”Absolut, om du går med på att jag berättar för Tara att det kommer ge mig mer PR om jag ses vistas hemma hos dig?” kontrade jag och såg hur hans ögon hårdnade för ett ögonblick. ”jag vill absolut inte utnyttja dig på det sättet men Tara vill” Justin nickade förstående. 

   ”Säg vad du än behöver säga, det viktiga är att du får stanna” jag nickade innan jag snabbt drog honom intill mig och kysste honom mjukt.

Nervositeten frätte i min magen likt aldrig förr, mitt hjärta skenade i bröstet medan jag nafsade i underläppen till den punkten att jag fasade över att jag skulle bita håll i den. Min tumme fortsatte att sväva över den gröna knappen på min telefon medan jag velade fram och tillbaka om jag vågade. Frustrerat drog jag en hand genom håret innan jag bestämde mig, jag gick inför knappen men stannade precis innan jag rörde den. Tänk om hon blir arg? 

   ”Ari, ring bara” sa Justin från sängen, jag kastade honom en mordisk blick och han himlade med ögonen. ”när du kommer med ditt alldeles fantastiska och en aningens egoistiska förslag så kommer hon glömma allt om att du kanske störde henne i någon viktigt” 

   ”Tror du det?” frågade jag och han reste på sig innan han kom fram till mig och kupade mitt ansikte i hans händer så jag såg in i hans ögon. 

   ”Ja, det här är din mamma ändå. Det är meningen att du ska kunna ringa din mamma när du vill” svarade han. Jag log tunt tillbaka.

   ”Jag är inte så säker på det är en självklarhet i den här situationen” mumlade jag. ”mitt och Taras förhållande är minst sagt... speciell och väldigt... professionellt” 

   ”Oavsett hur ert förhållande ser ut, Ari. Så är hon alltid din mamma, okej?” jag såg in hans bruna ögon, de hasselnötsbruna irisarna som kunde - skrämmande nog - se rakt in i min själ. Jag nickade sedan och han log innan han böjde sig ner och kysste mig. Genast besvarade jag kyssen och la min lediga arm runt hans nacke. Hans läppar var mjuka som alltid och pressade alldeles perfekt mycket med tryck mot mina för att göra mig svag i knäna. 

   ”Om du fortsätter med det där kommer jag aldrig ringa henne, hur mycket dina ord än övertalade mig” mumlade jag mot hans läppar innan jag höjde mig på tårna för att pressa dem mot hans igen. Han skrattade lågt mot mina läppar till svars. 

   ”Som du vill” sa han och släppte sitt grepp om mig och tog ett steg tillbaka. Jag plutade med underläppen åt honom och han skrattade lågt igen. ”ring och du kan få hur många kyssar du vill” jag log mot honom och han gav mig en menande blick innan han la sig i sängen igen. 

   ”Jag kommer att hålla dig till det” påpekade jag och låste upp min telefon som nu var svart. 

   ”Hoppades att du skulle säga det” hörde jag hann mumla och jag flinade innan jag kände nervositeten bubbla upp igen men nu var beslutsamheten där och tog över. Jag klickade på den gröna knappen innan jag höjde luren till örat. Signal efter signal gick fram och jag bet mig oroligt i nageln, precis när jag var på väg att ge upp bröts signalerna och Taras röst ljöd genom telefonen. 

   ”Detta måtte vara bra” sa hon, jag öppnade munnen för att svara henne men det var som att orden fastnade i halsen och jag förblev stum. ”Ariel!?” skrek hon vilket fick mig att hoppa till och skaka på huvudet. 

   ”Förlåt” sa jag fort. ”jo, jag... Jag ringer för att... Jag ville prata med dig om-” 

   ”Ariel, kom till saken! Jag har inte all tid i världen att vänta på att ditt meningslösa babbel ska få en poäng!” röt hon in i telefonen och jag nickade för mig själv. 

   ”Självklart, jag är ledsen” fortsatte jag. ”sommarlovet, det är det jag vill prata med dig om. Jag har ett förslag och ville framlägga det inför dig” det var tyst i luren en lång stund och jag fasade under ett ögonblick att hon lagt på innan hon tog till orda igen. 

   ”Jag lyssnar” jag nickade för mig själv medan jag svalde och vankade av och an framför fåtöljerna vid fönstret. 

   ”Du vet hur min plan angående Justin gick, han är en PR magnet, kändis världens älskling, med honom i mitt liv tar publiciteten aldrig slut” berättade jag och hörde hur Justin fnös från sängen, jag viftade häftigt med handen för att tysta honom. ”men världen har inte sett oss tillsammans mycket på grund av att vi befunnit oss på den här ön, men Justin kom med förslaget att om jag ville så kunde jag bo hos honom under obestämd tid under lovet. Han vet såklart inget om mina baktankar men... så vad säger du?” återigen bredde tystnaden ut sig och jag bet mig nervöst i läppen innan jag kastade Justin en blick. Han såg frågande på mig. 

   ”Som du vill” sa hon tillslut. ”men du är tillbaka i New York den 5:e juli” jag nickade genast på huvudet tills jag insåg att hon inte kunde se mig. 

   ”Självklart” svarade jag och i nästa sekund tutade det i luren. Hon hade lagt på. Utan ett endaste hejdå. Jag sänkte min hand och såg ner på den mörka telefonen. 

   ”Vad sa hon?” frågade Justin och avbröt tystnaden. 

   ”Det gick bra, det enda är att jag måste åka hem den 5:e juli” mumlade jag tillbaka utan att ta blicken från skärmen. Känslorna gnagde nästan hål i magen på mig. 

   ”Men det är ju jättebra” utbrast han genast. ”eller?” frågade han sedan vid min icke existerande reaktion. 

   ”Jo, det är bra. Jag bara...” svarade jag och såg upp på honom innan jag gick fram till sängkanten och satte mig med ena benet under mig. Justin satte sig upp mot sänggaveln innan jag kände hur han la sitt finger under min haka och lyfte den. 

   ”Du bara?” frågade han och uppmanade mig att fortsätta. Jag endast såg på honom ett ögonblick. 

   ”Är det konstigt att jag aldrig hört henne säga att hon älskar mig? Eller fått en godnatt puss? Eller hållit hennes hand? Eller...” jag ryckte på axlarna och Justin såg forskande på mig. ”ibland så undrar jag bara om hon, du vet... älskar mig” 

   ”Ariel, alla visar sin kärlek på olika vis. En del med handlingar medan andra visar det med ord. Oavsett hur Tara visar det så är jag hundra procent säker på att hon älskar dig, du är hennes dotter. Jag kan inte tänka mig någon dotter som kan ha gjort en mamma mer stolt än du. Jag menar titta bara på vad du har åstadkommit, Ari. Du är världens mest kända modell, det finns inte en själ som aldrig har hört namnet Ariel Madison. Du är allt vad Tara någonsin kunnat tänka sig om inte bättre” mina ögon var vid det här laget fyllda av tårar över hans fina ord. 

   ”Du är den... bästa pojkvännen man kan ha, du vet det va?” fick jag fram mellan tårarna. ”jag kunde inte ha önskat mig en bättre” fortsatte jag medan jag klättrade närmre honom tills jag satt med ett knä om vardera sida av hans höfter. Mina händer sökte sig upp till hans ansikte där jag kupade det, han mötte min blick och jag kände hans varma handflator på min rygg. Han log sitt alldeles perfekta och charmerande leende som fick mig att smälta innan hans hand fann min nacke och förde ner mig till hans läppar.

som jag sa... inte speciellt långt o är mer utav ett mellankapitel. vet att de senaste kapitlena inte varit de mest spännande men... jag hoppas ni tycker om de i alla fall! o spänning kommer, ha tålamod. det kan inte vara spänning hela tiden dock. 

vad tyckte ni? vad tyckte ni om telefonsamtalet? o Jariel? ;) KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. ps. hoppas det inte finns stavfel eller annat, tittar på film. xP ds. 

min fråga: Favorit blomma? 

mitt svar: Jag har två, rosor och solrosor. Rosor mest på grund av dess olika betydelser, så som att röd står för kärlek, gul för vänskap osv. Tycker det är så himla vackert att blommans olika färger presenterar olika saker. och sedan solrosorna för att de är simpla men otroligt fina, längden, bladen. 

   När hissen stannade till på min våning log jag mot dem och lät diskret handen smita under Ariels kjol för att snabbt smeka hennes hud innan jag klev ut och gav de en vink med handen. Jag mötte Ariels stora, chockerade ögon och log endast roat och retsamt mot henne medan dörrarna stängdes framför mig.

Ariels Perspektiv. 

”Är han alltid med när du ska byta om?” frågade Victoria i bilen och bröt tystnaden som fyllde kupén. Jag vände huvudet mot henne för att möta hennes blick, jag kände genast hur en svag rodnad spred sig på mina kinder vid tanken på vad hon måste misstänka. Speciellt eftersom allt hon måste misstänka stämde. På pricken. 

   ”Ibland” svarade jag. ”han är med och väljer kläder eftersom han påstår att han har bra klädsmak” detta fick Victoria att skratta högt och jag flinade roat. 

   ”För honom själv kanske” sa hon. ”men för dig? Skulle inte tro det” jag skrattade med henne och ryckte roat på axlarna. Dock skulle jag låta honom gärna välja kläder åt mig fler gånger om de andra aktiviteterna som utspelades upprepades igen. Minnesbilderna från Justins retsamma men förföriska blick över min axel innan hans läppar mötte huden på min hals, från hur hans händer kupade min rumpa för att sedan lyfta upp mig på byrån spelades upp i mitt huvud. Jag fick hindra rysningen av välbehag som ville bryta ut genom mig. Vad jag behövde ta upp med honom dock var hans ohyfsade handling innan han steg ur hissen, vad tänkte han med? Victoria stod ju precis bredvid mig. Det var inte läge att utforska under min kjol just då. Jag skakade smått på huvudet för mig själv men log. 

   Han var speciell han. Och min. 

Med ömmande fötter och en hjärna av deg steg jag ur bilen när den äntligen stannat på parkeringen vid skolan. Victoria släppte ut en gäsp bakom mig när vi gick genom mörkret mot den nästan helt ned släckta skolan, dock lobbyn samt korridorerna var alltid tända om det vore något. 

   Våra klackar ekade mot stengolvet när vi gick bort mot hissarna och väntade tyst på plinget innan vi klev in. 

   ”Jag som trodde att du inte kunde få mer uppmärksamhet” yttrade sig Victoria plötsligt och jag vände frågande huvudet mot henne. Vad pratade hon om? ”men vips, sätt in Justin Bieber i ditt liv så ska du se att du får spänning och skvaller” jag fnös till. 

   ”Ja, det är galet” mumlade jag tillbaka. 

   ”Han är verkligen kändis världens älskling” jag nickade instämmande. ”det är inte många som säger ont om honom” 

   ”Nej, inte många kändisar inte men om vi skulle ta och fråga människor på stan skulle jag inte vara lika säker att responsen skulle vara lika bra. Han har många haters där ute, varför kan jag verkligen inte förstå mig på. Men det har jag också, vi alla har” Victoria gäspade igen. 

   ”Okej, sluta där innan du dyker ner i djupet och lämnar mig vid kanten” jag skrattade till och jag kramade henne innan vi skildes åt för att gå till våra respektive rum. Med en suck stängde jag dörren bakom mig igen och klev illa kvickt ur mina skor innan jag släppte den lilla väskan på golvet. Fort fick jag av mig kläderna och fortsatte in i garderoben där jag fick på mig ett av mina tjusiga nattlinnen för att sedan snabbt borsta tänderna. Sminket åkte av och mitt hår upp i en tofs.

   Jag stod ett ögonblick och endast såg på min säng innan jag valde att gå förbi den, in i min garderob genom gången nertill Justins rum där jag öppnade och tryckte tillbaka hans garderob. Hans rum var becksvart och ett tecken på att han redan sov. Tyst gick jag ut ur garderoben och såg honom ligga med ryggen mot mig, jag såg endast konturerna av honom. Lika tyst som innan gick jag fram till sängkanten och lyfte på täcket, jag kände hur hjärtat bankade hårdare i bröstet på mig. 

   Jag hade aldrig smugit ner i någons säng förut, inte ens när jag var liten. Men här var jag och plötsligt kände jag mig en aning osäker. Tänk om han inte ville ha mig här men innan jag hann överväga om jag skulle smyga upp till mig igen rörde Justin på sig och vände sig om. 

   ”Ari?” frågade hans raspiga och hesa röst ut i mörkret. 

   ”Hej, ledsen att jag väckte dig” sa jag snabbt, jag hörde hur han rörde på sig bland lakanen.

   ”Det gör inget, baby” svarade han. ”kom du precis tillbaka?” 

   Jag nickade tills jag insåg att han omöjligt kunde se det. ”ja och jag ville inte sova ensam. Är det okej... om... jag sover här?” frågade jag tveksamt. Justins händer fann plötsligt min kropp och drog ner mig bredvid honom. 

   ”Självklart” mumlade han och jag rättade till mig bredvid honom. Snurrade runt så jag låg med ryggen pressad mot hans bröst och kände hur hans arm lindade sig runt min midja. Jag log snett och gosade ner ansiktet mer i kudden som doftade starkt av Justin, min nyligen funna favorit doft. Den hade alltid en sådan lugnande inpakt på mig vilket jag gillade och det kändes som hemma. Han kändes som hemma. 

   Justins arm spändes runt mig för ett ögonblick innan hans fingertoppar följde min arm tills de fann min hand där han flätade samman våra fingrar bakifrån. Jag förde våra händer mot mitt ansikte så jag kunde lätt kyssa hans handrygg. Med ett leende slöt jag ögonen och kände hur jag driftade bort. 

***

”Snälla, låt mig se” gnällde jag medan jag hängde på Justins rygg, nästan över hans axel medan jag försökte komma förbi honom och fram till texterna han hade på bordet framför sig. Justins skrattade lågt medan han fick tag i mina handleder och försökte hålla mig borta från bordet. Vi befann oss ensamma i studion där han tillbringade större delen av tisdagen och torsdagen varje vecka. Ofta helg dagar också. Ibland kvällar likaså, men struntsamma. 

   ”Nej, baby. Du får inte se än, den är inte klar” jag plutade med underläppen mot honom medan jag lutade mig mot honom, han hade nu snurrat runt på stolen han satt på och korsat mina armar men fortsatte att dra dem åt sidorna så jag var låst. ”den där minen kommer inte fungerar” påpekade han och drog ner mig så han snabbt kunde kyssa mig. 

   ”Åh, kom igen” försökte jag igen men han enbart skakade på huvudet. 

   ”Vet du vad vi gör istället?” frågade han glatt, fortfarande med mina armar i deras låsta position, jag skakade på huvudet. ”vad sägs som att du sjunger en låt istället och spelar gitarr som en fågel viskade i mitt öra att du kunde väl” mitt ansikte föll genast vid hans förslag och jag såg chockerat på honom. En fågel? Viskat att jag kunde spela gitarr? Han släppte mina armar medan han såg förväntansfullt på mig. 

   ”Ehm...” fick jag fram och kliade mig på min högra överarm. ”jag-” 

   ”Kom igen, det är bara jag här” uppmuntrade han och såg på mig med de där oemotståndliga bruna ögonen, jag nafsade mig löst i underläppen innan jag släppte ut en frustrerad suck. 

   ”Okej då” mumlade jag och såg mig omkring efter en gitarr. Jag gick fram till en och grep den om halsen innan jag drog med en stol och satte mig ner mittemot Justin. Jag tänkte för ett ögonblick på vilket låt jag kunde både texten och gitarrackorden till. Tills jag fann den perfekta. 

   ”Redo?” frågade jag och såg upp på honom, han nickade med ett leende. Jag satte fingrarna där de skulle innan jag började spela med andra handen. 

   ”Something in your eyes, makes me wanna lose myself

Makes me wanna lose myself, in your arms

There’s something in your voice, makes my heart beat fast

Hope this feeling lasts, the rest of my life

   If you knew how lonely my life has been

And how long I’ve been so alone, ans if you knew

How I wanted someone to come along, and change my life the way you’ve done

   It feels like home to me, it feels like home to me

It feels like I’m all the way back where I come from

It feels like home to me, it feels like home to me

It feels like I’m all the way back where I belong”

   Jag såg upp från strängarna på gitarren och såg leendet som sträckte sig över Justins läppar och intensiteten i hans ögon. 

   ”A window breaks, down a long, dark street

And a siren wails in the night, but I’m alright

Cause I have you here with me

And I can almost see, through the dark there is light

   Well if you knew how much this moment means me to

And how long I’ve waited for your touch

And if you knew how happy you are making me

I never thought I’d love anyone so much

   It feels like home to me, it feels like home to me

It feels like I’m all the way back where I come from

It feels like home to me, it feels like home to me

It feels like I’m all the way back where I belong

It feels like I’m all the way back where I belong”

   Mitt gitarr spelande dog ut och tystnaden bredde ut sig i rummet. Endast skenet av ljusen som stod tända i rummet dansade över våra ansikten. Jag kände hur mitt hjärta bankade i bröstet på mig, varför kunde jag inte få göra det här varje dag? Hela tiden? Dygnet runt? Som Justin. Jag ställde bort gitarren innan jag vände mig om mot Justin igen, som plötsligt satt mycket närmre än innan och jag hoppade smått till i stolen. 

   ”Du är fantastisk” sa han. ”du vet det va?” jag log generat åt honom innan jag höjde ena handen och la den om hans nacke. 

   ”Tack så mycket” mumlade jag till svars innan jag kysste honom. 

   ”Du vet...” sa Justin när vi lutade oss ifrån varandra men behöll fortfarande varandra nära. ”... det är inte mycket kvar på den här terminen. Vi får sommarlov den 13:e juni” jag log glatt och nickade, undrade vart han ville komma. ”och jag tänkte att du kanske ville bo hemma hos mig ett tag” 

   Jag såg återigen chockerat på honom innan jag log brett. ”säkert?” frågade jag. 

   ”Skulle underlätta en del. Antingen det eller ett konstant telefonsamtal” jag skrattade till och han flinade roat. 

   ”Absolut, om du går med på att jag berättar för Tara att det kommer ge mig mer PR om jag ses vistas hemma hos dig?” kontrade jag och såg hur hans ögon hårdnade för ett ögonblick. ”jag vill absolut inte utnyttja dig på det sättet men Tara vill” Justin nickade förstående. 

