”Och varför är det så viktigt? För jag känner mig inte som en ny människa? Gör du?” jag gav henne en menande blick som sa ’på-riktigt-inte-ens-lite?’. Hon suckade innan hon himlade med ögonen och jag visste att jag hade rätt. Hon hade älskat det. 

   ”Det är viktigt eftersom jag fick reda på från Scooter att skolan låter en välja en extra inriktning, en av de tre inriktningarna man inte redan går och jag vill att du väljer musik” berättade jag och såg återigen hur hennes ansikte föll. 

Ariels Perspektiv. 

Jag hade bett Justin upprepa hans ord en gång till om det inte vore så att jag redan bett honom tre gånger. Vi skulle få välja en extra inriktning? Informationen verkade inte vilja bearbetas i mitt huvud och jag fortsatte stå som ett frågetecken framför honom. Alldeles för mycket information hade getts till mig under alldeles för kort tid. För det första var tre av de mest framgångsrika managers inom musik här för att lyssna på mig och sedan få kritiken tillbaka från dem var otroligt. De alla sa så underbara saker och jag önskade att jag hade kunnat varit fullständigt självsäker i musiken och kunnat satsa stenhårt på det. Men det kan jag inte. 

   För det andra så kom chockande information nummer 2 när jag tydligen inte kommer vara någon annans artist förutom Justins. Dock kan jag inte se detta som något negativt, endast chockande. Jag gillade faktiskt tanken på att vara Justins artist. Det är ju ändå han som har gjort allt för mig, uppmuntrat, pushat och sett till att jag involverar mig själv mer i musik. För det kan jag aldrig tacka honom nog.

   Och sedan för det tredje, en extra inriktning? På riktigt? Skulle jag verkligen kunna välja musik? Är det en möjlighet? Det skulle verkligen vara perfekt, att vid sidan av kunna arbeta lite smått med min sångröst och kanske utveckla mitt skrivande. ‘Across My Heart’ är den enda låten jag skrivit själv och enligt Justin var den ju bra. Dock så var den ju skriven till honom så han kanske bara sa det för att vara snäll. Hm... 

   ”Ariel? Baby?” ett par fingrar knäpptes framför mig och jag ryckte häftigt tillbaka till verkligheten. 

   ”Va? Vad?” frågade jag dumt och Justin gav mig en frågande men orolig blick. 

   ”Är du okej? Du försvann helt där för ett ögonblick” jag log försäkrande mot honom. 

   ”Jag mår fint” svarade jag. ”lite mycket att ta in bara” han nickade förstående. 

   ”Jag önskar att jag kunnat berätta för dig men jag visste att du inte skulle ha kommit då” jag viftade avfärdande med handen, irritationen och ilskan var borta nu och hade ersatts av nyfikenhet och glädje. 

   ”Det är ingen fara. Du gjorde rätt” sa jag. ”så en extra inriktning? Du är allvarlig va? Du driver inte med mig?” han skakade allvarligt på huvudet. 

   ”Mail ska ha skickats till alla elevers föräldrar eller managers. Tara har säkert fått dem men inte hunnit säga det till dig” jag nickade uppfattande. ”vad tänker du? Tänker du välja musik?” jag såg fundersamt och tveksamt upp på honom. 

   ”Skulle det verkligen vara möjligt?” frågade jag osäkert. ”jag menar... jag vet inte hur Tara kommer reagera över det... och...” 

   ”Den inriktningen kommer inte utvecklas längre än inom skolan, det kommer inte hända något med det man gör. Det är bara för att förbättra sig inom något men du kommer fortfarande ha din huvudinriktning som du har i fokus. Tara kommer inte ens märka att du håller på med musik i skolan, bara alla i den” försäkrade han fort och jag såg hoppet fylla hans ögon. Jag nickade. 

   ”Okej” mumlade jag. ”så behöver man anmäla sig inför den extra inriktningen innan eller...?” 

   ”Vi alla kommer anmäla oss när vi kommer till skolan, ungefär det första vi kommer göra” återigen nickade jag till honom innan jag andades ut. Ett leende spred sig sedan över mina läppar och jag höjde blicken för att se på Justin. Ett liknande leende låg på hans ansikte och jag tog ett steg närmre honom. ”är det ett ja alltså?” frågade han och jag nickade medan jag la armarna om honom. 

   Han skrattade till innan han slog armarna om mig och kysste mina läppar. Jag besvarade kyssen ivrigt och lika glatt. Jag skulle få hålla på med musik. 

   ”Men lura mig aldrig sådär igen Justin Bieber” sa jag tvärt när jag lutat mig tillbaka och han flinade roat. 

   ”Inte ens om det är för din fördel?” frågade han listigt och jag kisade hotfullt med ögonen mot honom. ”okej, okej. Jag ska inte, jag lovar” jag log nöjt innan jag lutade mig in igen. 

