PREVIOUS:    Med en bröstkorg som höjdes och sänktes i en flämtande rörelse rusade adrenalinet inom mig och jag kände mig för första gången otroligt levande. Nu visste han. Nu visste han hur mycket jag hatade honom för det han gjorde.

Justins Perspektiv. 

Har du någonsin hamnat i en situation där du plötsligt blir så hårt ignorerad av en anledning du inte vet svaret till? Det är plötsligt som om du inte finns längre. Du är osynlig, oönskad. Fyra dagar kan gå utan ett enda svar från den här personen. Personen som du trodde du stod närmaste, som du brydde dig mest om och trodde brydde sig lika mycket tillbaka. Smärtan när man då känner ignoransens slag mot kropp var mindre trevligt. Ariel hade under fyra dagar ignorerat alla mina försök till att kontakta henne och anledningen till hennes beteende var fortfarande en fråga i mitt huvud. Vad i hela friden kunde jag ha gjort som fått henne att bete sig på detta vis?

   Blankt. Det var blankt i mitt huvud. Om inte...? Nej, hon kan omöjligt veta om det. Hon var inte där. Om inte Selena berättade för henne, skulle vara en typisk plan B för ett ex. Nej, det kan inte stämma. Ariel skulle ha prata eller snarare skrikit på mig om så var fallet. 

   Med Alfredo vid min ena sida och trappan på min andra satt jag nedsjunken i sätet medan jag lyssnade på rektorn som presenterade nästa akt. Fredagar var inte bara min favorit dag på grund av det faktum att det var sista dagen på en skolvecka men också på grund av ‘aula skojet’. Dock idag kände jag mig inte riktigt närvarande. Hela jag saknade Ariel efter att inte fått röra henne, kyssa henne eller ens dela samma säng med henne på fyra dagar. Vart var hon? 

   ”... Selena Gomez!” jag fångade endast rektorn sista ord och vände irriterat huvudet mot scenen för att se Selena ta sin plats på scenen. Lögnaktiga satmara. En något indisk melodi fyllde i nästa sekund aulan innan Selenas stämma följde därefter. 

   ”When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you’re re-e-a-dy, when you’re re-e-a-dy

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

   You ain’t gotta worry it’s a open invitation

I’ll be sittin’ right here real patient

All day, all night, I’ll be waitin’ standby

Can’t stop because I love it, hate the way I love you

All day, all night maybe I’m addicted for life, no lie

I’m not too shy to show I love you, I got no regrets

I love you much to, much to hide you

This love ain’t finished yet, this love ain’t finished yet

So baby whenever you’re ready

   When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you’re re-e-a-dy, when you’re re-e-a-dy

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

   You got the kind of love that I want, let me get that yeah

And baby once I get it I’m yours no take backs 

I’m gon’ love you for life, I ain’t leaving your side

Even if you knocking it ain’t no way to stop it

Forever you’re mine baby I’m addicted no lie, no lie

I’m not too shy to show I love you, I got no regrets

So baby whenever you’re ready

   When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you’re re-e-a-dy, when you’re re-e-a-dy

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

   This love will be the death of me, but I know I’ll die happily

I’ll know, I’ll know, I’ll know, because you love me so... yeah! 

   When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na

When you’re re-e-a-dy, when you’re re-e-a-dy

When you ready come and get it, na na na

Na na na, na na na”

   Jag bet argt ihop mina käkar när de sista melodierna ekade i salen och Selenas breda leende sträckte sig över hennes läppar vid de höga applåderna som spred sig. ‘When you’re ready’ my ass. Endast tanken vid vad hon faktiskt gjorde, trängde sig på, tvingade mig till att återuppleva de ‘roliga stunderna’ vi haft fick mig fortfarande att må illa. Jag ville inte ha någon annan än Ariels läppar på min kropp. Selena bugade innan hon vände om och gjorde sin väg tillbaka backstage. Rektorns röst ekade återigen i mikrofonen medan han tog några steg ut på scenen. 

  "Vårt nästa framträdande är från en utav våra nya musik elever. Låten är inte hennes men bad ändå att få visa upp den. Så välkomna Ariel Madison" min uppmärksamhet var genast fångat vid rektorns ord. Ariel? Var Ariel upp näst? Mycket riktigt klev Ariel i nästa sekund ut på scenen med ett likgiltigt uttryck dock jag tyckte mig skymta ilska under. Hon var arg, varför? På mig? 

   Hennes steg var graciösa fram till micken, självsäkerhet var vad hon utstrålade och man kunde inte annat än att gapa över hennes uppenbarelse. Ibland gick det verkligen inte in i mitt huvud att det där var mitt, min flickvän. En ny melodi kom snart från högtalarna innan Ariel öppnade munnen för att sjunga de första orden. 

   ”Here I am once again, torn into pieces

Can’t deny it, can’t pretend

Just thought you were the one, broken up deep inside

But you won’t get to see the tears I cry

Behind these hazel eyes”

   Hon visste. Det fanns inget annat som kunnat ha skapa detta raseri, detta hat gentemot mig. Det var uppenbart vem hon sjöng till och jag kunde känna hur mitt hjärta sjönk längre och längre ner i bröstet på mig. Hur visste hon? Hade Selena berättat? Eller... så hade hon sett? Nej, hur? Jag grimaserade illa vid tanken. Inte konstigt att hon har ignorerat mig, inte konstigt att hon var arg. 

  Applåderna exploderade i aulan och ett leende ryckte i Ariels mungipa. Le baby visa hur lycklig du är, tänkte jag och såg nu på henne med nya ögon. Istället för med förundran och förvirring så såg jag nu på henne med förståelse och desperation. Desperation till att få förklara, få henne att se situationen som den egentligen var, se sanningen. Jag ville absolut inte ha något med Selena att göra, varken sexuellt eller nu ens vänskapligt. Hon är död för mig. Jag hade nog svårt att lita på människor, svårt nog att hitta människor som genuint ville spendera tid med mig och inte bara för uppmärksamhet eller pengar. Jag behövde inte henne i mitt liv. Jag behövde Ariel. 

   I ett enda blurr av andra tankar och ljud spolades resten av tiden i aulan fram likt ingenting och det nästa jag visste var att alla plötsligt började resa sig från sina platser. Jag kunde vagt höra hur en del runt omkring diskuterade Ariels ny avslöjade talang. Jag behövde leta reda på Ariel och reda ut det här nu med det samma. Fort sprang jag uppför trappan och fick sicksacka mellan människorna, så fort jag kom utanför dörrarna sökte jag frenetiskt med blicken över massorna. Rött hår, rött hår, rött hår, manade jag i huvudet. 

   Mitt hjärta slog ett dubbelslag när jag fick syn på den välbekanta hjässan som tillhörde ingen mindre än Ariel Madison själv. Snabbt började jag tränga mig genom hopen av elever ännu en gång, men ju fler steg jag tog ju fler längre bort verkade hon. 

   ”Justin?” jag stannade upp för att se Selenas förvirrad blick över mitt beteende. 

   ”Håll dig borta från mig” väste jag och fortsatte min färd fram till den som räknades, till den som faktiskt betydde något och lämnade skräpet bakom mig. 

   ”Ariel!?” ropade jag och mötte för första gången på fyra dagar de bruna ögonen jag älskade så fantastiskt mycket. Men lika fort som jag såg dem försvann de igen. Jag suckade frustrerat och jagade efter henne igen. ”Ariel” nu endast några meter från henne sa jag hennes namn igen för att ännu en gång bli ignorerad. Fort sprang jag in framför henne vilket tvingade henne att stanna, utan att se på mig försökte hon gå runt men morrade ilsket när jag blockade alla hennes försök. 

   ”Du kan sluta-” började jag. 

   ”Åh, jag kan sluta” avbröt hon sarkastiskt och jag bet irriterat ihop.  

   ”Jag vet varför du är arg på mig” hon såg upp på mig med ett uttryck av falsk fascination, hennes sarkastiska beteende började på riktigt gå mig på nerverna och jag fick bita ihop för att inte plötsligt skrika på henne. 

   ”Varför tar du inte, Justin den allsmäktige, då och informerar mig varför jag är arg på dig?” kontrade hon och la armarna i kors över bröstet medan hon såg på mig med ena ögonbrynet höjt. Om det inte vore för attityden hade jag utan tvekan slitit av henne kläderna och tagit henne mot väggen. 

   ”Jag vet vad du såg och det är verkligen inte som det såg ut. Om du bara låter mig för-” återigen avbröt hon med mig ett hånskratt.

   ”Så det är det kortet du tänker spela?” frågade hon. ”det är inte som det ser ut. Det var inte mitt fel, det var hennes. Jag menade aldrig att såra dig” fortsatte hon och imiterade en mans röst, antagligen min. ”om det är det bästa du har att säga till mig så kan du lika gärna avstå. Jag vill inte höra dina patetiska ursäkter. Gå och lev ‘lyckliga-i-alla-dina-dagar’ med Selena, ni passar bra för varandra. Där behöver du inte bry dig om hon blir ledsen om du är otrogen eller inte, tydligen är hon van” hennes ord slog mig likt en knytnäve i mage, min läppar särades i förvirring och jag kunde endast stirra på henne. Ledsen om du är otrogen? Hon är van? Vad pratade hon om? Sedan slog det mig. Basketplanen. Dem kom tillsammans gåendes tillbaka. Ariels förtvivlade blickar efteråt. Allt passade plötsligt ihop likt den sista biten i ett pussel. Min blick fann plötsligt Selenas ögon bland de få människorna som stod en bit från oss i korridoren. Där bland mina vänner som såg på mig med förvåning. 

   ”Är det vad du berättade för henne?” väste jag ilsket och passerade förbi Ariel. 

   ”Hon förtjänade sanningen” svarade Selena med näsan i vädret. Jag drog in ett djupt andetag för att inte explodera av den plötsliga ilskan som fyllde mig. 

   ”Hur kommer det sig då att din så kallade sanning är bara lögner!” röt jag. ”varför är du här Selena? Var det bara för att du inte kunde se mig gå vidare? Var det problemet? Eller är du bara så desperat efter uppmärksamhet att din hjärna är så fylld av mos att du inte kan se vad du gör med andras liv. Jag som trodde att jag inte kunde hata dig mer än jag redan gör men du har visst fått det omöjliga möjligt” jag skakade ofattbart på huvudet. 

   ”Du kysste henne” hördes plötsligt Ariels röst bakom mig. Jag slöt ögonen medan jag kvävde en suck. 

   ”Nej, hon kysste mig” rättade jag och vände mig halvt så jag stod med profilen både åt Ariel och mina vänners håll. ”eller hur Selena? Berätta hur jag bad dig att gå så fort jag insåg vad du höll på med” jag vred på huvudet för att kunna se på henne med en kall, stenhård blick. Men vad den här... saken ger mig tillbaka är en enkel slängkyss med ett Oscar vinnande leende på läpparna. 

   ”Jo precis. Hon kysste mig, det var inte mitt fel. Är vi verkligen tillbaka på ruta ett?” frågade Ariel med ännu ett hånskratt. ”du vet, jag har inte tid för det här. Mitt liv består av betydligt viktigare saker än att lyssna till dina ynkliga försök till att förbättra dig själv. Jag vill inte höra Justin. Jag trodde verkligen att jag betydde mer för dig än såhär, men jag antar att när man kan få vilken tjej som helst i världen så räcker det inte med en. Man vill ha dem alla. Så snälla gå tillbaka till det och lämna mig utanför. Mitt liv är tillräckligt drama fyllt som det är, jag behöver inte dig också” 

   ”Och jag som trodde att jag betydde mer för dig än såhär!” utbrast jag när hon börjat vända sig om för att gå, med en mycket förvirrad Avan och Victoria vid sin sida. ”tar det verkligen såhär lite för dig att ge upp på oss? För det här är andra gången jag måste kämpa för att vi ska hålla ihop. Andra gången” häftigt snurrade hon runt för att se på mig med brinnande ögon. 

   ”Justin, du kysste en annan tjej!” skrek hon. ”det här handlar inte om vem som kämpar för oss, det här handlar om att du inte respekterar mig tillräckligt mycket för att inte låta mig gå innan du går vidare till nästa. Det här handlar om att jag inte vill vara med dig längre! Jag tänker inte lägga energi på någon som uppenbarligen inte vill vara med mig” hennes ord skar likt knivar inom mig. Nej, snälla lämna mig inte. Du kan inte... 

   ”Så vad då? Det här är slutet?” kontrade jag och slog hopplöst ut armarna i luften innan jag lät dem falla till mina sidor med en svag smäll. Hennes ögon sänktes tills hon såg ner i golvet. 

   ”Det ser så ut” mumlade hon sedan. Jag bet kraftigt ihop för att inte släppa lös känslorna som hotade med att brista inom mig. Jag kunde inte. Jag hade gjort bort mig tillräckligt mycket för en kväll. Plötsligt hade jag svårt att andas då hennes ord verkade ha greppat tag om min strupe och klämt till, gripit tag om min mage och vridit om, men framför allt slitit ut min hjärta ur min bröstkorg innan hon lät det falla till marken. 

   ”Då är jag ledsen att det behövde sluta såhär” sa jag nu besegrat. Musten hade gått ur mig och jag orkade inte längre kämpa. ”det var aldrig min mening att såra mig och även om du inte tror på ett enda ord av vad jag säger så är sanningen att jag ville inte kyssa henne. Hon kysste mig och...” jag suckade svagt när hon endast vred bort huvudet. ”sedan är det en sista grej jag vill att du ska veta innan du går tillbaka att ignorera mig... jag... vad jag vill att du ska veta är att jag älskar dig. Så otroligt mycket.” genast såg jag hur Ariel stelnade till innan hennes stora ögon såg upp på mig. Jag skulle sakna hennes bruna ögons intensivitet. ”så nu vet du. Hejdå. Showen är över” sa jag och vände mig mot alla som stått runt och glott likt gamar. 

   Därefter vände jag mig om och körde ner händerna i mina byxfickor innan jag började min väg mot trappan, bort från alla stora ögon, bort från alla förvånade ansikten, bort från alla. Bort från mitt livs kärlek vars tur det var att krossa mitt hjärta.

gaaaaaaaaaaahhhhh! jo, men jag känner lite så... hahahhaha. SÅ Justin berättade att han älskar henne OCH LÄMNAR!?!?!? Justin du är en sådan dramaqueen. XD hahahah, ingen aning om vad jag babblar om för tillfället. men i alla fall! hur tror ni Ariel kommer reagera på det? vad tyckte ni om deras bråk i allmänhet? Ariel ville verkligen inte lyssna o sa en del hårda saker. 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: favorit frukt? 

mitt svar: okej, så det här svaret har beror alldeles på vad jag på för humör... om jag ska äta mandarin så måste jag ha tålamod för jag hatar verkligen det där vita som är på så allt, ALLT, måste bort innan jag kan äta den. men sedan är det så oooottttrrrooooligt gott med äpplen ibland men samtidigt så älskar jag bananer. speciellt i skolan under lunchen.. de brukar ställa fram en enorm fruktskål ibland. HAPPY LINN! men nu har jag börjat äta asmycket med druvor... hm... så det här svaret blev ju längre än tänkt. ledsen.. hehehe, kram! 

Justins Perspektiv. 

Tonerna fyllde salen, ekade mellan väggarna och fick gåshuden på mina armar att sprida sig. Piano var ett av de vackraste instrumenten enligt mig, ljuden den skapade och inlevelsen man kunde skapa med några enkla tryckningar. Det var otroligt avslappnade att spela och ett underbart sätt att uttrycka sig med. Jag älskade att ta med mig Ariel in hit så jag kunde spela för henne, få se henne med en sådan drömmande blick när hon lät musiken ta henne iväg. Hennes vackra bruna ögon. 

   Ett litet leende spred sig över mina läppar vid tanken på henne. Dock har hennes beteende sedan i söndags varit lite oroväckande, jag hade kommit på henne många gånger med att endast sitta och stirra på mig med förtvivlad ögonen. Men varje gång insisterade hon med att hon hade mycket att göra och inte menade att oroa mig med hennes blickar. 

   ”Justin?” jag hoppade till och tryckte ner ett par tangenterna som inte alls passade ihop och släppte ifrån sig ett falskt ljud. ”jag är ledsen, jag har försökte få kontakt med dig ett tag nu” 

   Jag skakade på huvudet och skrattade. ”förlåt” hon skrattade till och ställde sig vid pianots ena sida och la ett par papper på toppen. ”okej, så du behöver min hjälp alltså... vad är det för låt?” hon ryckte nonchalant på axlarna och jag såg en svag rodnad spridas över hennes kinder. 

   ”Åh, bara något jag har jobbat på ett tag nu” svarade hon.

   ”Låt mig se då” sa jag lekfullt och hon skrattade till. Hon letade fram rätt ark bland sina papper innan hon räckte mig den, jag höjde handen för att gripa tag i den när hon ryckte tillbaka fort med en tveksam min. Jag såg frågande på henne. 

   ”Vad du vad?” sa hon. ”jag kom egentligen inte hit för att be om din hjälp, låten är klar och jag har inte problem med den någonstans. Det är en sak jag behöver prata med dig om...” jag sjönk tillbaka och lät händerna falla till mitt knä medan jag väntade på att hon skulle fortsätta. Av någon anledning så kände jag på mig att jag inte skulle gilla vad hon hade att säga härnäst. 

   ”Vad är det Selena?” frågade jag tillslut när hon inte började på nytt. Hon suckade och vände sig mot mig så hon kunde se mig i ögonen. 

   ”Jag ljög” sa hon och jag rynkade oförstående på pannan. Hon ljög? Om vad? ”jag vill inte vara din vän” hennes ord enbart fortsatte att förvirra mig. Hon ville inte vara min vän? 

   ”Va-” började jag men hon avbröt mig lika fort. 

   ”Jag tänker inte gå runt och låtsas som om allt är solsken i paradiset när det är tvärtom. Jag tänker inte gå runt och låtsas att jag är okej med att vi bara är vänner när det tar död på mig inombords. Jag älskar dig fortfarande Justin!” åh nej... ”och jag vet att du fortfarande älskar mig också” 

   ”Ehm... Selena, jag-” 

   ”Kommer du inte ihåg hur bra vi var tillsammans? Hur kul vi hade?” frågade hon. ”vi kan gå tillbaka till det igen. Vi kan börja om från början, på noll. Vi glömmer allt som har hänt” 

   ”Selena, har du glömt att du var otrogen mot mig?” frågade jag henne efter en stunds tystnad. Hon suckade och himlade med ögonen. 

   ”Jag var full, okej?” utbrast hon. ”kommer du hålla det där över mitt huvud tills vi dör?” 

   ”Oj, ursäkta mig! Så att du tycker ‘jag var full’ är en godtagbar ursäkt alltså. Tja, tänk om!” kontrade jag och såg stint på henne. ”ja, jag älskade dig Selena. Eller jag trodde att jag gjorde det i alla fall. Otrogenhet är inte något jag tar lätt vid, det rent ut sagt äcklar mig så... ja, jag tänker hålla det över ditt huvud tills vi dör” hon såg chockerat på mig innan hon verkade ilskna till för att sedan le obehagligt lugnt. 

   ”Så jag äcklar dig?” frågade hon. ”har jag svårt att tro, inte som du nästan kröp på knäna efter mig” hennes leende var retsamt men menande. ”jag hade dig runt mitt lillfinger utan att du ens förstod det. Vad jag än bad dig om så fixade du det och det är vad man gör om man älskar någon Justin. Så oavsett om du vill erkänna det eller inte så älskade du mig och jag kan bevisa det för dig”

   Jag öppnade munnen för att protestera, dock innan jag hann reagera hade hon sina händer runt min nacke och i nästa sekund var våra läppar hårt ihop pressade. Sittandes i total chock stelnade jag till innan situationen slog mig likt en käftsmäll och jag knuffade henne ifrån mig. 

   ”Ut!” utbrast jag rasande och pekade mot dörren med min arm. ”jag menar det Selena! Ut! Jag vill inte se dig igen” hon samlade fort ihop sina papper. 

   ”Är du lika äcklad av dig själv nu?” frågade hon när hon var halvvägs mot dörren. ”nu när du har varit otrogen mot Ariel?” hennes nästa fråga fick min mage att falla och mitt andetag att fastna i halsen. Ariel! Åh, herregud... Sedan slog en annan tanke mig. Hur i hela friden visste Selena om Ariel? Om hon visste, hur många fler visste då? Var Ariel medveten om att Selena visste om oss? 

   ”Det här är inte i närheten av otrogenhet” svarade jag skarpt. ”det här var mer en desperat tjej som slänger sig över någon annans pojkvän” jag gav henne en hård blick. 

   ”Hur vet du då att det inte var en desperat kille som slängde sig över någon annans flickvän?” frågade hon, jag vände bort ansiktet och hörde tillslut hur dörren stängde om henne. Med en hög suck la jag mitt ansikte i mina händer innan jag drog de genom mitt hår. Hur kunde jag vara så dum att tro att Selena bara ville vara vänner och inte ställa till med problem? Jo, eftersom jag en gång litade på henne. Eftersom jag en gång faktiskt var vän med henne och hon var en bra sådan. Då i alla fall. Jag såg på tangenterna till pianot och morrade irriterat när jag visste att jag omöjligt kunde återgå till mitt spelande. Inte nu. Hon hade förstört det. 

   Argt reste jag mig från stolen och samlade ihop mina saker som låg uppe på pianots glansiga yta. Hur skulle jag nu hantera det här? Skulle jag berätta för Ariel vad som hände? Eller var det bättre att låtsas som om inget hände då det absolut inte betydde något? Jag suckade frustrerat. Helvete! 

Ariels Perspektiv. 

Min mage kändes som om den hade fallit ut ur mig i följeslage utav mitt hjärta. Det värkte. Det dunkade. Och jag kunde knappt andas. Bilden av Justin med läpparna tryckta mot Selenas var permanent inbränd på min näthinna och det fanns inget jag kunde göra för att få bort den. Få bort minnet av hans otroliga svek. Hur kunde han göra såhär mot mig? Jag förstod det inte. Inte efter allt han har gjort för mig. Jag trodde jag betydde något för honom. Var jag verkligen bara ett enkelt ligg? Men hur kunde jag vara efter den långa tiden det har gått och vi ännu inte gjort det? Vad var han då ute efter? 

   Tårarna strömmade nu nerför mina kinder och snyftningarna slet i min hals, i ett desperat behov att få komma ut men jag kvävde dem. Vägrade att gråta högt i korridoren inför alla de andra. Jag behövde ta mig till tryggheten mellan mina fyra väggar i mitt rum. Där kunde jag släppa ut min sorg och besvikelse. Frenetiskt tryckte jag på hissknappen tills den tillslut plingade till, dörrarna höll precis på att gå igen när en hand stoppade dem. 

   Smärtan endast spred sig i min kropp när jag såg vem som klev in. Selena såg på min uppenbarelse, mina tårdränkta kinder, mitt krampaktiga grepp om min kropp för att inte falla till golvet i förtvivlan. Men hennes leende fick allt motstånd att försvinna. Hennes medvetna blick om att jag faktiskt hade varit där och sett allt, att jag hade sett hennes kyss med min pojkvän. Eller jag antar ex-pojkvän nu. 

   ”Jag varnade dig” sa hon när hissen åkte upp. ”han är inte så god som alla tror” jag bet ihop för att inte snyfta högt medan min haka darrade häftigt. Fort störtade jag ut ur hissen när dörrarna öppnades på tredje våningen. På skakiga ben stapplade jag bort till min dörr och fick gripa tag i min handled med min andra hand för att kunna köra in nyckeln i hålet. Med en hög snyftning slängde jag igen dörren innan jag föll till golvet precis innanför. Hur kunde han!? 

   Jag som hade gått så långt att till och med få så starka känslor att jag älskade honom. Jag älskade inte många människor. Det var inte många jag släppte inpå livet men jag hade tillåtit honom. Jag hade berättat saker för honom, hemligheter jag inte berättat för någon annan. Han var vad som gjorde mig stark och svag. Hur kunde han utnyttja mig på det här sättet? 

   Liggandes på golvet skakades jag av mina snyftningar medan jag för en gångs skull tillät tårarna att rinna utan slut, utan att bry mig om hur jag såg ut, utan att bry mig om att jag egentligen borde ha mer självkontroll än såhär. Inget spelade någon roll längre. Jag älskade honom och det faktum fick mig hjärta att krossa om och om igen, varje gång lika smärtsamt. 