   ”Säg vad du än behöver säga, det viktiga är att du får stanna” jag nickade innan jag snabbt drog honom intill mig och kysste honom mjukt.

awwwwwh, gulliga Jariel stunder! who doesn't love them? xP hahahha, så ännu en låt från Ariel. vad tyckte ni om den? jag personligen älskar låten, den är med i 'My Sister's Keeper'... usch, den är så sorglig. 

o Ariel ska hem till Justin på lovet? hm... hur tror ni det går? vad kommer Tara säga? VAD TYCKTES? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

Min fråga: Favorit årstid? 

Mitt svar: varför ställer jag så jobbiga frågor för? ugh... ehm... jag kan inte bestämma mig. för när jag säger en så kommer något annat fantastiskt upp som händer i en annan årstid men... hösten pga löven o de mysiga kläderna, vintern pga julen o nyår (kanske snö.. i typ en vecka), sommaren pga värmen, bad o sommarkläder o tillsist våren pga att man kan höra gruset knastra under skorna igen, fågelkvitter o jeansjacka. yeeeeeeah! 

   ”Det säger du?” retades hon medan jag drog hennes ansikte närmre mitt eget. 

   ”Åh, håll tyst” mumlade jag innan jag kysste henne.

Onsdag, 29:e Maj. 

Jag skrattade roat och höjde min knytnäve för att dölja mitt breda leende, Alfredo hade precis berättat för oss hur det gick på fotograferingen han varit på. Modellen hade tydligen varit ny och fortfarande under träning, hon hade varit speciell hade han sagt. Ville måla sin idé väldigt vid innan hon faktiskt ställde sig framför kameran. Antar att alla har sina sätt att arbeta. 

   Vinden fläktade mitt ansikte svagt och man träffades av lukten av hav, gruset knastrade under skosulorna och solen stekte på. Flickskratt ekade i luften och jag sökte nyfiket med blicken efter källan. Vi rundade ett buskage innan en stor gräsmatta sträckte ut sig, en bit bort hittade jag vad jag sökte. Vad såg ut som hela modellklassen hade samlats på gräsmattan, de sladdade runt bland vitt löder och skrattade högt. Jag rynkade frågande på pannan vid synen, vad höll de på med? 

   ”Kom igen” sa jag till killarna och gick mot klassen. Vi kom närmre för att se att tjejerna spelade en slags version av innebandy, dock på såpa vilket gjorde att de knappt kunde stå på benen. Min blick letade fort efter det röda håret tills jag fann henne i ena kanten, armarna runt magen och huvudet bakåt kastat på grund av hur mycket hon skrattade. Jag flinade roat. 

   Victoria reste sig sedan bredvid henne och de klängde sig fast på varandra för att kunna stå kvar på benen, Ariel tog ett stadigare tog om sin klubba innan de började ta sig fram mellan alla de andra tjejerna som letade runt efter bollen. I nästa sekund var de utom synhåll och man såg endast lödder. 

   En visselpipa ljöd och alla stannade upp så gott de kunde. Mrs. Lockwood stod med armarna i kors och ett roat leende på läpparna medan hon såg ut över planen. 

   ”Bra jobbat tjejer, lektionen är slut för idag” sa hon. ”nästa vecka är det simning så kom ihåg badkläder” med det sagt lämnade hon planen bakom sig och alla började försiktigt ta sig bort från såpan tills de nådde gräset. Tjej efter tjej lämnade planen men ingen av dem hade det röda håret jag letade efter. Vart tog hon vägen? Kanske hon var kvar. 

   Jag gick fram till kanten med korslagda armar. ”Ariel?” frågade jag ut i löddret. Genast sköt hon upp i sittande ställning. 

   ”Justin?” jag log roat. ”vad gör du här?” 

   ”Var ute och gick bara” svarade jag. ”har ni kul eller?” hon skrattade högt. 

   ”Det här är ett av de roligaste sakerna jag gjort tror jag. Ni skulle ha sett... Victoria... hon...” tillslut skrattade hon så mycket att orden kom inte fram och hon föll ner i löddret igen. Jag kunde inte hindra leendet som bredde ut sig över mina läppar när jag hörde hennes skratt. Det var så smittsamt och klingande alldeles perfekt i öronen. 

   En kravlande Victoria och Ariel kom tillslut ut ur såpan innan de kunde ställa sig upp på gräset, Victoria fick hjälp upp av Alfredo som log roat. Jag hörde hur hon mumlade ett tack innan jag fokuserade på Ariel vid min sida. Först nu märkte jag hennes lättklädda utstyrsel som bestod av endast en sport bh och ett par tighta springshorts, jag svalde diskret vid synen och fick plötsligt svårt att slita blicken från henne. 

   Jag harklade mig lågt och såg ner i backen istället. 

   ”Okej, men jag måste duscha nu för jag har stället att vara på” sa Ariel medan hon pekade upp mot skolan, jag nickade. Jag kände mig inte alls förvånad att hon skulle iväg, alltid var hon på resande fot. Jag ryckte jag reste och flängde runt mycket, men det var absolut inget jämfört med Ariel. Aldrig stod hon still. 

   I samlad grupp gick vi tillbaka upp mot skolan, plötsligt la Ariel sin hand på min arm medan hon höjde sitt armveck mot ansiktet. Frågande såg jag på henne innan jag insåg att hon behövde nysa, min frågande minn gick över till en road medan jag stod och såg på hur hon försökte trycka tillbaka den. Tillslut nös hon till och låt mig säga, det var ett av de gulligaste ljuden jag hört någonsin. 

   Jag såg fascinerat på henne medan hon nös ännu en gång och sedan en tredje, hon andades lättat ut med handen fortfarande om min överarm. Hon vände sedan huvudet mot mig, jag skrattade till och genast spred sig en rodnad över hennes kinder. Vilket endast fick mig att skratta ännu mer. 

   ”Åh, sluta” mumlade hon och plutade bedårande med underläppen åt mig. Jag slängde min arm runt hennes hals och drog henne intill mig i en kram. 

   ”Det där var den gulligaste nysningen jag någonsin hört” skrattade jag in i hennes öra och jag kunde höra hur hon lågt fnittrade. I samma omfamning gick vi uppför trappan som tog oss in genom entrén till skolan innan vi gick bort till hissarna, som plingade till. Dörrarna gled isär och öppnades, vi alla klev in i samma hiss. Jag kände genast hur mina klaustrofobi känslor vaknade till liv men jag försökte fokusera på Ariel istället för det lilla utrymmet jag befann mig i. Fokuserade på hennes hår, hennes doft, på grund av detta märkte jag hur hon själv verkade obekväm i hissen. Hennes panna låg mot mitt bröst och hon trampade smått med fötterna på stället. Var Ariel också klaustrofobisk?

   Killarna klev av på andra våningen medan jag följde med tjejerna upp till tredje, vi tog adjö av Victoria innan vi gick bort mot Ariels rum. Hennes rumsnyckel hade hon fastknuten i en snodd runt handleden. Hon låste upp och gick in med en suck, jag stängde dörren efter mig innan jag fortsatte fram till den bäddade sängen och föll den på överkastet. Ariel fortsatte in i badrummet där hon stängde dörren efter sig, snart hörde jag hur vattnet sattes på och hur hon lågt sjöng för sig själv. Ett leende spred sig över ljudet, jag behövde få Ariel att sjunga mer. Samt se till att ge henne en gitarr, efter det Victoria nämnde för så länge sedan har nyfikenheten alltid legat och puttrat i bakgrunden.

   Vattnet stängdes av inne i badrummet och snart steg Ariel ut iklädd endast en handduk och håret upp i en turban på huvudet. För en andra gång idag fastnade andetaget i halsen på mig och ögonen mina vidgades vid synen jag hade framför mig, långsamt satte jag mig upp i sittande ställning medan jag såg hur Ariel rundade mig och sängen innan hon gick in i garderoben. Jag blinkade ett flertal gånger medan jag försökte få kontroll över min hormoner som envisades med att leka amok inom mig. 

   Tillslut reste jag på mig för att följa efter henne, för att se henne nu ståendes i endast underkläder och lårhöga strumpor. Jag svalde återigen medan jag inspekterade de vita trosorna och bh med svart rosett framtill, precis över troskanten hade hon ett svart band som höll ihop med strumpebanden som fästes på låren. Fuck hennes skor, tänkte jag och kvävde stönet av frustration inom mig. Hon hade på sig ett par simpla röda klackar men åh så sexiga, gjorde hennes ben längre och gav rumpan en boost. 

   ”Vart är det du ska?” frågade jag för att distrahera mig från hennes kropp, omedvetet gick jag långsamt fram mot henne medan jag väntade på svar. 

   ”Elle galan” svarade hon och rättade till strumpebanden. Plötsligt stod jag alldeles bakom henne och kunde se mig själv över hennes axel genom spegeln, hennes blick mötte min och ett leende spred sig på hennes läppar. Jag vände blicken för att kunna se på hennes hår som nu var utsläppt men fortfarande trassligt och blött. Jag höjde handen och svepte bort håret från hennes axel och hals innan jag böjde mig ner och kysste mjukt hennes axel. 

   ”Justin...” jag hm:ade endast till svar medan jag försökte kyssa hennes fram till hennes hals och sedan uppför den tills jag kom till hennes käklinje. ”jag har inte tid för det här” mumlade hon men gjorde inget för att stoppa mig. Samtidigt som jag försiktigt kysste hennes mjuka hud lät jag mina händer finna hennes höfter, där jag fortsatte smeka henne medan de vandrade upp till hennes mage. Ariel tiltade långsamt huvudet åt sidan och jag såg hur hon hade slutit ögonen genom spegeln vilket fick mig att le mot hennes hud. 

   Försiktigt snurrade jag runt henne och jag mötte hennes bruna ögon, hennes ögon som nu sken av lust och säkert förundran. Mina händer fortsatte smeka hennes fantastiska hud innan de vandrade ner och kupade hennes rumpa. Jag flinade mot henne och hon himlade med ögonen åt mig. Jag böjde ner nacken innan jag kysste hennes läppar, deras mjukhet gjorde mig fortfarande knäsvag och helt trollbunden. Mitt grepp om hennes rumpa hårdnade en aning vilket pressade henne närmre mig, i nästa sekund hade jag snurrat runt oss igen för att sedan lyfta upp henne på den låga byrån som var identiskt till min egen som jag hade ståendes i min garderob. 

   Hennes ben höjdes genast för att sedan lindas runt mina höfter medan Ariels händer letade sig in under min tröja, vilket jag både gillande men fann förvånande. Jag pressade läpparna mot hennes hårdare och mer passionerat medan jag kupade hennes ansikte i mina händer. Endast ljudet av våra läppars kontakt fyllde rummet medan tid och rum försvann. Ariel hade glömt tankarna på att hon faktiskt behövde byta om lika mycket som jag hade glömt att det var meningen att jag skulle låta henne vara när hon bytte om. 

   Hennes hud var mjuk under mina fingertoppar medan vi båda tiltade huvudena åt sidan för att fördjupa kyssen ytterligare. Ariels varma tunga kom i kontakt med min egen vilket fick ett lågt stön att komma ur min strupe. Hon slet tillslut läpparna från mina för att dra in ett andetag i sina lungor men lika fort tryckte hon dem mot mina igen medan vi fortsatte att nästan desperat kyssa varandra. 

   Våra heta make out session avbröts sedan plötsligt när ljudet av en dörr som öppnades ekade från rummet. Genast såg vi båda mot garderobsdörren som var tillräckligt stängd för att vi inte skulle se vem det var som kommit in genom dörren. 

   ”Ariel?” hörde vi Victoria fråga. Oh, shit. I nästa sekund hade Ariel knuffat mig ifrån sig innan hon hoppade ner från byrån. Jag rättade fort till håret och tröjan så bra jag kunde innan jag hoppade upp på byrån för att sedan så nonchalant jag kunde vända mig mot dörren när Victoria öppnade den. Ariel vred på sig där hon stod framför spegeln. 

   ”Hej, vad gör du här? Vi ska väl inte åka än” utbrast hon. Victoria skrattade till och skakade på huvudet innan hennes blick pendlade mellan oss, ett förundrat uttryck pryde hennes ansikte. Jag log lugnande mot henne. 

   ”Ehm... Jag tänkte bara se om jag kunde låna det där vita toppen vi pratade om igår” Ariel stod still under ett ögonblick innan hon ryckte till med en nickning när hon kom ihåg. Hon drog ut en av sina lådor innan hon fann vad hon sökte, med ett leende räckte hon Victoria tröjan som log tacksamt. Hon såg tveksamt på oss innan hon backade ut ur rummet och försvann igen, så fort vi hörde dörren stängas igen andas vi båda ut med en suck. 

   ”Åh, herregud” hörde jag Ariel säga. Jag skrattade till.

   ”Det där var nära ögat” sa jag, hon gav mig en blick som sa ‘det-menar-du-inte?’ vilket jag endast himlade med ögonen till. 

   ”Vi måste vara mer försiktigt” påpekade hon och såg strängt på mig. Jag fnös till. 

   ”Eller så ser vi bara till att inte glömma att låsa dörren nästa gång. Problem löst” kontrade jag och nu var det hennes tur att himla med ögonen. Jag hoppade ner från byrån innan jag gick fram till henne, jag kupade hennes ansikte i mina händer. ”mina områden för att kyssa dig är redan tillräckligt begränsade, ditt eller mitt rum kan inte också bli ett ‘inget-kyssande’ zone. Då strejkar jag, protesterar, river skolan, skapar en apokalyps” hon såg roat på mig. 

   ”En apokalyps?” frågade hon och jag nickade. ”på riktigt? För att du inte skulle få kyssa mig” jag nickade igen och hon skrattade. ”hm... gången då?” hon pekade mot garderoben och jag gav henne en trött men menande blick. 

   ”Jo tjena” svarade jag och hon skrattade till. ”men på tala om gången så borde vi ändå göra iordning det där utrymmet. Vem vet? Kanske någon dag behöver vi det och jag skulle uppskatta mer om det var... inrett... än hur det ser ut nu” Ariel tänkte över det jag sagt innan hon nickade. 

   ”Låter bra tycker jag” jag log segervisst innan jag snabbt kysste henne. 

   ”Så kläder till Missy” sa jag och gick fram till ena klädstången. ”hur mycket jag än tycker om hela den här grejen du rockar” fortsatte jag och viftade till hennes underkläder. ”så är det alldeles för lite för att jag skulle tycka om att du bär det utomhus” 

   ”Du skulle tycka om?” ekade hon. ”så det är dig jag måste rätta mig efter nu?”

   ”Precis, först och främst för att jag är din pojkvän och låt mig säga att jag är inte ett stort fan av folk som stirrar på vad som är mitt” svarade jag och kastade henne en blick över axeln för att se henne ståendes med armarna i kors men med ett roat ansiktsuttryck. ”och för det andra har jag en oerhört bra klädsmak. Varför har du så små kläder, vad är det här?” utbrast jag när jag endast fann korta klänningar och kjolar. Jag hörde hur Ariel skrattade bakom mig innan hon ställde sig bredvid mig. 

   ”Din överbeskyddande sida anses väl gullig men det där om klädsmak...” hennes blick vandrade upp och ner över mig, jag följde hennes blick för att se de enkla jeans shortsen och t-shirten jag valt att bära idag. En kedja samt en bak och vänd keps på huvudet som accessoarer. ”... inte lika säker på att jag håller med” hon mötte min blick för att visa att hon endast retades med mig. 

   ”Åh, din lilla...” mumlade jag och hennes skratt fyllde rummet när jag lindade armarna runt hennes midja för att sedan svinga runt henne i luften. 

En timme senare var hon klädd i en vit kjol med ett guldskärp samt ett linne med guldiga mönster som lämnade en rand hud bar. Hennes hår var uppsläppt och lockade i stora mjuka lockar vilket smickrade hennes ansikte som var lätt sminkat. Ljusa färger på ögonlocket, mascara och läppglans. Hon lämnade garderoben som en definition av perfektion. 

   ”Du ser jättevacker ut” sa jag till henne för att se en rodnad sprid sig över hennes kinder, innan hon hann ge mig ett svar knackade det på dörren och hon öppnade för Victoria. Som var nästan lika vacker i en mörk klänning som passade till hennes hår och en mer sotig och mörk sminkning. De skulle gå som natt och dag bredvid varandra. De båda överöste genast varandra med komplimanger innan vi tillsammans gick ut i korridoren. Hissen plingade till och vi klev in, jag klickade på både 2:an samt entrévånings knappen för tjejerna. 

   När hissen stannade till på min våning log jag mot dem och lät diskret handen smita under Ariels kjol för att snabbt smeka hennes hud innan jag klev ut och gav de en vink med handen. Jag mötte Ariels stora, chockerade ögon och log endast roat och retsamt mot henne medan dörrarna stängdes framför mig.

aaaaaaaaah! hahahahhahaha, SÅ DE BLEV NÄSTA PÅKOMMNA AV VICTORIA! gaaah, u guys! xD o Justin fick lite spunk dära vid olika tillfällen... jag gillade dem två i det här kapitlet, de var retsamma o roliga. O VAD TYCKTE NI OM SLUTET??? hur tror ni Ariel reagerar? 

vad tyckte ni? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

min fråga: favorit tv serie?

mitt svar: jag har en del tv serier jag följer så som; Vampire Diaries, American Horror Story, Awkward, Pretty Little Liars, Teen Wolf men sedan har jag några jag kan se om igen som typ Misfits o Vänner fungerar ju alltid. hahahah, har ni någon serie att rekommendera? 

   ”Det enda jag känner och vet är att allt är bättre när du är här” sa jag och han log sitt bländade leende, leendet som fick mig svag i knäna, leendet som skulle kunna få mig att göra precis vad som helst. 

   ”Vad bra, för jag känner samma sak”  

Justins Perspektiv. 

Ett långsamt leende spred sig över mina läppar när dagdrömmarna tog över och allt annat försvann. Bara jag och mina tankar. Och en specifik rödhårig. Hon lyckades vara det enda jag tänkte på den senaste tiden, jag kunde inte få ut henne och även om jag kunde så var jag inte säker om jag ens ville få ut henne. 

