plötsligt Avan i ena soffan medan han reste på sig. ”visa godispåsarna bara! Killar kommer ju hänga i dina hälar ikväll. Akta dig Justin, kanske hon kommer tillbaka med en ny älskare” han gav mig en blick över axeln, hans ord gjorde mig genast frustrerad och irriterad. Enbart tanken på hur alla killar säker skulle följa Ariel med blicken likt livet hängde på det fick mitt humör att genast mörkna. Hon var min... Men det var det ingen som visste.

 

 

wow... så detta kapitel var lite annorlunda. först det som hände med Luke, där fick ni er en första titt in på hur Ariel kan bete sig ibland. hur hård o elak hon kan vara, precis som Tara. vad tyckte ni om vad hon gjorde mot Luke? 

o sedan hade Jariel ett bråk, vilket fortfarande pågår. vad tyckte ni om deras bråk? var kanske inte ett häftigt, men något var det. 

vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

 

min fråga: favorit färg? 

mitt svar: jag har börjat fatta tycke för orange... även om jag inte har mycket orange varken i kläder eller mitt rum så tycker jag om färgen väldigt mycket. den här neon peach orange. den är så otroligt häftig. =) kram. 

2013-12-15 @ 21:54:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (15) Trackbacks ()

40 - Across My Heart

PREVIOUS:   Mina och Tyras klackar ekade mot asfalten medan jag följde efter dem mot byggnaden vi befann oss vid. Simpel, grå och gigantisk. Vart i hela friden var vi? Ac:n slog mot mig när vi klev in och spred gåshud över mina armar, en ensam korridor gick vi genom innan Tyra svängde in i ett rum där endast två ungdomar stod med raka ryggar. Klädda från topp till tå i märkeskläder och såg på mig med ivriga ögon. Jag rynkade smått ögonbrynen över scenariot framför mig. Vad gjorde jag här? Och vilka var dessa personer?

   ”Ariel, möt Luke Thorn och Saphira York” presenterade Tyra dem som, fortfarande otroligt förvirrad såg jag från Tyra till dem två igen. ”de är dina lärlingar” så fort jag hörde orden komma ur Tyras mun visste jag att det var ute med mig. Du måste skoja.

 

 

”Mina lärlingar?” ekade jag när jag fann min röst igen. Detta kunde inte stämma. Tara kunde inte vara allvarlig! Varför gjorde hon såhär mot mig? Pressen som lades på mina axlar var nästan kvävande eftersom om dessa lärlingar inte kom ut i perfekt skick så var det ute med mig. Då skulle det vara mitt fel att deras karriärer eller dem som personer blev katastrof. 

   ”Ja, de skulle originellt sett vara Taras men hon ansåg att hon inte hade tid och att du var redo att ta dig an denna uppgift” svarade Tyra. Jag skakade smått på huvudet medan jag suckade. 

   ”Så...” började jag. ”hur kommer detta se ut? Vart kommer de hålla hus? Vart kommer de sova? Kommer de vara med mig hela tiden?” frågade jag utan att egentligen ge dem någon uppmärksamhet. 

   ”De bor för tillfället på ett hotell här i LA men de kommer åka med dig när du åker tillbaka till New York. Det är meningen att dem ska följa med dig på alla event och jobb du gör, du ska lära dem allt du kan och se till att göra dem till dem bästa” jag nickade smått för mig själv. De ska i alla fall inte bo med mig, tänkte jag lättat innan jag valde att vända mig mot dem. Med armarna korsade över bröstet tog jag ett steg närmre mina lärlingar medan jag endast såg på dem, gav dem den likgiltiga blicken jag lärt mig av Tara medan jag granskade dem från topp till tå. 

   Luke Thorn var i jämnlängd med Justin, brunt rufsigt hår som samtidigt såg stylat ut och ett par mörkbruna ögon som såg självsäkert tillbaka mot mig. Som om han inte alls var berörd av min blick. Han såg ut att ha muskler under skjortan och munkjackan han bar, hans lemmar vår långa och gav honom intrycket att han var lång. 

   Min blick vandrade sedan över till Saphira York, hon mötte min blick med exalterade ögon som jag inte besvarade med annat än de kalla blicken jag bar. Hon hade ett vackert ansikte, mörkgrå ögon och fylliga läppar. Håret räckte henne lite förbi brösten och hade en blandning av olika bruna nyanser. Även hon hade en lång figur, inte överdrivet kurvig men det gick ju alltid att fixa. 

   ”Vad får er att tro att ni är redo att arbeta för Tara Madison?” 

 

 

Justins Perspektiv. 

Med slutna ögon stod jag med micken framför munnen och hörlurarna över öronen medan jag lyssnade på musiken. Melodin var väldigt Michael Jackson inspirerat och hade en skön rytm. Låten hade ännu ingen titel och endast några få rader på texten var klar. Jag hade passat på att spela in de jag hade nu när Ariel lämnat huset då jag ville överraska henne. Detta var nämligen låten jag suttit med när hon så desperat ville se men jag vägrade att visa henne, mycket mer hade jag inte arbetat med den sedan dess men jag tog nu tillfället i akt. Jag drog in ett andetag innan jag sjöng. 

 

   ”Say you love me, as much as I love you, yeah

Would you hurt me, baby? Could you do that to me, yeah?

Would you lie to me, baby?‘Cause the truth hurts so much more 

Would you do the things that drive me crazy?

Leave my heart still at the door?” 

 

   Jag öppnade ögonen innan jag sträckte mig mot datorn för att kunna lyssna på det jag precis spelat in. Love. Jag pratade om att älska i texten. Älskade jag Ariel? 2 månader och mina känslor hade lyfts till en helt ny nivå men jag visste inte ännu om de låg på den höjden än. När de orden uttalades så skulle det vara med säkerhet, utan en gnutta tvekan i kroppen och jag kände mig inte alls redo att säga dem än. Vad jag inte tvekade om dock var att jag skulle säga dem till henne, någon gång. Det var jag säker på. 

   Jag tog av mig hörlurarna och satte den på mickens stativ. Jag var ensam i studion, vilket var ovanligt men jag ville inte ha någon med mig. Killarna befann sig någon stans i huset men vart visste jag inte, Victoria och Avan hade lämnat för någon timme sedan. De hade arbete att ta hand om antagligen. 

   Jag kastade en blick på klockan och såg att den började närma sig fem på kvällen. Ariel är nog tillbaka snart, tänkte jag och lämnade min studio bakom mig. Jag närmade mig mitt sovrum och sköt ut dörren med ena handen, med ett leende såg jag in vita collegetröja ligga på sängen. Aldrig hade jag ägt något så otroligt töntigt men samtidigt det bästa någonsin, tröjan sa vad jag alltid tänkte. Jag flinade och grep tag i den innan jag tog bort kepsen för att kunna dra den över huvudet för att sedan sätta kepsen bak och fram på mitt huvud igen.  

   ”Justin?” den underbara rösten som tillhörde kvinnan som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag när hon såg eller endast log mot mig ropade genom huset efter mig. Ett leende spred sig återigen på min läppar vid ljudet innan jag lämnade rummet för att ta mig till huvuddelen av huset. 

   ”Här är jag” svarade jag när jag kom inom synhåll för henne. Hon bar ett trött men glatt leende. ”hur gick det?” frågade jag när jag närmade mig henne, hennes blick låg för ett ögonblick på min tröja innan hon fnittrade till. 

    ”Ugh, påminn mig inte” svarade hon och jag rynkade frågande på pannan. ”Tara har gett mig lärlingar. Ja, du hörde rätt. Lärlingar. Luke Thorn och Saphira York. Mitt liv kommer bli ett helvete” jag såg beklagande på henne innan jag höjde mina armar för att dra in henne i min famn, hon suckade trött innan hon kramade mig tillbaka. 

   ”Vad har du gjort idag då?” frågade hon efter en stunds tystnad och lyfte sitt huvud från mitt bröst. 

   ”Jag har spenderat lite tid i studion” svarade jag med en axelryckning. 

   ”Åh, något man får höra?” kontrade hon exalterat, för ett ögonblick blev jag distraherad av det bländande vackra leendet hon bar innan jag kom ihåg att hon väntade på svar. 

   ”Nope” svarade jag enkelt vilket fick hennes leende att genast falla. Jag skrattade lågt. ”det är inte klart än” fortsatte jag medan jag böjde mig ner och snabbt kysste hennes läppar som fortfarande bar den trumpna minnen. Sedan försökte hon sig på hundvalps minen. Oh man... 

   ”Nej!” utbrast jag och slog handen för ögonen. ”försök inte ens övertyga mig med de där ögonen” jag hörde hur hon fnittrade och jag vågade mig till att ta bort fingrarna från ena ögat för att kika ner på henne. Hon lade genast på hundvalps minen vilket fick mig att återigen täcka mig ögon. Snabbt, Justin, en distraktion, tänkte jag när det slog mig. 

   ”Ey, sluta upp med det där och visa mig vad du sa att du tänkt visa mig när du kom tillbaka igen” sa jag och tog bort min hand innan jag såg menande på henne. Hon lät minen falla innan hon fick ett blygt uttryck. 

   ”Juste” mumlade hon. Jag såg frågande på henne. ”snälla, led mig till din studio” fortsatte hon sedan och gjorde mig ännu mer förvirrad, jag endast såg på henne ett ögonblick innan jag lydde hennes ord. Med mina fingrar sammanflätade med hennes drog jag med henne längst korridorerna tills vi nådde studion jag lämnat för mindre än tio minuter sedan. 

   ”Har du en gitarr jag kan få låna?” frågade hon. Jag såg genast nyfiket och exalterat på henne, hon tänkte sjunga! Jag grep tag i halsen på en av gitarrerna jag hade ståendes och gav den till henne, med ett leende tog hon emot den innan hon sjönk ner i soffan som stod i ena hörnet. Försiktigt slog jag mig ner bredvid henne innan jag vred på kroppen så jag kunde se på henne. 

   ”Lova att inte skratta” sa hon och såg allvarligt på mig. 

   ”Varför skulle jag skratta?” frågade jag. 

   ”Bara lova” insisterade hon. 

   ”Jag lovar” hon log tacksamt innan hon la fingrarna på strängarna och sedan spelade hon. Genast försökte jag känna igen melodin tills jag insåg att jag aldrig hört den förr. Hade hon skrivit en egen? 

  

Across My Heart by Ceej

 

   ”Holding back well baby I am too

Praying that you are braver than me, ooh

Heavy feet and hesitance, on a chase to catch my breath

You’re like summer rain in the morning, so rare that I can’t ignore it

Starting is the hardest part, hoping I can keep you warm

Oh, I wish that you would see the way you 

Got me in your hands addicted to you

 

   And I’m never gonna, never gonna break your heart

I don’t play people like my guitar, oh

This is no show, my love is much sweeter

Never gonna, never gonna break your heart

Test me and see I will pass the mark, oh

This is no show, let me write your name across my heart

 

   Trust me I’m not looking at your wallet

Catch your almond eyes and I’m droppin’

Everything to make you mine, swept me in like waves and tides

I wanna wakeup where you are, unravel your heart like yarn 

Swingin in the trees in my backyard, like a kindergarden love, oh

You’re standing in a crowd full of people

I’m slipping through the cracks trying to be bold

 

  And I’m never gonna, never gonna break your heart

I don’t play people like my guitar, oh

This is no show my love is much sweeter

Never gonna, never gonna break your heart

Test me and see I will pass the mark, oh

This is no show, let me write your name across my heart

 

   Hanging on the edge, I’m waiting grab my hands

I swear you won’t regret, I’ll make you feel like gold

Want the world to know, oh

Hanging on the edge, I’m waiting grab my hands

I swear you won’t regret, won’t regret, won’t regret it

I want the world to know

Oh, I wish that you would see the way I’m 

Dying not to hide all that I’m feeling

 

  And I’m never gonna, never gonna break your heart (ever)

I don’t play people like my guitar, oh

This is no show, my love is much sweeter

Never gonna, never gonna break your heart

Test me and see I will pass the mark, oh

This is no show, (no show)

Let me write your name across my

 

   Never gonna, never gonna break your heart

I don’t play people like my guitar, oh,

This is no show, my love is much sweeter

Never gonna, never gonna break your heart

Test me and see I will pass the mark, oh

This is no show, let me write your name across my heart”

 

   Ariels blick hade inte lämnat min under ett enda ögonblick under låten hon sjöng och känslan som fyllde mig var minst sagt magisk. Jag öppnade munnen för att säga något men orden verkade fastna i halsen, till min förvåning låg orden ‘jag-älskar-dig’ på min tungspets men jag svalde genast tillbaka dem. Istället grep jag tag om hennes ansikte innan jag drog det intill mig och kysste henne. 

   ”Har du skrivit den?” frågade jag när vi lutade oss ifrån varandra, andfådda och med bankade hjärtan. Hon nickade med ett snett leende. Glädjeruset som fyllde mig fick mig att snabbt luta mig in igen för att pressa läpparna mot hennes. 

   ”Ska jag ta detta som att du tyckte om den?” fnittrade hon och jag skrattade till. 

   ”Jag älskade den” svarade jag vilket fick ett brett leende att spridas över hennes läppar innan hon lade ifrån sig gitarren för att krypa upp i mitt knä. Hon slog armarna runt min nacke innan hon tryckte sina läppar mot mina igen, mina händer sökte sig genast till hennes höfter. 

   ”Hey, Ari-” ljöd plötsligt en röst genom rummet och vi slet oss genast ifrån varandra för att se mot dörröppningen där Avan stannat mitt i steget med munnen öppen. Han endast såg på oss ett ögonblick innan han demonstrativt la armarna i kors över bröstet. 

   ”Så inte ditt underliv, huh?” frågade han sedan, minnen från frukosten kom tillbaka och jag hade lust att skratta. Den här killen var bara för mycket ibland. Ariel fick fort tag i en kudde innan hon kastade den mot honom. 

   ”Försvinn!” utbrast hon samtidigt, Avan hoppade åt sidan innan han såg förolämpat mot henne. 

   ”Shesh” mumlade han. ”Justin, ge henne lite av Jerry så kanske ilskna Märta på crack lugnar ner sig” med det sagt vände han sig om och lämnade rummet. 

   ”Döda mig” hörde jag Ariel mumla efter en stund med pannan mot min axel, hennes ord fick mig att genast brista ut i skratt. Ja, herregud... 

 

 

hm... så nu fick ni se lite mer av lärlingarna däruppe men inte mycket. de nya karaktärerna spelas alltså av Fransisco Lachowski och Mischa Barton. =) hur tror ni det kommer fungera med dem? 

en låt! whööp whööp. inte sitt underliv. hehehhehe xD vad tyckte ni om låten? jag personligen tycker den är väldigt fin och catchy, tyckte dessutom den passade in väldigt bra textmässigt oxå. 

men vad tycker ni om Justin tankar där runt orden 'jag älskar dig'.. hmmm..? hur tror ni det kommer fortskrida? kommer han säga dem snart kanske? vad tror ni?

vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. ps. orkar inte läsa genom just nu, så är ledsen om det finns stavfel eller miss av ord. ds. 

 

min fråga: nu när dessa 10 veckor har passerat av Music Mondays o dem är över. (även fast jag är mkt medveten om att fem eller sex nya låter kommer den 23:e, gaaaaah! excited) så undrar jag vilken favorit ni har? 

mitt svar: återigen en jobbig fråga jag ställer... men Roller Coaster tycker jag om något mer då de är mer fartiga. väntade varje vecka på att han skulle släppa en fartigare låt o jag bah... YEEEES! när han skulle släppa den här låten. men jag kan verkligen inte bestämma mig för en favorit eftersom alla är så OTROLIGT FREAKIN BRA! God. 

2013-12-14 @ 22:11:41 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (13) Trackbacks ()

39 - World's Best Kisser Goes To...

PREVIOUS:    ”Jag kan berätta att Dylan kan skapa magi med både sin tunga, fingrar och Guds gåva till kvinnor om du förstår vad jag menar” Victorias ord från tidigare idag ekade i mitt huvud medan jag fortsatte att kyssa Justin. Fingrar? Tunga? Guds gåva till kvinnor? Tja, jag antar att jag funnit Guds gåva men det andra... Herregud, jag är så vilse när det kommer till sådana här saker. 

   Sedan gjorde Justin en rörelse med sina höfter som fick en otroligt främmande känsla att sprida sig i nedre delen av min mage, men känslan var bra, skön och fick min haka att falla. Vad är det som händer? 

 

  

Varning! Grafisk Sexualitet. ”Justin...” viskade jag och han lyfte försiktigt på huvudet så han kunde se in i min ögon. Begäret efter att han skulle upprepa rörelsen maximerades med tusen när jag mötte hans nu mörka ögon, hans mörka ögon som var fyllda av kärlek och vad jag antog var lust. ”gör det igen, snälla” 

   Han endast såg på mig ett ögonblick innan han böjde sig ner och kysste mig, sekunden efter trycktes hans skrev mot mitt eget ännu en gång och fick den där otroliga känslan att fylla mig igen. Jag gav ifrån mig en blandning mellan ett stön och en kvidning mot hans läppar medan jag kände hur han upprepade rörelsen. Herregud. 

   Min kropp har gått genom mycket genom mina snart 19 år av existens, jag har gått genom smärta, sorg, stress, panik, glädje, lycka men aldrig hade jag känt njutningen, åtrån som flödade inom mig i just denna stund. Begäret efter mer. Jag kysste Justin hårdare och mer desperat medan min ena hand flätades in i hans mjuka hår. 

   En kall vind dansade plötsligt över min mage och jag insåg först nu att Justin hade börjat dra min tröja uppåt. Jag slet mig från hans läppar innan jag drog min collegetröja över huvudet och blev liggandes i sängen i endast bh, mina små sovshorts och sockor. Min tröja slängdes åt sidan samtidigt som mina händer sökte sig efter Justins ansikte igen. 

   ”Justin... jag behöver... jag vet inte... jag...” försökte jag men visste inte hur jag skulle få fram mina behov, begär i ord. Hur skulle jag förklara hur... kåt? Upphetsad? Var de det jag var? 

   ”Baby, slappna av” vår ord kom ut som viskningar till varandra medan våra flämtande andetag ekade i rummet. Jag drog in ett andetag och nickade. ”litar du på mig?” jag nickade igen, han log och böjde sig ner för att kyssa mig igen. Hans händer fortsatte sedan ner längst mina sidor och sände ilningar ut i min kropp, hans varma handflator fann mina höfter innan hans ena hand fortsatte. Jag kände hur jag genast stelnade till och Justin stannade upp. 

   ”Lugn” viskade han vid mitt öra innan han nafsade på min örsnibbe. Sedan var hans hand... där och fick återigen min haka att falla medan jag drog in ett häftigt andetag. 

   ”Justin...” stönade jag fram och spände mitt grep om honom, hans hand fortsatte skapa ‘magi’ - som Victoria sagt - inom mig. Mitt underliv började dunka ju mer Justin höll på och fyllde mig med den mest underliga känslan jag känt, men en bra sådan. Jag stönade kvävt till medan jag letade efter hans läppar. 

 

"Relax..."
 

   ”Du är så otroligt vacker, baby” viskade Justin innan hans hand försvann och jag kände genast saknaden efter kontakten men glömde det lika fort när Justin återigen tog sin plats mellan mina ben och våra höfter började gnida sig mot varandra. Det enda som hördes för ett ögonblick var våra flämtande andetag, kontakten mellan våra läppar när jag kände hur det drog ihop sig inom mig. 

   ”Justin...” våra rörelser blev en aning snabbare, hårdare innan jag kände hur känslorna exploderade inom mig och tog över allt annat. Mitt stön fastnade i halsen medan jag klängde mig fast vid Justin som släppte ut ett långt stön vid min hals. Hur länge vi bara låg där i varandras armar visste jag inte, minuterar, timmar, dagar, månader, jag visste inte. Tillslut började Justin röra sig i mina armar, ett brett flin låg på hans läppar och jag såg nyfiket på honom. 

   ”Jaha, då har vi ännu en punkt avklarad på listan” sa han med flinet fortfarande på hans läppar och jag drog frågande ihop ögonbrynen. ”första orgasmen, check” svarade han, jag såg chockerat på honom innan jag täckte mitt ansikte i förlägenhet medan jag hörde hur han skrattade.

   ”Oh my God!” tjöt jag innan jag valde att retas med honom. ”hur kan du vara så säker på att det här är min första?” han slutade tvärt att skratta innan han såg ner på mig. 

   ”Vaddå? Så du säger att du har gjort det här eller liknande med någon annan?” frågade han och höjde på ena ögonbrynet. ”eller försöker du säga att du själv har gett dig din första?” min haka föll innan jag slog till honom på armen. God... Han skrattade. 

   ”Babe, jag har svårt att tro att du har gjort annat med någon om jag gav dig din första kyss” 

   ”Hur vet du att det faktiskt var min första kyss då? Du sa det ju själv, om du inte vetat bättre så skulle du trott att jag ljugit” svarade jag och såg menande på honom, skämtsamheten försvann från hans ansikte innan han såg ner på mig. 

   ”Driver du med mig nu? Eller är du fullt allvarlig?” jag endast likgiltigt mötte hans blick under ett ögonblick innan jag brast i skratt. ”åh, din lilla...” jag tjöt av skratt när Justins fingrar attackerade min mage och jag vände och vred på mig under honom. 

   ”J-Justin... s-sluta!” skrattade jag. 

   ”Inte för än du säger att Justin Bieber är världens bästa kyssare och är din första” jag flämtade efter andan medan jag försökte komma undan hans fingrar. 

   ”Okej, okej” flämtade jag. ” Justin Bieber är världens bästa kyssare och är min första” Justin slutade genast kittla min mage och föll med en suck ner i madrassen bredvid mig. 

   ”Tack så mycket baby” sa han och jag himlade med ögonen åt honom. 

 

***

 

”Ugh... ni två gör mig redan äcklad mer er gullighet. Det kväver mig, kväver mig!” jag fnittrade roat åt Avan som nu satt böjd över sin kaffekopp medan han masserade sina tinningar. Justin och jag bar fortfarande våra collegetröjor då vi båda somnat i dem igårkväll och var anledningen till Avans klagande kommentar. Endast tanken på kvällen innan fick mig att rodna men också längta efter att uppleva det igen. Justin hade fått mig att känna saker jag aldrig gjort förut, fick mig mer nyfiken på vad mer han kunde göra som fick mig att känna likadant, om inte ännu bättre. Hm... 

   ”Drick ditt kaffe så ska du se att det går över” försäkrade jag och klappade honom på axeln. Justin och jag slöt upp bredvid varandra vid köksbänken för att göra i ordning vår frukost. Som om vi gjort det i åratal skickade vi vant runt varorna vi visste den andra behövde tills våra olika tallrikar var fyllda med mat. Tillsist satte jag en sked i min yoghurt skål innan jag vände mig om för att ansluta mig till resten som satt runt köksön. Jag stelnade dock till i min rörelse när jag märkte att alla ögon låg på oss med ett frågande och förbryllat uttryck. 

   ”Vad?” utbrast jag och bröt tystnaden. Plötsligt såg alla ut som om jag fångat dem med handen i kakburken medan en del av dem samtidigt skakade på huvudet. 

   ”Ni vet att ni beter er som ett gift par va?” såklart var det Avan som var den som valde att gå rakt på sak utan vidare omtanke. Jag kände hur det blossade svagt på mina kinder innan jag gav Justin en blick för att se att han log snett åt mig. 

   ”Hur ser ditt schema ut idag?” frågade han och valde att ignorera våra åskådare. Jag tuggade klart innan jag svalde. 

   ”Tydligen har Tara en uppgift för mig att ta hand om, har ingen aning om vad det handlar om men jag antar att det är mindre tillfredsställande. Sedan har jag en sak att visa dig ikväll, så se till att vara här till det” svarade jag och pekade med skeden på honom. Han lyssnade uppmärksamt och öppnade sedan munnen för att svara när Avan hann före honom. 

   ”Visa vaddå? Ditt underliv?” kontrade han uttråkat. Tur nog hade jag ingen mat i munnen när han valde att göra sitt uttalande för annars hade jag med 100% säkerhet satt det i halsen. Jag valde istället att endast stirra på honom vilket han besvarade med en ‘vad?’ gest. 

   ”Du är fortfarande så otroligt pryd, Ari. Jag hade hoppats att Justin kunnat locka fram din inre sex gudinna men jag märker att vi skickade fel man för jobbet. Jag hade förväntat mig mer av dig Justin, speciellt med alla rykten du har angående din... kompis. Jerry sägs vara som den lastbilschauffören han låter som, stor och kraftig” Avan suckade sedan nedstämt medan jag endast kunde fortsätta stirra på honom. ”kanske jag behöver ta dig till den där stripp klubben i alla fall, Julio skulle... nej, inte han. Han visade sig vara gay-” 

   ”Va? Hur vet du?” utbrast Chaz plötsligt och vände sig mot Avan. 

   ”Eftersom, Chaz lille, jag körde min gigantiska kuk i hans rövhål. Klart nog?” svarade Avan vilket hade en omedelbar effekt på Chaz då han bleknade och hans ögon fick plötsligt dubbel storlek. ”kanske jag ska hjälpa dig att hitta ditt sanna jag, jag är öppen alla dagar, dygnet runt. Ingen idé att skämmas” 

   ”Okej, okej. Sluta upp att terrorisera Justins vän, han kommer ju få ärr för livet” sa jag och viftade bort Avan från stackars Chaz. Avan höjde genast avväpnande händerna i luften som för att säga ‘I-am-just-saying’. ”och sedan har du inget med att göra vad jag ska visa Justin, men om du behöver veta så är det inte mitt underliv, okej? Det är mellan mig och honom” 

   ”Ugh, jag är omringad av pryda, tight rövade nunnor. Jag går och ringer Julio” han höjde handen i avsked och jag skakade på huvudet åt min vän medan jag såg honom lämna köket bakom sig. 

   ”Jag är stolt över min tighta röv kan jag ju meddela Mr. Big Dick” ropade Victoria efter honom. ”jag tänker inte låta någon penetrera mig där, du kommer få sitta ensam med ett läckande arsel när du blir gammal” 

   ”Glöm inte att det är jag som är dominant, hjärtat. Det är jag som knullar, så mitt arsel kommer vara lika tight som ditt eget” hörde vi honom svara, Victoria tänkte över det han svarat innan hon ryckte på axlarna och återgick till sin frukost.

   ”Mr. Big Dick?” frågade någon av killarna. 

   ”Ja, påminn mig igen varför vi gav honom det smeknamnet? Det har inte gjort annat än att hans ego ännu större” utbrast jag. 

   ”För att det passade” svarade Victoria och jag nickade eftertänksamt medan minnesbilder från Avans... schlong poppade upp i mitt huvud. Avan var minst sagt välutrustad om du förstår vad jag menar. 

   ”Vilket betyder att ni har-” började Justin innan Victoria avbröt honom. 

   ”Sett hans mandom, kan du slå dig i backen på att vi gjort.-” 

   ”För många gånger” stönade jag medan jag rynkade ihop ansiktet. 

   ”-Avan föredrar nämligen att vandra runt som den dagen han föddes efter han duschat. En liten varning för framtiden bara. Bli inte rädda om han plötsligt vandrar in i... ingenting!” en tystnad spred sig över killarna medan de överlade vad vi sagt i deras huvuden. 

   ”I alla fall, Justin se till att vara här. Jag måste sticka” skyndade jag mig att säga innan jag sprang fram till diskhon och ställde ner min skål. Jag sträckte på kroppen för att ge Justins kind en kyss innan jag hastigt sprang bort från köket och till min rum. 

 

Fyrtiofem senare hoppade jag in i sällskapsrummet som var sammankopplat med hallen och tja, hela huset på ena foten då jag försökte sätta på mig min andra klack samtidigt. Jag hade klätt mig i ett par mörkblå jeans tillsammans med en svart axelbandslös topp som hade hjärtformad urringning samt gick tight ner till min midja innan den föll likt en kjol ner till mina höfter. Den sandfärgade hatten med ett blått band hade jag fortfarande i min hand men skulle snart sitta på mitt huvud. Jag rätade på mig när jag fick på den andra klacken på min fot innan jag satte hatten på huvudet och fixade till väskan samt jackan jag hade på armen. 