Hur länge jag låg på golvet visste jag inte men tillslut hade tårarna slutat rinna men jag hade inte kraft nog att resa på mig. Ingen viljekraft att göra något, inte svara i telefonen när den ringde eller när det knackade på min dörr. Jag brydde mig inte om någon var orolig för mig. Det enda jag ville ha var ensamhet. Tid för mig själv och mina tankar. 

   Eller vad jag egentligen ville ha var Justins armar runt om mig men slog fort bort den tanken. Enbart tanken gav mig en stöt i hjärtat. Aldrig trodde jag att jag skulle befinna mig i en situation där det gör ont att bara tänka på någon. Där enbart minnet av dem gör ont i din själ. Hur ett enkelt minne kan skada dig så. 

   Jag kände plötsligt för att hiva ur mig allt min mage hade att erbjuda men motstod fort impulserna då jag inte orkade resa mig från golvet. Sorgen hade lagt ett bedövande töcken över mig och jag kände hur en huvudvärk började ta sin början vid min ena tinning. Försiktigt satte mig upp innan jag tillslut kom upp på benen och tog mig bort till mitt badrum. Jag grimaserade när jag såg mig själv i spegeln. En hårslinga satt klistrad till mitt ansikte och jag hade svarta ränder efter mascaran. Usch, jag ser hemsk ut, tänkte jag för mig själv innan jag satte på kranen.

   En kvart senare var mitt ansikte sminkfritt, mitt hår uppsatt i en hästsvans och jag hade svalt en värktablett. Jag fortsatte därefter med att byta om till mer bekväma kläder innan jag kröp ner i sängen och begravde mig själv i mitt täcke och kuddar. I hopp om att de skulle ge mig lite tröst men fick mig endast att brista ut i gråt ännu en gång när min kudde doftade av Justin. Den underbara doften fyllde min näsa och jag kramade den hårt i min famn medan jag återigen skakades av snyftningar. 

***

Morgonen grydde och jag blinkade sömnigt med ögonen innan jag höjde lite på huvudet för att kunna se på min väckarklocka. 7.03 stod den på och jag lät huvudet falla ner på kudden igen. Med en suck rullade jag runt på rygg så jag kunde stirra upp i taket. Gårdagens händelse kändes nu orimlig, som en dröm. Men värken i mitt bröst var en påminnelse om den bittra verkligheten. Det hade hänt, det var ingen dröm. Min dröm hade spräckt min bubbla och lämnat mig i den kalla verkligheten. Han hade spräckt min bubbla. 

   Plötsligt fyllde en häftig ilska min kropp och jag kastade nu den Justin doftande kudden mot dörren där den hårt träffade och föll till golvet. Hur vågade han utnyttja mig på det viset? Visste han inte vem jag var? Med nya tag och ny styrka reste jag mig från sängen. 

En timme senare lämnade jag mitt rum med ett leende på läpparna. Jag är Ariel Madison, jag är en stark kvinna. Jag behöver inte en man för att överleva. Jag kan stå på egna ben, tack så mycket. Hissen plingade till när jag nådde bottenvåningen och jag klev ur innan jag började gå mot entrén där jag visste att min två oduglingar väntade på mig. Jag hade hoppats att när jag väl började skolan igen att jag skulle slippa att träna Luke och Saphira men turen var visst inte med mig i den här frågan. Nyfikna uttryck pryde deras ansikten medan deras blickar vandrade runt i lobbyn. Jag kvävde en suck när jag närmade mig dem. 

   ”Välkomna tillbaka” sa jag med ett sarkastiskt leende. Saphira såg genast nervös ut medan Luke såg redo ut att göra allt för att göra mitt jobb så svårt som möjligt. Åh, vad det här kommer bli skoj. Notera sarkasmen. 

***

Fredag, 23:e Augusti. 

Jag hade trott att jag skulle vara mer nervös än vad jag faktiskt var när jag stod bakom scenen i väntan på att jag skulle få gå upp. Första gången jag skulle framträda på scenen inför hela skolan och jag hade inte en enda fjäril i magen. Inte en enda. Mitt humör var lugnt men jag kunde känna ilskan bubbla under vilket jag hade tänkt använda mig av på scenen. 

   Fyra dagar hade nu gått och jag hade ignorerat samt undvikt Justin under dem alla. Hans samtal, hans knackningar på dörren, till och med hans försök att fånga mig i rummet genom garderoben men inget fungerade. Jag var smartare än så. Min sorg hade vänts till fullständig ilska och jag fasade att jag skulle slita honom i stycken om jag kom honom i närheten. Därför fyllde jag istället mitt schema med event, läxor samt Luke och Saphira som bekräftat mina misstankar om att deras oduglighet ännu satt kvar i deras kroppar. 

   ”Det är din tur Ariel” sa Mr. Dawson och puffade mig framåt. Selena hade precis sjungit klart sin nya låt ‘Come And Get It’ som det inte var speciellt svårt att se meningen i. Mitt hat för den här kvinnan var obeskrivligt och det tog allt inom mig att inte första hennes karriär och rykte helt och hållet. Med ett djupt andetag klev jag uppför trappstegen som ledde en till scenen och mötte Selena halvvägs, utan en enda blick åt hennes håll klev jag ut på den mörka scenen. 

   Rektorn som redan presenterat låten - vilket betydde att jag slapp - och musikerna började spela bakom mig. Jag slöt ögonen och knöt hårt min näve. 

Behind These Hazel Eyes by Kelly Clarkson

   ”Seems like just yesterday, you were a part of me

I used to stand so tall, I used to be so strong

Your arms around me tight, everything it felt so right

Unbreakable, like nothin’ could go wrong

Now I can’t breathe, no I can’t sleep

I’m barely hanging on

   Here I am once again, torn into pieces

Can’t deny it, can’t pretend

Just thought you were the one, broken up deep inside

But you won’t get to see the tears I cry

Behind these hazel eyes

   I told you everything, opened up and let you in

You made me feel alright, for once in my life

Now all that’s left of me, is what I pretend to be

So together, but broken up inside

‘Cause I can’t breathe, no I can’t sleep

I’m barely hanging on

  Here I am once again, torn into pieces

Can’t deny it, can’t pretend

Just thought you were the one, broken up deep inside

But you won’t get to see the tears I cry

Behind these hazel eyes

   Swallow me then spit me out, for hating you

I blame myself, seeing you kills me now

No I don’t cry on the outside, anymore... 

Anymore...

  Here I am once again, torn into pieces

Can’t deny it, can’t pretend

Just thought you were the one, broken up deep inside

But you won’t get to see the tears I cry

Behind these hazel eyes

  Here I am once again, torn into pieces

Can’t deny it, can’t pretend

Just thought you were the one, broken up deep inside

But you won’t get to see the tears I cry

Behind these hazel eyes”

   Med en bröstkorg som höjdes och sänktes i en flämtande rörelse rusade adrenalinet inom mig och jag kände mig för första gången otroligt levande. Nu visste han. Nu visste han hur mycket jag hatade honom för det han gjorde.

oh ow... they kissed u guys! men som ni märkte o läste så var inte alls Justin med på noterna... läste förra kapitlets kommentarer om att folk var oroliga för att den skulle bli som alla andras även fast jag sagt motsatsen. själva otrogenhetsdelen är den samma (för jag menar hur många versioner finns det, otrogenhet som otrogenhet!) men hur den sedan hanteras är en annan sak. o jag vill påstå att den kommer hanteras annorlunda... den håller ju att just nu på att hanteras så... men sedan så är det väl upp till er att avgöra det... häng kvar! ge inte upp dock för att ni är emot otrogenhet. jag själv är det otroligt mycket o vet hur en del utav er säkert känner er. så ha det i åtanken medan ni läser kommande kapitel! vänta o se. 

vad tyckte ni? kyssen var det Ariel såg o hon tog det just minst sagt olyckligt... hur tror ni Justin kommer reagera nu då när han har hört låten? VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. ps. glöm inte att det alltid frågas om drama o enligt mig så är detta förstklassig drama så... don't be to mad or disappointed! ds. 

min fråga: favorit chips?

mitt svar: SOURCREAM ALL THE WAY! 

   ”Jo, det går utmärkt faktiskt vi- vänta vad?” utbrast jag och såg på henne med stora ögon. Vad hade hon precis sagt? Mitt förhållande? Med Justin? Hur visste hon? Selena skrattade lågt. 

   ”Åh, Ariel jag såg det så fort jag såg er tillsammans första dagen jag kom hit. Det är väldigt svårt att inte se det, enbart era blickar avslöjar er” jag visste inte vad jag skulle säga. Kunde hon se det på oss med bara en blick? Hur många andra kan ha märkt då? ”lika väl som att du måste ha sett gnistan mellan mig och Justin” 

”Ursäkta?” var det första min hjärna kunde komma på att kläcka ur sig efter vad Selena just sagt till mig. En gnista? Mellan henne och Justin? Min textbok förblev öppen i mitt knä och datorn på bordet slocknade medan jag endast såg på Selenas leende som jag så gärna ville slå bort. Vem trodde hon att hon var? 

   ”Åh, du hörde nog mycket väl vad jag sa” svarade hon med ett självsäkert leende. Det enda jag kunde göra var att blinka dumt mot henne. Var hon seriös? ”jag antar att Justin berättade sin sida av vårt break-up som skedde förra året. Hur jag var otrogen mot honom och att han sedan lämnade mig? Ja, hans historia stämmer ju då inte till 100%” återigen kunde jag endast se på henne i chock. Vart kom det här ifrån? Varför kände hon att det var nödvändigt att berätta det här för mig? Utan att jag bad om det fortsatte hon sin historia. 

   ”Vårt förhållande startade som en dröm, vi lyckades hålla det i skuggan så länge vi orkade att smyga runt men du vet hur världen är. Otroligt nyfiken och känner att den kan ta en del av folks privatliv och sätta det under ett mikroskåp för att ha något att göra. Man vill hellre spekulera omkring i någon annans problem än ens egna. Du har säkert inte heller missat det faktum att Justin är väldigt attraktiv och därför är en stor... lockelse för andra kvinnor och en del killar. Jag kan ju säga att detta var något Justin inte heller missade. 

   ”Hans fans är väldigt dedikerade när det kommer till honom och stöttar i stort sett allt han gör, även om det han gör är fel i andras ögon så kommer de alltid ha hans rygg. Därför kan du ju tänka dig att när rykten om att Justin var otrogen så var det något som alla Beliebers sköt iväg och anklagade alla för att endast vilja se honom som en dålig person och... du fattar” hon viftade med handen och himlade med ögonen. ”han är Hollywood’s älskling och det finns det ingen som kan ändra på. Men vi på insidan vet sanningen och han var minsann inte så oskyldig som Beliebers och Hollywood tror. Justin har alltid varit förtjust i modeller så jag kan förstå varför han har satt klorna i dig. Du är hans typ från topp till tå. 

   ”Jag erkänner dock att jag var otrogen ett par gånger mot honom också, men det var mer som ett rop efter lite uppmärksamhet. Han tittade inte på mig som han brukade, det var som att jag inte fanns längre och det gjorde ont. Så jag tänkte en dos av hans egna medicin skulle göra susen men det slutade istället med en avundsjuk Justin och plötsligt hade han brutit all kontakt med mig” hon avslutade sin historia med en suck medan hennes blick låg på hennes knä där hon fingrade med nageln på tyget. Selenas version var verkligen en helt annan än den jag fått höra från Justin. Men skulle jag tro på Selena? Det här kunde ju lika gärna vara ett trick att få mig ur balans. Om hon inte ville ha något med Justin att göra vad skulle då hennes anledning vara till att komma till mig och berätta hennes version. Jag slog igen min textbok och sträckte mig fram efter datorn. 

   ”Du vet, ditt försök till att sätta en törn i vårt förhållande är gulligt men inte speciellt effektivt. Dina ord har inte fått mig att tveka på honom om du tror det, jag tror på oss mer än så ” svarade jag och ställde mig upp. ”så, adjö. Ha en trevlig dag” med de orden sagda lämnade jag henne bakom mig. 

   ”Men du vet vad man säger? En gång otrogen, alltid otrogen” hörde jag henne plötsligt säga vid min sida. ”jag var Justins första kärlek. Den första kärleken är alltid starkare än alla de andra som kommer därefter. Man kommer alltid tänka tillbaka på den personen hur många år det än har gått. Justin har förlåtit mig för det jag gjorde, vi båda har gått vidare och jag kom till den här skolan i hopp om att börja på en ny sida med honom. Du, du är sedan som en extra femma i en ekvationen, lätt att radera” vi hade nu tagit oss ut på skolgården och jag kunde se längre bort på basketplanen att Justin mycket riktigt spelade med sina vänner. 

   ”Och jag förstår om du inte tror mig, vem skulle? Jag är ex:et som försöker tränga sig på men hjärtat, jag försöker bara skydda dig. Du verkar som en rar tjej, framgångsrik och behöver inte få ditt hjärta krossat av Justin Bieber” jag vände mig tvärt mot henne med ett irriterat uttryck, nu trött på att hon fortsatte att tala med mig som om jag faktiskt bett om hennes råd eller åsikt.  

   ”Har ni haft sex än?” frågade hon innan jag hann säga ett ord, jag stannade förvånat upp i min rörelse och stirrade återigen dumt på henne. Vad hade hon just frågat mig? Hörde jag henne rätt? Hon skrattade åt min min. ”jag tar det som ett nej... Vilket endast gör din situation värre. Justin gillar sex och om du tar för lång tid på dig så kommer ha hitta det någon annan stans. Jag lovar dig” kunde det stämma? Nej, det är klart han inte gör! Han ville ju inte ens göra det för att han tyckte att rummet var för oromantiskt! Men han släppte det ju lika fort igen... Även fast Selenas ord faktiskt störde mig och fick en massa oönskade tankar att komma upp försökte jag att spela oberörd. 

   ”Vad får dig att tro att jag vill ha dina varningar, tips, vad du än vill kalla det? Eller den frågan som kanske är ännu viktigare, varför ska jag tro ett enda ord som har kommit ur din mun?” jag såg på henne med mina saker tryckta mot mitt bröst och mitt ena ögonbryn höjt. Ett slugt leende spred sig över hennes läppar. 

   ”Åh, jag önskade att du skulle ställa den frågan” svarade hon och jag kände genast hur mitt självförtroende sjönk. ”varför tar du inte och kikar in i pianorum nummer tre på tisdag vid fem kanske? Där kan du få alla svar och försäkran du söker. Tudelu” vi var nu mycket närmre basketplanen att jag kunde höra basketbollen när den studsade mot asfalten och killarnas rop till varandra. Selena lämnade mig bakom sig med ett leende på läpparna, jag följde henne med blicken och missade inte när hon skickade både en vink och ett leende åt Justins håll. Som till min förtvivlan han besvarade med samma glädje och entusiast. Kan Justin faktiskt ha förlåtit Selena för det hon gjorde? Faktiskt gått vidare och kanske till och med börjat tänka på alla bra saker de hade? Kan Justin ha varit otrogen mot henne men inte sagt något till mig? Var det sant att om man en gång är otrogen, alltid otrogen? Paniken började fylla mig vid dessa tankar. 

   ”Hey, mår du bra?” jag ryckte till och såg upp för att se en svettig Justin framför mig med ett aningen oroat uttryck. Genast sken jag upp i ett lugnande leende. 

   ”Jag? Jag mår fint” jag mår inte alls fint. Gillar du Selena igen? Stämmer alla saker hon sa? 

   ”Vi tänkte äta lunch alldeles strax. Vill du hänga med?” frågade han och fyllde sedan sin mun med vatten. Tänker du lämna mig för henne? 

   ”Visst” svarade jag honom lågt och tog följe med honom bort mot de andra. Älskade han henne fortfarande? 

Justins Perspektiv. 

”Jag finns!” spelet var i full gång och det var skönt att få utlopp av lite energi genom hård träning. Sport var en av de sakerna som jag missade mest av att kunna göra när jag ville. När jag var vanlig, en i mängden kunde jag när som helst ta min basketboll springa ut på gatan och spela tills solen gick ner. Idag, inte lika lätt. Vänner var inte lika tillgängliga och tiden fanns inte. Vilket var ännu ett plus med den här platsen. Här är allt som innan var omöjligt ännu en gång möjligt. 

   Jag fångade bollen och lyckades dribbla runt Za innan jag kastade bollen och den landade snyggt i korgen. Ett brett leende låg på mina läppar medan de på mitt lag tjöt glatt. Svetten rann längst mina tinningar och min bröstkorg höjdes och sänktes fort medan jag gick bort mot min vattenflaska. 

   Jag fick ta en dubbeltitt när min blick landade på Ariel med Selena vid sin sida. Vad i hela friden gjorde dem tillsammans? Selena hade ett leende på läpparna medan Ariel såg något besvärad ut. Men inte för att jag skyllde henne, Selena var ju ändå mitt ex. Vilken flickvän tycker om att hänga med sin pojkväns ex? Dock är jag glad att det rede ut sig med Selena eftersom det sista jag ville var att Selenas ankomst till skolan skulle förstöra för mig och Ariel. Men efter Selena och mitt samtal så kände jag mig lugnare. Hon ville bara vara vänner. 

   Jag höjde handen i en hälsning när Selena lämnade innan jag vände blicken mot Ariel. Hon hade en bok och sin dator i famnen medan hon såg efter Selena med en fundersam blick. Min blick vandrade över hennes kropp, hon bar en svart, bomulls kjol tillsammans med en rosa topp och höga klackar. Lika snygg som alltid. Med ett snett leende närmade jag mig henne, något hon inte verkade märka då hon hoppade till när jag frågade om hon mådde bra. 

   ”Jag? Jag mår fint” svarade hon, dock såg jag att det var något som störde henne men valde att inte gå djupare in på ämnet. Om hon ville berätta för mig så skulle hon göra det. 

   ”Vi tänkte äta lunch alldeles strax. Vill du hänga med?” frågade jag och höjde flaskan för att ta ännu en klunk vatten. Ariel nickade framför mig. 

   ”Visst” jag log och slängde en arm runt hennes axel och kramade henne mot min sida. Jag fick stoppa mig själv från att böja mig ner och kyssa hennes mjuka läppar. Jag hade något svårt att hålla mig bort från henne sedan i fredags, hon hade växt sexlusten inom mig som jag begravt sedan uppbrottet med Selena. 

   Matsalen var lite mindre än halvfull då klockan började närma sig halv två och de flesta redan ätit men vi visste att maten skulle stå ute i alla fall en halvtimme till. Med snabba fötter tog killarna ledningen bort mot tallrikarna innan de fyllde dem med vad buffén hade att erbjuda. Ariel gick tyst vid min sida, djupt i sina tankar. Jag började bli fundersam över vad hon tänkte så hårt på. Hade hon problem med Tara? Jag kände genast hur jag frös till inombords. 

   ”Ariel, baby? Är du säker på att du mår bra?” frågade jag henne lågt. Hon vände genast huvudet mot mig och studerade mig ett ögonblick. Efter en stund började jag bli osäker under hennes intensiva ögon. Vart det något jag hade gjort som fått henne i det här tillståndet? Jag tänkte efter men kunde inte komma på något som jag kunde ha gjort fel, men samtidigt visste man ju aldrig med kvinnor. Allt kunde man ha gjort fel. 

   ”Har mycket att tänka på bara” mumlade hon innan hon gick före mig bort mot maten. Jag följde henne med blicken och drog oroligt ihop ögonbrynen. Mycket att tänka på? Som vad? 

   ”Jorden anropar Justin Bieber!” jag ryckte till och vände på huvudet för att se Selenas roade leende. Jag skakade smått på huvudet när jag insåg att jag måste sett ut som en galning innan jag lågt skrattade till. 

   ”Förlåt, tankarna vandrade” mumlade jag och hon skrattade till vid min sida. 

   ”Ingen fara” svarade hon och viftade med handen. ”jag tänkte bara fråga om du fortfarande tänkte använda pianorummet på tisdag” jag korsade armarna över bröstet och vände min kropp mer mot hennes. Jag nickade på huvudet. Jag hade ‘bokat’ ett av pianorummen för att spela in ett par toner för kommande låtar. De rummen var super sköna att försvinna till, ljudisolerade och det fanns lås på dörren. Man kunde försvinna från allt ett par timmar och bara spela. 

   ”Ja, varför undrar du?” frågade jag. 

   ”Nej, jag tänkte bara fråga dig om hjälp men... strunt i det” svarade hon och viftade återigen på händerna innan hon vände sig om för att gå. Fort fångade jag hennes arm i min hand och drog henne tillbaka. 

   ”Hey, hey! Vad behöver du hjälp med?” jag släppte hennes arm igen och såg in i hennes ögon. 

   ”Jag håller på med ett nytt track och skulle behöva lite hjälp med refrängen, får inte riktigt kläm på den” jag nickade förstående. 

    ”Absolut, sväng förbi du bara så hjälper jag dig. Jag är där mellan halv fem och halv sju” hon log strålande mot mig innan hon klappade ihop händerna framför sig. 

    ”Tack så mycket, vad gullig du är” utbrast hon och jag skrattade till. 

    ”Ingen fara” jag viftade med ena handen. ”vi ses på tisdag då” hon nickade och jag log mot henne innan jag gick bort mot buffén för att mata min döende val som låg i min mage och skrek högt. Min blick föll sedan på en förstelnad Ariel som stirrade efter Selena innan hon plötsligt mötte min blick. Jag stelnade återigen till i mitt steg när jag såg förtvivlan och fasan i hennes ögon, vad i hela...? Dock när hon mötte min blick sken hon upp i ett stort leende även om jag tyckte att det såg något ansträngt ut så fick det mig i rörelse igen. Jag plockade till mig en egen tallrik innan jag gick bort till henne. 

   ”Så... ehm... vad ville Selena?” frågade hon. 

   ”Hon behövde hjälp med en låt så hon undrade om hon kunde svänga förbi på tisdag. Jag har ett av pianorummen då” svarade jag och lade pasta på min tallrik. 

Ariels Perspektiv. 

Isen fyllde min mage och mitt hjärta hoppade över ett slag. Nej! Han skulle mötas med henne i ett av pianorummen... där jag skulle finna mina svar. Plötsligt ville jag inget annat än att gråta högt men samtidigt ville jag inget annat än gripa tag i en av knivarna och jaga efter Selena. Hur många gånger hade han träffat henne sådär på tu man hand? Många? Få? Tänka han verkligen hålla på med henne när han var tillsammans med mig? 

   Okej, Ariel lugna ner dig. Du vet inte ens om det är något på gång än. Spring inte i förväg och dra förhastade slutsatser. Jag drog in ett djupt andetag och nickade för mig själv men isen försvann ändå inte från min mage utan var kvar och påminde mig om vad jag kanske kunde förlora på tisdag. Snälla Justin, låt Selena ha fel. Snälla. 

   Vågade jag verkligen gå till pianorummet då? Var det inte bättre om jag förblev ovetande? Kanske jag kan leva med att Justin höll på bakom ryggen på mig. Han var ju allt jag hade, jag älskade honom så fruktansvärt mycket och ville verkligen inte förlora honom. Nej, Ariel! Skaffa dig lite värdighet, herregud. Såklart du inte kan ha en pojkvän som vänsterprasslar med andra tjejer. Du förtjänar bättre än så, så mycket bättre än så. Med nya målmedvetna tankar fortsatte jag lägga mat på min tallrik. På tisdag kunde jag ha förlorat min pojkvän eller kunde skratta i Selenas ansikte. Jag hoppades med allt inom mig att jag skulle ha kvar Justin enda tills på fredag, tills nästa vecka, tills nästa månad, tills... för alltid. 

***

Nervöst närmade jag mig korridoren med de fyra dörrarna som jag visste ledde en intill fyra stora salar när en enkel flygel stod. En vacker svart flygel som jag visste Justin älskade att sitta vid. Jag hade följt med honom ett par gånger för att bara lyssna på när han spelade. Han spelade så otroligt vacker att jag fick gåshud vid enbart tanken. 

   Med bankande hjärta bet jag mig nervöst i underläppen och sträckte fram handen mot handtaget intill rum tre. Var det här verkligen en bra idé? Ja, var inte patetiskt! Öppna dörren nu. Jag drog in ett djupt andetag och sträckte återigen ut handen mot handtaget, den här gången grep jag tag om den kalla metallen och tryckte ner. Försiktigt öppnade jag den och i nästa sekund föll mitt hjärta. Justin med sina händer på tangenterna på pianot, Selenas händer om hans nacke, de båda med... Nej!

okej... så jag vet inte riktigt vad jag ska säga här förutom... lsngoilmgdosbgpsdkmgnadognadlkmf! da faq is happening u guys?!?!?!?!?! vad tror ni att hon ser? tror ni Selenas version stämmer? hur tror ni att nästa kapitel kommer utspela sig? tell me! 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: vad har ni för storlek på sängen? 

mitt svar: okej... så jag känner att det börjar bli lite creep varning på mina frågor men jag har slut på idéer o jag sitter i min säng så det var det enda jag kunde komma på... så i alla fall, min är 1,40 bred. suuuuuuper najs! hahhaha, kram! 