***

Tisdag, 23:e Juli. 

”Vet du att jag har aldrig gått på den här stranden, ännu mindre legat på den” sa jag. Justins fingrar lekte med mitt hår medan mitt huvud låg placerat på hans muskulösa överarm. En dag utan planering fann jag mig själv rastlös och Justin hade kommit upp med idéen att gå ner till stranden. Stranden som låg precis nedanför vårt hus, en strand som jag aldrig varit på. Ändå har vi bott i samma hus sedan 7 år tillbaka, men aldrig hade jag varit här nere. 

   Det var vackert. Vattnet var otroligt turkost och skummade när vågorna gled in över stranden. Sanden var strävt mot mina fötter men kändes skönt. Himlen var fläckfri och solen sken högt. Det var skönt att endast få bära bikini för ett ögonblick, inga tjusiga klänningar, inga höga klackar, håret fick hänga fritt. Jag bar en svart bikini, underdelen var delad på sidorna och satt ihop med fyra, smala guldband istället samma sak med överdelen över ryggen. Överdelen var samt pryd av små kristaller längst toppen och skapade vackra mönster. Den var någorlunda enkelt men fin. 

   ”Vet du? Det förvånar mig inte ens” svarade Justin, jag skrattade till. Han låg utsträckt bredvid mig med ena benet vikt så solen sken extra på hans blottade knä och med ena armen under mitt huvud. Jag rullade runt till min sida så jag nästan låg på Justin och såg ner på honom. Han vred något på huvudet för att kunna se på mig och jag mötte hans blick med ett leende. ”tur att det är en privat strand, huh?” frågade jag honom medan jag närmade mig hans ansikte. 

   Han flinade roat medan han höjde sin andra hans för att lägga den bakom min nacke. ”otrolig tur” mumlade han innan jag tryckte mina läppar mot hans. Han stönade sedan högt och jag lutade mig chockerat och frågande ifrån honom. ”det är så varmt, jag kokar ihjäl” hans utbristande fick mig att skratta roat. 

   ”Tja... det finns ett helt hav för dig att svalka dig i” sa jag och svepte med armen mot vattnet innan jag föll tillbaka mot mina armbågar. 

   ”Okej” sa han. ”kom då” jag såg upp på honom - då han nu stod upp - med ett frågande min. 

   ”Vart ska jag?” frågade jag. 

   ”Bada såklart” svarade han, böjde sig ner och innan jag hann reagera hade han lagt sina stora händer på mina höfter och lyft upp mig i luften. Jag tjöt till i förvåning och hörde hur Justin skrattade. 

   ”Justin, släpp ner mig!” utbrast jag och slog honom hårt på rumpan vilket jag endast fick besvarat av en egen klapp på rumpan. Något han säkert njöt av att göra. ”släpp ner mig!” 

   ”Okej, som du vill” sa han och började lossa på sitt grepp, till min förfäran stod han nu i vattnet och jag klängde mig fort fast på honom. 

   ”Nej, inte i vattnet” han skrattade innan jag kände hans händer mot min kropp igen när han istället fick ner mig på marken på ett smidigare, finare sätt. Med ett lättat andetag stod jag senare raklång framför honom med ett glatt leende. Han log roat tillbaka mot mig. Jag plutade sedan med underläppen mot honom. ”inte snällt” muttrade jag. 

   ”Gör inte sådär, är du snäll” sa han och tryckte in min underläpp i munnen på mig igen. 

   ”Varför inte?” frågade jag nyfiket. 

   ”Därför det har ungefär likadan effekt på mig som när du biter dig i underläppen och vi båda vet hur det slutade. Så om du inte vill ha en repris så tipsar jag dig att sluta” jag såg chockerat på honom med stora ögon medan han gav mig en menande blick. Sedan spred sig en häftigt rodnad över mina kinder och jag såg ner i vattnet. Jag hörde hur Justin skrattade åt mig. 

   Justin fattade sedan tag i min hand och drog mig längre ut i vattnet tills det nådde en bit över våra höfter. 

   ”När jag var mindre bodde vi i en lägenhet innan vi flyttade till det här huset och mitt sovrumsfönster vette ut mot andra sidan av havet, på andra sidan av New York. Lewis berättade att jag alltid brukade sitta vid det där fönstret och bara titta, på allt och inget. I flera timmar kunde jag sitta tills Tara kom hem och hon ansåg att jag var lat för att bara ha suttit där hela dagen” sa jag. ”men vad jag egentligen gjorde var att fantisera att jag var en fågel, en fågel som kunde flyga bort från fönstret, ut över havet och sedan vart jag ville. Om jag var en fågel kunde jag vara fri. Om jag var en fågel så skulle ingen kunna säga åt mig vad jag fick göra eller inte göra. Än idag sitter jag ibland och önskar att jag är fågel. Livet vore mycket enklare om man var en fågel” jag hade absolut ingen aning varför jag berättade allt detta för Justin men det kändes bra och vattnet påminde mig om dessa tankar. Hur många gånger jag suttit hopkurad vid ett fönster och drömt mig bort. 