   ”Jag vet inte när jag är tillbaka, men... jag hör av mig” jag trippade snabbt fram till Justin som satt i ena soffan med datorn i knät, jag såg att ett musikprogram var öppnat så jag antog att han höll på - som vanligt - med någon låt. Han böjde bak huvudet så han kunde se på mig, ett leende låg på hans läppar som jag besvarade innan jag snabbt böjde mig ner för att lätt kyssa hans läppar. ”hejdå, allesammans!” jag vinkade till dem alla innan jag försvann ut genom ytterdörren. På uppfarten stod min bil redo med chaufför samt Greg och Tyra sittandes inuti den. 

   ”Någon som är beredd att berätta för mig vad det är jag ska göra idag?” frågade jag när vi rullat förbi porten intill området och var på väg mot den okända destinationen. 

   ”Jag tror det är bäst att vi avstår från att berätta för dig tills vidare, jag är inte säker på att du kommer gilla det speciellt mycket” fasa spred sig genast genom mig medan jag drömde ihop olika scenarion i huvudet. 

   ”Vad är det? Snälla säg att det inte är en naken shoot?” vädjade jag. Jag var definitivt inte redo för något sådant. Topless, inga problem men inte fullständigt naken. Inte än. 

   ”Nej, inget sådant. Har inget med en photoshoot att göra, det här är något helt annat” svarade Tyra och jag nickade lättat innan jag sjönk tillbaka mot bilsätet. Vad kunde det vara? Bilen körde i ytterligare tjugo minuter innan den körde in på en parkering, förvirrat såg jag ut genom fönstret medan Tyra och Greg klev ur. Jag tog emot Gregs hand som erbjöd mig hjälp ut ur bilen och var tacksam för hatten då solen sken högt på himlen. Mina och Tyras klackar ekade mot asfalten medan jag följde efter dem mot byggnaden vi befann oss vid. Simpel, grå och gigantisk. Vart i hela friden var vi? Ac:n slog mot mig när vi klev in och spred gåshud över mina armar, en ensam korridor gick vi genom innan Tyra svängde in i ett rum där endast två ungdomar stod med raka ryggar. Klädda från topp till tå i märkeskläder och såg på mig med ivriga ögon. Jag rynkade smått ögonbrynen över scenariot framför mig. Vad gjorde jag här? Och vilka var dessa personer?

   ”Ariel, möt Luke Thorn och Saphira York” presenterade Tyra dem som, fortfarande otroligt förvirrad såg jag från Tyra till dem två igen. ”de är dina lärlingar” så fort jag hörde orden komma ur Tyras mun visste jag att det var ute med mig. Du måste skoja.

 

 

jahopp! så det hettade till lite där i början ändå? XP hahahah o Ariel är så otroligt gullig när det kommer till sitt ovetande kring ämnet. inte sant? jag la in en varning som ni säkert såg, denna kommer komma upp varje gång ett kapitel innehåller sexuella scener, så alla vet. 

sedan har vi ju Avan... asså jag sitter o skrattar för mig själv när jag skriver, är det normalt? nej, okej. hahahah, men jag kan inte låta bli. han är så... så... jag vet inte ens hur jag ska förklara honom. underbar? otrolig? 

men slutet hörni, så hon har fått lärlingar huh? hur tror ni det kommer gå? o varför blir hon så förskräckt? 

vad tror ni det är hon ska visa för Justin? vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

 

min fråga: favorit Disney prinsessa? 

mitt svar: ja, totally random fråga. men min är och kommer nog alltid vara Ariel. har en grej för sjöjungfruor då jag ville vara en när jag var liten dessutom älskar jag verkligen att bada o simma. sen så tyckte jag alltid att hennes hår var så otroligt fint o ah.. allt var bara så himla perfekt med Ariel. har 2:an hemma o har sett 3:an flera gånger på Disney Channel. nej, döm inte! xD 

2013-12-11 @ 21:40:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (22) Trackbacks ()

38 - Forget The Movie

PREVIOUS:    ”Kom igen, hur långt har ni gått? Jag vill veta allt” uppmanade Avan. ”ni har ju dejtat i 2 månader ändå, något måste ni ha gjort” 

   ”Okej då... vi har inte rört varandra på... nedre delen av kroppen än men...” jag kände hur mina kinder blossade röda. 

   ”Oh, har Justins maskulina händer rört lilla oskyldiga Ariels bröst kanske?” frågade Avan och plutade med underläppen åt mig. 

   ”Åh, håll käften” mumlade jag vilket fick dem båda att skratta högt. Jag log roat och såg glatt på mina två vänner. Det kändes bra att ha dem med mig igen, ha två personer som kunde mig utan och innan. Till största del.

 

 

Justins Perspektiv. 

”Hur hände det? Jag förstår verkligen inte hur du kunde fånga den där!” utbrast Chaz och pekade mot fönstret där vi kunde se Ariel, Victoria och Avan på baksidan. ”inget illa menat, men vi alla vet vem hon är. Världens sexigaste kvinna!” jag log roat och vände huvudet så jag kunde se ut genom fönstret igen, Ariel och Victoria bytte yoga position återigen medan de fortsatte föra sin konversation. 

   ”Jag vet inte, ärligt talat” svarade jag med en axelryckning. ”jag har väldigt svårt att tro på det själv” 

   ”Herregud, jag kan inte vara mer avundsjuk på dig än i just denna stund” han sjönk längre ner i sin fåtölj medan jag flinade roat men jag förstod honom. Om han skulle börja dejta Beyonce skulle jag också var ganska avundsjuk eller kanske mer en aningens irriterad. 

   ”Men jag måste be er alla om en tjänst dock” sa jag och satte mig till rätta i stolen. ”ni kan inte säga ett ord till någon om oss” ett förvirrat ansiktsuttryck spred sig över killarnas ansikten. ”det är komplicerat, som Ariel sa igår, men vad vi har kan verkligen inte spridas utanför dessa väggar” 

   ”Ehm... visst, inga problem” svarade Ryan tillslut och jag nickade. Ariels sammanbrott igårkväll hade skrämt livet ur mig, att hon på grund av en sådan liten sak var villig att släppa allt, var villig att lämna mig. Jag hade förväntat mig att mycket mer skulle krävas för henne att bryta ihop, men jag måste väl inte insett hur mycket Tara hade henne runt lillfingret. Ofta ansågs väl just det som något gulligt och bedårande men i den här situationen var det mer skrämmande och oroväckande. Ämnet fick mig att tänka på framtiden, hur skulle vår framtid se ut? Hur länge skulle jag kunna vara i ett förhållande som var tvingat att leva i skuggorna på grund av min flickväns mamma? Skulle vår framtid utspela sig som någon klyschig film där vi behövde gömma oss tills våra olika parter slet oss ifrån varandra? Skulle vi sluta som Romeo och Juliette som tog livet av sig på grund av varandra? Jag skakade på huvudet för mig själv. 

   Plötsligt öppnades altandörrarna och i nästa sekund steg Ariel, i följd av Victoria och Avan, in i köket. Klädd i endast yoga byxor, en sport bh och uppsatt hår. Hon log brett när hon mötte min blick innan det föll något när hon kikade runt. Genast sträckte jag mig efter hennes hand och drog henne intill mig. 

   ”Se inte så oroad ut, jag har pratat med dem. De tänker inte berätta för någon. Som jag sa, de är våra vänner” viskade jag vid hennes öra innan jag lutade mig tillbaka för att se in i hennes ögon. Hon endast såg tillbaka på mig för ett ögonblick innan ett litet leende spred sig över hennes läppar. 

   ”Okej, jag litar på dig” sa hon medan hon nickade på huvudet. Jag besvarade hennes nick med ett leende. 

   ”Bra” mumlade jag innan jag kysste henne lätt. Hon log och bubblan vi för tillfället befann oss i sprack när en harkling ekade i rummet. 

   ”Ja, precis. Fler människor finns i rummet” sa Alfredo med en menande blick, jag himlade smått med ögonen innan jag vände mig mot Ariel igen som hade fått en liten rodnad på kinderna. 

   ”Nej!” utbrast hon sedan. ”jag har inte tid för detta, jag har ställen att vara på och människors drömmar att krossa” jag drog frågande ihop ögonbrynen. ”Avan, du måste hjälpa mig att bestämma bland de nya underkläderna som Tara skickade mig. Det är meningen att jag ska välja tre par. Kom igen” hon viftade med handen innan hon gick ur mina armar och försvann ut ur rummet. 

   ”Underkläder?” hörde jag någon kvida. 

   ”Oh, herregud. Killar” min blick vandrade över till Victoria som skakade på huvudet. Jag skrattade till och hon mötte min blick innan hon flinade roat. 

 

”Justin!?” jag stannade upp i min rörelse innan jag lutade mig tillbaka i fåtöljen. Ariel hade befunnit sig i säkert två timmar i sovrummet tillsammans med Avan för att bestämma vilka underkläder hon ville ha. Jag kan ju säga att jag behövde bita mig både en och tjugosju gånger i tungan för att inte resa mig upp och gå in dit. Bara tanken av henne, prövandes olika underklädsset fick det att krya i skinnet. 

   ”Ja!” ropade jag tillbaka till Ariel, nyfiken på vad hon ville. 

   ”Skulle du kunna komma!?” jag reste på mig och vandrade iväg från Chaz och Ryan som var upptagna med att spela FIFA, från Alfredo som satt och såg genom kameramaterial från skolan, från Maejor Ali som somnat och Patrik och Poobear som otroligt nog spelade schack mot varandra. Jag fixade till mina basketshorts medan jag gick genom korridoren bort mot sovrummet och knuffade smått upp dörren. Men första steget in blev mitt sista då Ariel stod i endast underkläder vid slutet av sängen. 

   ”Hej, jag behöver din hjälp. Avan kan inte bestämma sig vilken av dessa två jag ska välja” orden verkade inte registrera sig i min hjärna, det enda den verkade kunna få in var hur hennes bröst kramades av bh och hur trosorna smet om runt hennes höfter. 

   ”Vänta lite. Ledsen, men han har ett typiskt ‘jag-ser-min-flickvän-i-alldeles-för-sexig-utstyrsel’ stund och vi måste få tillbaka honom innan han kan vara med och bestämma” Avan fortsatte sedan med att knäppa framför mitt ansikte vilket fick mig att häftigt hoppa till. 

   ”Vad är det? Vad är det jag ska göra?” rabblade jag och skakade på huvudet. 

   ”Jag behöver hjälpa bestämma mig mellan två olika överdelar” berättade Ariel innan hon viftade med handen för att be mig komma närmre. Jag svalde och steg längre in i rummet. Hon vände sig sedan mot sängen där två olika bh:ar låg. 

   ”Menar du att du vill att jag ska välja vilken?” frågade jag och såg på henne som om hon blivit tokig. 

   ”Jag sa samma sak” sa Avan vid min andra sida innan han klappade min axel. 

   ”Åh, kom igen. Tänk... vilket skulle du helst vilja se mig i?” hon log så hoppfullt mot mig att jag inte hade mage att göra henne besviken, men om jag skulle vara ärlig så kunde jag inte se mycket skillnad mellan dem. De båda var svarta, spets, det var endast små detaljer som var annorlunda. 

   ”Ehm... den här” sa jag och pekade på den ena. Ariel la huvudet på sned medan hon studerade den jag valt innan hon nickade. 

   ”Tack så mycket” utbrast hon innan hon sträckte på sig och kysste mig. Ett nöjt leende spred sig på mina läppar innan jag lät blicken vandra nerför hennes kropp igen. 

   ”Okej, kåtbock. Du kan lämna rummet igen” sa Avan och viftade med handen. Ariel fnissade. 

   ”Hejdå Justin” fnittrade hon och jag skakade roat på huvudet medan jag lämnade rummet för att återvända till sällskapsrummet där inget hade förändrats. 

 

  

Ariels Perspektiv.

”Jag har ingen aning om jag ska säga att dem är gulliga eller alldeles för töntiga” sa Justin bredvid mig vilket fick mig att kasta tillbaka huvudet och skratta högt. Jag och Victoria hade bestämt oss för att sticka ner på stan och gå längst LA’s gator när jag fann dessa college tröjor jag och Justin bar. De var klyschiga men en aning gulliga. Justin hade skrattat när jag gett honom den men sekunden efter dragit den över huvudet och sett på mig. 

   ”Dock tycker jag om att du bär din, så alla vet att du är min och ingen annans” jag rodnade en aning och såg ner på min tröja. Min var marinblå med vit text som skrev ‘Aye, He’s Mine’ medan Justins var vit med marinblå text som skrev ‘Aye, She’s Mine’. Jag fnittrade och kröp upp bredvid Justin i sängen, vi hade bestämt att ha en filmkväll inne tillsammans och sitta uppe tills vi inte kunde hålla ögonen öppna. Ståendes på knäna framför honom smög jag upp händerna över hans bröst medan jag lutade mig ner mot honom. 

   ”Tja, jag tycker om att du bär din också...” mumlade jag, mina läppar snuddade hans för varje ord. ”så alla vet att du är min och ingen annans” sedan tryckte jag mina läppar mot hans samtidigt som mina händer hade vandrat upp till hans hår. Jag kände hur han la händerna på mina höfter och drog ner mig närmre, så jag istället låg på honom. Jag log mot hans läppar och kysste honom en sista gång innan jag lutade mig ifrån. 

   ”Så vad har vi för filmval?” frågade jag exalterat och hörde hur han skrattade bakom mig. 

   ”Jag tänkte att vi kunde fortsätta på Disney listan, det är fortfarande inte okej hur få du har sett” svarade Justin medan han fiskade åt sig sin dator och ställde den framför oss. ”så, en mer modern eller en gammal?” jag bet mig eftertänksamt i underläppen. 

   ”Gör inte sådär” mumlade Justin sedan och grep tag i min haka för att dra ut min underläpp från mina tänder. Plötsligt var det spänning i rummet tillbaka och det enda jag kunde se var Justins läppar och känslan av hans fingrar mot min haka. Min blick växlade mellan hans läppar och ögon ett flertal gånger innan jag slängde mig på honom och vi föll ner på madrassen. Våra tungor möttes. Mina knän tog en position på varje sida av Justins höfter. Justins händer smekte nerför min rygg innan de till min förvåning stannade vid min rumpa. 

   ”Vi... får inte glömma... filmen” mumlade jag mellan kyssarna. 

   ”Glöm filmen” sa Justin innan han fick oss och rulla runt så han tryckte ner mig i den mjuka madrassen, jag fnittrade med lindade armarna runt honom och fortsatte vår make-out session. Han hand smet snart innanför min collegetröja och uppför min mage innan den nådde mina bh klädda bröst. Ett svagt stön slapp ur min mun när han kupade ena och kramade åt. Mina ben lades snart runt hans höfter vilket fick mig att känna något jag aldrig känt förut. Justins nedre... kompis gjorde salut för mig om ni förstår vad jag menar och av någon konstig anledning så fick det mig att känna mig bra. Dock antar jag att det var meningen. Men vad var det meningen att jag skulle göra nu? 

   ”Jag kan berätta att Dylan kan skapa magi med både sin tunga, fingrar och Guds gåva till kvinnor om du förstår vad jag menar” Victorias ord från tidigare idag ekade i mitt huvud medan jag fortsatte att kyssa Justin. Fingrar? Tunga? Guds gåva till kvinnor? Tja, jag antar att jag funnit Guds gåva men det andra... Herregud, jag är så vilse när det kommer till sådana här saker. 

   Sedan gjorde Justin en rörelse med sina höfter som fick en otroligt främmande känsla att sprida sig i nedre delen av min mage, men känslan var bra, skön och fick min haka att falla. Vad är det som händer? 

 

 

hahahahah, okej. såååå... först fick ni se lite hur Justins konversation gick till med killarna, inte speciellt lång utan mer i hans huvud. XP hur tror ni det kommer gå för deras framtid? 

o sedan fortsatte det med Ariels underklädsval. hahahahah, återigen en frustrerande situation för Justin o ännu mer roliga kommentarer från Avan. 

men slutet... kan det hetta till lite kanske? vad tror ni? vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

 

min fråga: (som den här gången inte har något svar från mig) men jag kom på att jag aldrig har frågat er vad ni tycker om de sexuella scenerna. typ som... är det för detaljerat? eller är det för lite detaljer? eller vill ni läsa sexuella scener som inte bara är om sex... jag har aldrig riktigt skrivit om dem tidigare men... ah. 

borde jag sätta in varningar överst på kapitlena? eftersom jag vet att jag har yngre läsare... herregud, det kanske jag borde ha gjort! oh... ehm... hehehehe, sorry! berätta vad ni tycker! VAR INTE BLYGA. jag anser själv att dessa scener är viktiga för ett förhållande men inte avgörande för mina noveller, de är inte speciellt centrala men något som händer. lämna en kommentar. 

2013-12-08 @ 21:15:53 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (28) Trackbacks ()

37 - You're Just Gonna Give Up?

PREVIOUS:     ”Åh, jag har idéer. Ingen fara” hon skrattade till men jag tystnade henne snart med mina läppar. Hennes händer flätades snart in i mitt hår och fick en rysning att vandra nerför min ryggrad då hennes naglar kliade längst min hårbotten. Jag tryckte henne närmre mig genom att linda armarna runt hennes kropp samtidigt som jag tiltade på huvudet för att fördjupa kyssen. Omedvetet hade vi styrt våra steg mot dörren för i nästa sekund träffade Ariels rygg ytterdörrens mörka trä och jag fiskade snabbt upp nyckeln innan jag körde in den i låset. Ariel fnittrade lågt medan jag fick upp dörren och drog med henne in innan jag fort påbörjade kyssen igen och fick igen dörren bakom oss, vi hade trätt in i total mörker men för ögonblicket kunde jag inte bry mig mindre. 

   Sedan tändes lampan. 

 

 

Ariels Perspektiv.

Tusen känslor ven genom på endast några sekunder att jag enbart hann uppfatta ett fåtal av dem. Panik, skräck, oförståelse men långt bak låg fortfarande åtrån kvar och bubblade för killen som hade sina armar runt min midja och sin tunga i min mun. 

   Det var meningen att huset skulle vara tomt men där var vi i ljuset när det egentligen skulle ha förblivit mörkt. Spökade det i huset? Hade min rygg kommit åt lampknappen? Det sistnämnde insåg jag sekunden efter var en omöjlighet då min rygg var fri och det var meter fram tills närmaste vägg. 

   Men svaret till ljuset kom endast sekunder efter då flertal röster ljöd genom rummet. 

   ”ÖVERRASKNING!”

   ”OH MY GOD!” på mindre än millisekunder hoppade jag och Justin ifrån varandra och mitt hjärta satt plötsligt i min halsgrop och blockerade ytterligare luft att fylla mina lungor. 

   Där nere vid soffgruppen stod hela - och då menar jag hela - vårt kompisgäng och utropen hade kommit från inga mindre än Victoria och Avan själva. Med hängande haka och uppspärrade ögon stirrade jag på scenen framför mig, jag kunde se framför mig hur illa jag måste sett ut. Kläderna på trekvart och mitt hår i ett virrvarr, tillsammans med en andning som om jag sprungit ett maraton tack vare Justins kyssar. 

   ”V-Vad... va... ehm... va-vad?” stammade jag patetiskt fram, som om orden jag yttrade skulle få dem alla att glömma de senaste sekunderna, glömma att de sett de sättet jag och Justin trätt in genom dörren. Min blick vandrade över de chockerade minerna som stirrade tillbaka på oss, Victoria, Avan, Ryan, Chaz, Alfredo listan bara fortsatte. Vad gjorde dem alla här? Just nu? 

   ”Vad var det där?” utbrast Victoria, även fast det måste ha varit uppenbart vad de varit. 

   ”Ehm... det där var... det var... ehm-” 

   ”Åh, håll käften. Försök inte ens ljuga dig ur den här situationen eller var det bara så att din tunga snubblade in i munnen på Mr. Handsome?” avbröt Avan medan han la armarna i kors över bröstet, hans hårda ord var naturligtvis inte elaka det var bara hans sätt att prata vid tillfällen som dessa. Min mun förblev öppen men inget kom ut genom den. ”hur länge?” 

    Jag bet mig nervöst i underläppen innan jag skickade Justin en blick, han var lugn och såg vänligt på mig. Valet var upp till mig försökte han säga, vilket det också var. Det var mitt val att hålla vårt förhållande hemligt men det verkade nu som att den hemligheten var på väg att bita mig i arslet. 

   ”Ehm... runt 2 månader” efter de få orden exploderade alla röster i rummet, de alla undrade varför inget hade nämnts tidigare, varför ingen visste om detta och jag kände hur stressen och paniken steg i kroppen ju närmre mina vänner kom. Omedvetet jagade min hand efter Justins tills jag fann hans varma och mjuka hand. 

   ”Varför berättade ni inte?” ”Hur kommer det sig...” ”Varför...” ”När...” 

   ”Hey, hey!” utbrast Justin tillslut och ställde sig framför mig. ”det var vårt val att hålla det hemligt, det hade absolut inte med någon av er att göra” min tacksamheten kunde inte vara större för Justin än vid just det här tillfället. 

   ”Ariel, vi är bästa vänner. Betyder det inget?” frågade Victoria förtvivlat. 

   ”Klart det betyder något för mig, men du... jag kunde inte... jag... det är komplicerat... vad gör ni här ändå?”

   ”Komplicerat? För komplicerat för att berätta för din bästa vän?” ekade hon. ”vi kom för att hälsa på, vi tänkte överraska dig. Vi insåg dock inte att du skulle vara såhär pass upptagen” 

   Jag svalde och jag nickade på huvudet. ”jag... vi... kunde inte... det är-”

   ”Komplicerat? Jo, vi hörde” fyllde Avan i. Jag såg vädjande på dem, bad dem att förstå. De borde förstå, de vet vad jag har gått genom, de vet hur mitt liv ser ut, vilka regler det har. Men ändå stod de båda med besvikna blickar och korslagda armar. 

   ”Jag kan förklara senare” mumlade jag sedan med blicken i backen. Sedan innan någon hann säga ett enda ord till drog jag iväg Justin från ytterdörren och bort från alla frågande ögon och nyfikna munnar. 

   ”Är du okej?” frågade Justin oroligt och kupade mitt ansikte i hans händer när vi klev in i hans sovrum. Jag skakade på huvudet och kände hur tårarna steg i mina ögon. ”jag är ledsen, jag hade ingen aning att de alla skulle vara här. Jag trodde seriöst att de alla var ute och gjorde saker, det är vad de sa” jag drog in ett skälvande andetag. 

   ”J-Jag ville inte... oh God...” 

   ”Det kommer lösa sig, vi pratar med dem. Oroa dig inte, ingen kommer säga något. Vi kan lita på dem här människorna, de är våra vänner Ari” fortsatte han och drog in mig i hans famn istället, genast slog jag armarna om honom och kramade hårt tillbaka. Jag kunde inte undgå att känna flykting känslor inom mig, känslor som sa åt mig att bryta det vi hade för att inte ångra det senare. Jag öppnade och stängde munnen ett flertal gånger men varje gång slutade det likadant, i tystnad. Justin måste ha känt förändringen i mitt humör för han lutade sig tillbaka med ett frågande uttryck. 

   ”J-Jag... jag...” stammade jag, han drog ihop ögonen brynen medan han fortsatte att studera mig. 

   ”Ariel?” frågade han. 

   ”Jag är rädd” sa jag. ”och jag vet inte... om... tänk... jag kan inte-” Justin började genast skaka på huvudet när han måste insett vart jag ville komma med mitt meningslösa babbel. 

   ”Nej du kan inte göra så, du får inte göra så” utbrast han. ”det är inte rättvist. Du kan inte bara ge upp för att vi har några gropar i vår väg, så fungerar det” jag snyftade till och skakade på huvudet. 

   ”Det är väl exakt hur det fungerar!” utbrast jag. ”det är väl exakt hur det fungerar Justin. Jag är ledsen” viskade jag. ”du förstår inte...” 

   ”Nej, jag förstår inte. Jag förstår inte varför du inte är villig att lämna något som inte ens är trasigt. De är våra vänner Ariel, inget kommer hända. Tara kommer inte få veta något” 

   ”Du vet inte det. Hon är överallt och om hon får reda på det vi har, på att jag har gått emot hennes regler... så är jag död. Fattar du?” fick jag hysteriskt fram. Justin endast såg förtvivlat på mig innan han skakade på huvudet. 

   ”Det tror jag inte på, du är hennes dotter Ariel” 

   ”Nej, nej! Det spelar ingen roll, Justin. Dotter eller inte” utbrast jag. ”jag har försökt berätta gång på gång. Min värld fungerar inte som din, inte som någon annans. Tara är Gud och jag är hennes marionett docka, jag kan inte bara klippa banden och göra vad jag vill” 

   ”Vaddå? Så du ska bara ge upp? På grund av att våra vänner vet om oss?” jag kunde se hur ilskan växte i hans ögon. 

   ”Men inser du inte att detta är bara början? Först våra vänner, sedan kanske hela skolan, sedan hela världen. Efter det finns det inget slut och du kommer bara bli mer sårad ju längre detta pågår” 

   ”Och jag bryr mig inte. Någonsin tänk på hur jag ser det? För jag bryr mig inte vad som händer då, det är då, det enda jag bryr mig om är nu och nu vill jag vara med dig. Här och nu” hans händer kupade återigen mitt ansikte innan han lutade sin panna mot min, jag andades in och slöt ögonen. Så här nära kunde jag känna hans doft och hur den hypnotiserade mig, fick min vilja att vika sig. 

   ”Klandra inte mig när allt det här exploderar i våra ansikten” mumlade jag. 

   Han skakade på huvudet. ”tänker jag inte heller” svarade han innan han kysste mig. 

 

***

 

”Så hur känns det då?” frågade Victoria medan vi båda steg upp i stående hunden. Gårdagens kaos var som bortglömt och vi började istället på en ny kula. En kula där inte endast jag och Justin existerade, där vi inte behövde gömma oss i hans egna hus. I en timme hade jag behövt övertyga Victoria och Avan att jag absolut inte ville hålla det hemligt för dem men såg ingen annan utväg. Jag ville vara med Justin men jag var också oerhört rädd över vad som skulle hända med mig, honom om Tara någonsin fick reda på det. Tillslut insåg de vad jag försökte säga och såg sanningen som låg framför dem, men nu önskade jag nästan att de fortfarande var arga på mig då de istället hade gått över till polisförhör. 

   ”Det känns bra, han gör mig glad. Jag har aldrig känt något liknande” svarade jag och drog in några djupa andetag innan jag rullade ryggen så jag stod rak som en planka. Victoria flämtade plötsligt vid min sida och jag såg skrämt på henne. 

   ”Det var låtarna eller hur?” utbrast hon sedan exalterat. Jag skrattade till. 

   ”Ja, det var det. ‘Beautiful Soul’ var den första och ‘Save My Heart’ var den andra” svarade jag och gick tillbaka till den stående hunden. ”och när jag kom till dig mitt i natten så var det om Justin, precis som du trodde” återigen hörde jag hur hon flämtade vilket fick mig att le roat. 

   ”Så när fick du smaka Mr. Handsome’s fylliga läpparna?” yttrade sig Avan som satt i en solstol bredvid våra yoga mattor med en öl i ena handen. För bra för att träna med oss tydligen. Jag och Victoria bytte position och la oss i kobran. 

   ”Faktiskt så var det innan vi ens började gilla varandra... eller innan jag började gilla honom på det här sättet i alla fall” svarade jag. ”jag och Justin har en lista, en lista som är gjord för mig. En lista på saker som jag missade under min barndom, ni vet...” Avan nickade. 

   ”Så han och jag hade bockat av några punkter när vi kom in på annat som jag kan ha missat eftersom jag är så otroligt efterbliven i vissa lägen. Jag kan ha nämnt att jag aldrig haft en pojkvän, Justin vart förvånad och fortsatte ställa frågor kring det. Det slutade med att jag berättade att jag inte ens kysst någon, att jag fortfarande var ‘kyss-oskuld’ som du så fint uttryckte det” jag såg menande på Avan som endast höjde sin ölburk i triumf. ”Justin sa sedan att han kunde kyssa mig, om det var så att jag ville ha det överstökat. Vilket jag ville, snart 19 år och aldrig kysst någon började kännas gammalt och galet. Så han kysste mig, vi kysste varandra” 

   ”Var det tunga?” min haka föll. 