   ”Är du säker?” frågade Justin lågt och såg intensivt in i mina ögon. Jag nickade och kände hur Justin höjde sig upp på armbågarna så en del av tyngden lyftes från mig. En flämtning som fort gick över till ett stön lämnade mina läppar när jag kände honom vid min öppning. Justin var precis på väg att tränga in när en hög knackning kom från dörren. Nej! Det här händer inte!

Justins Perspektiv. 

Varning! Grafisk Sexualitet. ”Nej, nej, nej...” hörde jag Ariel mumla under mig upprepande gånger medan jag försökte att registrera situationen. Det hade knackat på dörren. Någon stod utanför och ville prata med antagligen Ariel eftersom vi var i hennes rum. Det stod någon utanför dörren! Jag delade nu Ariels förtvivlan över knackningen som nu ekade från dörren igen. Vi var så nära och jag kände mig redan redo att explodera. Att det var Ariels initiativ förvånade mig men gjorde mig också glad, nu var det på hennes villkor. Hon ville det här lika mycket som jag. 

   Dock - precis som jag nämnde för henne - hade jag önskat att få göra hennes första gång till något  mer speciellt. Mer romantiskt. Men att sedan få höra att jag själv var nog fick allt annat att försvinna. Då ville jag bara slänga henne på sängen och visa det bra sakerna med sex och inte de dåliga som hon hittills har upplevt. Mina flämtande andetag spelade över hennes kind medan jag försökte få grepp om ögonblicket. 

   ”Ariel?” hörde vi Victoria säga genom dörren. Ariel pep lågt till innan hon puttade av mig från henne och flög upp från sängen. Jag var inte långt efter henne och letade över golvet efter mina kläder. 

   ”Fort in i badrummet” viskade Ariel när hon kom springandes tillbaka, nu klädd i en silkesmorgonrock. Med min tröja halvt över bröstet och byxorna fortfarande öppna puttades jag in i badrummet och Ariel stängde fort efter mig. Jag hörde hennes panikslagna mummel medan hon såg till att rummet såg presentabelt ut innan hon öppnade dörren. 

   Därefter la jag inte så mycket energi i att faktiskt lyssna på vad de samtalade om utan drog istället ner min tröja helt över min överkropp innan jag vände mig om mot spegeln. Jag släppte ut ett andetag medan jag såg på min nu väldigt rufsiga frisyr, men några handdragningar genom luggen senare såg det någorlunda ut igen. Min blick fortsatte sedan ner till mitt... ganska stora problem. Min uppenbarliga upphetsning över vad som just skett var fortfarande klart synligt i mina byxor som jag ännu inte knäppt. Jag stönade frustrerat och försökte tänka på allt annat än Ariels nakna kropp under min, hennes händer på min hud, hennes svaga stön när jag kysste på de precis rätta ställena. Återigen stönade jag. Kanske det är lättare om jag tar en kall dusch? 

   Dock innan jag hann tänka mycket längre öppnades dörren intill badrummet och Ariel stod där i sitt rufsiga hår och morgonrock. Hon såg ut som en dröm. Det var som att mitt andetag fastnade i halsen och jag kan inte säga att det hjälpte min situation där nere speciellt mycket. 

   ”Jag är ledsen... hon ville fråga mig om ett event vi ska på imorgon” sa hon. Hennes blick vandrade sedan från mina ögon, över mitt bröst och enda vägen ner där hennes ögon vidgades en aning. Ett snett men åh så sensuellt leende spred sig över hennes läppar. 

   ”Ska jag hjälpa dig med det där?” frågade hon lågt medan hon gick fram till mig, jag backade bak i takt med henne tills jag inte kom längre och föll ner på toalettstolen. Med förvånade ögon såg jag på Ariel som fortfarande hade det sneda leendet på läpparna. Hennes hand låg nu på mitt bröst innan hon satte sig långt ner över mina lår. 

   ”Ariel” viskade jag när hennes händer smekte nerför min mage och nådde tillslut mitt underliv. Så fort Ariels händer lades över mitt stånd föll min haka innan ett stön lämnade min mun. ”v-vad...” hon tystade mina ord med sina läppar. Mitt huvud tiltades sedan åt sidan för att fördjupa kyssen och hennes tunga gjorde sin väg in i min mun. 

   I nästa ögonblick var mina kalsonger nerdragna och Ariels hade min mandom i sina varma, mjuka händer. Åh, herregud! Jag stönade mot hennes läppar när hon förde sina händer upp och ner på mig. Det har var det sista jag förväntade mig när hon klev in i badrummet men jag kan inte påstå att jag klagade. Inte alls faktiskt. Inte det minsta. Jag hade snarare dött och hamnat i himlen. 

   Världens sexigaste kvinna - som dessutom var min flickvän - satt i mitt knä och gav mig det bästa handjobbet någonsin. Återigen kom mina andetag ut flämtande medan mina ögon pendlade mellan Ariels ansikte och hennes händer. Jag kunde inte riktigt få in vad hon faktiskt satt och gjorde men aldrig att jag tänkte be henne att sluta. Hennes händer var magiska. 

   ”Ariel...” flämtade jag fram och höjde mina händer så jag kunde föra hennes ansikte till mitt. Upp och ner, upp och ner fortsatte hennes händer att gå och jag nådde nästan den peaken att mina ögon rullade bak i huvudet på mig. ”oh God” min blick föll sedan på Ariels byst som studsade i takt med hennes rörelser. Fuck... 

   Minuter senare kände jag den välbekanta spänningen i nedre delen av min mage, fler stön lämnade min medan mitt grepp om Ariels höfter spändes innan jag exploderade i hennes händer. Flämtandes föll jag ihop på toalettstolen med Ariel över mig, hon satte sig rakt upp - fortfarande i mitt knä - och släppte sitt grepp om mig. Hon höjde sin ena hand och såg nyfiket på den, jag höll på att rynka på pannan över hennes förundran tills jag såg det själv. Hennes hand var såklart ned sprutad av mitt sperma men till min förvåning verkade hon inte äcklad, snarare nyfiken medan hon tänkte hårt över något. Min haka föll sedan när hon förde handen till sina mun och sög på sitt ena finger. Goddamnit! 

Ariels Perspektiv. 

Jag hade inte planerat vad jag gjort i badrummet med Justin men lusten och upphetsningen som varit i rummet innan fyllde mig fortfarande, och när jag såg att samma känslor fortfarande härjade inom Justin så ville jag... hjälpa honom. Så i nästa ögonblick satt jag i hans knä med hans stånd i mina händer. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra så jag gick på instinkter, vad jag gissade skulle kännas skönt. Och vid uttrycket på Justins ansikte skulle jag säga att jag hade lyckats. 

   Fundersamt studerade jag min hand där Justins resultat låg. Jag hade hört både Avan och Victoria berättat om hur många gånger de har svalt efter att ha gett någon en avsugning. Jag har alltid varit lite nyfiken om det faktiskt smakar så salt som folk säger att det gör, om det smakar gott eller horribelt äckligt. Så jag höjde min hand och stoppade mitt ena finger i munnen. 

   Jag kunde höra att min handling förvånad Justin då han gav ifrån sig ett kvävt stön men jag kunde inte fokusera på honom då jag svalde och drog ut fingret ur munnen igen. Hm... Det var saltigt som jag hade gissat men jag kan inte säga att det var speciellt gott eller speciellt äckligt. Ett leende spred sig över mina läppar medan jag såg ner på Justin som hade roligt stora ögon. 

   ”Vad?” frågade jag honom. 

   ”Du... du... jag... vi...” stammade han fram och fick mig att fnittra lågt. Han skakade sedan på huvudet och jag kunde se hur hans läppar drogs ut i ett leende. ”du enbart fortsätter att förvåna mig” 

   ”Tja...” sa jag i spelad självsäkerhet och slängde med håret vilket fick honom att skratta. ”kan inte riktigt heller fatta att jag just... ja, men jag ville bara hjälpa dig. Jag hörde från Avan att det kan vara ganska obekvämt när... ja, du vet så...” osäkerhet fyllde mig plötsligt. ”åh, det kanske inte var bra alls? Jag är ledsen, jag har inte gjort något liknande innan som du kanske förstår så jag fattar om-” dock avbröt han mig mitt i mitt pladder med sina läppar och jag andades ut genom näsan innan jag kysste honom tillbaka. 

   ”Ariel” sa han och lutade sig tillbaka för att se på mig med ena ögonbrynet höjt och ett flin på läpparna. ”såg du mig klaga?” frågade han sedan, vilket fick en häftigt rodnad att spridas över mina kinder. Jag skakade sedan på huvudet. 

   ”Där ser du” försäkrade han. ”du gav mig just det bästa handjobbet någonsin fått, oroa dig inte” jag nickade eftertänksamt och kände hur osäkerheten dämpades. 

   ”Hur många har du fått?” utbrast jag när jag tänkte efter på hans ord och insåg innebörden i dem. 

   ”För många” svarade han och mina ögon spärrades genast upp i chock men hans skratt ekade snart i rummet. ”lugna dig, jag skojade bara. Handjobb är inte direkt något jag går ut för att få, även om jag säkert kunde gå ut på gatan och be om ett” jag gav honom en nedlåtande min men han endast flinade roat och höll avväpnande upp händerna i luften. ”men i alla fall, nej. Det har inte varit många personer med sedan antalet från de personerna är en annan femma” 

   I det ögonblick slog det mig att Justin faktiskt hade en liten lista på ex-flickvänner, det var inte bara Selena. Justin hade haft ett x antal andra under sina år medan min lista inte ens existerade. Det fanns absolut ingen som Justin hade att oroa sig för. Medan jag hade ett flertal stycken att oroa mig över, speciellt när ena bodde i stort sett vägg i vägg med mig. 

   ”Hey, tänk inte på det. Det som betyder något nu är att det är du som sitter i mitt knä nu och inte någon annan” påpekade han och ännu en gång spred sig rodnaden över mina kinder. ”det är dig jag är med och ingen aning” jag nickade och log mot honom. Det är mig han är med. Ingen annan. 

***

This Is How We Do by Katy Perry

Söndag, 18:e Augusti. 

Sittandes i ett av sällskapsrummens fåtöljer med datorn framför mig på bordet, en textbok i min famn och mina iPod hörlurar i öronen satt jag och gjorde läxorna inför nästa vecka. Justin hade jag inte sett till på hela dagen men jag gissade att han spendera lite tid på basketplanen tillsammans med sina vänner för att bli av med lite energi. Tre dagar hade nu gått sedan incidenten i badrummet och vårt försök till att ha sex för första gången. Jag ville testa igen, den här gången utan några avbröt förhoppningsvis. 

   ”It’s no big deal, it’s no big deal, it’s no big deal

It’s no big deal, this is how we do, yeah

Chilling, laid back, straight stuntin’ ya we do it like that

This is how we do, do do, this is how we do

   This is how we do, yeah

Chilling, laid back, straight stuntin’ ya we do it like that

This is how we do, do do, this is how we do”

   Jag nickade smått i takt till Katy Perry ‘This Is How We Do’ som spelades genom mina hörlurar, hennes nya album ‘PRISM’ var en klar favorit hos mig. Hennes låtar var fartiga och roliga att lyssna på. Fastnade lätt på hjärnan. 

   En knack på min axel fick mig att hoppa till innan jag förvånat såg upp för att se Selenas leende ansikte. Fort drog jag ur min ena hörlur innan jag såg till att den pausades helt och hållet. Jag såg frågande upp på henne. 

   ”Hej” hälsade hon med sockersöt röst och jag log vänligt men en aning tveksamt. Vad i hela friden kan hon ville tala med mig om? ”håller du på med samhällsuppgiften?” frågade hon sedan, jag nickade. ”den är inte lätt, blev klar igår. Ville bara säga att jag var riktigt förvånad över ditt framträdande på musik lektionen, trodde inte du kunde annat än att stå framför kameran” hon sjönk ner på fåtöljen bredvid mig. 

   ”Tack så mycket... antar jag” sa jag med rynkad panna. Skulle jag ta hennes ord som en komplimang? Jag var tveksam. Jag log mot henne innan jag såg tillbaka på min textbok i tron om att det var allt hon ville. 

   ”Så går ditt förhållande med Justin?” frågade hon plötsligt. 

   ”Jo, det går utmärkt faktiskt vi- vänta vad?” utbrast jag och såg på henne med stora ögon. Vad hade hon precis sagt? Mitt förhållande? Med Justin? Hur visste hon? Selena skrattade lågt. 

   ”Åh, Ariel jag såg det så fort jag såg er tillsammans första dagen jag kom hit. Det är väldigt svårt att inte se det, enbart era blickar avslöjar er” jag visste inte vad jag skulle säga. Kunde hon se det på oss med bara en blick? Hur många andra kan ha märkt då? ”lika väl som att du måste ha sett gnistan mellan mig och Justin” 

she said whhhhhaaaaattttt?!?!?!?!?!? vad tror ni kommer hända i nästa kapitel? vad kommer hon mer säga? hur kommer Ariel reagera? tell me! 

o hehehehehheh.. återigen lite sexy time! jag brukar inte direkt skriva sådana där scener. vet för det första inte riktigt hur jag ska skriva dem, var den här okej? för mycket detaljer? för lite? borde jag inte skriva dem över huvud taget? kom med åsikter! 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: nyligen utsläppta animerade filmer, vilken är er favorit?

mitt svar: såg nyligen 'Frozen' o jag älskade den. OLOF IN MY HEART! men sen så såg jag, min mamma o min lillasyster ikväll en animerad film som heter 'the Croods' o jag ABSOLUT älskade den. har nog aldrig skrattat så mycket åt en animerad film förr. den var så otroligt mysig, bra, rolig och fin film. ni borde absolut se den o ni som kanske redan har sett den.. visst var den bra!?!?!?! hahahah, aja. kramis! 

PREVIOUS:    ”Vi ses senare” sa Justin till mig och böjde sig över bordet där han placerade en snabb puss på min hjässa. Därefter gick han iväg med Selena bredvid sig bort mot disken innan de lämnade matsalen. Min blick låg på matsalsdörrarna som svängde fram och tillbaka tills Avan gled in på platsen Justin suttit på. Jag hade Victoria vid min sida och Tyler sittandes bredvid Avan samt Elisabeth bredvid Victoria. Alla hade de sett Justin försvinna bort med... henne. 

   ”Vad är det som pågår?” frågade Victoria. 

   ”Jag vet inte” svarade jag. ”hon har försökt prata med honom hela veckan” jag ryckte på axlarna och låtsades spela oberörd men inombords hoppade jag av frågor och oro. Vad kan hon vilja säga till honom så hemskt gärna?

Justins Perspektiv.

Vad är det med vissa människor och deras förmåga att inte kunna släppa taget? Vad är det som är så svårt att förstå när det kommer till ‘jag vill inte prata med dig’? Är det något i den meningen som är otydligt för snälla, om du finner felet berätta gärna för mig. Felet verkade dock Selena i alla fall ha hittat för hon fortsatte insistera på att hon behövde prata med mig, om vad? Jag hade ingen aning så tillslut för att förhoppningsvis få henne att sluta gick jag med på att tala med henne. 

   ”Så vad är det?” frågade jag, armarna korslagda och ståendes i lobbyn vid den runda trappan som ledde en upp till balkongen i lobbyn, balkongen som gav dig utsikten över hela entrén till skolan. Selena kliade sig på armen medan hon plötsligt verkade osäker på vad hon skulle säga. 

   ”Jag ville bara säga att...” började hon men tystnade. ”att jag är ledsen för det jag gjorde mot dig. Jag menade inte att vårt förhållande skulle sluta som det gjorde. Den där killen betydde ingenting för mig och jag är ledsen över det jag gjorde. Jag vet att du inte vill ha mig tillbaka på det viset men jag saknar dig Justin. Du var en viktig person i mitt liv, du är fortfarande och jag hoppades... jag hoppades att vi i alla fall kunde vara vänner. Jag hoppades att vi kunde börja om på nytt, bli vänner igen eftersom du är en underbar vän att ha” 

   Okej, så inte riktigt vad jag hade förväntat mig att hon skulle säga och jag antar att de måste ha visats på mitt ansikte för hon såg tveksamt på mig. Hon ville vara vänner? Inget annat? Hon ville börja om på nytt? Detta måste ju ändå var en dröm... 

   ”Du... du... vill vara vänner?” frågade jag henne ofattbart och hon nickade glatt på huvudet. Jag skakade förvirrat på huvudet. Va? Men blicken då! Jag vet att jag inte inbillat mig blicken hon gett mig första dagen. Hon hade gett mig den, eller hur? Jag såg upp på Selenas förhoppningsfulla blick och kände hur jag började tveka mer och mer på mig själv. Eller så hade jag det? Kanske var jag som ville se den? Nej! Absolut inte, där har jag ändå 100% fel. Jag ville absolut inte se den där minen. 

   ”Jag... jag antar det” mumlade jag tillslut och kliade mig i nacken. Det här hade jag aldrig förväntat mig att Selenas ankomst till skolan skulle leda till. Ärligt talat hade jag förväntat mig något som var tusen gånger värre. 

   ”Åh, vad glad jag blir” kvittrade hon innan hon slog armarna om mig. Chockad stod jag stel som en pinne vilket hon vid den här gången verkade märka då hon genast drog sig ifrån mig med ett ursäktande min. ”ledsen, lite tidigt kanske” mumlade hon och jag log snett. 

   ”Låt oss ta bebis steg, okej?” jag såg menande på henne och hon fnittrade medan hon nickade på huvudet. 

Hon är så otroligt vacker. Hennes ögonfransar som kastade långa skuggor över hennes kinder när hon såg ner i räknehäftet hon hade framför sig på golvet. De fylliga läpparna hon återfuktade när hon tänkte efter, de fylliga läpparna jag behövde motstå med varje impuls i min kropp att inte kyssa. Ariel höjde sin ena hand för att lägga en hårslinga bakom örat innan hon satte ner den på golvet igen. Vi satt båda på golvet i hennes sovrum med våra matteböcker framför oss. Hon gjorde mer arbete än jag kan jag ju säga. Mycket mer. 

   När hon tillslut bet sig försiktigt i underläppen var det nog. Jag kunde inte hålla mig längre, fort la jag mitt ena ben så jag hade ett varsitt vid vardera sida om henne innan jag sträckte mig fram så jag kunde gripa tag i hennes höfter. Hon tjöt förvånat till när jag häftigt drog henne mot mig. 

   ”Hey, hey. Vad håller d-” jag avbröt henne mitt i meningen med mina läppar och svalde hennes ord. Hennes armar slöt sig snart runt min nacke och hon tryckte sig närmre. Min tunga spelade snart över hennes underläpp och hon öppnade sin mun. Det kändes alltid lika bra att ha Ariel i min famn, få kyssa hennes läppar, få känna hennes värme. Hon var verkligen mitt allt och jag ville aldrig att hon skulle försvinna eller lämna mig. Hon gav mitt liv spänning och mening på en helt annan nivå. Jag hade älskat Selena i vårt förhållande, på en otroligt djup nivå. Eller det var vad jag trodde i alla fall men det visade sig att mina känslor inte alls var lika starka som jag trott. Men för Ariel så var de helt annorlunda, äkta. Jag älskade henne. 

   Jag älskade henne? Ja, det gjorde jag. Men älskar hon mig? Ariel, den oerfarna supermodellen? Knappast. Inte kunde hon väl älska mig som jag älskade henne. Eller? Jag drogs ur mina tankar när ett svagt stön kom från Ariel i min armar, ett snett leende spred sig över mina läppar som avbröt kyssen. 

   ”Ledsen, jag kunde inte låta bli” mumlade jag ursäktande med pannan lutad mot hennes. När skulle jag säga det? Skulle jag våga säga det till henne efter de gångerna jag erkänt saker för henne och blivit avslagen? Jag vet inte om jag skulle klara mig om hon inte sa det tillbaka till mig. 

   ”Kyss mig igen innan jag hinner bli arg på dig” uppmanade hon och jag skrattade lågt innan jag kysste henne igen. Hennes fingrar flätades in i mitt hår och jag fick hålla tillbaka rysningen av välbehag som ville skaka hela min kropp. Hennes läppar var så otroligt mjuka mot mina och om jag kunde så skulle jag kyssa henne dygnet runt. Min tunga kom återigen i kontakt med hennes och innan jag hann stoppa mig själv kom ett lågt stön från min strupe. Mina händer fann Ariels höfter och lyfte upp henne så hon satt i mitt knä istället för på golvet. 

   ”Vi borde... inte göra... det här” mumlade Ariel fram mellan kyssarna. Jag var mycket väl medveten hur mycket vi egentligen borde plugga matte än vad vi gjorde nu men som sagt kunde jag inte låta bli. 

   ”Vill du att jag ska sluta?” mina läppar lämnade hennes mun innan jag drog hennes hår åt sidan för att sedan mjukt kyssa längst hennes hals. Hennes hud knottrade sig under mina läppar och jag hörde hur Ariel drog in lite extra luft vid känslan. Hennes svaga flämtning fick ett leende att växa på mina läppar innan jag löst nafsade på hennes skinn. 

   ”Jag...” flämtade hon fram medan hennes hand återigen fann sig vägen upp till mitt hår. ”Justin...” 

   ”Ja baby?” frågade jag retsamt och lutade mig ifrån hennes nu röda hud. Whoopsi, någon gjorde visst ett sugmärke! 

Ariels Perspektiv. 

Varning! Grafisk Sexualitet. Det fanns ingen annan känsla som liknande den som skapades när Justin valde att lägga sina läppar mot mina eller smeka mina hud med sina varma händer. Det var en helt egen sensation från den lyckan man känner när man fått någon som gråter att le. Men när han sedan väljer att retas på det sättet han mycket väl visste att han gjorde gick den sensationen över till ett häftigt behov. 

  Hormonerna inom mig gick i taket och plötsligt ville jag inget annat än att känna Justins skinn mot mitt, löpa händerna över hans nakna bröst och känna hans händer på mina nakna höfter. Plötsligt ville jag inget annat än att ta vår relation till en högre nivå, den sista nivån.  

   ”Justin...” flämtade jag fram när han återigen försiktigt bet ner i huden vid min hals. Hans handling skickade pirr ut i min kropp som endast la till bränsle till den redan tända elden. 

   ”Ja baby?” svarade Justin med en raspig, otroligt sexig röst och jag fick bita mig i läppen för att inte stöna högt av frustration och begär. Till min fasa lämnade Justins läppar min hud i nästa sekund och jag kunde lätt föreställa mig det retsamma leende som låg på hans läppar. Det retsamma men så fasansfullt attraktiva leendet. Ugh... 

   Som i synk lutade vi oss tillbaka och våra blickar möttes, Justin måste ha sett lusten och åtrån i mina ögon för hans fick snart samma hetta. Jag drog in ett litet andetag mellan mina tänder medan mina ögon pendlade mellan hans och hans fylliga läppar. Jag gav ifrån mitt ett frustrerat stön innan jag slängde mig över honom, han föll ner på rygg på golvet med mig över sig. Våra läppar återvände till att kyssas, dock denna gång tusen gånger vildare och hungrigare. 

   Våra händer trevade över varandras kroppar innan mina händer slet i Justin tröja, jag ville ha den av honom. Fort satte jag mig upp och Justin drog genast sin t-shirt över huvudet medan jag drog ner dragkedjan på sidan av min topp och slängde den åt samma håll som Justin slängt sin. Hans händer fann genast min kropp igen, de smekte längst mina sidor och upp över mina skulderblad innan de åkte ner över mitt bröst. 

   Justins blick fann min och jag kunde se osäkerheten i hans ögon över hans handlingar, men jag log försäkrande mot honom för att visa att det var okej. Min ena hand lades runt Justins nacke innan jag drog honom intill mig så jag återigen kunde kyssa honom. En kläm på mitt ena bröst fick mig att ge ifrån mig ett kvävt stön. Sensationen var tillbaka, men jag ville ha mer. Så mycket mer. 