   Mitt förhållande med Ariel var på väg att fylla en vecka gammal - inte för att det var något som skulle firas utan mer som ett faktum - och den här veckan har lyckats vara bättre än de åren jag spenderade med Selena. Även fast Ariel var helt okunnig inom förhållanden och allt det kom med så gjorde hon ett mycket bättre jobb än vad hon trodde. Jag sa till henne att göra vad som kom naturligt till henne, vilket har visat sig innebär mycket läppkontakt. Inte för att jag klagade för femöre men det var bara roande. Från att gått från absolut ‘celibat’ till ett litet kyss monster var en roande syn. 

   Jag hade henne äntligen och jag kunde inte bry mig mindre om att det var hemligt. Så länge jag fick kalla henne ‘min’ i huvudet så spelade det ingen roll. 

   ”Ey, Bieber! Vad är hemligheten bakom ditt drömmande och något obehagliga leendet du har?” jag rycktes ur mina tankar och såg upp för att se Lil Za räta på sig vid biljardbordet, Alfredo stod mittemot honom medan resten av vårt kompisgäng höll sig till andra saker runt i rummet. Jag själv satt med min dator, jag hade fortfarande uppgiften till samhällskunskapen att skriva men verkade varje gång glida bort i tankarna varje gång jag försökte skriva. Precis som denna gång. 

   ”Tänkte bara hur skönt det kommer bli när jag är klar med den här skiten” svarade jag och gjorde en gest mot datorn i mitt knä. Lil Za flinade roat. 

    Plötsligt störtade Ariel in genom dörröppningen, på skyhöga klackar och shorts, med ett stressat och panikslaget ansiktsuttryck. Genast fylldes jag av oro och drog frågande ihop ögonbrynen. Hennes blick svepte över rummet i jakt efter något eller någon, tillslut mötte hon min blick och satte fart på benen igen. Pappret, eller det tunna häftet, hon hade i ena handen fladdrade då hennes armar svängde fram och tillbaka vid hennes sidor. Jag ställde datorn vid min sida på soffan och sköt mig fram till soffkanten samtidigt som Ariel föll ner bredvid mig. Först nu märkte jag hennes andning, den kom ut flämtandes och stötvis, hennes ögon var något uppspärrade medan hon stirrade på mig.

   ”Ariel, vad är fel?” frågade jag men hon viftade med handen. 

   ”Du måste krama mig... som de gör med kossor” flämtade hon fram, mer förvirrad än någonsin satt jag och endast såg på henne. 

   ”Som ko-” 

   ”Gör det bara!” utbrast hon och jag slog genast armarna runt henne från sidan så hennes axel trycktes mot mitt bröst. ”hårdare” mumlade hon och jag spände min armar runt henne. Jag såg ner på hennes ansikte för att se hur hon mumlade för sig själv men verkade nöjd över min handling. Förvirrad såg jag upp för att se hur alla i rummet hade stannat upp i vad de gjorde och såg på oss, när de såg att jag tittade vände de genast bort blickarna och fortsatte med vad de höll på med. 

   ”Som de gör med kossor?” frågade jag och upprepade frågan jag inte hunnit ställa. 

   ”Innan kossor ska in på slakten, så kramas de ihop för att motverka deras panikattacker” svarade hon lågt, jag sneglade ner på henne men hon verkade inte vilja utveckla sitt svar. Jag nickade istället och la mitt huvud ovanpå hennes. Panikattack? Vad skulle hon fått det av? Vad hände innan hon kom hit? Jag såg ner på häftet i hennes hand men fick endast se baksidan av det, men jag antog att hennes panikattack var sammankopplad med häftet i hennes hand. 

   Hur länge vi hade suttit i den här något konstiga omfamningen visste jag inte men tillslut började Ariel röra sig i min famn. Försiktigt släppte jag henne och lutade mig tillbaka för att kunna se på henne, hon gav mig ett beklagande leende. 

   ”Skulle du vilja vara vänliga att förklara?” frågade jag. Hon suckade innan hon la huvudet i sina händer. Hon mumlade något jag inte kunde höra. ”jag hör inte vad du säger” 

   ”Jag sa att Tara kommer döda mig” svarade hon. Jag såg förvirrat på henne.

   ”För att?” manade jag henne att fortsätta. 

   ”På grund av det här” sa hon och vände häftets framsida mot mig, det var en text och längst upp i det högra hörnet stod ett stort, rött ’B+’ med våra lärares typiska penna. Jag sken genast upp i ett brett leende och slet till mig pappret. 

   ”Det här är ju grymt, Ari. Ett B+ är ju skit bra!” utbrast jag glatt men fick inget glädjetjut tillbaka från henne. Frågande vände jag på huvudet för att se hennes ögon fyllda av tårar, genast släppte jag pappret och kupade hennes ansikte. ”hey, vad är det? Varför är det inget bra?” 

   Hennes haka darrade till innan hon drog in ett djupt andetag. ”det är inget A” svarade hon. ”Tara kommer döda mig” 

Jag såg inte mer av Ariel den veckan. Hon var aldrig i sitt rum när jag försökte träffa henne och hon svarade aldrig i telefonen när jag ringde henne. Oron hade expanderat för stort inom mig att den tillslut hade tagit över. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Vart var hon? Vad hade hänt henne? Varför var hon plötsligt spårlöst försvunnen? 

   ”Lugna dig, man. Hon kommer tillbaka” jag ryckte häftigt till när en hand landade på min axel och jag såg upp för att se Zayn sätta sig ner bredvid mig. 

   ”Vad?” frågade jag och såg ur ögonvrån hur fler anslöt sig till bordet. 

   ”Ariel” fortsatte Zayn. ”hon kommer tillbaka” jag sneglade på honom innan jag nickade och satte upp armbågen på bordet innan jag la huvudet i handen. 

   Jag var nästan 100% säker att Tara hade något med Ariels plötsliga försvinnande, vem kunde det annars vara? Inte var det väl så att hon ignorerade mig på riktigt... eller? Paniken började genast fylla mig, tänk om hon ignorerade mig? Men varför? Vad hade jag gjort? Jag rensade ut tankarna men fann inget svar på den frågan, jag hittade inget fel som kunnat få henne att med mening inte vilja prata med mig längre, eller ens träffa mig. 

   Dörren intill matsalen öppnades men jag gav den ingen uppmärksamhet, det var middagsdags och matsalen började fyllas mer och mer. 

   ”När man pratar om trollen” sa Zayn och nickade bakom mig, jag snurrade genast runt för att se Ariel gåendes med Victoria vid sin sida. Min blick svepte hastigt upp och ner över hennes kropp för att se om det var något fel på henne, men jag kunde inte hitta ett enda fel. Tillslut såg jag på hennes ansikte för att se det vackra leendet och det glittrande ögonen, för ett ögonblick tillät jag mig själv att endast känna värmen som fyllde mig vid synen av henne innan jag kände hur irritationen och ilskan växte inom mig. Hastigt reste jag mig från bänken och marscherade iväg bort mot henne, utan förvarning grep jag tag i hennes handled och drog med henne samma väg som hon kommit in. 

   Jag hörde hur hennes klackar kom efter mig och hur hon tjöt till i förvåning innan hon svamlade en ursäkt till Victoria men vi var redan ute ur matsalen innan hon var klar. Jag valde att dra med henne bort till ett av underhållningsrummen där jag stängde dörren efter oss och vände mig mot henne med armarna korsade och en menande blick. 

   Hon log gulligt mot mig, säkert i hopp om att jag skulle släppa det men hon borde känna mig bättre vid det här laget. Det skulle inte hända. Hon suckade tillslut uppgivet och la sina egna armar i kors. 

   ”Jag vet att du har ringt, jag vet att du har letat efter mig” sa hon, genast slog jag ut med armarna. 

   ”Så varför har du inte kontaktat mig?” utbrast jag. ”vet du hur orolig jag har varit?” 

   ”Det är inte så enkelt” mumlade hon. ”efter jag fick det där betyget så...” hon skruvade på sig medan hon sänkte blicken till golvet. ”... Tara hade några ord hon ville ha sagda” 

   ”I en hel vecka? Hon hade saker att säga till dig i en hel vecka?” min ton visade tydligt hur mycket jag tyckte det skrek ‘bullshit’ kring det hela. 

   ”Snudden på” hörde jag hur hon mumlade. Jag rynkade pannan innan jag suckade, svalde frustrationen för skönheten framför mig. 

   ”Varför kunde du inte ha berättat för mig vart du var i alla fall?” frågade jag och sträckte fram handen för att försiktigt stryka hennes hud på armen. 

   Hon ryckte på axlarna. ”jag trodde inte-” 

   ”Att jag skulle märka?” fyllde jag i och hade återigen den anklagande tonen i rösten. 

   ”Att du skulle oroa dig” sa hon och såg upp på mig. Jag hade lust att himla med ögonen men motstod den impulsen och istället tog jag ett steg fram så jag stod precis framför henne. 

   ”Ari, jag kommer alltid oroa mig för dig” sa jag. ”eftersom jag bryr mig. Jag vill inte att något illa ska hända dig, okej? Jag vill inte låta som en förälder eller liknande när jag säger det här, men snälla berätta för mig om tänker försvinna nästa gång? Så jag vet och så jag vet att du är säker” Ariel nickade försiktigt och jag andades lättat ut. Sedan sken jag upp i ett leende och kupade hennes ansikte i mina händer. ”jag har saknat dig” hon skrattade till. 

   ”Det säger du?” retades hon medan jag drog hennes ansikte närmre mitt eget. 

   ”Åh, håll tyst” mumlade jag innan jag kysste henne.

inte super långt o inte heller super händelserikt... men det är ett mellankapitel ungefär. så, ni fick se en glimt att Justins oroliga sida? xP vad tyckte ni om den? gullig? hahahahaha. o sedan Ariels panik där i början över betyget hon fått på en uppgift. vad tror ni Tara gjorde mot henne? 

vad tyckte ni? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK FÖR ALLT NI GÖR, NI INSER INTE HUR GRYMMA NI ÄR O HUR GLAD JAG BLIR ÖVER ALLT! TACK. ♥ PUSS&KRAM. 

   Mitt hjärta bankade häftigt, full tillgång? Kyssa honom när jag ville? Ett sakta leende växte på mina läppar medan jag begrundade detta. Kanske detta inte skulle vara så svårt ändå...

För säkert sjuttioelfte gången föll jag ner i gräset med en suck som snart följdes efter med ett stön av smärta. Om det här skulle fortsatta skulle jag ha fler blåmärken som matchade de jag redan hade. Justin hade - efter att vi legat i timmar tillsammans i hans säng - bestämt sig för att idag var dagen för mig att lära mig cykla. Jag var dock inte lika entusiastisk över hans idé som han själv var, men efter många om och men stod jag ändå ute en timme senare med en cykel framför mig. Fråga mig inte vart han hade fått den från men jag antar att han hade sina sätt. 

   ”Är du okej?” jag rullade runt till min rygg innan jag såg upp på Justin. 

   ”Vet du vad?” frågade jag istället. ”det här omöjligt, jag kommer aldrig kunna cykla” Justin flinade roat åt mig innan han sträckte ut sin hand mot mig. 

   ”Åh, kom igen. Du vet vad man säger, det är svårt att lära en gammal hund sitta men med lite slit så kommer hunden tillslut sitta” sa han och nu var det min tur att flina innan jag himlade med ögonen och tog emot hans hand. I nästa sekund stod jag upp och borstade bort smutsen från min kläder. 

   ”Försök bara hålla styret rakt och inte låta det vackla så mycket, sedan efter det ska du se att det kommer gå som smort” jag nickade och kände beslutsamheten fylla mig. ”kom ihåg hur man bromsar också” han såg stint på mig och jag nickade med huvudet. 

   ”Jag kommer ihåg” svarade jag. ”tryck bakåt med foten” 

   Jag drog in ett djupt andetag och slängde över mitt ben innan jag satte mig på sadeln, jag satte upp ena foten på pedalen innan jag kastade en blick på Justin. Han nickade uppmuntrande åt mig och jag sköt iväg. Med andra foten på pedalen trappade jag framåt medan jag försökte hålla styret rakt. 

   Aldrig hade jag tänkte mig att cykla skulle vara så svårt som det först var, balansen det krävde och koncentrationen. När Justin visade gjorde han det med säkerhet och lätthet, han såg avslappnad ut när han cyklade och kunde lätt stanna och starta. 

   ”Ey, Ari! Du cyklar” hörde jag Justin utbrista bakom mig, jag ryckte smått tillbaka till verkligheten och insåg att mina fötter tryckte jämnt pedalerna framåt och mina armar lyckades stryka cykeln framåt utan problem. Jag sken upp i ett brett leende och svängde runt gräsplätten vi använt oss av innan jag bromsade in framför Justin som la sina händer på stålstyret. Han leende var lika brett som mitt eget. ”du är grym” 

   Jag skrattade till. ”jag cyklade!” han nickade försäkrande. ”oh my God, jag cyklade” tjöt jag återigen innan jag slängde armarna runt Justin, drog in honom i en något obekväm kram på grund av styret mellan oss. Han skrattade lågt vid mitt öra. 

   Han kupade sedan mitt ansikte i hans händer. ”om det inte fanns en enda själ på den här ön förutom vi så skulle jag kyssa dig nu” jag kände genast hur mina kinder hettade och jag slog ner blicken i backen. 

   ”Det kommer fler tillfällen” mumlade jag och kikade upp på honom. 

   ”Fler varv eller vill du få reda på din överraskning?” frågade han och jag rynkade förbryllat på pannan. Överraskning? Vilket överraskning? Jag upprepade mina tankar för honom och han log menande mot mig som för att säga 'förvänar-du-dig-verkligen-att-jag-ska-avslöja-det?'. Jag himlade smått med ögonen åt honom innan jag tänkte efter. 

   ”Några varv till och sedan överraskning?” frågade jag och han flinade roat. Med ett brett leende såg jag hur Justin klev bort, föll ner i gräset och jag sköt ifrån. 

”Nå, vad är det för överraskning?” vi hade lämnat cykeln i ett hus vid basketplanen, jag hade inte hunnit utforska baksidan av skolan speciellt mycket men tydligen fanns det en liten mini arena. En liten konstgräsplan, löparbana, träningsredskap och en massa mera där förrådet med cyklar befann sig. Justin log roat. 

   ”Det får du se” genast kom min inre 5åring ut och jag gnällde klagande åt hans hemlighetsmakeri, jag följde surt efter honom och vi kom in i matsalen som var i stort sett tomt förutom några som valt att plugga i tystnaden eller åt mellis. 

   Justin fortsatte bort mot kylskåpen, de var till för eleverna om det var så att de hade med sig något som var en kylvara så fanns dessa kylskåp till endast för oss. Justin öppnade ena och tog ut två cylinderformade paket, han knuffade igen dörren med höften innan han vände sig mot mig. 

   ”Glass” utbrast han glatt, jag såg förvånat på packen i hans händer innan jag sken upp i ett leende. ”jag visste inte riktigt vad jag skulle välja, så jag tog de två vanligaste...” började han medan han gick bort mot besticken där han tog två skedar. ”...‘Cookie Dough’ och ‘Chocolate Fudge Brownie’” 

   ”Är detta glass?” utbrast jag förvånat, var det verkligen namn på glass? 

   ”Ja, du har väl hört talas om ‘Ben And Jerry’s’ ändå?” frågade han och slog sig ner vid ett av borden innan han ställde de båda paketen på träskivan. 

   ”Ehm...” sanningen var att jag hade hört namnet men aldrig vetat att det var sammankopplat med glass. 

   ”Hey, det är ingen fara” försäkrade Justin och la sin hand över min på bordet. ”det gör bara det här ännu roligare” jag log tacksamt mot honom innan han flyttade sin hand för att öppna locket på den ena. Nyfiket såg jag på honom och sedan på glassen när han fått bort locken, den ena brun medan den andra var bara vit. Vanilj och choklad gissade jag. 

   Justin körde ner ena skeden i paketet det stod ‘Cookie Dough’ på innan han gröpte ur en sked glass, med ett leende gav han den till mig. 

   ”Glöm inte att det är väldigt kallt” utbrast han medan jag höjde handen. ”så du inte får brain freeze” fortsatte han och jag nickade innan körde in skeden i munnen. Mycket riktigt var det kallt som satan och jag knep ihop ögonen innan jag drog ut skeden igen. Jag sög på glassen och kände hur vaniljsmaken fyllde min mun, tillslut var det endast ett boll liknande föremål kvar i min mun, nyfiket körde jag ner tänderna i föremålet. Det var sött, otroligt sött och smakade lite som... kakor?

   ”Vad är det för någonting?” frågade jag. 

   ”Kaksmet” svarade han och jag svalde. ”gott?” jag nickade. Han flinade och gröpte ur en sked glass ur den andra förpackningen innan han gav den till mig. Glassen var brun och precis som jag gissat smälte chokladen i munnen på mig, den här gången var föremålet fyrkantigt och något segt. Men även detta smakade sött och av choklad. Choklad hade snabbt blivit en ny favoritsmak hos mig. 

   ”Och detta?” frågade jag. 

   ”Brownie” svarade han och jag nickade. ”jag gissar att även det smakade gott?” jag nickade med ett nöjt leende. 

   "Och du hade rätt" Justin såg frågande på mig. "jag är definitivt en glass tjej" han skrattade roat. 

En timme senare hade vi förflyttat oss från matsalen till Justins rum igen, paketen stod glömda på golvet då vi båda blivit för distraherade av varandra. Istället låg jag nu med Justin halvt liggandes på mig och hans läppar pressade mot min hals. 

   Jag drog en hand genom hans hår och fick upp hans ansikte till mitt innan jag kysste honom. Hans läppar smakade likt glassen och gjorde kyssen tusen gånger sötare. Hans händer var varma mot min kropp medan de vandrade nerför mina sidor tills hans ena hand lades på min höft. Jag la min ena arm runt hans nacke för att dra honom närmre mig samtidigt som vi båda vred på huvudena och öppnade munnarna. Hans tunga var varm och smakade precis som hans läppar av glass. 

   Justin släppte ur sig ett lågt stön. ”du smakar choklad” jag fnittrade mot hans läppar och vi rullade runt i hans mjuka lakan. Mina knän landade på en varsin sida av hans höfter och Justins händer kupade mitt ansikte. 

