"Alfredo, my man!" ropade Justin när vi kom ut i korridoren. Den mörka killen sköt genast ifrån väggen där han stod lutad och de gjorde ett handslag, så hans namn var alltså Alfredo.

"det här är Daphne, Daphne det här är Alfredo Flores" sa Justin sedan, jag räckte glatt fram handen och hälsade på honom.

"trevligt att träffas, dig har man hört mycket om. Du dansar, sitter på Justins mage och trycker upp saker i hans ansikte" sa Alfredo, jag skrattade generat till.

"ehm..." sa jag och sneglade på Justin som såg trött på Alfredo.

"vi kan ändå för allt mellan himmel och jord glömma tårtan!" sa han och slog ut med armarna. Jag skrattade.

"jag tycker vi glömmer sitta på magen delen och kastar spotlighten på tårtan istället" sa jag, Alfredo skrattade och jag såg roat på Justin.

Förmiddagen passerade utav att jag och Justin satt i en soffa på rummet och halvsov medan tvn framför oss visade någon tv serie på spanska. Inte speciellt underhållande kan jag ju säga. Jag satt lutad mot honom och hade svårigheter med att hålla uppe ögonlocken, ett skratt bröt ut och jag ryckte kraftigt till. Det var Alfredo som hade skrattat och han såg roat på oss i soffan.

”ni ser för roliga ut” kommenterade han och skrattade igen. Jag log och såg på Justin som gäspade, det smittade av sig på mig och jag gäspade så jag fick tårar i ögonen. Innan jag hann torka bort dem rann de nerför mina kinder, jag skrattade till och torkade bort dem. Justin såg roat på mig och jag reste mig hastigt.

”nej, nu går jag innan jag somnar” sa jag och gick fram till dörren. Jag öppnade den och klev ut i korridoren, jag tog hissen ner innan jag klev ut i värmen. Jag stod fundersam precis utanför entrén och tvekade över vart jag skulle ta vägen. Jag bestämde mig för att jag ännu en gång kunde gå till stranden, för att se den i dagsljuset när vattnet färgades härligt turkost.

Jag kom fram till stranden och den enda skillnaden från natten var att nu låg det människor med sina handdukar, filtar tillsammans med sina familjer och solade eller hade picknick. Jag började sicksacka mig förbi filtarna och handdukarna för att komma fram till vattnet, jag klev ur mina vita converse och med dem i handen klev jag ut en bit i vattnet.

När vattnet nådde mig till knäna stannade jag och borrade ner tårna i sanden och log lyckligt. Där stod jag en stund medan jag tänkte och bara njöt utav det svala vattnet som jag fort vande sig vid, när jag var på väg upp längst stranden till gatan igen råkade jag kollidera med en tjej.

”åh, förlåt mig” sa jag, hon såg först vänligt på mig innan hennes ansiktsuttryck förändrades till ett chockat. Jag såg undrande på henne.

”är du… är du Daphne?” frågade hon på engelska, jag nickade tvekande. Kommer hon slå mig kanske? När hon fick det bekräftat sken hennes ansikte upp i ett brett leende.

”åh, får jag ta ett foto med dig?” frågade hon.

”eh… visst” sa jag förvirrat. Glatt vände hon sig mot sina tjejkompisar som låg på handdukar vid våra fötter. Fort började hon prata på spanska eller portugisiska. Har ingen koll vad de pratar i Mexico? Fort rann hennes ord ur munnen i alla fall. Tjejerna sken också upp och ställde sig fort upp innan de flockade sig runt mig och vi bildade en liten halvmåne, ena tjejen hade tagit fram en kamera och tog fotot. Jag log och såg in i kameran, sedan bytte tjejen som hade tagit fotot med en annan så hon också fick vara med i ett, en bild till tog innan jag sa hejdå till dem och de sa att jag skulle hälsa till Justin.

”det ska jag” sa jag roat och började traska fram till vägen igen. Förvånad gick jag hela vägen hem, hade det där just hänt... eller? Hotellet kom inom synhåll och tog mig upp till vår våning, jag öppnade dörren och möttes av Justin som satt kvar i på samma ställe i soffan och Alfredo som satt bredvid med fjärrkontrollen i handen, nu satt även Kenny i soffan med dem. De vände upp sina ansikten mot mig när jag kom in, Justins ansikte sken upp i ett leende. Jag stirrade tillbaka mot honom, hans ansikte gick från glatt till oroligt. Fort ställde han sig upp och gick fram till mig.

”vad är det?” frågade han, när jag förstod att han var orolig skrattade jag. Det var ju inte hemskt som hade hänt, jag var bara väldigt förvånad.

”nej, inget hemskt har hänt” svarade jag fort och han slappande av.

”men vad är det då?” frågade han nyfiket.

”jag gick till stranden igen och när jag sen skulle gå hem igen råkade jag krocka med en tjej” sa jag och Justin nickade. ”och hon blev jätteglad när hon insåg att jag var Daphne och de tog kort med mig. Allt var jätte konstigt, jag har aldrig var med om något liknande” skratt hördes borta från soffan och Justin såg roat på mig. Han skrattade till.

”ja, alla är inte haters. De kommer säkert finnas många som vill ta kort med dig bara för att du är min flickvän” sa han och jag tittade chockat på honom.

”varför!?” frågade jag. Återigen skrattade han.

”därför att du är min flickvän och därför känner du mig. Jag menar tjejer vill till och med ta kort med Kenny, inget illa menat Kenny” sa han och kastade Kenny en blick som log roat tillbaka.

”sant” inflikade Kenny.