   ”Justin...” viskade jag fram när hans läppar återigen lämnade blöta kyssar längst min käke och hals medan hans händer hittade mina lår. ”sängen” flämtade jag sedan med huvudet snett bakåtlutat för att ge honom mer plats. Justin lutade sig genast ifrån för att kunna se in i mina ögon ännu en gång. Jag kunde lätt se frågan i hans ögon och osäkerheten. 

   ”Jag vill” svarade jag på hans outtalade fråga och lutade mig fram innan jag lätt kysste hans läppar. Osäkerheten spelade fortfarande i hans ögon och jag älskade honom ännu mer för det. ”jag lovar, jag vill. Bytt ut mina hemska minnen med fina” 

   ”Tycker du verkligen att det här är en fin, romantisk uppsättning?” frågade han och såg sig omkring i rummet, jag följde hans blick. Rummet var inte nedsläckt och fyllt med ljus som man kanske tyckte var en romantisk scen utan istället upplyst av den starka lampan i taket och vi satt bland våra nu utspridda läxböcker. Men det spelade ingen roll. Det som spelade roll var att det var Justin vars knä jag satt i och inte någon annans. Om vi så hade befunnit oss i en liten garderob hade jag inte brytt mig, så länge han var med mig. 

   ”Det spelar ingen roll” svarade jag tillslut. ”du är tillräckligt fin och romantisk” han såg älskvärt tillbaka på mig innan han smått nickade. Han nickade. Vi skulle göra det här. Plötsligt fyllde nervositeten mig men ingen osäkerhet, absolut ingen osäkerhet. Med mig fortfarande i famnen reste sig Justin från golvet, jag lindade fort benen runt hans höfter innan min rygg träffade min mjuka madrass. Justin sträckte på sig och klev ur sina skor medan jag sträckte mig ner för att ta av mig mina klackar innan jag lät dem falla till golvet. 

   Jag endast klädd i min kjol och bh stod nu på knä vid sängkanten med Justin endast klädd i sina jeans stod precis framför mig. Hans händer höjdes till min ansikte innan han försiktigt tog bort en hårslinga innan han kupade mitt ansikte. Kyssarna var mjuka, lugna men framför allt passionerade. Tempot saktade ner och smekningarna blev mer kärleksfulla istället för fyllda av frenetiskt begär. Återigen spelade ‘jag älskar dig’ på spetsen av min tunga men jag ville inte förstöra ögonblicket genom att säga dem och sedan inte få dem besvarade. 

   Mina fingertoppar vandrade från Justins bröst ner till linningen av hans kalsonger, likaså min blick och ett snett leende spred sig över mina läppar när jag kunde se beviset på hans upphetsning. Mina händer vandrade vidare ner till bältet som jag smidigt fick upp innan med ett enkelt tryck med tummen fick upp knappen på jeansen. Justins händer hade samtidigt dragit ner dragkedjan på min kjol och den låg nu vid mina knän som fortfarande stod på madrassen. 

   Försiktigt la Justin återigen ner mig på madrassen och följde mig ner, ett skratt lämnade mina läppar när min kjol fastnade i mitt ena ben. Justin skrattade lågt med mig innan han kastade den på golvet och vände sig mot mig igen. Han placerade en mjuk kyss på mina läppar. Mina händer återvände till Justins jeans där jag kände hur hans stånd vuxit och drog ner gylfen. 

   I endast underkläder kröp vi längre upp på sängen tills mitt huvud landade på en utav mina huvudkuddar. Jag kunde inte sluta smeka med mina händer över hans perfekta hud, över hans rygg, hans mage, hans skulderblad, hans armar. Överallt. Min rygg åkte upp i brygga när Justins händer smet in under min rygg och fram till spännet för min bh, axelbanden blev tillslut slappa och jag sträckte ut armar något så jag kunde slänga den till golvet. Justins läppar fann genast mina bröst och mina haka föll samtidigt som en flämtning föll från mina läppar följt av ett stön. Oh my God... 

   Återigen flätade jag in mina fingrar i hans hår och fick det att stå ännu rufsigare på hans hjässa än tidigare. 

   ”Justin...” stönade jag svagt. Desperat fick jag tag om hans ansikte och förde det upp till mitt eget där jag hungrigt pressade mina läppar mot hans. Mitt underliv hade vid det här laget börjat dunka häftigt och desperationen från tidigare var tillbaka. Mina höfter höjdes mot Justins vilket genast fick en reaktion ur honom då hans stönade mot mina läppar. Våra andetag hade nu tagit en flämtande takt och det lät mer som om vi sprungit ett maraton än att vi förflyttat oss från golvet till sängen. Mina trosor åkte sakta nerför mina ben innan jag kastade dem åt sidan och Justin drog själv ner sina kalsonger innan de förenades med resten av plaggen på golvet. 

   ”Vänta... vi har ingen kondom” viskade Justin fram med läpparna vid min ena mungipa. 

   ”Det gör inget, jag går på p-piller” svarade jag flämtande medan jag äntligen fick känna hans hud mot min. Justin lyfte genast sitt huvud så han kunde se ner på mig. 

   ”Vad? Sen när då?” frågade han. 

   ”Sen... sen jag fick min första mens” jag såg på honom att fler frågor följde den han precis uttalat med jag ville inte lyssna mer eller komma in på fel spår än det vi var på nu så jag drog fort ner hans ansikte mot mitt och kysste honom. Snart kände jag hur hans frågande ställning slappnade av och han återvände till det viktiga. 

   Ett ögonblick av ’vi kommer faktiskt göra det här’ tändes i våra ögon medan vi såg på varandra, liggandes hopflätade i sängen som den dagen vi föddes. Men nervositeten som jag trodde skulle fylla min mage var som bortblåst och jag var mer än villig. Jag var redo, jag ville göra det här med honom. 

   ”Är du säker?” frågade Justin lågt och såg intensivt in i mina ögon. Jag nickade och kände hur Justin höjde sig upp på armbågarna så en del av tyngden lyftes från mig. En flämtning som fort gick över till ett stön lämnade mina läppar när jag kände honom vid min öppning. Justin var precis på väg att tränga in när en hög knackning kom från dörren. Nej! Det här händer inte!

så Selena vill vara vänner, huh? vad tycker ni om det? vad ni förväntade er? hur tror ni det kommer gå? 

o Justin sa (eller tänkte...) att han älskar Ariel! gah, vilket betyder att de båda nu älskar varandra men inte vågar säga något. vet tror ni kommer säga det först? tell me! 

sedan sista delen. heheheheh...  kanske inte riktigt vad ni förväntat er att kapitlet skulle innehålla. eheheheheheheh. XP allt blev plötsligt väldigt 'hot and heavy' o sedan bah knackar det på dörren! snacka om dålig timing. XD vad tyckte ni? vem tror ni det är som knackar? vad tror ni kommer hända? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: favorit Harry Potter film (INTE BOK, FILM!) 

mitt svar: jag har ingen aning varför men 5:an är min favorit... har sett den hur många gånger som helst. men sedan har vi ju 1:an oxå som är uber mysig att se på under julen... o sedan har vi ju sista filmen oxå... THE BIG BATTLE! aja... hahahha, kramis! 

   ”Tråkigt ändå hur det slutade för er men jag är också glad att det inte fungerade, för nu är du min. Önskade dock att jag också hade ett ex så det inte bara är jag som behöver gå omkring med irritation mot en person jag inte ens känner” påpekade jag och han skrattade till. 

   ”Du jag måste stå ut med dina miljoner beundrare, det räcker så. Speciellt när 90% av dem är bara killar” hans armar lades runt mina axlar innan jag la huvudet på hans bröst. Ett smått leende spred sig över mina läppar. Kanske vi kan klara oss med ett ex med i bilden i alla fall.

”Det kommer gå galant, jag lovar dig” Justin ord verkade inte vilja sakta ner mitt skenande hjärta eller flämtande andetag medan vi närmade oss artisternas korridor där vår första musik lektion skulle hållas. Helgen och tre skoldagar nu passerat och terminen tagit sin början och till skillnad från förra terminen så valde dem nu att mjukt starta igång terminen och inte slå oss i ansiktet med läxor första dagen som förra. Något jag var otroligt tacksam över.  

   Jag hade ingen aning om vad den här lektionen skulle ge mig eller vad den skulle gå ut på men en sak var säker. Jag var nervös, otroligt nervös. Om jag inte hade haft Justin vid min sida så hade jag nog inte gått alls. Men har stod jag nu, utanför klassrummet med fuktiga handflator och ett hamrande hjärta. 

   ”Hey, varför är du så nervös?” frågade Justin och kupade mitt ansikte i hans händer så jag skulle se upp på honom. Jag bet mig i underläppen medan jag såg på honom. Varför var jag nervös? 

   ”Tänk... tänk om de tycker jag är dålig eller-” 

   ”Ingen. Absolut ingen kommer tycka att du är dålig, det är sak som är säkert” avbröt Justin och såg intensivt in i mina ögon. Jag drog in ett djupt andetag i mina lungor innan jag nickade. Du klarar det här Ariel. Lita på Justin, han vet vad han pratar om. Han har gjort det här hela sitt liv mer eller mindre. Musik är en del av honom. Jag la mina händer ovanpå hans och han nickade glatt tillbaka mot mig. Han tog sedan min ena hand i sin och drog in mig genom klassrumsdörren. 

   Vi tog en varsin plats längre ner i klassrummet och väntade på att Mr. Dawson skulle träda in genom dörren och börja lektionen. Jag lät blicken vandra över de andra eleverna, de flesta kände jag igen men en del ansikten var nya, sedan stannade den på ett brunhårigt bakhuvud, Selena Gomez. Under dessa tre dagar hade mitt ogillande för henne vänt till avsky. På ett eller annat sätt ville hon alltid ha ett ord med Justin, speciellt när jag var i närheten men Justin lyckades alltid komma på en bra ursäkt eller dylikt. Jag vet inte vad hon ville men vad den än var så hade jag en obehaglig känsla över det hela. 

   ”Var hälsade kära musikgenier till en ny termin i ett - om jag får säga det själv - mindre helvete än vad de simpla människor få stå ut med i er ålder” min blick for genast fram för att se Mr. Dawson på en... skateboard, rullandes hela vägen från dörren till väggen mittemot där han tillslut stannade. Jag såg förvånat på honom där han stod med ett förväntansfullt leende. Justin skrattade till bredvid mig. 

   ”Han är den bästa läraren på hela skolan” viskade Justin till mig, jag gav honom en snabb blick innan jag såg på Mr. Dawson igen. 

   ”Så vi har några nya elever den här terminen. Elever som tror att ni kan bemästra sången också” han fnös till som om det vore det löjligaste han hört men hade en retsamt glimt i ögat. ”får vi allt se” mumlade han sedan medan han plockade upp en lista. Därefter ropade han upp alla elever och fick ett ‘här’ från alla de närvarande, han såg nyfiket ut över klassrummet när han hade sagt mitt namn och endast såg på mig ett ögonblick innan han fortsatte. Blicken gjorde mig återigen otroligt nervös, tvekade han på mig? Skrattade han inombords över att jag satt i klassrummet? Bland alla dessa musikgenier som han kallat dem? 

   Plötsligt kände jag en hand som kramade min under bordet, jag hoppade smått till och vände på huvudet för att bemöttas av Justin lugnande leende. Jag nickade kort till honom som svar att det var okej, jag var okej. Jag mådde fint. 

   ”Så för att vi ska få ett hum om hur de nya talangerna ser ut eller snarare låter så vill jag att ni alla förbereder en låt under de nästa 30 minuterna och framför den” tystnad spred sig i salen och jag kände hur min mage plötsligt låg på golvet bredvid mig. Vad!? ”okej, grymt. Bra. Chop, chop!” han klappade i händerna och alla började genast sätta igång medan jag satt förstelnad i min stol. 

   ”Ariel? Ari?” jag ryckte till när ett par händer klappade framför mitt ansikte och jag vände skrämt blicken mot Justin. ”vilken låt ska du göra?” frågade han och jag stirrade lika stumt som innan tillbaka på honom. ”okej, okej. Ingen mening att drabbas av panik, jag hjälper dig. Vad sägs om den där vi skrev tillsammans, jag kan spela gitarren så behöver du inte vara där uppe ensam heller” 

   Jag och Justin hade spenderat en eftermiddag hemma hos mig, han hade haft en gitarr i famnen och nonchalant spelat några ackord medan jag nynnat på en okänd melodi. Tillslut hade vi börjat funderat över ord som skulle kunna skapa en låt. På kvällen hade vi en färdig låt och hade aldrig känt mig bättre. Att få spendera en hel eftermiddag med honom och bara hålla på med musik, hitta på verser och refränger. 

   Jag nickade mot Justin som log. ”bra, se inget att oroa sig över” jag log försiktigt mot honom. 

”Varsågod Ariel, scenen är din” Mr. Dawson slog ut med händer och jag log snett där jag satt på den höga pallen med Justin vid min sida på en likadan pall och en gitarr i famnen. Jag såg på honom och han nickade uppmuntrande innan han såg ner på strängarna innan de spelade. Jag svalde och slöt ögonen medan jag drog in ett andetag innan jag öppnade ögonen och munnen. 

Melodies by Madison Beer

   ”Ooh, woah, oooh, yeah, yeah

I hear melodies in my head, find little notes in my bed

I’ve got songs tangled up i my hair, I see piano keys everywhere

My heart is a beating drum, repeating my favorite song

I hear Beethoven number nine, all the time

   And it’s kind of like do re mi

About as easy as ABC, beautiful lika a symphony

I’m talking about you and me here

I hear melodies in my heart, hear melodies in my head

I was a little of key then you melodie me, and I’m better than ever

I hear melodies in my heart, hear melodies in my head

I had the beat a bit wrong, but I got a new song now

   So I put my headphones on, plug into you, plug into you

Boy you’re my favorite song

Plug into you, plug into you, woah, oh, woah

   You’re so wrong that it makes you right

Keep me wide awake at night, I can’t sleep now I know you’re around

I lie listen and singing every sound, I love it when I hear your voice

Oh baby, I don’t really think we got a choice

Mozart is in the air and I’m right here

  And it’s kind of like do re mi

About as easy as ABC, beautiful lika a symphony

I’m talking about you and me here

I hear melodies in my heart, hear melodies in my head

I was a little of key then you melodie me, and I’m better than ever

I hear melodies in my heart, hear melodies in my head

I had the beat a bit wrong, but I got a new song now

   So I put my headphones on, plug into you, plug into you

Boy you’re my favorite song

Plug into you, plug into you, woah, oh, woah

   I wake up in the middle of the night

I can’t stop all the melodies that I hear, melodies baby

I hear melodies all the time, and I’m about to go crazy

I keep singing about you,‘cause see baby you’re my melody

And I, I hear melodies in my head

   I hear melodies in my heart, hear melodies in my head

I was a little of key then you melodie me, and I’m better than ever

I hear melodies in my heart, hear melodies in my head

I had the beat a bit wrong, but I got a new song now

   So I put my headphones on, plug into you, plug into you

Boy you’re my favorite song

Plug into you, plug into you, woah, oh, woah

   I put my headphones on, plug into you, plug into you

Boy you’re my favorite song

Plug into you, plug into you, woah, oh, woah”

   Mitt bröst föll något flämtande upp och ner efter jag tagit den sista tonen och jag blev sittande ett ögonblick med stängda ögon och händerna hårt knäppta i min famn. Jag klarade det. Sedan ekade applåder i klassrummet och jag öppnade ögonen, generat såg jag runt på de andra eleverna som såg häpnadsväckande på mig. Jag sneglade på Justin som klappade lika hårt och högt som de andra med ett stolt leende på läpparna. Försiktigt såg jag sedan på Mr. Dawson som hade ett leende som om han visste hela tiden hur stark min röst var. Jag gled nerför pallen medan jag log tacksamt mot klassen. Jag klarade det. 

***

Jag skrattade så mycket att det faktiskt krampade i magen och jag fick flämta efter luft, jag slog handen ett flertal gånger på bordet medan jag sköt mig längre från bordsskivan för att kunna böja mig över mina knän. Oh my, jag klarar inte det här. Få ett stop på det. Tårarna steg i mina ögon och innan jag visste ordet av det rann de längst mina kinder. 

   Justin som satt mittemot mig skrattade nästan lika mycket fast inte lika vilt, han hade istället sin knytnäve framför munnen och ögonen hopknipna medan han hade armen om magen. 

   ”K-Kommer du... ihåg?” skrattade jag och såg på Justin som nickade på huvudet. 

   ”Men herregud! Vad är det som är så fasansfullt roligt?” utbrast Avan plötsligt, säkert trött på vårt skrattande. Jag skakade endast på huvudet åt honom, han skulle inte förstå. Det var för internt för att någon annan än jag och Justin skulle förstå vad de roliga var. 

   Min mage värkte av skratt men jag kände mig ändå fullkomligt glad och lycklig, jag hade mina vänner och min pojkvän runt mig. Musik lektionerna hade visat sig vara de bästa och jag hade snart samma uppfattning som Justin om Mr. Dawson, han var den bästa. Men min bubbla av glädje sprack när Selena plötsligt dök upp bakom ryggen på Justin, hon log ursäktande innan hon knackade på hans axel. Justin hoppade skrämt till innan han svängde runt. 

   Låga ord utbyttes mellan dem innan Justin stönade lågt och vände sig om igen, till min förvåning lyfte han sedan på sig och tog upp sin bricka. Han log brett mot mig och jag såg frågande på honom men han skakade nästan omärkbart på huvudet. Selena log glatt vid hans sida. 

   ”Vi ses senare” sa Justin till mig och böjde sig över bordet där han placerade en snabb puss på min hjässa. Därefter gick han iväg med Selena bredvid sig bort mot disken innan de lämnade matsalen. Min blick låg på matsalsdörrarna som svängde fram och tillbaka tills Avan gled in på platsen Justin suttit på. Jag hade Victoria vid min sida och Tyler sittandes bredvid Avan samt Elisabeth bredvid Victoria. Alla hade de sett Justin försvinna bort med... henne. 

   ”Vad är det som pågår?” frågade Victoria. 

   ”Jag vet inte” svarade jag. ”hon har försökt prata med honom hela veckan” jag ryckte på axlarna och låtsades spela oberörd men inombords hoppade jag av frågor och oro. Vad kan hon vilja säga till honom så hemskt gärna?

okej... så det hela kommer nu att ta skott, det här var mer en mjuk start in i terminen. hon har sin första musik lektion där hon fick visa för de andra vad hon går för. vad tyckte ni om lektionen?  

o sedan vad tror ni Selena vill i slutet? vad är det hon vill prata med Justin om? VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: vad har ni för telefoner? 

mitt svar: jag har en iPhone 5 o kommer aldrig kunna gå till någon annan eller något annat märke känner jag. hahahhhaha, it won't work! XP kram. 

   ”Ja, jag gjorde det precis” svarade jag. Jag mötte hennes blick och ville inget annat än att kupa hennes ansikte och kysste henne som om detta var sista dagen jag levde. Men det var lyckligtvis inte sista dagen och jag skulle få tillfälle att kyssa henne senare, men allt inom mig sa åt mig att göra det nu. Dock bet jag ihop och höll mig i skinnet. Rösten som sedan talade till mig fick håren på min kropp att resa sig och hela jag frös till is. 

   ”Nej, men är det inte Justin Bieber”

Det kunde inte vara sant. Detta måste vara en dröm, eller en mardröm snarare. Jag måste sova fortfarande, det här är inte verkligheten. Snälla, säg att jag bara drömmer. Att jag kommer vakna på nytt, att jag på nytt kommer åka till skolan, skriva in mig, hälsa på Ariel och inte hemsökas av rösten. Det här kunde inte vara sant. Snälla, låt mig leva i den lyckliga dvalan jag lyckats hamna i. Gud, var barmhärtig. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?  

   ”Ska du inte ens hälsa?” återigen talade rösten och jag ville hemskt gärna rysa av obehag, långsamt snurrade jag runt för att få mina fasor bekräftade. Vad gjorde hon här? Varför var hon här? Mittemot mig stod ingen annan än Selena Gomez, min ex-flickvän. Ett snett leende låg på hennes läppar och de mörka långa håret föll i perfektion längst hennes ansikte och ner förbi hennes bröst. Hon var tjusigt klädd som vanligt i märkeskläder och dyra smycken. 

   ”Åh, jag är glad att se dig också Justin” sa hon och innan jag hann hindra henne hade hon slagit armarna om mig och dragit in mig i en kram. Jag stelnade till dock verkade det inte vara något som Selena märkte. 

   ”Selena?” frågade jag sedan i chock när hon lutat sig tillbaka och släppt mig. ”vad gör du här?” 

   ”Jag ska börja i den här skolan såklart, din dummer” svarade hon med ett skratt. Ett skratt som jag en gång i tiden funnit den bästa ljudet som existerade, nu skar det mer i öronen och jag ville hellre be henne att sluta. Nej, det här kunde inte vara sant! Hon bet sig sedan smått i läppen vilket fick mig att återigen stelna till, jag hade lärt mig att memorera den där blicken hon hade. Eftersom jag visste mycket väl vad den ledde vidare till, om ni förstår vad jag menar. 

   ”Jag måste gå!” utbrast jag fort och ryckte henne ur den sensuella blicken hon precis givit mig. Innan någon hann säga ett ord till var jag redan meter ifrån dem och sökte desperat efter mina vänners huvuden i havet av människor. Tillslut fann jag den gröna kepsen jag visste att Alfredo bar på huvudet och sicksackade mig fram mellan människorna medan jag mumlade ‘ursäkta’ och till och med hälsade på en del. Tillsist nådde jag Alfredo som till min lättnad hade Za vid sin sida, utan att säga ett ord grep jag tag om deras underarmar och drog iväg dem från vem de än pratat med. 

   ”Hey, hey!” protesterade Za bakom mig men jag ignorerade honom och gick mot hissarna, några meter ifrån dem och borta från resten av människorna släppte jag dem och vände mig om. 

   ”Hon är här” sa jag och kände hur fruktan och paniken återigen fyllde mig mage och fick mig att vilja vika mig dubbel över en soptunna och totalt tömma mig mage på dess innehåll. 

   ”Hon? Vem är hon?” frågade Alfredo förvirrat, jag stirrade på dem ett ögonblick som om det vore uppenbart för precis vem som helst vem ‘hon’ var tills jag insåg att det var det ju inte. De hade ingen aning om vad jag pratade om. Jag skakade fort på huvudet för att samla tankarna. 

   ”Selena” svarade jag. ”Selena är här. På skolan. Hon ska börja. Nu” jag kände hur hysterin började fylla mig. Varför? Skrek det inom mig. Za och Alfredo’s miner föll i synk och de båda blev ståendes i chock framför mig. 

   ”Ursäkta mig? Vad?” frågade Za och jag stönade frustrerat och drog min hand genom håret. 

   ”Snälla, be mig inte upprepa det” vädjade jag och han höll upp händerna medan han nickade på huvudet som om det hjälpte honom att bearbeta informationen han fått. ”vad gör hon här? Varför behövde hon komma nu? Och du skulle ha sett hur hon såg på mig... som... som att vi aldrig gjort slut, som om hon hade all rätt att ens röra mig på det viset. Men där har hon så fel, jag har Ariel nu” rabblade jag medan jag vankade av och an framför dem. Mina ord innehöll säkert inget meningsfullt men jag behövde få dem ur mig, återigen drog jag handen genom håret i frustration och stress. Sedan slog det mig, likt en blixt från klar himmel. Ariel. Jag lämnade henne bakom mig tillsammans med Selena utan en andra tanke. Herregud. Vad kommer hon säga? Vad kan hon tänka? Kan Selena ha sagt något? Visste hon? Det var väl klart hon visste, vartenda människa i hela världen fick vittna till vårt inte så fina break-up. 

   Plötsligt kände jag mig otroligt lätt, som om jag flög och svarta fläckar började dansa framför mig. 

   ”Åh, nej. Låt inte detta gå dig till huvudet!” hörde jag Alfredo säga innan ett flertal klappar landade på min kind. Jag ryckte till och drog mig ifrån. ”jag vet att situationen inte är speciellt idealisk men det kommer lösa sig... det gör det alltid” försökte han sedan försäkra mig med. 

   ”Mitt ex och min flickvän som ingen vet om är på samma plats, på samma skola. Hur kommer detta lösa sig?” utbrast jag. ”livet tog just sin vändning från ‘paradiset’ till ‘highway to hell’” jag begravde därefter mitt ansikte i mina händer och önskade att jag aldrig behövde se upp igen. 