***

 

 

Tisdag, 23:e April.

Denna nya ‘tillgång’ - som Justin uttryckt sig - till en annan människa hade till min förvåning också fört med sig ett ännu starkare behov till just denna person. I mitt fall, Justin. Det enda jag kunde tänka på var Justin, Justin och ännu en gång Justin. På hur jag ville hålla hans hand eftersom de alltid var så otroligt varma, hur jag ville att han skulle omfamna mig igen för att jag skulle få känna hans starka armar runt mig men framför allt kunde jag inte sluta tänka på att kyssa honom. Om och om igen, hela tiden, morgon och kväll. Det var som att alla dessa år jag har varit ‘kyss-oskuld’ exploderade och det enda jag kunde tänka på istället var att få kyssa honom igen. Känslan var galen och började nästan bli irriterande.  

   Vi gick in på vår femte dag i det hemliga förhållandet vi valt att ha och ändå kändes det som att helgen varat en hel livstid. Som att vi varit tillsammans i fem år och inte dagar. Kanske berodde det på hur vi egentligen inte ändrat på mycket, förutom att ta fram de sexuella fördelarna i en vänskap. Vi var precis som innan. Vilket jag hoppades var till vår fördel då det förhoppningsvis betydde att ingen skulle börja misstänka någon förändring. Kaos skulle det betyda om rykten började spridas i skolan om att jag och Justin möjligtvis skulle kunna vara ett par. Jag hade inte tid för det, inte hade jag ork heller. 

   Jag rättade till den blommiga magtröjan jag hade på mig, tillsammans med ett par svarta jeans och en vit kofta. På huvudet hade jag satt en grön rosett och ett par vita Louis Vuitton klackar pryde mina fötter. Jag gick längst en korridor, på väg mot mina nästa lektion med Mr. Oliver. Jag rundade hörnet och fick syn på Justin tillsammans med Zayn och Niall. Klädd i ett svartvitt randigt linne, ett par mörka byxor och en röd keps såg han som vanligt alldeles för bra ut. Återigen fylldes jag av behovet efter honom men principen att vi skulle stanna hemliga fick mig att stanna, jag bet mig löst på underläppen medan jag studerade honom. Han lyfte på kepsen, drog en hand genom håret innan han satte ner den igen. Den här gången bak och fram. Shit, tänkte jag klagande och gick fort fram till honom. 

   ”Kan jag få prata med dig ett ögonblick? Vad bra, ursäkta oss killar” sa jag snabbt, slöt handen runt hans arm och drog med honom bort innan varken han eller killarna hann reagera. Jag drog med honom bort från korridoren vi hade lektion i och sträckte mig efter handtaget till ett av klassrummen i närheten, jag kikade in och fann till min lycka det tomt. 

   ”Ariel, vad-” började Justin förvirrat bakom mig men jag hade dörren stängd, honom upptryckt mot den och läpparna pressade mot hans innan han hann säga mer. Mina händer lades om hans kinder medan jag kände hur förvåningen försvann ur Justins kropp innan han omfamnade och kysste mig tillbaka. I minuter, timmar, dagar - jag visste inte - kysstes vi innan jag andfått lutade mig tillbaka och log mot honom. 

   ”Ledsen” mumlade jag men han bara skakade på huvudet med ett leende. 

   ”Ingen anledning till att vara ledsen” svarade han och jag skrattade till. Innan jag slutade för att endast se på honom igen, snabbt hade jag kupat hans ansikte igen och placerat en kyss på hans läppar. 

   ”Jag är...” kyss. ”ledsen, jag...” kyss. ”verkar inte...” kyss. ”kunna sluta” den sista kyssen tillät jag var längre innan jag tog ett steg bort från honom. ”herregud, du är ju som en drog” Justin skrattade nu roat, fortfarande ståendes lutad mot den stängda dörren. 

   ”Ingen fara, du är tillåten att använda mig när du vill” det var tydligt i hans leende och ögonen att han endast retades med mig och jag himlade roat med ögonen. Jag tog steget tillbaka mot honom igen så min kropp stod upptryckt mot hans. 

   ”Är det normalt allt man blir lite galen?” frågade jag och kände hur hans armar lindades runt min midja. Han pussade snabbt min nästipp. 

   ”Beror väl lite på från person till person och vilket par man pratar om” svarade han och jag nickade. ”en del beter sig likt ett gift par även fast de endast varit tillsammans i någon månad, andra som att de alltid lever i någon slags bubbla av glädje medan andra argumenterar jämt men lika ofta löser det. En del behöver bara träffas en gång i veckan för att 'underhålla' förhållandet medan andra måste ses jämt. Det beror helt på” återigen nickade jag, sög i mig Justins ord likt en torr svamp. 

   ”Det enda jag känner och vet är att allt är bättre när du är här” sa jag och han log sitt bländade leende, leendet som fick mig svag i knäna, leendet som skulle kunna få mig att göra precis vad som helst. 

   ”Vad bra, för jag känner samma sak”  

aww... är det bara jag som totalt älskar Jariel när de är tillsammans? hahahhaha. xD sååå... Justin lärde Ariel att cykla, kommer ihåg när jag först lärde mig cykla. jag var 5 o det var min jämnåriga granne som lärde mig.. shit, vad jag cyklade den dagen. runt o runt, runt gården. 

o sedan åt de glass! YUM, blev skit sugen när jag skrev det här kapitlet. hahahaha. 

så Ariel känner sig lite väl... dragen till Justin, vill kyssa honom 24/7. xD hur tror ni det kommer fungera? vad tror ni händer i nästa kapitel? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

Min Fråga: Vilken är er favorit Ben And Jerry's? 

Mitt Svar: Hm.. choklad går alltid hem hos mig så... Half Baked. Eftersom den ger dig "the best of both worlds" hahahha, där fick jag mig själv att skratta. Nej, jag skojade bara. Jag skulle dock vilja testa den här Peanut Butter Cup, min kompis säger att den är jättegod. Någon som har testat den? 

No matter what it takes...” 

   För ett ögonblick var det bara jag, mina andetag och tystnaden. Inget annat. Mitt grep om micken lossnade och min arm föll till min sida. I nästa sekund bröt applåderna ut och jag var tillbaka. 

Ariels Perspektiv. 

Jag fann mig själv flämtandes efter andan. Vad skulle jag ta mig till? Varför behövde han göra såhär? Han stod ensam på scenen, ett hårt grepp om mikrofonen och ögonen för ögonblick slutna. Aulan var tyst, man skulle kunna hört en knappnål nudda marken i den tryckande tystnaden. Sedan under en blinkning bröt alla ut i applåder och Justin öppnade ögonen. 

   Men jag stannade inte för att höra resten, jag var ut genom dörrarna på nanosekunder och kände hur mitt ansikte förvreds när jag försökte hålla inne tårarna. Flämtandes tog jag mig om bröstet och lutade mig mot väggen utanför aulan. En tyst tår rann längst min kind och jag lyfte handen för att torka bort den när dörrarna slog upp och ut kom Avan och Victoria. Båda med stressade och oroliga minner, fort torkade jag bort beviset på att jag fält en tår innan jag reste på mig. 

   ”Hey, vad är det?” frågade Victoria oroligt. 

   ”Nej, inget” försäkrade jag dem fort. ”känner mig lite illamående bara, var väldigt varmt därinne” hon nickade långsamt men såg fortfarande tvivlande på mig. ”jag mår bra, jag lovar” 

    I nästa sekund öppnades dörrarna igen och alla elever strömmade ut, jag hittade deras ansikten och log glatt mot dem. Min blick sökte sedan efter det där välbekanta gyllenbruna lockarna som satt på det huvud jag så gärna ville prata med. Tillsist fann jag kepsen jag visste Alfredo burit under dagen och gav Avan och Victoria ett snabb hejdå innan jag sicksackade mellan alla människor bort mot honom. Jag fick tag i Alfredos arm. 

   ”Är Justin med dig?” frågade jag honom men han skakade på huvudet. 

   ”Han är kvar i aulan” svarade han. ”det var något han sa han behövde göra” jag nickade förstående och gick motströms tillbaka mot dörrarna. Återigen var han ensam, sittandes på en hög pall med en av gitarrerna i famnen, lågt spelandes. Jag endast stod och såg på honom för ett ögonblick, inspekterade den något rufsiga men oerhört välfriserade frisyren, den svartvit randiga t-shirten som smet om runt hans biceps och de grå byxorna han bar. 

   Mina klackar ekade lågt mot trappstegen när jag gick ner mot scenen, svängde lätt med armarna fram och tillbaka vid mina sidor, bet mig nervöst i underläppen medan jag hade min blick fäst på den fortfarande omedvetna Justin. Plötsligt slutade han spela, ställde gitarren i sin ställning och gav mot den lilla trappan ner till golvet. 

   Frustration fyllde mig och jag knöt mina nävar, hur kunde han göra såhär? Jag fick fart på benen och tog snabbt de få stegen ner innan jag gick mot honom, han hade nu kört ner sina händer i fickorna och jag med huvudet något nedböjt. Dock såg han upp när jag endast var någon meter från honom, jag grep tag i hans tröja och tryckte honom bakåt. Han stapplade några steg innan han rygg mötte väggen och jag fortsätta att följa efter, jag lyfte mig till tårna och närmade mig hans ansikte. 

   Men jag kysste honom inte, jag endast stannade. Han förvånad och jag fortfarande frustrerad stod vi endast centimeter från varandra. 

   ”Varför... varför gör du såhär?” frågade jag och spände min näve runt tyget. Han endast såg på mig. ”du vet att jag vill ha dig lika mycket tillbaka, du vet det... så... varför? Måste du gnida in det i ansiktet på mig... jag...” i mitt svammel släppte jag taget om hans tröja och tog ett litet steg tillbaka. 

    ”Musik är min terapi” sa han. ”det är mitt sätt att få ur mig saker. Det där var mitt sätt att säga att det kommer alltid finns en möjlighet, en chans att...” hans mening blev hängande i luften men vi båda visste mycket väl vad han menade. Vi, oss, han och jag. 

   ”Det är det här jag menar” mumlade jag. ”det här är konsekvenserna. Jag har svårt att se på dig och se den vän jag såg för bara någon vecka sedan. Jag kan inte... jag vill men jag kan inte” i nästa sekund var det Justin som tog ett övertag, grep tag i mitt ansikte mellan hans händer. 

   ”Så försök” sa han. Jag svalde medan mina ögon pendlade mellan hans båda. Vad pratade han om? ”låt oss försöka. Vem vet? Kanske det fungerar i alla fall bara att du inte vet det än” jag började smått skakade på huvudet. 

   ”Justin...” 

   ”Vad är det värsta som kan hända?” jag spärrade upp ögonen och han himlade med ögonen. ”okej, jag förstår vad du menar. Men låt det vara en hemlighet, ingen behöver veta” insisterade han. Jag tänkte över det han sa, mötte hans ögon och såg desperationen i dem. De vädjade till mig och jag kände hur mitt försvar långsamt med säker smulades sönder.

   ”En hemlighet?” frågade jag och han nickade ivrigt. ”ingen får veta?” han nickade igen. Jag drog in ett djupt andetag medan jag såg hoppfullheten växa inom honom, med en suck släppte jag ut mitt andetag innan jag nickade. 

   ”Är det ett ja?” jag nickade igen. ”tänker du... vi försöka?” nu med ett leende på läpparna nickade jag åt Justins frågor. Han grepp om mitt ansikte spändes för ett ögonblick innan han mjukt förde det närmre sitt eget. Den efterlängtade känslan av hans läppar fyllde mig sedan. Kyssen var först mjuk och öm innan jag la armarna runt hans hals och tryckte mig närmre. Hans armar lindade sig runt min midja och jag drog en hans genom hans hår. 

   Endast ljudet av våra läppars kontakt fyllde aulan innan jag försiktigt lutade mig tillbaka. Med ett brett leende pressade Justin sin panna mot min och jag kände hur mitt hjärta hamrade i min bröstkorg. 

   ”Vet du vad det här betyder?” frågade han och jag skrattade till innan jag skakade på huvudet. ”att vi har ännu en punkt att bocka av på listan. Aldrig haft ett förhållande, check” jag fnittrade åt hans beteende och hörde hur han skrattade med mig. 

***

För första gången på väldigt länge vaknade jag med ett leende på läpparna. Det var inte ofta det hände. Mina morgnar startas oftast genom att jag på ett eller annat sätt släppar mig ur sängen eftersom jag bara fått kanske tre timmars sömn och känner mig likt en zombie. Men under en timme lyckas jag förvandla mig själv från en zombie till en världskänd super modell. 

   Dock idag behövdes inget sådant, och jag visste mycket väl varför - Justin. 

   Jag drog bort täcket från min kropp innan jag hoppade upp ur sängen och kastade en blick på klockan. 9.30 slog den precis och jag tvekade på om han var vaken, det var ju lördag ändå. Jag visste mycket väl att Justin var en kille som gillade sin sömn. 

   Jag ryckte på axlarna innan jag trippade in i min garderob och tog den vanlig vägen nertill hans rum där han mycket riktigt fortfarande låg och sov. Han låg på mage med armarna runt sin huvudkudde, jag log snett och gick fram till sängkanten innan jag kröp upp på madrassen. Jag satte mig gränsle över hans rumpa innan jag böjde mig fram så min kind träffade hans skulderblad. 

   Han mumlade under mig för att sedan smått sträcka på sig. ”Ariel?” jag fnittrade till. 

   ”Godmorgon, sömntuta” svarade jag muntert och gled av hans rygg. Han vred på huvudet så hans ansikte var mot mig sedan mötte jag hans bruna irisar och en rysning av välbehag ven genom mig. Herregud, de var så fina. Jag log mot honom och han drog ut en hand från under kudden innan han la den över ansiktet. 

   ”Vad är klockan?” frågade han med raspig, morgon stämma. 

   ”Halv tio ungefär” ett stön slapp ur honom innan han vände sig om ligga på rygg istället. Han såg upp i taket för att sedan gäspa bakom handen, jag såg roat på honom. Han vred sedan huvudet mot mig och jag såg hur hans blick vandrade från topp till tå på mig. ”wow, det var värst vad uppklädd du var såhär dags” sa han, hans blick verkade inte kunna slita sig från min pyjamas. Jag fnittrade och såg ner på den rosa leopard bh jag bar, över hade jag en mjuk, rosa prickigt linne med tre rader volanger på bröstet tillsammans med ett bar lik prickiga trosor. 

   ”Åh, du vet hur det ska vara. Alltid redo för kameran, även när du sover” svarade jag och rullade runt på sidan. 

   ”Måste vara jobbigt” mumlade han. ”är det bekvämt att sova i då?” jag ryckte på axlarna. 

   ”Det spelar inte så stor roll om jag tycker det är bekvämt eller inte” svarade jag. ”dock skulle jag vilja slippa bära bh dygnet runt, vore skönt att vara utan för en stund” 

   Justin svepte med sin hand mot mig. ”tja, varsågod” sa han sedan. Jag såg frågande på honom innan jag förstod vad han syftade på, jag tänkte över det ett ögonblick innan jag snabbt sökte med händerna efter knäppet på ryggen. I nästa ögonblick fick jag av mig den utan att ta av andra plagg och slängde den på golvet. 

   ”Oh my God” mumlade jag medan jag kliade på huden där bh banden tidigare befunnit sig. Jag hörde hur Justin skrattade bredvid mig. 

   ”Det där tricket ni gör, det har alltid varit ett mysterium för mig” sa han sedan och nu var det min tur att skratta. 

   ”Det är meningen att det ska vara ett mysterium för dig” berättade jag och han himlade med ögonen. ”visste du att vi kan byta trosor också utan att behöva ta av oss dem vi hade på oss innan?” hans ögon spärrades genast upp i häpnad och jag fnittrade. 

   ”Vad?” utbrast han och jag nickade roat. Han skakade ofattbart på huvudet. Jag rullade runt till mage innan jag försiktigt närmade mig honom. Allt det här var nytt för mig, var det okej för mig att kyssa honom när jag ville? Eller fanns det regler? Jag antog att för oss fanns de det, i alla fall när vi är bland folk men nu då? När det bara är vi, han och jag? Var det meningen att det skulle kännas annorlunda? För den Justin som nu låg bredvid mig kändes precis likadan som den som legat bredvid mig månader sedan. 

   ”Vad tänker du på?” frågade han och strök bort en hårslinga ur mitt ansikte. Jag log försiktigt mot honom innan jag svalde. 

   ”Allt det här är väldigt nytt för mig så... jag vet inte riktigt vad... jag... ehm...” Justin log vänligt men roat åt min förvirring och jag kände hur det hettade på kinderna. 

   ”Vad vi är innebär att du har full tillgång till mig” jag spärrade förvånat upp ögonen. ”du behöver inte tveka på att kyssa mig eller ta min hand eller något annat du känner för. Gör vad som kommer naturligt till dig, vad som känns naturligt. En anledning till varför man blir tillsammans med någon är för att man känner sig fullständigt bekväm med personen, men känslorna har bara stigit till en högre nivå. Man är bästa vänner men har känslor likt ett par” 

   Mitt hjärta bankade häftigt, full tillgång? Kyssa honom när jag ville? Ett sakta leende växte på mina läppar medan jag begrundade detta. Kanske detta inte skulle vara så svårt ändå...

yeeeeeeeeeeeeaaaaaaaaaahhhhhh! STUNDEN (förhoppningsvis) ALLA HAR VÄNTAT PÅ. Jariel är officiellt ett par. *fangirl moment* thihi! vet inte riktigt om jag tycker om slutet till 100% men... aja. =) 

vad tycker ni?? deras förhållande är dock en hemlighet, hur tror ni det kommer gå? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER ALLT! ♥ PUSS&KRAM. 

ps. inte genomläst... huvudet värker nu o måste duscha xP ds. 

   ”Jag var rädd också” viskade han. ”jag såg dig inte nere i vattnet först, du hade tagit den en väldigt lång bit ner och det var... blod. En massa blod runt om dig. När jag sedan fick upp dig på land så andades du inte, du var blek och blödde” jag svalde och kände hans lätta andetag i nacken. Jag hade aldrig legat såhär med en person förut men oväntat så före det med sig mycket tröst. Hans värme och närhet. Jag kramade hans fingertoppar igen. 