   ”Avan!” utbrast jag och han såg oskyldigt på mig även fast hans leende sa annat. ”men ja, det var tunga” Avan stönade och lät huvudet falla tillbaka mot solstols ryggen. Jag såg på honom ett ögonblick innan det gick upp för mig vad han höll på mig. ”snälla, säg inte att du fantiserar om min pojkväns tunga” 

   ”Ursäkta mig då! Inte mitt fel att du lyckades skaffa sig en av de sexigaste killarna till pojkvän och sedan ger mig detaljer” utbrast han. ”så hur långt har ni gått då? Av med några kläder? Oh my God, har du sett den kolossala kuken han säkert har? Berätta för mig! Är den så stor som alla tror? Vänta, du har väl inte-” 

   ”Herregud! Nej!” tjöt jag medan jag gick över till den fulla båten, där jag fortsatte att andades ut samtidigt som jag sänkte benen och höjde dem med min inandning. ”vi har inte haft sex, om det är det du undrar. Men...” 

   ”Men?” frågade Victoria exalterat. 

   ”Vi... han...” försökte jag men fann min tunga knuten och orden svåra att få fram. Detta var inte det vanligaste samtalsämnet jag hade, jag endast lyssnade, det var aldrig jag som pratade. 

   ”Vaddå, Ariel? Kom igen var inte så pryd? Har han rört dig? Fått dig att känna saker du aldrig känt förut? Har han gått ner på dig kanske? Hm... jag kan tänka mig att hans tunga kan skapa magi” jag endast såg på Avan under ett ögonblick medan han tittade forskande ut i luften innan han nyfiket vände blicken mot mig. Victoria vid min sida fnittrade lågt. 

   ”Kan vi snälla inte prata om det här?” frågade jag och bytte ännu en gång position, ståendes med överkroppen vikt över medan jag la handflatorna platta mot mattan. 

   ”Åh, kom igen. Det är sådant här det är meningen att vi ska dela med varandra. Jag kan berätta att Dylan kan skapa magi med både sin tunga, fingrar och Guds gåva till kvinnor om du förstår vad jag menar” 

   ”Och till en del män” inflikade Avan och jag såg med hängande haka på dem. 

   ”Vänta, så du menar att du har haft sex med Dylan?” utbrast jag sedan och vände huvudet mot Victoria som stod i exakt likadan pose som jag själv. 

   ”Ja och det var underbart. Vänta bara tills du och Justin gör det, först kanske det gör ont men sedan... ugh” jag skakade på huvudet för mig själv medan jag tog in hennes ord. Jag och Justin? Ha sex? Jag tänkte tillbaka på alla stunder i har passerat att bara kyssas, de gånger han har rört andra delar än bara mitt ansikte och höfter. Hur fantastiskt det känts och hur vartenda fiber i min kropp hade varit på helspänn av förväntning. 

   ”Kom igen, hur långt har ni gått? Jag vill veta allt” uppmanade Avan. ”ni har ju dejtat i 2 månader ändå, något måste ni ha gjort” 

   ”Okej då... vi har inte rört varandra på... nedre delen av kroppen än men...” jag kände hur mina kinder blossade röda. 

   ”Oh, har Justins maskulina händer rört lilla oskyldiga Ariels bröst kanske?” frågade Avan och plutade med underläppen åt mig. 

   ”Åh, håll käften” mumlade jag vilket fick dem båda att skratta högt. Jag log roat och såg glatt på mina två vänner. Det kändes bra att ha dem med mig igen, ha två personer som kunde mig utan och innan. Till största del.

 

 

hm.. det var ingen av er som gissade att det kunde vara Avan o Victoria. hahahaha, förvånade? o KAOS I PARADISET! vad tyckte ni om det? Ariel höll nästan på att förstöra Jairel. D= but they're fine. o sedan Victoria, Avan o Ariels samtal i slutet. XD haahhahaha, love to Avan. <3333 

vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

 

min fråga: vilka har fått snö? o vilka tycker om snö?

mitt svar: snön har nu lagt sig hos mig, ett litet vitt täcke på marken o vi satte upp lysen i träden idag. shiiiiiit, så kallt det var. herregud! men tycker att det var på tiden med snö. =) sedan som jag har nämnt är jag inget stort fan av snö. en vecka o sedan kan det försvinna, eller över jul o nyår är det okej sedan går det mig bara på nerverna. o slask... nej, usch! can't take it. 

2013-12-07 @ 22:30:42 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (17) Trackbacks ()

36 - Shut Up And Kiss Me

PREVIOUS:   Två dagar hade jag nu spenderat i det här otroliga huset tillsammans med killarna och det fanns nu inte längre en tvekan kvar på att jag definitivt behövde ett besök från Victoria och Avan under min vistelse här. Men trots killarna - vid tillfällen - vilda beteende har de här två dagarna också varit en av de lugnaste jag har haft. Det börjar nästan krypa i kroppen på mig när jag tänker på hur lugnt det har varit, det får mig endast att fasa för att snart bryter helvetet ut och mina lugna dagar är över. 

   Ett avlägset ljud hördes plötsligt på himlen och jag såg upp mot skyn medan jag kisade med ögonen, jag suckade när jag fick syn på vad det var. Och här kommer helvetet som på beställning.

 

 

Tröttsamt plockade jag upp telefonen som jag lagt bredvid mig på plattorna medan jag hörde hur det närmade sig på himlen, jag klickade på den personen som stod överst på min lista och satte luren mot örat. Fem signaler gick fram innan en förvirrad stämma svarade. 

   ”Ariel?” frågade Justin. 

   ”Är du redo för att göra Tara nöjd?” kontrade jag och såg upp mot helikoptern som inte alls var långt ifrån Justins hus nu, säkert fylld av kameror i hopp om att få en glimt av kändisar de kan sätta ut i tidningar för alla att titta på. 

   ”Va?” hörde jag Justin svara. 

   ”Helikoptern är här och jag behöver inte gissa två gånger för att säga att det var Tara som tipsade dem, så kom ut är du snäll. Kläder på tack” med det sagt la jag på telefonen och la den lugnt ner bredvid mig igen. Försiktigt lyfte jag ena benet i vattnet och såg hur det skingrade sig innan jag lät den sjunka igen. Helikoptern cirkulerade nu uppe på himlen men jag låtsades om att den inte var där. 

   ”Ariel?” jag såg upp för att se Justin komma gående i ett par shorts och en t-shirt, jag vinkade honom till mig. ”vad är det som händer?” frågade han när han slog sig ner bredvid mig. 

   ”Paparazzis är här för att publicera våra liv i tidningen” svarade jag och nickade uppåt. ”jag hatar verkligen att göra det här men jag behöver att du sitter här med mig en stund. Det här är vad Tara vill ha” han såg in i mina ögon en stund innan han nickade. 

   ”Okej” mumlade han tillslut. 

   ”Jag är ledsen” sa jag efter en stund. ”jag menade aldrig att dra in dig i mitt bakom kulisserna hel galna liv. Jag önskade att du hade kunnat vara i det som Victoria eller Avan men-” 

   ”Hey, det är lugnt. Det är inte direkt första gången jag kommer var med i någon meningslös skvallertidning som endast skriver skit för att få läsare. Det gör inget, Ari” jag nickade smått innan jag reste på mig. 

   ”Så, nu har de fått nog med bilder” jag sträckte ut handen mot honom och han genast tog emot och tillsammans - sida vid sida - gick vi tillbaka in i huset. Ljudet av helikoptern blev långsamt mer och mer avlägset och jag kikade snabbt ut för att se den flyga iväg. Jag suckade inombords och följde efter Justin som redan var på väg genom huset bort mot köket. 

   ”Vad händer idag då?” frågade jag. 

   ”Jag tänkte att vi kunde bocka av ännu en grej på din lista” svarade han och kastade ett leende över axeln mot mig. Genast sken jag upp i ett brett leende och klappade exalterat händer. 

   ”På riktigt?” utbrast jag och han nickade. ”vad gör vi?” 

   ”Vi” började han och svängde in i köket. ”ska baka kakor” jag spärrade upp ögonen vid synen framför mig, köksön var täckt av ingredienser i olika slag och massa annat som man tydligen använde till kakor. Jag såg förvånat upp på Justin innan jag log. 

   ”Jag har aldrig ätit kakor” mumlade jag och han himlade med ögonen som för att säga ‘såklart-du-inte-har’ vilket jag svarade med att lipa mot honom. ”men jag har sett dem, när jag var liten” fortsatte jag och han endast skakade roat på huvudet. 

   ”Men idag kommer du få göra dem själv och till och med äta dem, kan du tänka dig” skämtade han sarkastiskt vilket fick mig att rikta en knytnäve mot hans överarm. Han skrattade roat och försökte skydda sig mot mina slag. 

   ”Retas inte” muttrade jag och plutade med underläppen åt honom. 

   ”Ska du säga” hörde jag han mumla och jag rynkade frågande på pannan. ”Gå och sätt på dig något” sa han sedan och nickade bort mot dörren. 

   ”Va? Varför?” frågade jag. 

   ”Kom igen, snälla” sa han och jag bara fortsatte att se förvirrat på honom. ”jag ber mer för min skull än din” han såg vädjande på mig medan han försökte att inte låta blicken vandra. Jag flinade roat innan jag la eftertänksamt armarna i kors över bröstet. 

   ”Hm, vad sägs om... nej?” svarade jag, innan jag fort satte upp mitt hår i en slarvig tofs vilket jag visste skulle visa upp min byst mer än tidigare och förvärra Justins situation med tusen. Jag hörde hur han suckade bakom mig när jag vände mig mot köksön för att nyfiket och exalterat se på allt. 

   ”Okej, vart börjar vi?” frågade jag och kände hur han kom upp bredvid mig. 

   ”Jag vet inte, receptet är här” svarade han och sträckte sig över bordsskivan för att gripa tag i en tjock bok som han la ner framför oss, nyfiket flög mina ögon över sidorna i jakt efter rätt recept. ”vi börjar med att blanda alla torra ingredienser” 

   ”Torra ingredienser?” ekade jag förvirrat. 

   ”Ja, du vet. Som mjöl, socker, kakao, det är torra ingredienser” jag nickade förstående. ”du har verkligen aldrig bakat? Inte lagat mat heller? Aldrig gått på hemkunskap?” jag gav honom en blick. 

   ”Tror du verkligen att jag någonsin har behövt laga mat? Mitt hus är fullt av hembiträden vilket betyder att jag inte har behövt göra en enda sådan sak sedan... aldrig. Det var första gången jag bäddade en säng när jag kom till skolan” Justin såg storögat på mig innan han log roat. 

   ”Och hur gick det då?” jag suckade. 

   ”Victoria fick hjälpa mig” mumlade jag lågt och han skrattade högt. ”ey! Sluta skratta och låt oss baka istället” protesterade jag och han försökte genast samla sig. Han fortsatte sedan med att namnge alla måtten man behövde använda och sedan visa mig alla ingredienser vi behövde använda. Jag nickade förstående efter varje sak han sa och fick sedan jobbet att måtta upp allt medan Justin blandade ihop det i en skål. Tjugo minuter senare hade vi en ljusbrun smet med små chokladbitar i. 

   ”Nu tar vi en liten bit, rullar det till en boll” berättade han och rullade en smet klump till en boll mellan sina handflator. ”sedan stoppar vi dem på plåten och plattar till dem lite” fortsatte han och tryckte tre fingrar på bollen. Jag nickade och tog en egen smet klump innan jag följde Justin instruktioner. 

   ”Nu måste de stå i ugnen runt ca 15 minuter” Justin slog igen ugnsluckan innan han vände sig mot mig med ett nöjt leende. "bakat, check! Och hur känns det?" 

   ”Bra!” utbrast jag. ”jag kan inte vänta på att få smaka dem” jag klappade exalterat med händerna och Justin skrockade roat. 

   ”Dock nu kommer det tråkiga med att baka” sa han och mitt leende föll genast från mitt ansikte. Han skrattade till. ”lugna dig, det är inget farligt... vi behöver bara städa” jag andades lättat ut innan jag himlade med ögonen. Justin började med att ställa ner kastrullen tillsammans med annat i zinken medan jag sträckte mig efter mjöl paketet för att stänga det. 

   ”Nej, vänta! Det är-” mer hann Justin inte säga för än det hade sprutat mjöl rakt upp i ansiktet på mig. ”-mjöl på kanten” med ögonen och munnen hopknipna till sträck stod jag innan jag öppnade munnen och sprutade bort mjölet som låg på mina läppar. Jag fortsatte med att ställa ifrån mig paketet och därefter torka bort mjölet från ögonen. Så fort jag slog upp dem började Justin skratta. 

   ”Oh my God” fick jag fram medan jag såg Justin vika sig dubbel på grund av hur mycket han skrattade. Jag endast såg på honom ett ögonblick innan jag drog till mig mjöl paketet igen och tog en knytnäve full. Justins skratt avbröts direkt när mjölet landade på honom och han rätade på sig med stora ögon och hängande haka. 

   ”Säg inte att du just...” 

   ”Kastade mjöl på dig. Jo, tänk dig för att det-” längre hann jag inte förrän jag fick en kasa socker i ansiktet. 

   ”Jo, jag kastade precis socker på dig” sa han och imiterade Avans rörelsesätt att sätta vikten på ena höften och vifta överlägset med handen. Rörelsen fick mig att genast brista ut i skratt innan jag tog ett ägg i ena handen, krossade innan jag slängde det mot Justin. Det träffade hon rakt på bröstet och han såg förvånat ner på sörjan medan det gled nerför hans bröst och landade tillslut på plattorna. 

   ”Åh, du är dödens” sa han sedan och kikade hotfullt ögonen mot mig, i samband spärrades mina upp och jag hann endast flämta för än jag hade ännu mer socker regnandes över mig. Mjölk, mer ägg och resten av sockret var inblandat innan vi flämtandes blev stående mitt på golvet i varandras armar. För ett ögonblick verkade allt stanna till och vi endast såg på varandra innan Justin bröt stillheten med att böja sig ner, jag höjde upp mig lite innan våra läppar möttes. 

   Mina fingrar flätades in i hans hår medan hans händer tog ett hårdare tag om mina höfter, kyssen smakade av mjölk och socker vilket fick mig att smått fnittra mot hans läppar. Men han tystade mig när han valde att köra in sin tunga i min mun. 

   ”Hey, hey” utbrast jag när det slog mig och lutade mig ifrån honom. ”vi är inte ensamma här” 

   ”Ingen kommer komma in” försökte Justin och lutade sig fram igen för att ta upp där vi slutat men jag viftade genast med händerna. ”du, jag vet för ett faktum att Fredo fortfarande sover, Za är ute med sin flickvän och resten är och gör annat. Nu när jag inte kan få ha dig i min säng längre så kommer jag ta varje tillfälle jag kan att ha dig för mig själv så var bara tyst och kyss mig, okej?” jag fnittrade och lutade mig fram för att kyssa honom igen. Som Justin sagt så hade vi spenderat nätterna i varandras sängar, jag mest i hans under den senaste månaden. Jag hade mina allra bästa nätter hos honom, hos honom sov jag alltid tryggt och avslappnat något jag inte riktigt upplevt förr. Jag hade alltid haft sängen tom, endast jag och täcket. Aldrig värmen från en annan människa eller en muskulös arm runt midjan. 

   Min rumpa träffade sedan köksskåpen och i nästa sekund var jag uppfyllt på köksbänken med Justin ståendes mellan mina ben. Mina händer letade sig neråt innan de kom in under Justins nu kletiga tröja för att jag sedan skulle kunna dra fingertopparna nerför hans alldeles för perfekta bringa. Jag tiltade på huvudet och hon stönade svagt mot hans läppar. Justins händer smekte upp längst mina sidor innan de gick runt till min rygg och fram till spännet på min bikinitopp. Justin hade både klämt och känt på mina bröst förr då han hade en tendens till att göra det under just sådana här stunder, men hey, jag klagar absolut inte. 

   Han lutade sig ifrån lite för att kunna se in i mina ögon som för att be om godkännande, jag svalde smått innan jag försiktigt nickade åt honom. Jag lutade mig fram igen samtidigt som jag kände hur hans fingrar fick upp spännet och bikiniöverdelen blev slapp runt min byst. Hans smekningar var fjäderlätta och försiktiga medan de utforskade den nya bara huden, Justins läppar lämnade mina innan han fortsatte förbi min käklinje, nerför min hals och ner till mitt ena nyckelben. Därefter lutade han sig smått tillbaka och lät sin blick vandra neråt, plötsligt bubblade min mage av nervositet men det släppte lika fort efter Justin uttalade sina ord. 

   "Du är så himla vacker" nästan flämtade han fram. 

   Han lyfte sin blick för att möta min och jag log snett mot honom innan han sträckte på sig och kysste mig igen. I nästa sekund hördes steg som närmade sig och paniken steg i kroppen på mig. Mina armar flög upp till min överkropp då jag inte visste vart min bikiniöverdel hamnat. Justin snurrade runt innan han dök ner och till min lycka med min överdel i handen, snabbt drog jag till mig den och fick på rekord tillbaka den på kroppen. Sedan i sista sekund lyckades jag hoppa ner från köksbänken och försöka agera normalt. In genom dörröppningen kom sedan Alfredo, endast klädd i sina sovshorts. Han stannade till i steget vid synen av oss. 

   ”Vad i hela friden?” utbrast han tillslut. ”vad har ni gjort?” 

   ”Ehm... Vi gjorde kakor och sedan ha vi lite... matkrig” svarade Justin och kliade sig i nacken. 

   ”Jo, tack. Jag kan se det” jag bet mig smått i underläppen innan Alfredo trädde längre in i rummet, jag kastade en blick mot Justin som gav mig ett flin som sa allt. Genast kände jag hur min kinder hettade och jag mumlade en snabb ursäkt innan jag försvann ut ur köket. 

 

***

 

 
 

Justins Perspektiv. 

En halv vecka hade passerat sedan skolan gav oss ledigt och jag insåg inte hur mycket jag faktiskt gillade att vara utan läxor och allt som har med skolan att göra för än jag kom bort från det igen. Det var hur skönt som helst att inte behöva oroa sig inför något skol relaterat. Istället behövde jag oroa mig för att mitt och Ariels förhållande skulle stanna i skuggorna. 

   Men det var så otroligt svårt när den enda jag ville göra när jag såg henne var att dra in henne i min famn och aldrig släppa taget, aldrig sluta kyssa henne, aldrig sluta att bara stirra på henne. Men inget av det kunde jag göra eftersom huset var fullt av människor. 

   ”Ey, vart är den där snygga bruttan jag vet bor här?” utbrast Tyler (the Creator) ut och klappade ihop händerna innan han skrattade. Jag himlade smått vid ögonen då jag visste hans lilla fixering vid modeller. Inga sångerskor eller skådespelerskor utan modeller. Han böjde sig sedan ner för att plocka upp Tuts som spatserat fram till oss i soffgruppen som befann sig i stort sett mittemot ytterdörren i det gigantiska rummet när man kommer in. 

   Chaz fick en drömmande blick när han tänkte på den ‘vackra bruttan’ som Tyler pratade om, nu när omständigheterna var annorlunda och jag och Ariel var i ett förhållande var inte Chaz crush på Ariel lika roande längre. Nu var det mer irriterande och en aning äckligt. 

   ”Ja, det har pratats mycket om dig och Ariel hemma i Stratford” sa Ryan och himlade med ögonen. Han och Chaz hade flugit ner bara för någon dag sedan för att spendera några veckor nere i solen tillsammans med mig. Alfredo, Patrik och Poobear satt utspridda i rummet medan vi alla samtalade kors och tvärs över rummet. Ytterdörren öppnades plötsligt och jag hörde Ariels röst börja fylla huset. 

   ”Tyler! Tyler! Lyssna på mig... Nej, du... Gud, ge mig styrka... Tyler!” nyfiket såg jag upp för att se henne i betydligt mindre kläder än när hon åkte. Frustrerat kastade hon ner sin telefon i väskan som jag antog från hennes arga ord varit Tyler hon pratat med. Hon kastade håret bakom ena axeln och jag fick mig nu en bättre titt på vad hon faktiskt bar, endast klädd i en svart baddräkt men täckte inte mycket mer än vad en bikini gjorde tillsammans med en stor jeansjacka gick hon nerför den korta trappan innan hon fick syn på oss. 

   ”Hej” hälsade hon med ett brett leende som jag genast besvarade. 

   ”Hej” svarade jag innan jag sköt ut lite mer på kanten av soffan. ”Ariel, Tyler” fortsatte jag och Ariel sökte med blicken efter honom innan hon log och sträckte fram sin hand mot honom. Med ett brett flin skakade han hennes hand men innan han hann lägga någon opassande kommentar fortsatte jag prata. 

   ”Hur gick photoshooten?” frågade jag innan jag svepte med handen mot hennes utstyrsel som ett tecken på att hon även kunde förklara den. 

   ”Bra, jag tror dock att fotografen var lite väl glad över att ha mig i badkläder om ni förstår vad jag menar” ett nervöst skratt spred sig över alla medan Ariel log roat. ”sedan gav de mig den här baddräkten så jag orkade inte byta om” fortsatte hon och viftade med armen innan hon hissade upp sin väska på axeln. ”men ha så kul, jag har saker att fixa, människors liv att förstöra” skämtade hon innan hon vände om och lämnade oss, vilket gav mig en bra titt på hennes bakdel. Jag njöt av utsikten kan jag ju säga, tills jag insåg att de andra säkert också gjorde det. Tuts hoppade fort ner från Tylers knä och sprang efter henne, bandet mellan de där två hade vuxit sig otroligt starkt under den korta tiden Ariel varit här. Om man ville hitta Tuts så var det bara att finna Ariel och vice versa. 

   Tyler visslade sedan. ”nu förstår jag varför hon är högst upp på listan över de sexigaste kvinnorna” ett instämmande mummel spred sig runt i rummet innan alla återtog sina konversationer. 

 

”Oh! SKILLS” tjöt Ryan högt när han krossat Poobear i basket på tv spel för andra gången. Jag skrattade lågt men döljde det bakom min knytnäve medan Poobear låtsades spela arg och kastade ifrån sig sin kontroll. 

   ”Byt kanal! Byt kanal!” förvirrat såg jag upp för att se Ariel komma springandes, fortfarande klädd i den svarta baddräkten medan hon hysteriskt såg som omkring efter tv kontrollen. ”Ni måste sätta på 3:an” utbrast hon, vi alla satt endast och stirrade chockerat på henne vilket jag antog gick på hennes nerver då hon tjöt till igen. Jag hoppade skrämt till och fiplade med kontrollen innan jag fick fram 3:an. 

   ”Herrgud, kvinna. Vad är det frågan om?” men hon gav mig inget svar utan stirrade istället bekymrat mot tv som visade reklam. Jag grep tag om hennes höfter då hon stod snett framför mig och mitt i vägen för oss och drog ner henne i soffan bredvid mig. Hon stelnade häftigt till och jag såg nyfiket mot skärmen igen där man såg presentationen för reklamen, vilket var Victoria’s Secret.

 

(låtsas att det står 2013 dock)

 

Sedan startade musiken och ett ben plus höfter uppenbarade sig, underdelen av kvinnans kropp var klädd i en guldig bikini. Reklamen fortsatte och man fick även se överdelen av kroppen tills de visade längre bort ifrån och jag insåg att kvinnan var ju Ariel. 

   Mina vidgades till dubbelstorlek vid synen framför mig. Hon tar ju av sig kläderna! Genast kände jag hur byxorna jag bara blev tightare och detta var absolut inte det rätta läget att hamna i den där situationen. Tänk på något äckligt, tänk på något äckligt! Intalade jag mig själv medan jag såg slutet av reklamsnutten när Ariel har vänt på huvudet och man får se hennes genomträngande bruna ögon. Rummet föll i full tystnad förutom ljudet av tvn medan alla väntade på att någon skulle reagera. En telefon bröt tillslut tystnaden över oss och Ariel hoppade skrämt till, hon kved sedan illa över något jag inte hörde innan hon reste på sig och sprang iväg. Ringsignalen tystnade snart innan jag hörde hur Ariel började prata. 

   ”Okej, så...” började jag. 

   ”Jag måste skaffa mig en flickvän” muttrade Chaz vilket fick den spända stämningen att släppa och alla skrattade högt. 

 

***

 

Söndag, 23:e Juni. 

”Vet du vad?” jag och Ariel hade varit ute och visat oss för världen en stund, både för att vi hemskt gärna ville lämna området jag bodde i men också för att det låg under Taras krav lista att göra. Nu, halv åtta på kvällen var vi tillbaka och jag visste att huset var tomt. Alla var ute och gjorde saker till i alla fall i natt, vilket jag skulle utnyttja till fullo. 

   ”Nej, vad?” frågade Ariel bredvid mig medan vi klev ur bilen. Jag gick ner mot slutet av bilen där jag mötte upp med henne och drog henne genast in i min famn genom att lägga min hand på hennes höft. 

   ”Det är ingen hemma” mumlade jag nära hennes ansikte, jag såg hur ett roat leende spred sig över hennes ansikte innan hon höjde ena ögonbrynet. 

   ”Är det så?” retades hon och jag nickade. ”hm... vad ska vi göra med ett tomt hus?” 

   ”Åh, jag har idéer. Ingen fara” hon skrattade till men jag tystnade henne snart med mina läppar. Hennes händer flätades snart in i mitt hår och fick en rysning att vandra nerför min ryggrad då hennes naglar kliade längst min hårbotten. Jag tryckte henne närmre mig genom att linda armarna runt hennes kropp samtidigt som jag tiltade på huvudet för att fördjupa kyssen. Omedvetet hade vi styrt våra steg mot dörren för i nästa sekund träffade Ariels rygg ytterdörrens mörka trä och jag fiskade snabbt upp nyckeln innan jag körde in den i låset. Ariel fnittrade lågt medan jag fick upp dörren och drog med henne in innan jag fort påbörjade kyssen igen och fick igen dörren bakom oss, vi hade trätt in i total mörker men för ögonblicket kunde jag inte bry mig mindre. 

   Sedan tändes lampan. 

 

 

wow... över 3000 ord o en del saker hända. som en del gissade så var det en helikopter där i början. =D vilket följdes efter av lite bak, hahahahahah. vad tyckte ni om deras lilla matkrig där? o sedan blev det lite hett mellan dem där. xP hahahah, tyckte att det var på tiden lite. de har ju ändå snart varit tsm i 2 månader satt äh... hahaha. vad tyckte ni? för tidigt? 

o sedan så har Chaz o Ryan anslutit sig till gänget hemma hos Justin, yey! vad tyckte ni reklamen? XP 

MEN SLUTET! VAD TROR NI HÄNDER? ÄR DET NÅGON DÄR? GAH! KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM.  ps. har inte tiden att läsa genom det så ledsen för stavfel eller annat ds. 

 

min fråga: favorit snabbmat? 

mitt svar: hahahah, hade ju snabbmat till middag... därav frågan. men min... hm... Donken är ju alltid ett säkert kort men. NEJ! VAD SÄGER JAG! THAIMAT. whööp whööp! thaimat for the wiiiin. 

2013-12-03 @ 21:50:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (17) Trackbacks ()

35 - Here Comes Hell

PREVIOUS:    ”Du är den... bästa pojkvännen man kan ha, du vet det va?” fick jag fram mellan tårarna. ”jag kunde inte ha önskat mig en bättre” fortsatte jag medan jag klättrade närmre honom tills jag satt med ett knä om vardera sida av hans höfter. Mina händer sökte sig upp till hans ansikte där jag kupade det, han mötte min blick och jag kände hans varma handflator på min rygg. Han log sitt alldeles perfekta och charmerande leende som fick mig att smälta innan hans hand fann min nacke och förde ner mig till hans läppar.

 

 

 

Fredag, 14:e Juni. 

Veckan efter samtalet med Tara skred fram likt ingenting och innan jag visste ordet av det hade de sista uppgifterna lämnats in, betygen var satta och vi satt alla samlade i aulan för att lyssna på rektorn som höll sitt ‘hejdå-tills-vi-ses-igen’ tal. Avan vid min högra sida satt och gäspade med jämna mellanrum medan jag hörde hur han mumlade en aningens opassande saker om rektorn. Justin på min andra sida satt med armbågen på armstödet och huvudet lutat i handen medan han sov, jag skakade roat på huvudet åt honom. Men samtidigt kunde jag förstå honom, sent igår kväll kom han hem från vart han än hade varit och jag antog att han inte fått många timmars sömn. 

   ”... se nu till att njuta av ert lov och kom tillbaka fullständigt utvilade och friska!” efter det bröt vi alla ut i applåder vilket fick Justin att ryckas ur sin sömn, jag skrattade åt hans förvirrade minn medan jag klappade händerna. Rad efter rad, person efter person lämnade sedan aulan för att sig till respektive rum och sina tillhörigheter. 