   ”Du hade varit en väldigt vacker fågel” sa Justin tillslut, med ett leende på läpparna såg jag upp på honom. Han vände på sig och la ena arm runt min midja. 

   ”Verkligen?” frågade jag och han nickade. 

   ”Du hade varit en utav de där fåglarna man absolut inte får jaga eller ha i hemmet eftersom du är såpass sällsynt och unik” hans ord fick rodnaden att återigen stiga på mina kinder. 

   ”Skulle du vara en fågel med mig?” frågade jag sedan och såg upp på honom. Ett brett leende spred sig över hans läppar innan han lutade sig ner så våra pannor vilade mot varandra. 

   ”Om du är en fågel, så är jag en fågel” svarade han och jag fnittrade, tills jag insåg att vi precis hade citerat ‘The Notebook’. Den fina scenen mellan Allie och Noah när de befinner sig på en liknande strand och Allie leker i vågorna. Noah’s ord var precis de samma som Justins. 

   ”Du skulle vara min kärleksfågel” om jag inte visste bättre så skulle jag fasa över att jag var på väg att sprick av glädje. Jag slängde armarna runt hans nacke och förde hårt mina läppar mot hans. 

   Aldrig hade jag trott att jag någonsin skulle tycka om en person så mycket som jag tyckte om Justin. Han var allt i mina ögon. Han var nummer ett på min lista och jag ville aldrig lämna eller vara ifrån honom. Med honom vid min sida kände jag mig starkare. Min kärlek till honom var obeskrivlig. Jag älskade honom. 

   Djupet av min ord förvånade mig och fick mig att stelna till i Justins famn. Vad hade jag precis sagt? Att jag älskade honom? Jag testade orden i mitt huvud ett flertal gånger till för att se hur det kändes. Dussintal olika känslor ven genom min men det mest tydliga var glädje och känslan av att det kändes rätt. Jag älskade Justin. Men älskade han mig? Knappast. 

   Plötsligt började jag se framför mig hur vårt förhållande hade kommit så pass långt att ‘jag älskar dig’ inte var någon tvekan om utan istället något självklart. Att höra honom säga dem orden, att veta att jag alltid skulle ha honom, att han älskade mig för alla mina fel också, att han var min. Men kände han så? Jag var osäker. Därför bet jag min tunga och vägra låta orden passera förbi min tunga, aldrig att dessa ord skulle lämna min tunga utan att jag visste att de var ömsesidiga. Besvikelsen och smärtan om de inte vore ömsesidiga hade varit för svåra i så fall. Istället svalde jag orden och intalade mig att ha tålamod, kanske de kommer. För nu lät jag mig själv njuta av att stå i hans armar och veta att han var min. Även fast det nu inte var exakt som jag ville. 

   ”Du är medveten om att det är din födelsedag på fredag eller hur?” viskade Justin plöstligt och avbröt mina tankar. Jag nickade mot hans axel. 

   ”Ja, 19 år huh?” svarade jag. ”brukar dock inte göra något stort på min födelsedag, det är bara ännu en dag under årets gång. Så snälla planera inget om du hade tänkt det” vädjade jag och lutade mig tillbaka. Jag kunde se besvikelsen i Justins ögon ändå nickade han. 

   ”Som du vill” jag log tacksamt mot honom.

yeeeeeeeaaaahhhh! så Ariel kommer välja att studera musik när hon kommer tillbaka till skolan tillsammans med alla andra. hur tror ni det kommer gå? bra/dåligt? o är dem inte söta? gosh, jag får inte nog av dem. 

o sedan hade de en trevlig stund på stranden. är det någon som kan sammankoppla Ariels fönstertittande till hennes barndom? alltså barnhemstiden? någon? lite svårt kanske... lite återskapande av 'The Notebook' sedan... hehehhehehehhhe! men det kommer vara viktigt att komma ihåg inför framtida kapitel? så glöm det inte. vad tyckte ni? är de inte fina? men inte bara det... ARIEL ÄLSKAR JUSTIN!!!! GAAAAAH, VAD TYCKER VI OM DET HÄR? HUH? TELL ME! 

o sedan har Ariel födelsedag snart? tror ni Justin kommer låta bli att göra något eller inte? VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: när fyller ni alla år? någon idag kanske? om det är fallet.. GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN! 

mitt svar: jag fyller år den 27:e augusti (1996). kram!