   ”Men du är okej nu, du klarade dig Ariel”

Jag gav ifrån mig ett lågt stön över min frukost tallrik när mitt huvud dunkade till, det ömmade och drog i stygnen och jag ville inget annat än att återvända till min säng. Men det var måndag morgon och dags för skolan. 

   Justin hade stannat hela natten från söndagen, hållit om mig när tårarna inte verkade vilja upphöra. Han sa inget utan höll bara om mig. Men mer behövde jag inte. 

   ”Här, ta de här” sa Justin och räckte mig tre tabletter. Jag tog emot dem och svalde ner dem med lite vatten. Jag grimaserade lätt innan jag andades in och ut, jag kunde redan känna effekten av de smärtstillande tabletterna. 

   ”Tack så mycket” mumlade jag till honom och han log snett. ”hur länge skulle jag behöva ha stygnen igen?” jag gnuggade försiktigt ovanpå bandaget då det kliade illa och detta var det enda sättet jag kunde få bort irritationen. 

   ”Tre veckor i alla fall, så såret hinner läka ihop” jag suckade. Det betydde inga photoshoots på i alla fall tre veckor, tänkte jag och plockade upp skeden innan jag stoppade den i munnen. Plötsligt slog sig en till person ner vid Justins ena sida, jag såg förvånat upp innan jag fylldes av vrede och irritation. Sarah satt vid hans sida med ett leende på läpparna, det värsta var att Justin sken upp i ett precis lika stort. Vad är detta!? 

   ”Jag ville bara ge dig texten, så du kan ge den en sista titt innan jag lämnade in den” sa Sarah med sin sockersöta röst, Justin tog emot den med en nick. 

   ”Självklart, ehm... jag har mina papper i mitt rum så jag ger dig det senare” hon nickade och viftade med handen som för att säga att det inte var någon fara. Sarah vände sedan huvudet mot mig för att ge mig ett leende som jag med ett påklistrat leende besvarade. Jag vet inte om hon märkte men det var något som Justin gjorde, han gav mig en frågande blick och jag skakade smått på huvudet. Sarah lämnade bordet och jag stirrade efter henne, försökte överföra hatet till henne så hon förstod att hon skulle hålla sig borta. 

   ”Och vem la salt i din yoghurt då?” frågade Justin plötsligt, jag vände förvirrat blicken mot honom. 

   ”Va?” kontrade jag dumt och han såg endast trött på mig. 

   ”Leendet” svarade han med en frågande uppsyn då hans ögonbryn var hopdragna. Jag mumlade något jag visste att han inte skulle höra innan jag reste mig från bordet och tog brickan med mig. Genast hörde jag hur han kom efter mig men jag ignorerade honom tills vi kom ut ur matsalen och han grep tag i min arm för att få mig att snurra runt och möta hans blick. 

   ”Berätta vad du sa” sa han och såg stint på mig.

   ”Inget” svarade jag trotsigt. 

   ”Vad är det med humöret då?” frågade han och släppte min arm, genast saknade jag kontakten mellan hans skinn och mitt. Jag suckade. 

   ”Inget, tabletterna” mumlade jag och vände mig om igen för att ta mig till min första lektion, som jag nu var glad att jag inte delade med Justin. Det fanns ingen gräns vart hans oro gick när det kom till hans familj och vänner. Det var både en bra och en dålig egenskap hos honom. 

Onsdag, 17:e April.

Armarna runt böckerna i min famn och blicken framför mig gick jag tillsammans med Victoria och Avan bort mot modellernas korridor. Det var tredje timmen på onsdagen och det kändes redan som att vi hade haft lektioner i flera timmar. Jag förstod det inte. 

   Mitt huvud kändes bättre för varje dag som gick men jag behövde fortfarande ta mina smärtstillande tabletter då och då. Avan babblade på bredvid oss om hur han inte såg rättvisan i hästars storlek på könsorgan och människors. 

   ”Du är medveten om att absolut ingen skulle vilja ligga mig dig va? Om du hade häst storlek” påminde jag honom. ”jag menar de är ju på riktigt... gigantiska” 

   ”Åh, se vem som har utbildat sig lite bland kukar” sa han och jag himlade genast med ögonen. ”och vad har du att jämföra med? Justins?” en häftig rodnad spred sig över mina kinder vid hans ord, även fast det inte stämde kunde jag inte undgå påverkan de hade. Han spärrade genast upp ögonen innan han löst slog till mig på armen. 

   ”Jag kan inte tro det!” utbrast han. ”du har äntligen sett en och förhoppningsvis rört den också... Och du säger inget till mig!?” jag viftade genast på både händerna och huvudet för att få honom tyst igen. 

   ”Nej, nej, nej!” försökte jag. ”jag har inte sett någonting” hans entusiasm sjönk genast likt en sten och han fnös. Jag höjde ena ögonbrynet åt honom. 

   ”De ska bli ett sant nöje att höra dig prata efter du förlorat din oskuld” sa han sedan, jag rynkade smått på pannan. 

   ”Vaddå? Kommer jag utveckla ett nytt ordförråd?” jag såg tveksamt på honom. 

   ”Oh ja” svarade han självsäkert. ”dock kanske inte ord du normalt sätt använder i en mening” han gav mig en menande blick och jag rynkade genast ihop ansiktet i avsmak. 

   ”Avan!” tjöt jag. ”vill du vara tyst för ett ögonblick” han endast flinade roat åt mig. Vi nådde korridoren som ledde en förbi spegelklassrummet och Victoria stannade till innan hon tittade över sig själv, såg till att allt låg på sin plats. Innan hon böjde sig fram för att fixa till sina bröst i hennes bh. 

   ”Du är medveten att det kan befinna sig en klass i klassrummet va?” frågade jag Victoria som verkade oberörd av det faktumet. 

   ”Då antar jag att de har något roligare att se på än de trista tavlorna” svarade hon med ett flin innan hon rätade på sig, samtidigt öppnades dörren och Mr. Peterson som vi hade i naturvetenskap stack ut kroppen. 

   ”Skulle ni vilja förflytta er från korridoren?” frågade han med en menande och uttråkad blick. ”ni stör den manliga klassen jag för” jag höjde böckerna i min famn så det täckte munnen och näsan innan jag lågt fnittrade bakom dem. Victoria log mot spegeln innan hon nickade. Rodnaden var tillbaka i mitt ansikte medan vi gick längst korridoren och bort från klassrummet. Min telefon pep plötsligt till i min väska och jag letade genast nyfiket runt efter den. 

   Från Justin:

   ”Nice show.” mina ögon spärrades genast upp, hade Justin suttit därinne? 

   Till Justin:

   ”Hehe, jag försökte varna henne.” skickade jag tillbaka och skakade roat på huvudet. 

Justins Perspektiv. 

Ännu en vecka stod jag bakom scenen, redo att framföra en låt jag hoppades skulle få henne att inse att det var inte över. Det var inte slut än. Jag hade inte gett upp. Möjligheten skulle alltid finnas där, oavsett om hon var villig att ta den eller inte. 

   ”...trots olyckan lyckades Ariel Madison ändå få ihop otroligt vackra bilder. Här är ett fåtal bilder för Agua de Coco linjen” sa rektorn in i micken innan skärmen bakom honom sken upp av en bild. Det var Ariel liggandes på sanden i en vit bikini, huvudet vridet så hon kunde se upp i kameran. Fucking hell, tänkte jag medan jag stirrade på bilden och såg nästa komma upp. 

  

 

  

 

(Klicka på dem för att få dem större)

 

   Bilderna tog slut och rektorn fortsatte prata medan de förberedde scenen inför mitt framträdande, jag drog in ett andetag innan jag släppte ut det. 

   ”I want what I can’t have, I wanna make you mine

I don’t care what it takes, I’m fearless with my heart

I’ll take it any place, I don’t care if it breaks

I wanna tell you things, I never tell myself

These secrets hurt like hell, oh

   Call me crazy, maybe I’m insanely, out of my mind

But it will never phase me, If I have to, I’m not afraid to

Save my heart for you

I’m a rebel even if it’s trouble, I’ma pull you out of the rubble

If I have to, I’m not afraid to, save my heart for you

Tell me I’m wrong, turn around and run

Still I’m gonna save my heart for you”

   Jag öppnade ögonen och såg ut över publiken, men det enda jag såg var konturer och det bländade ljuset från strålkastaren. 

   ”I know you want me too, even if it’s not now

I’m gonna wait it out, but don’t you dare forget

That moment that we had, I know we both felt it

I wanna tell you things, I never tell myself

These secrets hurts like hell, oh

  Call me crazy, maybe I’m insanely, out of my mind

But it will never phase me, If I have to, I’m not afraid to

Save my heart for you

I’m a rebel even if it’s trouble, I’ma pull you out of the rubble

If I have to, I’m not afraid to, save my heart for you

Tell me I’m wrong, turn around and run

Still I’m gonna save my heart for you, oh, woah”

  Jag fuktade mina läppar fort innan jag för ett ögonblick bara lyssnade på musiken. Den var vacker, harmonisk och meningen var otroligt dyrbar för mig.

   ”I wanna tell you things, I never tell myself

These secrets hurt like hell, oh

The first time that you smiled, so shyly back at me

I couldn’t help myself

   Call me crazy, maybe I’m insanely, out of my mind

But it will never phase me, If I have to, I’m not afraid to

Save my heart for you

I’m a rebel even if it’s trouble, I’ma pull you out of the rubble

If I have to, I’m not afraid to, save my heart for you

   Tell me I’m wrong, turn around and run

Still I’m gonna save my heart for you

Tell me I’m wrong, turn around and run

Still I’m gonna save my heart for you, oh

   I want what I can’t have, I gonna make you mine

No matter what it takes...” 

   För ett ögonblick var det bara jag, mina andetag och tystnaden. Inget annat. Mitt grep om micken lossnade och min arm föll till min sida. I nästa sekund bröt applåderna ut och jag var tillbaka. 

okej, så detta är bara part 1 av kapitlet... =) därför är det lite kort. MEN LÅTEN, VAD TYCKTE NI??? personligen, är detta en av mina favoritlåtar.. hittade den en dag o blev totalt kär i den, texten, melodin, allt. gah! xD 

HUR TROR NI ARIEL KOMMER REAGERA? VAD TROR NI HÄNDER I PART 2? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

   Jag sänkte blicken innan jag höjde ena benet för att ta ett steg mot tryggheten när min fot som fortfarande stod i vattnet gled av den hala stenen. Jag frös till men det var redan försent, min kropp föll mot vattnet och i innan någon hann reagera var jag över kanten och föll mot floden under mig. Inte ens ett skri hann lämna mina läppar innan jag slog i vattenytan, efter det var det ett virvel av hår och tumel i vattnet då det fortsatte trycka ner mig i vattnet. Jag får ingen luft.

Vattnet var överallt. Under, över, vid mina sidor. Det brusade högt i mina öron och jag försökte se, men det var omöjligt att se i alla bubblor och sand som yrde runt mig. Mitt syre höll på att ta slut i lungorna och det värkte illa, de sa åt mig att hitta ytan och luft. Men jag visste knappt vad som var upp eller ner längre. Min hand flög förbi och ett spår av rött följde efter. Blod. 

   Gång på gång slog jag i botten innan jag slungades bort igen, sedan innan jag hann reagera kom en grupp av stora stenar rasande mot mig. Hårt slog jag i dem och kände hur en snurrig men lugnande känsla la sig över mig. Mer röda spår täckte mitt synfält. Jag orkade varken hålla andan eller ögonen öppna längre. Det sista jag såg innan jag slöt ögonen var en sko, en svart sko. 

Justins Perspektiv. 

   Likt slow motion såg jag hur Ariels kropp föll mot vattenytan, såg hur fotografen Henry svängde runt mot henne, hur Ariels ögon spärrades upp i chock innan hon inom några få sekunder var borta. Kvar var endast ljudet av det forsande vattnet och mina hjärnslag i öronen. Sedan var det som att någon tryckte på ‘play’ knappen och alla sprang runt likt hönor utan huvuden. Jag sprang så fort benen bar mig till kanten av fallet för att se ner i vattnet, få en enda liten skymt av det röda håret. 

   ”Vi måste ner!” ropade jag över hysterin. ”hur tar man sig ner?” jag fick tag i Henrys krage och drog honom intill mig så jag kunde se honom stint i ögonen. 

   ”E-Ehm... På andra s-sidan där” han pekade på andra sidan floden. Jag släppte hans tröja och sprang genom vattnet innan jag stannade vid floden, den var inte alls djup häruppe men kraftfull. Jag såg upp längst floden och fann en rad stenar som var höjda över vattnet. Fort tog jag de få kliven upp innan jag var framme vid raden, på lätta fötter hoppade jag på stenarna innan jag nådde andra sidan. Jag kastade en blick tillbaka mot tältet där jag fann mina livvakter i ett försök att lugna alla, medan de även pratade i telefonerna. Tara stod endast vid vattenfallets kant och såg ner i vattnet, hennes figur var stel och hennes ögon visade... besvikelse? 

   Jag spände käkarna och bestämde mig för att ta i tu med Tara senare, jag behövde hitta Ariel. Jag sprang längst stigen som fanns för att komma ner, rötterna gjorde det svårt att hålla sig på fötterna och grenarna piskade och rev mina armar. Med andan i halsen kom jag ut på plan mark, bara några få meter från floden och jag sökte frenetiskt med blicken efter henne. 

   Kom igen Ariel, vart är du? Snabbt var jag framme vid kanten och försökte se i det något grumliga vattnet. Tillslut fick jag syn på det mörkblåa tyget och det röda håret, men vad som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag var den vida cirkeln av blod som spridits runt henne. Vattnet skvätte runt mig när jag slängde mig i det midje höga vattnet, jag kämpade mig fram till henne och vände genast på henne. Hon var medvetslös och det blödde kraftigt från ett sår som täckte en del av hennes panna och huvud. 

   ”Ariel...” jag släppte upp henne på gräset och fick se fler sår längst hennes armar, fåtal på hennes kropp och mina ögon fann hennes fötter som också var täckta av blod. Herregud... Jag la mina fingrar mot hennes hals för att leta efter en puls. Den var svag. Hon måste få ur sig vattnet, tänkte jag och knep fort hennes näsa mellan min tumme och pekfinger innan jag täckte hennes mun med min och blåste in. Det var allt som behövdes för att få henne att hosta högt, vattnet vällde upp ur hennes mun och kvävde henne ännu en gång. Fort lyfte jag hennes överkropp så vattnet inte åkte ner igen, hon hostade en sista gång innan hon blev stilla liggandes. 

   ”Ariel?” frågade jag men hon öppnades endast munnen innan hennes ögonlock föll igen. Plötsligt bröt Moshe ut genom träden med ett stressat ansiktsuttryck. 

   ”Ambulansen är på väg” jag nickade och såg skrämt på Ariels bleka ansikte innan jag såg på det röda blodet. Utan en andra tanke slet jag av mig min t-shirt och tryckte den mot såret på hennes huvud. Du kommer klara dig, det kommer gå bra. 

   Det konstanta pipet från maskinen i hörnet var det enda som hördes medan jag satt med Ariels ena hand mellan mina båda och kysste hennes handrygg då och då. Jag ville bara att hon skulle vakna vid det här laget. Vi hade befunnit oss på sjuhuset i ett flertal timmar nu och det började närma sig kvällen. Doktorn hade sagt att hon behövde stanna över natten så de kunde hålla koll på henne, endast i fall att hennes hjärna valde att svälla på grund av smällen hon fick. Såren på resten av hennes kropp var omplåstrade och rena igen, det värsta var på hennes högra överarm. 

   Även jag hade fått plåster för såren på mina armar, som jag inte märkt för än en sjuksköterska påpekat dem. De var inte illa, bara enkla skrapsår men hon ansåg att de i alla fall behövde ett plåster i skydd mot smuts så jag inte fick infektioner. 

   Tara hade jag inte sett till sedan vi kommit till sjukhuset, det hade varit hon och jag som åkt med Ariel till sjukhuset och hela vägen hade jag behövt bita min tunga för att inte skrika på henne. Hon hade inte sagt ett enda ord under hela färden, endast sett på Ariel som blev ompysslad av en personal i ambulansen. 

   Ett plötsligt jämmer fick mig att dras ur mina tankar innan jag fort vände blicken mot Ariels ansikte för att se det alldeles hoprynkat. Hon stönade igen och hennes ögonlock fladdrade till innan jag tillsist fick se hennes bruna ögon. 

   ”Ariel?” frågade jag försiktigt och reste mig från stolen, hon vände smått på huvudet innan hennes ögon mötte mina. Hon öppnade munnen men fick endast ut sig ett rassel, sedan höjde hon långsamt armen och pekade på hennes öppna mun. 

   ”Åh, såklart ska du få vatten” sa jag och skyndade mig över till bordet innan jag gav henne en glas med ett sugrör i, hon grimaserade när vattnet rann längst hennes ömma strupe men fortsatte ändå att dricka. När vattnet var slut föll hon tillbaka mot kuddarna och andades ut. Jag ställde bort glaset och såg förväntansfullt på henne. 

   ”Varför har du ingen tröja?” frågade hon med raspig röst, jag skrattade till och jag såg hur det ryckte i hennes mungipor. 

   ”Vaddå? Klagar du?” kontrade jag och hon slöt ögonen, nu med ett leende på läpparna. 

   ”Absolut inte” mumlade hon sedan. ”är det illa?” 

   Jag harklade mig och satte mig på hennes sängkant. ”du har en del sår längst kroppen, inga allvarliga. Det var ditt huvud som fick mest stryk och därför behöver du stanna över natten så de kan övervaka din hjärna. Se till att den inte sväller och tar död på dig” hon öppnade ögonen och jag såg sorgen och förtvivlan i hennes ögon och jag förstod genast vad det handlade om. 

   ”Hey, Ariel. Inget av det var ditt fel. Tara borde inte ha tvingat ut dig i vattenfallet” försökte jag men hennes ögon fylldes ändå av tårar. Hon blinkade fort i ett försök att få bort dem. 

   ”Hon är säkert väldigt arg på min nu” viskade hon. Jag kramade hennes hand. Jag ville så gärna dra in henne i min famn och försäkra henne att allt skulle ordna sig men jag visste att det inte fanns något som kunde få henne att tanka annorlunda gällande Tara. 