   ”Vi ses nere i receptionen om en halvtimme, okej?” frågade Justin, jag vred på huvudet och nickade mot honom med ett leende. Han klev av på sin våning och försvann bort medan jag åkte upp med Victoria och fler upp till tredje våningen. 

   ”Kan fortfarande inte fatta att du inte åker med oss till New York” sa Victoria. ”kommer kännas jättekonstigt” jag log roat mot henne. 

   ”Ni får ju komma dit, eller hur?” jag såg menande på henne. ”inte kan jag spendera en månad utan lite tjejsnack, hallå! Justin må vara fantastisk på alla sätt och vis, men han är ingen tjej” Victoria fnittrade och hissen plingade till. 

   ”Våga inte åka innan vi sagt hejdå” sa hon och pekade på mig. Jag viftade med handen. 

   ”Skulle aldrig hända” försäkrade jag och vi skildes åt för att ta oss till våra respektive rum. Jag låste upp mitt rum för sista gången under vårterminen och klev in, min väska var redan packad. Den enda jag behövde lägga ner var små saker så som dator, tandborste etc. Jag suckade och såg mig omkring i rummet, drygt ett halvår hade jag nu spenderat här och det hade börjat kännas som mitt andra hem. Jag skulle saknade det här rummet, gången mellan mitt och Justins rum, matsalen, korridorerna, själva principen att alltid ha sina vänner precis bredvid. 

   Jag drog upp handtaget till min rullväska, de andra hade redan packats ner i bilen på parkeringen -och rullade ut den genom dörren. Jag stängde och låste innan jag tog mig bort till hissen igen, receptionen var fylld av människor då de tog adjö av sina vänner och lämnade in sin rumsnyckel som man var tvingad till att göra. Säkerhetsfråga skulle jag gissa. Jag bemötte Linda med ett brett leende och räckte henne nyckeln som hon tog emot och gick bort med. 

   Därefter fortsatte jag med att söka med blicken efter någon välbekant. 

   ”Letar du efter någon?” jag hoppade skrämt till och snurrade genast runt för att se Justins flinande ansikte. Jag tog mig för bröstet och andades häftigt in och ut. 

   ”Hey!” utbrast jag. ”det där var inte alls kul” han endast flinade åt mig. 

   ”Tja... jag håller inte med” jag himlade med ögonen åt honom. ”är du redo?” jag nickade. 

   ”Måste bara säga hejdå till Avan och Victoria innan vi åker” berättade jag och han nickade. 

   ”Oh... något jag kan ha glömt att nämna är att jag bor inte själv i mitt hus” jag stannade upp och rynkade frågande på pannan. ”inneboende” fortsatte han sedan och jag armarna i kors över bröstet medan jag såg på honom. ”amen, vad bra då! Vi ses vid bilen” med det sagt vände han sig om och försvann in bland alla människor. Jag suckade och skakade på huvudet. Killar. Tänkte han inte på att den lilla detaljen kunde vara viktig? 

 

Bilen rullade fram längst LA’s gator och jag som alla gånger studerade palmerna och de gångtrafikanterna som lugnt spatserade runt. LA var så otroligt olikt från New York, i New York var gatorna alltid fyllda av människor och vägarna av de ikoniska gula taxibilarna. Medan New York hade en ständig fart som man kunde känna i kroppen hade LA ett lugn som var lika påtagligt. 

   De inneboende som Justins pratat om måste varit Alfredo, Lil Za och hans livvakt då de var de som satt med oss i bilen. Bilen svängde runt ett hörn och fram till en stor port, chauffören knappade in en kod som fick dörrarna att svänga upp och bilen började rulla igen. Nu med nyfikna ögon såg jag ut genom rutan i ett försök att gissa mig till vilket hus som var Justins. Dock hade jag ingen tur för än vi svängde in på en uppfart, på min sida stod det en rad - vad jag antog - garage och jag öppnade min dörr för att kliva ur. Mitt huvud svängde runt så häftigt att jag fasade för att få nackspärr medan jag inspekterade hans uppfart. 

   De andra gick vant mot ytterdörren medan jag stod kvar och såg på de ljusa plattorna på marken, de ljusbruna portdörrarna intill garagen och den vackra blomkreationen vid dörren.  

   ”Kommer du?” hörde jag Justin fråga, jag såg genast upp och log mot honom. Jag tog de få stegen som var kvar mellan oss innan jag såg hur han öppnade dörren och vi klev in i hallen. Min haka föll vad som kändes ner till golvet vid synen jag hade framför mig. Huset öppnades sig enda upp till nocken och det enda jag kunde göra vara att stirra. Insidan var inrett i ljusa, mjuka färger och matchade bra med det mörka träet. Man bemöttes med en plantering där det stod ett par palmer. Herregud, han hade till och med palmer inomhus. Som hade en kort trappa på var sida där man kom ner till ett - vad jag antar - fungerade som ett umgängesrum. 

   Min blick följde trappan som stod i ena hörnet av det gigantiska rummet som ledde upp till våning två, jag snurrade runt för att följa balkongen med ögonen där jag såg ett flertal dörrar leda en vidare in i huset. Fascinerat gick jag nerför ena trappan och stegade mot mitten av rummet medan jag lät blicken skena över taket där ett flertal spottar satt tillsammans med långa lampor. 

   ”Justin, ditt hem...” jag tappade orden och blev stående. Jag skrattade till. ”wow” han flinade och gick fram till mig. 

   ”Tack så mycket” sa han. ”åt det hållet ligger de flesta rummen, båda på nedre och övre våning” fortsatte han och pekade åt höger, jag följde hans finger och såg två dörröppningar samt ett piano. ”sedan har vi köket och liknande åt det hållet” han fortsatte att peka åt vänster och jag såg en annan dörröppningen som ledde en vidare. 

   ”Ditt hus är galet” sa jag och han skrattade till.

 

”Och tillsist köket” avslutade Justin sin lilla runt vandring med. Jag tog även in detta rum med stora ögon, golvet var täckt av svart och vita plattor. Skåp i lika mörkt trä och en stenskiva i svart. ”oh hej, babe!” utbrast Justin plötsligt innan han böjde sig ner, jag hörde ett jamande innan Justin sträckte på sig och i famnen hade han en orange katt. Jag log. 

   ”Det här är Tuts” presenterade Justin katten som och kom fram till mig. Katten jamade igen medan den gosade in sig i Justins hand som kliade den bakom örat. 

   ”Vad söt” mumlade jag. 

   ”Vill du hålla henne?” frågade han sedan och jag började genast skaka på huvudet men i nästa sekund hade jag famnen full av päls och klor. Både jag och Tuts krånglade runt tills hon tillslut låg på rygg med alla ben upp i luften. Jag kände den mjuka pälsen mot fingertopparna samt mina armar och log ner mot henne. Tuts var en sådan katt som hade en aningens tillplattat ansikte men var fortfarande lika söt som vilken annan katt. 

   ”Hon tycker om dig” mumlade plötsligt Justin i mitt öra innan han försvann ut ur köket och lämnade mig ensam. Jag följde honom med blicken innan jag med ett leende såg ner på Tuts i min famn som slutit ögonen. 

 

***

 

Solen sken högt på himlen och inte ett moln såg man så långt ögat nådde. Jag stod med armarna i kors medan jag såg ut över grönskan Justin hade på sin baksida. Poolen speglade solstrålarna och kastade kristaller på ytan, en rad solstolar stod uppradade vid kanten och gräset grönskade häftigt. Iklädd endast en bikini i det varma vädret gick jag fram till poolkanten innan jag satte mig ner för att stoppa ner benen i vattnet. 

   Två dagar hade jag nu spenderat i det här otroliga huset tillsammans med killarna och det fanns nu inte längre en tvekan kvar på att jag definitivt behövde ett besök från Victoria och Avan under min vistelse här. Men trots killarna - vid tillfällen - vilda beteende har de här två dagarna också varit en av de lugnaste jag har haft. Det börjar nästan krypa i kroppen på mig när jag tänker på hur lugnt det har varit, det får mig endast att fasa för att snart bryter helvetet ut och mina lugna dagar är över. 

   Ett avlägset ljud hördes plötsligt på himlen och jag såg upp mot skyn medan jag kisade med ögonen, jag suckade när jag fick syn på vad det var. Och här kommer helvetet som på beställning.

 

 

sååååå... ännu en gång inte mycket som hända förutom att Ariel fick se Justins hus och träffa Tuts. men vad tror ni det är som händer i slutet? 

som ni kanske ser också så har jag gjort en jul design för bloggen. =) vad tycks? har suttit med den hela dagen eftersom jag tänkte att det var första advent i dag + första december o designen behövde ha något nytt. 

vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

 

min fråga: vad skulle ni vilja se hända i framtiden? (i novellen alltså XP) i nästa kapitel eller ännu längre spelar ingen roll. =) 

2013-12-01 @ 21:36:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (24) Trackbacks ()

34 - She Is Still Your Mother

PREVIOUS:    ”Skulle underlätta en del. Antingen det eller ett konstant telefonsamtal” jag skrattade till och han flinade roat. 

   ”Absolut, om du går med på att jag berättar för Tara att det kommer ge mig mer PR om jag ses vistas hemma hos dig?” kontrade jag och såg hur hans ögon hårdnade för ett ögonblick. ”jag vill absolut inte utnyttja dig på det sättet men Tara vill” Justin nickade förstående. 

   ”Säg vad du än behöver säga, det viktiga är att du får stanna” jag nickade innan jag snabbt drog honom intill mig och kysste honom mjukt.

 

 

Nervositeten frätte i min magen likt aldrig förr, mitt hjärta skenade i bröstet medan jag nafsade i underläppen till den punkten att jag fasade över att jag skulle bita håll i den. Min tumme fortsatte att sväva över den gröna knappen på min telefon medan jag velade fram och tillbaka om jag vågade. Frustrerat drog jag en hand genom håret innan jag bestämde mig, jag gick inför knappen men stannade precis innan jag rörde den. Tänk om hon blir arg? 

   ”Ari, ring bara” sa Justin från sängen, jag kastade honom en mordisk blick och han himlade med ögonen. ”när du kommer med ditt alldeles fantastiska och en aningens egoistiska förslag så kommer hon glömma allt om att du kanske störde henne i någon viktigt” 

   ”Tror du det?” frågade jag och han reste på sig innan han kom fram till mig och kupade mitt ansikte i hans händer så jag såg in i hans ögon. 

   ”Ja, det här är din mamma ändå. Det är meningen att du ska kunna ringa din mamma när du vill” svarade han. Jag log tunt tillbaka.

   ”Jag är inte så säker på det är en självklarhet i den här situationen” mumlade jag. ”mitt och Taras förhållande är minst sagt... speciell och väldigt... professionellt” 

   ”Oavsett hur ert förhållande ser ut, Ari. Så är hon alltid din mamma, okej?” jag såg in hans bruna ögon, de hasselnötsbruna irisarna som kunde - skrämmande nog - se rakt in i min själ. Jag nickade sedan och han log innan han böjde sig ner och kysste mig. Genast besvarade jag kyssen och la min lediga arm runt hans nacke. Hans läppar var mjuka som alltid och pressade alldeles perfekt mycket med tryck mot mina för att göra mig svag i knäna. 

   ”Om du fortsätter med det där kommer jag aldrig ringa henne, hur mycket dina ord än övertalade mig” mumlade jag mot hans läppar innan jag höjde mig på tårna för att pressa dem mot hans igen. Han skrattade lågt mot mina läppar till svars. 

   ”Som du vill” sa han och släppte sitt grepp om mig och tog ett steg tillbaka. Jag plutade med underläppen åt honom och han skrattade lågt igen. ”ring och du kan få hur många kyssar du vill” jag log mot honom och han gav mig en menande blick innan han la sig i sängen igen. 

   ”Jag kommer att hålla dig till det” påpekade jag och låste upp min telefon som nu var svart. 

   ”Hoppades att du skulle säga det” hörde jag hann mumla och jag flinade innan jag kände nervositeten bubbla upp igen men nu var beslutsamheten där och tog över. Jag klickade på den gröna knappen innan jag höjde luren till örat. Signal efter signal gick fram och jag bet mig oroligt i nageln, precis när jag var på väg att ge upp bröts signalerna och Taras röst ljöd genom telefonen. 

   ”Detta måtte vara bra” sa hon, jag öppnade munnen för att svara henne men det var som att orden fastnade i halsen och jag förblev stum. ”Ariel!?” skrek hon vilket fick mig att hoppa till och skaka på huvudet. 

   ”Förlåt” sa jag fort. ”jo, jag... Jag ringer för att... Jag ville prata med dig om-” 

   ”Ariel, kom till saken! Jag har inte all tid i världen att vänta på att ditt meningslösa babbel ska få en poäng!” röt hon in i telefonen och jag nickade för mig själv. 

   ”Självklart, jag är ledsen” fortsatte jag. ”sommarlovet, det är det jag vill prata med dig om. Jag har ett förslag och ville framlägga det inför dig” det var tyst i luren en lång stund och jag fasade under ett ögonblick att hon lagt på innan hon tog till orda igen. 

   ”Jag lyssnar” jag nickade för mig själv medan jag svalde och vankade av och an framför fåtöljerna vid fönstret. 

   ”Du vet hur min plan angående Justin gick, han är en PR magnet, kändis världens älskling, med honom i mitt liv tar publiciteten aldrig slut” berättade jag och hörde hur Justin fnös från sängen, jag viftade häftigt med handen för att tysta honom. ”men världen har inte sett oss tillsammans mycket på grund av att vi befunnit oss på den här ön, men Justin kom med förslaget att om jag ville så kunde jag bo hos honom under obestämd tid under lovet. Han vet såklart inget om mina baktankar men... så vad säger du?” återigen bredde tystnaden ut sig och jag bet mig nervöst i läppen innan jag kastade Justin en blick. Han såg frågande på mig. 

   ”Som du vill” sa hon tillslut. ”men du är tillbaka i New York den 5:e juli” jag nickade genast på huvudet tills jag insåg att hon inte kunde se mig. 

   ”Självklart” svarade jag och i nästa sekund tutade det i luren. Hon hade lagt på. Utan ett endaste hejdå. Jag sänkte min hand och såg ner på den mörka telefonen. 

   ”Vad sa hon?” frågade Justin och avbröt tystnaden. 

   ”Det gick bra, det enda är att jag måste åka hem den 5:e juli” mumlade jag tillbaka utan att ta blicken från skärmen. Känslorna gnagde nästan hål i magen på mig. 

   ”Men det är ju jättebra” utbrast han genast. ”eller?” frågade han sedan vid min icke existerande reaktion. 

   ”Jo, det är bra. Jag bara...” svarade jag och såg upp på honom innan jag gick fram till sängkanten och satte mig med ena benet under mig. Justin satte sig upp mot sänggaveln innan jag kände hur han la sitt finger under min haka och lyfte den. 

   ”Du bara?” frågade han och uppmanade mig att fortsätta. Jag endast såg på honom ett ögonblick. 

   ”Är det konstigt att jag aldrig hört henne säga att hon älskar mig? Eller fått en godnatt puss? Eller hållit hennes hand? Eller...” jag ryckte på axlarna och Justin såg forskande på mig. ”ibland så undrar jag bara om hon, du vet... älskar mig” 

   ”Ariel, alla visar sin kärlek på olika vis. En del med handlingar medan andra visar det med ord. Oavsett hur Tara visar det så är jag hundra procent säker på att hon älskar dig, du är hennes dotter. Jag kan inte tänka mig någon dotter som kan ha gjort en mamma mer stolt än du. Jag menar titta bara på vad du har åstadkommit, Ari. Du är världens mest kända modell, det finns inte en själ som aldrig har hört namnet Ariel Madison. Du är allt vad Tara någonsin kunnat tänka sig om inte bättre” mina ögon var vid det här laget fyllda av tårar över hans fina ord. 

   ”Du är den... bästa pojkvännen man kan ha, du vet det va?” fick jag fram mellan tårarna. ”jag kunde inte ha önskat mig en bättre” fortsatte jag medan jag klättrade närmre honom tills jag satt med ett knä om vardera sida av hans höfter. Mina händer sökte sig upp till hans ansikte där jag kupade det, han mötte min blick och jag kände hans varma handflator på min rygg. Han log sitt alldeles perfekta och charmerande leende som fick mig att smälta innan hans hand fann min nacke och förde ner mig till hans läppar.

 

 

som jag sa... inte speciellt långt o är mer utav ett mellankapitel. vet att de senaste kapitlena inte varit de mest spännande men... jag hoppas ni tycker om de i alla fall! o spänning kommer, ha tålamod. det kan inte vara spänning hela tiden dock. 

vad tyckte ni? vad tyckte ni om telefonsamtalet? o Jariel? ;) KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. ps. hoppas det inte finns stavfel eller annat, tittar på film. xP ds. 

 

min fråga: Favorit blomma? 

mitt svar: Jag har två, rosor och solrosor. Rosor mest på grund av dess olika betydelser, så som att röd står för kärlek, gul för vänskap osv. Tycker det är så himla vackert att blommans olika färger presenterar olika saker. och sedan solrosorna för att de är simpla men otroligt fina, längden, bladen. 

2013-11-30 @ 21:48:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (10) Trackbacks ()

33 - Either That Or A Constant Phonecall

PREVIOUS:   Som var nästan lika vacker i en mörk klänning som passade till hennes hår och en mer sotig och mörk sminkning. De skulle gå som natt och dag bredvid varandra. De båda överöste genast varandra med komplimanger innan vi tillsammans gick ut i korridoren. Hissen plingade till och vi klev in, jag klickade på både 2:an samt entrévånings knappen för tjejerna. 

   När hissen stannade till på min våning log jag mot dem och lät diskret handen smita under Ariels kjol för att snabbt smeka hennes hud innan jag klev ut och gav de en vink med handen. Jag mötte Ariels stora, chockerade ögon och log endast roat och retsamt mot henne medan dörrarna stängdes framför mig.

 

 

Ariels Perspektiv. 

”Är han alltid med när du ska byta om?” frågade Victoria i bilen och bröt tystnaden som fyllde kupén. Jag vände huvudet mot henne för att möta hennes blick, jag kände genast hur en svag rodnad spred sig på mina kinder vid tanken på vad hon måste misstänka. Speciellt eftersom allt hon måste misstänka stämde. På pricken. 

   ”Ibland” svarade jag. ”han är med och väljer kläder eftersom han påstår att han har bra klädsmak” detta fick Victoria att skratta högt och jag flinade roat. 

   ”För honom själv kanske” sa hon. ”men för dig? Skulle inte tro det” jag skrattade med henne och ryckte roat på axlarna. Dock skulle jag låta honom gärna välja kläder åt mig fler gånger om de andra aktiviteterna som utspelades upprepades igen. Minnesbilderna från Justins retsamma men förföriska blick över min axel innan hans läppar mötte huden på min hals, från hur hans händer kupade min rumpa för att sedan lyfta upp mig på byrån spelades upp i mitt huvud. Jag fick hindra rysningen av välbehag som ville bryta ut genom mig. Vad jag behövde ta upp med honom dock var hans ohyfsade handling innan han steg ur hissen, vad tänkte han med? Victoria stod ju precis bredvid mig. Det var inte läge att utforska under min kjol just då. Jag skakade smått på huvudet för mig själv men log. 

   Han var speciell han. Och min. 

 

Med ömmande fötter och en hjärna av deg steg jag ur bilen när den äntligen stannat på parkeringen vid skolan. Victoria släppte ut en gäsp bakom mig när vi gick genom mörkret mot den nästan helt ned släckta skolan, dock lobbyn samt korridorerna var alltid tända om det vore något. 

   Våra klackar ekade mot stengolvet när vi gick bort mot hissarna och väntade tyst på plinget innan vi klev in. 

   ”Jag som trodde att du inte kunde få mer uppmärksamhet” yttrade sig Victoria plötsligt och jag vände frågande huvudet mot henne. Vad pratade hon om? ”men vips, sätt in Justin Bieber i ditt liv så ska du se att du får spänning och skvaller” jag fnös till. 

   ”Ja, det är galet” mumlade jag tillbaka. 

   ”Han är verkligen kändis världens älskling” jag nickade instämmande. ”det är inte många som säger ont om honom” 

   ”Nej, inte många kändisar inte men om vi skulle ta och fråga människor på stan skulle jag inte vara lika säker att responsen skulle vara lika bra. Han har många haters där ute, varför kan jag verkligen inte förstå mig på. Men det har jag också, vi alla har” Victoria gäspade igen. 

   ”Okej, sluta där innan du dyker ner i djupet och lämnar mig vid kanten” jag skrattade till och jag kramade henne innan vi skildes åt för att gå till våra respektive rum. Med en suck stängde jag dörren bakom mig igen och klev illa kvickt ur mina skor innan jag släppte den lilla väskan på golvet. Fort fick jag av mig kläderna och fortsatte in i garderoben där jag fick på mig ett av mina tjusiga nattlinnen för att sedan snabbt borsta tänderna. Sminket åkte av och mitt hår upp i en tofs.

   Jag stod ett ögonblick och endast såg på min säng innan jag valde att gå förbi den, in i min garderob genom gången nertill Justins rum där jag öppnade och tryckte tillbaka hans garderob. Hans rum var becksvart och ett tecken på att han redan sov. Tyst gick jag ut ur garderoben och såg honom ligga med ryggen mot mig, jag såg endast konturerna av honom. Lika tyst som innan gick jag fram till sängkanten och lyfte på täcket, jag kände hur hjärtat bankade hårdare i bröstet på mig. 

   Jag hade aldrig smugit ner i någons säng förut, inte ens när jag var liten. Men här var jag och plötsligt kände jag mig en aning osäker. Tänk om han inte ville ha mig här men innan jag hann överväga om jag skulle smyga upp till mig igen rörde Justin på sig och vände sig om. 

   ”Ari?” frågade hans raspiga och hesa röst ut i mörkret. 

   ”Hej, ledsen att jag väckte dig” sa jag snabbt, jag hörde hur han rörde på sig bland lakanen.

   ”Det gör inget, baby” svarade han. ”kom du precis tillbaka?” 

   Jag nickade tills jag insåg att han omöjligt kunde se det. ”ja och jag ville inte sova ensam. Är det okej... om... jag sover här?” frågade jag tveksamt. Justins händer fann plötsligt min kropp och drog ner mig bredvid honom. 

   ”Självklart” mumlade han och jag rättade till mig bredvid honom. Snurrade runt så jag låg med ryggen pressad mot hans bröst och kände hur hans arm lindade sig runt min midja. Jag log snett och gosade ner ansiktet mer i kudden som doftade starkt av Justin, min nyligen funna favorit doft. Den hade alltid en sådan lugnande inpakt på mig vilket jag gillade och det kändes som hemma. Han kändes som hemma. 

   Justins arm spändes runt mig för ett ögonblick innan hans fingertoppar följde min arm tills de fann min hand där han flätade samman våra fingrar bakifrån. Jag förde våra händer mot mitt ansikte så jag kunde lätt kyssa hans handrygg. Med ett leende slöt jag ögonen och kände hur jag driftade bort. 

 

***

 

”Snälla, låt mig se” gnällde jag medan jag hängde på Justins rygg, nästan över hans axel medan jag försökte komma förbi honom och fram till texterna han hade på bordet framför sig. Justins skrattade lågt medan han fick tag i mina handleder och försökte hålla mig borta från bordet. Vi befann oss ensamma i studion där han tillbringade större delen av tisdagen och torsdagen varje vecka. Ofta helg dagar också. Ibland kvällar likaså, men struntsamma. 

   ”Nej, baby. Du får inte se än, den är inte klar” jag plutade med underläppen mot honom medan jag lutade mig mot honom, han hade nu snurrat runt på stolen han satt på och korsat mina armar men fortsatte att dra dem åt sidorna så jag var låst. ”den där minen kommer inte fungerar” påpekade han och drog ner mig så han snabbt kunde kyssa mig. 

   ”Åh, kom igen” försökte jag igen men han enbart skakade på huvudet. 

   ”Vet du vad vi gör istället?” frågade han glatt, fortfarande med mina armar i deras låsta position, jag skakade på huvudet. ”vad sägs som att du sjunger en låt istället och spelar gitarr som en fågel viskade i mitt öra att du kunde väl” mitt ansikte föll genast vid hans förslag och jag såg chockerat på honom. En fågel? Viskat att jag kunde spela gitarr? Han släppte mina armar medan han såg förväntansfullt på mig. 

   ”Ehm...” fick jag fram och kliade mig på min högra överarm. ”jag-” 

   ”Kom igen, det är bara jag här” uppmuntrade han och såg på mig med de där oemotståndliga bruna ögonen, jag nafsade mig löst i underläppen innan jag släppte ut en frustrerad suck. 

   ”Okej då” mumlade jag och såg mig omkring efter en gitarr. Jag gick fram till en och grep den om halsen innan jag drog med en stol och satte mig ner mittemot Justin. Jag tänkte för ett ögonblick på vilket låt jag kunde både texten och gitarrackorden till. Tills jag fann den perfekta. 

   ”Redo?” frågade jag och såg upp på honom, han nickade med ett leende. Jag satte fingrarna där de skulle innan jag började spela med andra handen. 

 

 

Feels Like Home by Chantal Kreviazuk (Cover by Anna Johnson)
 
 

   ”Something in your eyes, makes me wanna lose myself

Makes me wanna lose myself, in your arms

There’s something in your voice, makes my heart beat fast

Hope this feeling lasts, the rest of my life

 

   If you knew how lonely my life has been

And how long I’ve been so alone, ans if you knew

How I wanted someone to come along, and change my life the way you’ve done

 

   It feels like home to me, it feels like home to me

It feels like I’m all the way back where I come from

It feels like home to me, it feels like home to me

It feels like I’m all the way back where I belong”

 

   Jag såg upp från strängarna på gitarren och såg leendet som sträckte sig över Justins läppar och intensiteten i hans ögon. 

 

"Ready?"
 

 

   ”A window breaks, down a long, dark street

And a siren wails in the night, but I’m alright

Cause I have you here with me

And I can almost see, through the dark there is light

 

   Well if you knew how much this moment means me to

And how long I’ve waited for your touch

And if you knew how happy you are making me

I never thought I’d love anyone so much

 

   It feels like home to me, it feels like home to me

It feels like I’m all the way back where I come from

It feels like home to me, it feels like home to me

It feels like I’m all the way back where I belong

It feels like I’m all the way back where I belong”

 

   Mitt gitarr spelande dog ut och tystnaden bredde ut sig i rummet. Endast skenet av ljusen som stod tända i rummet dansade över våra ansikten. Jag kände hur mitt hjärta bankade i bröstet på mig, varför kunde jag inte få göra det här varje dag? Hela tiden? Dygnet runt? Som Justin. Jag ställde bort gitarren innan jag vände mig om mot Justin igen, som plötsligt satt mycket närmre än innan och jag hoppade smått till i stolen. 

   ”Du är fantastisk” sa han. ”du vet det va?” jag log generat åt honom innan jag höjde ena handen och la den om hans nacke. 

   ”Tack så mycket” mumlade jag till svars innan jag kysste honom. 

   ”Du vet...” sa Justin när vi lutade oss ifrån varandra men behöll fortfarande varandra nära. ”... det är inte mycket kvar på den här terminen. Vi får sommarlov den 13:e juni” jag log glatt och nickade, undrade vart han ville komma. ”och jag tänkte att du kanske ville bo hemma hos mig ett tag” 

   Jag såg återigen chockerat på honom innan jag log brett. ”säkert?” frågade jag. 

   ”Skulle underlätta en del. Antingen det eller ett konstant telefonsamtal” jag skrattade till och han flinade roat. 

   ”Absolut, om du går med på att jag berättar för Tara att det kommer ge mig mer PR om jag ses vistas hemma hos dig?” kontrade jag och såg hur hans ögon hårdnade för ett ögonblick. ”jag vill absolut inte utnyttja dig på det sättet men Tara vill” Justin nickade förstående. 

   ”Säg vad du än behöver säga, det viktiga är att du får stanna” jag nickade innan jag snabbt drog honom intill mig och kysste honom mjukt.

 

 

awwwwwh, gulliga Jariel stunder! who doesn't love them? xP hahahha, så ännu en låt från Ariel. vad tyckte ni om den? jag personligen älskar låten, den är med i 'My Sister's Keeper'... usch, den är så sorglig. 

o Ariel ska hem till Justin på lovet? hm... hur tror ni det går? vad kommer Tara säga? VAD TYCKTES? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

 

Min fråga: Favorit årstid? 