Ariels Perspektiv. 

”Jag måste gå!” jag såg oroligt efter Justin som försvann iväg likt ett ånglock, hans plötsligt konstiga beteende fick min panna att rynkas i förundran och oro. Mådde han bra? Men ännu viktigare, vem var den här tjejen? Jag tyckte jag kände igen henne från någonstans. Eller det var väl självklart jag gjorde, annars hade hon väl inte varit här. Men jag kunde inte placera henne. 

   Hon harklade till sig och fick min blick att återvända till henne. Hon hade ett stelt leende på läpparna och hennes ögon sken av falsk glädje. Hon var vacker, det var det inget snack om men jag kunde lätt urskilja att det var på den sidan av snöret ingen ville ha med att göra. Vem var hon till Justin?

   ”Ariel Madison, trevligt att träffa dig” hälsade hon och sträckte fram handen till mig. Jag log artigt och tog emot hennes hand. 

   ”Och du är...?” frågade jag och såg hur hon stelnade till i ögonen men visade inte mycket mer på utsidan än så. Hon la på ett falskt, roat leende på läpparna medan hon skrattade. 

   ”Selena Gomez” svarade hon och jag nickade förstående, sedan klickade det vart ifrån jag kände igen henne. Hon var en före detta Disney stjärna som gått över från sin ‘Alex Russo’ stämpel till ‘Justin Biebers flickvän’. Jag kände genast hur mitt humör tog en sväng mot det sämre och jag insåg väldigt fort att den här Selena och jag aldrig skulle fungera som vänner. 

   ”I alla fall, jag har fler att hälsa på så om ni ursäktar mig” sa hon, släppte min hand och gav oss ett sista leende innan hon försvann in bland eleverna igen. Avan fnös till bredvid mig, jag vände på huvudet för att se upp på honom. 

   ”Vad är det? Vad vet du?” frågade jag genast, en utav Avans andra hobbies förutom att köra sin kuk i allt som har mustasch och muskler är att hålla sig till 100% uppdaterade på det senaste skvallret. 

   ”Åh, jag vet allt om den där Selena Gomez” skrattade han och vände sig mot mig, jag höjde nyfiket på ena ögonbrynet åt honom som för att säga ’åh-upplys-mig’. ”okej, så du kanske redan vet att Ms. Disney är Justins gamla flickvän” jag nickade. 

   ”Runt 2 år dejtade de där två och var kända som ‘the it-couple’, de var Hollywoods sweetheart par. Man trodde de skulle hålla för evigt, tills Mr. Handsome klippte bort sin kokosnötsfrisyr, skaffade sig muskler och tatueringar som helvetet bröt lös. Rykten efter rykten spreds om otrohet, användning av droger, slagsmål. Beliebers var minst sagt upprörda och uppe i taket av ilska på grund av hur lite information de faktiskt fick runt situationen. Var det sant eller inte? Det vet ju hur det är. Akta dig för Beliebers ska jag bara säga till dig, de är bättre än FBI att få reda på saker. De dyrkar Justin likt satanister dyrkar Satan, häftigt och passionerat. 

   ”I alla fall, det sista ryktet som låg på varje tidningsframsida var att Justin tydligen ska ha hittat Selena otrogen med någon kille hon hittat i ett gathörn, vad vet jag? Men det blev slutet för Jelena och sedan dess ska de inte haft någon kontakt alls” avslutade Avan sin lilla föreläsning, chockerad stod jag framför honom medan jag försökte ta in allt han sagt. Dock var detta något jag skulle behöva fråga Justin om, borde jag göra det? Jag menar så som han reagerade så kanske det inte var en bra idé? Men kunde detta verkligen vara sant? Och om det var det, vad gjorde då Selena här? 

   En kall kår ven genom mig när en tanke slog mig. Tänk om hon var här för att ta honom tillbaka? Få Justin tillbaka som sin? Skulle han vilja det? Jag menar de dejtade ju ändå i 2 år. 2 år är en väldigt lång tid. 

Med en lättad suck såg jag mig omkring i mitt nu färdiga rum - för andra gången i år. Alla mina kläder hängde på sina respektive galgar eller i sina lådor, allt mitt smink och andra produkter stod på bordet i garderoben eller inne i badrummet. De fåtal saker jag hade på skrivbordet låg på sin plats och jag kände mig ännu en gång till freds när jag såg runt på allt. Jag älskade mitt rum. Det här var min fredsstad. Jag älskade min garderob, mitt badrum, min säng, fåtöljerna vid fönstret. Allt. 

   Jag log vid det välbekanta ljudet när min bokhylla bakom mig öppnades och snart slingrade sig ett par armar runt min midja och ett par läppar fann min hals. Jag la mina händer över Justins och kurrade mig längre in i hans famn. 

   ”Du har kommit längre än mig ser jag” mumlade han och jag skrattade till. Om jag kände Justin rätt så hade han inte ens börjat än. 

   ”Och hur långt har du kommit då?” frågade jag och tiltade mitt huvud längre åt sidan så han kunde komma åt lättare med sina läppar som för tillfället skapade magi över min hud. 

   ”Jag har inte ens börjat” svarade han och jag fnittrade till. Precis som jag trodde. Jag snurrade sedan runt i hans famn innan jag höjde mig på tårna och la armarna runt hans hals. 

   ”Kan jag få den där kyssen nu?” mumlade jag, med läpparna endast några millimeter från hans. Jag kände hur hans underläpp snuddade vid min och kunde inte längre vänta på ett svar utan tryckte hungrigt mina läppar mot hans. Min kropp pressades närmre hans med hjälp av Justins händer som låg på min rygg. Hur länge vi stod i varandras omfamning visste jag inte, en evighet kändes det som innan jag tillslut behövde släppa honom för att få grepp om verkligheten igen. Jag flinade åt hans andfådda andning och rufsiga hår, allt var min förtjänst. 

   ”Så vart har du varit?” frågade jag medan jag började knäppa upp mina skor. 

   ”Vad menar du?” kontrade han, fortfarande lutad mot min byrå medan jag ställde ner min första klack bredvid mig och började knäppa upp den andra. 

   ”Tja, jag har inte sett dig sedan vi sågs i lobbyn och sedan dess var det samling i aulan, vi åt middag och ‘minglade’” förklarade jag och ställde mig upp med båda klackarna i handen medan jag gick bort till bokhyllan som jag fort sköt mot öppningen men brydde mig inte att stänga den. Därefter satte jag sedan skorna på dess rätta ställe och vände mig mot Justin igen. 

   ”Jag hade... saker att göra” svarade han tveksamt. ”musiken och sådär” jag höjde frågande på ögonbrynen men valde att inte kommentera mer på ämnet. 

   ”Jag pratade med Selena efter du så barskt sprang iväg” sa jag och såg i ögonbryn hur han stelnade till. Hm... ”trevlig” kommenterade jag sedan. ”hur känner du henne?” frågade jag sedan även fast jag mycket väl visste och lite till men jag ville se om han var ärlig med mig eller drog ihop någon hel fånig lögn. Jag kikade upp för att se att Justins ögon redan låg på mig, han drog in ett djupt andetag medan han öppnade munnen innan han verkade ångra sig och släppte ut andetaget och stängde munnen. 

   ”Vi var tillsammans förut” svarade han tillslut och kände genast glädjen över att han valt att berätta sanningen och inget annat. 

   ”När?” frågade jag enkelt. 

   ”Vi... jag gjorde slut med henne i november kanske, förra året” jag nickade medan jag drog ut tofsen och lät mitt hår falla nerför mina axlar. Hårbotten ömmade illa på grund av den plötsliga förändringen i riktning hårstråna fick. 

   ”Vad hände?” jag kikade på honom genom spegeln där han stod med båda handflatorna på byrån bredvid sig, fortfarande med ryggen lutad mot den medan han såg ner i golvet. 

   ”Det vanliga” svarade han med en axelryckning och såg upp på mig. Jag gav honom en menande blick. Kom igen! Han pratar med tjejen som aldrig haft ett förhållande, var det då meningen att jag skulle veta vad ‘den vanliga’ anledningen var till varför det inte fungerade? Han himlade smått med ögonen men jag kunde ändå se leendet som ville sträcka sig över hans ansikte. 

   ”Avundsjuka, problem på tillitsfronten, otrohet” förklarade han sedan. Så de var otrogenhet inblandat? 

   ”Du eller hon?” frågade jag endast kort och gick fram till honom. Jag ställde mig mellan hans särade ben och la armarna runt hans kropp. Han såg ner på mig men de där enastående bruna ögon han bestod. De var som om de såg in i min själ och ibland skrämde det mig en aning men fick mig även att fyllas av omåttlig lycka. 

   ”Hon” svarade han tillslut. Jag nickade smått och väntade på att han skulle utveckla själv, jag ville inte pressa honom att berätta något. ”mina känslor för henne hade redan börjat svalna och det där var sista droppen. Slutperioden av vårt förhållande var inte vackert, vi bråkade konstant om allt och inget. Det var alltid något som var fel. När jag sedan hittade henne med någon kille så visste jag precis hur det skulle sluta och jag kunde inte vara gladare över hur det gick” det sista fick mig att vilja le. Han tyckte om hur det slutade. Han tyckte inte om henne längre. 

   ”För nu har jag dig och jag kan inte tänka mig en bättre tjej än du” viskade han vid mitt öra och genast spred sig en häftig rodnad över mina kinder. Jag fnittrade till vid hans söta ord.

   ”Tråkigt ändå hur det slutade för er men jag är också glad att det inte fungerade, för nu är du min. Önskade dock att jag också hade ett ex så det inte bara är jag som behöver gå omkring med irritation mot en person jag inte ens känner” påpekade jag och han skrattade till. 

   ”Du jag måste stå ut med dina miljoner beundrare, det räcker så. Speciellt när 90% av dem är bara killar” hans armar lades runt mina axlar innan jag la huvudet på hans bröst. Ett smått leende spred sig över mina läppar. Kanske vi kan klara oss med ett ex med i bilden i alla fall.

well, well, well! så Selena har gjort sin entré in i novell o jag kan ju säga att hon är här för att stanna. dra nu inte förhastade slutsatser över hur novellen kommer fortskrida efter detta... lita på mig! det kommer bli bra o jag får ofta kommentarer om att jag har orginella handlingar o kommer försöka fortsätta med det. den kommer inte vara som andra. =) så... hold on. 

så vad tyckte ni om Selena? vad tror ni kommer hända? hur kommer det gå med henne i bilden? VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. ps. hoppas det inte är stavfel eller liknande, men orkar inte läsa genom det. ds.

min fråga: favorit skor? 

mitt svar: okej.. så när det kommer till platta skor så kan jag faktiskt inte välja mellan mina Dr. Martens eller Converse, damnit! aja.. o sedan skor med lite höjd så är det helt klart mina Jeffrey Campbell. köpte nyligen ett par till, de är öppna med spetstyg o jag älskar dem! hahahah, kram. 

Jag träffades av LA’s varma vindar och jag insåg inte hur mycket jag hade missat vädret i den här delen av Amerika för än jag återigen stod här. Jag drog in doften av värme och LA. Jag skymtade palmerna utomhus och log av synen. Jag var tillbaka. Jag skulle snart få se Justin, få vara tillbaka i mitt rum, vara tillbaka i de välbekanta korridorerna, äta i matsalen. 

   ”Hitåt, Ariel” sa Greg och återkallade min uppmärksamhet, Avan talade i telefon på min ena sidan och om jag skulle tolka hans ord så hade han något snuskigt samtal med Troy som han tydligen fortfarande umgicks med. Annars var det typiskt av Avan att ha ny ‘älskare’ - som han kallade dem - varje vecka. Han har haft fler än vad jag kan räcka, det känns så i alla fall. Det är ett under att han inte fått en könssjukdom än, men han hade försäkrat mig att han har regelbundna träffar med hans doktor. 

   Victoria å andra sidan var i och för sig också på telefonen men valde att föra sina konversationer genom sms istället. Antagligen Dylan som hon inte sätt på väldigt länge nu, förstår inte hur hon stod ut under alla dessa veckor. Om jag inte hade tillåtits se Justin under så länge hade jag nog gått i fördärvet. Herregud, jag började verkligen låta som de där tjejerna vars värld slutar snurra på grund av en kille. Men Justin var så mycket mer än bara en kille. Han har hjälpt mig så himla mycket. Han har visat mig så mycket, öppnat mina ögon till nya saker och för det kan jag aldrig betala honom tillbaka. 

   Vi kom ut vid sidan av flygplatsen för att undvika massorna av fans utanför dörrarna utan vi istället kunde smidigt smita in i en bil och åka mot skolan. Ännu en grej jag saknade med skolan, privatlivet. Den avstängda ön som tillät oss att bete oss som vanliga människor, kunna gå utomhus utan att fasa för att man ska bli attackerad av fans eller paparazzis. Fans var dock mer hanterliga och jag uppskattade faktiskt deras sällskap. Men paparazzis kunde gräva sig en grop och aldrig komma upp igen. 

   Bilen stod väntandes och vi alla tog fort våra platser innan den rullade iväg och jag kunde sitta resten av resan med blicken ut genom fönstret. LA var riktigt vacker med sina palmer, breda stränder och soliga väder. Det var helt klart en omväxling från New York’s kaotiska vägar och ruschande takt. Vi nådde tillslut bron som skulle ta oss över vattnet, först behövde dock bevis visas för en vakt att vi faktiskt gick på skolan och var vilka vi sa vi var innan vi fick köra vidare. Bilen parkerade på parkeringen och jag var ivrig för att få komma ur och komma in i byggnaden. Mina klackar ekade mot stenplattorna som var lagda upp mot skolans entré, jag tog de få trappstegen upp innan jag gick in genom den öppna porten. Den stora lobbyn öppnades sig och jag lät blicken vandra över den bekanta inredningen, fåtöljerna och sofforna som stod åt höger för dem som ville ha en plats att antingen plugga eller bara umgås.

   Sedan receptionen där Linda satt i stort sett dygnet runt och var alltid tillgänglig för dig, till vänster. I mitten korridoren ledde in djupare in i skolan och tillslut hissarna som tar dig till de olika våningarna. Lobbyn var nästan fylld av elever som redan anlänt till byggnaden, Victoria började genast skana rummet efter vem jag antog var Dylan. Ett händer lades plötsligt över hennes ögon och hon tjöt till, jag flinade roat då jag såg att det var Dylan med ett roat leende bakom henne. Han gav mig en hälsande nick och jag besvarade det med ett leende. I nästa sekund omfamnade de varandra och jag behövde titta bort då de inte sparade på smekningarna om ni förstår vad jag menar. Ingen PDA rädsla här inte. Jag följde istället efter Avan mot receptionen där vi skulle hämta våra rumsnycklar. 

   En leende Linda satt bakom skrivbordet och lämnade precis över en nyckel till Austin Mahone som log brett mot oss. 

   ”Välkomna tillbaka!” utbrast hon glatt och jag kunde inte hindra fnittret som slapp ur mina läppar vid hennes entusiast. ”ska vi se... Här är era rumsnycklar. Var noga med att inte tappa bort dem, sedan ska ni få ett papper att fylla i angående extra inriktningen som jag förmodar att ni redan hört om” vi nickade och jag stoppade ner min nyckel i min väska innan jag tog emot arken och jag och Avan gick åt sidan för att fylla i det. Namn och födelsedatum behövde fyllas i innan man fick kryssa i vilken inriktning man ville gå. Jag satte en bock i rutan vid ‘musik’ innan jag skrev en signering längst ner. 

   ”Vad tog du?” frågade jag Avan som skrev sin egna signering på pappret innan han la ner pennan och vek pappret på mitten. 

   ”Skådespeleri, lika bra att förbättra sin förmåga att göra reklamer huh?” jag log roat men nickade och vek mitt egna papper. ”du tog musik antar jag?” jag öppnade munnen för att svara honom men stelnade till när jag insåg vad han faktiskt hade sagt. Jag stirrade sedan förvånat på honom. Avan skrattade till och gav arket till Linda. 

   ”Du tror inte vi har varit helt ovetande om din sångförmåga eller hur? Eller att du spelar gitarr likt ett proffs?” jag kunde inte förmå mig själv att svara honom, hur länge har de vetat? Varför har de inte sagt något? Jag fortsatte endast att stirra på honom med stora ögon och hängande haka. 

   ”Jag... jag...” stammade jag tillslut innan jag skakade på huvudet och lämnade pappret till Linda. Jag orkade inte ens börja en konversation om hur länge de möjligtvis vetat om min talang - som Justin kallade det. 

   ”Åh, har Justin Bieber skrivit in sig?” frågade jag henne sedan lågt. Hon lutade sig framåt i stolen för att höra mig medan leendet aldrig lämnade hennes ansikte. Hon fick sedan ett fundersamt uttryck medan hon såg på sin dator. Hon scrollade ett ögonblick. 

   ”Nej, inte ännu” svarade hon och jag nickade. Så han var alltså inte här än. 

   ”Vart tog Victoria vägen?” frågade jag när jag slöt upp bredvid honom igen. Han ryckte nonchalant på axlarna. 

   ”Ligger säkert i någon soffa och hånglar skiten ur den där stackars killen” svarade han, jag skrattade till. 

   ”Stackars killen?” kontrade jag och såg frågande på honom men roat. Han viftade med handen och jag skakade roat på huvudet. 

Justins Perspektiv. 

Sorlet av röster hördes redan när jag tillsammans med Alfredo och Lil Za klev in genom porten till skolan. Jag var glad att vara tillbaka i den välbekanta byggnaden, den kändes som hemma. Vi klev in i den stora lobbyn och såg över massorna av elever som stod gruppvis och pratade glatt med varandra. Skolan hade verkligen fått kändisvärldens tonåringar närmre varandra än vad vi tidigare var. Min blick letade dock efter en speciell rödhårig men min blick fann ingen. Hon kanske inte var här än. Vi tog oss mot receptionen där Linda satt med ett brett leende. 

   Nycklar gavs ut och papper skrevs på innan Linda tillkallade min uppmärksamhet, jag lutade mig mot disken för att höra henne. 

   ”Ariel Madison frågade efter er” informerade hon mig och ett leende spred sig över mina läppar innan jag tackade henne. Så hon var här i alla fall. Min blick började genast skana av lobbyn ännu en gång tills jag fick en skymt av rött hår och mitt hjärta hoppade över ett slag. 

   ”Snart tillbaka” mumlade jag till min vänner innan jag lämnade dem bakom mig och skyndade mig bort mot Ariel. Hon hade sin rygg mot mig och stod med Avan vid sin sida, Victoria syntes dock inte till. Med ett snett leende smög jag upp bakom henne och lindade armarna runt hennes midja innan jag svängde runt. Hon tjöt till i förvåning och skräck. Jag ställde ner henne med ett roat flin och hon flög runt, hon sken upp innan hon slängde sig i min famn. Jag omfamnade henne lika hårt tillbaka och drog in hennes doft genom näsan. Saknaden som värkt i mitt bröst lättade nu upp och försvann. Hon var tillbaka hos mig. I mina armar. 

   ”Jag vill så hemskt gärna kyssa dig” mumlade hon vid mitt öra. Jag bet mig läppen för att inte stöna av frustration. Du är inte ensam om det baby. 

   ”Senare” viskade jag tillbaka till henne. Hon släppte greppet om mig och log strålande. 

   ”Har du hämtat din nyckel?” frågade hon och jag nickade. ”och skrivit på pappret?” 

   ”Ja, jag gjorde det precis” svarade jag. Jag mötte hennes blick och ville inget annat än att kupa hennes ansikte och kysste henne som om detta var sista dagen jag levde. Men det var lyckligtvis inte sista dagen och jag skulle få tillfälle att kyssa henne senare, men allt inom mig sa åt mig att göra det nu. Dock bet jag ihop och höll mig i skinnet. Rösten som sedan talade till mig fick håren på min kropp att resa sig och hela jag frös till is. 

   ”Nej, men är det inte Justin Bieber”

okej, så detta blev ett litet mellankapitel. de båda tar sig till skolan o skriver in sig igen. inte super spännande kanske men nästa blir mer spännande, jag lovar. eller hoppas det i alla fall! MEN SLUTET... vem tror ni det är?? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: hur långt har ni till skolan? 

mitt svar: ursäkta för den konstiga frågan... men vi kör i alla fall! för mig tar det ungefär 1 1/5h från dörr till dörr varje morgon o kväll. är ganska tröttsamt att åka så långt hela tiden. men vad ska man göra? kram! 

   ”De är inte helt platta så det räknas inte” påpekade jag och pekade ner på den 2 centimeter höga klacken mina boots hade. Justin himlade med ögonen.

   ”Åh, det där räknas inte. Alla boots ser ut sådär” kontrade han och jag log roat. 

   ”Okej, så vart ska vi?” frågade jag nyfiket. 

   ”Överraskning” svarade han. ”grattis på födelsedagen” Justin placerade sedan en kyss på min panna innan han grep tag i min hand och drog ut mig genom dörren. Oh boy, here we go. 

”Justin, vart är vi på väg?” frågade jag som satt bredvid mig framför ratten. Vi hade tagit min vita Lamborghini och åkt i säkert tio minuter men Justin hade ännu inte givit mig en ledtråd på vad eftermiddagen och antagligen kvällen skulle bestå av. 

   ”Hur många gånger ska jag behöva säga att det är en överraskning?” kontrade han och jag suckade. Jag gillade inte att vara oförberedd till saker, det gjorde mig nervös och osäker. Jag kom aldrig oförberedd till event oavsett hur evenemanget såg ut. Jag sjönk ihop mot sätet ännu en gång medan jag såg naturen svischa förbi utanför. Justin gillade att köra fort och detta var ett faktum, men det störde mig inte. Än så länge hade vi inte fått paparazzis efter oss vilket jag tackade Gud för, kanske för att våra avfärd var så pass oplanerad och spontan. Trafiken hade blivit lite mer trång då fler och fler blir anslöt sig till filerna, mitt hus låg lite i utkanten av New York. Dels på grund av att Tara ville bo vid vattnet och dels på grund av att det var lättare att skärma av oss från andra då, ha det privatlivet vi alla strävar efter. Justin svängde av och jag såg frågande ut genom fönstret när jag såg att vi närmade oss McDonalds. 

   ”Jag vet att det här inte är speciellt lyxigt eller fint och om du hade tillåtit mig så hade jag tagit dig till en riktig restaurang men du insisterade på att du inte ville fira din födelsedag på riktigt så jag tänkte att vi ändå kunde göra något speciellt... bara mindre exklusivt” förklarade Justin medan han svängde in på något som hette ‘Drive In’ enligt skylten ovan. 

   ”Så vad gör vi här då?” frågade jag förvirrat. 

   ”Du sa att du aldrig ätit en hamburgare eller hur?” han gav mig en blick och jag skakade på huvudet. ”snabbmat, check” fortsatte han sedan och gjorde en bock i luften. Jag såg otroligt frågande och en aning osäkert på byggnaden innan ett litet leende spred sig på mina läppar. Justin lyckades alltid få dessa punkter på listan lika spännande och roliga varje gång, de hade helt klart varit höjdpunkten under vår terminen i skolan. 

   Han körde upp bredvid en röd låda därifrån - till min förvåning - en röst kom ifrån, Justin lutade sig lite närmre sitt fönster som han rullat ner och började rabbla upp en rad saker. Säkert mat men jag tvekade en aning då de lät konstiga. QP? Big Mac? Justin lutade sig tillslut tillbaka innan han körde iväg och rundade hörnet där en bil redan stod. 

   ”Vad gjorde du?” frågade jag. 

   ”Beställde” svarade han enkelt och vände huvudet mot mig. ”hoppas vi får en lugn person i kassan bara” mumlade han sedan och såg framåt, jag rynkade återigen på pannan. Kassan? Vart? Justin måste ha sett mitt uttryck för i nästa sekund skrattade han till, jag vände huvudet mot honom och log generat. Han lutade sig snabbt ner för att kyssa mig och jag la fort min hand om hans nacke och kysste honom hårdare. 

   En tut fick mig dock att hoppa till och Justin satte foten på gasen medan jag sjönk tillbaka i mitt säte, återigen skrattade han roat vid min sida. Han körde upp bredvid ett fönster och jag lutade mig frågande fram i mitt säte för att kunna se bättre. Fönstret var öppet och i fönstret stod en mörk kvinna med svart t-shirt, en svart keps och ett headset. Hon vände på huvudet och stelnade till i sin rörelse när hon tog in vem som faktiskt satt i bilen och väntade. 