   ”Jag ska se till att en doktor får reda på att du är vaken” sa jag och lämnade rummet, jag gick fram till disken och sjuksköterskan såg upp från datorskrämen. ”Ariel Madison har vaknat” hon nickade med ett leende. 

   ”En doktor är hos er om ett ögonblick” jag nickade tacksamt innan jag vände mig om för att gå tillbaka till hennes rum, Moshe och Poobear kom mig tillmötes och jag blev räckt en ny tröja. Jag tog emot den och gav dem ett ‘tack’ innan jag drog den över huvudet. Plötsligt hördes klackar mot golvet, ett ljud jag lärt mig att känna igen. Jag såg upp för att se Tara komma gåendes längst korridoren, samma neutrala uttryck som hon alltid bar. 

   Jag kände genast hur mitt humör sjönk till botten och jag fick knyta nävarna för att stanna i skinnet. Tara fick syn på mig och gav mig en oimponerad blick. 

   ”Jag vet inte om det är ett nöje att möta er, Justin Bieber” sa hon. ”eller om jag ska känna mig hedrad att få vara i er närvaro. Det sägs mycket om er i tidningarna, du är den nya Michael Jackson. Förvisso inte i allas ögon, jag är tveksam” jag kokade vid det här laget, vad hade allt det här med saken att göra!? 

   ”Det är er dotter som ligger därinne” väste jag fram, jag mötte Taras isblå ögon och kände ett kall kår vandra nerför min ryggrad. För första gången kände jag på riktigt den hotfulla atmosfären som hon bar med sig, anledningen till varför hon fick som hon ville varje gång och varför Ariel aldrig vågade stå upp för sig själv, ta sitt liv i sina egna händer. ”du kanske borde bry dig lite mer om henne än om vad du eller andra tycker om mig” 

   Hon spände ögonen i mig men jag vägrade att vika blicken, tillslut vände hon sig om och gick in genom dörren intill Ariels rum. Jag släppte ut ett andetag jag inte insett att jag hållit inne innan jag vände mig mot Moshe och Poobear. 

   ”Hon skrämmer mig” berättade Poobear och jag skrattade till. 

   ”Mig också bro, mig också” 

Ariels Perspektiv. 

Med Justins arm runt min midja gick vi tillsammans från bilen till skolans dörrar, kroppen värkte likt aldrig förr. Inte ens ett utav Taras intensiva träningspass hade fått mina muskler och leder att värka såhär mycket. Mitt huvud dunkade svagt och så gjorde även de ihopsydda såren. 

   Justin hade stannat med mig under natten så jag inte behövde sova ensam, det var inget jag bad honom om men jag var glad att han tog initiativet själv. Jag ville inte sova ensam. Han hade berättat att det var han som dragit ur mig ur vattnet vilket förklarade skon, det var hans. 

   Tara hade varit en vända in i mitt rum, hon hade inte sagt mycket utan bara sett på mig. Jag hade fortfarande en klump i magen av ångest och skuldkänslor, jag gjorde henne besviken ännu en gång. Bara tanken fick tårar att fylla mina ögon. Varför lyckades jag aldrig? 

   ”Åh, herregud. Ariel!” med huvudet lutat mot Justins axel såg jag Victoria med Avan bakom sig komma springandes. Jag log trött mot dem. 

   ”Hej” mumlade jag fram. 

   ”V-Vad... my God...” stammade Victoria och höll handen över munnen medan jag såg hennes ögon vidgas vid synen av de synliga blåmärken och bandaget runt mitt huvud, även där blommade blåmärken. ”hur mår du?” 

   ”Jag mår fint” svarade jag. ”är lite öm bara, tänkte sova en stund men jag ringer er så fort jag vaknar, okej?” jag kände hur jag attraherade mig mer och mer uppmärksamhet från passerande elever och jag visste att inom loppet av bara några timmar skulle alla veta. Justin tog mig bort till hissen där vi väntade tills det plingade. Jag borrade in ansiktet i Justins axel så jag slapp se mig själv i spegeln, jag måste se avskyvärd ut. 

   ”Nyckeln är i väskan” sa jag till Justin som nickade och släppte taget om min midja, i nästa sekund var min dörr öppnad och Justin hjälpte mig fram till sängen. Med ett lågt stön la jag mig ner mot kuddarna och fick kämpa lite för att få ut täcket under mig. Jag slappnade sedan av och andades lättat ut, rummet var tyst och jag vände mig frågandes om för att se mig omkring efter Justin. Jag fann honom ståendes mitt i rummet, hans blick flackade runt och hans figur såg velande ut. 

   ”Du behöver inte men... skulle du kunna lägga dig bredvid? Jag vill inte somna ensam” hans blick mötte min och jag såg genast en skymt av smärta innan det försvann. Jag förstod om han tyckte det var för jobbigt men som den absolut bästa vännen han var gick han ändå fram till andra sidan av min säng. Tog av sig skorna och kröp ner under täcket. 

   Vi låg där ett ögonblick och bara lyssnade på varandras andetag, innan ett snyftning kom från min strupe. Ljudet överraskade mig då jag inte insåg att tårarna rann längst mina tinningar och ner på kudden. Snabbt rullade jag runt till sidan så min rygg var mot Justin men lika snabbt kände jag hans arm och bröstkorg bakom mig. 

   ”Hey, Ari” mumlade han. ”vad är det?” hans hand omslöt min och flätade in sina fingrar bakvänt. Jag kramade hans fingertoppar och försökte hålla tillbaka snyftningarna. 

   ”Jag trodde faktiskt ett ögonblick att jag skulle dö... jag kunde inte andas längre, jag hade slut på luft och jag hade precis slagit i den där stenen” viskade jag, som om orden - min rädsla - var en hemlighet. ”jag vill inte dö, men jag kunde inte hitta ytan. Det fanns inget upp eller ner” 

   ”Jag var rädd också” viskade han. ”jag såg dig inte nere i vattnet först, du hade tagit dig en väldigt lång bit ner och det var... blod. En massa blod runt om dig. När jag sedan fick upp dig på land så andades du inte, du var blek och blödde” jag svalde och kände hans lätta andetag i nacken. Jag hade aldrig legat såhär med en person förut men oväntat så förde det med sig mycket tröst. Hans värme och närhet. Jag kramade hans fingertoppar igen. 

   ”Men du är okej nu, du klarade dig Ariel”

det var väl ingen av er som trodde att hon skulle dö va? bra! för annars hade novellen varit väldigt kort o haft ett väldigt... tvärt slut. eller vad säger ni?? så Justin rädda henne, riddaren i rustning. ;) hahahah. 

vad tyckte ni om Taras reaktion o deras första möte? vad tror ni händer härnäst? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK SÅ MYCKET FÖR ALLT NI GÖR, NI FÖRSTÅR INTE HUR OERHÖRT TACKSAM JAG ÄR! ♥ PUSS&KRAM. 

PREVIOUS:    Ett brett leende spred sig i mitt ansikte. ”men Justin...” oroat lyfte jag blicken till hennes ögon när jag hörde henne förtvivlade stämma. Jag rynkade förvirrat pannan när jag såg hennes bedrövade blick. ”det här förändrar ingenting” det förändrade ingenting. Hur kunde det inte? Jag öppnade munnen för att protestera innan hon hann före. 

   ”Det går inte. Vi kan inte vara ett par, det fungerar inte. Jag hade älskat att fått uppleva att ha en pojkvän, men... jag är ledsen. Det här förändrar ingenting” sedan i nästa ögonblick var det som att hon aldrig varit där från första början. För utrymmet framför mig var tomt, dörren var stängd och mitt rum återigen tyst.

Var det meningen att jag skulle vara okej med förhållandena hon gav mig? Vad var det för ‘jag-vill-men-kan-inte-bullshit’ hon gav mig? Jag trodde henne inte för fem öre. Hon var rädd, det var vad hon var. Inget annat. Men vad kunde jag göra åt det? Inget, inget alls. Jag kunde inte tvinga in Ariel i ett förhållande hon inte ville ha. Vad för slags förhållande skulle det vara? 

   Men det fanns inget jag kunde göra åt känslorna som fortfarande brann häftigt inom mig. Vad skulle jag ta mig till? Jag ville ha Ariel hos mig igen, men kunde vi någonsin gå tillbaka till det vi hade? Var det en möjlighet? Jag ville ha min bästa vän tillbaka. 

   Jag suckade och spetsade en köttbulle med min gaffel, dagen hade gått mot kväll och jag kunde skymta Ariels röda hjässa på andra sidan matsalen. Det var bara hon och Victoria som satt vid bordet och jag undrade genast vart resten av hennes lilla sällskap höll hus. Victoria reste sig plötsligt från sin plats och gick mot maten, jag såg mitt tillfälle och reste mig hastigt. 

   Jag dunsade ner på Victorias plats och Ariel såg upp med stora, chockerade ögon. Hon stirrade på mig och jag gav henne en hård blick tillbaka. 

   ”För dig kanske det inte förändrar någonting, det kanske inte förändrar vad vi har för status på varandra men det verkar ändå som att vi” jag viftade med fingret fram och tillbaka mellan oss. ”har gått från solsken till regn. Om du säger att inget kan förändras så visst, men jag tänker inte tillåta dig att radera även vår vänskap” jag visste att jag kanske var lite hård mot henne men jag var trött på leken hon spelade, samt otroligt arg. Arg för att jag visste att hon kände likadant men inte var villig att göra något åt dem. 

   Hon blinkade ett flertal gånger i chock innan hon kisade hotfullt med ögonen. ”visst, om du vill leka ’buddy-buddy’ igen så är det okej med mig, du får bara förberedda dig på att leva med konsekvenserna” fräste hon tillbaka. 

   ”Konsekvenserna?” frågade jag och höjde ena ögonbrynet. 

   ”Ja, de kommer alltid. På ett eller annat sätt, sådana här vänskaper fungerar aldrig men om du är villig att pröva. Visst!” jag spände käkarna av frustration men skakade bara på huvudet innan jag lämnade hennes bord bakom mig. Jag sjönk ner framför min bricka igen och fick en frågande blick av Alfredo. 

   ”Vad var det där om?” frågade han. 

   ”Inget” mumlade jag och såg ner på den nu icke aptitretande maten. Jag suckade irriterat och reste mig igen, denna gång med brickan i handen och dumpade det vid det vanliga stället innan jag tog mig ut ur matsalen. Jag var arg, irriterad, frustrerad och allt jag kände för var antingen att slå en vägg eller gå tillbaka och slänga Ariel över axeln för att röva bort henne. Kyssa skiten ur henne. 

   Frustrerat drog jag en hand genom håret och tog mig bort till utgången, frisk luften träffade mitt ansikte och jag drog in ett djupt andetag. 

Justin förstod vad Ariel menade med konsekvenser då de umgicks dagen efter i hennes sovrum, han kunde inte undgå att lägga märke till varje gång hon försiktigt bet sig i underläppen medan hon tänkte eller endast fuktade sina läppar med tungan. Varje rörelse var som ett hån för Justin, ett hån över vad han inte var tillåten att röra. 

   Även Ariel fann konsekvenser i deras nu komplicerade vänskap, det var inte bara Justins läppar som frestade henne till inget slut utan även hans armar som spändes och slappnade av när han rörde sig. Armen som nu nästan var fullt täckt av tatueringar. 

   De båda höll på att drivas till vansinne medan de försökte att inte röra eller ens ge varandra de där blickarna, de där blickarna som sa så mycket mer, ville så mycket mer än att sitta i en varsin ände av rummet och engagera sig åt två olika saker. 

   Justin försökte - med allt inom honom - att fokusera på låttexten i blocket framför honom men det var svårt. Jämt och ständigt gled den tillbaka till den bländande vackra tjejen som satt på sin skrivbordsstol, han skulle göra mycket för att få Ariel att ändra sig, få kalla henne sin flickvän. Men det fanns få saker han kunde tänka sig skulle få henne att ändra sig, han gissade att Tara var det största hindret och redan där var det kört. Justin såg ner på sitt papper och upp på Ariel innan han återigen såg ner, sedan började orden rinna ur honom likt vatten. 

   Ariel kunde inte förstå vad Justin ville få ut i denna vänskap, ville han bli sårad? Ville han tortera sig själv? Såklart ville hon umgås med honom lika mycket som han men hon kunde inte undgå klumpen av sorg i magen varje gång hon såg på honom. Hon ville så mycket men kunde så lite. Hon ville vara en sådant där äckligt gulligt par som man läste om i böcker eller såg på tv. Hon ville vara ett sådant där par som alla ville vara, som såg på dem med avund eftersom de var perfekt för varandra. Själsfränder. Justin var hennes andra halva. Aldrig hade hon träffat någon som fick henne att känna som han gjorde, som att hon mådde bra i det absurda livet hon levde. Som att pressen kanske inte var så jobbig ändå, att allt tillslut skulle lösa sig. 

   Men ändå kunde hon inte släppa taget och låta sig själv vara fullständigt lycklig. 

Ariels Perspektiv. 

Han ville vara vänner i alla fall, visst, inga problem. Jag klarar det. Jag vred på huvudet för att se Justin sittandes i soffan längre bort i rummet, hans dator stod i hans knä och hans blick var fokuserad på skärmen. Den gulliga rynkan mellan hans ögonbryn dök upp när han försiktigt drog ihop dem av antingen frustration eller förvirring. Hans hår stod rufsigt men ändå fixat på hans huvud och retade gallfeber på mig, jag ville bara dra fingrarna genom det. Hans läppar särades när han mumlade något för sig själv och jag stönade lågt för mig själv. Jag klarade inte av det här! 

   Han var för mycket, jag ville ha honom för mycket men ändå kunde jag inte. Men jag ville så väl. Just i det här ögonblicket gick det upp för mig precis hur vartenda tjej kände, för första gången i mitt liv kände jag mig som vilken tjej som helst. För en gång skull hade jag ett normalt problem som inte innebar att klänningen var Gucci och inte Vera Vang eller att Cover Girl valde Barbara Palvin istället för mig. Utan istället var jag kär i en kille jag inte kunde vara med. 

   Var det meningen att jag skulle skratta eller gråta? 

   Justin såg plötsligt upp från skärmen och log brett mot Sarah som slog sig ner bredvid honom, han gav henne en lätt kram innan de genast började prata med varandra. En främmande känsla fyllde mig, en frätande, intensiv känsla som varken var snäll eller godhjärtad. Jag granskade Justin och Sarah ytterligare ett ögonblick innan jag insåg vad det var för känsla som bitit sig fast i min mage. Svartsjuka. Jag var svartsjuk. 

   Sarah skrattade högt och la en hand på Justins överarm som flinade roat åt henne. Det var droppen och jag såg rött. Jag bet ilsket ihop tänderna och försökte lugna ner mig, försökte att inte hoppa upp ur fåtöljen jag satt i och slita av varenda bruna hårslinga från hennes huvud. Herregud kvinna, lugna ner dig. 

   ”Ariel?” den plötsligt rösten fick mig att ryckas ur mina ondskefulla tankar. ”är du okej?” jag vände på huvudet för att se Nathan Sykes titta ner på mig med en orolig blick. Genast slog jag ut i ett lugnande leende. 

   ”Absolut” svarade jag och viftade avfärdande med handen. ”har mycket i tankarna bara” han nickade förstående och slog sig ner i den andra fåtöljen bredvid mig. Under vår ’PR’ lektion med Mrs. Lockwood hade vi blivit uppdelade i par tillsammans med halva klassen av artister. Till min besvikelse var inte Justin i den halvan och jag hade blivit hopparad med Nathan istället. Vårt uppdrag i paren var att skapa en reklam, antingen en affisch eller en riktig tv reklam. Temat var valfritt och utbudet brett. 

   Detta var andra gången vi mötas för att arbeta och hittills hade vi kommit halvvägs i vårt projekt. Vi hade valt att inrikta oss på tv reklam då vi båda kände att det passade oss bäst, Nathan drog fram alla anteckningar vi fört och idéer inför projektet. Jag kastade en snabb blick bort mot Justin innan jag lutade mig mot Nathan. 

   Till min förvåning fick jag se Justin sitta med ett irriterat och hopbitet ansiktsuttryck, inget av det glada han haft för endast några minuter sedan. Sarah bredvid honom läste i ett häfte medan Justin verkade sitta i sina egna tankar. Vad kan han vara arg över? Var inte Sarah ‘jag-har-stora-bröst’ Hyland till hans gillande? Okej Ariel, det där lät inte ens vettigt. Nej, men det kändes bra. Och nu så argumenterar man med sig själv också. 

   Jag skakade bort mina tankar och fokuserade på Nathan bredvid mig istället. 

***

Aldrig hade jag känt mig nervös inför en photoshoot förut, aldrig någonsin. Ändå satt jag i bilen på väg mot min photoshoot med Agua De Coco - jag skulle posera i deras nya bikini kollektion - och kände nervositeten bubbla i magen likt syre. Kanske berodde det på att Justin skulle vara där och Tara. Justin var där endast för att det var meningen att vi skulle åka och äta lunch efteråt medan Tara gjorde en utav sina rutinliga kollar. Se till att jag fortfarande gjorde ett bra jobb. 

   Jag hade ingen aning om hur det skulle fungera att ha Justin och Tara på samma plats, men jag antog att det var bara att vänta och se. 

   Jag anlände till platsen för photoshooten, en vacker plats med ljusblått vatten och vita - jag vet inte riktigt vad jag ska kalla dem - krater? Ett helt team fanns på platsen, ett tält för alla utstyrslar samt smink och fungerade också som solskydd. Ett vattenfall befann sig längre bort och jag kunde höra hur vattnet slog i när det hamnade i floden nedan. 

   Tyra kom mig till mötes när jag klev ur bilen och log stressat. ”Tara är här om en kvart” informerade hon och jag nickade. Justin skulle inte komma för än en bit in i photoshooten, dels för att jag inte ville uttråka honom och dels för att jag ville att han skulle vistas så kort tid som möjligt med Tara. 

   Mötet med fotografen - Henry Westwick - var som vilket annat, han var hedrad att ha mig där och jag var glad att vara där. Jag blev sedan satt i en hög stol, påminde mig om en sådan man ser regissörer sitta i bakom kameran. Leila och Xavier kom fram efter att fått instruktioner från Henry hur han ville att jag skulle se ut.

   Mitt ansikte sminkades lätt och mitt hår plattades till perfektion innan jag drogs iväg till uppsättningen av badkläder. Varje utstyrsel utsmyckades av stora guldsmycken, allt från örhängen till breda armband och band som sattes på mina överarmar. Jag fick på mig en vacker blå bikini som var både turkos och mörkblå, överdelen var lite speciell då det mer liknade en tröja än en traditionell bikini överdel. Trosorna gick i matchande turkos färg. 

   När jag kom ut ur tältet hade Tara anlänt men hon gav mig ingen hälsning utan talade endast i telefonen, jag försökte spela oberörd men kunde inte undgå att känna den brännande känslan av besvikelse. Jag steg ut i vattnet och förvånades när det inte var lika kallt som jag först trott det skulle vara. 

Bikini efter bikini bytes bort för att ersättas av en annan, allt från vita till blå till gröna till vinröda. De alla var otroligt vackra och de guldiga smyckena passade enastående tillsammans med vattnet och färgerna. Bärandes på ett par blå bikini trosor samt en skjortliknande tröja som var endast knuten där bak och de guldiga smyckena stod jag poserades mot en av de sand vita klipporna när Justin anlände till platsen. Jag kunde se honom komma gåendes, tillsammans med båda hans livvakter, när jag skådade bortom kameran. 

   Jag fick anstränga mig för att inte spricka upp i ett leende och förstöra bilderna, jag kastade lite med håret för att lägga det till rätta innan jag höjde armarna för att byta position. Henry fortsatte att smickra och klicka på kameran innan han ansåg sig färdig och jag fick gå och byta bikini. 

   Jag log försiktigt mot Justin när han gick mot mig. ”Tara är här, sköt dig” väste jag ut mellan tänderna och jag såg hur han diskret såg sig omkring tills hans ögon fann Tara. Han nickade nästan omärkbart. 

   ”Ser bra ut” sa han sedan och såg upp och ner längst min kropp, jag gav honom en retsam blick innan jag klev in i tältet. Jag återvände ut i en mörkblå bikini, överdelen var axelbandslös och mönstret var en aningen rutaktigt. Smyckena fortfarande på. 

   ”Ariel, jag vill ha dig vid vattenfallet” sa Tara plötsligt, förvånat vände jag huvudet mot henne innan jag såg bort mot fallets början. Jag sneglade på Henry som såg lika förvånad ut men ville inte protestera mot Taras order, nervöst gick jag i vattnet bort mot fallet. Ljudet förstärktes och jag svalde när jag såg ner på stenarna. Det finns inget stadigt att stå på, tänkte jag. 

   ”Ehm... Tara, det finns inget-” försökte jag. 

   ”Jag vill ha dig vid vattenfallet!” röt hon tillbaka och jag nickade lydigt. Jag kastade en blick på Justin som inte stod mycket längre bort med armarna i kors, hans två likvakter vid hans sida. Hans ansikte var präglat av oro och en aning förvirring. Jag gav Henry en nick, som såg både tveksam och orolig ut men var nog mer rädd än något annat. Jag klev ut i det forsande vattnet och kände genast trycket mot benet, stenarna var hala under mina fötter och jag bad till Gud att jag skulle överleva det här. Jag kastade en blick ner och såg att vattenfallet var kanske tio meter högt. Jag svalde innan jag snurrade runt, hjärtat bankade högt i min bröstkorg. Jag kunde höra det i öronen. 

   ”Är du redo?” jag nickade försiktigt. Jag försökte att slappna av medan Henry tog fotona men det var svårt när jag försökte att inte halka. En kall kår som fick min mage att fyllas med is ven genom min när min ena fot gled till, lyckligtvis lyckades jag fånga balansen innan jag ramlade och fann fotfäste igen. Jag log uppmuntrande mot Henry som släppt ur sig en liten flämtning. 

   ”Det var allt!” ropade Henry efter ytterligare några få minuter, jag log lättat och ställde mig rakt. Jag såg bort mot Justin som fortfarande hade en orolig rynka i ansiktet men log glatt mot mig när han mötte min blick. Jag förflyttade blicken mot Tara som endast såg på mig med likgiltiga ögon. 

   Jag sänkte blicken innan jag höjde ena benet för att ta ett steg mot tryggheten när min fot som fortfarande stod i vattnet gled av den hala stenen. Jag frös till men det var redan försent, min kropp föll mot vattnet och i innan någon hann reagera var jag över kanten och föll mot floden under mig. Inte ens ett skri hann lämna mina läppar innan jag slog i vattenytan, efter det var det ett virvel av hår och tumel i vattnet då det fortsatte trycka ner mig i vattnet. Jag får ingen luft.

hahhahaha, Ariel fick sin första smak av ren svartsjuka när hon såg Justin o Sarah tillsammans. xD kan tänka sig att Justin oxå fick det när han såg henne tillsammans med Nathan, eller vad tror ni? kommer de kunna vara bara vänner?

O LÅT OSS DISKUTERA SLUTET.... whaaaaaaat? hon föll jöh! oh maaaaaah gaaaaaawwd! WHAT TO DO. what's happening??????? VAD TROR NI HÄNDER? 

hahhaha, hoppas ni inte blev för förvirrade när jag började skriva ur tredje person... fick lust o blev ganska nöjd. xP

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? VAD TROR NI HÄNDER? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

ps. det är inte genom läst då jag ska knoppa nu. godnatt! ds. 

   Pojkvän kom inte på frågan i mitt liv. Det fanns det ingen tid för det, så kanske det var bäst att svaret om mina känslor förblev obesvarad. 

Jag låg och vände och vred mig i sängen, det var nu måndag natt och andra natten jag hade inte fått en blund sedan jag bestämde mig för att ignorera mina känslor. Det var som att min kropp hade bestämt sig för att maximera alla tankar eller känslor angående Justin enbart för att jag hade valt att inte involvera mig i det. Jag kunde inte. 

   Men jag saknade Justin något så fruktansvärt. Hela helgen och idag hade gått utan att jag sagt ett ord till honom. Jag hade sett honom, ett flertal gånger och varje gång fick jag bita mig i tungan för att inte springa fram till honom. Bara för att prata med honom eller endast vara med honom. 

   Hur skulle jag finna mitt svar? Med nervösa steg smög jag fram längst den tysta korridoren och bort till Victorias dörr. De guldiga siffrorna glittrade svagt i månskenet. Jag höjde näven men tvekade. Klockan är mitt i natten, tänkte jag. Men det här är en kris, hon kommer förstå! 

   Med nytt mod knackade jag på dörren och svängde huvudet fram och tillbaka i fall en vakt plötsligt skulle dyka upp. Jag knackade igen och hörde tillslut rörelser på andra sidan, låset rasslade till och en glipa öppnades. 

   ”Victoria, det är Ariel” viskade jag för att stoppa henne från att skrika eller liknande. 

   ”Ariel?” frågade hon sömnigt och förvånat. ”vad gör du här?” hennes hand grep tag i min arm och drog in mig i hennes rum. Hon tände i taket och jag kisade mot det plötsligt starka ljuset. 

   ”Jag har en fråga” mumlade jag och blinkade med ögonen. Hon stod med armarna i kors och en irriterad min i ansiktet. 

   ”En fråga?” ekade hon som om hon hört fel. Jag nickade och såg försiktigt upp på henne, hon behöll min blick innan hon suckade och hängde med huvudet. ”vad vill du?” jag började genast vanka fram och tillbaka framför henne medan jag nervöst fingrade på ärmarna till den korta morgonrocken i silke jag bar. 

   ”Hur vet man om man tycker om någon?” frågade jag tillslut. Victoria var tyst tillräckligt länge för att få mig att se på henne, hon hade ett brett leende på läpparna. 

   ”Yey, jag visste det!” utbrast hon sedan medan hon exalterat klappade händerna. Jag stelnade till. ”du tycker om Justin” jag rynkade genast ihop ansiktet och viftade med handen. 

   ”Nej!” svarade jag, även fast hon slagit huvudet på spiken. ”det här handlar inte om Justin, vi är bara vänner” hon såg förvånat på mig för ett ögonblick innan hon rynkade pannan. 

   ”Vem i hela friden kan det handla om då?” frågade hon innan hon hotfullt kisade med ögon mot mig. ”har du sett någon bakom min rygg?” jag förblev tyst. Skulle jag ljuga och säga att jag hade sett någon bakom hennes rygg så hon skulle utesluta Justin? Jag ville inte att någon skulle veta om erkännandet Justin gjort, ju färre som visste om det ju mindre är chansen att det sprids. Och det är så jag vill ha det. Inte ens Victoria eller Avan kunde veta, inte än i alla fall. 

   ”Nej, det har jag inte” svarade jag tillslut. ”jag är bara nyfiken och det är mer för arbete än mig personligen” Victoria endast såg på mig, väntade troligen på att jag skulle knäckas och spruta ur mig sanningen men jag höll mig i skinnet. Hon ryckte på axlarna och vände sig om innan hon sjönk ner på sängkanten. 

   ”Hur känns det att tycka om någon?” upprepade hon och jag nickade. ”alltså vid det stadiet att man skulle kunna tänka sig att vara i ett förhållande med den här personen” återigen nickade jag. ”tja... man känner sig konstant glad i personens närvaro, de kan få en att skratta eller bara le oavsett vad och när de är borta så saknar man dem mer än något annat. Man känner sig inte riktigt hel utan den personen. Man har fjärilar i magen vid bara tanken på dem.

   ”Sedan kan man ju gå vidare till det mer sexuella. Som att, kan du se dig kyssa den här personen? Varje dag? Skulle du kunna se dig själv i ett förhållande? Kanske till och med dra det så långt som till sex” hon fnittrade roat åt min storögda min. Hon log sedan snett medan hon endast såg på mig. 

   ”Besvarade det din fråga?” jag nickade stumt och log tunt. Hon reste sig från sängkanten och drog in mig i en kram. ”oroa dig inte Ariel. Någon dag kommer du hitta den personen som får dig att sväva på moln, får dig att känna dig speciell bara genom ett enkelt leende. Vänta och se bara, din prinsa rider på en sjöpadda och inte en vit springare” bilden hon målade upp fick mig att fnittra. 

   ”Tack, jag ska låta dig sova nu” jag släppte taget om henne och vände mig om mot dörren. Hon log varmt mot mig och jag smet ut i den mörka korridoren igen innan jag gick bort mot min dörr. Jag öppnade den försiktigt och stängde den lika försiktigt bakom mig. Jag la morgonrocken över min skrivbordsstol innan jag smet in under täcket.

   Kunde Justin få mig att skratta och le oavsett vad? Fick jag fjärilar i magen när jag tänkte på honom eller såg honom i korridoren? Kunde jag se mig själv kyssa honom varje dag? Ha... sex med honom? Jag skakade på huvudet åt mina egna tankar och borrade ner mitt ansikte djupare i kudden. Kunde jag se mig själv i ett förhållande med honom? 

***

Morgonen grydde och jag fann mig själv fortfarande djupt i tankarna, alla rörelser var robotaktiga och gick av bara vana. Justin hade hemsökt mina drömmar och minnesbilderna från hans bruna ögon och bländade leende spelades upp om och om igen i mitt huvud. Vad skulle jag ta mig till? Jag tryckte ner tänderna i en äppelbit och kunde inte slita blicken från träskivan skålen stod på. Jag gav mina vänner omkring mig absolut ingen som helst uppmärksamhet och det verkade inte som att de brydde sig heller. De lät mig sitta i mina tankar, vilket jag började önska mer och mer att de drog mig ur. 

   Jag behövde ett svar, fort. Annars skulle jag bli galen och framför allt såra Justin mer och mer som fortfarande vänta på ett svar. Min blick sökte sig upp av någon anledning och jag höjde blicken för att möta de bruna ögonen som hemsökt mina drömmar. En kall kår ven genom mig men jag kunde inte se bort. Han hade mig trollbunden. 

   Hur vi länge satt och såg på varandra på en varsin sida av matsalen visste jag inte men tillslut väjde Justin undan blicken med ett ledsamt drag. Mitt hjärta bankade häftigt i mitt bröst och ekade i öronen. Oväntad handsvett uppenbarade sig och jag ville plötsligt inget annat än att springa från matsalen och maten framför mig. 

   ”Ariel vart ska du?” jag mumlade ett osammanhängande svar till Avans fråga innan jag med nedsänkt huvud gick mot matsalsdörrarna. Justins bord var placerade bara några fåtal meter från dörrarna och jag förbannande mitt liv. Jag slet upp dörren och kunde höra hur Alfredo bland andra ropade efter mig, men jag gav dem varken ett leende eller ett svar. Utan lämnade det till Justin att förklara. 

***

Hur skulle jag finna mitt svar? Återigen ställde jag mig den frågan. Victoria hade inte gjort mycket nytta utan istället fått mig om möjligt ännu mer förvirrad. Jag frågade mig själv om jag kunde tänka mig vad hon beskrivit men fann inga svar. Hur skulle jag veta? 

   Så jag fann mig själv ståendes utanför studion Justin skrämt mig i, studion som jag skrämt honom i, i studion jag delat ännu en hemlighet i. Jag tänkte att musiken hade ställt frågan, så kanske den kunde hjälpa mig hitta svaret också. Jag kopplade in min telefon innan jag fick fram karaoke versionen till låten jag valt. Min första prioritering när jag väljer att sjunga en låt är att se och höra om jag känner igen mig själv i orden, i känslorna. Här var det tvärtom. Här ville jag se om orden kändes rätt i kroppen efter jag sagt dem. 

   Jag fortsatte in i båset där jag satte hörlurarna över öronen. Musiken var redan igång och jag kände igen stället där det var dags för mig att börja sjunga. Jag slöt ögonen och öppnade munnen. 

   ”I hear the ticking of the clock, I’m lying here the room’s pitch dark

I wonder where you are tonight, no answer on the telephone

And the night goes by so very slow, oh I hope that it won’t end though

Alone

   Till now I always got by on my own, I never really cared until I met you

And now it chills me to the bone, how do I get you alone? 

How do I get you alone?”

   Var det jag ville? Ha honom för mig själv? Ensam?

   ”You don’t know how long I have wanted, to touch your lips and hold you tight, oh

You don’t how long I have waited, and I was going to tell you tonight

But the secret is still my own, and my love for you is still unknown

Alone

   Till now I always got by on my own, I never really cared until I met you

And now it chills me to the bone, how do I get you alone? 

How do I get you alone?

   How do I get you alone? How do I get you alone?

Alone, ”

   Andfått stod jag i båset, musiken i mina öron tog slut och tystnaden föll runt omkring mig. Jag stirrade på reflektionen av mig själv i glaset intill studion. Jag såg på mina stora ögonen och kände svaret i kroppen. Jag ville ha honom för mig själv, jag ville kunna kyssa honom när jag ville för att det kändes så otroligt bra, jag ville kunna kalla honom min. Jag tyckte om Justin. 

Justins Perspektiv. 

   ”Vad är det med henne?” frågade Alfredo förvirrat mig när Ariel endast gått ut ur matsalen utan en enda blick åt vårt håll. Jag såg på dörrarna när de svingade fram och tillbaka tills de tillslut stod still. 

   ”Jag vet inte” svarade jag sedan. ”hon har varit lite frånvarande på senaste tiden men jag antar att hon har mycket att göra” det var i alla fall vad jag försökte intala mig var anledningen till varför hon ignorerade mig. Men jag kunde inte hindra att känna hur väntan mer och mer började krossa möjligheten. Hon kände inte likadant och det faktumet gjorde ont. Det värsta var att detta faktiskt hade förstört vår vänskap. Hon ville inte prata med mig mer och allt var på grund av mina känslor för henne. Hur tänkte jag? 

   Jag reste mig från bänken och lämnade min disk i deras respektive behållare innan jag vandrade ut genom matsalen, killarna var mig hack i häl och pratade glatt bakom mig. Jag försökte att inte fantisera ihop framtidsvisioner på oss båda. På hur vi kunde gå hand i hand i korridorerna, hur jag fick kyssa henne när jag ville, hur vårt band till varandra blev starkare och djupare än innan. Men nu hade jag endast minnena av den magiska stunden på Ariels säng och sedan det ögonblicket i mitt rum. De båda var fortfarande färska i mitt minne och jag kunde inte undgå att känna fasan inom mig då jag visste att de genom tiden kommer blekna och försvinna. 

   Jag svängde in i rätt korridor som skulle ta mig till min lektion. Till och med på lektionerna hade Ariel skapat utrymme mellan oss genom att ta en ny plats längre bak i klassrummet. När jag såg det för första gången var det som att hon stack en kniv i magen på mig och vred om. Dock var det inget jag kunde göra något åt, det var hennes val och det var meningen att jag skulle ge henne tid. Men hur mycket? 

***

Jag hann inte mycket längre än ett steg utanför mitt rum innan jag var intryckt igen av en hand på mitt bröst. Överraskat stapplade jag bakåt och såg hur Ariel följde efter mig in och stängde igen dörren efter sig. Förvånat såg jag på henne. Vad gjorde hon här? 

   Tystnaden var tjock i rummet, så tjock att man hade kunnat skära i den med kniv. Vi endast såg på varandra, jag väntade på att hon skulle börja då hon uppenbarligen hade något att säga till mig. Men jag fruktade vad hon hade på tungan, det är här det tar slut. 

   Hon öppnade munnen och jag såg förväntansfullt på henne men hon endast stängde munnen igen, för att sedan återigen försöka få ut sig orden. 

   ”Så du har gett mig tid som jag bad dig om” jag nickade försiktigt, vart ville hon komma? ”och...” hon slog hjälplöst ut med armarna. ”... jag tror jag tycker om dig också Justin” 

   Jag stirrade mållöst på henne. Vad? Hörde jag henne rätt? Nu var det min tur att öppna och stänga munnen när orden svek mig. ”du tror?” frågade jag tillslut. Hon skakade på huvudet. 

   ”Jag vet” sa hon. ”jag har aldrig känt såhär för någon förut, det har ju inte varit många att känna så för heller men det spelar ingen roll. Du gör mig glad, jag tycker om att spendera tid med dig och du ger mig de där klichéaktiga fjärilarna i magen som man bara läser om i böcker. Men här är dem, flyger runt likt huliganer varje gång jag tänker eller ser dig” jag sög i mig varje ord hon sa likt en torr svamp som kom i kontakt med vatten. Jag höjde försiktigt handen innan jag lät mina fingertoppar lätt smeka över hennes ena kind. Hon tyckte om mig, som jag tyckte om henne. 

   Ett brett leende spred sig i mitt ansikte. ”men Justin...” oroat lyfte jag blicken till hennes ögon när jag hörde hennes förtvivlade stämma. Jag rynkade förvirrat pannan när jag såg hennes bedrövade blick. ”det här förändrar ingenting” det förändrade ingenting. Hur kunde det inte? Jag öppnade munnen för att protestera innan hon hann före. 

   ”Det går inte. Vi kan inte vara ett par, det fungerar inte. Jag hade älskat att fått uppleva att ha en pojkvän, men... jag är ledsen. Det här förändrar ingenting” sedan i nästa ögonblick var det som att hon aldrig varit där från första början. För utrymmet framför mig var tomt, dörren var stängd och mitt rum återigen tyst.

för i helvete! (ursäkta språket..) men KOM IGEN! Ariel, vad håller du på med? xP hahahhaha. så det har ännu inte löst sig mellan de två.. mwhahhaha. ;)

vad tror ni kommer hända? varför säger hon så? vad tror ni Justin gör? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER VERKLIGEN ALLT FÖR MIG. ♥ PUSS&KRAM. 

ps. ledsen om det är fel i texten, måste gå o lägga mig nu. har tyvärr skola imorgon! D= ds. 

   ”I want you and your beautiful soul...”

Jag lyssnade återigen på det lilla gitarr snutten jag gjort och la ihop det tillsammans med de få techno samt andra instrumentala ljud jag skapat. Jag diggade i takt med melodin innan jag började lägga dit små takter jag ansåg saknades. 

   Texten var i stort sett färdig. Musik på detta vis var mitt sätt att tala ut, fick mig att inse de saker jag ännu inte var 100% säker på än. Men allt stod nu kristallklart framför mig. Förvirringen var borta och nervositeten fyllde mig istället. Vad skulle jag få för reaktioner? Skulle jag få bra eller dålig kritik? Framför allt, vad skulle personen jag skrivit den till tycka? 

Ariels Perspektiv. 

Fredag rullade äntligen in och jag kunde återvända till min normala vardag, svullnaden hade lagt sig men det ömmade fortfarande en del. Jag kunde inte vänta att få lämna mitt rum och vistas bland människor igen. 

   Jag stirrade på mitt ansikte genom spegeln, vände och vred för att granska min käke och nu omgjorda läppar. Jag höjde handen för att försiktigt smeka med fingertoppen mot den nya huden. De var symmetriska, perfekta. Precis som Tara ville ha dem. Jag sänkte blicken innan jag snurrade runt på stolen och reste på mig, jag grep tag i handtagen på min väska innan jag lämnade min garderob och rum bakom mig. 

   Jag stelnade till i steget när hissdörrarna öppnades framför mig och jag stirrade på mig själv genom den ena spegelväggen. Jag öppnade munnen som för att säga något till mig själv men fick endast ut ett halvkvävt läte innan dörrarna stängdes igen. Besviken på mig själv gick jag bort till trapporna istället. Mina klackar ekade högt vid varje steg jag tog ner tills jag äntligen nådde bottenvåningen där jag gick bort mot matsalen. 

   Ett överraskat skri flög ur mig när två armar plötsligt slöt sig runt min midja och snurrade runt mig i luften. Luften ven ur mig och stapplandes kom jag ner på fötterna igen innan jag vände på huvudet för att se Justins alldeles för glada ansikte. 

   ”Justin!” utbrast jag. ”du skrämde livet ur mig” han endast flinade bredare. 

   ”Skulle inte tro det va? Jag tycker du ser väldigt levande ut” jag himlade med ögonen åt hans torra skämt innan jag log snett. Hans blick fokuserades för ett ögonblick innan han höjde handen och grep tag om min haka mellan tummen och pekfingret. 

   ”De ser lite fylligare ut” mumlade han innan han tryckte på min underläpp med fingret. ”hm...” 

   ”Vad?” frågade jag, något road över hans fundersamma minn. Han ryckte på axlarna. 

   ”Hade bara föreställt mig att de skulle vara... hårdare eller något” svarade han. Jag skrattade till. 

   ”Det är mer för bröst” påpekade jag. ”man har ett annat slags botox för läpparna så de inte blir stenhårda eftersom det är på en så liten yta” Justin nickade imponerat innan han slog ut i ett brett leende och erbjöd mig sin arm. 

   ”Nå? Sugen på lite riktig mat?” frågade han och jag krokade roat min arm i hans. 

   ”Överraskande nog, ja” svarade jag och han log nöjt. Han puttade upp ena matsalsdörren och drog med mig in. Tillsammans gick vi bort mot maten, det kurrade genast i min mage och jag såg utsvultet på all frukt jag saknat. Allt tuggbart faktiskt. Jag släppte Justins arm innan jag gick bort mot porslinet där jag nappade åt mig en vit skål. Jag fyllde halva skålen med vanilj yoghurt innan jag strödde ner både blåbär, hallon och müsli. Justin slöt upp bredvid mig. 

   ”Blir du aldrig trött på att äta det där varje morgon?” frågade han och såg ner i skålen. Jag log. 

   ”Nej, blir du aldrig trött på att äta vad du än äter varje morgon?” kontrade jag. 

   ”Men det är det som är grejen. Jag äter inte samma sak varje morgon” jag himlade med ögonen och ställde ner min skål på ett ledigt bord innan Justin satte sig ner mittemot mig. Jag körde ner min sked i skålen innan jag förde den till munnen. Försiktigt tuggade jag på bären och insåg att det var en uthärdlig smärta att handskas med. 

   ”Kommer du vara här för timmen i aulan?” frågade Justin plötsligt. Jag höjde blicken och såg på honom, han såg genuint nyfiken och hoppfull ut. 

   ”Ja, varför undrar du?” frågade jag. ”ska du visa upp något?” han ryckte på axlarna. 

   ”Kanske” svarade han undvikande och jag kände hur nyfikenheten genast fyllde mig. Har han gjort klart en låt? Eller var det något med en välgörenhet? Justin var en av de artisterna som gick in hårt för välgörenhet, speciellt gällande barn och brist på mat då han själv hade en svår uppväxt. Hans mamma som behövde ha två jobb och de hade då inte alltid pengar för mat. Ja, jag såg ’Never Say Never’ när den hade premiär och kanske att jag grät en tår eller två. Döm mig inte. 

   ”Jag kommer vara där” han nickade och jag såg hur ett snett leende växte på hans läppar. Jag kisade med ögonen mot honom men han endast skakade på huvudet åt mig. Justins telefon måste ha vibrerat för han sträckte sig plötsligt efter den i fickan innan han tryckte den mot örat. 

   ”Okej... jag kommer” han log mot mig. ”vi ses senare” han reste sig från bänken och tog brickan med sig. Fortfarande framåtböjd över bordet närmade han sig mig innan han snabbt kysste min kind. 

   ”Den handlar om dig” sa han sedan lågt och försvann. Chockerat satt jag kvar och kände hur kinden hettade efter hans läppar och jag höjde förvirrat handen för att känna på huden. Hände det där precis? Jag snurrade försiktigt runt på bänken för att se Justins rygg försvinna ut genom dörrarna. Den handlar om mig? Vad menade han med det? Vad handlade om mig? Vad han tänkte visa i aulan? Handlade det om mig? 

Jag satt något framåtlutad i sätet, på helspänn eftersom Justin var upp näst på scenen. Jag var så otroligt nyfiken men samtidigt väldigt nervös av någon anledning. Vad hade han gjort? Skrivit en låt? 

   ”Vad är det med dig?” utbrast Avan tillslut. ”det är som att någon har kört upp en dildo i röven på dig” hans kommentar fick mig ur balans och mina ögon vidgades innan jag vred huvudet mot honom. Han mötte uttråkat min blick som sa ‘eller-vad-kan-det-annars-vara?’. 

   ”Måste du vara så grov hela tiden?” frågade jag. Han ryckte på axlarna. 

   ”Vad har då livet för mening?” frågade han och jag himlade med ögonen. ”nå?” jag suckade. 

   ”Jag vet att Justin ska framföra en ny låt han skrivit. Jag är bara nyfiken på hur den låter, han har pratat mycket om den” ljög jag och nämnde inget om att den faktiskt handlade om mig... eller var skrivit till mig. Beroende på hur man ville se det. 

   ”Har hjärtekrossaren skrivit ännu en låt som kommer få tjejer över hela världen att svimma samtidigt som de kommer i byxorna? Fy fan” han rynkade på pannan i avsmak. ”varför kan han aldrig skriva något som riktar sig till killar? Varför kan inte jag också få lite kärlek? Är det fel på mig?” jag såg roat på Avan medan han började muttra hur orättvist det var och hur han kanske kunde få Justin att satsa på det andra teamet än de han redan spelade i. 

   ”Wow, Avan... du börjar låta mer och mer som en tjej för varje dag som går” yttrade sig Victoria på hans andra sida och klappade honom på låret. 

   ”Wow, Victoria... du börjar låta mer och mer som den rövslickaren jag lämnade kvar i Spanien” kontrade Avan irriterat och jag kunde inget annat än att skratta åt mina två bästa vänner och deras barnsliga tjafs fram och tillbaka. Jag vände blicken mot scenen igen för att se Justin redo att sjunga, sittandes på en pall med micken på ett stativ. Han endast log och musiken startades i bakgrunden. Justin drog in ett andetag innan han började sjunga. 

   ”I don’t want another pretty face, I don’t want just anyone hold

I don’t want my love to go to waste, I want you and your beautiful soul

You’re the one I wanna chase, you’re the one I wanna hold

I won’t let another minute go to waste, I want you and your beautiful soul

   I know that you are something special 

To you I’d be always faithful, I want to be what you always needed

Then I hope you’ll see the heart in me

     I don’t want another pretty face, I don’t want just anyone hold

I don’t want my love to go to waste, I want you and your beautiful soul

You’re the one I wanna chase, you’re the one I wanna hold

I won’t let another minute go to waste, I want you and your beautiful soul

Your beautiful soul, yeah

   You might need time to think it over, but I’m just fine moving forward

I’ll ease your mind, if you give me the chance

I will never make you cry, c’mon let’s try

    ”I don’t want another pretty face, I don’t want just anyone hold

I don’t want my love to go to waste, I want you and your beautiful soul

You’re the one I wanna chase, you’re the one I wanna hold

I won’t let another minute go to waste, I want you and your beautiful soul"

   Jag stirrade - med läpparna vagt särade - ner på Justin, hans vackra stämma fyllde aulan och varje ord träffade mig likt en knytnäve i ansiktet. Men... vad? Herregud... han... 

I don’t want to waste your time, do you see things the way I do?

I just wanna know that you feel it too, there is nothing left to hide

    I don’t want another pretty face, I don’t want just anyone hold

I don’t want my love to go to waste, I want you and your beautiful soul

You’re the one I wanna chase, you’re the one I wanna hold

I won’t let another minute go to waste, I want you and your soul

   I don’t want another pretty face, I don’t want just anyone to hold

I don’t want my love to go to waste, I want you and your beautiful soul

Ooooooh, beautiful soul, yeah

Ooooooh, yeah, your beautiful soul, yeah” 

   Orden och melodin tog slut och aulan förblev tyst ett ögonblick innan applåder bröt ut, Justin log nere på scenen och nickade kort som tack. Sedan släcktes allt och rektorn tog plats på scenen igen. Jag var som fast i min trans, oförmögen att ta in vad Justin ville säga till mig. 

   ”Jag sa ju det, ännu en låt som får alla tjejer att falla tills hans fötter” Avans ord fick mig att ryckas tillbaka till verkligheten och jag tog kontroll över mitt ansikte. Jag skrattade kort. 

   ”Och han gör det bra” påpekade jag men Avan endast himlade med ögonen. Han ville ha mig? 

Justins Perspektiv. 

Aldrig hade jag känt mig så nervös över att framföra en låt, men nu löpte nerverna amok inom mig och jag kände nästan för att springa till toaletten och hiva ur mig middagen. Lugna ner dig, Justin. Jag nickade för mig själv. Nu visste hon. Och där var hysterin tillbaka. 

   Hon visste nu! Herregud, vad hade jag gjort? Tänk om jag har förstört allt. Jag mötte Alfredo backstage som hade ett flin på läpparna, han nickade gillande och jag endast himlade med ögonen åt honom. Han kunde få misstänka hur mycket han ville, jag tänkte inte skina ljus över något han tänkte. Jag följde gången som ledde en ut till entrén där elever nu började strömma ut genom dörrarna. Jag fick gratulationer för ’en vacker låt’ från människor som passerade förbi och jag log tacksamt mot dem. De betydde mycket men jag brydde mig inte riktigt om vad alla andra tyckte, bara om en. En enda person. Som jag inte kunde hitta bland hopen av elever. 

   Plötsligt slöt sig en hand runt min arm innan jag slets iväg, jag fick en skymt av rött hår innan en dörr öppnades och stängdes. Mörker omringade mig innan en lampknapp trycktes in och en svag lampa i taket lyste upp vad som visade sig vara en städskrub. 

   Min blick landade tillsist på Ariel framför mig, som såg upp på mig med svagt särade läppar och stora, frågande ögon. Hon endast såg på mig innan hon särade på läpparna ännu lite till som för att säga något men det enda hon fick fram var obegripliga ljud som jag antar var början till ord. 

   ”Justin...” jag såg rakt på henne. ”du... jag... va?” jag suckade ljudlöst. 

   ”Förstod du vad jag menade i låten? Hörde du allt jag sjöng?” hon nickade stumt. ”och?” frågan blev hängdes i luften, vi båda visste svaret men ingen av oss tog ansats att svara den. 

   ”Justin, jag trodde-” 

   ”Jag vet att vi är vänner, bra sådana. Men jag kunde inte stoppa det, okej? Det hände och uppriktigt sagt skulle jag inte vilja hindra känslorna även om jag så kunde. Jag tycker om dig Ari. Riktigt, jäkla mega mycket” hennes ögon spärrades upp och jag såg hjälplöst på henne innan jag drog en hand genom håret i frustration. ”jag vet att detta kanske förstör vår vänskap... De kommer nog förmodligen göra det om inte det vore så...” 

   Nu var det hennes tur att se hjälplös ut, hon slog ut med armarna som att det skulle ge henne svaren hon sökte. ”jag vet inte, Justin. Jag har aldrig känt så för någon förut, så jag vet inte hur det är meningen att jag ska känna. Jag...” hon ryckte lamt på axlarna och jag nickade försiktigt. ”du måste ge mig lite tid... att klura ut vad jag känner” 

   ”Så vad är det du säger? Att det kan finnas en möjlighet?” frågade jag och drog ihop ögonbrynen. 

   Hon ryckte på axlarna igen. ”jag vet att vad jag än känner för dig så är det mer. Jag vet inte hur mycket mer men... enda sedan du kysste mig så... du måste ge mig tid” jag nickade kort. Vi blev ståendes framför varandra ännu ett ögonblick, endast tittandes på varandra tills Ariel bröt tystnaden. 

   ”Jag måste gå, det är meningen att jag ska...” hon endast svepte med handen mot dörren och jag nickade genast. 

   ”Självklart, jag... ehm...” vi båda sträckte oss efter handtaget till dörren samtidigt och skrattade generat när vi krockade. Jag grep tag i handtaget och öppnade för henne, hon log tacksamt innan hon skyndade iväg. Jag suckade och blev stående i dörröppningen medan jag såg efter henne. Fanns det en chans? 

***

Helgen passerade och jag såg inte skymten av Ariel under de två dagarna. Jag försökte inte ens kontakta henne, hon ville ha tid och det var det jag försökte ge henne. Men jag kunde inte undgå att känna den kliande känslan i fingertopparna att sträcka mig efter telefon och enbart slå henne nummer eller skicka iväg ett sms. Bokhyllan var som ett levande hån, varje gång jag gick förbi den var den endast en påminnelse om hur nära men samtidigt hur långt bort hon var. 

   Jag hade ingen aning om vad hon tänkte. Ingen aning om vad hon kände. Men var det såhär vår vänskap skulle sluta? Att hon inser att hennes känslor var mindre än vad hon trott och inte mer? Jag ville verkligen inte förlora henne och det var mitt fel om jag gjorde det. Jag och mina dumma känslor. 

   Jag suckade i frustration och rättade till mig i stolen jag satt på. Lektionen jag hade drev vidare utan mig och jag kunde inte göra något annat än att låta den. 

Ariels Perspektiv.

Hur kunde en enda person vände din värld upp och ner? En, en person. Ena dagen var man bekymmerslös, ignorant och levde i sin egen lilla bubbla där endast jobb betydde något för att sedan nästa dag fått en kärleksförklaring får killen man kanske, möjligtvis, hur skulle jag veta tyckte om tillbaka. Det hela var mycket förvirrande och jag tyckte inte om det alls. Jag gillade att ha mitt liv i kontroll och nu var det allt annat än i kontroll.

   Hur visste man om man tyckte om någon? Det var frågan jag ställde mig själv hela tiden medan jag försökte att undvika Justin. Men att undvika honom var som att försöka undvika att tänka på den där finnen i pannan man såg på morgonen. Det var de enda man tänkte på, det var de enda man såg. Men det var inte bara förvirringen som stod framför svaret jag sökte men också det jag var. Mitt arbete. Även om det visade sig att jag hade känslor lika starka för Justin som han hade för mig skulle det kunna bli något? Det svaret var tveksamt. 

   Pojkvän kom inte på frågan i mitt liv. Det fanns det ingen tid för det, så kanske det var bäst att svaret om mina känslor förblev obesvarad. 

whaaaaaaaat???? nej! lämna det obesvarat!?!??!!? vad är det du säger? hahahahahah. så Justin berättade sina känslor genom en låt... (som jag personligen tycker är väldigt fin) o Ariel är minst sagt förvirrad. 

hur tror ni det kommer gå för dem? kommer detta ha förstört deras vänskap? inget mer Jariel? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

BTW, jag vet inte om det finns speciellt botox för läppar o bröst.. är inte så intresserad eller involverad i sådant. om det ine finns så hittade jag just på det. =)