Mitt svar: varför ställer jag så jobbiga frågor för? ugh... ehm... jag kan inte bestämma mig. för när jag säger en så kommer något annat fantastiskt upp som händer i en annan årstid men... hösten pga löven o de mysiga kläderna, vintern pga julen o nyår (kanske snö.. i typ en vecka), sommaren pga värmen, bad o sommarkläder o tillsist våren pga att man kan höra gruset knastra under skorna igen, fågelkvitter o jeansjacka. yeeeeeeah! 

2013-11-27 @ 20:38:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (20) Trackbacks ()

32 - We Need To Be More Careful

PREVIOUS:    ”Ari, jag kommer alltid oroa mig för dig” sa jag. ”eftersom jag bryr mig. Jag vill inte att något illa ska hända dig, okej? Jag vill inte låta som en förälder eller liknande när jag säger det här, men snälla berätta för mig om tänker försvinna nästa gång? Så jag vet och så jag vet att du är säker” Ariel nickade försiktigt och jag andades lättat ut. Sedan sken jag upp i ett leende och kupade hennes ansikte i mina händer. ”jag har saknat dig” hon skrattade till. 

   ”Det säger du?” retades hon medan jag drog hennes ansikte närmre mitt eget. 

   ”Åh, håll tyst” mumlade jag innan jag kysste henne.

 

 

Onsdag, 29:e Maj. 

Jag skrattade roat och höjde min knytnäve för att dölja mitt breda leende, Alfredo hade precis berättat för oss hur det gick på fotograferingen han varit på. Modellen hade tydligen varit ny och fortfarande under träning, hon hade varit speciell hade han sagt. Ville måla sin idé väldigt vid innan hon faktiskt ställde sig framför kameran. Antar att alla har sina sätt att arbeta. 

   Vinden fläktade mitt ansikte svagt och man träffades av lukten av hav, gruset knastrade under skosulorna och solen stekte på. Flickskratt ekade i luften och jag sökte nyfiket med blicken efter källan. Vi rundade ett buskage innan en stor gräsmatta sträckte ut sig, en bit bort hittade jag vad jag sökte. Vad såg ut som hela modellklassen hade samlats på gräsmattan, de sladdade runt bland vitt löder och skrattade högt. Jag rynkade frågande på pannan vid synen, vad höll de på med? 

   ”Kom igen” sa jag till killarna och gick mot klassen. Vi kom närmre för att se att tjejerna spelade en slags version av innebandy, dock på såpa vilket gjorde att de knappt kunde stå på benen. Min blick letade fort efter det röda håret tills jag fann henne i ena kanten, armarna runt magen och huvudet bakåt kastat på grund av hur mycket hon skrattade. Jag flinade roat. 

   Victoria reste sig sedan bredvid henne och de klängde sig fast på varandra för att kunna stå kvar på benen, Ariel tog ett stadigare tog om sin klubba innan de började ta sig fram mellan alla de andra tjejerna som letade runt efter bollen. I nästa sekund var de utom synhåll och man såg endast lödder. 

   En visselpipa ljöd och alla stannade upp så gott de kunde. Mrs. Lockwood stod med armarna i kors och ett roat leende på läpparna medan hon såg ut över planen. 

   ”Bra jobbat tjejer, lektionen är slut för idag” sa hon. ”nästa vecka är det simning så kom ihåg badkläder” med det sagt lämnade hon planen bakom sig och alla började försiktigt ta sig bort från såpan tills de nådde gräset. Tjej efter tjej lämnade planen men ingen av dem hade det röda håret jag letade efter. Vart tog hon vägen? Kanske hon var kvar. 

   Jag gick fram till kanten med korslagda armar. ”Ariel?” frågade jag ut i löddret. Genast sköt hon upp i sittande ställning. 

   ”Justin?” jag log roat. ”vad gör du här?” 

   ”Var ute och gick bara” svarade jag. ”har ni kul eller?” hon skrattade högt. 

   ”Det här är ett av de roligaste sakerna jag gjort tror jag. Ni skulle ha sett... Victoria... hon...” tillslut skrattade hon så mycket att orden kom inte fram och hon föll ner i löddret igen. Jag kunde inte hindra leendet som bredde ut sig över mina läppar när jag hörde hennes skratt. Det var så smittsamt och klingande alldeles perfekt i öronen. 

   En kravlande Victoria och Ariel kom tillslut ut ur såpan innan de kunde ställa sig upp på gräset, Victoria fick hjälp upp av Alfredo som log roat. Jag hörde hur hon mumlade ett tack innan jag fokuserade på Ariel vid min sida. Först nu märkte jag hennes lättklädda utstyrsel som bestod av endast en sport bh och ett par tighta springshorts, jag svalde diskret vid synen och fick plötsligt svårt att slita blicken från henne. 

   Jag harklade mig lågt och såg ner i backen istället. 

   ”Okej, men jag måste duscha nu för jag har stället att vara på” sa Ariel medan hon pekade upp mot skolan, jag nickade. Jag kände mig inte alls förvånad att hon skulle iväg, alltid var hon på resande fot. Jag ryckte jag reste och flängde runt mycket, men det var absolut inget jämfört med Ariel. Aldrig stod hon still. 

   I samlad grupp gick vi tillbaka upp mot skolan, plötsligt la Ariel sin hand på min arm medan hon höjde sitt armveck mot ansiktet. Frågande såg jag på henne innan jag insåg att hon behövde nysa, min frågande minn gick över till en road medan jag stod och såg på hur hon försökte trycka tillbaka den. Tillslut nös hon till och låt mig säga, det var ett av de gulligaste ljuden jag hört någonsin. 

   Jag såg fascinerat på henne medan hon nös ännu en gång och sedan en tredje, hon andades lättat ut med handen fortfarande om min överarm. Hon vände sedan huvudet mot mig, jag skrattade till och genast spred sig en rodnad över hennes kinder. Vilket endast fick mig att skratta ännu mer. 

   ”Åh, sluta” mumlade hon och plutade bedårande med underläppen åt mig. Jag slängde min arm runt hennes hals och drog henne intill mig i en kram. 

   ”Det där var den gulligaste nysningen jag någonsin hört” skrattade jag in i hennes öra och jag kunde höra hur hon lågt fnittrade. I samma omfamning gick vi uppför trappan som tog oss in genom entrén till skolan innan vi gick bort till hissarna, som plingade till. Dörrarna gled isär och öppnades, vi alla klev in i samma hiss. Jag kände genast hur mina klaustrofobi känslor vaknade till liv men jag försökte fokusera på Ariel istället för det lilla utrymmet jag befann mig i. Fokuserade på hennes hår, hennes doft, på grund av detta märkte jag hur hon själv verkade obekväm i hissen. Hennes panna låg mot mitt bröst och hon trampade smått med fötterna på stället. Var Ariel också klaustrofobisk?

   Killarna klev av på andra våningen medan jag följde med tjejerna upp till tredje, vi tog adjö av Victoria innan vi gick bort mot Ariels rum. Hennes rumsnyckel hade hon fastknuten i en snodd runt handleden. Hon låste upp och gick in med en suck, jag stängde dörren efter mig innan jag fortsatte fram till den bäddade sängen och föll den på överkastet. Ariel fortsatte in i badrummet där hon stängde dörren efter sig, snart hörde jag hur vattnet sattes på och hur hon lågt sjöng för sig själv. Ett leende spred sig över ljudet, jag behövde få Ariel att sjunga mer. Samt se till att ge henne en gitarr, efter det Victoria nämnde för så länge sedan har nyfikenheten alltid legat och puttrat i bakgrunden.

   Vattnet stängdes av inne i badrummet och snart steg Ariel ut iklädd endast en handduk och håret upp i en turban på huvudet. För en andra gång idag fastnade andetaget i halsen på mig och ögonen mina vidgades vid synen jag hade framför mig, långsamt satte jag mig upp i sittande ställning medan jag såg hur Ariel rundade mig och sängen innan hon gick in i garderoben. Jag blinkade ett flertal gånger medan jag försökte få kontroll över min hormoner som envisades med att leka amok inom mig. 

   Tillslut reste jag på mig för att följa efter henne, för att se henne nu ståendes i endast underkläder och lårhöga strumpor. Jag svalde återigen medan jag inspekterade de vita trosorna och bh med svart rosett framtill, precis över troskanten hade hon ett svart band som höll ihop med strumpebanden som fästes på låren. Fuck hennes skor, tänkte jag och kvävde stönet av frustration inom mig. Hon hade på sig ett par simpla röda klackar men åh så sexiga, gjorde hennes ben längre och gav rumpan en boost. 

   ”Vart är det du ska?” frågade jag för att distrahera mig från hennes kropp, omedvetet gick jag långsamt fram mot henne medan jag väntade på svar. 

   ”Elle galan” svarade hon och rättade till strumpebanden. Plötsligt stod jag alldeles bakom henne och kunde se mig själv över hennes axel genom spegeln, hennes blick mötte min och ett leende spred sig på hennes läppar. Jag vände blicken för att kunna se på hennes hår som nu var utsläppt men fortfarande trassligt och blött. Jag höjde handen och svepte bort håret från hennes axel och hals innan jag böjde mig ner och kysste mjukt hennes axel. 

   ”Justin...” jag hm:ade endast till svar medan jag försökte kyssa hennes fram till hennes hals och sedan uppför den tills jag kom till hennes käklinje. ”jag har inte tid för det här” mumlade hon men gjorde inget för att stoppa mig. Samtidigt som jag försiktigt kysste hennes mjuka hud lät jag mina händer finna hennes höfter, där jag fortsatte smeka henne medan de vandrade upp till hennes mage. Ariel tiltade långsamt huvudet åt sidan och jag såg hur hon hade slutit ögonen genom spegeln vilket fick mig att le mot hennes hud. 

   Försiktigt snurrade jag runt henne och jag mötte hennes bruna ögon, hennes ögon som nu sken av lust och säkert förundran. Mina händer fortsatte smeka hennes fantastiska hud innan de vandrade ner och kupade hennes rumpa. Jag flinade mot henne och hon himlade med ögonen åt mig. Jag böjde ner nacken innan jag kysste hennes läppar, deras mjukhet gjorde mig fortfarande knäsvag och helt trollbunden. Mitt grepp om hennes rumpa hårdnade en aning vilket pressade henne närmre mig, i nästa sekund hade jag snurrat runt oss igen för att sedan lyfta upp henne på den låga byrån som var identiskt till min egen som jag hade ståendes i min garderob. 

   Hennes ben höjdes genast för att sedan lindas runt mina höfter medan Ariels händer letade sig in under min tröja, vilket jag både gillande men fann förvånande. Jag pressade läpparna mot hennes hårdare och mer passionerat medan jag kupade hennes ansikte i mina händer. Endast ljudet av våra läppars kontakt fyllde rummet medan tid och rum försvann. Ariel hade glömt tankarna på att hon faktiskt behövde byta om lika mycket som jag hade glömt att det var meningen att jag skulle låta henne vara när hon bytte om. 

   Hennes hud var mjuk under mina fingertoppar medan vi båda tiltade huvudena åt sidan för att fördjupa kyssen ytterligare. Ariels varma tunga kom i kontakt med min egen vilket fick ett lågt stön att komma ur min strupe. Hon slet tillslut läpparna från mina för att dra in ett andetag i sina lungor men lika fort tryckte hon dem mot mina igen medan vi fortsatte att nästan desperat kyssa varandra. 

   Våra heta make out session avbröts sedan plötsligt när ljudet av en dörr som öppnades ekade från rummet. Genast såg vi båda mot garderobsdörren som var tillräckligt stängd för att vi inte skulle se vem det var som kommit in genom dörren. 

   ”Ariel?” hörde vi Victoria fråga. Oh, shit. I nästa sekund hade Ariel knuffat mig ifrån sig innan hon hoppade ner från byrån. Jag rättade fort till håret och tröjan så bra jag kunde innan jag hoppade upp på byrån för att sedan så nonchalant jag kunde vända mig mot dörren när Victoria öppnade den. Ariel vred på sig där hon stod framför spegeln. 

   ”Hej, vad gör du här? Vi ska väl inte åka än” utbrast hon. Victoria skrattade till och skakade på huvudet innan hennes blick pendlade mellan oss, ett förundrat uttryck pryde hennes ansikte. Jag log lugnande mot henne. 

   ”Ehm... Jag tänkte bara se om jag kunde låna det där vita toppen vi pratade om igår” Ariel stod still under ett ögonblick innan hon ryckte till med en nickning när hon kom ihåg. Hon drog ut en av sina lådor innan hon fann vad hon sökte, med ett leende räckte hon Victoria tröjan som log tacksamt. Hon såg tveksamt på oss innan hon backade ut ur rummet och försvann igen, så fort vi hörde dörren stängas igen andas vi båda ut med en suck. 

   ”Åh, herregud” hörde jag Ariel säga. Jag skrattade till.

   ”Det där var nära ögat” sa jag, hon gav mig en blick som sa ‘det-menar-du-inte?’ vilket jag endast himlade med ögonen till. 

   ”Vi måste vara mer försiktigt” påpekade hon och såg strängt på mig. Jag fnös till. 

   ”Eller så ser vi bara till att inte glömma att låsa dörren nästa gång. Problem löst” kontrade jag och nu var det hennes tur att himla med ögonen. Jag hoppade ner från byrån innan jag gick fram till henne, jag kupade hennes ansikte i mina händer. ”mina områden för att kyssa dig är redan tillräckligt begränsade, ditt eller mitt rum kan inte också bli ett ‘inget-kyssande’ zone. Då strejkar jag, protesterar, river skolan, skapar en apokalyps” hon såg roat på mig. 

   ”En apokalyps?” frågade hon och jag nickade. ”på riktigt? För att du inte skulle få kyssa mig” jag nickade igen och hon skrattade. ”hm... gången då?” hon pekade mot garderoben och jag gav henne en trött men menande blick. 

   ”Jo tjena” svarade jag och hon skrattade till. ”men på tala om gången så borde vi ändå göra iordning det där utrymmet. Vem vet? Kanske någon dag behöver vi det och jag skulle uppskatta mer om det var... inrett... än hur det ser ut nu” Ariel tänkte över det jag sagt innan hon nickade. 

   ”Låter bra tycker jag” jag log segervisst innan jag snabbt kysste henne. 

   ”Så kläder till Missy” sa jag och gick fram till ena klädstången. ”hur mycket jag än tycker om hela den här grejen du rockar” fortsatte jag och viftade till hennes underkläder. ”så är det alldeles för lite för att jag skulle tycka om att du bär det utomhus” 

   ”Du skulle tycka om?” ekade hon. ”så det är dig jag måste rätta mig efter nu?”

   ”Precis, först och främst för att jag är din pojkvän och låt mig säga att jag är inte ett stort fan av folk som stirrar på vad som är mitt” svarade jag och kastade henne en blick över axeln för att se henne ståendes med armarna i kors men med ett roat ansiktsuttryck. ”och för det andra har jag en oerhört bra klädsmak. Varför har du så små kläder, vad är det här?” utbrast jag när jag endast fann korta klänningar och kjolar. Jag hörde hur Ariel skrattade bakom mig innan hon ställde sig bredvid mig. 

   ”Din överbeskyddande sida anses väl gullig men det där om klädsmak...” hennes blick vandrade upp och ner över mig, jag följde hennes blick för att se de enkla jeans shortsen och t-shirten jag valt att bära idag. En kedja samt en bak och vänd keps på huvudet som accessoarer. ”... inte lika säker på att jag håller med” hon mötte min blick för att visa att hon endast retades med mig. 

   ”Åh, din lilla...” mumlade jag och hennes skratt fyllde rummet när jag lindade armarna runt hennes midja för att sedan svinga runt henne i luften. 

 

 

En timme senare var hon klädd i en vit kjol med ett guldskärp samt ett linne med guldiga mönster som lämnade en rand hud bar. Hennes hår var uppsläppt och lockade i stora mjuka lockar vilket smickrade hennes ansikte som var lätt sminkat. Ljusa färger på ögonlocket, mascara och läppglans. Hon lämnade garderoben som en definition av perfektion. 

   ”Du ser jättevacker ut” sa jag till henne för att se en rodnad sprid sig över hennes kinder, innan hon hann ge mig ett svar knackade det på dörren och hon öppnade för Victoria. Som var nästan lika vacker i en mörk klänning som passade till hennes hår och en mer sotig och mörk sminkning. De skulle gå som natt och dag bredvid varandra. De båda överöste genast varandra med komplimanger innan vi tillsammans gick ut i korridoren. Hissen plingade till och vi klev in, jag klickade på både 2:an samt entrévånings knappen för tjejerna. 

   När hissen stannade till på min våning log jag mot dem och lät diskret handen smita under Ariels kjol för att snabbt smeka hennes hud innan jag klev ut och gav de en vink med handen. Jag mötte Ariels stora, chockerade ögon och log endast roat och retsamt mot henne medan dörrarna stängdes framför mig.

 

 

aaaaaaaaah! hahahahhahaha, SÅ DE BLEV NÄSTA PÅKOMMNA AV VICTORIA! gaaah, u guys! xD o Justin fick lite spunk dära vid olika tillfällen... jag gillade dem två i det här kapitlet, de var retsamma o roliga. O VAD TYCKTE NI OM SLUTET??? hur tror ni Ariel reagerar? 

vad tyckte ni? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

 

min fråga: favorit tv serie?

mitt svar: jag har en del tv serier jag följer så som; Vampire Diaries, American Horror Story, Awkward, Pretty Little Liars, Teen Wolf men sedan har jag några jag kan se om igen som typ Misfits o Vänner fungerar ju alltid. hahahah, har ni någon serie att rekommendera? 

2013-11-24 @ 22:20:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (16) Trackbacks ()

31 - Was She Ignoring Me?

PREVIOUS:    ”Beror väl lite på från person till person och vilket par man pratar om” svarade han och jag nickade. ”en del beter sig likt ett gift par även fast de endast varit tillsammans i någon månad, andra som att de alltid lever i någon slags bubbla av glädje medan andra argumenterar jämt men lika ofta löser det. En del behöver bara träffas en gång i veckan för att 'underhålla' förhållandet medan andra måste ses jämt. Det beror helt på” återigen nickade jag, sög i mig Justins ord likt en torr svamp. 

   ”Det enda jag känner och vet är att allt är bättre när du är här” sa jag och han log sitt bländade leende, leendet som fick mig svag i knäna, leendet som skulle kunna få mig att göra precis vad som helst. 

   ”Vad bra, för jag känner samma sak”  

 

 

Justins Perspektiv. 

Ett långsamt leende spred sig över mina läppar när dagdrömmarna tog över och allt annat försvann. Bara jag och mina tankar. Och en specifik rödhårig. Hon lyckades vara det enda jag tänkte på den senaste tiden, jag kunde inte få ut henne och även om jag kunde så var jag inte säker om jag ens ville få ut henne. 

   Mitt förhållande med Ariel var på väg att fylla en vecka gammal - inte för att det var något som skulle firas utan mer som ett faktum - och den här veckan har lyckats vara bättre än de åren jag spenderade med Selena. Även fast Ariel var helt okunnig inom förhållanden och allt det kom med så gjorde hon ett mycket bättre jobb än vad hon trodde. Jag sa till henne att göra vad som kom naturligt till henne, vilket har visat sig innebär mycket läppkontakt. Inte för att jag klagade för femöre men det var bara roande. Från att gått från absolut ‘celibat’ till ett litet kyss monster var en roande syn. 

   Jag hade henne äntligen och jag kunde inte bry mig mindre om att det var hemligt. Så länge jag fick kalla henne ‘min’ i huvudet så spelade det ingen roll. 

   ”Ey, Bieber! Vad är hemligheten bakom ditt drömmande och något obehagliga leendet du har?” jag rycktes ur mina tankar och såg upp för att se Lil Za räta på sig vid biljardbordet, Alfredo stod mittemot honom medan resten av vårt kompisgäng höll sig till andra saker runt i rummet. Jag själv satt med min dator, jag hade fortfarande uppgiften till samhällskunskapen att skriva men verkade varje gång glida bort i tankarna varje gång jag försökte skriva. Precis som denna gång. 

   ”Tänkte bara hur skönt det kommer bli när jag är klar med den här skiten” svarade jag och gjorde en gest mot datorn i mitt knä. Lil Za flinade roat. 

    Plötsligt störtade Ariel in genom dörröppningen, på skyhöga klackar och shorts, med ett stressat och panikslaget ansiktsuttryck. Genast fylldes jag av oro och drog frågande ihop ögonbrynen. Hennes blick svepte över rummet i jakt efter något eller någon, tillslut mötte hon min blick och satte fart på benen igen. Pappret, eller det tunna häftet, hon hade i ena handen fladdrade då hennes armar svängde fram och tillbaka vid hennes sidor. Jag ställde datorn vid min sida på soffan och sköt mig fram till soffkanten samtidigt som Ariel föll ner bredvid mig. Först nu märkte jag hennes andning, den kom ut flämtandes och stötvis, hennes ögon var något uppspärrade medan hon stirrade på mig.

   ”Ariel, vad är fel?” frågade jag men hon viftade med handen. 

   ”Du måste krama mig... som de gör med kossor” flämtade hon fram, mer förvirrad än någonsin satt jag och endast såg på henne. 

   ”Som ko-” 

   ”Gör det bara!” utbrast hon och jag slog genast armarna runt henne från sidan så hennes axel trycktes mot mitt bröst. ”hårdare” mumlade hon och jag spände min armar runt henne. Jag såg ner på hennes ansikte för att se hur hon mumlade för sig själv men verkade nöjd över min handling. Förvirrad såg jag upp för att se hur alla i rummet hade stannat upp i vad de gjorde och såg på oss, när de såg att jag tittade vände de genast bort blickarna och fortsatte med vad de höll på med. 

   ”Som de gör med kossor?” frågade jag och upprepade frågan jag inte hunnit ställa. 

   ”Innan kossor ska in på slakten, så kramas de ihop för att motverka deras panikattacker” svarade hon lågt, jag sneglade ner på henne men hon verkade inte vilja utveckla sitt svar. Jag nickade istället och la mitt huvud ovanpå hennes. Panikattack? Vad skulle hon fått det av? Vad hände innan hon kom hit? Jag såg ner på häftet i hennes hand men fick endast se baksidan av det, men jag antog att hennes panikattack var sammankopplad med häftet i hennes hand. 

   Hur länge vi hade suttit i den här något konstiga omfamningen visste jag inte men tillslut började Ariel röra sig i min famn. Försiktigt släppte jag henne och lutade mig tillbaka för att kunna se på henne, hon gav mig ett beklagande leende. 

   ”Skulle du vilja vara vänliga att förklara?” frågade jag. Hon suckade innan hon la huvudet i sina händer. Hon mumlade något jag inte kunde höra. ”jag hör inte vad du säger” 

   ”Jag sa att Tara kommer döda mig” svarade hon. Jag såg förvirrat på henne.

   ”För att?” manade jag henne att fortsätta. 

   ”På grund av det här” sa hon och vände häftets framsida mot mig, det var en text och längst upp i det högra hörnet stod ett stort, rött ’B+’ med våra lärares typiska penna. Jag sken genast upp i ett brett leende och slet till mig pappret. 

   ”Det här är ju grymt, Ari. Ett B+ är ju skit bra!” utbrast jag glatt men fick inget glädjetjut tillbaka från henne. Frågande vände jag på huvudet för att se hennes ögon fyllda av tårar, genast släppte jag pappret och kupade hennes ansikte. ”hey, vad är det? Varför är det inget bra?” 

   Hennes haka darrade till innan hon drog in ett djupt andetag. ”det är inget A” svarade hon. ”Tara kommer döda mig” 

 

Jag såg inte mer av Ariel den veckan. Hon var aldrig i sitt rum när jag försökte träffa henne och hon svarade aldrig i telefonen när jag ringde henne. Oron hade expanderat för stort inom mig att den tillslut hade tagit över. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Vart var hon? Vad hade hänt henne? Varför var hon plötsligt spårlöst försvunnen? 

   ”Lugna dig, man. Hon kommer tillbaka” jag ryckte häftigt till när en hand landade på min axel och jag såg upp för att se Zayn sätta sig ner bredvid mig. 

   ”Vad?” frågade jag och såg ur ögonvrån hur fler anslöt sig till bordet. 

   ”Ariel” fortsatte Zayn. ”hon kommer tillbaka” jag sneglade på honom innan jag nickade och satte upp armbågen på bordet innan jag la huvudet i handen. 

   Jag var nästan 100% säker att Tara hade något med Ariels plötsliga försvinnande, vem kunde det annars vara? Inte var det väl så att hon ignorerade mig på riktigt... eller? Paniken började genast fylla mig, tänk om hon ignorerade mig? Men varför? Vad hade jag gjort? Jag rensade ut tankarna men fann inget svar på den frågan, jag hittade inget fel som kunnat få henne att med mening inte vilja prata med mig längre, eller ens träffa mig. 

   Dörren intill matsalen öppnades men jag gav den ingen uppmärksamhet, det var middagsdags och matsalen började fyllas mer och mer. 

   ”När man pratar om trollen” sa Zayn och nickade bakom mig, jag snurrade genast runt för att se Ariel gåendes med Victoria vid sin sida. Min blick svepte hastigt upp och ner över hennes kropp för att se om det var något fel på henne, men jag kunde inte hitta ett enda fel. Tillslut såg jag på hennes ansikte för att se det vackra leendet och det glittrande ögonen, för ett ögonblick tillät jag mig själv att endast känna värmen som fyllde mig vid synen av henne innan jag kände hur irritationen och ilskan växte inom mig. Hastigt reste jag mig från bänken och marscherade iväg bort mot henne, utan förvarning grep jag tag i hennes handled och drog med henne samma väg som hon kommit in. 

   Jag hörde hur hennes klackar kom efter mig och hur hon tjöt till i förvåning innan hon svamlade en ursäkt till Victoria men vi var redan ute ur matsalen innan hon var klar. Jag valde att dra med henne bort till ett av underhållningsrummen där jag stängde dörren efter oss och vände mig mot henne med armarna korsade och en menande blick. 

   Hon log gulligt mot mig, säkert i hopp om att jag skulle släppa det men hon borde känna mig bättre vid det här laget. Det skulle inte hända. Hon suckade tillslut uppgivet och la sina egna armar i kors. 

   ”Jag vet att du har ringt, jag vet att du har letat efter mig” sa hon, genast slog jag ut med armarna. 

   ”Så varför har du inte kontaktat mig?” utbrast jag. ”vet du hur orolig jag har varit?” 

   ”Det är inte så enkelt” mumlade hon. ”efter jag fick det där betyget så...” hon skruvade på sig medan hon sänkte blicken till golvet. ”... Tara hade några ord hon ville ha sagda” 

   ”I en hel vecka? Hon hade saker att säga till dig i en hel vecka?” min ton visade tydligt hur mycket jag tyckte det skrek ‘bullshit’ kring det hela. 

   ”Snudden på” hörde jag hur hon mumlade. Jag rynkade pannan innan jag suckade, svalde frustrationen för skönheten framför mig. 

   ”Varför kunde du inte ha berättat för mig vart du var i alla fall?” frågade jag och sträckte fram handen för att försiktigt stryka hennes hud på armen. 

   Hon ryckte på axlarna. ”jag trodde inte-” 

   ”Att jag skulle märka?” fyllde jag i och hade återigen den anklagande tonen i rösten. 

   ”Att du skulle oroa dig” sa hon och såg upp på mig. Jag hade lust att himla med ögonen men motstod den impulsen och istället tog jag ett steg fram så jag stod precis framför henne. 

   ”Ari, jag kommer alltid oroa mig för dig” sa jag. ”eftersom jag bryr mig. Jag vill inte att något illa ska hända dig, okej? Jag vill inte låta som en förälder eller liknande när jag säger det här, men snälla berätta för mig om tänker försvinna nästa gång? Så jag vet och så jag vet att du är säker” Ariel nickade försiktigt och jag andades lättat ut. Sedan sken jag upp i ett leende och kupade hennes ansikte i mina händer. ”jag har saknat dig” hon skrattade till. 

   ”Det säger du?” retades hon medan jag drog hennes ansikte närmre mitt eget. 

   ”Åh, håll tyst” mumlade jag innan jag kysste henne.

 

 

inte super långt o inte heller super händelserikt... men det är ett mellankapitel ungefär. så, ni fick se en glimt att Justins oroliga sida? xP vad tyckte ni om den? gullig? hahahahaha. o sedan Ariels panik där i början över betyget hon fått på en uppgift. vad tror ni Tara gjorde mot henne? 

vad tyckte ni? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK FÖR ALLT NI GÖR, NI INSER INTE HUR GRYMMA NI ÄR O HUR GLAD JAG BLIR ÖVER ALLT! TACK. ♥ PUSS&KRAM. 