   ”Oh man! Är inte du Justin Bieber?” utbrast hon sedan. Justin skrattade. 

   ”Jo, det är jag” svarade han henne. 

   ”Jäkla massa mat du beställde? Ska du ha fest eller?” retades hon sedan innan hon räckte honom en påse som han ställde nere vid mina fötter. Jag såg nyfiket ner i påsen när doften träffade mig. Oh, herregud! Det doftar ljuvligt. 

   ”Inte riktigt” svarade Justin roat och tog emot en till påse som han ställde i mitt knä. De fortsatte sitt småprat medan jag försökte koncentrera mig men doften från påsen som nu var rakt under näsan på mig gjorde det svårt. Det vattnades i munnen på mig. 

   ”Tack så mycket” hörde jag Justin säga innan han rullade iväg och jag vände på huvudet för att kunna se ut genom fönstret. 

   ”Vart ska vi nu då?” frågade jag och vred huvudet mot Justin som gav mig en enda blick som klart sa ‘förväntar-du-dig-verkligen-att-jag-ska-berätta?’. Jag himlade med ögonen åt honom men kunde inte undgå att le. Aldrig hade någon lagt så mycket energi på min födelsedag, kanske för att jag alltid bett alla att låta bli men ändå. Det värmde i mitt hjärta och fick endast kärleken till honom att växa sig ännu större. Tillslut körde vi till min förvåning in på min gata igen men Justin stannade vid trottoarkanten istället. Jag drog frågande ihop ögonbrynen medan jag såg hur Justin klev ur bilen innan han öppnade bagageluckan, tog ut något och kom till min sida. Han öppnade dörren och jag såg att han nu hade en filt på sin ena arm, han tog påsen som stod i min famn och hjälpte mig sedan ut. Jag sträckte mig sedan in för den andra påsen innan jag stängde igen dörren, jag vände mig mot Justin som endast tog min hand och flätade samman våra fingrar. Förvirrad följde jag efter Justin tills vi nådde en trappan som ledde oss neråt. 

   Till min förvåning ledde trappan oss ner till stranden, dock nu hamnade vi i ena änden istället för i mitten som man gör om man tar trappan från huset. Justin drog med mig en bit innan han stannade, ställde ner sin påse, la ner filten och satte sig ner. Han såg upp på mig innan han klappade bredvid sig och sa åt mig att göra honom sällskap. 

   Tio minuter senare stod allt framställt och Justin hade berättat vad alla hamburgarna hette och vad de innehöll. Jag nickade uppfattande och såg på maten framför mig. 

   ”Ska vi verkligen äta allt det här?” frågade jag med stora ögon när han var klar. 

   ”Troligtvis inte” sa Justin efter en stund. ”det är ganska mycket” jag skrattade till. Ganska mycket? Pröva med väldigt, mega mycket. ”här, pröva den här först. Det är en enkel cheese burgare” jag tog emot en liten hamburgare som man såg osten på sidorna, jag såg på den ett ögonblick och kände den mellan fingrarna innan jag förde den till munnen. Något tveksamt öppnade jag munnen innan jag tog ett bett. Jag skulle behöva träna som en idiot för att få bort alla dessa kalorier från min kropp efteråt. Sedan stönade jag högt och Justin skrattade. 

   Herre Jesus, varför har jag aldrig ätit det här förr? Tänkte jag för mig själv medan jag tuggade och glömde plötsligt alla kalorier den innehöll. Vem bryr sig? 

   ”Så jag gissar från ditt stön att det var gott?” frågade Justin med ett roat leende. Jag nickade ivrigt. 

   ”Jag börjar ifrågasätta hur jag överlevt alla dessa år” svarade jag och Justin skrattade till. 

   ”Baby, det har jag gjort sedan vi två först träffades” kontrade han och jag fnittrade lågt medan jag la tillbaka hamburgaren på pappret Justin tagit det från. Nästa räcker han mig en ungefär dubbelt så stor, fylld med grön sallad och en vit sås. Jag tror detta var en Big Mac. Jag såg tveksamt på den stora hamburgaren, skulle det verkligen få plats i min mun? 

En timme senare, alla hamburgare antingen halvätna eller helt uppätna låg vi på rygg. Sida vid sida, Justins arm återigen under mitt huvud medan han försiktigt drog fingrarna genom mitt hår. Jag slöt ögonen ett ögonblick och tillät mig själv att slappna av vid hans sida. Lyssna på vattnet som slog in på stranden, lyssna på Justins lugna andetag. Det här hade varit den bästa födelsedagen någonsin. 

   ”Oh my God... jag är så otroligt mätt” klagade jag då det plötsligt kändes som om jag vore gravid och behövde knäppa upp byxorna. Justin skrattade vid min sida. 

   ”Någon favorit?” frågade han sedan, jag öppnade ögonen och såg upp på himlen som nu mörknat och stjärnorna började titta fram. 

   ”Hm... Chicken Nuggets tror jag” svarade jag och han skrattade till. Jag antar att svaret inte förvånade honom, vilket det inte borde heller då jag faktiskt åt upp alla nuggets själv. De var så otroligt goda och enkla att äta samt man kunde doppa dem i ett flertal goda såser att jag inte kunde sluta äta dem när jag väl börjat. ”hey, de var goda” mumlade jag och slog till honom på bröstet men Justin fångade upp min hand och flätade samman våra fingrar istället. Jag såg på våra händer ett ögonblick, på Justins mer maskulina hand och på min mindre, feminina hand. De passade perfekt. 

   ”Tack så mycket för idag” mumlade jag. ”även fast jag sa att jag ville att det skulle vara en vanlig dag och du försökte följa mina önskningar så har du lyckats göra idag speciell. Det här är den bästa födelsedagen jag haft” 

   ”Det oroar mig att höra att det här var den bästa födelsedagen du haft, Ariel vi har knappt gjort något idag och sedan tog jag dig till McDonalds. Den mest oromantiska restaurangen som finns och...” han tystnade men leendet på mina läppar låg fortfarande kvar.  

   ”Det spelar ingen roll” svarade jag. ”den var perfekt i alla fall” jag kramade honom närmre mig och andades lyckligt ut. 

   ”Tja... då är jag glad att du hade en bra dag baby. Grattis på födelsedagen” 

***

Lördag, 3:e Augusti. 

En vecka passerade under ett virr varr av arbete, tjusiga kläder, bråkiga lärlingar, skrikande fans, mys stunder i sängen med Justin och otroligt mycket annat. Så mycket hade hänt och så många leenden och skratt hade ekat i huset, idag var inte en sådan dag. För idag skulle Justin åka tillbaka till LA, han behövde packa ihop alla sina kläder ännu en gång för att den 8:e skulle vi alla befinna oss i skolan igen. Det kändes otroligt att nästan två månader hade flugit förbi likt ingenting. 

   Likt förra gången vi behövde säga hejdå såhär - dock den gången var det jag som behövde lämna - så fyllde klumpen min mage. Klumpen av obehag och saknad, jag ville inte att han skulle åka. 

   ”Hey baby, vi ses om några dagar” försökte Justin uppmuntra mig med. Jag nickade på huvudet. 

   ”Jag vet” mumlade jag lågt men med blicken fortfarande sänkt och min ena hand kupade armbågen på min andra arm i ett sätt att hålla mig samman. Plötsligt slöt sig ett par armar runt min kropp och jag begravde genast mitt ansikte i Justins hals. Drog in hans bekanta doft genom näsan och kramade honom nästan krampaktigt hårt. Jag ville inte att han skulle åka. Jag ville verkligen inte. Jag ville ha honom hos mig hela tiden. För Justin var inte bara min pojkvän, han var också min bästa vän. Han lyssnade på mig utan att döma, jag kunde prata med honom om allt och jag visste att han skulle förstå. Oavsett vad det var om. 

   ”Vi ses igen om några dagar bara” försökte han igen. ”vi klarar det” jag nickade mot hans hals men vägrade släppa mitt grepp om honom. Om jag höll honom tillräckligt hårt och länge kanske han missade planet och behövde skjuta upp sina avfärd. Men jag visste mycket väl att det inte skulle hända så jag började motvilligt släppa mitt grepp på honom. 

   ”Ring så fort du landar i LA så jag vet att du överlevt” mumlade jag och lutade mig tillbaka så jag kunde se in i hans ögon, han log roat mot mig men nickade ändå. Han kupade sedan mitt ansikte i hans händer och förde mitt ansikte till hans. I nästa sekund kände jag hans mjuka läppar mot mina och mina händer som legat vid Justins revben grep nu häftigt tag i tyget på hans tröja. Jag lyfte mig själv upp på tårna för att fördjupa kyssen. 

   ”Jag kommer sakna dig” mumlade jag mot hans läppar. 

   ”Jag kommer sakna dig också” svarade han och smekte med fingertopparna över min kind. ”mer än du anar” fortsatte han sedan med ett snett, sorgset leende. Jag släppte greppet om hans tröja, såg hur han böjde sig ner för att plocka upp hans väska innan han öppnade ytterdörren och försvann ut. Ensam stod jag kvar i hallen innan jag suckade och stängde dörren igen. Fem dagar, du klarar det Ariel.

okej... så Justins överraskning var kanske, absolut inte alls som någon trodde den skulle vara. XP hahahahha, men jag tyckte om den. Ariel ville ha en normal dag men ändå blev den till något som bara dem gör tillsammans. vad tyckte ni om hans överraskning? 

Justin åker nu tillbaka till LA för att packa sina grejer inför nästa termin, låt mig bara säga att höst terminen kommer vara svår... för dem båda. 'shit is about to hit the fan' säger jag bara. 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: vilken av Justins tatueringar är er favorit? han har ju precis skaffat en ny, en joker. 

mitt svar: jag tycker fisken han har... eller det är ju inte ens fisk utan den heter ju något på 'k'. men den tycker jag är jättefin i alla fall. eller typ de romerska siffrorna. kram! 

   ”Ja, 19 år huh?” svarade jag. ”brukar dock inte göra något stort på min födelsedag, det är bara ännu en dag under årets gång. Så snälla planera inget om du hade tänkt det” vädjade jag och lutade mig tillbaka. Jag kunde se besvikelsen i Justins ögon ändå nickade han. 

   ”Som du vill” jag log tacksamt mot honom.

Dagarna passerade och innan jag visste ordet av det låg jag fredag morgon i sängen - min nya säng - och såg ut genom fönstrena som jag glömt att dra gardinerna över, men det gjorde inget. Eftersom de gav mig chansen att se solen, se himlen, se molnen. Idag var det min nittonårsdag och jag kände mig inte en dag äldre. Något jag fann otroligt tråkigt med födelsedagar, jag önskade att man kunde märka skillnad. Även om det var väldigt liten så ville jag se något, känna något. 

   Plötsligt öppnades min sovrumsdörr och in steg Justin, redan färdigklädd i ett par jeans shorts och t-shirt. Ett litet leende låg på hans läppar innan han sedan vände blicken mot mig och såg mig vaken. Inte ett ord utbyttes mellan oss för än jag såg det bok formade paketet han hade i ena handen. Genast satte jag mig upp för att protestera. Men han höjde fort båda händerna för att tysta mig innan han till min förvåning snabbt rabblade upp ’ja må du leva’ troligen gjorde han det så pass snabbt så jag inte skulle hinna be honom att vara tyst. Medan han sjöng gick han fram till min säng och satte sig ner samtidigt som han var klar. 

   ”Justin-” började jag men blev lika snabbt avbruten.

   ”Nej, jag vill inte höra!” utbrast han. ”tacka och ta emot bara. Ariel det här är ändå din 19 års dag” insisterade han och såg vädjande på mig. Jag stönade lågt då han mycket väl visste att han kunde få vad han ville om han såg på mig med sina oemotståndliga bruna ögon. 

   ”Okej då” mumlade jag och han sken upp i ett sådant stort leende att jag plötsligt kände mig lika glad över vad som kunde gömma sig bakom present pappret. Jag såg på honom ett ögonblick med paketet mellan händerna innan han nickade uppmuntrande, jag suckade smått innan jag började öppna det. En marinblå sammetslåda var det som gömde sig under, med stora ögon såg jag upp på Justin som återigen nickade uppmuntrande mot mig. 

   ”Öppna den” sa han och jag tog ett fast tag i locket innan ena sidan åkte upp och jag fann att det var en sådan där box som är fast i ena sidan men öppnas i den andra så locket står nästan rakt upp i luften. Sedan lades min blick på ett silvrigt halsband, jag flämtade till vid synen medan jag tog in det. Själva halsbandet var enkelt men inte heller det som det var tänkt man skulle lägga fokus på utan smycket som hängde längst ner. Smycket var rektangelformat och prydes av vackra noter men i mitten var en... bokhylla? 

   ”Det står för första gången vi träffades... vilket fortfarande är färskt i mitt minne då du skrämde mig halvt till vettet när du plötsligt stod i min garderob ‘jag vet inte vad det är men jag hittade den i väggen’ och pekade på bokhyllan” jag skrattade med honom åt minnet medan jag kände hur tårarna fyllde mina ögon vid den speciella och personliga betydelsen smycket plötsligt höll. Jag älskade den. ”noterna står sedan för vad som fick oss att börja en vänskap som sedan blev något större och väldigt mycket bättre, musiken” jag nickade och såg ner på noterna som pryde runt bokhyllan. ”lyft på den” 

   Jag såg ner och först nu insåg jag att den var dubbel, försiktigt lyfte jag första rektangeln för att mötas av en till. Den här rektangeln prydes dock av bokstäver, jag insåg snart att det var fem låttitlar tillsammans med fem olika datum. 

   ”‘Already Gone’ 1/23/13 - ‘Beautiful Soul’ 3/29/13 - ‘Save My Heart’ 4/19/13 - ‘Across My Heart’ 6/26/13 - ‘The Power Of Love’ 7/18/13”

   ”‘Already Gone’ sjöng du den 23:e januari och det var den första låten jag hörde dig sjunga och jag fick bokstavligen stå päls. Jag hade aldrig hört något liknande förut och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Jag ville hyra vem det än var så den kunde sjunga för mig dag och natt så när du sluta sjunga gick jag in i studion för att ta reda på vem det var... men det var tomt, inte en själ syntes till” jag fnittrade lågt. 

   ”Jag hörde när du kom in och slängde mig på golvet” mumlade jag generat. 

   ”Men jag tittade ju till och med in i båset?” utbrast han oförstående. 

   ”Jag kröp bakom skärmen” han skakade roat på huvudet åt mig. 

   ”‘Beautiful Soul’ sjöng jag den 29:e mars och var den första låten jag skrev till dig, låten som sa allt jag ville säga men inte kunde. Som sa att jag inte längre ville vara bara din vän utan något mer vilket jag först tyckte var det dummaste jag gjort men nu det bästa jag någonsin gjort” jag lyssnade intensivt på varje ord Justin uttalade och kunde inte hindra en tår som rann längst min kind. 

   ”Jag är ledsen att jag sårade dig så” sa jag lågt till honom, hans hand kupade min kind innan han strök bort den ensamma tåren. 

   ”Det är inget att vara ledsen för, tycker du jag ser ledsen ut?” jag såg upp på honom för att se hans leende, jag skrattade till innan jag skakade på huvudet. 

   ”‘Save My Heart’ sjöng jag den 19:e april och var den andra låten jag skrev till dig, jag ville säga till dig att jag skulle alltid finnas där. Hur länge det än skulle ta så skulle det alltid finnas en chans för oss. Oavsett vad” jag drog in ett andetag som kom in något hackigt på grund av klumpen jag kände i halsen, han var så otroligt fin. 

   ”‘Across My Heart’ sjöng du den 26:e juni och du skrev den till mig. Den här låten kanske betyder mer för mig än vad den gör för dig. För mig är den värd guld och så mycket mer. Den betyder allt för mig. Men det är den första låten du skrev och är ett otroligt steg” fortsatte han och smekte med sin tumme över min kind. 

   ”Och tillsist ‘The Power Of Love’ som du sjöng den 18:e juli, den första låten du sjöng uppe på en scen. Jag hoppas att när du kommer ha världsturnér i framtiden att du kan se tillbaka på det ögonblicket, se tillbaka på den låten och se början. Se vart du började någonstans till vart du står då” tårarna rann nu hejdlöst nerför mina kinder och innan Justin hann reagera hade jag försiktigt men kvick slängt boxen ifrån mig och kastat mig över honom. Armarna runt hans nacke och läpparna pressade mot hans. Jag fick bita mig i tungan för att inte skrika hur mycket jag älskade honom, riktigt hårt. För det var så jag kände. 

   ”Tack... så... otroligt... mycket” mumlade jag mellan kyssarna jag placerade på hans läppar. ”jag är ledsen, jag blöter ner dig med mina tårar” sa jag och satte mig upp, Justin skrattade medan han satte sig upp bredvid mig. 

   ”Det är ingen fara” sa han. ”jag är glad att du gillar det” jag såg tillbaka på boxen igen innan jag försiktigt drog med fingertipparna över silvret. 

   ”Aldrig har någon gett mig något liknande. Aldrig något med så mycket värde, betydelse och med så mycket minnen i. Jag älskar det” sa jag och vände mig tillbaka mot honom. ”kan du hjälpa mig sätta på det?” han nickade och jag tog genast ut halsbandet ur boxen innan jag gav det till honom. Jag lyfte på mig så jag satt med ryggen mot honom och lyfte på mitt hår så han kunde se, jag såg sedan ner på smycket som hamnade en bit över klyftan mellan mina bröst. Jag la en hand över smycket och log lyckligt, Justin kysste sedan mjukt min hals och jag vände huvudet mot honom. 

   ”Tack så mycket” viskade jag och kysste honom. 

Jag klev in i köket med ett strålande leende och bemöttes av ett proppfullt matbord med all slags frukost. Lewis, Victoria, Avan, Tyler och Alfredo stod alla med breda leenden när vi steg in i köket. Jag såg med stora ögon runt på bordet innan jag såg upp på de kära, välbekanta ansiktena. 

   ”Grattis på födelsedagen!” utbrast de alla i kör. Jag log brett mot dem. 

   ”Tack så mycket” sa jag innan jag gick från famn till famn för att tacka dem. 

   ”Åh, nytt bling-bling?” frågade Avan nyfiket och pekade på halsbandet jag precis fått av Justin, jag såg fort ner och såg sedan leendes upp på honom igen. 

   ”Ja, det är från Justin” sa jag innan jag hann stoppa mig själv och i nästa sekund flämtade Avan högt medan Victoria tappade sin tallrik i golvet. Lyckligtvis gick den inte sönder. 

   ”Vad!?” utbrast hon sedan och jag knep ångerfullt ihop ögonen. Helvete då! ”han får ge dig presenter men inte dina bästa vänner? Vad är det här för skit?” jag suckade. 

   ”Vet du vad? Du ska ta emot min present om jag så måste trycka ner den i halsen på dig, där den lite halvt hör hemma” utbrast Avan innan han störtade iväg. Jag såg chockerat efter dem. Hade de köpt presenter i alla fall? Jag vände mig sedan om för att se killarnas förvånade miner. 

   ”Jag brukar inte låta någon köpa eller ge presenter till mig eftersom jag inte riktigt firar min födelsedag” förklarade jag för Tyler och Alfredo som inte redan visste det här. Ett ögonblick senare kom Victoria nerför trappan med ett paket i handen och snart följd av Avan med ett eget paket. Jag suckade när jag såg på dem. ”ni vet vad jag tycker om presenter!” 

   ”Tja, det stoppade dig ju inte från att ta emot från den där” protesterade Victoria. ”ge det tillbaka och du behöver inte ta emot våra” förhandlade hon men hennes ord fick mig att genast slå handen över smycket.

   ”Nej” sa jag. Jag älskade mitt halsband, aldrig att jag skulle ge det ifrån mig. Aldrig. 

   ”Se, så du måste ta emot våra gåvor” insisterade Avan och tryckte sitt paket i famnen på mig. Jag skakade hopplöst på huvudet åt dem innan jag ställde ner hans paket på bordet och började dra i presentsnörena. Tillslut stod en oroväckande lila rektangelformad låda på bordet, en hög låda. Försiktigt lyfte jag på locket för att lika snabbt sätta tillbaka det. 

   ”Avan!” utbrast jag förfärat eftersom i lådan hade inget annat än en dildo legat. Rodnaden steg häftigt i mitt ansikte. Herregud, vi hade ju gäster. Var detta verkligen vad han ansåg vara en passande present att öppna inför andra? 

   ”Vad?” svarade han oskyldigt, som att det inte alls var något fel över vad lådan innehållit. 

   ”Vad var det? Låt mig se” frågade Justin och började gå mot mig.   

   ”Nej!” utbrast jag fort och kastade lådan ut genom dörröppningen som ledde en till den långa matbordet. Rodnaden låg fortfarande intensiv på min kinder och Justin rynkade frågande på ögonbrynen över min handling. 

   ”Bitch, släng inte bort värdefulla presenter” tjöt Avan och pekade med armen efter min present. 

   ”Avan...” gnällde jag och såg vädjande på honom att hålla sin trut stängd. 

   ”Kom igen nu, vi måste se till att ha sönder din cherry, krossa, mossa, ödelägga din cherry. Förstår du vad jag menar? Och om det så måste vara en relativt stor men plats kuk... tja, då får det bli så” fortsatte han ändå. 

   ”Åh, fuck you!” utbrast jag och kände fortfarande hur kinderna hettade illa. 

   ”Darling, om jag vore straight hade jag med glädje gjort det men sedan du inte tar initiativet själv eller tillåter mig att ta med dig till Julio eller ens låter Mr. Handsome göra det åt dig så behöver du den där. Jag lovar, du kommer känna dig som en ny kvinna” jag la ansiktet i mina händer medan Avan talade. Snälla, golvet sluka mig! 

   ”Åh, nu fattar jag... du fick en...” sa Justin innan han harklade sig men alla fattade vad han menade. 

   ”Jag lovar, jag kan visa dig hur du använder den. Den har massa finesser som inte står instruktionsboken...” Avan fortsatte att mata ut information och det enda jag ville var att han skulle vara tyst. 

   ”Avan, det finns ingen cherry att ha sönder okej? Så snälla var tyst” utbrast jag tillslut vilket äntligen fick honom att tystna. Fick faktiskt allt att tystna. 

   ”Oh man! Bra jobbat Justin, kanske mandomen du har i byxorna inte är så värdelös trots allt. Dock tror jag att du kommer skapa övernaturligt vackra barn” Justin tog emot en hård klapp på ryggen av Avan som fick honom att rycka till och Avan att le stort och en aning stolt. 

   ”Justin var inte den som... förstörde min cherry” sa jag, dels på grund av att jag absolut inte ville koppla Justin med det hemska Jay gjorde, Justin skulle aldrig göra något så hemskt. Dels hoppades jag att de skulle glömma att det var min födelsedag, jag gillade inte att fira min födelsedag. Jag vet inte varför men har aldrig gjort det. Jag önskade att alla kunde bete sig som om det faktiskt vore en vanlig dag och tillslut på grund av att jag tyckte att de förtjänade att veta vad som hände den där dagen. De är mina bästa vänner trots allt, jag berättar allt för dem. 

   ”Vad menar du?” frågade Victoria förvirrat. ”det är väl klart det var Justin, vem annars kan de ha varit?” jag suckade och slog ner blicken. 

   ”Det har med den där dagen att göra” mumlade jag. ”Tara ansåg att som 19 åring borde man ha mer erfarenheter än vad jag har och anlitade en kille som... ja” tystnaden lade sig återigen över köket, en tryckande, kvävande tystnad och jag önskade att någon kunde säga något. Plötsligt kände jag fingertoppar mot min hand och jag såg ner precis när Justin flätade samman våra händer. 

   ”Skriken den dagen var på grund av att du blev... våldtagen!?” fräste Victoria ilsket. Jag nickade försiktigt.

   ”Jag lovar, om den här kvinnan inte var din mor så skulle jag ta en kökskniv i en av lådorna och bokstavligen skära huvudet av henne och sätta upp det på en sådan där påle som de gjorde förr i tiden” jag grimaserade vid Avans målande ord. 

   ”Men nu behöver du inte oroa dig längre, jag är en... ny kvinna” sa jag. 

   ”Åh, Ariel baby. Tror du verkligen att det var så jag tänkte mig att det skulle hända när jag har tjatat om det?” frågade Avan oroligt. ”hjärtat, långt ifrån. Mina ord må vara rakt på sak och inte direkt inlindade i bomull men... du förtjänar allt, det vet du va?” Avans händer lades om mina överarmar innan han vände mig mot sig. Jag såg in i hans mörka ögon innan jag försiktigt nickade. 

   ”Bra, så se då min present något som du kan tillfredsställa dig själv med tills ‘jag-har-hamnat-i-klimakteriet’ Justin Bieber här borta inte gör det” Avans skämt fick alla att lätta upp och skratta, det tunga var över och lättsamheten var tillbaka.

   ”Du vet att bara kvinnor hamnar i klimakteriet va?” frågade Victoria honom roat. 

   ”Åh, men jag lovar dig. Det är säkert lika torrt och dött där nere som det är hos en 60 årig kvinnas vagina” insisterade han och lät blicken vandra upp och ner över Justin. 

   ”Jag älskar verkligen att jag går från ena sekunden av vara i stort sett din hjälte till en 60 årig kvinna i klimakteriet. Min delar fungerar utmärkt, ursäkta mig” protesterade Justin bredvid mig vilket fick mig att skratta. Jag vet, tänkte jag för mig själv. 

   ”Ät nu innan det kallnar” sa Lewis sedan högt och alla återgick till att fylla sina tallrikar med mat. 

   ”Jag vet att du inte ville göra något på din födelsedag men jag har ändå något planerat. Något vi kan bocka av från din lista” viskade Justin i mitt öra, jag såg förvånat upp på honom. ”se till att vara i entrén vid fem, klä dig... avslappnat, platt” fortsatte han sedan och såg ner på mina fötter. 

Klockan närmade sig fem och jag började nervöst fingra på kanten till min shorts. Jag hade gjort som Justin bett mig och klätt mig avslappnat, alltså i ett par shorts med jordgubbs inspirerat mönster med grön kant längst ner tillsammans med ett enkelt, grått linne. Mitt hår hade jag satt upp i en högt hästsvans och på fötterna satt ett par ljusbruna boots. Enkelt men snyggt. 

   Jag trippade nerför trappan när den var fem i fem och rundade räcket för att gå mot hallen, där Justin redan stod väntades. Han själv ledigt klädd en enkel, svart t-shirt, svarta jeans tillsammans med en guldkedja och en grå beanie på huvudet så en bit av hans lugg nu låg över hans panna. På fötterna hade han ett par svarta Vans med vita detaljer. Han sken upp i ett brett leende när han fick syn på mig. 

   ”Måste vara första gången folk kommer se dig i platta skor” sa han när jag nådde fram till honom, jag skrattade till. 

   ”De är inte helt platta så det räknas inte” påpekade jag och pekade ner på den 2 centimeter höga klacken mina boots hade. Justin himlade med ögonen.

   ”Åh, det där räknas inte. Alla boots ser ut sådär” kontrade han och jag log roat. 

   ”Okej, så vart ska vi?” frågade jag nyfiket. 

   ”Överraskning” svarade han. ”grattis på födelsedagen” Justin placerade sedan en kyss på min panna innan han grep tag i min hand och drog ut mig genom dörren. Oh boy, here we go. 

alltså är det normalt att jag själv typ gråter av lycka för presenten som jag hittade på (tsm med min bästa vän)?? jag bara undrar? det är sådana där presenter jag tycker om, inte sådana där överdrivet storslagna som drar till sig jättemycket uppmärksamhet utan små saker men personliga. som det ligger minnen som bara dem som var involverade förstår. dem är de bästa eftersom de ligger mest eftertanke i dem... men det är bara vad jag tycker. vad tyckte ni om presenten Justin gav henne? 

Ariel berättade sedan för alla vad som faktiskt hände den dagen! gah... oroheter på hennes födelsedag. vad tyckte ni om det? hahahahaha, vad tyckte ni om Avans present? XD 

vart tror ni att Justin nu kommer ta Ariel? VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. ps. nästa kapitel är det sista sedan är det tillbaka till skolan. iiiiihhh! ds. 

min fråga: har ni någon favorit present som ni fått? någon som ni aldrig glömt? 

mitt svar: återigen... wow, varför ska jag ställa så svåra frågor? jag vet inte ens om jag kan svara på den. alla presenter jag har fått har varit superfina. men... det måste nog vara min iPod. skulle aldrig kunna leva en dag utan den! jag höll nästan på att kollapsa och gråta när jag en dag trodde att den hade gått sönder. herregud, det var en dramatisk kväll och sedan morgon. god! men den fungerade sedan, så lugn. XP kram! 

   ”Och varför är det så viktigt? För jag känner mig inte som en ny människa? Gör du?” jag gav henne en menande blick som sa ’på-riktigt-inte-ens-lite?’. Hon suckade innan hon himlade med ögonen och jag visste att jag hade rätt. Hon hade älskat det. 

   ”Det är viktigt eftersom jag fick reda på från Scooter att skolan låter en välja en extra inriktning, en av de tre inriktningarna man inte redan går och jag vill att du väljer musik” berättade jag och såg återigen hur hennes ansikte föll. 

Ariels Perspektiv. 

Jag hade bett Justin upprepa hans ord en gång till om det inte vore så att jag redan bett honom tre gånger. Vi skulle få välja en extra inriktning? Informationen verkade inte vilja bearbetas i mitt huvud och jag fortsatte stå som ett frågetecken framför honom. Alldeles för mycket information hade getts till mig under alldeles för kort tid. För det första var tre av de mest framgångsrika managers inom musik här för att lyssna på mig och sedan få kritiken tillbaka från dem var otroligt. De alla sa så underbara saker och jag önskade att jag hade kunnat varit fullständigt självsäker i musiken och kunnat satsa stenhårt på det. Men det kan jag inte. 

   För det andra så kom chockande information nummer 2 när jag tydligen inte kommer vara någon annans artist förutom Justins. Dock kan jag inte se detta som något negativt, endast chockande. Jag gillade faktiskt tanken på att vara Justins artist. Det är ju ändå han som har gjort allt för mig, uppmuntrat, pushat och sett till att jag involverar mig själv mer i musik. För det kan jag aldrig tacka honom nog.

   Och sedan för det tredje, en extra inriktning? På riktigt? Skulle jag verkligen kunna välja musik? Är det en möjlighet? Det skulle verkligen vara perfekt, att vid sidan av kunna arbeta lite smått med min sångröst och kanske utveckla mitt skrivande. ‘Across My Heart’ är den enda låten jag skrivit själv och enligt Justin var den ju bra. Dock så var den ju skriven till honom så han kanske bara sa det för att vara snäll. Hm... 

   ”Ariel? Baby?” ett par fingrar knäpptes framför mig och jag ryckte häftigt tillbaka till verkligheten. 

   ”Va? Vad?” frågade jag dumt och Justin gav mig en frågande men orolig blick. 

   ”Är du okej? Du försvann helt där för ett ögonblick” jag log försäkrande mot honom. 

   ”Jag mår fint” svarade jag. ”lite mycket att ta in bara” han nickade förstående. 

   ”Jag önskar att jag kunnat berätta för dig men jag visste att du inte skulle ha kommit då” jag viftade avfärdande med handen, irritationen och ilskan var borta nu och hade ersatts av nyfikenhet och glädje. 

   ”Det är ingen fara. Du gjorde rätt” sa jag. ”så en extra inriktning? Du är allvarlig va? Du driver inte med mig?” han skakade allvarligt på huvudet. 

   ”Mail ska ha skickats till alla elevers föräldrar eller managers. Tara har säkert fått dem men inte hunnit säga det till dig” jag nickade uppfattande. ”vad tänker du? Tänker du välja musik?” jag såg fundersamt och tveksamt upp på honom. 

   ”Skulle det verkligen vara möjligt?” frågade jag osäkert. ”jag menar... jag vet inte hur Tara kommer reagera över det... och...” 

   ”Den inriktningen kommer inte utvecklas längre än inom skolan, det kommer inte hända något med det man gör. Det är bara för att förbättra sig inom något men du kommer fortfarande ha din huvudinriktning som du har i fokus. Tara kommer inte ens märka att du håller på med musik i skolan, bara alla i den” försäkrade han fort och jag såg hoppet fylla hans ögon. Jag nickade. 

   ”Okej” mumlade jag. ”så behöver man anmäla sig inför den extra inriktningen innan eller...?” 

   ”Vi alla kommer anmäla oss när vi kommer till skolan, ungefär det första vi kommer göra” återigen nickade jag till honom innan jag andades ut. Ett leende spred sig sedan över mina läppar och jag höjde blicken för att se på Justin. Ett liknande leende låg på hans ansikte och jag tog ett steg närmre honom. ”är det ett ja alltså?” frågade han och jag nickade medan jag la armarna om honom. 

   Han skrattade till innan han slog armarna om mig och kysste mina läppar. Jag besvarade kyssen ivrigt och lika glatt. Jag skulle få hålla på med musik. 

   ”Men lura mig aldrig sådär igen Justin Bieber” sa jag tvärt när jag lutat mig tillbaka och han flinade roat. 

   ”Inte ens om det är för din fördel?” frågade han listigt och jag kisade hotfullt med ögonen mot honom. ”okej, okej. Jag ska inte, jag lovar” jag log nöjt innan jag lutade mig in igen. 

***

Tisdag, 23:e Juli. 

”Vet du att jag har aldrig gått på den här stranden, ännu mindre legat på den” sa jag. Justins fingrar lekte med mitt hår medan mitt huvud låg placerat på hans muskulösa överarm. En dag utan planering fann jag mig själv rastlös och Justin hade kommit upp med idéen att gå ner till stranden. Stranden som låg precis nedanför vårt hus, en strand som jag aldrig varit på. Ändå har vi bott i samma hus sedan 7 år tillbaka, men aldrig hade jag varit här nere. 

   Det var vackert. Vattnet var otroligt turkost och skummade när vågorna gled in över stranden. Sanden var strävt mot mina fötter men kändes skönt. Himlen var fläckfri och solen sken högt. Det var skönt att endast få bära bikini för ett ögonblick, inga tjusiga klänningar, inga höga klackar, håret fick hänga fritt. Jag bar en svart bikini, underdelen var delad på sidorna och satt ihop med fyra, smala guldband istället samma sak med överdelen över ryggen. Överdelen var samt pryd av små kristaller längst toppen och skapade vackra mönster. Den var någorlunda enkelt men fin. 

   ”Vet du? Det förvånar mig inte ens” svarade Justin, jag skrattade till. Han låg utsträckt bredvid mig med ena benet vikt så solen sken extra på hans blottade knä och med ena armen under mitt huvud. Jag rullade runt till min sida så jag nästan låg på Justin och såg ner på honom. Han vred något på huvudet för att kunna se på mig och jag mötte hans blick med ett leende. ”tur att det är en privat strand, huh?” frågade jag honom medan jag närmade mig hans ansikte. 

   Han flinade roat medan han höjde sin andra hans för att lägga den bakom min nacke. ”otrolig tur” mumlade han innan jag tryckte mina läppar mot hans. Han stönade sedan högt och jag lutade mig chockerat och frågande ifrån honom. ”det är så varmt, jag kokar ihjäl” hans utbristande fick mig att skratta roat. 

   ”Tja... det finns ett helt hav för dig att svalka dig i” sa jag och svepte med armen mot vattnet innan jag föll tillbaka mot mina armbågar. 

   ”Okej” sa han. ”kom då” jag såg upp på honom - då han nu stod upp - med ett frågande min. 

   ”Vart ska jag?” frågade jag. 

   ”Bada såklart” svarade han, böjde sig ner och innan jag hann reagera hade han lagt sina stora händer på mina höfter och lyft upp mig i luften. Jag tjöt till i förvåning och hörde hur Justin skrattade. 

   ”Justin, släpp ner mig!” utbrast jag och slog honom hårt på rumpan vilket jag endast fick besvarat av en egen klapp på rumpan. Något han säkert njöt av att göra. ”släpp ner mig!” 

   ”Okej, som du vill” sa han och började lossa på sitt grepp, till min förfäran stod han nu i vattnet och jag klängde mig fort fast på honom. 

   ”Nej, inte i vattnet” han skrattade innan jag kände hans händer mot min kropp igen när han istället fick ner mig på marken på ett smidigare, finare sätt. Med ett lättat andetag stod jag senare raklång framför honom med ett glatt leende. Han log roat tillbaka mot mig. Jag plutade sedan med underläppen mot honom. ”inte snällt” muttrade jag. 

   ”Gör inte sådär, är du snäll” sa han och tryckte in min underläpp i munnen på mig igen. 

   ”Varför inte?” frågade jag nyfiket. 

   ”Därför det har ungefär likadan effekt på mig som när du biter dig i underläppen och vi båda vet hur det slutade. Så om du inte vill ha en repris så tipsar jag dig att sluta” jag såg chockerat på honom med stora ögon medan han gav mig en menande blick. Sedan spred sig en häftigt rodnad över mina kinder och jag såg ner i vattnet. Jag hörde hur Justin skrattade åt mig. 

   Justin fattade sedan tag i min hand och drog mig längre ut i vattnet tills det nådde en bit över våra höfter. 

   ”När jag var mindre bodde vi i en lägenhet innan vi flyttade till det här huset och mitt sovrumsfönster vette ut mot andra sidan av havet, på andra sidan av New York. Lewis berättade att jag alltid brukade sitta vid det där fönstret och bara titta, på allt och inget. I flera timmar kunde jag sitta tills Tara kom hem och hon ansåg att jag var lat för att bara ha suttit där hela dagen” sa jag. ”men vad jag egentligen gjorde var att fantisera att jag var en fågel, en fågel som kunde flyga bort från fönstret, ut över havet och sedan vart jag ville. Om jag var en fågel kunde jag vara fri. Om jag var en fågel så skulle ingen kunna säga åt mig vad jag fick göra eller inte göra. Än idag sitter jag ibland och önskar att jag är fågel. Livet vore mycket enklare om man var en fågel” jag hade absolut ingen aning varför jag berättade allt detta för Justin men det kändes bra och vattnet påminde mig om dessa tankar. Hur många gånger jag suttit hopkurad vid ett fönster och drömt mig bort. 

   ”Du hade varit en väldigt vacker fågel” sa Justin tillslut, med ett leende på läpparna såg jag upp på honom. Han vände på sig och la ena arm runt min midja. 

   ”Verkligen?” frågade jag och han nickade. 

   ”Du hade varit en utav de där fåglarna man absolut inte får jaga eller ha i hemmet eftersom du är såpass sällsynt och unik” hans ord fick rodnaden att återigen stiga på mina kinder. 

   ”Skulle du vara en fågel med mig?” frågade jag sedan och såg upp på honom. Ett brett leende spred sig över hans läppar innan han lutade sig ner så våra pannor vilade mot varandra. 

   ”Om du är en fågel, så är jag en fågel” svarade han och jag fnittrade, tills jag insåg att vi precis hade citerat ‘The Notebook’. Den fina scenen mellan Allie och Noah när de befinner sig på en liknande strand och Allie leker i vågorna. Noah’s ord var precis de samma som Justins. 

   ”Du skulle vara min kärleksfågel” om jag inte visste bättre så skulle jag fasa över att jag var på väg att sprick av glädje. Jag slängde armarna runt hans nacke och förde hårt mina läppar mot hans. 

   Aldrig hade jag trott att jag någonsin skulle tycka om en person så mycket som jag tyckte om Justin. Han var allt i mina ögon. Han var nummer ett på min lista och jag ville aldrig lämna eller vara ifrån honom. Med honom vid min sida kände jag mig starkare. Min kärlek till honom var obeskrivlig. Jag älskade honom. 

   Djupet av min ord förvånade mig och fick mig att stelna till i Justins famn. Vad hade jag precis sagt? Att jag älskade honom? Jag testade orden i mitt huvud ett flertal gånger till för att se hur det kändes. Dussintal olika känslor ven genom min men det mest tydliga var glädje och känslan av att det kändes rätt. Jag älskade Justin. Men älskade han mig? Knappast. 

   Plötsligt började jag se framför mig hur vårt förhållande hade kommit så pass långt att ‘jag älskar dig’ inte var någon tvekan om utan istället något självklart. Att höra honom säga dem orden, att veta att jag alltid skulle ha honom, att han älskade mig för alla mina fel också, att han var min. Men kände han så? Jag var osäker. Därför bet jag min tunga och vägra låta orden passera förbi min tunga, aldrig att dessa ord skulle lämna min tunga utan att jag visste att de var ömsesidiga. Besvikelsen och smärtan om de inte vore ömsesidiga hade varit för svåra i så fall. Istället svalde jag orden och intalade mig att ha tålamod, kanske de kommer. För nu lät jag mig själv njuta av att stå i hans armar och veta att han var min. Även fast det nu inte var exakt som jag ville. 

   ”Du är medveten om att det är din födelsedag på fredag eller hur?” viskade Justin plöstligt och avbröt mina tankar. Jag nickade mot hans axel. 

   ”Ja, 19 år huh?” svarade jag. ”brukar dock inte göra något stort på min födelsedag, det är bara ännu en dag under årets gång. Så snälla planera inget om du hade tänkt det” vädjade jag och lutade mig tillbaka. Jag kunde se besvikelsen i Justins ögon ändå nickade han. 

   ”Som du vill” jag log tacksamt mot honom.

yeeeeeeeaaaahhhh! så Ariel kommer välja att studera musik när hon kommer tillbaka till skolan tillsammans med alla andra. hur tror ni det kommer gå? bra/dåligt? o är dem inte söta? gosh, jag får inte nog av dem. 

o sedan hade de en trevlig stund på stranden. är det någon som kan sammankoppla Ariels fönstertittande till hennes barndom? alltså barnhemstiden? någon? lite svårt kanske... lite återskapande av 'The Notebook' sedan... hehehhehehehhhe! men det kommer vara viktigt att komma ihåg inför framtida kapitel? så glöm det inte. vad tyckte ni? är de inte fina? men inte bara det... ARIEL ÄLSKAR JUSTIN!!!! GAAAAAH, VAD TYCKER VI OM DET HÄR? HUH? TELL ME! 

o sedan har Ariel födelsedag snart? tror ni Justin kommer låta bli att göra något eller inte? VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: när fyller ni alla år? någon idag kanske? om det är fallet.. GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN! 

mitt svar: jag fyller år den 27:e augusti (1996). kram!

   ”Om jag bad dig att göra något, skulle du göra det då?” frågade Justin plötsligt och jag vände frågande blicken mot honom.

   ”Vad menar du?” kontrade jag och såg hur han drog in ett djupt andetag.

Jag svalde nervöst medan jag behöll Justins blick, hans ögon flackade mellan mina båda innan han riktade den ner och såg på sin ena hand. Jag satte mig upp i sängen istället för den liggande positionen jag legat i halvt ovanpå honom. Oroligt drog jag en slinga bakom mitt ena öra medan jag fortsatte se på Justin. 

   ”Vad är det?” frågade jag. 

   ”Jag har något jag vill fråga dig men jag vet vad ditt svar kommer bli” sa han och såg upp på mig, jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn. Vad i hela friden pratade han om? Jag såg hur han svalde. ”så snälla lyssna innan du säger något” han såg stint och allvarligt på mig, jag nickade försiktigt. 

   ”Okej” mumlade jag till svars. 

   ”Som du vet så ska jag vara tillsammans med Scooter vara gäst ‘domare’ för LA Reid’s X Factor deltagare” jag nickade smått medan han pratade. ”och jag vill att du möter upp mig efter” nu var jag mer förvirrad än någonsin. 

   ”Va? Varför?” frågade jag förvirrat. 

   ”Jag vill du ska testa att stå på scen” svarade han. ”bara så du får känna hur underbart det är, det kommer bara vara du och jag. Jag lovar” med munnen öppen satt jag och stirrade på honom. Var han allvarlig? 

   ”D-Du... du... vill... att jag...?” stammade jag fram medan han höjde ena handen för att peka på mig själv. Justin nickade uppmuntrande. I nästa ögonblick brast jag ut i hysteriskt fnitter, tårarna steg i mina ögon innan de föll nerför mina kinder. ”är du galen!?” utbrast jag sedan. 

   Mitt skratt dog ut medan jag såg på honom, han gav mig en oimponerad blick med armarna korslagda över bröstet. 

   ”Nej, jag är inte galen. Jag vill bara att du ska testa” insisterade han. Jag stirrade på honom som om han vore galen - vilket jag började misstänka att han var - medan jag långsamt skakade på huvudet. ”snälla” vädjade han och la sina ena hand på min midja och drog mig intill sig så jag föll ner på hans bröst. ”gör det för mig” hans läppar var plötsligt så otroligt nära och hans ögon fruktansvärt trollbindande. Mina ögon pendlade mellan hans frestande läppar och bruna ögon. 

   Plötsligt försvann alla tankar på allt annat, vad Justin just bett mig om, incidenten med Jay igår, Taras försvinnande, allt. Men såklart skulle Justin fortsätta att retas för att få sin vilja genom, han rullade oss runt så han nu var i kontroll, så han låg över mig och inte tvärtom. Min ena arm slingrade sig runt hans nacke medan jag försökte få honom närmre men han vägrade röra på sig. 

   ”Kom igen, Ariel. Gå med på det du vill så ska jag ge dig vad du vill ha” mumlade han medan han smeka med sina läppar över mina. Jag jämrade mig innan jag återigen försökte kyssa honom men han endast vek undan. 

   ”Okej, okej” andades jag tillslut frustrerat. ”jag gör vad du vill, jag möter upp dig imorgon. Kyss mig nu!” han skrattade lågt åt mina ord innan han bet sig i läppen som om han tänkte efter för att sedan till min förvåning resa sig från sängen med ett enkelt ‘nej’. Fort hävde jag mig upp på armbågarna medan jag såg på honom med hängande haka och stora ögon. I nästa sekund hördes Justins skratt i rummet innan hans ansikte fort närmade sig mitt igen och jag äntligen fick känna hans läppar mot mina. Förvåningen rann ur min kropp och jag föll ner på sängen igen samtidigt som jag lindade mina armar runt honom. Hans läppar var mjuka mot mina medan han kysste min långsamt innan jag snabbade upp saker och ting genom att tilta på huvudet och trycka in min tunga i hans mun. Mina händer flätades in i hans hår och drog försiktigt i det. Återigen rullade vi runt och jag gränslade hans höfter vilket gav Justin chansen att utforska min kropp med sina händer. 

   Men ju mer hans händer vandrade över mina kroppsdelar ju fler minnen flödade in i mitt huvud igen, tillslut satte jag mig upp kvickt vilket lämnade Justin i en konstig ‘mitt-i-en-rörelse’ position innan han samlade sig och såg frågande upp på mig.

   ”Jag är ledsen” utbrast jag fort. ”jag bara kan inte... Jag... Det är lite tidigt... Och jag menade inte att...” 

   ”Hey, hey, det är okej” avbröt han fort. ”jag förstår, jag är ledsen. Jag skulle ha tänkt mig för” 

   ”Nej, det är ingen fara. Jag bara...” han log försäkrande mot mig innan han försiktigt smekte min ena kind. 

   ”Det är okej baby” han satte sig upp så jag hamnade mer i hans knä och våra ansikten var återigen mycket nära. Jag log tacksamt mot honom medan jag återigen la armarna runt hans nacke. Jag kysste honom lätt på läpparna en gång. 

***

”Varför i hela friden är du här?” frågade Alfredo när jag kom gåendes från en korridor och ställde mig backstage bredvid honom. En tjej stod ute på scenen och sjöng slutet av vad som lät som ‘Keep Holding On’ med Avril Lavigne. Hon var bra, hade en lugn och skön röst. Genom stängerna och annat som höll upp scenen kunde jag se tre figurer sittandes i publiken vid ett bord, tre figurer jag antog var LA Reid, Scooter Braun och Justin. 

   ”Justin bad mig möta upp honom här, vi ska iväg och äta” ljög jag smidigt. 

   ”Hm... hade han inte nämnt” mumlade Alfredo tillbaka innan han ryckte på axlarna, jag log mot honom innan jag såg på tjejen igen som nu var klar och fick kritik tillbaka av killarna. Hon nickade uppfattande innan hon lämnade scenen och jag antog att hon var sist eftersom ingen kom upp igen och de tre började samtala sinsemellan. Jag såg på den stora scenen och kunde inte undgå att känna hur nervositeten bubblade inom mig. Vågade jag verkligen stå däruppe?

   ”Hey!” utbrast en röst bakom mig som jag mycket väl kände igen, jag snurrade runt för att se Justin komma gåendes med ett leende på läpparna. Jag sken upp i ett eget, brett leende innan jag omfamnades i en kram av honom. Genast drog jag in ett djupt andetag då hans lukt alltid hade en lugnande effekt på mig och kände ett desperat behov att lite lugnande just nu. 

   ”Redo att äta?” frågade jag muntert när vi släppte omfamningen på varandra, hans såg förvirrat på mig ett ögonblick men samlade sig när jag såg menande på honom. 

   ”Ja, juste. Äta... precis” svarade han och mumlade det sista. ”jag har en sak jag vill visa dig innan bara. Så kom med här, vi hörs senare Fredo” de gav varandra en typisk ‘kill’ kram innan Justin ledde vägen bortåt. 

    ”Herregud, jag vet inte om jag är redo för det här” mumlade jag när vi gått genom halva korridoren. Justin gav mig en blick innan han kramade min hand som låg i hans. 

   ”Det kommer gå hur bra som helst” försäkrade han. ”tänk dig bara att du står i en studio eller något och inte på en gigantisk scen” jag nickade förstående. Okej, jag klarar det här! Försökte jag intala mig själv men ändrade mig tvärt när vi klev ut på scenen snett från sidan och jag såg fick mig en blick ut över den enorma läktaren. Min mage föll genast likt en sten och Justin fick mer dra mig framåt. Nej, jag kan inte göra det här! 

   ”Åh, tänk inte ens tanken” sa Justin när han jagade efter mig och lade en arm runt min midja och kastade upp mig på sin axel. Jag tjöt till i förvåning innan jag fort la armarna runt hans midja. 

   ”Släpp ner mig!” tjöt jag högt. 

   ”Du ska sjunga på den här scenen om jag så ska behöva spika fast dina fötter i golvet” hotade Justin samtidigt som han ställde ner mig tillbaka på marken. Jag vacklade till en ögonblick innan jag fann balansen igen. 

   ”Det här känns inge bra” insisterade jag medan jag såg ut över platserna som vanligtvis säkert var fyllt av människor. 

    ”Hur kan det här vara en sådan stor skillnad mellan att stå här jämfört med när du går inför tusentals människor i nya mode kläder?” utbrast han oförstående. Jag lät min blick vandra återigen över platserna innan jag såg på Justin som stod med armarna fortfarande utsträckta bredvid sig. 

   ”Jag vet inte!” svarade jag tillslut. ”på dem scenerna så vet jag vad jag gör, där är jag självsäker. Där pumpas det motiverande musik och jag går runt, jag vet att jag måste gå från punkt A till punkt B och sedan är jag klar. Det här är som ett minfält, ett steg fel och du sprängs i bitar” Justin skrattade roat åt mig vilket fick mig att irriterat slå till honom på armen. ”skratt inte” mumlade jag åt honom och genast flög hans händer upp i en avväpnande gest. 

   ”Jag är ledsen men du är bara för gullig” sa han. ”ja, olyckor kan hända. Jag menar jag har ramlat ett x antal gånger, varje gång lika pinsam men det är bara att resa på sig och fortsätta som om inget hänt. Vad skulle du göra om du ramlade på en catwalk?” 

   ”Det skulle aldrig hända” svarade jag fort och enkelt. Justin såg tveksamt på mig innan han suckade. 

   ”Okej då. Men tänk dig om det skulle hända. Vad skulle du göra?” insisterade han. Jag suckade. 

   ”Jag skulle resa mig som om inget hänt” svarade jag uttråkat. 

   ”Ser du, detta är inget större minfält än vad din hemmaplan är” jag såg in i hans ivriga och upphetsade bruna ögon innan jag roat skakade på huvudet åt honom. 

   ”Okej, okej. Vi kör” sa jag och han log brett. ”men är du säker på att det inte är någon kvar?” frågade jag sedan och såg stint på honom. Han nickade försäkrande på huvudet medan han gjorde ett kors över sitt hjärta. Jag flinade roat och knuffade lekfullt till honom vilket i sin tur fick honom att skratta. 

   ”Bra, jag går och släcker. Har du låten?” jag nickade och letade fram min telefon innan jag gav honom den färdig så han endast behövde klicka på ‘play’. Jag hade valt att sjunga ‘Power Of Love’ med Celine Dion, låten förklarade ganska mycket hur jag kände med Justin. I stort sett exakt hur jag kände och jag var glad att han skulle få höra den. 

   Ljuset släcktes i arenan innan en ensam spotlight lades på mig. Genast kisade jag med ögonen åt det starka ljuset, till min lycka märkte jag att publiken försvann, alla stolar, allt. Det var bara jag. Tillslut hördes de välbekanta melodin till låten genom högtalarna och jag andades in djupt innan jag släppte ut det och grep tag om stativet till micken för att sedan sluta ögonen. 

   ”The whispers in the morning, of lovers sleeping tight

Are rolling by like thunder now, as I look in your eyes

I hold on to your body, and feel each move you make

Your voice is warm and tender, a love that I could not forsake

   ’Cause I am your lady, and you are my man

Whenever you reach for me, I’ll do all that I can

Even though there may be times, it seems I’m far away

Never wonder where I am, ’cause I am always by your side

   Lost is how I’m feeling lying in your arms

When the world outside’s too much to take

That all ends when I’m with you

Even though there may be times, it seems I’m far away

Never wonder where I am, ’cause I am always by your side

    ’Cause I am your lady, and you are my man

Whenever you reach for me, I’ll do all that I can

We’re heading for something, somewhere I’ve never been

Sometimes I am frightened, but I’m ready to learn

Of the power of love

   The sound of your heart beating, made it clear suddenly 

The feeling that I can’t let go on

Is light years away

   ’Cause I am your lady, and you are my man

Whenever you reach for me, I’ll do all that I can

We’re heading for something, somewhere I’ve never been

Sometimes I am frightened, but I’m ready to learn

Of the power of love 

   The power of love, the power of love

Sometimes I am frightened, but I’m ready to learn

Of the power of love, the power of love, oh”

Justins Perspektiv.

Vartenda hårstå på min kropp stod rakt ut, min mage var i en knut av stolthet och leendet ville inte lämna mina läppar. Strax efter jag startat musiken skyndade jag mig för att ställa mig tillsammans med publiken som jag bett titta men som Ariel inte hade någon aning om. Jo, jag vet. Det här kanske inte kommer gå vägen när hon väl får reda på det men det var en argumentation jag var villig att ha. Under hela framträdandet hade Ariel inte släppt stativet med varken höger eller vänster hand, hennes ögon var slutna och hennes ansträngning för att få till dessa ljud skapade av änglar verkade busenkelt. 

   Tillslut vände jag på huvudet för att se på Alfredo, Scooter, LA Reid och Simon Cowell (som också befunnit sig i byggnaden för sina artister) och såg känslorna som jag hade inom mig på deras ansikten. Särade läppar i häpnad, stora ögon.

   De alla hade varit fruktansvärt osäkra när de såg vem som ställt sig på scenen, de alla kände såklart igen henne som Ariel Madison. Vem gjorde det inte? Men grejen var ju att hon var modell, inget annat. Förhoppningsvis ändrade jag deras synsätt en aning. Hon var så mycket mer än en modell, hon var en naturlig sångerska. 

   ”Okej, så Ariel vet inte att ni står här så jag skulle uppskatta om ni försiktigt gör entré” sa jag fort innan jag lämnade dem bakom mig för att kunna ta mig upp på scenen där Ariel nu släppt stativet och väntade nervöst på mig. Jag tryckte på två knappar som fick igång lamporna och ännu en gång tändes arenan upp. Applåder bröt ut bakom mig och jag höjde genast mina händer och klappade med dem. Förvåningen gick inte att missa på Ariels ansikte, dock tror jag att det var blandat med både panik och skräck vilket var mindre bra. 

   Jag gick fram till henne och fick hennes blick att möta min. ”det är ingen fara, okej?” försäkrade jag henne men mina ord verkade inte registreras i hennes hjärna eftersom hennes uttryck förblev oförändrat. I nästa sekund var jag omringad av de tre männen som smickrade henne med hjärtvärmande kommentarer.

   ”Hur kommer det sig att du säljer Vogue i brevlådan och inte album på iTunes?” utbrast Scooter, jag log roat åt honom och till min lycka log Ariel generat åt hans kommentar. 

   ”Jag har aldrig sett sång som en karriär” svarade hon. 

   ”Och varför i hela friden inte?” frågade LA Reid, hon ryckte på axlarna men vi visste båda mycket väl varför hon aldrig sett det som en karriär. Tara, hennes mor. Djävulen som jag kallade henne i mitt huvud. 

   ”Jag var väldigt imponerad, du är som en blandning mellan de bästa sångerskorna som lever idag men också de döda” smickrade Simon, att få en komplimang ur honom var lika svårt som att få saft ur en gurka. Nästan omöjligt. Till min förvåning spred sig en rodnad över Ariels kinder innan hon tackade honom. Antar att även hon insåg betydelsen av hans ord. 

   Många komplimanger och utbyten av frågor och svar började vi röra på oss. En hand slöts runt min underarm innan jag hastigt drogs in genom en dörr. Dock kan jag inte säga att jag var förvånad över vems arga ögon jag mötte därefter. Japp, Ariels. Jag försökte mig på ett leende men hon endast såg lika argt tillbaka på mig vilket tillslut fick mig att sucka. 

   ”Vad vill du att jag ska säga? Att jag är ledsen?” frågade jag och drog en hand genom håret. 

   ”Du lurade mig” klargjorde hon och jag nickade instämmande. 

   ”Ja, jag lurade dig. Eftersom jag visste att det inte fanns en chans mellan himmel och jord att du skulle komma och ännu mindre sjunga om du visste att de skulle titta på” sa jag och slog hopplöst ut mina armar innan jag lät dem falla. 

   ”Kan du ge dig fan på att jag inte skulle ha kommit, vad händer om dessa människor försöker kontakta mig om... jag vet inte, ett kontrakt?” utbrast hon. 

   ”Det kommer de inte” försäkrade jag henne. 

   ”Och hur vet du det?” 

   ”Eftersom om du blir någons artist, så kommer det inte vara Simon Cowell’s eller LA Reid’s utan min” svarade jag henne, hon frös i sin position medan hon stirrade på mig. 

   ”Vad?” utbrast hon tillslut. Jag suckade smått innan jag upprepade mina ord. ”din artist?” jag nickade, hon stod chockerad över detta faktum ett ögonblick innan hon verkade återvända till verkligheten och fyllas av irritation igen. ”det ursäktar dig fortfarande inte från att lura mig och i stort sett gå emot min vilja, du visste att jag inte skulle gå med på det där!” 

   ”Jag ville att du skulle uppleva att stå på scen Ariel. Jag ville att du skulle känna magin” 

   ”Och varför är det så viktigt? För jag känner mig inte som en ny människa? Gör du?” jag gav henne en menande blick som sa ’på-riktigt-inte-ens-lite?’. Hon suckade innan hon himlade med ögonen och jag visste att jag hade rätt. Hon hade älskat det. 

   ”Det är viktigt eftersom jag fick reda på från Scooter att skolan låter en välja en extra inriktning, en av de tre inriktningarna man inte redan går och jag vill att du väljer musik” berättade jag och såg återigen hur hennes ansikte föll. 

sååååå... detta blev mycket längre än det förra. hoppas det uppskattades. =D o en del hände också. Justin berättade för Ariel vad han ville och fick även som han ville genom lite utpressning. XP hahahahha. vad tyckte ni om det? o Ariels reaktion sen? 

hon sjöng sedan på scenen. detta är en av mina favoritlåtar med Celine Dion, tycker den är otroligt vacker och hon gör den så otroligt bra. vad tyckte ni om den? 

SEDAN SLUTET! Ariel blev väl (som förväntat) arg på Justin över att han lurade henne men blev tyst när han berättade om skolans nya besked. vad tycker ni om beskedet? tror ni hon väljer musik? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: har ni några syskon? 

mitt svar: jag har då en lillasyster som är 3 år yngre än mig, hon är alltså 15 och heter Ebba. tja... vi är som alla andra syskon, bråkar lika ofta som vi är sams. om det ens låter vettigt.. aja, kram! XP 

PREVIOUS:    ”Jag hörde dig Ariel!” utbrast han tillslut. ”jag hörde dig från det rummet jag var inlåst i och jag hörde att du skrek efter mig. Du lät inte det minsta villig att ha sex med den där killen. Jag hörde dig. Du skrek. Du blev våldtagen, du gjorde det inte frivilligt. Det gör inte dig smutsig Ariel. Du är inte det minsta äcklig i mina ögon. Det är han som är äcklig, inte du!” tårarna fortsatte att fylla mina ögon men verkade inte vilja ramla över kanten så jag fick blinka för att kunna se honom. Jag insåg inte att jag skakade för än världen runt om min började darra häftigt. I nästa ögonblick låg jag i Justins famn och jag spände mig inför smärtan som skulle komma från hans händer med det ändå jag kände var värme och trygghet. Han var kvar. 

   Genast klängde jag mig fast på honom, spände mina armar runt honom och borrade in ansiktet i hans bröst så jag kunde andas hans välbekanta doft. Justin. Min Justin.

Onsdag, 17:e Juli. 

Har du någonsin varit så arg att du känner att snart kommer mitt huvud flyga av, sprängas i bitar? Så var det i alla fall jag kände. Hulken var redo att släppas lös och vem som än försökte stå i min väg var olycklig. Först ville jag hitta den här killen som vågade lägga ett finger på min flickvän, fantastiska fantasibilder över vad jag skulle göra mot det äckliga svinet målades upp i mitt huvud. Ljuvlig hämnd. Jo, vars om det vore så enkelt. Ariel vägrade berätta för mig vad killen heter eller ge mig någon slags information om honom. 

   Näst på listan var Ariels egna mor, kvinnan som inte ens var kvar i landet när jag äntligen kunde få Ariel att flytta på sig och lägga henne inne i mitt rum då hon inte ens ville se på sängen. Vad jag inte kunde få in är hur en mamma kan göra såhär mot sin egen dotter, jag kunde verkligen inte. Oavsett om det skulle lära henne någon osynlig metod eller förbättra henne på något konstigt vis. Varför kunde inte Tara se att Ariel redan var perfekt? På alla sätt och vis. Hon hade skapat en perfekt modell och varför hon envisades om att alltid förändra henne, alltid försöka forma henne efter de ouppnåeliga skönhetskraven var bortom mig. 

   ”Justin? Justin?” jag ryckte till och återvände till verkligheten och glömde mina dystra och arga tankar. ”somnar du där borta” jag satt för tillfället på ännu en radiointervju, just denna var med ingen mindre än Ryan Seacrest. 

   ”Förlåt, vad sa du?” frågade jag och la på ett leende på mina läppar igen. Men det var svårt när man kokade inombords. Hela natten hade jag endast legat och tittat på henne, rädd att hon skulle försvinna om jag slöt ögonen, rädd att hon skulle vakna av minnen från händelsen men Ariel sov förvånansvärt lugnt hela natten. 

   ”Jo, jag frågade hur det är att behöva gå tillbaka till plugget. Jag kan tänka mig att du kände dig väldigt färdig innan” han skrattade till och jag drog på roat på läpparna. 

   ”Jo, plugget har aldrig riktigt varit min grej. Blir alldeles för rastlös och uttråkad men det är ändå roligt att kunna göra något normalt. Även fast skolan inte är normal i sig, jag menar den är placerade på en privat ö för det första. Vilket också är anledningen till att jag älskar den. För första gången på 5 år kan jag vandra runt i timmar utan att jag blir följd av fans eller attackerad av paparazzis och det är... paradiset” 

   ”Wow... 5 år?” 

   ”Ja, mer eller mindre. Det är verkligen fantastiskt att de gav oss chansen att gå i en skola, ge oss chansen att plugga upp oss på de ämnena man vill samtidigt som vi får gå vidare med våra karriärer och utvecklas i de områdena också” skolan var verkligen helt fantastiskt och jag längtade tillbaka, tillbaka till mitt rum, tillbaka till matsalen, havet, baksidan, genvägen mellan mitt och Ariels rum som vi hade fixat innan vi åkt. Utrymmet bakom skjutdörren var nu inrett med kuddar, filtar, en ficklampa och annat som vi kände var nödvändigt. 

   ”Det låter underbart och jag kan tänka mig att det är trevligt att få uppleva det där med att träffa sina vänner varje dag. Jag kommer ihåg att det var det enda jag tyckte var roligt med skolan när jag var yngre” sa Ryan och jag skrattade till. 

   ”Det är det som har fått mig att överleva” skämtade jag. 

   ”På tala om vänner och kanske nya... det har skrivits och spekulerats mycket kring dig och Ariel Madison. Vad... vad har du att säga om det?” precis som de andra tre radiointervjuerna så var ämnet ‘Ariel Madison’ oundvikligt men jag hade under mina 5 år i branschen lyckats gå kring ämnen likt en mästare. Om det var en fråga jag inte ville svara på så visste jag hur jag smidigt skulle komma ur den. 

   ”Skolan har också gett mig en chans att träffa nya människor, hitta nya oväntade vänner” svarade jag med ett leende. 

   ”Vänner? Inget mer?” frågade Ryan. ”foton på er tillsammans har sett vid båda era bostäder” 

   ”Våra liv är väldigt stressiga och hektiska i den här åldern, jag letar inte efter ett förhållande utan ville istället fokusera på min musik och mitt nya album som jag jobbar på” såklart var vartenda ord jag uttalat - förutom det sista såklart - skitsnack. Jag letade dock inte efter ett förhållande eftersom jag redan hade ett. Ett förhållande med världens mest vackra och underbara tjej, en tjej jag inte kunde vänta till att få åka tillbaka för att träffa, hålla i min famn. 

   Intervjun fortsatte in på spåret ‘mitt kommande album’ vilket jag var tacksam över, musiken var ändå det jag var här för att prata om. Men hur intressant vore en intervju om de inte fick snoka i mitt privatliv? Notera sarkasmen. 

Ariels Perspektiv. 

”Ariel, vad hände?” insisterade Victoria över att få veta, men jag hade sagt det en gång och det räckte så. Jag ville inte tvinga ur orden ur mig ännu en gång, det gjorde för ont och jag ville inte ha reaktionerna. Jag ville inte ha medlidande, jag ville inte ha ilska, det enda jag ville var att Justin skulle återvända från sin intervju. Vi hade planerat att se på film när han kom tillbaka, spendera resten av dagen i sängen och bara slappa. 

   Hela natten hade jag tacklats av hemska återblickar av Jay, min säng och paniken jag kände. Ändå hade jag känt en slags trygghet i drömmen, som att det egentligen inte hände, som att jag hade ett osynligt skydd över hela kroppen. När jag vaknade på morgonen insåg jag - när jag höll Justins huvudkudde i ett hårt grepp - att det var hans förtjänst. Veta att jag låg i hans säng, hans famn hade fått mardrömmarna att inte kännas lika verkliga, lika läskiga. Han var mina räddare i nöden ändå. 

   ”Släpp det snälla, jag vill... jag orkar inte berätta, okej?” jag såg vädjande på dem båda tills de suckade. 

   ”Jag börjar längta tillbaka till den tiden då vi var dina första handsval, när vi var dem du berättade allt sådant här för” Victorias ord var som en kniv i hjärtat och jag tappade andan för ett ögonblick. 

   ”Det där är orättvist” viskade jag, nu med tårar i ögonen. ”jag vill berätta, men... det där är orättvist och det vet du” jag såg stint på Victoria tills hennes irriterade uttryck föll från hennes ansikte och utbyttes mot en ledset. 

   ”Jag vet, jag är ledsen” sa hon. Jag nickade. ”jag är bara så frustrerad. Mina tankar löper amok och hittar på de värsta sakerna. Jag vill verkligen inte att dem ska stämma... jag vill inte...” hon skakade sedan bara på huvudet. Jag drog förtvivlat ihop ögonbrynen medan jag såg på henne. Hon förtjänade att veta, dem båda gjorde det. De har varit med mig så många år, gått genom så mycket med mig. Precis när jag samlat till mig tillräckligt med mod öppnades ytterdörren och vi alla ryckte till i förvåning. In kom Justin, blicken nedvänd mot sin telefon som han hade i handen. Jag reste mig från soffan jag suttit i och gick mot honom, han såg upp vid ljudet av mina klackar och log snett. 

   ”Hej” hälsade han lågt när jag var nära nog innan hans armar slöts runt min midja samtidigt som mina lindades runt hans nacke. 

   ”Hej” mumlade jag tillbaka. ”gick det bra?” 

   ”Helt okej” svarade han medan han drog sin varma handflata upp och ner över min rygg. ”hur mår du?” han drog sig ifrån så han kunde se in i mina ögon och jag kunde lätt se oron i hans ögon. Alltid denna oro för andra. 

   ”Jag mår fint” svarade jag honom med ett försäkrande leende. Du är här. ”oroa dig inte” 

Med en suck drog jag ut kudden som halvt fastnat under min rumpa innan jag puffade upp den bakom min rygg innan jag lutade mig tillbaka. Justin slog sig ögonblicket senare ner bredvid mig med datorn i ena handen. Vi hade bestämt sig oss för att titta på ‘The Notebook’ då det tydligen var en klassiker som jag bara behövde ha på min lista över sedda filmer. 

   ”Jag tror jag ska köpa en ny säng” mumlade jag plötsligt vilket fick Justin att sluta greja runt med kuddarna. Han såg förvånat på mig över mitt plötsliga yttrande. ”kommer aldrig kunna sova i den igen” förklarade jag ytterligare. Han nickade förstående innan han lutade sig tillbaka och la armen om mig, jag gosade genast ner mig intill honom, med huvudet på hans ena bröstmuskel. 

   Filmen startade och när eftertexterna rullade rann tårarna längst mina kinder. Den gamla gubben som visats sig vara mannen historien handlade om hade spenderat flertal år att återberätta deras berättelse för sin fru som drabbats av Alzheimer och kan inte längre komma ihåg sitt liv. Varje dag berättade han deras historia till henne och sedan på kvällen varje dag kommer hon ihåg. I sisådär 5 minuter. Men det var inte det som var det sorgligaste utan bilden av dem, liggandes i sängen, i varandras famnar en sista gång innan de somnade för gott. Om jag någonsin drabbades av Alzheimer önskar jag att min framtida man gör samma sak, bara så jag kunde få uppleva de där 5 minuterna av fullkomlig glädje. Jag vände mig om mot Justin som såg vänligt på mig. 

   ”Skulle du göra samma sak som Noah?” frågade jag försiktigt. Justin endast såg på mig en stund innan han öppnade munnen för att svara. 

   ”Allie var Noahs livs kärlek” svarade han. ”och jag vill tänka mig att jag kommer att spendera resten av mitt liv med mitt livs kärlek så ja... jag skulle ha gjort samma sak. Jag hade gjort det för den där stunden då hon kommer ihåg. Den stunden där jag får henne tillbaka, även fast det bara är för en liten stund” Justins ord fick tårarna att stiga i mina ögon igen. Jag drog ut läpparna i ett försiktigt leende medan jag nickade smått. Jag kunde inte undgå att önska att det var jag som visade sig vara hans livs kärlek, att det var jag som skulle tillbringa hela livet med honom, vara gift med honom, få barn tillsammans med honom. Såklart var mina tankar galna, 3 månader hade vi spenderat tillsammans inte 3 år. Dessa tankar var inte passande för så kort tid vi varit tillsammans men ändå fanns de där i bakhuvudet. 

   ”Om jag bad dig att göra något, skulle du göra det då?” frågade Justin plötsligt och jag vände frågande blicken mot honom.

   ”Vad menar du?” kontrade jag och såg hur han drog in ett djupt andetag.

okej... så jag vet inte riktigt med det här kapitlet. det känns lite överallt men jag gillar det samtidigt. det är ett lugnt efter förra, ett mellankapitel. vad tror ni Justin kommer fråga henne? vad tyckte ni om det Victoria sa? intervjun i början? tell me! 

som ni säkert kan se så är den nya designen uppe (om inte uppdatera sidan bara). har hållit på med den ett tag eftersom jag ville testa att ha gifar i headern... tycker resultatet blev ganska bra för att vara första gången. vad tycker ni? fin/ful? tell me! 

VAD TYCKTE NI? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: har ni några nyårslöften? 

mitt svar: jag har sådana där tråkigt vanliga som troligen inte kommer uppfyllas men komma i form, satsa mer på skolan (dock svårt när man är så otroligt skoltrött... jag insåg häromdagen att jag har spenderat mer än hälften av mitt liv i skolan. det skakar på huvudet åt världen, men i alla fall) o sedan vet jag inte... kram!