Jag skrattade till. ”de är bra roliga” sa jag och Justin log mot mig. Dörren öppnades och in kom Scooter.

”dags att åka!” utbrast han och log mot oss.

"vart ska du?" frågade jag.

"vi ska åka till en konferens om "Under the Mistletoe" och jag ska samt få två plaketter" sa han och jag log mot honom. Jag klev i mina converse igen och tillsammans med Scooter, Kenny och Alfredo gick vi till en svart bil. 
Bilen rullade iväg och bilens gungade rörelser vaggade mig till sömn. 

Någon ruskade mig och jag slog fort upp ögonen och var nära på att skrika. Men jag svalde och stirrade bara på Kennys leende ansikte. 

"vi är framme, väcker du Justin?" frågade han, jag vände mig mot Justin som satt lutad mot rutan och sov lugnt. Försiktigt skakade jag honom. 

"Justin" sa jag mjukt, han slog sakta upp ögonen och log mot mig. Jag log tillbaka och klev ur bilen, vi stod i ett garage och det för inte för än nu som jag märkte att det var väldigt ljust.

Vänta lite, det där var inte lampor det var blixtar och Gud, vad trångt det blev helt plötsligt. Justin klev ur bilen med nedsänkt huvud, han grepp tag i min hand och med hjälp av Kenny och andra lyckades vi ta oss in i byggnaden. Där inne hördes endast svaga ljud utav tjejskriken, skrik som löd "Justin, Justin, Justin". 

Justin satt framför en stor röd duk och på den vänstra sidan på duken var det en stor bild utav honom annars stod hans namn överallt tillsammans med 'Under the Mistletoe'. Alldeles själv satt han där framme vid ett högt bord med två vattenflaskor på. En massa journalister samlades i rummet och rummet fylldes sakta av mummel. Jag och resten ställde oss längre bak i rummet och väntade på att det skulle börja.

Konferensen tog sin början och en journalist fick ordet, hon började fort prata på spanska. Det verkade aldrig ta slut och Justin satt förvirrade uppe på sin stol. Såklart förstod han ingenting, så bristen på sömn, kvinnans eviga babbel och Justins förvirring fick mig att bryta ihop i skratt. Jag ramlade in i Kenny och han höll upp mig med ena armen för att jag inte skulle segna till marken, så ljudlöst jag kunde skrattade jag vidare och jag hann se Justin le stort mot mig när tårarna inte svämmade över i mina ögon. 

Jag fick kontroll över mig själv och kunde stå på egna ben, jag tackade Kenny som log roat mot mig och torkade mina tårar. Nu hade Justin fått en tolk och kunde nu svara på journalisternas alla frågor. Efteråt fick han gå ut genom en stor vit dörr för att ställa sig på en plattform framför en duk där en massa fotografer stod beredda. Kenny hjälpte honom av med mikrofonen och jag stod lugnt bredvid Kenny och såg ut över församlingen. När Justin var på väg mot trappan som ledde till plattformen spred sig ett bu:ande över människorna som stod framför, jag rynkade pannan. 

Vad fan höll de på med!? Jag kände hur tröttheten och ilskan sköljde över mig och jag tog argt ett steg mot fotograferna men Kenny grepp tag i min arm. Jag stred mot honom en stund tills han bar upp mig och rullade ihop mig till en boll mot sitt bröst. För att inte ställa till en scen gick han bort därifrån och in i byggnaden igen. 

Argt började jag pladdra på om hur totalt respektlösa idioter de var och hur i hela helvetet de kunde göra så mot honom. Sen slog tanken mig om hur mycket hat Justin fick varje dag, vilket påminde mig om mina haters. 
Nu sprutade tårarna ur mina ögon, tröttheten slog på mig mer än någonsin. Trött grät jag i Kennys famn.

"jag är så trött" mumlade jag innan mina ögonlock slog ihop och jag slocknade. 

Justins Perspektiv. 
Jag klev av plattformen och möttes av enbart Scooter och Alfredo, jag rynkade pannan. 

"vart är Daphne och Kenny?" frågade jag.

"Daphne blev riktigt upprörd över publikens buande så hon tänkte attackera den närmaste personen, men Kenny lyckades gripa tag i henne och gick in med henne" förklarade Alfredo och nickade in i byggnaden. Jag smålog när Alfredo pratade om Daphnes humörsväng, hon var för söt.

Vi gick in genom dörren och fann Kenny sittandes i en stol med Daphne i famnen, hon satt ihoprullad och sov i hans knä. Jag skrattade till som snabbt följdes av en gäsp vid synen av den sovande Daphne.

Jag gick fram till Kenny och ruskade Daphne försiktigt, hon slog sakta upp ögonen och såg sig förvirrat omkring innan hon mötte min blick. Hennes ögon fylldes med tårar tills de svämmade över och det rann nerför hennes kinder, jag log mjukt mot henne. Hon ställde sig upp och slängde sig snyftande i min famn.

”jag f-förstår inte… hu-hur de… k-kunde!” snyftade hon fram. Okej, hon är riktigt trött, tänkte jag och kramade om henne. Vi åkte med bilen hem och så fort vi kom in i på vårt hotellrum gick jag tillsammans med Daphne tätt bakom mig bort till sängen där vi kollapsade. Mer kommer jag inte ihåg för att mina ögonlock slog ihop och sömnen tog över.

hahh, vem var övertrött? DAPHNE! ;P hahh.

men hoppas att ni gillade kapitlet, nästa kapitel kommer så fort det är klart (uppenbarligen) och de kommer bli klart så fort fantasin flödar. ;P

vad tycks? :) Kommentera sweetheart. ♥