2013-11-21 @ 20:27:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (13) Trackbacks ()

30 - I'm Definitely A Ice Cream Girl

PREVIOUS:    ”Vad vi är innebär att du har full tillgång till mig” jag spärrade förvånat upp ögonen. ”du behöver inte tveka på att kyssa mig eller ta min hand eller något annat du känner för. Gör vad som kommer naturligt till dig, vad som känns naturligt. En anledning till varför man blir tillsammans med någon är för att man känner sig fullständigt bekväm med personen, men känslorna har bara stigit till en högre nivå. Man är bästa vänner men har känslor likt ett par” 

   Mitt hjärta bankade häftigt, full tillgång? Kyssa honom när jag ville? Ett sakta leende växte på mina läppar medan jag begrundade detta. Kanske detta inte skulle vara så svårt ändå...

 

 

För säkert sjuttioelfte gången föll jag ner i gräset med en suck som snart följdes efter med ett stön av smärta. Om det här skulle fortsatta skulle jag ha fler blåmärken som matchade de jag redan hade. Justin hade - efter att vi legat i timmar tillsammans i hans säng - bestämt sig för att idag var dagen för mig att lära mig cykla. Jag var dock inte lika entusiastisk över hans idé som han själv var, men efter många om och men stod jag ändå ute en timme senare med en cykel framför mig. Fråga mig inte vart han hade fått den från men jag antar att han hade sina sätt. 

   ”Är du okej?” jag rullade runt till min rygg innan jag såg upp på Justin. 

   ”Vet du vad?” frågade jag istället. ”det här omöjligt, jag kommer aldrig kunna cykla” Justin flinade roat åt mig innan han sträckte ut sin hand mot mig. 

   ”Åh, kom igen. Du vet vad man säger, det är svårt att lära en gammal hund sitta men med lite slit så kommer hunden tillslut sitta” sa han och nu var det min tur att flina innan jag himlade med ögonen och tog emot hans hand. I nästa sekund stod jag upp och borstade bort smutsen från min kläder. 

   ”Försök bara hålla styret rakt och inte låta det vackla så mycket, sedan efter det ska du se att det kommer gå som smort” jag nickade och kände beslutsamheten fylla mig. ”kom ihåg hur man bromsar också” han såg stint på mig och jag nickade med huvudet. 

   ”Jag kommer ihåg” svarade jag. ”tryck bakåt med foten” 

   Jag drog in ett djupt andetag och slängde över mitt ben innan jag satte mig på sadeln, jag satte upp ena foten på pedalen innan jag kastade en blick på Justin. Han nickade uppmuntrande åt mig och jag sköt iväg. Med andra foten på pedalen trappade jag framåt medan jag försökte hålla styret rakt. 

   Aldrig hade jag tänkte mig att cykla skulle vara så svårt som det först var, balansen det krävde och koncentrationen. När Justin visade gjorde han det med säkerhet och lätthet, han såg avslappnad ut när han cyklade och kunde lätt stanna och starta. 

   ”Ey, Ari! Du cyklar” hörde jag Justin utbrista bakom mig, jag ryckte smått tillbaka till verkligheten och insåg att mina fötter tryckte jämnt pedalerna framåt och mina armar lyckades stryka cykeln framåt utan problem. Jag sken upp i ett brett leende och svängde runt gräsplätten vi använt oss av innan jag bromsade in framför Justin som la sina händer på stålstyret. Han leende var lika brett som mitt eget. ”du är grym” 

   Jag skrattade till. ”jag cyklade!” han nickade försäkrande. ”oh my God, jag cyklade” tjöt jag återigen innan jag slängde armarna runt Justin, drog in honom i en något obekväm kram på grund av styret mellan oss. Han skrattade lågt vid mitt öra. 

   Han kupade sedan mitt ansikte i hans händer. ”om det inte fanns en enda själ på den här ön förutom vi så skulle jag kyssa dig nu” jag kände genast hur mina kinder hettade och jag slog ner blicken i backen. 

   ”Det kommer fler tillfällen” mumlade jag och kikade upp på honom. 

   ”Fler varv eller vill du få reda på din överraskning?” frågade han och jag rynkade förbryllat på pannan. Överraskning? Vilket överraskning? Jag upprepade mina tankar för honom och han log menande mot mig som för att säga 'förvänar-du-dig-verkligen-att-jag-ska-avslöja-det?'. Jag himlade smått med ögonen åt honom innan jag tänkte efter. 

   ”Några varv till och sedan överraskning?” frågade jag och han flinade roat. Med ett brett leende såg jag hur Justin klev bort, föll ner i gräset och jag sköt ifrån. 

 

”Nå, vad är det för överraskning?” vi hade lämnat cykeln i ett hus vid basketplanen, jag hade inte hunnit utforska baksidan av skolan speciellt mycket men tydligen fanns det en liten mini arena. En liten konstgräsplan, löparbana, träningsredskap och en massa mera där förrådet med cyklar befann sig. Justin log roat. 

   ”Det får du se” genast kom min inre 5åring ut och jag gnällde klagande åt hans hemlighetsmakeri, jag följde surt efter honom och vi kom in i matsalen som var i stort sett tomt förutom några som valt att plugga i tystnaden eller åt mellis. 

   Justin fortsatte bort mot kylskåpen, de var till för eleverna om det var så att de hade med sig något som var en kylvara så fanns dessa kylskåp till endast för oss. Justin öppnade ena och tog ut två cylinderformade paket, han knuffade igen dörren med höften innan han vände sig mot mig. 

   ”Glass” utbrast han glatt, jag såg förvånat på packen i hans händer innan jag sken upp i ett leende. ”jag visste inte riktigt vad jag skulle välja, så jag tog de två vanligaste...” började han medan han gick bort mot besticken där han tog två skedar. ”...‘Cookie Dough’ och ‘Chocolate Fudge Brownie’” 

   ”Är detta glass?” utbrast jag förvånat, var det verkligen namn på glass? 

   ”Ja, du har väl hört talas om ‘Ben And Jerry’s’ ändå?” frågade han och slog sig ner vid ett av borden innan han ställde de båda paketen på träskivan. 

   ”Ehm...” sanningen var att jag hade hört namnet men aldrig vetat att det var sammankopplat med glass. 

   ”Hey, det är ingen fara” försäkrade Justin och la sin hand över min på bordet. ”det gör bara det här ännu roligare” jag log tacksamt mot honom innan han flyttade sin hand för att öppna locket på den ena. Nyfiket såg jag på honom och sedan på glassen när han fått bort locken, den ena brun medan den andra var bara vit. Vanilj och choklad gissade jag. 

   Justin körde ner ena skeden i paketet det stod ‘Cookie Dough’ på innan han gröpte ur en sked glass, med ett leende gav han den till mig. 

   ”Glöm inte att det är väldigt kallt” utbrast han medan jag höjde handen. ”så du inte får brain freeze” fortsatte han och jag nickade innan körde in skeden i munnen. Mycket riktigt var det kallt som satan och jag knep ihop ögonen innan jag drog ut skeden igen. Jag sög på glassen och kände hur vaniljsmaken fyllde min mun, tillslut var det endast ett boll liknande föremål kvar i min mun, nyfiket körde jag ner tänderna i föremålet. Det var sött, otroligt sött och smakade lite som... kakor?

   ”Vad är det för någonting?” frågade jag. 

   ”Kaksmet” svarade han och jag svalde. ”gott?” jag nickade. Han flinade och gröpte ur en sked glass ur den andra förpackningen innan han gav den till mig. Glassen var brun och precis som jag gissat smälte chokladen i munnen på mig, den här gången var föremålet fyrkantigt och något segt. Men även detta smakade sött och av choklad. Choklad hade snabbt blivit en ny favoritsmak hos mig. 

   ”Och detta?” frågade jag. 

   ”Brownie” svarade han och jag nickade. ”jag gissar att även det smakade gott?” jag nickade med ett nöjt leende. 

   "Och du hade rätt" Justin såg frågande på mig. "jag är definitivt en glass tjej" han skrattade roat. 

En timme senare hade vi förflyttat oss från matsalen till Justins rum igen, paketen stod glömda på golvet då vi båda blivit för distraherade av varandra. Istället låg jag nu med Justin halvt liggandes på mig och hans läppar pressade mot min hals. 

   Jag drog en hand genom hans hår och fick upp hans ansikte till mitt innan jag kysste honom. Hans läppar smakade likt glassen och gjorde kyssen tusen gånger sötare. Hans händer var varma mot min kropp medan de vandrade nerför mina sidor tills hans ena hand lades på min höft. Jag la min ena arm runt hans nacke för att dra honom närmre mig samtidigt som vi båda vred på huvudena och öppnade munnarna. Hans tunga var varm och smakade precis som hans läppar av glass. 

   Justin släppte ur sig ett lågt stön. ”du smakar choklad” jag fnittrade mot hans läppar och vi rullade runt i hans mjuka lakan. Mina knän landade på en varsin sida av hans höfter och Justins händer kupade mitt ansikte. 

 

***

 

 
 

Tisdag, 23:e April.

Denna nya ‘tillgång’ - som Justin uttryckt sig - till en annan människa hade till min förvåning också fört med sig ett ännu starkare behov till just denna person. I mitt fall, Justin. Det enda jag kunde tänka på var Justin, Justin och ännu en gång Justin. På hur jag ville hålla hans hand eftersom de alltid var så otroligt varma, hur jag ville att han skulle omfamna mig igen för att jag skulle få känna hans starka armar runt mig men framför allt kunde jag inte sluta tänka på att kyssa honom. Om och om igen, hela tiden, morgon och kväll. Det var som att alla dessa år jag har varit ‘kyss-oskuld’ exploderade och det enda jag kunde tänka på istället var att få kyssa honom igen. Känslan var galen och började nästan bli irriterande.  

   Vi gick in på vår femte dag i det hemliga förhållandet vi valt att ha och ändå kändes det som att helgen varat en hel livstid. Som att vi varit tillsammans i fem år och inte dagar. Kanske berodde det på hur vi egentligen inte ändrat på mycket, förutom att ta fram de sexuella fördelarna i en vänskap. Vi var precis som innan. Vilket jag hoppades var till vår fördel då det förhoppningsvis betydde att ingen skulle börja misstänka någon förändring. Kaos skulle det betyda om rykten började spridas i skolan om att jag och Justin möjligtvis skulle kunna vara ett par. Jag hade inte tid för det, inte hade jag ork heller. 

   Jag rättade till den blommiga magtröjan jag hade på mig, tillsammans med ett par svarta jeans och en vit kofta. På huvudet hade jag satt en grön rosett och ett par vita Louis Vuitton klackar pryde mina fötter. Jag gick längst en korridor, på väg mot mina nästa lektion med Mr. Oliver. Jag rundade hörnet och fick syn på Justin tillsammans med Zayn och Niall. Klädd i ett svartvitt randigt linne, ett par mörka byxor och en röd keps såg han som vanligt alldeles för bra ut. Återigen fylldes jag av behovet efter honom men principen att vi skulle stanna hemliga fick mig att stanna, jag bet mig löst på underläppen medan jag studerade honom. Han lyfte på kepsen, drog en hand genom håret innan han satte ner den igen. Den här gången bak och fram. Shit, tänkte jag klagande och gick fort fram till honom. 

   ”Kan jag få prata med dig ett ögonblick? Vad bra, ursäkta oss killar” sa jag snabbt, slöt handen runt hans arm och drog med honom bort innan varken han eller killarna hann reagera. Jag drog med honom bort från korridoren vi hade lektion i och sträckte mig efter handtaget till ett av klassrummen i närheten, jag kikade in och fann till min lycka det tomt. 

   ”Ariel, vad-” började Justin förvirrat bakom mig men jag hade dörren stängd, honom upptryckt mot den och läpparna pressade mot hans innan han hann säga mer. Mina händer lades om hans kinder medan jag kände hur förvåningen försvann ur Justins kropp innan han omfamnade och kysste mig tillbaka. I minuter, timmar, dagar - jag visste inte - kysstes vi innan jag andfått lutade mig tillbaka och log mot honom. 

   ”Ledsen” mumlade jag men han bara skakade på huvudet med ett leende. 

   ”Ingen anledning till att vara ledsen” svarade han och jag skrattade till. Innan jag slutade för att endast se på honom igen, snabbt hade jag kupat hans ansikte igen och placerat en kyss på hans läppar. 

   ”Jag är...” kyss. ”ledsen, jag...” kyss. ”verkar inte...” kyss. ”kunna sluta” den sista kyssen tillät jag var längre innan jag tog ett steg bort från honom. ”herregud, du är ju som en drog” Justin skrattade nu roat, fortfarande ståendes lutad mot den stängda dörren. 

   ”Ingen fara, du är tillåten att använda mig när du vill” det var tydligt i hans leende och ögonen att han endast retades med mig och jag himlade roat med ögonen. Jag tog steget tillbaka mot honom igen så min kropp stod upptryckt mot hans. 

   ”Är det normalt allt man blir lite galen?” frågade jag och kände hur hans armar lindades runt min midja. Han pussade snabbt min nästipp. 

   ”Beror väl lite på från person till person och vilket par man pratar om” svarade han och jag nickade. ”en del beter sig likt ett gift par även fast de endast varit tillsammans i någon månad, andra som att de alltid lever i någon slags bubbla av glädje medan andra argumenterar jämt men lika ofta löser det. En del behöver bara träffas en gång i veckan för att 'underhålla' förhållandet medan andra måste ses jämt. Det beror helt på” återigen nickade jag, sög i mig Justins ord likt en torr svamp. 

   ”Det enda jag känner och vet är att allt är bättre när du är här” sa jag och han log sitt bländade leende, leendet som fick mig svag i knäna, leendet som skulle kunna få mig att göra precis vad som helst. 

   ”Vad bra, för jag känner samma sak”  

 

 

aww... är det bara jag som totalt älskar Jariel när de är tillsammans? hahahhaha. xD sååå... Justin lärde Ariel att cykla, kommer ihåg när jag först lärde mig cykla. jag var 5 o det var min jämnåriga granne som lärde mig.. shit, vad jag cyklade den dagen. runt o runt, runt gården. 

o sedan åt de glass! YUM, blev skit sugen när jag skrev det här kapitlet. hahahaha. 

så Ariel känner sig lite väl... dragen till Justin, vill kyssa honom 24/7. xD hur tror ni det kommer fungera? vad tror ni händer i nästa kapitel? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

 

Min Fråga: Vilken är er favorit Ben And Jerry's? 

Mitt Svar: Hm.. choklad går alltid hem hos mig så... Half Baked. Eftersom den ger dig "the best of both worlds" hahahha, där fick jag mig själv att skratta. Nej, jag skojade bara. Jag skulle dock vilja testa den här Peanut Butter Cup, min kompis säger att den är jättegod. Någon som har testat den? 

2013-11-17 @ 19:36:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (24) Trackbacks ()

29 - Save My Heart For You - Part 2

PREVIOUS:    I want what I can’t have, I gonna make you mine

 

No matter what it takes...” 

   För ett ögonblick var det bara jag, mina andetag och tystnaden. Inget annat. Mitt grep om micken lossnade och min arm föll till min sida. I nästa sekund bröt applåderna ut och jag var tillbaka. 

 

 

Ariels Perspektiv. 

Jag fann mig själv flämtandes efter andan. Vad skulle jag ta mig till? Varför behövde han göra såhär? Han stod ensam på scenen, ett hårt grepp om mikrofonen och ögonen för ögonblick slutna. Aulan var tyst, man skulle kunna hört en knappnål nudda marken i den tryckande tystnaden. Sedan under en blinkning bröt alla ut i applåder och Justin öppnade ögonen. 

   Men jag stannade inte för att höra resten, jag var ut genom dörrarna på nanosekunder och kände hur mitt ansikte förvreds när jag försökte hålla inne tårarna. Flämtandes tog jag mig om bröstet och lutade mig mot väggen utanför aulan. En tyst tår rann längst min kind och jag lyfte handen för att torka bort den när dörrarna slog upp och ut kom Avan och Victoria. Båda med stressade och oroliga minner, fort torkade jag bort beviset på att jag fält en tår innan jag reste på mig. 

   ”Hey, vad är det?” frågade Victoria oroligt. 

   ”Nej, inget” försäkrade jag dem fort. ”känner mig lite illamående bara, var väldigt varmt därinne” hon nickade långsamt men såg fortfarande tvivlande på mig. ”jag mår bra, jag lovar” 

    I nästa sekund öppnades dörrarna igen och alla elever strömmade ut, jag hittade deras ansikten och log glatt mot dem. Min blick sökte sedan efter det där välbekanta gyllenbruna lockarna som satt på det huvud jag så gärna ville prata med. Tillsist fann jag kepsen jag visste Alfredo burit under dagen och gav Avan och Victoria ett snabb hejdå innan jag sicksackade mellan alla människor bort mot honom. Jag fick tag i Alfredos arm. 

   ”Är Justin med dig?” frågade jag honom men han skakade på huvudet. 

   ”Han är kvar i aulan” svarade han. ”det var något han sa han behövde göra” jag nickade förstående och gick motströms tillbaka mot dörrarna. Återigen var han ensam, sittandes på en hög pall med en av gitarrerna i famnen, lågt spelandes. Jag endast stod och såg på honom för ett ögonblick, inspekterade den något rufsiga men oerhört välfriserade frisyren, den svartvit randiga t-shirten som smet om runt hans biceps och de grå byxorna han bar. 

   Mina klackar ekade lågt mot trappstegen när jag gick ner mot scenen, svängde lätt med armarna fram och tillbaka vid mina sidor, bet mig nervöst i underläppen medan jag hade min blick fäst på den fortfarande omedvetna Justin. Plötsligt slutade han spela, ställde gitarren i sin ställning och gav mot den lilla trappan ner till golvet. 

   Frustration fyllde mig och jag knöt mina nävar, hur kunde han göra såhär? Jag fick fart på benen och tog snabbt de få stegen ner innan jag gick mot honom, han hade nu kört ner sina händer i fickorna och jag med huvudet något nedböjt. Dock såg han upp när jag endast var någon meter från honom, jag grep tag i hans tröja och tryckte honom bakåt. Han stapplade några steg innan han rygg mötte väggen och jag fortsätta att följa efter, jag lyfte mig till tårna och närmade mig hans ansikte. 

   Men jag kysste honom inte, jag endast stannade. Han förvånad och jag fortfarande frustrerad stod vi endast centimeter från varandra. 

   ”Varför... varför gör du såhär?” frågade jag och spände min näve runt tyget. Han endast såg på mig. ”du vet att jag vill ha dig lika mycket tillbaka, du vet det... så... varför? Måste du gnida in det i ansiktet på mig... jag...” i mitt svammel släppte jag taget om hans tröja och tog ett litet steg tillbaka. 

    ”Musik är min terapi” sa han. ”det är mitt sätt att få ur mig saker. Det där var mitt sätt att säga att det kommer alltid finns en möjlighet, en chans att...” hans mening blev hängande i luften men vi båda visste mycket väl vad han menade. Vi, oss, han och jag. 

   ”Det är det här jag menar” mumlade jag. ”det här är konsekvenserna. Jag har svårt att se på dig och se den vän jag såg för bara någon vecka sedan. Jag kan inte... jag vill men jag kan inte” i nästa sekund var det Justin som tog ett övertag, grep tag i mitt ansikte mellan hans händer. 

   ”Så försök” sa han. Jag svalde medan mina ögon pendlade mellan hans båda. Vad pratade han om? ”låt oss försöka. Vem vet? Kanske det fungerar i alla fall bara att du inte vet det än” jag började smått skakade på huvudet. 

   ”Justin...” 

   ”Vad är det värsta som kan hända?” jag spärrade upp ögonen och han himlade med ögonen. ”okej, jag förstår vad du menar. Men låt det vara en hemlighet, ingen behöver veta” insisterade han. Jag tänkte över det han sa, mötte hans ögon och såg desperationen i dem. De vädjade till mig och jag kände hur mitt försvar långsamt med säker smulades sönder.

   ”En hemlighet?” frågade jag och han nickade ivrigt. ”ingen får veta?” han nickade igen. Jag drog in ett djupt andetag medan jag såg hoppfullheten växa inom honom, med en suck släppte jag ut mitt andetag innan jag nickade. 

   ”Är det ett ja?” jag nickade igen. ”tänker du... vi försöka?” nu med ett leende på läpparna nickade jag åt Justins frågor. Han grepp om mitt ansikte spändes för ett ögonblick innan han mjukt förde det närmre sitt eget. Den efterlängtade känslan av hans läppar fyllde mig sedan. Kyssen var först mjuk och öm innan jag la armarna runt hans hals och tryckte mig närmre. Hans armar lindade sig runt min midja och jag drog en hans genom hans hår. 

   Endast ljudet av våra läppars kontakt fyllde aulan innan jag försiktigt lutade mig tillbaka. Med ett brett leende pressade Justin sin panna mot min och jag kände hur mitt hjärta hamrade i min bröstkorg. 

   ”Vet du vad det här betyder?” frågade han och jag skrattade till innan jag skakade på huvudet. ”att vi har ännu en punkt att bocka av på listan. Aldrig haft ett förhållande, check” jag fnittrade åt hans beteende och hörde hur han skrattade med mig. 

 

***

 

För första gången på väldigt länge vaknade jag med ett leende på läpparna. Det var inte ofta det hände. Mina morgnar startas oftast genom att jag på ett eller annat sätt släppar mig ur sängen eftersom jag bara fått kanske tre timmars sömn och känner mig likt en zombie. Men under en timme lyckas jag förvandla mig själv från en zombie till en världskänd super modell. 

   Dock idag behövdes inget sådant, och jag visste mycket väl varför - Justin. 

   Jag drog bort täcket från min kropp innan jag hoppade upp ur sängen och kastade en blick på klockan. 9.30 slog den precis och jag tvekade på om han var vaken, det var ju lördag ändå. Jag visste mycket väl att Justin var en kille som gillade sin sömn. 

   Jag ryckte på axlarna innan jag trippade in i min garderob och tog den vanlig vägen nertill hans rum där han mycket riktigt fortfarande låg och sov. Han låg på mage med armarna runt sin huvudkudde, jag log snett och gick fram till sängkanten innan jag kröp upp på madrassen. Jag satte mig gränsle över hans rumpa innan jag böjde mig fram så min kind träffade hans skulderblad. 

   Han mumlade under mig för att sedan smått sträcka på sig. ”Ariel?” jag fnittrade till. 

   ”Godmorgon, sömntuta” svarade jag muntert och gled av hans rygg. Han vred på huvudet så hans ansikte var mot mig sedan mötte jag hans bruna irisar och en rysning av välbehag ven genom mig. Herregud, de var så fina. Jag log mot honom och han drog ut en hand från under kudden innan han la den över ansiktet. 

   ”Vad är klockan?” frågade han med raspig, morgon stämma. 

   ”Halv tio ungefär” ett stön slapp ur honom innan han vände sig om ligga på rygg istället. Han såg upp i taket för att sedan gäspa bakom handen, jag såg roat på honom. Han vred sedan huvudet mot mig och jag såg hur hans blick vandrade från topp till tå på mig. ”wow, det var värst vad uppklädd du var såhär dags” sa han, hans blick verkade inte kunna slita sig från min pyjamas. Jag fnittrade och såg ner på den rosa leopard bh jag bar, över hade jag en mjuk, rosa prickigt linne med tre rader volanger på bröstet tillsammans med ett bar lik prickiga trosor. 

   ”Åh, du vet hur det ska vara. Alltid redo för kameran, även när du sover” svarade jag och rullade runt på sidan. 

   ”Måste vara jobbigt” mumlade han. ”är det bekvämt att sova i då?” jag ryckte på axlarna. 

   ”Det spelar inte så stor roll om jag tycker det är bekvämt eller inte” svarade jag. ”dock skulle jag vilja slippa bära bh dygnet runt, vore skönt att vara utan för en stund” 

   Justin svepte med sin hand mot mig. ”tja, varsågod” sa han sedan. Jag såg frågande på honom innan jag förstod vad han syftade på, jag tänkte över det ett ögonblick innan jag snabbt sökte med händerna efter knäppet på ryggen. I nästa ögonblick fick jag av mig den utan att ta av andra plagg och slängde den på golvet. 

   ”Oh my God” mumlade jag medan jag kliade på huden där bh banden tidigare befunnit sig. Jag hörde hur Justin skrattade bredvid mig. 

   ”Det där tricket ni gör, det har alltid varit ett mysterium för mig” sa han sedan och nu var det min tur att skratta. 

   ”Det är meningen att det ska vara ett mysterium för dig” berättade jag och han himlade med ögonen. ”visste du att vi kan byta trosor också utan att behöva ta av oss dem vi hade på oss innan?” hans ögon spärrades genast upp i häpnad och jag fnittrade. 

   ”Vad?” utbrast han och jag nickade roat. Han skakade ofattbart på huvudet. Jag rullade runt till mage innan jag försiktigt närmade mig honom. Allt det här var nytt för mig, var det okej för mig att kyssa honom när jag ville? Eller fanns det regler? Jag antog att för oss fanns de det, i alla fall när vi är bland folk men nu då? När det bara är vi, han och jag? Var det meningen att det skulle kännas annorlunda? För den Justin som nu låg bredvid mig kändes precis likadan som den som legat bredvid mig månader sedan. 

   ”Vad tänker du på?” frågade han och strök bort en hårslinga ur mitt ansikte. Jag log försiktigt mot honom innan jag svalde. 

   ”Allt det här är väldigt nytt för mig så... jag vet inte riktigt vad... jag... ehm...” Justin log vänligt men roat åt min förvirring och jag kände hur det hettade på kinderna. 

   ”Vad vi är innebär att du har full tillgång till mig” jag spärrade förvånat upp ögonen. ”du behöver inte tveka på att kyssa mig eller ta min hand eller något annat du känner för. Gör vad som kommer naturligt till dig, vad som känns naturligt. En anledning till varför man blir tillsammans med någon är för att man känner sig fullständigt bekväm med personen, men känslorna har bara stigit till en högre nivå. Man är bästa vänner men har känslor likt ett par” 

   Mitt hjärta bankade häftigt, full tillgång? Kyssa honom när jag ville? Ett sakta leende växte på mina läppar medan jag begrundade detta. Kanske detta inte skulle vara så svårt ändå...

 

 

yeeeeeeeeeeeeaaaaaaaaaahhhhhh! STUNDEN (förhoppningsvis) ALLA HAR VÄNTAT PÅ. Jariel är officiellt ett par. *fangirl moment* thihi! vet inte riktigt om jag tycker om slutet till 100% men... aja. =) 

vad tycker ni?? deras förhållande är dock en hemlighet, hur tror ni det kommer gå? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER ALLT! ♥ PUSS&KRAM. 

ps. inte genomläst... huvudet värker nu o måste duscha xP ds. 

2013-11-14 @ 20:43:25 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (18) Trackbacks ()

29 - Save My Heart For You - Part 1

PREVIOUS:    ”Jag trodde faktiskt ett ögonblick att jag skulle dö... jag kunde inte andas längre, jag hade slut på luft och jag hade precis slagit i den där stenen” viskade jag, som om orden - min rädsla - var en hemlighet. ”jag vill inte dö, men jag kunde inte hitta ytan. Det fanns inget upp eller ner” 

   ”Jag var rädd också” viskade han. ”jag såg dig inte nere i vattnet först, du hade tagit den en väldigt lång bit ner och det var... blod. En massa blod runt om dig. När jag sedan fick upp dig på land så andades du inte, du var blek och blödde” jag svalde och kände hans lätta andetag i nacken. Jag hade aldrig legat såhär med en person förut men oväntat så före det med sig mycket tröst. Hans värme och närhet. Jag kramade hans fingertoppar igen. 

   ”Men du är okej nu, du klarade dig Ariel”

 

 

Jag gav ifrån mig ett lågt stön över min frukost tallrik när mitt huvud dunkade till, det ömmade och drog i stygnen och jag ville inget annat än att återvända till min säng. Men det var måndag morgon och dags för skolan. 

   Justin hade stannat hela natten från söndagen, hållit om mig när tårarna inte verkade vilja upphöra. Han sa inget utan höll bara om mig. Men mer behövde jag inte. 

   ”Här, ta de här” sa Justin och räckte mig tre tabletter. Jag tog emot dem och svalde ner dem med lite vatten. Jag grimaserade lätt innan jag andades in och ut, jag kunde redan känna effekten av de smärtstillande tabletterna. 

   ”Tack så mycket” mumlade jag till honom och han log snett. ”hur länge skulle jag behöva ha stygnen igen?” jag gnuggade försiktigt ovanpå bandaget då det kliade illa och detta var det enda sättet jag kunde få bort irritationen. 

   ”Tre veckor i alla fall, så såret hinner läka ihop” jag suckade. Det betydde inga photoshoots på i alla fall tre veckor, tänkte jag och plockade upp skeden innan jag stoppade den i munnen. Plötsligt slog sig en till person ner vid Justins ena sida, jag såg förvånat upp innan jag fylldes av vrede och irritation. Sarah satt vid hans sida med ett leende på läpparna, det värsta var att Justin sken upp i ett precis lika stort. Vad är detta!? 

   ”Jag ville bara ge dig texten, så du kan ge den en sista titt innan jag lämnade in den” sa Sarah med sin sockersöta röst, Justin tog emot den med en nick. 

   ”Självklart, ehm... jag har mina papper i mitt rum så jag ger dig det senare” hon nickade och viftade med handen som för att säga att det inte var någon fara. Sarah vände sedan huvudet mot mig för att ge mig ett leende som jag med ett påklistrat leende besvarade. Jag vet inte om hon märkte men det var något som Justin gjorde, han gav mig en frågande blick och jag skakade smått på huvudet. Sarah lämnade bordet och jag stirrade efter henne, försökte överföra hatet till henne så hon förstod att hon skulle hålla sig borta. 

   ”Och vem la salt i din yoghurt då?” frågade Justin plötsligt, jag vände förvirrat blicken mot honom. 

   ”Va?” kontrade jag dumt och han såg endast trött på mig. 

   ”Leendet” svarade han med en frågande uppsyn då hans ögonbryn var hopdragna. Jag mumlade något jag visste att han inte skulle höra innan jag reste mig från bordet och tog brickan med mig. Genast hörde jag hur han kom efter mig men jag ignorerade honom tills vi kom ut ur matsalen och han grep tag i min arm för att få mig att snurra runt och möta hans blick. 

   ”Berätta vad du sa” sa han och såg stint på mig.

   ”Inget” svarade jag trotsigt. 

   ”Vad är det med humöret då?” frågade han och släppte min arm, genast saknade jag kontakten mellan hans skinn och mitt. Jag suckade. 

   ”Inget, tabletterna” mumlade jag och vände mig om igen för att ta mig till min första lektion, som jag nu var glad att jag inte delade med Justin. Det fanns ingen gräns vart hans oro gick när det kom till hans familj och vänner. Det var både en bra och en dålig egenskap hos honom. 

 

Onsdag, 17:e April.

Armarna runt böckerna i min famn och blicken framför mig gick jag tillsammans med Victoria och Avan bort mot modellernas korridor. Det var tredje timmen på onsdagen och det kändes redan som att vi hade haft lektioner i flera timmar. Jag förstod det inte. 

   Mitt huvud kändes bättre för varje dag som gick men jag behövde fortfarande ta mina smärtstillande tabletter då och då. Avan babblade på bredvid oss om hur han inte såg rättvisan i hästars storlek på könsorgan och människors. 

   ”Du är medveten om att absolut ingen skulle vilja ligga mig dig va? Om du hade häst storlek” påminde jag honom. ”jag menar de är ju på riktigt... gigantiska” 

   ”Åh, se vem som har utbildat sig lite bland kukar” sa han och jag himlade genast med ögonen. ”och vad har du att jämföra med? Justins?” en häftig rodnad spred sig över mina kinder vid hans ord, även fast det inte stämde kunde jag inte undgå påverkan de hade. Han spärrade genast upp ögonen innan han löst slog till mig på armen. 

   ”Jag kan inte tro det!” utbrast han. ”du har äntligen sett en och förhoppningsvis rört den också... Och du säger inget till mig!?” jag viftade genast på både händerna och huvudet för att få honom tyst igen. 

   ”Nej, nej, nej!” försökte jag. ”jag har inte sett någonting” hans entusiasm sjönk genast likt en sten och han fnös. Jag höjde ena ögonbrynet åt honom. 

   ”De ska bli ett sant nöje att höra dig prata efter du förlorat din oskuld” sa han sedan, jag rynkade smått på pannan. 

   ”Vaddå? Kommer jag utveckla ett nytt ordförråd?” jag såg tveksamt på honom. 

   ”Oh ja” svarade han självsäkert. ”dock kanske inte ord du normalt sätt använder i en mening” han gav mig en menande blick och jag rynkade genast ihop ansiktet i avsmak. 

   ”Avan!” tjöt jag. ”vill du vara tyst för ett ögonblick” han endast flinade roat åt mig. Vi nådde korridoren som ledde en förbi spegelklassrummet och Victoria stannade till innan hon tittade över sig själv, såg till att allt låg på sin plats. Innan hon böjde sig fram för att fixa till sina bröst i hennes bh. 

   ”Du är medveten att det kan befinna sig en klass i klassrummet va?” frågade jag Victoria som verkade oberörd av det faktumet. 

   ”Då antar jag att de har något roligare att se på än de trista tavlorna” svarade hon med ett flin innan hon rätade på sig, samtidigt öppnades dörren och Mr. Peterson som vi hade i naturvetenskap stack ut kroppen. 

   ”Skulle ni vilja förflytta er från korridoren?” frågade han med en menande och uttråkad blick. ”ni stör den manliga klassen jag för” jag höjde böckerna i min famn så det täckte munnen och näsan innan jag lågt fnittrade bakom dem. Victoria log mot spegeln innan hon nickade. Rodnaden var tillbaka i mitt ansikte medan vi gick längst korridoren och bort från klassrummet. Min telefon pep plötsligt till i min väska och jag letade genast nyfiket runt efter den. 

 

   Från Justin:

   ”Nice show.” mina ögon spärrades genast upp, hade Justin suttit därinne? 

 

   Till Justin:

   ”Hehe, jag försökte varna henne.” skickade jag tillbaka och skakade roat på huvudet. 

 

 

Justins Perspektiv. 

Ännu en vecka stod jag bakom scenen, redo att framföra en låt jag hoppades skulle få henne att inse att det var inte över. Det var inte slut än. Jag hade inte gett upp. Möjligheten skulle alltid finnas där, oavsett om hon var villig att ta den eller inte. 

   ”...trots olyckan lyckades Ariel Madison ändå få ihop otroligt vackra bilder. Här är ett fåtal bilder för Agua de Coco linjen” sa rektorn in i micken innan skärmen bakom honom sken upp av en bild. Det var Ariel liggandes på sanden i en vit bikini, huvudet vridet så hon kunde se upp i kameran. Fucking hell, tänkte jag medan jag stirrade på bilden och såg nästa komma upp. 

 

  
 
  
 
(Klicka på dem för att få dem större)
 
 

   Bilderna tog slut och rektorn fortsatte prata medan de förberedde scenen inför mitt framträdande, jag drog in ett andetag innan jag släppte ut det. 

 

Save My Heart by Jason Reeves

 

   ”I want what I can’t have, I wanna make you mine

I don’t care what it takes, I’m fearless with my heart

I’ll take it any place, I don’t care if it breaks

I wanna tell you things, I never tell myself

These secrets hurt like hell, oh

 

   Call me crazy, maybe I’m insanely, out of my mind

But it will never phase me, If I have to, I’m not afraid to

Save my heart for you

I’m a rebel even if it’s trouble, I’ma pull you out of the rubble

If I have to, I’m not afraid to, save my heart for you

Tell me I’m wrong, turn around and run

Still I’m gonna save my heart for you”

 

   Jag öppnade ögonen och såg ut över publiken, men det enda jag såg var konturer och det bländade ljuset från strålkastaren. 

 

   ”I know you want me too, even if it’s not now

I’m gonna wait it out, but don’t you dare forget

That moment that we had, I know we both felt it

I wanna tell you things, I never tell myself

These secrets hurts like hell, oh

 

  Call me crazy, maybe I’m insanely, out of my mind

But it will never phase me, If I have to, I’m not afraid to

Save my heart for you

I’m a rebel even if it’s trouble, I’ma pull you out of the rubble

If I have to, I’m not afraid to, save my heart for you

Tell me I’m wrong, turn around and run

Still I’m gonna save my heart for you, oh, woah”

 

  Jag fuktade mina läppar fort innan jag för ett ögonblick bara lyssnade på musiken. Den var vacker, harmonisk och meningen var otroligt dyrbar för mig.

 

"Still I'm gonna save my heart for you, oh, woah"
 

 

   ”I wanna tell you things, I never tell myself

These secrets hurt like hell, oh

The first time that you smiled, so shyly back at me

I couldn’t help myself

 

   Call me crazy, maybe I’m insanely, out of my mind

But it will never phase me, If I have to, I’m not afraid to

Save my heart for you

I’m a rebel even if it’s trouble, I’ma pull you out of the rubble

If I have to, I’m not afraid to, save my heart for you

 

   Tell me I’m wrong, turn around and run

Still I’m gonna save my heart for you

Tell me I’m wrong, turn around and run

Still I’m gonna save my heart for you, oh

 

   I want what I can’t have, I gonna make you mine

No matter what it takes...” 

 

   För ett ögonblick var det bara jag, mina andetag och tystnaden. Inget annat. Mitt grep om micken lossnade och min arm föll till min sida. I nästa sekund bröt applåderna ut och jag var tillbaka. 

 

 

okej, så detta är bara part 1 av kapitlet... =) därför är det lite kort. MEN LÅTEN, VAD TYCKTE NI??? personligen, är detta en av mina favoritlåtar.. hittade den en dag o blev totalt kär i den, texten, melodin, allt. gah! xD 

HUR TROR NI ARIEL KOMMER REAGERA? VAD TROR NI HÄNDER I PART 2? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

2013-11-11 @ 21:15:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (24) Trackbacks ()

28 - I Was Going To Die

PREVIOUS:    ”Det var allt!” ropade Henry efter ytterligare några få minuter, jag log lättat och ställde mig rakt. Jag såg bort mot Justin som fortfarande hade en orolig rynka i ansiktet men log glatt mot mig när han mötte min blick. Jag förflyttade blicken mot Tara som endast såg på mig med likgiltiga ögon. 

   Jag sänkte blicken innan jag höjde ena benet för att ta ett steg mot tryggheten när min fot som fortfarande stod i vattnet gled av den hala stenen. Jag frös till men det var redan försent, min kropp föll mot vattnet och i innan någon hann reagera var jag över kanten och föll mot floden under mig. Inte ens ett skri hann lämna mina läppar innan jag slog i vattenytan, efter det var det ett virvel av hår och tumel i vattnet då det fortsatte trycka ner mig i vattnet. Jag får ingen luft.

 

 

Vattnet var överallt. Under, över, vid mina sidor. Det brusade högt i mina öron och jag försökte se, men det var omöjligt att se i alla bubblor och sand som yrde runt mig. Mitt syre höll på att ta slut i lungorna och det värkte illa, de sa åt mig att hitta ytan och luft. Men jag visste knappt vad som var upp eller ner längre. Min hand flög förbi och ett spår av rött följde efter. Blod. 

   Gång på gång slog jag i botten innan jag slungades bort igen, sedan innan jag hann reagera kom en grupp av stora stenar rasande mot mig. Hårt slog jag i dem och kände hur en snurrig men lugnande känsla la sig över mig. Mer röda spår täckte mitt synfält. Jag orkade varken hålla andan eller ögonen öppna längre. Det sista jag såg innan jag slöt ögonen var en sko, en svart sko. 

 

 

Justins Perspektiv. 

   Likt slow motion såg jag hur Ariels kropp föll mot vattenytan, såg hur fotografen Henry svängde runt mot henne, hur Ariels ögon spärrades upp i chock innan hon inom några få sekunder var borta. Kvar var endast ljudet av det forsande vattnet och mina hjärnslag i öronen. Sedan var det som att någon tryckte på ‘play’ knappen och alla sprang runt likt hönor utan huvuden. Jag sprang så fort benen bar mig till kanten av fallet för att se ner i vattnet, få en enda liten skymt av det röda håret. 

   ”Vi måste ner!” ropade jag över hysterin. ”hur tar man sig ner?” jag fick tag i Henrys krage och drog honom intill mig så jag kunde se honom stint i ögonen. 

   ”E-Ehm... På andra s-sidan där” han pekade på andra sidan floden. Jag släppte hans tröja och sprang genom vattnet innan jag stannade vid floden, den var inte alls djup häruppe men kraftfull. Jag såg upp längst floden och fann en rad stenar som var höjda över vattnet. Fort tog jag de få kliven upp innan jag var framme vid raden, på lätta fötter hoppade jag på stenarna innan jag nådde andra sidan. Jag kastade en blick tillbaka mot tältet där jag fann mina livvakter i ett försök att lugna alla, medan de även pratade i telefonerna. Tara stod endast vid vattenfallets kant och såg ner i vattnet, hennes figur var stel och hennes ögon visade... besvikelse? 

   Jag spände käkarna och bestämde mig för att ta i tu med Tara senare, jag behövde hitta Ariel. Jag sprang längst stigen som fanns för att komma ner, rötterna gjorde det svårt att hålla sig på fötterna och grenarna piskade och rev mina armar. Med andan i halsen kom jag ut på plan mark, bara några få meter från floden och jag sökte frenetiskt med blicken efter henne. 

   Kom igen Ariel, vart är du? Snabbt var jag framme vid kanten och försökte se i det något grumliga vattnet. Tillslut fick jag syn på det mörkblåa tyget och det röda håret, men vad som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag var den vida cirkeln av blod som spridits runt henne. Vattnet skvätte runt mig när jag slängde mig i det midje höga vattnet, jag kämpade mig fram till henne och vände genast på henne. Hon var medvetslös och det blödde kraftigt från ett sår som täckte en del av hennes panna och huvud. 

   ”Ariel...” jag släppte upp henne på gräset och fick se fler sår längst hennes armar, fåtal på hennes kropp och mina ögon fann hennes fötter som också var täckta av blod. Herregud... Jag la mina fingrar mot hennes hals för att leta efter en puls. Den var svag. Hon måste få ur sig vattnet, tänkte jag och knep fort hennes näsa mellan min tumme och pekfinger innan jag täckte hennes mun med min och blåste in. Det var allt som behövdes för att få henne att hosta högt, vattnet vällde upp ur hennes mun och kvävde henne ännu en gång. Fort lyfte jag hennes överkropp så vattnet inte åkte ner igen, hon hostade en sista gång innan hon blev stilla liggandes. 

   ”Ariel?” frågade jag men hon öppnades endast munnen innan hennes ögonlock föll igen. Plötsligt bröt Moshe ut genom träden med ett stressat ansiktsuttryck. 

   ”Ambulansen är på väg” jag nickade och såg skrämt på Ariels bleka ansikte innan jag såg på det röda blodet. Utan en andra tanke slet jag av mig min t-shirt och tryckte den mot såret på hennes huvud. Du kommer klara dig, det kommer gå bra. 

 

   Det konstanta pipet från maskinen i hörnet var det enda som hördes medan jag satt med Ariels ena hand mellan mina båda och kysste hennes handrygg då och då. Jag ville bara att hon skulle vakna vid det här laget. Vi hade befunnit oss på sjuhuset i ett flertal timmar nu och det började närma sig kvällen. Doktorn hade sagt att hon behövde stanna över natten så de kunde hålla koll på henne, endast i fall att hennes hjärna valde att svälla på grund av smällen hon fick. Såren på resten av hennes kropp var omplåstrade och rena igen, det värsta var på hennes högra överarm. 

   Även jag hade fått plåster för såren på mina armar, som jag inte märkt för än en sjuksköterska påpekat dem. De var inte illa, bara enkla skrapsår men hon ansåg att de i alla fall behövde ett plåster i skydd mot smuts så jag inte fick infektioner. 

   Tara hade jag inte sett till sedan vi kommit till sjukhuset, det hade varit hon och jag som åkt med Ariel till sjukhuset och hela vägen hade jag behövt bita min tunga för att inte skrika på henne. Hon hade inte sagt ett enda ord under hela färden, endast sett på Ariel som blev ompysslad av en personal i ambulansen. 

   Ett plötsligt jämmer fick mig att dras ur mina tankar innan jag fort vände blicken mot Ariels ansikte för att se det alldeles hoprynkat. Hon stönade igen och hennes ögonlock fladdrade till innan jag tillsist fick se hennes bruna ögon. 

   ”Ariel?” frågade jag försiktigt och reste mig från stolen, hon vände smått på huvudet innan hennes ögon mötte mina. Hon öppnade munnen men fick endast ut sig ett rassel, sedan höjde hon långsamt armen och pekade på hennes öppna mun. 

   ”Åh, såklart ska du få vatten” sa jag och skyndade mig över till bordet innan jag gav henne en glas med ett sugrör i, hon grimaserade när vattnet rann längst hennes ömma strupe men fortsatte ändå att dricka. När vattnet var slut föll hon tillbaka mot kuddarna och andades ut. Jag ställde bort glaset och såg förväntansfullt på henne. 

   ”Varför har du ingen tröja?” frågade hon med raspig röst, jag skrattade till och jag såg hur det ryckte i hennes mungipor. 

   ”Vaddå? Klagar du?” kontrade jag och hon slöt ögonen, nu med ett leende på läpparna. 

   ”Absolut inte” mumlade hon sedan. ”är det illa?” 

   Jag harklade mig och satte mig på hennes sängkant. ”du har en del sår längst kroppen, inga allvarliga. Det var ditt huvud som fick mest stryk och därför behöver du stanna över natten så de kan övervaka din hjärna. Se till att den inte sväller och tar död på dig” hon öppnade ögonen och jag såg sorgen och förtvivlan i hennes ögon och jag förstod genast vad det handlade om. 

   ”Hey, Ariel. Inget av det var ditt fel. Tara borde inte ha tvingat ut dig i vattenfallet” försökte jag men hennes ögon fylldes ändå av tårar. Hon blinkade fort i ett försök att få bort dem. 

   ”Hon är säkert väldigt arg på min nu” viskade hon. Jag kramade hennes hand. Jag ville så gärna dra in henne i min famn och försäkra henne att allt skulle ordna sig men jag visste att det inte fanns något som kunde få henne att tanka annorlunda gällande Tara. 

   ”Jag ska se till att en doktor får reda på att du är vaken” sa jag och lämnade rummet, jag gick fram till disken och sjuksköterskan såg upp från datorskrämen. ”Ariel Madison har vaknat” hon nickade med ett leende. 

   ”En doktor är hos er om ett ögonblick” jag nickade tacksamt innan jag vände mig om för att gå tillbaka till hennes rum, Moshe och Poobear kom mig tillmötes och jag blev räckt en ny tröja. Jag tog emot den och gav dem ett ‘tack’ innan jag drog den över huvudet. Plötsligt hördes klackar mot golvet, ett ljud jag lärt mig att känna igen. Jag såg upp för att se Tara komma gåendes längst korridoren, samma neutrala uttryck som hon alltid bar. 

   Jag kände genast hur mitt humör sjönk till botten och jag fick knyta nävarna för att stanna i skinnet. Tara fick syn på mig och gav mig en oimponerad blick. 

   ”Jag vet inte om det är ett nöje att möta er, Justin Bieber” sa hon. ”eller om jag ska känna mig hedrad att få vara i er närvaro. Det sägs mycket om er i tidningarna, du är den nya Michael Jackson. Förvisso inte i allas ögon, jag är tveksam” jag kokade vid det här laget, vad hade allt det här med saken att göra!? 

   ”Det är er dotter som ligger därinne” väste jag fram, jag mötte Taras isblå ögon och kände ett kall kår vandra nerför min ryggrad. För första gången kände jag på riktigt den hotfulla atmosfären som hon bar med sig, anledningen till varför hon fick som hon ville varje gång och varför Ariel aldrig vågade stå upp för sig själv, ta sitt liv i sina egna händer. ”du kanske borde bry dig lite mer om henne än om vad du eller andra tycker om mig” 

   Hon spände ögonen i mig men jag vägrade att vika blicken, tillslut vände hon sig om och gick in genom dörren intill Ariels rum. Jag släppte ut ett andetag jag inte insett att jag hållit inne innan jag vände mig mot Moshe och Poobear. 

   ”Hon skrämmer mig” berättade Poobear och jag skrattade till. 

   ”Mig också bro, mig också” 

 

 

Ariels Perspektiv. 

Med Justins arm runt min midja gick vi tillsammans från bilen till skolans dörrar, kroppen värkte likt aldrig förr. Inte ens ett utav Taras intensiva träningspass hade fått mina muskler och leder att värka såhär mycket. Mitt huvud dunkade svagt och så gjorde även de ihopsydda såren. 

   Justin hade stannat med mig under natten så jag inte behövde sova ensam, det var inget jag bad honom om men jag var glad att han tog initiativet själv. Jag ville inte sova ensam. Han hade berättat att det var han som dragit ur mig ur vattnet vilket förklarade skon, det var hans. 

   Tara hade varit en vända in i mitt rum, hon hade inte sagt mycket utan bara sett på mig. Jag hade fortfarande en klump i magen av ångest och skuldkänslor, jag gjorde henne besviken ännu en gång. Bara tanken fick tårar att fylla mina ögon. Varför lyckades jag aldrig? 

   ”Åh, herregud. Ariel!” med huvudet lutat mot Justins axel såg jag Victoria med Avan bakom sig komma springandes. Jag log trött mot dem. 

   ”Hej” mumlade jag fram. 

   ”V-Vad... my God...” stammade Victoria och höll handen över munnen medan jag såg hennes ögon vidgas vid synen av de synliga blåmärken och bandaget runt mitt huvud, även där blommade blåmärken. ”hur mår du?” 

   ”Jag mår fint” svarade jag. ”är lite öm bara, tänkte sova en stund men jag ringer er så fort jag vaknar, okej?” jag kände hur jag attraherade mig mer och mer uppmärksamhet från passerande elever och jag visste att inom loppet av bara några timmar skulle alla veta. Justin tog mig bort till hissen där vi väntade tills det plingade. Jag borrade in ansiktet i Justins axel så jag slapp se mig själv i spegeln, jag måste se avskyvärd ut. 

   ”Nyckeln är i väskan” sa jag till Justin som nickade och släppte taget om min midja, i nästa sekund var min dörr öppnad och Justin hjälpte mig fram till sängen. Med ett lågt stön la jag mig ner mot kuddarna och fick kämpa lite för att få ut täcket under mig. Jag slappnade sedan av och andades lättat ut, rummet var tyst och jag vände mig frågandes om för att se mig omkring efter Justin. Jag fann honom ståendes mitt i rummet, hans blick flackade runt och hans figur såg velande ut. 

   ”Du behöver inte men... skulle du kunna lägga dig bredvid? Jag vill inte somna ensam” hans blick mötte min och jag såg genast en skymt av smärta innan det försvann. Jag förstod om han tyckte det var för jobbigt men som den absolut bästa vännen han var gick han ändå fram till andra sidan av min säng. Tog av sig skorna och kröp ner under täcket. 

   Vi låg där ett ögonblick och bara lyssnade på varandras andetag, innan ett snyftning kom från min strupe. Ljudet överraskade mig då jag inte insåg att tårarna rann längst mina tinningar och ner på kudden. Snabbt rullade jag runt till sidan så min rygg var mot Justin men lika snabbt kände jag hans arm och bröstkorg bakom mig. 

   ”Hey, Ari” mumlade han. ”vad är det?” hans hand omslöt min och flätade in sina fingrar bakvänt. Jag kramade hans fingertoppar och försökte hålla tillbaka snyftningarna. 

   ”Jag trodde faktiskt ett ögonblick att jag skulle dö... jag kunde inte andas längre, jag hade slut på luft och jag hade precis slagit i den där stenen” viskade jag, som om orden - min rädsla - var en hemlighet. ”jag vill inte dö, men jag kunde inte hitta ytan. Det fanns inget upp eller ner” 

   ”Jag var rädd också” viskade han. ”jag såg dig inte nere i vattnet först, du hade tagit dig en väldigt lång bit ner och det var... blod. En massa blod runt om dig. När jag sedan fick upp dig på land så andades du inte, du var blek och blödde” jag svalde och kände hans lätta andetag i nacken. Jag hade aldrig legat såhär med en person förut men oväntat så förde det med sig mycket tröst. Hans värme och närhet. Jag kramade hans fingertoppar igen. 

   ”Men du är okej nu, du klarade dig Ariel”

 

 

det var väl ingen av er som trodde att hon skulle dö va? bra! för annars hade novellen varit väldigt kort o haft ett väldigt... tvärt slut. eller vad säger ni?? så Justin rädda henne, riddaren i rustning. ;) hahahah. 

vad tyckte ni om Taras reaktion o deras första möte? vad tror ni händer härnäst? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK SÅ MYCKET FÖR ALLT NI GÖR, NI FÖRSTÅR INTE HUR OERHÖRT TACKSAM JAG ÄR! ♥ PUSS&KRAM. 

2013-11-09 @ 20:51:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (18) Trackbacks ()

27 - Live With The Consequences

PREVIOUS:    Ett brett leende spred sig i mitt ansikte. ”men Justin...” oroat lyfte jag blicken till hennes ögon när jag hörde henne förtvivlade stämma. Jag rynkade förvirrat pannan när jag såg hennes bedrövade blick. ”det här förändrar ingenting” det förändrade ingenting. Hur kunde det inte? Jag öppnade munnen för att protestera innan hon hann före. 

   ”Det går inte. Vi kan inte vara ett par, det fungerar inte. Jag hade älskat att fått uppleva att ha en pojkvän, men... jag är ledsen. Det här förändrar ingenting” sedan i nästa ögonblick var det som att hon aldrig varit där från första början. För utrymmet framför mig var tomt, dörren var stängd och mitt rum återigen tyst.

 

 

Var det meningen att jag skulle vara okej med förhållandena hon gav mig? Vad var det för ‘jag-vill-men-kan-inte-bullshit’ hon gav mig? Jag trodde henne inte för fem öre. Hon var rädd, det var vad hon var. Inget annat. Men vad kunde jag göra åt det? Inget, inget alls. Jag kunde inte tvinga in Ariel i ett förhållande hon inte ville ha. Vad för slags förhållande skulle det vara? 

   Men det fanns inget jag kunde göra åt känslorna som fortfarande brann häftigt inom mig. Vad skulle jag ta mig till? Jag ville ha Ariel hos mig igen, men kunde vi någonsin gå tillbaka till det vi hade? Var det en möjlighet? Jag ville ha min bästa vän tillbaka. 

   Jag suckade och spetsade en köttbulle med min gaffel, dagen hade gått mot kväll och jag kunde skymta Ariels röda hjässa på andra sidan matsalen. Det var bara hon och Victoria som satt vid bordet och jag undrade genast vart resten av hennes lilla sällskap höll hus. Victoria reste sig plötsligt från sin plats och gick mot maten, jag såg mitt tillfälle och reste mig hastigt. 

   Jag dunsade ner på Victorias plats och Ariel såg upp med stora, chockerade ögon. Hon stirrade på mig och jag gav henne en hård blick tillbaka. 

   ”För dig kanske det inte förändrar någonting, det kanske inte förändrar vad vi har för status på varandra men det verkar ändå som att vi” jag viftade med fingret fram och tillbaka mellan oss. ”har gått från solsken till regn. Om du säger att inget kan förändras så visst, men jag tänker inte tillåta dig att radera även vår vänskap” jag visste att jag kanske var lite hård mot henne men jag var trött på leken hon spelade, samt otroligt arg. Arg för att jag visste att hon kände likadant men inte var villig att göra något åt dem. 

   Hon blinkade ett flertal gånger i chock innan hon kisade hotfullt med ögonen. ”visst, om du vill leka ’buddy-buddy’ igen så är det okej med mig, du får bara förberedda dig på att leva med konsekvenserna” fräste hon tillbaka. 

   ”Konsekvenserna?” frågade jag och höjde ena ögonbrynet. 

   ”Ja, de kommer alltid. På ett eller annat sätt, sådana här vänskaper fungerar aldrig men om du är villig att pröva. Visst!” jag spände käkarna av frustration men skakade bara på huvudet innan jag lämnade hennes bord bakom mig. Jag sjönk ner framför min bricka igen och fick en frågande blick av Alfredo. 

   ”Vad var det där om?” frågade han. 

   ”Inget” mumlade jag och såg ner på den nu icke aptitretande maten. Jag suckade irriterat och reste mig igen, denna gång med brickan i handen och dumpade det vid det vanliga stället innan jag tog mig ut ur matsalen. Jag var arg, irriterad, frustrerad och allt jag kände för var antingen att slå en vägg eller gå tillbaka och slänga Ariel över axeln för att röva bort henne. Kyssa skiten ur henne. 

   Frustrerat drog jag en hand genom håret och tog mig bort till utgången, frisk luften träffade mitt ansikte och jag drog in ett djupt andetag. 

 

Justin förstod vad Ariel menade med konsekvenser då de umgicks dagen efter i hennes sovrum, han kunde inte undgå att lägga märke till varje gång hon försiktigt bet sig i underläppen medan hon tänkte eller endast fuktade sina läppar med tungan. Varje rörelse var som ett hån för Justin, ett hån över vad han inte var tillåten att röra. 

   Även Ariel fann konsekvenser i deras nu komplicerade vänskap, det var inte bara Justins läppar som frestade henne till inget slut utan även hans armar som spändes och slappnade av när han rörde sig. Armen som nu nästan var fullt täckt av tatueringar. 

   De båda höll på att drivas till vansinne medan de försökte att inte röra eller ens ge varandra de där blickarna, de där blickarna som sa så mycket mer, ville så mycket mer än att sitta i en varsin ände av rummet och engagera sig åt två olika saker. 

   Justin försökte - med allt inom honom - att fokusera på låttexten i blocket framför honom men det var svårt. Jämt och ständigt gled den tillbaka till den bländande vackra tjejen som satt på sin skrivbordsstol, han skulle göra mycket för att få Ariel att ändra sig, få kalla henne sin flickvän. Men det fanns få saker han kunde tänka sig skulle få henne att ändra sig, han gissade att Tara var det största hindret och redan där var det kört. Justin såg ner på sitt papper och upp på Ariel innan han återigen såg ner, sedan började orden rinna ur honom likt vatten. 

   Ariel kunde inte förstå vad Justin ville få ut i denna vänskap, ville han bli sårad? Ville han tortera sig själv? Såklart ville hon umgås med honom lika mycket som han men hon kunde inte undgå klumpen av sorg i magen varje gång hon såg på honom. Hon ville så mycket men kunde så lite. Hon ville vara en sådant där äckligt gulligt par som man läste om i böcker eller såg på tv. Hon ville vara ett sådant där par som alla ville vara, som såg på dem med avund eftersom de var perfekt för varandra. Själsfränder. Justin var hennes andra halva. Aldrig hade hon träffat någon som fick henne att känna som han gjorde, som att hon mådde bra i det absurda livet hon levde. Som att pressen kanske inte var så jobbig ändå, att allt tillslut skulle lösa sig. 

   Men ändå kunde hon inte släppa taget och låta sig själv vara fullständigt lycklig. 

 

 

Ariels Perspektiv. 

Han ville vara vänner i alla fall, visst, inga problem. Jag klarar det. Jag vred på huvudet för att se Justin sittandes i soffan längre bort i rummet, hans dator stod i hans knä och hans blick var fokuserad på skärmen. Den gulliga rynkan mellan hans ögonbryn dök upp när han försiktigt drog ihop dem av antingen frustration eller förvirring. Hans hår stod rufsigt men ändå fixat på hans huvud och retade gallfeber på mig, jag ville bara dra fingrarna genom det. Hans läppar särades när han mumlade något för sig själv och jag stönade lågt för mig själv. Jag klarade inte av det här! 

   Han var för mycket, jag ville ha honom för mycket men ändå kunde jag inte. Men jag ville så väl. Just i det här ögonblicket gick det upp för mig precis hur vartenda tjej kände, för första gången i mitt liv kände jag mig som vilken tjej som helst. För en gång skull hade jag ett normalt problem som inte innebar att klänningen var Gucci och inte Vera Vang eller att Cover Girl valde Barbara Palvin istället för mig. Utan istället var jag kär i en kille jag inte kunde vara med. 

   Var det meningen att jag skulle skratta eller gråta? 

   Justin såg plötsligt upp från skärmen och log brett mot Sarah som slog sig ner bredvid honom, han gav henne en lätt kram innan de genast började prata med varandra. En främmande känsla fyllde mig, en frätande, intensiv känsla som varken var snäll eller godhjärtad. Jag granskade Justin och Sarah ytterligare ett ögonblick innan jag insåg vad det var för känsla som bitit sig fast i min mage. Svartsjuka. Jag var svartsjuk. 

   Sarah skrattade högt och la en hand på Justins överarm som flinade roat åt henne. Det var droppen och jag såg rött. Jag bet ilsket ihop tänderna och försökte lugna ner mig, försökte att inte hoppa upp ur fåtöljen jag satt i och slita av varenda bruna hårslinga från hennes huvud. Herregud kvinna, lugna ner dig. 

   ”Ariel?” den plötsligt rösten fick mig att ryckas ur mina ondskefulla tankar. ”är du okej?” jag vände på huvudet för att se Nathan Sykes titta ner på mig med en orolig blick. Genast slog jag ut i ett lugnande leende. 

   ”Absolut” svarade jag och viftade avfärdande med handen. ”har mycket i tankarna bara” han nickade förstående och slog sig ner i den andra fåtöljen bredvid mig. Under vår ’PR’ lektion med Mrs. Lockwood hade vi blivit uppdelade i par tillsammans med halva klassen av artister. Till min besvikelse var inte Justin i den halvan och jag hade blivit hopparad med Nathan istället. Vårt uppdrag i paren var att skapa en reklam, antingen en affisch eller en riktig tv reklam. Temat var valfritt och utbudet brett. 

   Detta var andra gången vi mötas för att arbeta och hittills hade vi kommit halvvägs i vårt projekt. Vi hade valt att inrikta oss på tv reklam då vi båda kände att det passade oss bäst, Nathan drog fram alla anteckningar vi fört och idéer inför projektet. Jag kastade en snabb blick bort mot Justin innan jag lutade mig mot Nathan. 

   Till min förvåning fick jag se Justin sitta med ett irriterat och hopbitet ansiktsuttryck, inget av det glada han haft för endast några minuter sedan. Sarah bredvid honom läste i ett häfte medan Justin verkade sitta i sina egna tankar. Vad kan han vara arg över? Var inte Sarah ‘jag-har-stora-bröst’ Hyland till hans gillande? Okej Ariel, det där lät inte ens vettigt. Nej, men det kändes bra. Och nu så argumenterar man med sig själv också. 

   Jag skakade bort mina tankar och fokuserade på Nathan bredvid mig istället. 

 

***

 

Aldrig hade jag känt mig nervös inför en photoshoot förut, aldrig någonsin. Ändå satt jag i bilen på väg mot min photoshoot med Agua De Coco - jag skulle posera i deras nya bikini kollektion - och kände nervositeten bubbla i magen likt syre. Kanske berodde det på att Justin skulle vara där och Tara. Justin var där endast för att det var meningen att vi skulle åka och äta lunch efteråt medan Tara gjorde en utav sina rutinliga kollar. Se till att jag fortfarande gjorde ett bra jobb. 

   Jag hade ingen aning om hur det skulle fungera att ha Justin och Tara på samma plats, men jag antog att det var bara att vänta och se. 

   Jag anlände till platsen för photoshooten, en vacker plats med ljusblått vatten och vita - jag vet inte riktigt vad jag ska kalla dem - krater? Ett helt team fanns på platsen, ett tält för alla utstyrslar samt smink och fungerade också som solskydd. Ett vattenfall befann sig längre bort och jag kunde höra hur vattnet slog i när det hamnade i floden nedan. 

   Tyra kom mig till mötes när jag klev ur bilen och log stressat. ”Tara är här om en kvart” informerade hon och jag nickade. Justin skulle inte komma för än en bit in i photoshooten, dels för att jag inte ville uttråka honom och dels för att jag ville att han skulle vistas så kort tid som möjligt med Tara. 

   Mötet med fotografen - Henry Westwick - var som vilket annat, han var hedrad att ha mig där och jag var glad att vara där. Jag blev sedan satt i en hög stol, påminde mig om en sådan man ser regissörer sitta i bakom kameran. Leila och Xavier kom fram efter att fått instruktioner från Henry hur han ville att jag skulle se ut.

  

 
 
 
 
 

   Mitt ansikte sminkades lätt och mitt hår plattades till perfektion innan jag drogs iväg till uppsättningen av badkläder. Varje utstyrsel utsmyckades av stora guldsmycken, allt från örhängen till breda armband och band som sattes på mina överarmar. Jag fick på mig en vacker blå bikini som var både turkos och mörkblå, överdelen var lite speciell då det mer liknade en tröja än en traditionell bikini överdel. Trosorna gick i matchande turkos färg. 

   När jag kom ut ur tältet hade Tara anlänt men hon gav mig ingen hälsning utan talade endast i telefonen, jag försökte spela oberörd men kunde inte undgå att känna den brännande känslan av besvikelse. Jag steg ut i vattnet och förvånades när det inte var lika kallt som jag först trott det skulle vara. 

 

Bikini efter bikini bytes bort för att ersättas av en annan, allt från vita till blå till gröna till vinröda. De alla var otroligt vackra och de guldiga smyckena passade enastående tillsammans med vattnet och färgerna. Bärandes på ett par blå bikini trosor samt en skjortliknande tröja som var endast knuten där bak och de guldiga smyckena stod jag poserades mot en av de sand vita klipporna när Justin anlände till platsen. Jag kunde se honom komma gåendes, tillsammans med båda hans livvakter, när jag skådade bortom kameran. 

   Jag fick anstränga mig för att inte spricka upp i ett leende och förstöra bilderna, jag kastade lite med håret för att lägga det till rätta innan jag höjde armarna för att byta position. Henry fortsatte att smickra och klicka på kameran innan han ansåg sig färdig och jag fick gå och byta bikini. 

   Jag log försiktigt mot Justin när han gick mot mig. ”Tara är här, sköt dig” väste jag ut mellan tänderna och jag såg hur han diskret såg sig omkring tills hans ögon fann Tara. Han nickade nästan omärkbart. 

   ”Ser bra ut” sa han sedan och såg upp och ner längst min kropp, jag gav honom en retsam blick innan jag klev in i tältet. Jag återvände ut i en mörkblå bikini, överdelen var axelbandslös och mönstret var en aningen rutaktigt. Smyckena fortfarande på. 

   ”Ariel, jag vill ha dig vid vattenfallet” sa Tara plötsligt, förvånat vände jag huvudet mot henne innan jag såg bort mot fallets början. Jag sneglade på Henry som såg lika förvånad ut men ville inte protestera mot Taras order, nervöst gick jag i vattnet bort mot fallet. Ljudet förstärktes och jag svalde när jag såg ner på stenarna. Det finns inget stadigt att stå på, tänkte jag. 

   ”Ehm... Tara, det finns inget-” försökte jag. 

   ”Jag vill ha dig vid vattenfallet!” röt hon tillbaka och jag nickade lydigt. Jag kastade en blick på Justin som inte stod mycket längre bort med armarna i kors, hans två likvakter vid hans sida. Hans ansikte var präglat av oro och en aning förvirring. Jag gav Henry en nick, som såg både tveksam och orolig ut men var nog mer rädd än något annat. Jag klev ut i det forsande vattnet och kände genast trycket mot benet, stenarna var hala under mina fötter och jag bad till Gud att jag skulle överleva det här. Jag kastade en blick ner och såg att vattenfallet var kanske tio meter högt. Jag svalde innan jag snurrade runt, hjärtat bankade högt i min bröstkorg. Jag kunde höra det i öronen. 

   ”Är du redo?” jag nickade försiktigt. Jag försökte att slappna av medan Henry tog fotona men det var svårt när jag försökte att inte halka. En kall kår som fick min mage att fyllas med is ven genom min när min ena fot gled till, lyckligtvis lyckades jag fånga balansen innan jag ramlade och fann fotfäste igen. Jag log uppmuntrande mot Henry som släppt ur sig en liten flämtning. 

   ”Det var allt!” ropade Henry efter ytterligare några få minuter, jag log lättat och ställde mig rakt. Jag såg bort mot Justin som fortfarande hade en orolig rynka i ansiktet men log glatt mot mig när han mötte min blick. Jag förflyttade blicken mot Tara som endast såg på mig med likgiltiga ögon. 

   Jag sänkte blicken innan jag höjde ena benet för att ta ett steg mot tryggheten när min fot som fortfarande stod i vattnet gled av den hala stenen. Jag frös till men det var redan försent, min kropp föll mot vattnet och i innan någon hann reagera var jag över kanten och föll mot floden under mig. Inte ens ett skri hann lämna mina läppar innan jag slog i vattenytan, efter det var det ett virvel av hår och tumel i vattnet då det fortsatte trycka ner mig i vattnet. Jag får ingen luft.

 

 

hahhahaha, Ariel fick sin första smak av ren svartsjuka när hon såg Justin o Sarah tillsammans. xD kan tänka sig att Justin oxå fick det när han såg henne tillsammans med Nathan, eller vad tror ni? kommer de kunna vara bara vänner?

O LÅT OSS DISKUTERA SLUTET.... whaaaaaaat? hon föll jöh! oh maaaaaah gaaaaaawwd! WHAT TO DO. what's happening??????? VAD TROR NI HÄNDER? 

hahhaha, hoppas ni inte blev för förvirrade när jag började skriva ur tredje person... fick lust o blev ganska nöjd. xP

 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? VAD TROR NI HÄNDER? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

ps. det är inte genom läst då jag ska knoppa nu. godnatt! ds. 

2013-11-06 @ 21:54:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (22) Trackbacks ()

26 - This Doesn't Change Anything

PREVIOUS:    Hur visste man om man tyckte om någon? Det var frågan jag ställde mig själv hela tiden medan jag försökte att undvika Justin. Men att undvika honom var som att försöka undvika att tänka på den där finnen i pannan man såg på morgonen. Det var de enda man tänkte på, det var de enda man såg. Men det var inte bara förvirringen som stod framför svaret jag sökte men också det jag var. Mitt arbete. Även om det visade sig att jag hade känslor lika starka för Justin som han hade för mig skulle det kunna bli något? Det svaret var tveksamt. 

   Pojkvän kom inte på frågan i mitt liv. Det fanns det ingen tid för det, så kanske det var bäst att svaret om mina känslor förblev obesvarad. 

 

 

Jag låg och vände och vred mig i sängen, det var nu måndag natt och andra natten jag hade inte fått en blund sedan jag bestämde mig för att ignorera mina känslor. Det var som att min kropp hade bestämt sig för att maximera alla tankar eller känslor angående Justin enbart för att jag hade valt att inte involvera mig i det. Jag kunde inte. 

   Men jag saknade Justin något så fruktansvärt. Hela helgen och idag hade gått utan att jag sagt ett ord till honom. Jag hade sett honom, ett flertal gånger och varje gång fick jag bita mig i tungan för att inte springa fram till honom. Bara för att prata med honom eller endast vara med honom. 

   Hur skulle jag finna mitt svar? Med nervösa steg smög jag fram längst den tysta korridoren och bort till Victorias dörr. De guldiga siffrorna glittrade svagt i månskenet. Jag höjde näven men tvekade. Klockan är mitt i natten, tänkte jag. Men det här är en kris, hon kommer förstå! 

   Med nytt mod knackade jag på dörren och svängde huvudet fram och tillbaka i fall en vakt plötsligt skulle dyka upp. Jag knackade igen och hörde tillslut rörelser på andra sidan, låset rasslade till och en glipa öppnades. 

   ”Victoria, det är Ariel” viskade jag för att stoppa henne från att skrika eller liknande. 

   ”Ariel?” frågade hon sömnigt och förvånat. ”vad gör du här?” hennes hand grep tag i min arm och drog in mig i hennes rum. Hon tände i taket och jag kisade mot det plötsligt starka ljuset. 

   ”Jag har en fråga” mumlade jag och blinkade med ögonen. Hon stod med armarna i kors och en irriterad min i ansiktet. 

   ”En fråga?” ekade hon som om hon hört fel. Jag nickade och såg försiktigt upp på henne, hon behöll min blick innan hon suckade och hängde med huvudet. ”vad vill du?” jag började genast vanka fram och tillbaka framför henne medan jag nervöst fingrade på ärmarna till den korta morgonrocken i silke jag bar. 

   ”Hur vet man om man tycker om någon?” frågade jag tillslut. Victoria var tyst tillräckligt länge för att få mig att se på henne, hon hade ett brett leende på läpparna. 

   ”Yey, jag visste det!” utbrast hon sedan medan hon exalterat klappade händerna. Jag stelnade till. ”du tycker om Justin” jag rynkade genast ihop ansiktet och viftade med handen. 

 

"Yey, I knew it! You like Justin"
 

 

   ”Nej!” svarade jag, även fast hon slagit huvudet på spiken. ”det här handlar inte om Justin, vi är bara vänner” hon såg förvånat på mig för ett ögonblick innan hon rynkade pannan. 

   ”Vem i hela friden kan det handla om då?” frågade hon innan hon hotfullt kisade med ögon mot mig. ”har du sett någon bakom min rygg?” jag förblev tyst. Skulle jag ljuga och säga att jag hade sett någon bakom hennes rygg så hon skulle utesluta Justin? Jag ville inte att någon skulle veta om erkännandet Justin gjort, ju färre som visste om det ju mindre är chansen att det sprids. Och det är så jag vill ha det. Inte ens Victoria eller Avan kunde veta, inte än i alla fall. 

   ”Nej, det har jag inte” svarade jag tillslut. ”jag är bara nyfiken och det är mer för arbete än mig personligen” Victoria endast såg på mig, väntade troligen på att jag skulle knäckas och spruta ur mig sanningen men jag höll mig i skinnet. Hon ryckte på axlarna och vände sig om innan hon sjönk ner på sängkanten. 

   ”Hur känns det att tycka om någon?” upprepade hon och jag nickade. ”alltså vid det stadiet att man skulle kunna tänka sig att vara i ett förhållande med den här personen” återigen nickade jag. ”tja... man känner sig konstant glad i personens närvaro, de kan få en att skratta eller bara le oavsett vad och när de är borta så saknar man dem mer än något annat. Man känner sig inte riktigt hel utan den personen. Man har fjärilar i magen vid bara tanken på dem.

   ”Sedan kan man ju gå vidare till det mer sexuella. Som att, kan du se dig kyssa den här personen? Varje dag? Skulle du kunna se dig själv i ett förhållande? Kanske till och med dra det så långt som till sex” hon fnittrade roat åt min storögda min. Hon log sedan snett medan hon endast såg på mig. 

   ”Besvarade det din fråga?” jag nickade stumt och log tunt. Hon reste sig från sängkanten och drog in mig i en kram. ”oroa dig inte Ariel. Någon dag kommer du hitta den personen som får dig att sväva på moln, får dig att känna dig speciell bara genom ett enkelt leende. Vänta och se bara, din prinsa rider på en sjöpadda och inte en vit springare” bilden hon målade upp fick mig att fnittra. 

   ”Tack, jag ska låta dig sova nu” jag släppte taget om henne och vände mig om mot dörren. Hon log varmt mot mig och jag smet ut i den mörka korridoren igen innan jag gick bort mot min dörr. Jag öppnade den försiktigt och stängde den lika försiktigt bakom mig. Jag la morgonrocken över min skrivbordsstol innan jag smet in under täcket.

   Kunde Justin få mig att skratta och le oavsett vad? Fick jag fjärilar i magen när jag tänkte på honom eller såg honom i korridoren? Kunde jag se mig själv kyssa honom varje dag? Ha... sex med honom? Jag skakade på huvudet åt mina egna tankar och borrade ner mitt ansikte djupare i kudden. Kunde jag se mig själv i ett förhållande med honom? 

 

***

 

Morgonen grydde och jag fann mig själv fortfarande djupt i tankarna, alla rörelser var robotaktiga och gick av bara vana. Justin hade hemsökt mina drömmar och minnesbilderna från hans bruna ögon och bländade leende spelades upp om och om igen i mitt huvud. Vad skulle jag ta mig till? Jag tryckte ner tänderna i en äppelbit och kunde inte slita blicken från träskivan skålen stod på. Jag gav mina vänner omkring mig absolut ingen som helst uppmärksamhet och det verkade inte som att de brydde sig heller. De lät mig sitta i mina tankar, vilket jag började önska mer och mer att de drog mig ur. 

   Jag behövde ett svar, fort. Annars skulle jag bli galen och framför allt såra Justin mer och mer som fortfarande vänta på ett svar. Min blick sökte sig upp av någon anledning och jag höjde blicken för att möta de bruna ögonen som hemsökt mina drömmar. En kall kår ven genom mig men jag kunde inte se bort. Han hade mig trollbunden. 

   Hur vi länge satt och såg på varandra på en varsin sida av matsalen visste jag inte men tillslut väjde Justin undan blicken med ett ledsamt drag. Mitt hjärta bankade häftigt i mitt bröst och ekade i öronen. Oväntad handsvett uppenbarade sig och jag ville plötsligt inget annat än att springa från matsalen och maten framför mig. 

   ”Ariel vart ska du?” jag mumlade ett osammanhängande svar till Avans fråga innan jag med nedsänkt huvud gick mot matsalsdörrarna. Justins bord var placerade bara några fåtal meter från dörrarna och jag förbannande mitt liv. Jag slet upp dörren och kunde höra hur Alfredo bland andra ropade efter mig, men jag gav dem varken ett leende eller ett svar. Utan lämnade det till Justin att förklara. 

 

***

 

Hur skulle jag finna mitt svar? Återigen ställde jag mig den frågan. Victoria hade inte gjort mycket nytta utan istället fått mig om möjligt ännu mer förvirrad. Jag frågade mig själv om jag kunde tänka mig vad hon beskrivit men fann inga svar. Hur skulle jag veta? 

   Så jag fann mig själv ståendes utanför studion Justin skrämt mig i, studion som jag skrämt honom i, i studion jag delat ännu en hemlighet i. Jag tänkte att musiken hade ställt frågan, så kanske den kunde hjälpa mig hitta svaret också. Jag kopplade in min telefon innan jag fick fram karaoke versionen till låten jag valt. Min första prioritering när jag väljer att sjunga en låt är att se och höra om jag känner igen mig själv i orden, i känslorna. Här var det tvärtom. Här ville jag se om orden kändes rätt i kroppen efter jag sagt dem. 

   Jag fortsatte in i båset där jag satte hörlurarna över öronen. Musiken var redan igång och jag kände igen stället där det var dags för mig att börja sjunga. Jag slöt ögonen och öppnade munnen. 

 

Alone by Heart

 

   ”I hear the ticking of the clock, I’m lying here the room’s pitch dark

I wonder where you are tonight, no answer on the telephone

And the night goes by so very slow, oh I hope that it won’t end though

Alone

 

   Till now I always got by on my own, I never really cared until I met you

And now it chills me to the bone, how do I get you alone? 

How do I get you alone?”

 

   Var det jag ville? Ha honom för mig själv? Ensam?

 

   ”You don’t know how long I have wanted, to touch your lips and hold you tight, oh

You don’t how long I have waited, and I was going to tell you tonight

But the secret is still my own, and my love for you is still unknown

Alone

 

   Till now I always got by on my own, I never really cared until I met you

And now it chills me to the bone, how do I get you alone? 

How do I get you alone?

 

   How do I get you alone? How do I get you alone?

Alone, ”

 

   Andfått stod jag i båset, musiken i mina öron tog slut och tystnaden föll runt omkring mig. Jag stirrade på reflektionen av mig själv i glaset intill studion. Jag såg på mina stora ögonen och kände svaret i kroppen. Jag ville ha honom för mig själv, jag ville kunna kyssa honom när jag ville för att det kändes så otroligt bra, jag ville kunna kalla honom min. Jag tyckte om Justin. 

 

 

Justins Perspektiv. 

   ”Vad är det med henne?” frågade Alfredo förvirrat mig när Ariel endast gått ut ur matsalen utan en enda blick åt vårt håll. Jag såg på dörrarna när de svingade fram och tillbaka tills de tillslut stod still. 

   ”Jag vet inte” svarade jag sedan. ”hon har varit lite frånvarande på senaste tiden men jag antar att hon har mycket att göra” det var i alla fall vad jag försökte intala mig var anledningen till varför hon ignorerade mig. Men jag kunde inte hindra att känna hur väntan mer och mer började krossa möjligheten. Hon kände inte likadant och det faktumet gjorde ont. Det värsta var att detta faktiskt hade förstört vår vänskap. Hon ville inte prata med mig mer och allt var på grund av mina känslor för henne. Hur tänkte jag? 

   Jag reste mig från bänken och lämnade min disk i deras respektive behållare innan jag vandrade ut genom matsalen, killarna var mig hack i häl och pratade glatt bakom mig. Jag försökte att inte fantisera ihop framtidsvisioner på oss båda. På hur vi kunde gå hand i hand i korridorerna, hur jag fick kyssa henne när jag ville, hur vårt band till varandra blev starkare och djupare än innan. Men nu hade jag endast minnena av den magiska stunden på Ariels säng och sedan det ögonblicket i mitt rum. De båda var fortfarande färska i mitt minne och jag kunde inte undgå att känna fasan inom mig då jag visste att de genom tiden kommer blekna och försvinna. 

   Jag svängde in i rätt korridor som skulle ta mig till min lektion. Till och med på lektionerna hade Ariel skapat utrymme mellan oss genom att ta en ny plats längre bak i klassrummet. När jag såg det för första gången var det som att hon stack en kniv i magen på mig och vred om. Dock var det inget jag kunde göra något åt, det var hennes val och det var meningen att jag skulle ge henne tid. Men hur mycket? 

 

***

 

Jag hann inte mycket längre än ett steg utanför mitt rum innan jag var intryckt igen av en hand på mitt bröst. Överraskat stapplade jag bakåt och såg hur Ariel följde efter mig in och stängde igen dörren efter sig. Förvånat såg jag på henne. Vad gjorde hon här? 

   Tystnaden var tjock i rummet, så tjock att man hade kunnat skära i den med kniv. Vi endast såg på varandra, jag väntade på att hon skulle börja då hon uppenbarligen hade något att säga till mig. Men jag fruktade vad hon hade på tungan, det är här det tar slut. 

   Hon öppnade munnen och jag såg förväntansfullt på henne men hon endast stängde munnen igen, för att sedan återigen försöka få ut sig orden. 

   ”Så du har gett mig tid som jag bad dig om” jag nickade försiktigt, vart ville hon komma? ”och...” hon slog hjälplöst ut med armarna. ”... jag tror jag tycker om dig också Justin” 

   Jag stirrade mållöst på henne. Vad? Hörde jag henne rätt? Nu var det min tur att öppna och stänga munnen när orden svek mig. ”du tror?” frågade jag tillslut. Hon skakade på huvudet. 

   ”Jag vet” sa hon. ”jag har aldrig känt såhär för någon förut, det har ju inte varit många att känna så för heller men det spelar ingen roll. Du gör mig glad, jag tycker om att spendera tid med dig och du ger mig de där klichéaktiga fjärilarna i magen som man bara läser om i böcker. Men här är dem, flyger runt likt huliganer varje gång jag tänker eller ser dig” jag sög i mig varje ord hon sa likt en torr svamp som kom i kontakt med vatten. Jag höjde försiktigt handen innan jag lät mina fingertoppar lätt smeka över hennes ena kind. Hon tyckte om mig, som jag tyckte om henne. 

   Ett brett leende spred sig i mitt ansikte. ”men Justin...” oroat lyfte jag blicken till hennes ögon när jag hörde hennes förtvivlade stämma. Jag rynkade förvirrat pannan när jag såg hennes bedrövade blick. ”det här förändrar ingenting” det förändrade ingenting. Hur kunde det inte? Jag öppnade munnen för att protestera innan hon hann före. 

   ”Det går inte. Vi kan inte vara ett par, det fungerar inte. Jag hade älskat att fått uppleva att ha en pojkvän, men... jag är ledsen. Det här förändrar ingenting” sedan i nästa ögonblick var det som att hon aldrig varit där från första början. För utrymmet framför mig var tomt, dörren var stängd och mitt rum återigen tyst.

 

 

för i helvete! (ursäkta språket..) men KOM IGEN! Ariel, vad håller du på med? xP hahahhaha. så det har ännu inte löst sig mellan de två.. mwhahhaha. ;)

vad tror ni kommer hända? varför säger hon så? vad tror ni Justin gör? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER VERKLIGEN ALLT FÖR MIG. ♥ PUSS&KRAM. 

 

ps. ledsen om det är fel i texten, måste gå o lägga mig nu. har tyvärr skola imorgon! D= ds. 

2013-11-03 @ 21:52:00 Permalink Born To Be Somebody (Pågående) Kommentarer (21) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg