Snön singlade ner lugnt och stilla, snart anslöt sig fler snöflingor tills de mjukt landade på den redan snöbetäckta marken. Himlen var djupt mörkblå och stjärnorna gnistrade på den molnfria skyn, en stjärna blinkade till lite extra och jag log.

   ”Hej Sunshine” viskade jag.

   Brasan sprakade hemtrevligt i bakgrunden och jag drog filten tätare runt min kropp. Julen närmade sig här i LA och ett halvår ungefär hade gått sedan jag behövt säga hejdå till min familj. Allt hade nu lugnat ner sig och sakta återgått till det normala, Pattie tillsammans med sina föräldrar hade börjat vänja sig vid tanken och acceptera att jag är slash var en ängel.

   Chaz och Ryan hade dock varit snabbare och frågat miljoner frågor som kom från dåliga teorier dem hade, men jag hade svarat dem och fått ett skratt utav det. Justins crew hade haft i stort samma reaktioner som de andra, chockade och rädda. Men med Justins stöd och förklaring på varför detta inte förändrade något hade de inom sin tid kommit över det och börjat slappna av i min närhet. Jag andades ut och min andedräkt bildade ånga på fönstret, jag ritade frånvarande med fingret mot glaset tills det försvann.

   Dörren öppnades i hallen och jag ryckte häftigt till då jag suttit i min egen bubbla, jag såg upp och snart uppenbarade sig Justin i dörren med ett glad leende och rosiga kinder.

   ”Hey babe” sa han och gick fram till mig för att sedan böja sig ner och ge mig en snabb kyss.

   ”Hur har det varit?” frågade jag, hela dagen hade han spenderat i att åka runt för olika intervjuer. Något som jag visste han tyckte var tråkigast med sin karriär, speciellt då alla reportrar ställde samma frågor.

   ”Okej” svarade han och jag log snett mot honom. ”hur har din dag varit?” frågade han sedan och satte sig bredvid mig innan han drog in mig i sin famn. Hela dagen hade jag suttit vid datorn för att läsa genom olika hemsidor för olika skolor. Collage hade aldrig varit något vi hade tänkt att vi skulle gå på men sedan mitt öde fick ändrade planer så fick även min skolgång det.

   ”Sådär, det är mycket att välja på” sa jag och Justin skrattade mjukt.

   ”Du kommer hitta rätt skola ska du se” sa han och borrade ner sitt huvud i mitt hår.

   ”Men jag vill inte ens göra det här, jag hatar skolan!” utbrast jag med gnällig ton vilket fick Justin att skratta ännu en gång.

   ”Säg mig någon som gillar skolan, på riktigt?” frågade han och lutade sig bak och såg på mig med höjt ögonbryn. Jag fnös och försökte hitta någon som jag visste älskade skolan.

   ”Det… finns säkert... någon” svarade jag tillslut, Justin skrattade innan han böjde sig ner och kysste mig. Jag besvarade snabbt kyssen samtidigt som jag flätade in mina fingrar i hans hår, han la en hand på min svank och den andra mot min korsrygg för att sedan trycka min kropp mot hans.

   Han lät sedan händerna glida längst mina sidor och ner till mina höfter då han försiktigt lyfte mig för att sedan sätta ner mig i hans knä. Gränsle över hans höfter svepte jag med min tunga över hans underläpp för att meddela vad jag ville. Han öppnade fort munnen och mötte min tunga med sin.

Justin rullade av min svettiga kropp och hamnade på den mjuka mattan jag redan låg på. Jag andades andfått in och ut efter det som just hänt, brasan brann fortfarande i den öppna spisen och skuggorna dansade över våra kroppar. Jag la mig på sidan och kysste fort hans axel innan jag hävde mig upp på ena armbågen och såg ner på honom. Han log tillbaka mot mig innan han smekte min kind med sin tumme.

   ”Jag älskar dig”

   ”Jag älskar dig också” svarade jag och la mig ner på hans bröst.

Jag såg in i eldens skarpa färger, en blandning mellan vit, orange, rött, blått och gult. Elden som skapade olika former om man bara tittade tillräckligt noga, vilket de flesta inte gjorde och aldrig fick upptäckta eldens riktiga skönhet. Jag vred mitt ansikte mot Justins och såg att han blickade upp i det vita taket.

   ”Vad är det?” frågade jag försiktigt. Genast rycktes hans ögon till mina, han log snett mot mig innan han la en arm runt min midja.

   ”Jag bara älskar dig så fruktansvärt mycket”

o där var det slut. :/ NU SÄG MIG! vad tyckte ni!? blev inget märkvärdigt slut, bara att de kommer hålla ihop forever and always. ;) OCH jag vet att det normalt inte snöar i LA men i LA som ligger i Linniland så snöar det! ahahahah. 

vad tycks????? FORTSÄTT KOMMENTERA, LOVE TO YOU! ♥

   ”Det där kan jag fortfarande” hörde jag henne säga, denna gång på andra sidan om mig. Jag ryckte huvudet åt andra sidan och såg hur hon tog ett steg bak innan hon slöt ögonen, i nästa sekund stod hon i brand och jag hörde hur hon skrattade inifrån flammorna innan de slocknade. Med glada skutt skuttade hon fram till mig och jag öppnade mina armar för att hon skulle kunna sätta sig i mitt knä.

   ”Ser så ut” svarade hon sedan och log mot Faith. 

Deztinys Perspektiv. 

”Jag kommer att sakna er så mycket” grät jag och slog hårt armarna runt min storasysters kropp. Hon kramade precis lika hårt tillbaka och grät mot min axel.

   "Vi kommer att ses snart igen ska du se” tröstade hon och smekte mig över ryggen med sina händer.

   Dagen hade kommit då platsen för änglar på jorden inte fanns längre, det var dags för dem att återvända då hotet från en annan klan inte heller fanns längre. Alla skulle dem återvända till vårt hem utom… jag. Utan vingar kunde man inte tillträda himlen, det var omöjligt. Min all min viljestyrka släppte jag taget om Sunshine innan jag tog ett steg bak så jag stod bredvid Justin, han flätade genast samman våra fingrar och kramade tröstande min hand.

   Sunshine backade bak tills hon stod förenad med gruppen, hon gav mig en sista blick innan de samtidigt sköt upp mot himlen och fortsatte tills dem inte syntes längre. Länge stod jag och bara såg upp mot den molnfria himlen och tårarna rann längst mina kinder. Justin släppte min hand innan han försiktigt omfamnade mig i en kram, jag slog fort armarna om hans nacke och borrade ner mitt ansikte mot hans hals.

   ”Det kommer ordna sig” mumlade han sedan och kramade mig hårdare. ”nu har vi tyvärr bara ett problem kvar” sa han efter en lång stund, frågande lutade jag mig bakåt för att kunna se honom. ”min familj” förklarade han sedan och jag frös.

   Dem hade jag totalt glömt, vad skulle de tro? Justin hade varit försvunnen i drygt en vecka utan att ha hört av sig en enda gång till sin familj. Hans mamma måste vara sjuk av oro för honom. Och vad skulle vår förklaring bli? Sanningen?

   ”Jag tycker vi berättar för dem” sa jag och Justin såg genast in i mina ögon.

   ”Vad?” frågade han häpet och jag nickade medan jag torkade bort tårarna från mina kinder.

   ”Dem förtjänar att veta och dessutom vilken annan förklaring kan vi möjligtvis komma på” sa jag. Han tänkte över det under tystnad innan han återigen riktade sin blick mot min.

   ”Är du säker?” frågade han tveksamt och jag nickade svagt efter en stund.

   Säker? Nej, aldrig. Men det här var ändå det rätta att göra, de skulle för eller senare komma på det själva. Jag är fortfarande inte fullt ”normal” även fast jag förlorat mina vingar, jag har fortfarande krafterna kvar. De kommer se brister i fasaden inom tid och då bli frågvisa. Bättre att ta tjuren vid hornen direkt istället för senare då den redan lyckats stånga en i sidan. Gjort mer skada…

   ”Okej” Justins viskning fick mig att ryckas ur mina tankar och jag log tunt mot honom, jag tog sedan tag om hans nacke och drog honom närmre. Försiktigt pressade jag mina läppar mot hans och han var inte sen med att besvara kyssen.

Nervösa satt vi i mitt vardagsrum och väntade, Justin hade skickat iväg ett sms där det hade stått min adress och en tid. Vår förhoppning var att de skulle komma hit för att dem sedan skulle lyssna på vår förklaring, jag hörde ljudet av motorer och ryckte genast upp huvudet.

   ”Dem är här” sa jag, Justin hade bjudit in sin mamma och morföräldrar men också Chaz och Ryan då dem var i hans inre krets, dem han litade på och också umgicks mycket med.

   Skulle bli svårt att hålla en sådan stor hemlighet undangömd för dem, vi hade senare, efter att paniken efter det här, lagt sig tänkt prata med hans crew då dem också var en stor del av hans liv. Justin reste sig från soffan och gick bort mot hallen, nervöst ställde jag mig upp och gick fram till fönstret som vette ut mot baksidan. Ångerfullhet började sakta krypa in över mig men jag skakade fort av mig det, det här är rätt, intalade jag mig.

   I hallen hörde jag hur Justin blev överöst av frågor och gråt, säkert mest från hans mamma. Jag flätade samman mina fingrar och svalde högt, låt detta gå vägen! Snälla, låt dem inte hata mig! Justin i täten i ett försök till att få dem att sluta ställa frågor kom dem in i vardagsrummet, hans mormor, hans morfar, hans mamma tillsammans med två förvirrade Chaz och Ryan. De vinkade glatt mot mig när de fick syn på mig, jag vinkade lite lamt tillbaka innan jag la armarna i kors över bröstet.

   ”Mamma!” utbrast Justin och hon tystnade genast. ”tack” andades han sedan ut och Pattie såg förvånat på sin son över hans plötsliga utrop. ”jag vet att ni har frågor, det är därför vi ville att ni skulle komma hit” informerade han innan han tecknade åt dem att de skulle sätta sig i sofforna. Han såg sedan upp på mig innan han gick fram till mig. ”är du fortfarande säker?” frågade han lågt.

   ”Justin, vad är det som händer?” Pattie kunde inte hålla sig utan behövde fråga.

   Jag nickade till svar på Justins fråga innan jag tog ett djupt andetag och steg fram, Justin vände sig om och flätade samman våra fingrar.

   ”Vi, eller snarare jag, har inte varit helt ärliga mot er” började jag och såg på dem, de rynkade genast på pannorna. ”men ni måste förstå att det här är något som man inte kan gå runt och säga till vem som helst och ni måste lova att inte säga det till någon annan” sa jag och såg med stränga ögon på dem, hastigt nickade dem. Jag tog sedan ett till djupt andetag och kastade en blick mot Justin som nickade uppmuntrande. ”jag är inte mänsklig” sa jag och de såg stumt på mig, Chaz och Ryan började sedan skratta. När jag och Justin såg på dem med allvarliga minner slutade dem.

   ”Vänta, är du seriös?” frågade Chaz och jag nickade. ”men vad i hela friden är du då?”

   ”Jag är… var en ängel. Jag kommer från en klan som heter…” jag drog i stort sett samma historia som jag gjort för Justin den dagen i skogen, hans familj satt i tystnade medan jag pratade och verkade inte tro på ett ord som kom ur min mun. Jag tystnade när jag var klar med att berätta om striden som utspelade sig för bara någon dag sedan och hur Justin dog men att jag sedan rädda honom.

   ”Tror du verkligen att vi ska tro på det här?” frågade Bruce.

   ”Jag vet att det låter jätte galet-” började jag men avbröts av Bruce som talade igen.

   ”Galet? Det här låter helt åt vettet, du går inte på droger?” frågade han.

   ”Morfar” väste Justin men jag viftade med handen åt honom.

   ”Det är okej. Nej, jag tar inte droger och jag har bevis” svarade jag och de såg på mig som varsågod-visa-oss-då. Jag tog ett djupt andetag innan jag drog av mig munkjackan och sedan vände ryggen mot dem, jag drog upp tröjan så de kunde se de två gigantiska ärren som pryde min rygg där mina vingar brukade komma ut. Jag hörde hur de flämtade högt, jag släppte taget om min tröja och vände mig om igen. De såg med stora ögon på mig innan jag grep tag i Justins t-shirt och drog upp den så att man såg hans bröst. Där hans hjärta var placerat hade han fått åtta ärr efter trådarna som Thunder hade tryckt in i hans bröst, återigen flämtade dem till och ett tjut kom från Pattie då hon såg sin sons bröst.

   ”Jag kan inte tro det” hörde jag någon mumla fram då jag själv såg på ärren och inte på dem.

   ”Men det är sant, allt jag har sagt” försäkrade jag dem. ”jag har en grej till som ni också borde se” la jag sedan till och släppte Justins tröja. ”vi jag sa så är jag en speciell ängel, jag har krafter” började jag och tog ett steg från Justin. ”jag kan få saker att lyfta och flytta på sig utan att jag behöver röra dem” sa jag och fick fruktskålen på bordet att sväva i luften. De alla kastade sig genast bakåt i sofforna och stirrade på skålen innan jag försiktigt släppte ner den igen. ”jag kan också transportera mig själv men även med andra till andra platser på några sekunder” sa jag och de alla riktade sina blickar mot mig. Jag slöt ögonen för att sedan öppna dem och befinna mig på andra sidan i rummet.

   ”Här är jag” sa jag och deras blickar rycktes häftigt mot mig. ”men det är inte det enda” la jag till.

   ”Det finns mer” andades Pattie och jag nickade försiktigt.

   Jag slöt återigen ögonen och satte eld på min kropp, genast hörde jag hur de alla skrek. Fort släckte jag elden igen och nu höll nästan deras ögon att åka ur huvudena på dem.

   ”Eld skadar mig inte, inte heller värme. Jag är eldens mästare, skulle man kunna säga” sa jag medan jag gick över till Justin igen, jag satte eld på min hand innan jag återigen grep tag i hans tröja för att sedan lägga min hand på hans bara mage. Pattie skrek till och var beredd att kasta sig fram för att stoppa mig.

   ”Det skadar mig inte!” utbrast Justin.

   ”Lika mycket som jag kan skada folk med elden kan jag också göra elden oskadlig” förklarade jag och tog bort min hand från Justins mage för att sedan släcka min hand.

   ”Men vad har hänt med din familj?” frågade Ryan efter en lång stund av tystnad och såg sig runt. Tårarna vällde upp i mina ögon innan jag riktade blicken mot himlen som jag såg genom fönstret.

   ”Jorden är inte rätta platsen för änglar, vi hör inte hemma här så… dem har åkt hem” svarade jag och innan jag hann stoppa dem rann tårarna längst mina kinder.

Justin kramade mig bakifrån och viskade tröstande i mitt öra, jag torkade sedan med ett leende på läpparna bort mina tårar. ”jag vet inte om jag kommer få se dem igen, men jag hoppas det” sa jag och såg på dem, jag kunde se att Pattie och Diane var tårögda över min förlust av familj. Jag vände bort blicken och såg upp mot himlen igen, den klarblå himlen som alltid skulle påminna mig om mitt riktiga hem. Påminna mig om min riktiga familj. 

sista kapitlet på Between Heaven And Hell, men det är inte helt slut kommer en epilog oxå. ;)

svar till Melli och Anonym... har för tillfället inga fler fantasy noveller planerade, fick intrycket att det inte var speicellt populärt. men vem vet, kanske i framtiden! ;) har faktiskt lite lust att skriva en om vampyr då jag var så himla besatt vid Twilight. ÄR DET INTE LÄNGRE men... är istället besatt av The Vampire Diaries. ;)

fick en till kommentar på kapitel 44, 26 FREAKIN KOMMENTARER! helt galet, I LOVE YOU! fortsätt med det är ni snälla! gör mig hur glad som helst o motiverar mig att skriva ut av bara PIIIIIIIIIIIIIP! ;) 

   ”Deztiny” försökte Sunshine försiktigt.

   ”Nej!” skrek jag åt henne, jag ville inte att någon skulle röra eller prata med mig. Sedan likt en blixt slog lösningen mig och jag ryckte häftigt upp huvudet från hans bara bröst, jag vände mig snabbt om mot dem och de stirrade frågande på mig. 

"Nej, nej. Aldrig i livet!" Sunshine protesterade direkt när jag fört fram mitt förslag och viftade med armarna. "jag vet att han betyder mycket för dig men du kan inte offra dig själv" 

   "Men det finns inget annat sätt, han är en människa. Det här var inte hans strid, han förtjänade inte att dö. Dessutom han kommer bli saknad... inte jag" sa jag medan tårarna sakta rann ner längst mina kinder. "ni måste hjälpa mig, jag kan inte göra det själv. Och fort, annars kanske det blir för sent" jag såg bedjande på min familj men ingen utav den rörde en muskel för att hjälpa mig. "ni måste hjälpa mig!" skrek jag åt dem. 

   "Vi tänker inte döda dig Deztiny!" skrek Sun förtvivlat tillbaka och hennes ögon tårades. 

   "men ni måste..." viskade jag. "han får inte dö" jag såg ner på Justin innan jag såg upp på Thunder. "du är skyldig mig" sa jag bara och såg på honom, hans ögon vidgades när jag helt plötsligt riktade mig enbart mot honom. Smärta speglades i hans ögon medan han tänkte över det jag sa. 

   "Åh nej! Tänk inte ens tanken" hotade Sunshine och pekade med sitt pekfinger mot honom. 

   "Hon har ju rätt, Sun. Jag är skyldig henne... efter allt jag sagt" mumlade Thunder fram och lättnad sköljde genom mig. Sunshine bara skakade på huvudet. 

   "Vi kommer ses igen, jag lovar. Jag kommer vänta på dig" sa jag till Sunshine som bara fortsatte skaka på huvudet och grät tyst. Jag gav dem alla en kram innan jag gick fram till Thunder som sorgset såg på mig och över det han var tvungen att göra. Jag andades djupt in då jag visste att denna smärta skulle vara så mycket starkare än någon annan innan jag nickade till honom. Jag fällde ut vingarna för att det skulle bli lättare och vände sedan ryggen emot, jag knep ihop ögonen och knöt nävarna. Jag kände hur Thunder tog två stadiga grepp på en varsin vinge innan han plötsligt drog, jag skrek av den häftiga smärtan innan allt slocknade och jag föll. 

Sunshines perspektiv. 

Jag höll krampaktigt om min överkropp och grät medan jag såg min älskade lillasyster gå fram till Thunder för att få sitt liv slitet ifrån henne. Här bröts alla löften jag någonsin gett mamma och pappa, att jag skulle hålla Deztiny levande och trygg. Men nu lät jag henne gå in i en säker död, Thunder placerade sina händer på en varsin vinge innan han förtvivlat såg på mig. Jag såg tillbaka och i nästa sekund drog han till, ett skri av smärta lämnade Deztinys läppar innan hennes ögonblick föll och hon kollapsade.

   Fort var jag framme för att ta emot hennes kropp som snart skulle bli till aska. Thunder var snabb med att lägga vingarnas ändar vid Justins hjärta, han tryckte in trådarna i hans bröst innan han reste sig upp. Tystnad, i väntan på att Justin skulle vakna upp och Deztinys minnen och kropp flyga iväg med vinden. Justins ansikte började sakta slätades ut och såren läkte ihop, hans mage lika så och han återfick sin naturliga färg. Men varken något utav det andra hände, förkrossat såg jag på Justins fortfarande lika orörliga kropp och sedan ner på Deztiny som fortfarande existerade i min famn. 

   "vad-" började jag när Justin flämtade till innan han häftigt satte sig upp. 

Justins Perspektiv. 

Min kropp började domna och kylan försvann, ett tjockt töcken la sig över mig och förlamade mina sinnen.

   "Justin!" Deztiny skrik fick mig dock att ryckas tillbaka till ett någorlunda vaket tillstånd och jag såg upp i hennes alltid lika vackra blå ögon. 

   "Deztiny" viskade jag fram och försökte le mot henne men mitt ansikte lydde inte. 

   "Ja, jag är här nu. Jag är så ledsen" började hon genast säga och tårarna forsade från hennes ögon. 

   "Deztiny" upprepade jag när jag återigen kände hur jag dryftade bort. "jag älskar dig, glöm aldrig det" så gott jag kunde pressade jag fram orden med min torra strupe. 

   ”Nej, säg inte så. Du kommer klara dig ska du se, du kommer bli bra. Du kommer stanna här" jag ville stanna hos henne men min kropp hade andra planer. 

   "Deztiny" viskade jag innan jag kände att jag äntligen kunde släppa taget. Långt bortifrån såg jag ett ljus, till en början väldigt svagt tills det blev starkare och starkare. Tillslut nådde jag en dörr, inifrån lös det, jag öppnade försiktigt och fann ett tomt vitt rum. Påminde lite om ett väntrum på ett sjukhus, förutom att det var ännu renligare och ljusare här. Fundersamt såg jag mig om, vart var jag? Vad har hänt? Längre hann jag inte fundera för ens en annan dörr tvärs över rummet öppnades. Jag flämtade häftigt när Deztiny klev in i rummet, vad gjorde hon här?

   "Deztiny?" frågade jag, oförmögen att ta in det jag såg.

   "Justin, du måste gå tillbaka. Du hör inte hemma här" sa hon och pekade på dörren jag kommit in genom. Jag rynkade oförstående på pannan.

   "Vad menar du? Vart är vi?" frågade jag. 

   "Vi är på andra sidan, men det är meningen att du ska tillbaka. Du ska leva" orden sjönk sakta in i mitt huvud vilket fick mina ögon att vidgas. Om jag var här för att jag dog, då måste ju hon... 

   "Vad gjorde du?" utbrast jag högt och stirrade på henne. 

   "Det finns ingen tid att förklara, du måste gå" sa hon och hennes ögon tårades.

   "Nej, jag kan inte leva utan dig" sa jag och tog dem få stegen som var kvar för att radera mellanrummet mellan oss. 

   "Du måste, för min skull" svarade hon och såg mig djupt i ögonen samtidigt som en tår rann längst hennes kind. Jag var precis på väg att svara henne när något fick mig att snubbla bakåt. Det hade känts som om någon hårt sparkat på mitt bröst, jag såg frågande upp på Deztiny som bara log lugnande tillbaka.

 "You need to, for my sake" 

Hon började sedan sakta färdas längre och längre bort från mig tills jag insåg att det var jag och inte hon. Jag försökte kämpa emot vad det än var som drog mig bakåt men det var omöjligt. Deztiny blev bara mindre och mindre tills jag kände hur jag föll. I nästa sekund slog jag upp ögonen och andades häftigt in samtidigt som jag käpp rätt satte mig upp. Jag andades djupt in och ut precis som om jag hade sprungit ett maraton eller varit under vattnet för länge. 

   "Justin?" en ynklig stämma fick mig att rycka till och snurra runt. En bit bredvid mig satt Sunshine, tårarna rann längst hennes kinder och hennes armar var hårt spända runt något. Jag lät blicken vandra neråt och då så jag Deztinys livlösa kropp i Sunshines famn. 

   "Nej, nej, nej, nej" började jag fort mumla medan jag kröp bort till dem, jag grep tag i hennes hand och höll den hårt. Tårarna forsade från mina ögon och jag skakade förtvivlat på huvudet. 

   "Varför finns hon fortfarande?" jag ryckte genast upp huvudet och ville genast fräsa åt personens dumma fråga. Men när jag såg att alla såg lika förvirrade ut, rynkade jag pannan. 

   "Jag vet inte" Sunshine kramade hårdare om sin lillasysters kropp. 

   "Vad menar ni?" frågade jag lågt. 

   "När vi änglar dör, förintas våra kroppar och blir till aska" svarade Sterling innan han svepte med armen över fältet, förvånat såg jag på askan som täckte marken. 

   "Vad hände henne?" frågade jag sedan och menade Deztiny. 

   "Hon klarade inte av att du dog" svarade Sunshine lågt. "så hon fick oss att slita av henne vingarna för att ge dem till dig. Tack vare hennes offring så sitter du här nu" jag såg förtvivlat ner på Deztiny och kramade hennes hand hårdare innan jag tryckte den mot ansiktet.

   En svag ryckning i hennes ena finger fick jag att häftigt sätta mig upp från min nedböjda position och jag stirrade ner på hennes hand, kunde inte tro det som just hänt. Eller var det bara en inbillning, önsketänkande?

   ”Vad är det Justin?” jag riktade genast upp blicken vid Sunshines uttalande och stirrade med lika stora ögon på henne som jag gjort på Deztinys hand.

   ”Den… hon… ” stammade jag fram och fick egentligen inte fram något vettigt för ens ett utav hennes finger återigen ryckte till. Jag flämtade till innan ett enormt hopp tändes inom mig. ”Deztiny?” frågade jag och såg intensivt på hennes ansikte, utan att blinka för att inte missa ett enda ögonblick. Ett svagt stön lämnade hennes läppar och Sunshine skrek till, alla stirrade som förtrollat ner på henne då hon försiktigt rörde på sitt huvud.

   Hennes ögonlock fladdrade till innan hon långsamt öppnade dem helt, ännu ett stön kom från hennes läppar. Sunshine skrek återigen, nu av glädje innan tårarna började rinna. Världens största leende och glädjetårar spred sig i mitt ansikte medan jag såg på Deztiny som mirakulöst vaknade. Hur var det här ens möjligt?

   Men på senaste tiden har jag börjat tro att allt är möjligt, min bild av världen utan onaturliga varelser hade för lite mer än en månad sedan krossats och visats sig vara fel. Där efter har jag börjat tvivla på möjligheter och vad som fanns och inte, denna tanke skrämde mig faktiskt in i mellan åt.

   ”Du är vaken, du lever!” utbrast jag och kupade istället mina händer om hennes kinder. Förvirrat såg hon sig omkring och verkade själv inte förstå vad som just hänt eller vart hon befann sig.

   ”Justin?” frågade hon sedan. ”Sunshine?” jag nickade mot henne och log.

Sedan inom loppet av någon sekund hade hon häftigt satt sig upp och slängt armarna om min hals, genast lindade jag mina armar om henne och tryckte henne mot mitt bröst. Jag begravde mitt ansikte i hennes mjuka hår och drog ett djupt andetag vilket fick mina lungor att fyllas av hennes ljuvliga doft.

   ”Gör aldrig så mot mig igen” mumlade jag.

   ”Detsamma” svarade hon och vi båda skrattade lågt.

”Men vad betyder det här?” vi var nu tillbaka i deras stora hus och alla verkade ha smält någorlunda bra det som hänt dem senaste timmarna. Crystal hade ställt den frågan som vi alla undrade och det blev genast tyst i köket.

   ”Vingarna kan jag omöjligt ha kvar” svarade Deztiny tillslut. ”och jag kan fortfarande inte fatta varför jag då sitter här” la hon till och såg sedan ner på sin kropp, jag skakade oförstående på mitt huvud medan jag tänkte genom allt. Tills det slog mig, fjädern…

   ”Justin, är du okej?” Deztiny måste ha känt min plötsliga stelnad av position och såg nu oroligt på mig.

   ”Kommer du ihåg när jag berättade att vi hade sett er när ni föll?” frågade jag henne och hon nickade, fortfarande undrande.

   ”Vad? Vad menar han?” Thunder var snabb med att ställa frågan innan jag hann fortsätta.

   ”När vi föll från himlen för 10 år sedan var Justin tillsammans med sina vänner ute i skogen, dem såg oss” förklarade Deztiny fort och de alla tappade, bildligt talat, hakan.

   ”Vad?” ekade Thunder.

   Deztiny struntade i honom och vände sig mot mig igen. ”vad är det med det?” frågade hon.

   ”Det jag lämnade ute var att vi återvände till skogen några dagar senare, vi var nyfikna. Vi ville veta vad det var, vi fann gropen. Er grop” började jag och hennes ögon vidgades något över mina ord, hon nickade sedan uppmuntrande som för att säga att jag skulle fortsätta. ”vid sidan av det stora hållet så hittade jag en… fjäder. Den var inte speciellt stor, men jag plockade upp den och har behållit den ända sedan dess. När jag nu, 10 år senare, kom hem igen efter att bott i LA hittade jag fjädern igen, nu var den säkert 1 meter lång” avslutade jag och Deztinys ögon höll nästan på att ploppa ur hennes skalle.

   ”Vad säger du? Att du har haft en utav mina fjädrar?” frågade hon och jag nickade svagt.

   ”Det är där den har varit!” utbrast hon sedan och jag såg frågande på henne. ”enda sedan vi landade här på jorden har jag saknat en fjäder i utkanten av mina vingar, aldrig har jag förstått vart den kan ha varit eller hur jag tappat den. Men jag antar att det här förklara allt” förklarade hon och jag skrattade svagt. ”så du tror att fjädern fick mig att komma tillbaka?” frågade hon efter en stunds tystnad och jag nickade återigen som svar, hon funderade på det innan hon såg på dem andra.

   ”Tja, det är väl det ända svaret vi har” sa hon sedan och ryckte på axlarna.

   ”Men har du dina krafter kvar?” utbrast Faith sedan, Deztiny satte sig genast käpp rätt upp och såg med stora ögon på oss.

   ”Jag vet inte” mumlade hon.

   Hon sträckte ut armarna mot skålen som stod på bänken tvärs av rummet från där hon stod, efter en liten stund lyfte den från bänken och landade sedan på bordet. Oförmögen att tro det stirrade jag på skålen, Deztinys hand försvann ur min och jag vände genast huvudet mot hennes håll men såg att hon var borta.

   ”Det där kan jag fortfarande” hörde jag henne säga, denna gång på andra sidan om mig. Jag ryckte huvudet åt andra sidan och såg hur hon tog ett steg bak innan hon slöt ögonen, i nästa sekund stod hon i brand och jag hörde hur hon skrattade inifrån flammorna innan de slocknade. Med glada skutt skuttade hon fram till mig och jag öppnade mina armar för att hon skulle kunna sätta sig i mitt knä.

   ”Ser så ut” svarade hon sedan och log mot Faith. 

WOW, dem båda klarade sig. där blev ni lite chockade va? men glada hoppas jag. ;) såååååå... vad tror ni händer nu?? VAD TYCKS????? KOMMENTERA! 

OOOOOOOOMMMMMMMMMMMMGGGGGGGGGGGGG! 19 FREAKIN KOMMENTARER PÅ FÖRRA KAPITELET, DET ÄR JU HELT GALET! NI VET INTE HUR GLAD JAG ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!  OMG! HELT GALET! JAG FLIPPAR LOSS, JAG ÄR SÅ GLAD. NI ÄR SÅ FANTASTISKA OCH SNÄLLA SOM LÄSER OCH GER MIG RESPONS! LOVE TO YOU GUYS! ♥

måste oxå meddela att det bara blir ett kapitel o en epilog till av BHAH, lite tråkigt. men... nästa novell är jag sååååå TAGGAD på att skriva! kramisar. 

PREVIOUS:   Han i sin tur ignorerade mig. ”är ni redo alla?” frågade han resten istället.

   ”Ni ska veta att jag älskar er alla med hela mitt hjärta” utbrast Summer med tårar i ögon, hennes sorgsna ansikte fick mig för ett ögonblick att lugna ner mig.

   ”Jag älskar er alla, men ni dödar vi dem här jävlarna en gång för alla” sa jag och såg på dem alla innan jag mordlysten vände blicken mot dem mörka änglarna. Faith släppte taget om mig och ett elakt flin spred sig på mina läppar, ni har ingen aning om vad som väntar er… motherfuckers. 

Jag tog sats innan vi tillsammans började springa mot den stora gruppen, de alla stelnade av vår plötsliga attack innan de började förbereda sig för att springa oss till mötes.

   ”Nu!” röt Thunder och vi alla förstod genast vad han menade. Jag satte eld på min kropp, Crystal gjorde sig själv osynlig, Thunder fick två stora, fräsande blixtar i händerna och Faith uppkallade två gigantiska vattenkulor ur marken.

   Våra fienders ansikten blev raklånga av förvåning innan skräck men också beslutsamhet bildades i deras ögon. Stora levande rötter bröt sig upp ur marken och spred panik bland klungan, jag hörde hur Blue skrattade nöjt åt sitt verk. Han hade fått dem att skingra sig. Jag sträckte ut armen och fick någon slumpmässig att lyftas från marken innan jag kastade iväg den in i skogen och sprutade sedan eld mot klungan. De verkade nu ha tagit in vad som skett då de tagit fram sina vapen och även slagit ut sina stora, svarta vingar. Flertal flög upp i luften och jag var i sen med att veckla ut min egna, jag sköt upp mot en tjej som såg ut att vara i min egen ålder.

   Hon såg mig inte då jag kom bakifrån, jag ryttlade och ställde min fot på hennes rygg medan jag grep tag i hennes båda vingar. Innan hon han reagera drog jag häftigt till och ett skri lämnade hennes läppar innan vingarna lossnade från hennes rygg. Långa äckliga trådar följde med tillsammans med blod, jag kunde inte tänka mig hur smärtsamt det måste ha varit. Men så fort vingarna lämnat hennes kropp föll hon likt en sten ner mot marken, snart förvandlades vingarna men också hon till aska.

   Jag öppnade händerna och lät det flyta iväg med vinden. Jag vände mig om och skickade iväg eld mot en man som precis varit på väg att attackera mig, han tog sig förtvivlat om sitt brända ansikte innan jag snabbt flög över honom och brände sönder hans vingar. En gäng på tre ändrade riktning och siktade in sig på mig, när de väl var några meter från mig transporterade jag mig fort bort vilket fick dem att kollidera och sedan falla mot marken. Snabbt var jag nere och slet av dem deras fula vingar, dem förtjänade inte att bära något så vackert.

   Stridslysten vände jag mig om för att hitta nästa mål, för en sekund lät jag mig själv stå still och se på striden. Summer och Sterling var i full gång med närstrider då dem hade lättare att slåss på marken än i luften, Summer körde en kniv i en kvinnas mage innan hon snabbt slet av hennes vingar. Blue hade fångat en grupp med en tjock rot innan han fick den att klämma till och de alla blev genast medvetslösa, vattnet sköljde över en annan grupp människor gjort av Faith som stod med armarna utsträcka, andra föll underligt ihop men jag förstod sedan att det var Crystal som spökade.

   Ett par armar slöt sig runt min bröstkorg och klämde hårt till, jag flämtade till då luften gick ur mig innan jag koncentrerade mig och förflyttade mig ur hans grepp. Jag vände mig om och såg att det var mannen som knivhuggit Justin i magen, ilskan fick mig att häftigt stå i brand och skräcken speglades genast i mannens ögon. Jag log bara elakt mot honom.

   En brännhet knytnäve träffade hans ansikte, han föll ner på marken och jag satte mig fort över hans bröstkorg. Han såg med ren fasa upp på mig då jag närmade mig med mina händer, jag satte mina brinnande händer på hans ansikte och hörde hur han skrek av smärta. Jag tryckte hårdare och tillslut blev det tyst, jag reste mig och såg ner på honom, hans ansikte existerade inte längre och jag log nöjt. Där fick han vad han förtjänade.

   Jag sparkade på honom så han hamnade på mage, jag körde ner mina händer i hans rygg då han inte hade sina vingar utvecklade och grep tag i dem få fjädrarna. Jag slet ut dem ur hans rygg och han kropp ryckte häftigt till innan han blev till aska, mina händer var nu blodtäckta men jag kunde inte bry mig mindre. Skrik och ilskna rop fyllde öppningen och klirret från knivar som slog mot varandra ekade mellan träden, återigen såg jag ut över platsen och såg att Kaiorisoerna hade minskat hastigt i antal.

   Jag sköt upp i luften och inom några minuter hade jag slitit av några fler vingar från ett par patetiska och värdelösa änglar, änglar som inte förtjänade att leva. Jag fick flertal Kaiorisoer att flyga iväg när dem hade lyckats överfalla Blue, han ställde sig genast upp på fötterna igen och skickade en blick mot mig. Jag nickade till svar innan vi sprang åt ett varsitt håll på väg mot nya mål att döda.

Stridsfältet låg dödstyst och högar av aska låg utspridda på marken, jag hade blod långt upp på armarna och massa stänk i ansiktet. En kvinna hade lyckats skära mig i ansiktet med en stor kniv, men såret hade fort läkt och kvinnan hade varit död inom några sekunder. Andfått såg jag ut över ängen i desperat behov av att se till att alla hade överlevt, jag såg Sterling och Summer stå med armarna om varandra.

   Blue och Crystal hade även dem omfamnat varandra i en kram, Thunder och Sunshine hade tagit ett steg längre och kysstes vilt. Faith satt ner på marken framför något, jag gick fort fram till honom samtidigt som han ställde sig upp. Hans ögon var sorgsna och jag rynkade genast på pannan, någon saknades.

   ”Vart är Harmony?” frågade jag.

   Han fann inga ord utan pekade istället ner mot askhögen på marken, sorgen sköljde över mig men samtidigt kunde jag inte undgå att inte bli förvånad av att det var just hon. Hon hade aldrig tagit träningen på allvar och hon hade till och med sagt att hon önskade att hon inte varit speciell utan hellre velat dö bland dem andra för så många år sedan.

   En ensam tår rann längst min kind medan jag såg på askan. ”Deztiny, Justin” sa Faith sedan och mitt huvud rycktes genast upp, honom hade jag glömt. I stridens hetta hade jag glömt allt om att han var här och illa skadad, fort störtade jag förbi Faith och förflyttade mig genast i den riktningen som Kaiorisoerna hade kommit ifrån. Jag hörde hur de andra började ta sig över fältet, emot mig.

   Jag flackade förtvivlat med blicken i jakt efter honom och fann honom tillslut liggandes, en bit från där jag stod, på marken. Med snabba, springande steg var jag framme hos honom och kastade mig ner på marken bredvid honom, min haka darrade och tårarna rann häftigt då jag såg hans sårade kropp. Jag slet upp hans tröja och flämtade till, såret var blodigt och hans bröstkorg var lika lila som hans ansikte.

   ”Justin” sa jag och såg sedan upp mot hans ansikte. Försiktigt la jag mitt öra mot hans bröst, svaga hjärtslag hördes och jag såg genast upp på honom igen. ”Justin!” skrek jag den här gången, efter en liten stund slog han försiktigt upp ögonen och jag grät hysteriskt.

   ”Deztiny?” viskade han fram.

   ”Ja, jag är här. Jag är så ledsen” grät jag och böjde mig över honom.

   ”Deztiny” mumlade han återigen, hest och tyst. ”jag älskar dig, glöm aldrig det”

   ”Nej, säg inte så. Du kommer klara dig ska du se, du kommer bli bra. Du kommer stanna här” förtvivlat såg jag ner på honom men såg att hans ögon var på väg att slockna.

   ”Deztiny” viskade han återigen innan hans ögonlock föll.

   ”Nej! Lyssna på min röst, jag älskar dig… och jag behöver dig. Du måste stanna hos mig!” nu skrek jag desperat men jag fick inget svar från honom.

   Hans andetag tog slut under min hand och hans hjärta slog ett sista slag innan det blev tyst.

   ”Nej!” jag skrek rakt ut och stirrade ner på honom. ”Nej, du kan inte lämna mig!” jag hörde låga snyftningar bakom mig men mina hysteriska hulkningar överröstade allt annat. ”du får inte!” skrek jag åt honom och slog förtvivlat på hans bröstkorg.

   ”Deztiny” försökte Sunshine försiktigt.

   ”Nej!” skrek jag åt henne, jag ville inte att någon skulle röra eller prata med mig. Sedan likt en blixt slog lösningen mig och jag ryckte häftigt upp huvudet från hans bara bröst, jag vände mig snabbt om mot dem och de stirrade frågande på mig. 

usch... jag gråter ju nästan själv... :'( vad tror ni hon har för lösning?? kommer den i att funka??

I LOVE YOU GUYS! NI KOMMER ALDRIG FATTA HUR MYCKET! NI ÄR VERKLIGEN OTROLIGT BÄÄÄÄÄST! FORTSÄTT KOMMENTERA! 

PREVIOUS:   ”Duktig flicka, ju förr desto bättre. Möt oss vid dungen 1 km från sjön klockan 3 imorgon” svarade han och innan jag hunnit säga något mer så dog linjen bort och jag kastade lika snabbt den tvärs genom rummet. Jag reste mig sedan från stolen och styrde stegen mot trappan.

   ”Vart ska du?” hörde jag Sun fråga.

   ”Samla ihop alla vapen jag äger och se till att samla krafter, de här jävlarna ska få betala dyrt för att ens rört Justin” svarade jag och försvann sedan från deras syn. Snart hörde jag hur de också började röra på sig, prata ihop sig om taktiker och klirret av knivar som krockade med varandra fyllde huset. Game time, bitches. 

Tiden var inne för att oss att möta klanen som en gång förstörde våra familjer och hem. Dem som tog våra kära ifrån oss och tvingades oss att leva på jorden, likt rymlingar. Tiden var inne för oss att få revansch, krossa deras hopp och drömmar men framför allt liv. Jag knöt mina nävar hårt och fokuserade på Justin för att inte tappa fattningen totalt, de ska få känna lika mycket smärta som de har orsakat honom sedan de hållit honom fången.

   En ensam tår rann längst min kind då hans fasanfulla skrik ekade i mitt huvud, jag skakade förtvivlat på huvudet och kunde inte förstå att jag kunnat utsätta honom för så mycket fara. Ständigt, men det faktumet hade inte fallit mig in. Det ända som jag tänkt på var att jag behövde ha honom och se till att jag varken hamnade i tidningen eller att han upptäckte vad jag var. Men uppenbarligen misslyckades jag med dem båda, Kaiorisoerna måste ha sett oss i tidningarna.

   Varför skulle de annars ha tagit honom? Jag gled omedvetet in i sömnen med Justin i mina tankar.

♦

I samlad trupp närmade vi oss öppningen i skogen där de hade bestämt att vi skulle mötas. Jag var i täten tillsammans med Thunder och Faith, tillsammans dök vi neråt följd av dem andra och landade smidigt på marken. Snabbt vecklade jag in vingarna då dem bara är i vägen annars. Jag lät blicken svepte över skogen mittemot oss och letade efter minsta rörelse eller ljud, något tecken på att dem befann sig på andra sidan. Att Justin befann sig på andra sidan.

   Ljudet från en kvist som knäcktes ekade i dungen och våra blickar riktade direkt åt det hållet för att sedan en stor grupp på nästan 50 personer uppenbarade sig. Jag kände hur mina ögon vidgades vid storlek av våra fiender, att dem var så många var något jag inte hade räknat med. Jag svalde bort tvekan och sträckte på ryggen, de må vara många men vi hade våra krafter som var dubbelt så mycket värt. Gruppen stannade tillslut och tystnad spred sig.

Justins Perspektiv. 

Dörren sparkades upp och väckte mig brutalt från min sömn, jag ryckt häftigt till men kunde dock bara se genom ett öga då det andra hade svullnat upp.

   ”Dags att vakna, vi ska på promenad” Jade kom muntert in i rummet med ett roat leende och gick fram till mig, han lossade genast på repen runt min hand – och fotleder.

   ”Vart ska vi?” mumlade jag fram, han ignorerade mig innan han ryckte mig upp mig från stolen. Då jag inte stått på benen på mer än ett dygn vek dem sig och han fnös irriterat.

   ”Stå på benen!” röt han.

   ”Ursäkta mig att jag har suttit fast på en stol och inte haft möjligheten att hålla dem vakna” väste jag tillbaka och tog en stund innan jag sträckte försiktigt på mig men kved till då kroppen skrek av smärta. Innan Jade hade kommit in med en telefon i handen hade Tansy, som jag hade fått reda på att hon hette, torterat mig med en kniv. Roat skärt i min hud och sedan satt den rakt i mitt lår när Jade bad om bevis, bevis till vem hade jag fortfarande ingen aning om.

   Ljudet av skrik, hade hon berättat, var som musik i hennes öron. Med avsmak hade jag tittat på henne, monster var dem, känslokalla monster. Jade grep tag om min överarm och släpade ut mig ur rummet, genom en kort korridor innan han sparkade upp ännu en dörr och solljuset träffade oss. Jag knep genast ihop ögonen då ljuset var för starkt för mina ovana ögon, tårarna rann längst mina kinder då dem sved häftigt.

   Långsamt lät jag mina ögon vänja sig innan jag öppnade det som funkade helt, till min förskräckelse var det fler än jag förväntat mig. De stod i en stor klunga, pratade och skrattade om vad som skulle hända, vad det var visste jag inte än.

   ”Vart ska vi?” frågade jag återigen.

   ”Du ska få se din älskade flickvän igen” svarade Jade med ett elakt flin.

   Jag borde vara överlycklig över att få se henne igen men nu ville jag inget annat än att gå in och sätta mig på stolen igen. Med raska steg började gruppen gå mot en riktning, så gott jag kunde försökte jag hänga med men skadorna båda på min utsida men även på min insida gjorde att jag blev fort trött och vimsig. Jag kunde känna hur Jade började bli otålig bredvid mig, plötsligt stannade han upp och så gjorde även resten. Jag såg mig förvirrat omkring och andades andfått, slagen mot min bröstkorg hade påverkat lungorna, rejält.

   ”Vart är vi?” flåsade jag.

   ”Håll käften” spottade Jade argt och såg bortom mig, genast vände jag mig om för att se att längre bort så skingrade sig träden och en öppning visade sig. Jag fokuserade blicken när jag tyckte att det rörde sig i dungen, jag spärrade sedan upp ögonen då Deztiny tillsammans med sin familj landade i gräset. De vecklade in sina stora vita vingar innan de spänt väntade på något, oss antagligen.

   Jade knuffade mig i ryggen och gruppen började återigen röra sig, jag återfick precis balansen när jag slets bakåt. Denna gång av en annan man, mycket smalare och inte lika ovårdad som Jade, men fortfarande skräckinjagande. Vi klev ut i dungen och jag hörde hur Jade började prata i täten, otålig och rädd stod jag och kände hur ögonlocken var nära på att stängas. Ansträngt försökte jag hålla mig vaken där jag stod, efter vad som kändes som en evighet ropades mitt namn och mannen som ryckte mig bakåt släpade nu med mig framåt. Snubblandes gick han mot Jade som flinade lika elakt som alltid.

   ”Hur mår du, Justin? Bra?” frågade han. Jag spottade genast mot honom, trött på honom och hans ironiska frågor. Genast mottog jag en knytnäve mot mitt redan blåslagna ansikte.

   Jag stönade ilsket innan jag vände upp huvudet då rörelser och låga röster hördes och syntes i min ögonvrå från andra sidan ängen. Jag tittade upp och såg att Faith tillsammans med Sunshine och Summer desperat försökte få Deztiny att stå på stället och inte av ren ilska attackera. Jag såg på hennes välbekanta ansikte och ville inget annat än att springa över till henne men visste att jag var så gott som död om jag så tog ett steg i deras riktning.

   ”Aldrig mått bättre” svarade jag lika ironiskt mot Jade som flinade.

   ”Bra att höra” han vände sig sedan mot familjen Hastings (om de ens hette det på riktigt) och log roat mot de tre som försökte lugna ner Deztiny. Jag försökte vädja med mina ögon att hon skulle stå still och efter en stund stod hon äntligen still och Faith släppte en aning tveksamt sitt grep om henne. ”här har du honom! I perfekt skick” ropade Jade över ängen.

   ”Perfekt skick my ass!” röt Deztiny tillbaka och jag hade nästan svårt att hålla mig för skratt över hennes ordval. ”men nu är vi här, låt honom gå” fortsatte hon sedan.

   Jade nickade innan han vände sig mot mig. ”bara en sak till” sa han och innan jag hann reagera hade han dragit ut en stor kniv ur sin rock och stött den rakt i min mage. Jag böjde mig häftigt över hans arm när smärtan spred sig och jag flämtade, höga skrik hördes bortifrån. Men det var som om min värld domnade bort, han drog ut kniven igen och jag föll ihop på marken. Hopkrupen blev jag liggande, kippade en stund efter andan och kände hur blodet pulserade kraftigt ur mitt sår på magen.

Deztinys Perspektiv. 

”Äntligen möts vi igen!” en man, klädd i bara svart, ostyrigt hår talade högt och log sedan hånfullt. Jag fnös åt honom och han flin blev omöjligt ännu slugare. ”hur mår familjerna?” frågade han. Thunder muttrade ilsket under sitt andetag och jag förstod honom, att han had mage att prata om våra döda släktingar.

   ”Vart är Justin?” frågade jag istället och hade för tillfället mitt fokus fullständigt på att få honom över på vår sida, levande.

   ”Han är här” svarade mannen och viftade ointresserat med handen, jag morrade ilsket.

   ”Jag vill se honom!” ropade jag argt, tålamodet hade snart runnit ut.

   Mannen suckade irriterat. ”Justin” ropade han sedan, mummel och rörelser spred sig genast bland den stora gruppen innan han uppenbarade sig tillsammans med en lång annan man.

   Jag flämtade genast till och la händerna över munnen, hans ansikte var blåslaget och stora blodfläckar pryde både hans byxor och tröja, hans figur var något ihopsjunken då han inre smärtor måste vara lika olidliga som dem på utsidan.

 "I want to see him!"

   Jag kunde höra hur dem andra förbannade våra fiender över vad dem utsatt Justin för, Summer la en mjuk hand på min arm i ett försök att trösta mig. Jag såg hur mannen frågade honom något och Justin spottade ilsket mot honom, genast svingade mannen sitt knytnäve och träffade honom i ansikte. Ett skrik lämnade mina läppar innan jag slängde mig framåt, ett par armar var dock för snabba och jag fångades i Faiths järngrepp.

   ”Deztiny, lunga ner dig” sa Faith i mitt öra och jag kunde även höra Sun och Summers röster som försökte lugna ner mig. Men det ända jag såg var Justin som stod nerböjd innan han rätade på sig och vände blicken åt vårt håll. Hans ögon utstrålade smärta och saknad, jag stirrade tillbaka och lugnade tillslut ner mig. Faith släppte sitt grepp om mig och ställde sig återigen bredvid mig. Justin vände sig sedan mot mannen och sa något, mannen i sin tur svarade och log roat.

   ”Här har du honom! I perfekt skick” ropade mannen över ängen och svepte med armen åt Justin.

   Jag ilsknade genast till igen. ”perfekt skick my ass!” röt jag tillbaka och jag kunde se hur det ryckte i Justins mungipor. ”men vi är här nu, låt honom gå!” sa jag och andas ut, med ilskna ord skulle jag inte få min vilja genom. Mannen nickade innan han återigen vände sig om, sedan hände det som jag hade fasat för mest.

   Mannen drog, på mindre än några sekunder, ut en kniv ur sin rock innan han körde in den i Justins mage. Ett fasansfullt skri lämnade min mun som ekade mellan träden, tårarna sprutade och återigen var Faith framme för att stoppa mig. Jag stirrade på Justin som slapp föll mot marken och blev liggande, jag fortsatte och skrika tills jag trodde att jag skulle tappa rösten. Mannen flinade ner mot Justins kropp innan han tvättade bort blodet på kniven mot sin rockärm.

   ”Din jävel!” skrek jag åt honom. ”Faith släpp mig nu, han ska få betala”

   Han i sin tur ignorerade mig. ”är ni redo alla?” frågade han resten istället.

   ”Ni ska veta att jag älskar er alla med hela mitt hjärta” utbrast Summer med tårar i ögon, hennes sorgsna ansikte fick mig för ett ögonblick att lugna ner mig.

   ”Jag älskar er alla, men ni dödar vi dem här jävlarna en gång för alla” sa jag och såg på dem alla innan jag mordlysten vände blicken mot dem mörka änglarna. Faith släppte taget om mig och ett elakt flin spred sig på mina läppar, ni har ingen aning om vad som väntar er… motherfuckers. 

här med börjar "the battle of their lifes"!! AAAHHH! spännande, huh? och Justin blir knivhuggen! tror ni han kommer klara sig? 

VAD TYCKS!?!?!?!?!? SNÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLLA, GE MIG KOMMENTARER! JAG VILL SÅ GÄRNA VETA VAD NI TYCKER! BRA/DÅLIGT!? PUSS O KRAM. OM NI ÄR SUPER DUKTIGA KAN DET KOMMA ETT TILL IKVÄLL. :D

   Jag satte nyckeln i motorn och vred om, jag backade bort från deras uppfart och körde sedan mot hemmet. När jag kommit halvvägs fick jag tvärnita då det låg något stort tvärs över körfältet, med rynkad panna såg jag på föremålet och fastslog sedan att det var en person.

   Bekymrat klev jag ur och gick fram mot honom eller henne i tron om att den behövde hjälp. Ett par kraftigt armar slöt sig runt min överkropp samtidigt som något lades över min mun och näsa, jag försökte streta emot det innan det svartnade framför ögonen. 

Mörka konturer, svaga sken och kvävda ljud. Jag blickade trött med mina ögon och försökte förtvivlat fokusera min blick, de mörka konturerna tog form och skapade möbler och människor. Det svaga sken tilltog sin fulla styrka och det skar som knivar i mina ögon, de kvävda ljuden uppstod till normal volym vilket skapade smärtsamma dunk i mitt matta huvud.

   Vart är jag? Jag stönade klagande och försökte försiktigt sträcka på mig, ett par rep runt mina handleder och fotleder stoppade mig. Då insåg jag det som varit så obekvämt att sitta på var en hård trästol och jag var fastbunden vid den, paniken började nu sprida sig genom mig.

   Vad är det som händer? En dörr mittemot från där jag satt sparkades upp och jag såg med stora ögon på mannen som klev in. Han var klädd i endast svart och hade sitt korpsvarta hår i en enda oreda, ett fult ärr löpte längst ena delen av hans panna och ner en bit på kinden. Jag svalde vid synen av honom då hela han utstrålade trubbel.

   ”Nej, men har charm knutten vaknat?” frågade han och flinade elakt, då denna situation var roande för honom. Jag såg stint på honom och vägrade leka med i hans lilla spel.

   ”Vad vill du?” väste jag tillbaka och förvånades för ett ögonblick över mitt mod, jag borde egentligen bara sköta mig och se till att passa tungan. Killen såg ut att kunna vara i stånd till att göra både det ena och det andra.

   ”Vad jag vill ha…” började han och tog sedan de få stegen som behövdes för att han skulle ha placerats sitt ansikte några centimeter från mitt eget. ”… är svar” avslutade han och log sedan slugt. Jag vred bort mitt ansikte i avsmak då han kommit för nära med sin stank, han kan inte ha hört talas som om ordet dusch eller tandborste.

   ”Jag har inga svar att ge dig” svarade jag kyligt.

   Han skrattade. ”men ser du charm knutten, det tror jag är du har” hans smeknamn började redan gå mig på nerverna och jag knöt ilsket mina händer. Vem var den här idioten?

   ”Kom till saken” sa jag otåligt.

   ”Du har information som jag behöver, vart en speciell familj bor till exempel.” sa han och för ett ögonblick fortsatte jag se förvirrat på honom innan det klarnade för mig vad han var ute efter. Så gott jag kunde försökte jag hålla mitt ansikte uttryckslöst men måste ha misslyckats då han flinade nöjt.

   ”Jag vet inte vad du pratar om” mumlade jag fram.

   ”Du vet exakt vad jag pratar om” han la armarna i kors över bröstet. ”det bor en grupp änglar i den här patetiska staden och du vet mycket väl om det då du till och med dejtar en” sa han lugnt.

   ”Änglar?” frågade jag och skrattade åt honom som om han vore galen, detta gjorde honom dock riktigt förbannad och hans redan mörka ögon blev omöjligt ännu mörkare.

   ”Vill du verkligen spela det här spelet med mig?” väste han fram, jag svalde diskret. ”det kommer göra ont, pretty boy. Så svara istället på min fråga” fortsatte han och höjde näven.

   Jag stirrade stint in i hans ögon innan jag spottade på marken framför hans fötter. ”aldrig”

   Han ryckte nonchalant på axlarna och svingade sedan fort sin näve mot mitt ansikte som i sin tur slängdes häftigt åt sidan. Smärtan bildade tårar i mina ögon och jag kände genast hur mitt kindben började svälla upp i mitt ansikte.

   ”Om du inte vill ha fler slag, säg mig då vad är deras krafter?” frågade han och han hade nu sitt ansikte bredvid mitt och pratade rakt in i mitt öra.

   ”Dra åt helvete” spottade jag och ännu ett slag träffade mitt ansikte, denna gång var kraften så stor och jag föll åt sidan med en stor smäll. Jag stönade klagande då jag inte haft tillgången att ta emot mig då jag satt fastbunden, mannen tog tag i stolsbenet och satte mig normalt igen.

   ”Du vet, jag kan hålla på hela dagen” sa han uttråkat och kavlade upp ärmarna på sin slitna skjorta.

   ”Jag vet ingenting” fräste jag men han skrockade roat.

   ”Både du och jag vet att du ljuger” svarade han.

Blodet rann ur min mun och jag kände hur delar av mitt ansikte svullnat upp plus att huden hade spruckit vid både kindbenet och uppe vid mitt ena ögonbryn. Han hade även riktat flertal slag mot min bröstkorg och mage och fått mig att många gånger tappa andan. Han verkade dock oberörd över smärtan som han orsakade mig, som om han var totalt känslokall. Dörren intill det dunkla rummet öppnades återigen och denna gång klev en nätt tjej in, även hon klädd i bara svart.

   ”Får du några svar ut Mr. Handsome här?” frågade hon och log flörtigt mot mig, som om hon inte såg skadorna i mitt ansikte eller det faktumet att det rann blod ur min blodfyllda mun.

   ”Han är fucking omöjlig, jag fattar det inte” fräste mannen och slet i sitt hår.

   ”Hey, hey. Jade lugna ner dig, låt mig ta över en stund” tjejen flinade motbjudande och till min förvåning nickade mannen, som jag nu fått reda på heter Jade, innan han lämnade rummet.

   ”Så Handsome, är det inte på tiden att du tar och svarar på våra enkla frågor?” hon använde sig av en barnslig röst samtidigt som hon tog sig fram mot mig och svängde onaturligt mycket på sina höfter. Innan jag visste ordet av det satte hon gränsle i mitt knä och lagt sina armar runt min nacke.

   ”Vad gör du?” mumlade jag fram.

   ”Gör det lite trevligt för oss” svarade hon glatt och tryckte sig sedan mot mig. Jag började genast röra på mig i hennes famn då jag inte ville något annat än att hon skulle gå av och lämna mig ifred.

   ”Kliv av” stönade jag irriterat.

   ”Varför?” frågade hon busigt innan hon böjde sig ner och kysste min hals, jag rös genast av obehag och kände hur illamåendet sköljde över mig.

   ”Kliv bara av” väste jag och orkade inte längre försöka vädja till henne.

   ”Lyssna här” fräste hon genast och såg på mig. ”jag kan slå precis lika hårt som Jade tror inget annat, så ge mig svaren vi vill ha nu” Det här kommer bli en lång dag…

   ”Nej” svarade jag hårt, hon rynkade irriterat på sin panna innan hon reste sig från mitt knä och gav mig en hård örfil. Blodet sprutade ur min mun och fläckade ner det redan smutsiga golvet.

   ”Betyder hon verkligen så mycket för dig att du tar emot det här?” hånade hon.

   ”Du har ingen aning” svarade jag och rätade upp huvudet igen.

Deztinys Perspektiv. 

Tystnade var så tjock att den skulle kunna skäras med kniv medan vi spänt väntade på att Crystal skulle öppna sin lilla mun för att ge oss information om vad hon precis sett.

   ”Dagen har kommit” svarade hon bara men det var nog för oss alla att förstå ändå.

   Kaiorisoerna hade tillfånga tagit Justin och bara Gud visste vad han behöver uthärda, dem ville säkert ha svar och om jag kände Justin rätt så gav han inte upp så lätt. Jag la förtvivlat mitt ansikte i mina händer och hade svårt att ta in vad som hände just nu. För ett ögonblick lät jag mig själv brytas ner och fälla en tår innan jag samlade mig och såg beslutsamt upp.

   ”Vart går vi från här?” frågade jag och såg på dem alla.

"Where do we go from here?" 

   ”Crystal du har ingen aning om vart de kan befinna sig?” frågade Sterling och vände sig mot henne.

   ”Nej, det är mörkt. Det är det ända, några få ljuskällor” svarade hon och skakade uppgivet på huvudet.

   ”Men dem kan inte ha lämnat Stratford” sa jag. ”anledningen till varför dem har tagit Justin är ju för att få honom att berätta information om oss, inte bara vart vi bor men också vad vi är kapabla till”

   Tystnaden spred sig och alla verkade ta in det jag just sagt. Tystnade brösts dock utav vibrationen från min mobiltelefon, genast fick jag upp den från min ficka och stirrade på skärmen, Justin stod det.

   ”Det är Justin” viskade jag fram innan jag klickade på grön lur och satte den vid örat. ”Justin?” frågade jag men möttes av tystnad. ”Justin, hallå?” upprepade jag.

   ”Han är envis, din Justin” en raspig mörk röst talade tillslut och jag kände hur jag stelnade till, jag tog bort telefonen från örat och klickade sedan på högtalaren.

   ”Vart är han?” frågade jag.

 "Where is he?" 

   ”Har lite roligt med Tansy” svarade han nonchalant innan han skrockade lågt. Jag knöt näven och ansträngde mig hårt för att inte trycka sönder telefonen i min hand.

   ”Jag lovar om ni så mycket som rör ett hårs-” började jag genast hota men han avbröt mig lika snabbt.

   ”Ledsen, redan försent” svarade han. ”som sagt, han är envis. Speciella åtgärder behövde tas vid. Han kommer inte riktigt se likadan ut när vi är klara med honom” ilskan pulserade genom min kropp och jag trodde jag var färdig att explodera.

   ”Låt honom gå”

   ”Ledsen, darling. Så länge ni inte är villiga att ge upp så kommer han fortsätta få slag efter slag efter slag efter slag” svarade han.

   ”Jag tror dig inte” utbrast jag då jag fick panik. Jag såg upp på dem andra som stirrade på telefonen i min hand, för deras skull drog jag ut på svaret, men om det visade sig att det var sant att Justin behövde uthärdade riktig smärta skulle jag inte tveka två gånger på att bestämma ett möte med dem.

   ”Det kan vi ändra på” svarade han och jag hörde hur skrapet av en stol sedan steg och en dörr som öppnades. ”hon vill ha bevis” hörde jag mannen säga och sekunden efter hörde jag ett högt skrik från ingen annan än Justin. Det var ett skri av smärta innan han flämtade andfått. ”är det bevis nog?” frågade han roat, det kändes som om magen slitits ur min kropp och tårarna rann längst mina kinder.

   ”Fuck you” väste jag till honom.

   ”Nej, det där är inte speciellt snälla ord. Om du vill att han ska överleva så passar du tungan” varnade han och jag bet genast ihop.

   ”Vart ska vi träffas?” frågade jag tillslut och var beredd att mot gå vilka som helst protester som skulle komma från dem andra men till min förvåning sa de inte ett ljud. Jag antog att dem, lika mycket som jag, visste att det här skulle vi behöva stå ansikte mot ansikte emot för eller senare. Det här var något som var undvikbart.

   ”Duktig flicka, ju förr desto bättre. Möt oss vid dungen 1 km från sjön klockan 3 imorgon” svarade han och innan jag hunnit säga något mer så dog linjen bort och jag kastade lika snabbt den tvärs genom rummet. Jag reste mig sedan från stolen och styrde stegen mot trappan.

   ”Vart ska du?” hörde jag Sun fråga.

   ”Samla ihop alla vapen jag äger och se till att samla krafter, de här jävlarna ska få betala dyrt för att ens rört Justin” svarade jag och försvann sedan från deras syn. Snart hörde jag hur de också började röra på sig, prata ihop sig om taktiker och klirret av knivar som krockade med varandra fyllde huset. Game time, bitches. 

THEY ARE SOME NASTY BITCHES!  vad tycks?????? kommentera, nu vill jag verkligen veta vad ni tycker! vi har varit helt fantastiska mot mig, tro inget annat. LOVE YOU! ♥

ledsen om det är stavfel eller annat, men orkar verkligen inte läsa genom nu. :P

   ”Sov dags” sa jag och skrattade åt hans trumpna min. Han suckade och gav upp, jag log nöjt och la mig på sidan och slöt ögonen. Snart kände jag en arm runt min midja som sedan drog mig närmre.

   ”God natt, my love” viskade Justin i mitt öra och jag mumlade något trött tillbaka. 

Jag slängde in böckerna i skåpet innan jag skyndade mig ut ur den förbannade byggnaden och bort mot skogen. Jag gick några meter in innan jag slöt ögonen, skolan hade gått förvånatsvärt fort och alla hade sett undrande på mig då jag ena dagen sett ut som om man hade dragit upp mig ur en brunn och andra dagen som om jag hade vunnit en förmögenhet på lotteriet. Men jag hade ignorerat deras blickar och låtit dem tro vad de ville om mitt beteende, det var ändå inte deras sak att veta.

   Jag öppnade ögonen och stod i mitt rum, jag släppte min väska på golvet och sträckte på min stela rygg. Min säng låg fortfarande obäddad och jag såg mig fundersamt runt efter Justin, jag lyssnade efter ljud inne på badrummet men bemöttes av tystnad. Jag drog undrande på munnen innan jag förflyttade mig ner till köket där Summer och Sterling satt.

   ”Hej, har ni sett Justin?” frågade jag, deras blickar rycktes skrämt upp då de omöjligt kunde hört att jag kom.

   ”Ehm… nej, han åkte för kanske en timme sedan. Han sa att han skulle hem och göra något” svarade Summer och jag nickade förstående och slog mig ner vid bordet. ”så hur går det?” frågade Summer nyfiket, Sterling reste sig direkt och lämnade köket. Jag flinade mot det hållet han försvunnit innan jag vände mig mot Summer.

   ”Bra” svarade jag. ”han verkar ha smält det mesta och han säger att han klarar det, så jag får väl lita på honom” Summer nickade.

   ”Jag är glad för din skull” sa hon sedan och la sin hand över min, jag grep genast tag i den och kramade.

   ”Tack” svarade jag och log mot henne. Även fast Summer inte var min riktiga mamma så hade hon fortfarande en moderlig roll i mitt liv, en jag kunde gå till om jag ville prata eller bara få en varm kram. Något som hon var mer än villig att ge då hon älskade oss alla som om vi var hennes egna.

”Justin, vart är du? Du har varit borta i snart 5 timmar utan så mycket som ett sms, snälla ring mig. Jag börjar bli orolig. Puss, jag älskar dig” jag pratade in ett utav mina hundra meddelanden på hans telefonsvarare innan jag klickade på den röda luren. Min mage vred ihop sig då jag fasade det värsta, att han blivit kidnappad eller något. Genast skakade jag bort dem tankarna, jag kunde inte tänka så.

   Jag slog återigen in hans nummer och satte luren mot örat, ännu en gång kom jag till hans telefonsvarare och jag suckade frustrerat. Vart är du? Han kanske är kvar hemma… Jag slog genast in numret till Pattie och satte telefonen vid örat igen, några få signaler gick fram innan Patties välbekanta röst svarade.

   ”Hej, det är Pattie” svarade hon.

   ”Hej, Pattie! Det är jag, Deztiny. Jo, jag undrade bara om Justin möjligtvis var hemma?” frågade jag.

   ”Nej… jag trodde han fortfarande var hemma hos dig” svarade hon fundersamt och paniken spred sig inom loppet av några sekunder inom mig.

   ”Ja… ehm… nej, men titta här kommer han. Vi hörs senare, hej” avslutade jag innan hon hann ge mig något svar. ”Crystal!” skrek jag högt där jag satt i köket. Hon gjorde sig synlig någon meter från mig och jag hoppade till, innan jag såg henne i ögonen.

   ”Vad är det?” frågade hon med sin sockersöta röst.

   ”Jag behöver din hjälp, du behöver hitta-” började jag innan hon avbröt mig.

   ”Deztiny, du vet att mina visioner inte funkar så. Jag ser inte en viss persons öde utan mer helheter” sa hon och suckade trött.

   ”Men om du fokuserar klarar du det säkert” sa jag desperat och hon rynkade frågande på pannan.

   ”Vad är det som händer?” frågade hon och la sedan armarna in kors över bröstet.

   ”Jag tror det har hänt Justin något” svarade jag och bet mig nervöst i underläppen. ”så snälla du, kan du försöka” jag såg bedjande på henne och slog ihop mina händer.

   ”Okej, okej. Jag kan försöka, men det kommer inte gå på fem minuter” varnade hon.

   Jag nickade fort och höjde avväpnande på händerna för att visa att jag skulle ge henne den tiden hon behövde bara hon fick svar. Hon nickade innan hon försvann från min syn och troligtvis gick upp på sitt rum igen, jag sjönk ner på en köksstol igen och försökte låta bli att hyperventilera. Jag la mitt huvud på mina armar och andades djupt in och ut.

   ”Vad är det, Deztiny?” Sunshine klev in i köket och jag ryckte genast upp huvudet för att se på henne.

   ”Jag vet inte!” utbrast jag och kände hur tårarna vällde upp i mina ögon. ”jag vet inte och det skrämmer mig. Jag vet inte vart Justin är, han är inte här och han är inte hemma” babblade jag på medan Sunshine tog sig fram till bordet.

   ”Hey, hey” sa hon och la händerna över mina. ”det har säkert inte hänt något allvarligt” hon fortsatte ge mig tröstande ord som inte hade något som helst effekt på min insida men dock på min utsida då mina uppspärrade ögon återgick till normal storlek.

   ”Crystal håller på att se om hon kan hitta honom” mumlade jag sedan fram och Sun nickade.

”Deztiny!” Crystals ljusa rop fick mitt hjärta att slå ett dubbelslag och min andning att genast öka i takt. Hon kom gående med ett oläsligt uttryck och jag såg nervöst på henne. ”ehm… det ser inte bra ut” sa hon sedan sorgset och det svartnade framför ögonen på mig.

   ”Vad?” andades jag fram.

   ”Det enda jag kunde se var att han befinner sig någonstans där det är mörkt, han är rädd och förstår inte vad som pågår, någon försöker få svar ur honom och börjar bli otålig” sa hon innan hon ryckte till precis som om skulle ha slagit henne i ansiktet.

   ”Vad hände?” nästan skrek jag åt henne, i desperat behov av ett svar. ”Crystal!” skrek jag då hon stod kvar, tyst och stel. Återigen ryckte hon till och stirrade på mig.

   ”Låt oss säga att han kommer minst sagt ha blåmärken när vi hittar honom” viskade hon fram och en våg av förtvivlan sköljde över mig innan ilskan tog över. Jag var utom kontroll över mina handlingar och innan jag visste ordet av det stod hela jag i brand.

   ”Hey, Deztiny lugna ner dig!” skrek Sunshine och jag släckte genast elden men blev inte lugnare för det.

   ”Crystal, fick du någon som helst bild på ett ansikte?” frågade Summer i normal samtalston. Samtidigt kom killarna tillsammans med Harmony in i köket, alla med frågande ansiktsuttryck.

   ”Vad är det som händer?” frågade Sterling oroligt.

   ”Justin har blivit tillfångatagen, någon söker svar och använder fula tekniker i hopp om att han ska svara” svarade Sunshine och deras hakor föll, bildligt talat, ner till golvet.

   ”Vad?” frågade Thunder dumt och såg sedan på mig.

   ”Han blir misshandlad!” röt jag åt honom och han höjde genast avväpnande på händerna.

"He's getting abused!" 

   ”Jag förstod, jag förstod. Bara svårt att få in” försvarade han sig med.

   ”Nå, Crystal?” frågade sedan Summer då Crystal aldrig hunnit svara på hennes fråga.

   ”Bara en suddig bild, det är en man i alla fall. Klädd från topp till tå i svart och svart hår, han har ett ärr i pannan. Mörka ögon, elaka ögon. Han är inte ensam” svarade hon och knep sedan ihop ögonen och försökte se mer, en flämtning slapp ur hennes mun och jag såg med stora ögon på henne.

   ”Vad? Vad såg du!?” frågade jag och hon öppnade sina ögon igen.

Justins Perspektiv. 

Deztiny hade sedan länge lämnat huset för att gå till skolan och jag låg något uttråkad kvar i hennes säng. Jag bestämde mig genast för att gå upp och duscha för att sedan ta en sväng hem för att prata med familjen och hämta nya kläder. Jag virade en handduk runt höfterna innan jag gick ut ur badrummet och gick runt i rummet för att plocka upp mina kläder, snabbt fick jag på mig dem innan jag drog till mig min telefon och jacka. Väl nere i hallen mötte jag på Summer, ett glatt leende låg på hennes läppar och hennes ögon var lika pigga som vanligt.

   ”God morgon, eller ska jag säga god eftermiddag. Sovit bra?” frågade hon och såg roat på mig.

   Jag rodnade häftigt. ”som en stock” svarade jag och hon nickade glatt. ”hälsa Deztiny, att jag stack hem en sväng men kommer tillbaka” sa jag till henne och hon nickade förstående innan hon vinkade av mig.

   Jag satte nyckeln i motorn och vred om, jag backade bort från deras uppfart och körde sedan mot hemmet. När jag kommit halvvägs fick jag tvärnita då det låg något stort tvärs över körfältet, med rynkad panna såg jag på föremålet och fastslog sedan att det var en person.

   Bekymrat klev jag ur och gick fram mot honom eller henne i tron om att den behövde hjälp. Ett par kraftigt armar slöt sig runt min överkropp samtidigt som något lades över min mun och näsa, jag försökte streta emot det innan det svartnade framför ögonen. 

OJOJOJOJOJOJOJO! nu händer det grejer, inte sant!? vem har tagit Justin? hur kommer det gå för honom? vad såg Crystal? 

VAD TYCKS? I LOVE YOU GUYS! TACK FÖR ERA KOMMENTARER, DEM ÄR GULD VÄRT! SNÄLLA FORTSÄTT MED DEM, SKRIV VAD NI TYCKER.

   ”Jag älskar dig” jag öppnade ögonen och såg in i hans underbara, gyllenbruna.

   ”Jag älskar dig också” besvarade jag och kysste sedan mjukt hans läppar. 

Jag gäspade trött innan jag krökte ryggen och slog långsamt upp ögonen, jag gnällde klagande när den starka morgonsolen fick mina ögon att tåras och slöt dem genast igen. Jag rullade försiktigt runt så jag blev liggande på mage och stötte ihop med en annan varm kropp, försiktigt öppnade jag ögonen igen och såg Justin sovande ansikte några decimetrar från mitt eget. Jag log tunt innan jag höjde handen och smekte honom lätt över kinden innan jag lät dem svepa över hans läppar, ett leende spred sig på dem och jag log genast bredare.

   ”God morgon” sa Justin med sin hesa, måste bara säga otroligt sexiga, morgonröst. Jag kröp upp ovanpå honom så jag låg på hans varma bröst, hans armar slöt sig genast runt min midja och kramade åt.

   ”God morgon” svarade jag med en liten röst, han öppnade sina ögon och såg upp på mig.

   Smattrandet mot fönstret skvallrade om att regnet nu föll från himlen, inom någon minut tilltog regnet och det öste ner. Vi låg tysta en stund och bara lyssnade på regnet, innan jag kände hur kylan kröp genom väggarna och jag rullade av Justin. Jag satte mig upp i sängen och sträckte sedan ut armen mot den öppna spisen, inom några sekunder stod vedträna i brand och värmen spred sig i rummet. Jag log nöjt och la mig ner igen och drog upp mitt duntäcke högre upp.

   ”Wow” hörde jag Justin mumla tyst och jag skrattade lågt åt honom.

   ”Tja, om du ska leva med mig är det där något du måste vänja dig vid” sa jag och vred på huvudet och la min haka på hans bröst. Han såg ner på mig med ett leende.

   ”Det klarar jag” svarade han och tystnad fyllde återigen rummet. Ett plötsligt skratt från Justin fick mig att rycka till och sedan se frågande på honom.

   ”Vad är det?” frågade jag roat och nyfiket, han skrattade ännu en gång innan han vände sig mot mig.

   ”Kommer du ihåg vår dejt?” frågade han och jag nickade förvirrat. ”då kom vi in på sådana där töntiga raggningsfraser…” började han och höjde sedan ena ögonbrynet i väntan på att jag skulle fatta själv. Jag skrattade och han log roat. ”du skojade visst inte med ditt svar” sa han sedan och jag skakade på huvudet.

   ”Och din min var oslagbar” svarade jag och tog mig om magen, han skrattade glatt.

   ”Jag hade förväntat mig en ironisk blick och en fnysning men ditt svar förvånade mig” jag lyckades samla mig och kramade om honom. Han tog försiktigt tag i min hand och flätade samma våra fingrar, sedan tog han tag i mitt ena finger och granskade det. Som om han letade efter något.

   ”Ska jag…?” frågade jag honom och efter en kort stund nickade han smått.

   Genast satte jag eld på mitt finger och Justin såg fascinerat på det, han tog det något närmre sitt ansikte för att skåda eldsflamman närmre. ”litar du på mig?” frågade jag sedan.

   Han vände blicken mot mig och rynkande frågande på pannan. ”vad menar du?”

   ”Just det jag sa, litar du på mig?” svarade jag. Justin nickade. 

   Jag släppte försiktigt hans hand och han fortsatte se frågande på mig, i väntan på vad jag skulle göra. Långsamt sänkte jag handen, som nu hela den och inte bara fingret stod i brand, mot hans bröst. Noga med att titta på hans ansikte efter negativa reaktioner närmade jag mig hans hud.

   ”Det kommer inte skada dig” viskade jag innan jag la handen på hans bröst, han flämtade genast till säkert i väntan på smärtan. Men precis som jag hade lovat skulle elden inte skada honom, mästare som jag var på min egen kraft kunde jag kontrollera elden på vilket viss jag ville. Det här var ett utav dem, lika mycket som jag kunde få något att brinna upp kunde jag också få elden att var immun, få personen att vara immun mot smärtan.

   ”Det… det… känns inte” fick han fram efter en stund då han smält det han såg.

   ”Ja, jag sa ju att det inte skulle skada dig” svarade jag och släckte sedan min hand men lät den ligga.

   ”Jag älskar dig” han rullade upp på mig och tryckte ner mig i madrassen, jag log upp mot honom.

   ”Jag älskar dig också” svarade jag och särade sedan på mina ben så han låg mellan dem istället.

   Han bet sig löst i underläppen när jag gjorde så, jag kvävde ett fniss då jag ville vara lite busig mot honom. Jag lindade mina ben runt hans midja som jag gjort igår och klämde sedan åt så han trycktes mot mig, ett stön slapp ur hans mun och jag flinade roat.

   Jag lyfte på huvudet och böjde kyssa honom över halsen och upp till käken, jag tog sedan tag om hans ansikte och tryckte hans läppar mot mina. Hans tunga var inte sen med att tränga in i min mun och jag stönade mot hans mun, återigen klämde jag åt med benen. Innan jag hann reagera hade han redan trängt in i mig och jag flämtade mot hans läppar innan stön tog över. Timmar senare hade vi kommit flera gånger och mina vingar vällt saker i sin väg. Svettig och varm andades jag andfått och såg ner på Justin som lät blicken svepa över mina vita vingar.

   ”Kommer det där hända varje gång?” frågade han.

   ”Jag vet inte, vi får väl se med tiden” jag flinade ner mot honom och böjde mig sedan ner och kysste hungrigt hans läppar. Hans händer följde mina sidor innan dem gled ner till min rumpa.

”Deztiny, nu har-” Sunshine kom upp ur golvluckan senare på kvällen, hon hade ett beslutsamt uttryck som snabbt ändrades till förvånat då hon såg att jag inte var ensam. ”ehm… ojdå. Ledsen att jag störde… jag visste inte att…” började hon babbla osammanhängande.

   ”Det gör inget, Sun” sa jag oberört och satte mig upp, Justin bredvid mig la en arm runt min midja och gled diskret bakom min rygg så han skymdes från min systers syn.

   ”Jag ska gå, vi pratar senare” sa hon sedan fort och kastade ett snabbt leende mot mig. Jag log tillbaka innan hon försvann samma väg som hon kommit upp genom.

   ”Pinsamt” mumlade Justin bakom min rygg, jag skrattade medan han satte sig upp så han kunde se in i mina ögon. ”hon bryr sig inte, hon blir bara glad” svarade jag och skakade på huvudet åt honom.

   Han log innan han kupade min kind med sin hand och tryckte mjukt sina läppar mot mina. Resten av kvällen låg vi kvar i mitt rum och tog upp pizza på rummet, eller snarare han åt en pizza medan jag åt några köttbitar. Till en början hade han tittat något äcklat på mig medan jag åt med sedan vant sig, jag hade suckat lättat då jag slapp låtsas äta något så äckligt som deras vardagsmat utan istället några goda, råa köttbitar.

”Justin, jag behöver sova” sa jag och skrattade då vi fortfarande inte lämnat sängen även fast det gått ännu en dag och det nu var söndag kväll och det var skoldag för mig i morgon. ”jag har skola i morgon, jag ska upp tidigt” la jag till då han vägrade sluta kyssa mig över halsen och ge mig rysningar i hela kroppen.

   ”Gå inte, stanna med mig istället” mumlade han mot min hud.

   ”Hur lockande det än låter så skulle inte dem där nere gå med på det, även om vi inte kan få riktiga jobb eller något här på jorden. Så tycker de ändå att läran är viktig” mumlade jag tillbaka med en viss svårighet då han vandrade ner över mitt nyckelben och ner till mina bröst istället.

   Jag stönade innan jag grep tag om hans ansikte och kysste hans läppar, han trängde in med sin tunga i min mun och jag rullade runt så jag låg på honom. Jag slet mig sedan från hans läppar och rullade snabbt av.

   ”Sov dags” sa jag och skrattade åt hans trumpna min. Han suckade och gav upp, jag log nöjt och la mig på sidan och slöt ögonen. Snart kände jag en arm runt min midja som sedan drog mig närmre.

   ”God natt, my love” viskade Justin i mitt öra och jag mumlade något trött tillbaka. 

ett litet mysigt kapitel... :) hoppas ni gillade det. för sedan blir det MEEER drama, nästan så mycket att ni kommer be om att det ska ta slut. hahahha, oke kanske inte så överdrivet men drama kommer det bli. 

VAD TYCKS!???? VI ÄR SÅ HIMLA GULLIGA MED ERA KOMMENTARER, NI VET INTE HUR GLAD JAG BLIR ÖVER ERA ORD! SÅ SNÄLLA FORTSÄTT SÄTT ETT LEENDE PÅ MINA LÄPPAR! ♥

PREVIOUS:   ”Er splittring tog hårt på henne, jag fattar fortfarande inte varför du gjorde det och jag ska sluta tjata men fortfarande…” fortsatte han och höjde sedan avväpnande på händerna.

   ”Jag kan inte berätta” svarade jag bara och Ryan nickade, att berätta sanningen hade varit otänkbart.

   För det första skulle han aldrig tro mig och för det andra ville jag inte sätta Deztinys liv i fara. Även fast vi inte var tillsammans längre så betydde inte det att jag slutat bry mig om henne. En veckas tid hade gått sedan jag lämnat henne i skogen och ändå hade hon inte lämnat mina tankar en enda gång, hon var där jämt och spökade. Saknaden efter henne var stort men skräcken var större, skräcken för vad hon var och vad hon kunde göra. 

En månad senare 

Skolklockans bekanta ringning ekade inuti skolbyggnaden och meddelade för eleverna att det var slut för dagen. Jag stod lutad mot min bils front i väntan på att Ryan och Chaz skulle släpa sina fötter hit så vi kunde åka hem igen. De stora dubbeldörrarna öppnades och mitt huvud rycktes genast upp för att se vem det var som hunnit ut först, mina ögon växte sig större vid synen av Deztiny.

   Hennes huvud var nedböjt och hennes armar var lindade runt hennes kropp i ett tecken på att hon ville lämnas ifred. Det var som om någon kramade åt mitt hjärta och tömde det på blod för att sedan lämna det på marken för att låta det torka ihjäl.Hennes blick riktades uppåt och sedan mot mig, spänd på hennes reaktion såg jag tillbaka in i hennes ögon. Hennes ögon som nu var livlösa och helt tömda på livsglädje, hennes blå färg som nu mörkat och ersatts av en djupsvart ton, hennes busiga och mystiska glimt som alltid fanns i hennes ögon var som försvunnen. Hennes ansikte var som en vägg, hon rörde inte en muskel och hennes blick såg rakt genom mig som om jag vore ingenting, bara tomma luften.

   Min blick svepte över hennes fortfarande lika vackra ansikte, över hennes läppar, så röda, så kyssvänlig. Behovet efter henne som växt sig större och större för varje gång jag såg henne svällde nu upp till ett hungrigt monster. Jag ville gå fram, omfamna henne och kyssa hennes läppar. Berätta att jag ångrade det jag sa och att jag aldrig kommer lämna hennes sida igen, oavsett vad. Men min kropp tog inte emot några order utan stod stelfrusen och såg efter henne då hon tog sig över parkeringen och sedan in i skogen. Troligen för att ta sig hem på ett utav sina onaturliga sätt. Utan någon vettig tanke i huvudet, förutom att jag behövde följa efter henne, befann sig i min hjärna då jag satte mig bakom ratten och körde bort från parkeringen.

   Till Chaz: 

   ”ledsen, fick förhinder. Vi hörs senare”

   Jag skickade iväg ett snabbt sms till Chaz så de inte skulle stå på parkeringen i tron om att jag skulle hämta dem. Min hjärna var ett svart blindo då jag körde upp på deras uppfart, vad var meningen att jag skulle göra här? Vad hade jag tänkt mig? Försöka be om förlåtelse? Vill du ha henne tillbaka? Oavsett vad hon är?

   Det faktumet att Deztiny var en ängel och inte en människa hade sakta men säkert satt sig i min hjärna och jag hade under dessa veckor tänkt genom det. När hon inte använde sig av sina speciella förmågor var hon som vilken tjej som helst, hon var… normal.

   Dessutom visste jag att hon aldrig skulle skada eller låta något skada mig, på något konstigt viss visste jag det… men jag visste inte varför eller hur. Jag såg på deras vita ytterdörr som stod framför näsan på mig och kände nervositeten växa inom mig, jag höjde sakta min knutna näve innan jag knackade på dörren. Genast tog jag ett steg tillbaka och drog nervöst handen genom mitt hår och fuktade mina läppar. Dörren öppnades och i dörröppningen stod Deztiny, hennes ansiktsuttryck irriterat och trött. Dock när hon såg att det var jag som stod utanför hennes dörr förstorades hennes ögon och såg förvånat på mig, hennes mun öppnades för att säga något men hon stängde den lika fort.

   ”Justin?” fick hon tillslut fram och jag bet mig i underläppen.

 "Justin?" 

Deztinys Perspektiv. 

Ännu en seg och onödig dag i skolan passerade och jag var överlycklig att äntligen kunna lämna byggnaden som djävulen skapat själv. Med blicken, som alltid, neråt riktad gick jag genom korridoren, slängde fort in mina onödiga böcker i skåpet innan jag gick bort mot utgången. Korridorerna var nästan tomma då alla inte hunnit ut ur salarna än, jag knuffade upp dubbeldörrarna och tog mig ner för den korta stentrappan. Min blick gled ovanligt upp och sökte sig åt sidan, men mina tankar var för långt borta för att jag skulle ta in vad det var jag tittade på och i nästa sekund stod jag långt inne i skogen.

   Jag suckade smått innan jag slöt ögonen, när jag väl öppnade dem igen stod jag i vårt kök. Jag släppte min överkropp som jag nästan krampaktigt hållit i som om den snart skulle försvinna, jag öppnade kylskåpsdörren för att se att vi inte hade en enda köttbit att äta. Men ett frustrerat stön slog jag ihop kylskåpet igen och satte mig vid köksbordet och gled återigen in i mina meningslösa tankar. När jag blev såhär frånvarande var det egentligen inte att tankarna tog över utan bara mörkret, jag blir sittande, ser ut i ingenting medan jag tänker på… ingenting.

   Absolut ingenting, jag låter inte något ta sig in. Något som skulle kunna skada mig ännu mer än vad jag redan var. Sunshines förhoppning om att jag snart skulle bättra mig var lika sann som att elefanter kunde flyga och det faktumet gjorde henne orolig och frågvis.

   Frågorna öste över mig dag och natt och jag slöt mig bara mer och mer in i mig själv för att slippa höra, jag orkade inte. Frågorna var jobbiga och krävde eftertanke, något som jag alltid var för trött för. En knackning på dörren ryckte mig ur mitt mörker och jag reste mig sakta från stolen, jag lyssnade efter någon annan som möjligtvis kunde öppna men kom sedan på att Summer tillsammans med Sterling, Thunder och Faith var och jagade tvärs över landet. Ordentligt den här gången och resten var någon annan stans, jag kunde inte bry mig mindre.

   Med trötta steg gick jag och öppnade dörren, jag stelnade till och såg med stora ögon på Justin som stod nervös utanför min dörr. Jag öppnade munnen för att fråga vad i hela friden han gjorde här men fick inte hur mig ett enda ord. Jag slöt munnen för att sedan öppna den igen, denna kom ett enda ord ut genom den.

   ”Justin?” frågade jag och han bet sig osäkert i underläppen. Den lilla rörelsen fick hungern efter honom att komma till liv, han var för sexig i sitt rufsiga hår och nyfikna ögon. Han släppte sin fylliga läpp och slog sedan ut med armarna.

   ”Jag kan inte göra det här längre” sa han bara och lämnade mig oförstående.

   ”Vad pratar du om?” frågade jag förvirrat.

   ”Jag älskar dig, okej? Kommer alltid att göra, har alltid gjort och jag tänker inte låta det faktum att du är en… ängel, komma emellan det” utbrast han och stirrade nästan på mig, jag svalde vid ordet 'ängel' och kände hur tårarna som hållit sig borta så länge nu fyllde mina ögon. Återigen svalde jag, men denna gång för att få bort dem förbaskade tårarna. ”jag kan leva med det, bara jag får göra det med dig” avslutade han och jag såg med stora ögon på honom. Sa han precis det jag tror han sa? Frågade jag mig själv.

   Som för att få min fråga besvarad tog han det lilla steget fram som behövdes för att radera mellanrummet mellan oss innan han tog tag om min nacke och drog mitt ansikte intill sitt. Våra läppar möttes och det var som om hela min kropp exploderade av lycka, jag besvarade genast kyssen och slängde mina armar runt hans nacke vilket fick honom att vingligt ta ett steg bak. Innan han tog de två steg som behövdes för att ta oss in i huset, med foten sköt han igen dörren och jag tryckte fort upp honom mot den. Jag svepte med tungspetsen över hans underläpp och han öppnade genast munnen för att möta min tunga med sin egen.

   Jag flätade in mina fingrar i hans mjuka hår för att sedan stöna in i hans mun, jag kunde känna hur hans läppar drog ut sin i ett litet leende mot mina läppar. Dock lät jag det inte förstöra kyssen utan tryckte mig desperat närmre honom och hans armar lindade sig runt min midja, utan att tänka mig för förflyttade jag oss upp i mitt rum. Justin stönade till i min famn och jag släppte genast taget om honom och såg osäkert och beklagande på honom och bet nervöst på min tumnagel.

   ”Gick det bra?” frågade jag försiktigt. Jag öppnade sina ögon och såg på mig innan han förvånat såg sig runt i rummet.

   ”Ehm… gjorde du precis det jag tror du gjorde?” frågade han och såg sig en sista gång runt i mitt rum innan han riktade ögonen mot mig, jag skrattade lågt åt hans formulering.

   ”Om du menade transportera så... ja” svarade jag. ”men det var inte meningen, jag vet att bieffekterna är illamående och yrsel så jag skulle ha tänkt mig för” jag såg oroligt på honom.

   Men han bara skakade på huvudet. ”det är ingen fara, det var häftigt” sa han innan han återigen drog in mig i sin famn för att kyssa mina läppar. Jag skrattade mot hans läppar men slutade sedan för att kyssa honom tillbaka, han styrde mig framåt, dock bakåt för min del. Jag stötte emot sängen och drog med honom ner, han landade över mig och skrattade mjukt.

   Hans mun slets från för att vandra över till min hals och jag stönade lågt när han placerade blöta kyssar över min hals. Mina fingrar gled upp och ner över hans rygg samtidigt som hans gick ner till mitt ena nyckelben, mina händer smet innan för hans tröja och runt tills hans mage och bröst. Hans hud knottrade sig under mina fingertoppar och tog sedan bort händerna för att kunna dra av honom t-shirten istället. Vi rullade runt så jag satte över hans höfter och nu var det min tur att kyssa honom över halsen, jag nafsade honom försiktigt och han stönade av känslan.

   Jag flinade smått innan jag vandrade ner över hans nakna bröst, jag drog tungan lätt över hans hud och återigen lämnade ett svagt stön hans läppar. Fort drog han upp mitt ansikte till hans för att tränga in med sin tunga i min mun, hans händer smekte mig längst sidorna innan dem la sig på mina höfter. Snart började han dra upp min tröja och jag satte mig snabbt upp för att dra av mig tröjan och jag kände hur hans ögon granskade varenda liten del av min halvnakna överkropp.

   Jag log mot honom bet mig lekfullt i läppen, effekten på honom var omedelbar då han drog ner mig igen och pressade sina läppar hårt mot mina. Hans händer sökte sig till mina fortfarande klädda bröst och klämde åt, han masserade dem vilket fick mig att återigen stöna mot hans mun. Hans händer gled sedan bak mot spännet på min bh men han stelnade till i sina rörelser och jag satte mig genast upp och såg oroligt ner på honom. Han andas häftigt och verkade tänka hårt på något.

   ”Justin, vad är det?” frågade jag när han inte sa något.

   ”Din rygg, vad är det på din rygg?” frågade han sedan, nästan hysteriskt.

   ”Oh…” svarade jag och vände mig sedan om så jag satt med ryggen mot honom, jag knäppte upp min bh och lätt den falla till golvet så jag hade ryggen fri. ”det är mina tatueringar, men om du känner på dem så är det inte som vanliga tatueringar” förklarade jag och vred på huvudet så jag kunde se honom lite halvt. Med stora ögon reste han sig så han vilade på sin ena armbåge innan han lyfte handen för att försiktigt lägga den på min rygg. En flämtning lämnade hans läppar och jag slöt ögonen när han försiktigt smekte min rygg.

   ”Det känns som fjädrar” sa han och jag nickade mjukt. Sedan utan ett ord lyfte jag på mig igen och satte mig fram mot honom, om hans ögon varit stora förra gången var detta inget jämfört med nu.

   Jag flinade roat samtidigt som jag började knäppa upp knapparna i hans jeans, jag drog långsamt ner hans gylf och jag kunde nästan känna hur han blev otålig under mina fingrar. Jag fnittrade åt honom innan jag böjde mig ner och kysste honom snabbt, han tog tillfället i akt att rulla runt så jag istället låg under honom. Nu var det hans tur att knäppa upp mina byxor och inom några sekunder låg dem på golvet tillsammans med dem andra kläderna. Han kysste mig över nyckelbenet och ner till mina bröst samtidigt som jag drog ner hans byxor.

   Våra andetag ökade i takt när de sista kläderna lämnade våra kroppar och vi låg hårt trycka mot varandra, han la sig mellan mina ben och kysste mina läppar. Han såg sedan upp och in i mina ögon som för att söka godkännande och jag nickade hastigt på huvudet istället för att skrika ”bara gör det!” som jag hade lust att göra.

   Han kysste mina läppar sekunden innan han trängde in i mig och jag flämtade till i förvåning. Han stönade mot mina läppar och började sedan stötta in och ut ur mig, jag slet mig från hans läppar för att få luft samtidigt som mina armar smekte över hans rygg. Jag la benen runt hans höfter och klämde åt så han trängde djupare in i mig och jag stönade högt.

   ”Justin…” mumlade jag andfått och han svarade med ett eget stön. Jag grep tag om hans ansikte och trängde in med mina tunga när jag kände hur det drog ihop sig inom mig, min rygg kröktes och trycktes mot Justins bröst.

   ”Vi måste rulla runt” fick jag fram som en viskning innan jag tryckte ner Justin på rygg och rullade höfterna innan vi tillsammans kom och stönade högt. Samtidigt exploderade mina vingar ur min rygg, precis som jag förväntat. Jag andades ut och kollapsade över Justin lika trötta och svettiga kropp.

   ”Wow” hörde jag han mumla och jag skrattade och nickade instämmande.

   ”Wow är ordet” mumlade jag tillbaka, jag la ner mina vingar istället för att ha dem stående rakt ut.

   ”Dem är väldigt vackra” hörde jag sedan Justin säga, jag rullade försiktigt av honom så jag fortfarande låg på mage men istället bredvid honom. Jag la min vänstra vinge över hans kropp så han kunde stryka sin fingrar över dem långa fjädrarna. Rysningar gick genom min kropp då hans fingrar smekte dem, jag suckade lyckligt och han vred försiktigt ansikte mot mig.

   ”Jag älskar dig” jag öppnade ögonen och såg in i hans underbara, gyllenbruna.

   ”Jag älskar dig också” besvarade jag och kysste sedan mjukt hans läppar. 

ojski pojksi! O.O lite hot action dära! :P jaha, vad tyckte ni!? det blev nog för Justin, han kunde inte hålla sig borta. iihihih

VAD TYCKS!!!!!? NI E SÅ J*VLA DUKTIGA MED KOMMENTARERNA, SÅ SNÄÄÄÄÄÄLLA FORTSÄTT ATT ÖVERRÖSA MED KOMMENTARER, DEM GÖR MIG SÅ GLAD! :DDDD
(har inte läst genom det, så ursäktar om det finns stavfel eller miss av ord)

   ”Omöjligt” viskade jag fram men hon skakade försiktigt på huvudet.

   ”Jag är vad jag är och det finns inget som kan ändra på det” sa hon och såg hopplöst på mig. ”jag är den jag är…”

”Jag klarar inte det här, jag kan inte…” började Justin samtidigt som han reste sig från marken och drog handen genom sitt rufsiga hår. ”det går inte” fortsatte han och såg ner på mig. Jag stirrade tillbaka på honom, oförmögen att ta in orden han yttrade.

   ”Vad menar du?” viskade jag och kände hur tårarna återigen välde upp i mina ögon.

   ”Det här är för mycket för mig, Deztiny” svarade han sorgset. ”det fungerar inte med det livet jag lever, för mycket uppmärksamhet ligger på mig. Det skulle inte fungera” förklarade han och nu rann tårarna när betydelsen av hans ord sjönk in.

   ”Gör inte såhär” viskade jag. ”du är den enda…” jag torkade bort tårarna men förgäves då det bara fortsatte komma nya.

   ”Deztiny, du-” började han.

   ”Nej! Du förstår inte, vi änglar älskar inte som ni människor gör. För oss finns det bara en enda, aldrig kan vi älska någon annan på samma sätt. Det finns bara en…” utbrast jag och paniken spred sig inom mig, han kunde inte lämna mig!

   ”Så du säger att jag är din-”

   ”Själsfrände” fyllde jag i och nickade sorgset på huvudet.

   ”Oh my God” hörde jag Justin säga, jag såg upp på honom för att se honom stirra på mig och ännu en gång dra sina fingrar genom sitt hår. ”nej, jag klarar inte det här!” utbrast han sedan och utan som så mycket som ett hejdå gick han. Min haka darrade och jag tog mig för magen då känslorna blev för mycket, tårarna sprutade ur mina ögon.

   ”men bara så du vet” sa jag när tanken slog mig, ur ögonvrån såg jag hur Justin stannade upp. ”om du ändrar dig senare... nästa gång du vill ses, så kanske jag inte är kvar här” sa jag, i fall han skulle ändra sitt beslut men försent. Då det finns en chans att vi kanske flyttat vidare.

   ”Va?” hörde jag han fråga.

   ”Vi kan inte stanna på samma ställe för länge, dem letar efter oss” svarade jag och tystnad följde, jag gled ner på marken och grät häftigt. This can’t be happening!

”Om du ändrar dig senare... nästa gång du vill ses, så kanske jag inte är kvar här” sa hon och jag kände hur jag gick sönder inombords. Även fast detta var något jag inte kunde leva med eller framför allt ville så kunde jag inte undgå att vilja ha henne i närheten. Hon betydde fortfarande allt för mig.

   ”Va?” fick jag hur mig.

   ”Vi kan inte stanna på samma ställe för länge, dem letar efter oss” svaret kom ur henne som en viskning. Jag skakade på huvudet, tankarna virvlade runt och gjorde mig fullständigt galen, jag klarar inte det här!

En timme senare stängde jag av motorn i bilen, äntligen hemma. Jag hade lyckats ta mig ur skogen och hittat tillbaka till Deztinys hus där jag snabbt hade hoppat in i bilen. Samtidigt som jag hade backat ut från deras uppfart hade jag sett Deztiny komma gående från skogen. Hennes ögon söndergråtna och hennes figur ihopsjunken, lika mycket som jag ville hoppa ur bilen och springa fram till henne. Försäkra henne om att vi, men framför allt jag, skulle klara det här visste jag att det bara var lögner så jag höll mig i skinnet och körde där ifrån.

   Jag såg hur det lös i köksfönstret från mormor och morfars hus och jag förstod att dem satt uppe och väntade på mig. Klockan började närma sig nio på kvällen och mamma var säkert sjuk av oro då jag inte hört av mig. Men det hade inte direkt varit min första tanke under dem timmarna jag varit borta att slå henne en signal, berätta vart jag var och att jag var okej. Jag andades ut då jag suttit och hållit andan, tårarna rann nu längst mina kinder och faktumet att min… före detta… flickvän var en ängel, sjönk in i min skalle.

   Det är ju helt galet! Änglar existerar i sagor inte i verkligheten! När jag lyckades samla mig klev jag ur bilen och styrde stegen mot ytterdörren, så fort dem därinne hörde klicket från dörren rusade de genast mot hallen och bombarderade mig med frågor.

   ”Vart har du varit, gubben? Vi har varit s-” började mamma predika men slutade genast då hon såg mina antagligen röda ögon. ”vad har hänt?” frågade hon istället med oroligt tonfall.

   ”Jag vill inte prata om det” svarade jag lågt innan jag gick förbi dem och upp till mitt rum.

   Jag slängde mig på sängen och stirrade in i väggen, allt var så overkligt… Minnena från Deztinys flammande händer till hennes vita vingar till hennes berättelse spelades om och om igen upp i mitt huvud och för varje gång lät det bara mer och mer overkligt.

   Jag rullade runt och såg istället upp i taket och skakade lätt på huvudet. Du måste glömma det här nu, Justin. Lämna det bakom dig, både det du såg men även… henne. En ensam tår lämnade min ögonvrå och jag slöt ögonen.

Deztinys Perspektiv. 

”Han lämnade mig, han lämnade mig” samma mening upprepades åter och åter igen ur min mun och Sunshine vaggade mig försiktigt fram och tillbaka i sin famn.

   ”Sch...” sa hon och strök mig tröstande över ryggen. ”låt honom smälta det, hjärtat. Det är mycket för honom att ta in, han kommer tillbaka ska du se”

   ”T-Tror du?” snyftade jag och ett svagt hopp tändes inom mig.

   ”Om han menade vad han sa om att han älskade dig så ja” svarade hon och la sin kind mot min hjässa. Även fast Sunshine öste tröstande ord över mig fortsatte tårarna rinna tills jag trodde att jag skulle tömmas på vatten totalt.

   ”Jag älskar dig, Sun” viskade jag till henne.

   ”Jag älskar dig också, Deztiny” viskade hon tillbaka och ett litet leende spred sig över mina läppar då jag visste att jag hade henne kvar. Hon kommer alltid finnas för mig, och jag för henne.

♦

Nästa morgon hade mina tankar och känslor plötsligt försvunnit, antagligen runnit ut tillsammans med mina tårar och lämnat mig kvar i ett tomt skal. Det var i alla fall så jag kände mig, tom och eländig. Skoldagarna ven förbi likt ingenting och jag slutade prata med dem i klassen, jag vet att jag borde rycka upp mig och inte låta detta förstöra mig. Men jag hade ingenting som drog mig, inget som gav mig tillräckligt mycket kraft. Livet såg plötsligt meningslöst ut.

   En kväll hade jag hört hur Sunshine sagt till Summer och Sterling att mitt beteende säkert snart skulle försvinna, jag behövde bara tid. Tid att komma över mitt brustna hjärta. Hennes påståenden lät hel dumma och idiotiska i mina öron, aldrig att jag skulle bli hel igen. Varken min kropp eller hjärta, han hade slitit det ur mitt bröst samtidigt som han lämnade mig i skogen utan ens en blick tillbaka.

Justins Perspektiv. 

”Du ska se henne alltså, hon ser nästan ut som ett spöke” sa Ryan när vi satt i bilen på väg hem. Det smärtade att höra att hon tagit det så hårt, att hon plötsligt hade gett upp på allt.

   ”Er splittring tog hårt på henne, jag fattar fortfarande inte varför du gjorde det och jag ska sluta tjata men fortfarande…” fortsatte han och höjde sedan avväpnande på händerna.

   ”Jag kan inte berätta” svarade jag bara och Ryan nickade, att berätta sanningen hade varit otänkbart.

   För det första skulle han aldrig tro mig och för det andra ville jag inte sätta Deztinys liv i fara. Även fast vi inte var tillsammans längre så betydde inte det att jag slutat bry mig om henne. En veckas tid hade gått sedan jag lämnat henne i skogen och ändå hade hon inte lämnat mina tankar en enda gång, hon var där jämt och spökade. Saknaden efter henne var stort men skräcken var större, skräcken för vad hon var och vad hon kunde göra. 

EUK! säger jag bara. kapitlet är skit tråkigt... men nödvändigt... -.- usch, trååååååk o skit! men tänkte faktiskt hoppa lite i tiden nu för annars kommer det bli ÄNNU tråkigare. :P

MEN VAD TYCKS!!!!!!!!!!????? GLÖM INTE ATT KOMMENTERA, NI ÄR FANTASTISKA SÅ SNÄLLA GE MIG RESPONS! :DDD (hahahaha, om det fortfarande e någon som e nyfiken på hur jag ser ut så finns jag nedanför, hahhaha ;))

   ”Knip käft, Blue” röt han, ilskan inom mig exploderade när han var otrevlig mot Blue som inte gjort något. Vingarna exploderade ur min rygg och jag satte eld på mina händer, jag var precis på väg att försvara Blue när en flämtning fångade min uppmärksamhet. Vi snurrade runt och fick syn på Justin, han stod vi ett träd med stora, chockerade ögon. Allt verkade frysa till och jag stirrade på honom med fasa, åh nej…

Justins Perspektiv.  

”Justin, vart ska du?” mammas oroliga röst ropade efter mig då jag sprang nerför trappan, in i hallen, slet på mig skorna innan jag öppnade ytterdörren.

   ”Jag är snart tillbaka!” ropade jag till henne innan jag sprang bort till min bil, jag satte nyckeln i motorn och körde sedan bort mot Deztiny. Osäker över vad jag egentligen hade så bråttom till så visste jag bara att jag behövde prata med henne, och det var nu. Jag närmade mig hennes tomt och körde upp på deras uppfart, huset såg tomt ut och jag klev försiktigt ut ur bilen. Jag styrde mina steg mot deras ytterdörr när ilskna rop fick mig att stelna till.

   Jag vände mig om och såg mot skogen där jag tyckt jag hört dem komma ifrån, med långsamma steg tog jag mig över gården och till kanten av skogen. Noga med att inte kliva på en gren för att inte dra till mig någon uppmärksamhet tog jag mig in i skogen, rösterna blev högre och högre ju längre in jag kom. Tillslut stannade jag när jag skymtade personer längre bort, Sunshine satt på marken i en hukande ställning, Thunder tillsammans med Blue och Faith stod några meter från dem. Thunders ansikte var förvridet i raseri med sin blick riktad mot Deztiny.

   ”Så nu är det helt plötsligt mitt fel att vi kommer att dö” fräste han och jag rynkade förbryllat pannan.

   ”Vem har sagt att vi kommer dö?” utbrast Sunshine på marken. ”huh?” frågade hon när ingen gav henne ett svar.

   ”Ta och lugna ner er nu, att vi tjafsar såhär kommer inte göra saker bättre” Blue tog ett steg fram medan han pratade och Thunders blick vändes direkt mot honom.

   ”Knip käft, Blue” väste han och sände rysningar längst min ryggrad, detta fick dock Deztiny att reagera och snabbt var hon på fötterna. Hon lika arg som Thunder, sedan hände något som aldrig kommer försvinna från min näthinna. Från Deztinys rygg sköt ett par stora, vita vingar ut och vecklade ut sig samtidigt som hennes händer plötsligt flammade upp och brann häftigt.

   Innan jag hann hindra mig själv lämnade en flämtning mina läppar och jag kände hur mina ögon växte sig större, min flämtning fångade genast deras uppmärksamhet och deras blickar riktades genast mot mig. Deztinys ögon gick från förbannade till fasa och förkrosselse.

   ”Justin” viskade hon men jag skakade bara på huvud, vägrade ta in vad som just hänt. Det här är omöjligt, sådant här finns inte! ”Justin” upprepade hon förtvivlat och tog ett steg mot mig. ”låt mig förklara” försökte hon med rädslan inom mig tog över och innan jag visste ordet av det sprang jag.

   Åt vilket håll visste jag inte utan bara att jag sprang, för allt jag hade. Jag hörde Deztinys rop bakom mig att jag skulle stanna, låta henne förklara, men aldrig i livet att jag skulle göra något hon bad om. Det här är omöjligt, det här är omöjligt!

   Jag såg längre bort hur träden skingrade sig och vägen uppenbarade sig, för ett ögonblick sköt lättnad genom min kropp och jag sprang ut på den tysta vägen. För bara någon sekund lät jag mig själv stanna och hämta andan, andfått stod jag framåtlutad med händerna på knäna. Ett skarp ljus fick mig att fort att räta på mig, två par framljus på en bil riktades mot mig samtidigt som en lång tut från bilen ekade i skogen.

Deztinys Perspektiv. 

Det här kunde inte hända nu, nej! ”Justin” sa jag bedjande om att han skulle lyssna medan jag tog ett steg mot honom. Jag var snabb med att släcka elden som omslöt mina händer men han var borta, vägrade lyssna. ”låt mig förklara” bad jag förtvivlat då han bara fortsatte skaka på huvudet.

   Innan jag hann ta ännu ett steg mot honom bröt han sig ur sin trans och sprang, med fasa såg jag hur han sprang i skogen. Jag tog några steg mot den riktningen han hade försvunnit när en hand tog tag om min handled, jag ryckte häftigt till och snurrade runt.

   ”Gör det inte” varnade Thunder med brinnande ögon, fort slet jag min handled ur hans grep.

   ”Dra år helvete” väste jag till honom innan jag flög upp i luften. Jag slog med vingarna och sköt iväg, mina ögon skannade snabbt av skogen medan jag flög och tillslut fann jag honom stående på vägen.

   Jag kunde höra hur han andades andfått innan ett starkt ljus kastades på honom vilket fick honom att snabbt titta upp. Mycket väl visste jag vad som närmade sig honom vilket fick mig att flyga ännu snabbare, desperat i att få tag på honom innan han blev påkörd av bilen.

   Jag sträckte ut mina armar mot honom och hann precis ta tag i honom innan bilen skulle ha kört över honom, den plötsliga farten och kraften fick mig i obalans och jag flög okontrollerat in i skogen mittemot. Utom kontroll föll vi mot marken och jag släppte Justin för att sedan sträcka ut handen mot honom och såg till att han stannade i luften några decimeter från marken innan han landade.

   Några tankar om hur jag skulle landa dök inte upp i mitt huvud och innan jag visste ordet av det landade jag i jorden och skapade en lång grop efter mig. Jag stönade av smärta då jag haft vingarna utvecklade när jag landat och kände i hela ryggmärgen hur dem inte mådde bra.

   Dock utan att för tillfället bry mig om det reste jag mig från marken och på vinglande ben började jag ta mig bort mot stället jag släppte Justin. Han hade nu kommit upp i sittande ställning och började så fort han fick syn på mig kravla sig bakåt i vild panik. 

   ”Snälla, ät mig inte” utbrast han när han stötte emot ett träd och inte kom vidare. Frågan fick mig så ställd att jag stannade upp i mina steg.

   ”Va? Nej, varför skulle jag äta dig?” frågade jag förvirrat.

   Han såg bara på mig utan att svara, med en trött suck sjönk jag ner på marken och såg sorgset på honom. ”Justin-” började jag förtvivlat.

   ”Nej! Jag vill inte veta av några fler lögner, jag vill veta vad som pågår” utbrast han.

   ”Och du ska få det bara du lugnar ner dig” försäkrade jag innan jag slöt mina vingar om mig, jag såg ner på de krokiga fjädrarna och böjde mig fram för att försiktigt ta tag i en utav fjädrarna innan jag böjde den tillbaka. Ett skri av smärta lämnade mina läppar när smärtan sköt som blixtar inom mig, kallsvettig och trött var jag när jag äntligen lyckats räta ut alla fjädrarna. Snabbt vecklade jag in dem igen och vände blicken mot Justin som var likblek i ansiktet, andades hakigt in och ut medan han stirrade på mig.

   ”Vad är du?” frågade han. Jag tog ett djupt andetag.

   ”Jag är en ängel. Jag kommer från en klan som heter Azlan, uppe i himlen” sa jag och pekade sedan upp mot skyn, Justin tittade på mig som om jag blivit tokig. ”för nästan 10 år sedan invaderade Kaiorisoerna vårt land och dödade hela min befolkning, inklusive min familj. Min riktiga familj” fortsatte jag.

   ”Din riktiga familj, så du säger att dem i-” började Justin.

   ”Dem är inte min riktiga, biologiska, familj” svarade jag med en nickning. ”förutom Sunshine, hon är min riktiga syster. Dem andra tillhörde andra familjer, andra speciella familjer”

   ”Speciella?” frågade Justin.

   ”Alla änglar kan inte sätta eld på sig själv, Justin” svarade jag. ”alla hemma i huset är speciella, alla förutom Sterling och Summer. Vi alla har speciella krafter som gör oss starkare och kraftfullare än vanliga änglar. Vårt uppdrag var att se till att alla naturens gångar här på jorden men även i himlen gick som de skulle. Men när Kaiorisoerna kom förändrades allt” sa jag och svalde bort tårarna som hotade att rinna över. ”som 6-åring slets jag från mina föräldrar i tron om att jag skulle återvände några dagar senare. Men den dagen kom aldrig, jag fick aldrig se min mamma eller pappa mer. Sterling och Summer fick bli mina nya föräldrar” viskade jag och kunde inte längre hålla inne tårarna då minnena fyllde mig med en sådan häftig sorg.

Justins Perspektiv. 

”Som 6-åring slets jag från mina föräldrar i tron om att jag skulle återvände några dagar senare. Men den dagen kom aldrig, jag fick aldrig se min mamma eller pappa mer. Sterling och Summer fick bli mina nya föräldrar” meningen kom ur henne som en viskning och för ett ögonblick tyckte jag synd om henne då tårarna rann längst hennes kinder.

   ”Det var ni!” utbrast jag plötsligt då det slutligen sjönk in vad hon hade berättat, 10 år sedan!?

   ”Vad?” frågade hon och rynkade pannan, nu min tur att förklara mig.

   ”För 10 år sedan var Chaz, jag och Ryan ute och lekte i skogen. Vi hade byggt en koja och hade roligt tills det drog ihop sig till oväder. När vi sedan var på väg hem såg vi hur stora föremål föll från skyn innan hela marken skakade likt en jordbävning. Vi begravdes under träd och annat, hela mitt liv har jag undrat vad det var jag såg och nu fick jag svaret. Det var ni” svarade jag och Deztiny såg på mig med stora, chockade ögon. Det var din fjäder som jag sedan hittade i den stora gropen, tänkte jag men sa inget. Fortfarande inte nöjd med informationen jag fått kände jag hur frågorna bubblade upp inom mig.

   ”Men vad är grejen med tatueringarna på din rygg? Och det faktumet att du kunde smita ut genom ett fönster och sedan låsa det igen? Dessutom hoppa fyra meter neråt utan att bryta dina ben?” när min fråga om hennes ben flög ur mig lät jag min blick vandra över hennes ben. Jag flämtade häftigt till då min blick hamnade på hennes ena lår, hon såg fort ner på sitt ben och stönade.

   Illamåendet sköljde över mig likt en våg och jag fick bita mig hårt i läppen för att inte kräkas. Jag såg hur Deztiny bet ihop innan hon la fingrarna över det utstickande benet innan hon tryckte till, jag ryckte häftigt till över hennes handling och ännu ett rop av smärta lämnade hennes läppar. Plågade läten som jag har fått nog av för en hel livstid, till min förskräckelse såg jag hur benet åkte in i hennes ben igen och hud på bara några sekunder läkte ihop.

   Utan att kunna tro det jag just sätt stirrade jag på hennes ben. ”där har du svaret, jag läker så fort bitarna sitter på plats igen” svarade hon med en flämtning. ”och tatueringarna är bara där när mina vingar är infällda, därför har alla i min familj dem. Och angående fönstret…” förklarade hon innan hon tystnade, förväntansfull såg jag på henne och väntade på att hon skulle fortsätta. ”jag är speciell, jag har krafter” sa hon som om det vore det självklaraste i hela världen.

   ”Jag har förmågorna som att förflytta saker utan att behöva röra dem” en kotte som låg en meter från henne lyftes plötsligt från marken och sköt iväg in i skogen, med hängande haka såg jag efter kotten innan jag med stora ögon vände blicken mot Deztiny igen. ”jag kan även transportera mig till olika platser, båda mig själv men också med andra” fortsatte hon och försvann från platsen hon suttit på för att sedan uppenbara sig två meter ännu längre bort från mig innan hon var tillbaks på samma plats igen, mina ögon växte sig omöjligt ännu större.

   ”Och tillsist” sa hon, det finns mer!? ”kan jag sätta eld på mig själv utan att jag skadas, jag kan värma min kropp tills den graden att jag kokas, jag kan ta i varma saker utan att jag bränner mig” sa hon innan hon såg in i mina ögon. Nästa sekund stod hela hennes kropp i brand och lågorna brann häftigt för att i nästa sekund vara totalt borta och kvar satt en oskadd Deztiny.

   ”Omöjligt” viskade jag fram men hon skakade försiktigt på huvudet.

   ”Jag är vad jag är och det finns inget som kan ändra på det” sa hon och såg hopplöst på mig. ”jag är den jag är…”

ojojoojojojoojojojo! O.O Justin får reda på allt, men det är inte över än! vad tror ni!? kommer han komma över det o stanna eller lämna henne!? blir det ett lyckligt slut för dem!? VAD TYCKS!?

NU VILL JAG VERKLIGEN VETA VAD NI TYCKER SÅ GE MIG KOMMENTARER! TAAAAAAAAAAAACK TILL FÖRRA KAPITLETS KOMMENTARER! WOW, ALLTSÅ! NI ÄR FÖR FANTASTISKA, PÅ RIKTIGT! TACK TILL ER ALLA! LOVE. 

   ”Skulle jag kunna få prata med dig, ensam?” frågade han och jag höjde frågande på ena ögonbrynet innan jag nickade.

   ”Jag är snart tillbaka” sa jag till Deztiny som nickade. ”vad är det?” frågade jag så fort Scooter hade stängt dörren intill rummet.

Med stora ögon såg jag på Scooter då han berättat vad som hänt medan jag varit medvetslös. ”är du seriös?” frågade jag.

   ”Ja, Justin. Det jag säger är sant, hennes ögon skiftade och blev helt kolsvarta och om blickar kunde döda skulle jag inte så här nu. Hon var som ett rovdjur som beskyddade sitt byte från de andra djurens hungriga munnar” sa Scooter och drog handen nervöst genom sitt hår. Jag svalde och hade svårt att tro det jag hörde. 

   ”Det är något som inte stämmer med henne” fortsatte han sedan men kastade en snabb blick på mig. ”ledsen” la han till och ursäktade sig över sina ord, jag viftade dock fort med handen som för att signalera att jag inte tog illa upp.

   ”Jag älskar Deztiny, men det är något som är fel. Det är något hon gömmer för mig, jag vet bara inte vad” erkände jag innan jag fort berättade om den gången hon smitit från mitt hem och mina misstankar. Scooter nickade fundersamt.

   ”Vad det än är så är det något stort och otrevligt” sa han tillslut medan han kliade sig i nacken och jag nickade frånvarande på huvudet.

Även fast jag borde ha slocknat så fort jag la mig i den mjuka sängen på hotellet låg jag klarvaken och stirrade ut i ingenting. Tankarna virvlade runt i min hjärna och vägrade låta mig vara i fred och ge mig ro. Jag vände försiktigt huvudet mot Deztiny som sov djupt, vad gömmer du för mig?

   Hon sa något ohörbart i sömnen innan hon rullade runt så hon nu låg med ryggen mot mig, jag stirrade på hennes ryggtavla. Jag vet att det jag känt mot mina armar den gången vid sjön inte var hud och jag hade kommit fram till att hennes hår var för kort för att det skulle vara svaret, så vad var det? Det var något med dem där tatueringarna som pryde hennes rygg som inte stämde, vingarna…

   Och vad var grejen med att hela hennes familj hade dem? Vad det än är som hon gömmer är hon inte ensam om det, hela hennes familj är inblandad i det. För upptagen av mina funderingar märkte jag inte hur mina ögonlock sänktes och hur jag gled in i sömnen.

♦

Omänsklig, ordet ekade i mitt huvud nästa morgon. Små minnen från nattens dröm spelades upp på min näthinna om och om igen. Hennes hemlighet hade inget att göra med vad hon gör eller har utan med vad hon är. Omänsklig, återigen ekade ordet i mitt huvud. Men om hon inte är mänsklig, vad i hela friden är hon då?

   Morgonen fortsatte i ett ändå blurr och argumentationer mellan mig själv bara fortsatte, jag kunde känna Deztinys oroliga blickar bränna mot min hud. Dock valde jag att ignorera dem då jag inte visste vad jag skulle svara på hennes frågor. Runt fyra på eftermiddagen körde vi in på en hennes uppfart och bilen stannade.

   ”Justin” sa Deztiny försiktigt, jag rycktes ur mina tankar och vände huvudet mot henne. Hon pressade snabbt sina läppar mot mina och kysste mig nästan desperat, jag var inte sen med att besvara hennes läppar. Jag tryckte henne för ett ögonblick närmre innan hon allt för tidigt drog sig ifrån och såg in i mina ögon.

   ”Jag älskar dig, okej? Vad som än händer, för alltid” sa hon och jag såg frågande på hennes sorgsna ögon och djupa ord. Innan jag hann svara henne var hon ute ur bilen och med snabba steg på väg mot sin ytterdörr med sänkt huvud.

   ”Vi är framme Justin” Kennys röst fick min blick att fort vändas från glasrutan och istället mot backspegeln där jag mötte hans ögon innan jag nickade. Frånvarande öppnade jag dörren och klev ur innan jag gick mot ytterdörr, jag tog med mig väska upp på mitt rum. Omedveten om att mamma försökte prata med mig, gick fram till min garderob för att lägga in min väska när något långsamt singla ner på golvet.

   Förvånat såg jag ner på golvet och såg att det var fjädern, den som jag hade hittat i garderoben igen efter nästan 10 år. Den som jag hade hittat i skogen efter att världen hade begravt mig, den som jag hade tagit från den stora gropen som de okända föremålen skapat. Som från klar himmel slog det mig. Deztiny. Det är hennes fjäder, den tillhör henne!

Deztinys Perspektiv. 

Tårarna hotade att rinna över vilken sekund som helst och jag sjönk förtvivlat ner på hallgolvet så fort jag stängt dörren om mig. Det var kört! ”Deztiny?” Sunshines röst närmade sig innan hon sprang fram till mig och slog armarna om mig.

   ”Men gumman, vad har hänt?” frågade hon oroligt.

   ”Jag... k-klantade mig” snyftade jag fram.

   ”Vad menar du?” jag kunde se framför mig hur hon rynkade pannan av förbryllelse.

   ”J-Jag menar just d-det jag sa” Jag hade hört genom väggen hur Scooter berättat allt för Justin, hur Justin hade svarat att han hade misstankar om att allt inte stod rätt till i mitt liv. Även fast han inte hade några bevis på att jag var något annat än mänsklig så ville jag inte att han skulle börja undra. För funderingar skapade nyfikenhet och då skulle det inte dröja länge för han på något vis listade ut det. När jag tillslut lyckades få ur mig vad som hänt till Sunshine stelnade hon till och slutade andas. ”allt är mitt fel, jag skulle ha lyssnat på er” snyftade jag fram.

   ”Vad är det som pågår?” jag såg upp för att se nästan alla i min familj stå samlad i hallen med oroliga uttryck, i min oförmåga att få fram ett ord förklarade Sunshine fort min situation. Jag såg genast hur Thunder stelnade till innan hans blick mörknade. ”vad var det jag sa” väste han.

   ”Thunder, börja inte!” sa Sunshine skarpt och hans blick flyttade sig genast mot henne.

   ”Det är ju sant” fräste han lika argt tillbaka. ”vi skulle inte ha litat på henne, hon kommer få oss alla dödade. Tack vare henne kommer vi alla behöva kämpa mot Kaiorisoerna innan vi alla är redo” alla hans ord stämde och det smärtade att jag skulle vara orsaken. Förtvivlat drog jag händerna genom håret och det kändes som om skuldkänslorna skulle äta mig inifrån och ut, jag knep ihop ögonen och omedvetet förflyttade jag mig bort från hallen och hamnade istället i skogen.

"I screwed up..." 

   Sunshine som hade haft armarna om mig lyckades också komma med, hon stönade och gnällde över illamåendet som sköljde över henne och jag såg beklagande på henne. Jag hörde hur ytterdörren öppnades och snart kom Thunder tillsammans med Blue och Faith gående in i skogen, Thunder med ett rasande ansiktsuttryck.

   ”Du kan inte bara flytta dig från dina problem, Deztiny” sa han argt och stannade några meter från oss. Nu började mitt tålamod med honom ta slut och jag ställde mig upp.

   ”Det är inte det jag gör, Thunder!” fräste jag mot honom. ”men jag kan inte tänka klart med dig flåsande i nacke” skrek jag åt honom.

   ”Så nu är det helt plötsligt mitt fel att vi alla kommer att dö”

   ”Vem har sagt att vi kommer dö?” skrek Sunshine på marken. ”huh?”

   ”Ta och lugna ner er nu, att vi tjafsar såhär kommer inte göra saker bättre” yttrade sig Blue, hastigt vände sig Thunder mot honom, hela han utstrålade hat och frustration.

   ”Knip käft, Blue” röt han, ilskan inom mig exploderade när han var otrevlig mot Blue som inte gjort något. Vingarna exploderade ur min rygg och jag satte eld på mina händer, jag var precis på väg att försvara Blue när en flämtning fångade min uppmärksamhet. Vi snurrade runt och fick syn på Justin, han stod vi ett träd med stora, chockerade ögon. Allt verkade frysa till och jag stirrade på honom med fasa, åh nej…

ögonblicket ni alla har väntat på har äntligen kommit! Justin ser vad hon egentligen är, men nu en fråga... vems perspektiv ska jag skriva från? Justins eller Deztinys? eller båda?

VAD TYCKS????? SNÄLLA SLÄNG IN EN KOMMENTAR, DE BETYDER MKT! 

PREVIOUS:   Smärtan spred sig genast och jag ruskade förvånat på huvudet över den plötsliga smällen, förvirrat glömde jag allt om att jag var törstig och gick ut på scenen igen för att sjunga ”Boyfriend”. När halva låten hade gått kände jag sakta hur min ena ansiktshalva svullnade upp och smärtan var nästan outhärdlig. Till min lycka tog låten äntligen slut och jag lyckades få fram ett hejdå innan jag gick av scenen igen, nu kände jag hur alla energi rann ur mig och istället hur min hjärna blev luddig och min syn blev suddig. Sekunden innan jag kände hur jag föll ihop såg jag Deztinys oroliga ansikte och hennes läppar formade en fråga som jag inte lyckades höra innan allt blev svart. 

Deztinys Perspektiv. 

Jag blev ledde till ett privat utrymme där Justins anhöriga hade chansen att även dem njuta av hans framträdande. Där stod jag nu och mina öron höll nästan på att sprängas i bitar av de höga skriken som kom från hans fans, ljudet blev dessutom högre genom mina öron. Därför hade jag kunnat kyssa killen som kom fram med ett par öronproppar till mig men jag höll mig i skinnet och tog tacksamt emot dem. Alfredo som stod bredvid mig stoppade ett par likadana i hans egna öron och log sedan nöjt, jag skrattade lågt innan jag stoppade in mina egna och såg upp på Justin. Det var ingen tvekan om att detta var han född att göra, det fanns i hans blod.

   Om han hade varit en ängel hade han skicklighet varit att få andra glada och sång, jag log drömmande då jag önskade att han delade samma värld som min. Justin sjöng flera låtar som spred gåshud över min kropp, hans röst tog andan ur mig. Jag såg hur han var på väg backstage igen och jag började gå bort för att möta honom, ge honom några snabba ord. Jag såg ur ögonvrån hur han kom ut på den lilla plattformen och var på väg att ta tag i räcket, det han inte måste ha sett var att en glasvägg stod för och innan jag hann ropa slog han ansiktet rakt i glaset. Jag la handen över munnen samtidigt som jag rynkade pannan då jag bara kunde ana hur ont det måste ha gjort, det hade inte varit en lös smäll utan tvärtom.

   Jag såg hur han ruskade på huvudet och verkade inte förstå vad som precis hänt, sedan innan jag hann reagera gick han ut på scenen igen. Oroligt såg jag ut genom en springa och ut på honom, han lyckades dansa och sjunga genom hela låten till min förvåning. Dock såg jag hur hans ansikte förvreds något när smärtan spred sig, han tackade sina fans och sa hejdå innan han gick ut. Fort gick jag fram mot trappan för att möta honom, han tog av sig micken innan han tog sig om pannan.

   ”Justin, är du okej?” frågade jag oroligt och till min förskräckelse såg jag hur hans ögon rullade bakåt i hans huvud innan hans kropp föll. Snabbt var jag framme och tog emot honom, paniken och rädslan spred sig inom mig. Vad är det som händer? Vad gör han? Kommer han att klara sig?

   ”Justin? Justin!?” ropade jag men han låg slapp i mina armar, jag sjönk ner på golvet och la honom i min famn. Jag tog tag om hans ansikte och ruskade honom men fick fortfarande inget svar. Varför vaknar han inte!?

   ”Rör honom inte!” ropade jag ilsket då var flertal andra människor försökte ta tag i honom och bära bort honom, rädslan som fyllde mig fick mig att handla utan någon vidare eftertanke. Jag kände hur mina ögon mörknade och hur min beskyddande sida ta över min kropp.

   ”Deztiny, vi måste-” började någon.

   ”Ni måste ingenting” väste jag fort tillbaka och såg hårt upp på vem det nu var som hade pratat, det visade sig vara Scooter, som Justin berättat var hans manager.

   ”Du-” började han återigen, nu med stora chockerade ögon.

   ”Nej!” avbröt jag lika fort och drog Justin närmre min kropp, ingen skulle få röra honom tills jag visste att han var okej och vaken. I flera minuter argumenterade Scooter med mig tills hans hopplöst slog ut med armarna och gick sin väg, jag såg hur han viskade saker till Allison men jag kunde inte bry mig mindre. Oroligt vände jag mig istället runt mot Justin igen som fortfarande låg medvetslös i min famn. När vaknar han? Kommer han att vakna? Frågan var som en käft smäll och mina ögon tårades över faktumet, nej! Han kan inte dö! Han kan inte lämna mig!

   ”Justin?” snyftade jag fram och böjde jag mig ner över honom. ”vakna” bad jag samtidigt som tårarna rann längst mina kinder, som om han hade hört mig stönade han till. Snabbt rätade jag på ryggen och såg ner på honom med stora ögon, hans ögonlock fladdrade till och nästan sekund kunde jag se hans hasselnötsbruna ögon. Glädjen spred sig inom mig och tårarna gick över till att vara glädjetårar. ”du är vaken!” skrattade jag och sken upp i ett leende, han såg sig förvirrat runt och såg sedan upp i mina ögon innan han försiktigt nickade.

   ”Vad hände?” frågade han förvirrat.

   ”Jag vet inte, du slog huvudet i glaset och sedan när du var på väg nerför trappan så kollapsade du” svarade jag och Justin stönade innan han tog sig för pannan.

   ”Helvete, vad klumpig jag är” stönade han och jag kunde inte låta bli utan skrattade. ”gråter du?” frågade han plötsligt och såg med rynkad panna upp mot mig. Fort torkade jag bort tårarna från mina kinder och log mjukt ner mot honom.

   ”Det är ingen fara” svarade jag. ”blev orolig bara” la jag till då jag såg att han inte var nöjd med mitt första svar.

   ”Justin?” kunde jag höra Scooter fråga och Justin mm-ade som svar då han inte orkade höja rösten för att ge honom ett riktigt svar. ”hur mår du?” frågade han försiktigt och kastade samtidigt flertal blickar mot mig.

   ”Bra, tror jag” svarade Justin förvirrat och gned sig försiktigt i pannan över hans bula.

   ”Okej, men vi måste låta en doktor se över dig så du inte har skadat dig allvarligt” informerade Scooter och Justin nickade.

Justins Perspektiv. 

”Okej, då kan ni gå Mr. Bieber” sa doktorn och log mot mig.

   ”Tack så mycket, doktorn” svarade jag artigt innan jag reste mig från stolen och lämnade rummet, jag hade fått en allvarlig hjärnskakning tillsammans med en bula i min panna men annars var det ingen fara med mig.

   ”Vad sa han?” förvånat vände jag mig och såg Deztiny stå lutad mot väggen utanför dörren, ett leende spred sig över mina läppar av synen av henne.

   ”Jag har fått en hjärnskakning” svarade jag och gick fram till henne, hon log svagt och jag böjde mig ner mot hennes läppar för att ge henne en lugnande kyss.

   ”Justin?” hörde jag Scooter ropa när jag bara var några millimeter från hennes läppar, irriterat lutade jag mig tillbaka och vände huvudet mot honom.

   ”Vad?” frågade jag.

   ”Skulle jag kunna få prata med dig, ensam?” frågade han och jag höjde frågande på ena ögonbrynet innan jag nickade.

   ”Jag är snart tillbaka” sa jag till Deztiny som nickade. ”vad är det?” frågade jag så fort Scooter hade stängt dörren intill rummet.

kort, jag vet! men jag har haft en lång dag, är super trött o blev på en aning dålig humör när jag kom hem.

så det här är vad jag har att erbjuda just nu! :D VAD TYCKS!? SNÄLLA GE MIG EN KOMMENTAR O RESPONS, NI VET INTE HUR MYCKET DET BETYDER! KRAM. 

   ”Okej, vi slutar” sa han andfått och verkade använda all sin viljestyrka för att sätta sig upp i sängen och ta på sig sin tröja igen. Jag flinade och satte mig upp.

   ”Inte lika lugn nu va?” retades jag. 

"Jag är hemma!" ropade jag när jag kom innanför dörren och släppte trött min väska på golvet. Bara två skoldagar hade gått av veckan men det kändes som femtio. 

   "Härinne gumman" hörde jag Summer svara inifrån köket och jag släpade mig med trötta fötter in i rummet. "trött?" frågade hon och höjde på ena ögonbrynet, jag såg ironiskt på henne. 

   "Nej, inte alls. Skolan är min favorit sysselsättning" svarade jag sarkastiskt och hon skrattade roat medan hon bläddrade i sin tidning. Jag satte mig på en köksstol och gäspade sedan så stort att mina ögon tårades. Jag la därefter mitt huvud på bordsskivan och andades ut med en suck. 

   "Varför går du inte upp och lägger dig en stund?" frågade Summer med ett litet, hemlighetsfullt leende på läpparna. Jag såg frågande på henne. 

   "Vad har du i kikaren?" frågade jag misstänksamt och hon såg genast oskyldigt på mig. 

   "Inget, tänkte bara om du var trött" svarade hon innan hon fortsatte nonchalant att bläddra i tidningen, jag reste mig men hade fortfarande mina misstänksamma ögon på henne. Dock ryckte jag på axlarna då jag inte orkade bry mig, jag gick ut i hallen och grep tag i min väska från golvet. Jag gick sedan med trötta steg uppför trappan tills jag stod på övervåningen då jag inte orkade gå uppför stegen utan förflyttade mig på en sekund upp till mitt rum istället. 

   Till min förvåning fann jag Justin liggandes på mage i min säng, han sov tyst. Jag släppte min väska på min stol innan jag med ett litet leende gick fram till honom, jag kröp upp i sängen och la mig bredvid. Jag la min arm runt honom innan jag försiktigt lyfte på mig för att kyssa hans kind. Direkt började han röra på sig och rullade sömndrucket runt mot mig. Med sina ögon fortfarande slutna log han och drog sedan in mig i sin famn. Jag kurade ihop mig i hans armar och kände hur hans trötta dvala smittade av sig på mig och snart sov jag lika tungt som honom. 

Lätta kyssar över min hals och käke väckte mig och jag slog långsamt upp mina ögonlock. Justin log ner mot mig och jag la mina armar om hans nacke och drog ner han mot min mun istället. Mjukt kysste jag hans läppar.

   "Är du redo?" frågade Justin och utbytte den första meningen mellan oss idag, jag log och kramade honom. 

   "För vad?" mumlade jag mot hans hals innan jag kysste honom upp till hans käke. 

   "Min konsert" svarade han något ansträngt då mina kyssar säkerligen fått honom distraherad. Genast lutade jag mig tillbaks mot mina huvudkuddar och strålade mot honom, det hade jag totalt glömt men ändå längtat något otroligt efter det.

   "Juste!" han skrattade åt min glada reaktion och sken upp i ett eget leende. "det är nu i helgen, eller hur?" frågade jag och han nickade. "vad gör du här förresten?" frågade jag honom sedan när tanken slog mig och leendet rann direkt av honom. 

   "Vill du att jag ska gå?" frågade han genast, jag himlade med ögonen och skrattade. 

   "Du vet att det inte var så jag menade" han flinade roat. 

   "Jag har väntat på dig och pratat med din mamma" svarade han sedan med en axelryckning. 

   "Om vad?" frågade jag och rynkade på pannan. 

   "Om helgen, såklart" sa han roat och jag slog mig dumt för pannan. "nu får du träffa min andra familj också" la han till och log. 

   "Din andra familj?" frågade jag förvirrat. 

   "Mitt crew, dem känns som min familj" förklarade han och jag nickade förstående. 

   "Jag ser fram emot att få träffa dem också" sa jag och drog honom närmre innan jag kysste honom. 

♦

Upprymdheten fyllde mig, imorgon skulle jag få se Justin göra det han älskar mest att göra. Jag såg ut genom bilfönstret och tänkte tillbaka på skoldagen. Hela dagen hade jag hört hur flera kvittrat om hur de skulle åka till Toronto för att kolla på hans konsert. En tjej hade dock hyperventilerat och tårarna hade sprutade från hennes ögon, hon hade haft en poster av Justin tryckt mot magen och viskade upprepande hur hon inte lyckats få biljetter.

   Hennes vänner hade försökt lugna ner henne så gott dem kunde men tårarna hade bara fortsatt sprutade på henne. Med stora ögonen hade jag sett på henne då jag gått genom korridoren på väg mot min nästa lektion. Herregud... När Justin sedan hämtat upp mig med bilen efter skolan hade jag ännu inte kommit över hennes gråt och förkrosselse.

   "Vad tänker du på?" Justins fråga fick mig att ryckas till verkligenheten och jag vände fort huvudet mot honom.

  "Dina fans reaktioner" svarade jag och han såg frågande på mig. 

   "Det var en tjej i skolan idag som grät hysteriskt och hade en affisch på dig i famnen, hon upprepade hela tiden 'jag fick inga biljetter, jag fick inga biljetter'" svarade jag och han såg genast ledsen och sorgsen ut, han blev försjunken i sina tankar och jag ångrade direkt att jag hade sagt något. "hon kommer klara sig" la jag lugnt till och han nickade frånvarande.

   Jag tog hans hand och gled ner lite i bil sätet och såg ut genom fönstret igen, resan skulle ta 3-4 timmar upp till Toronto. Men det gjorde inget då jag hade både Justin och musiken att underhålla mig med, Kenny satt dock koncentrerat framför ratten och hade ögonen på vägen. Min syn blev suddig och mörknade, snabbt förstod jag att jag gled in i sömnen och kurade ihop mig bredvid Justin. 

Justins Perspektiv. 

Att få reda på att jag hade fått ett utav mina Beliebers att gråta så häftigt över att hon inte lyckades få biljetter gjorde ont. Om det hade gått hade jag velat att det skulle vara stort nog så att alla som ville skulle kunna få plats. Men tyvärr funkade det inte så, speciellt eftersom jag ville att alla skulle vara säkra och gå därifrån oskadda. 

   "Hon kommer klara sig" hörde jag Deztiny säga till mig, jag nickade frånvarande som svar. Klart hon skulle klara sig, men hon skulle säkert gråta sig till sömns... Deztinys andetag blev tyngre och djupare då hon somnade mot min arm, jag vred på huvudet och pussade försiktigt hennes hjässa innan jag la mitt huvud på hennes huvud. 

”Justin, Justin. Vi är framme” Kennys röst bröt genom min sömn och jag slog förvirrat upp ögonen för att precis som han sa se att vi var framme i Toronto, vi stod till och med redan i garaget inuti arenan. Jag nickade åt Kenny innan jag med en gäsp gnuggande mig i ögonen, Deztiny gnällde till i sömnen bredvid mig och jag log mjukt ner mot henne då hennes huvud nu låg i mitt knä istället för mot min axel.

   ”Deztiny, babe” sa jag mjukt och strök henne över kinden.

   Hon mumlade något ohörbart och jag skrattade lågt, jag böjde mig ner och kysste försiktigt hennes läppar vilket fick hennes ögon att tvärt öppnas. Dock log hon när hon såg att det var jag och inte någon annan, jag lutade mig tillbaka i sätet och hon satte sig långsamt upp samtidigt som hon gäspade och sträckte på armarna.

   ”Vart är vi?” frågade hon trött och blinkade mot det starka ljuset.

   ”Framme” svarade jag med ett leende och hon sken genast upp i ett eget.

   Hennes glädje gav henne plötsligt en energikick och hon hoppade ur bilen innan jag ens hann blinka och såg sig runt om i garaget. Jag skrattade innan jag klev ur bilen och drog med mig min ryggsäck, jag satte den över ena axel och sträckte sedan ut ena handen mot henne. Hon tog genast tag i den och följde med mig in, de typiska vita korridorerna som alltid fyllde konserthallarna fanns även här och vi gick genom flera stycken innan jag tillslut hörde välbekanta röster. Exalterat gick jag fortare då jag inte sett min crew på flera veckor, som jag hade sagt till Deztiny. Dem var en del utav min familj, har alltid varit och kommer alltid att vara.

   ”Bieber!” utbrast Alfredo när han fick syn på oss när vi kom in genom dörren, Deztiny dock någon bit bakom mig då hon blivit nervös och blyg över de nya människorna som hon snart skulle presenteras inför.

   ”Fredo!” sa jag lika glatt tillbaka till honom och omfamnade honom i en kram.

   Inuti rummet satt även, Allison, som tävlade om priset som den mest och hårdaste arbetande personen i detta crew, Vanessa, min hår – och make up stylist, Kenny och Moshe och tillsist Scooter och Ryan. När jag släppte taget om Alfredo öppnades en annan dörr mittemot därifrån jag stod och in kom Scrappy, som var känd för att arbeta mest och hårdast för mina konserter och turnéer, tillsammans med Dan, min gitarrist och DJ Tay James. Jag hälsade glatt på alla innan jag vände mig mot Deztiny som stod lutad mot dörrkarmen med ett stort leende på läpparna.

   Jag tog tag i hennes hand innan jag drog fram henne. ”alla, det här är min flickvän Deztiny” sa jag och alla var genast ivriga i att få hälsa på henne.

   ”Måste säga att hon är ett riktigt kap” hörde jag Alfredo mumla bredvid mig, jag log och såg stolt på henne då hon log och hälsade glatt på min andra familj.

   ”Men Justin, nu när du är här. Soundcheck!” ropade Scrappy tvärs över rummet, jag ställde mig lite på tå för att se honom innan jag visade tummen upp.

   ”Ey, ey! Hon är min, glöm inte det” utbrast jag och gick fram till Deztiny, de andra himlade genast på ögon åt mig och skrattade. ”det är soundcheck nu, du får hänga med om du vill eller så får du stanna kvar här” sa jag sedan till Deztiny som rynkade pannan i oförståelse.

   ”Soundcheck?” frågade hon och då slog det mig om hur ovetande hon var om i stort sett allt inom musikbranschen.

   ”Ehm… jag testar ungefär ljudet i micken och vi brukar ta in fans som ställer frågor och vi har lite kul” förklarade jag och hon log.

   ”Det får jag ju inte missa” svarade hon och nu var det min tur att le, jag lutade mig fram och kysste henne innan vi sa hejdå till dem som skulle stanna kvar och gick bort mot scenen.

   Till min fasa såg jag att väggarna var gjorda av glas vid trappan som ledde mot scenen och även väggarna bakom scenen, jag svalde oroväckande. Detta kommer säkert inte sluta bra, tänkte jag då min historia tillsammans med glasväggar inte haft ett lyckligt slut. Jag skakade av mig tanken då musiken började pumpas och jag misstänkte att dansarna hade börja battla mot varandra för nöjeskull och för att samtidigt få en hög respons från mina fans då de skrek skallen av sig. Men skriken blev omöjligt ännu högre när jag hade fått en mick i handen och sedan gått ut på scenen, jag log mot dem och vinkade. Deras glada ansikten strålade upp mot mig.

   ”Hur mår ni?” frågade jag och de skrek glatt som svar.

   Soundchecket flöt på lika bra som det alltid brukade göra med mycket skratt, musik och frågor. Nu insåg jag hur mycket jag verkligen hade saknat det här under dem veckorna jag varit borta från allt, tagit en paus för att vila upp mig. Väl tillbaka i logen igen var det ingen tid för vila utan det var på med scenkläder, värma upp rösten och se till att fokusera för att sedan göra bra ifrån sig senare. Jag kände hur Deztiny följde varje rörelse och steg jag tog där hon satt i soffan, jag vände blicken mot henne och såg mycket riktigt att hon såg mig rakt i ögonen.

   ”Taggad?” frågade hon och jag log.

   ”Till max” svarade jag och hoppade lite på stället likt en boxare, ett klingande skratt lämnade hennes läppar och jag kände hur glädjen spred sig inom mig.

   ”Justin, showtime!” hörde jag Scooter ropa, jag sträckte ut handen mot Deztiny som glatt tog tag i den och lät mig sedan hjälpa henne upp på fötterna. Som vanligt skapade vi en ring och peppade alla inför showen innan vi gjorde ramsan.

   ”Duck-duck-duck-kvack-kvack-kvack-zoom” sa jag samtidigt innan vi lyfte våra händer mot taket och peppande utrop hördes och jag fick några klappar på axeln som lycka till.

   Svetten rann och adrenalinet pumpades genom min kropp, fansens energi var på topp och det kändes som om arenan skulle lyfta från marken av deras höga skrik. Jag sprang av scenen för att hämta lite vatten då jag inte skulle kunna sjunga en låt till om jag inte fick vattna min torra mun, jag kom backstage och såg det gråa räcket framför mig och gick för att ta tag i det som stöd då jag nu kände hur trött jag var. Det jag dock inte räknat med eller såg var att en utav de lömska glasväggarna var placerat framför räcket vilket gjorde att jag slog min panna rakt i glaset.

   Smärtan spred sig genast och jag ruskade förvånat på huvudet över den plötsliga smällen, förvirrat glömde jag allt om att jag var törstig och gick ut på scenen igen för att sjunga ”Boyfriend”. När halva låten hade gått kände jag sakta hur min ena ansiktshalva svullnade upp och smärtan var nästan outhärdlig. Till min lycka tog låten äntligen slut och jag lyckades få fram ett hejdå innan jag gick av scenen igen, nu kände jag hur alla energi rann ur mig och istället hur min hjärna blev luddig och min syn blev suddig. Sekunden innan jag kände hur jag föll ihop såg jag Deztinys oroliga ansikte och hennes läppar formade en fråga som jag inte lyckades höra innan allt blev svart. 

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! han bara svimmar! O.O  usch, ser riktigt läskigt ut. men nu tar vi återigen en tur till Linniland då jag har lagt in denna händelse här i Toronto istället för i Italien eller vart han nu var någonstans. hoppas ni står ut. ;) hoppas även att det var värt väntan, blev ett litet längre kapitel. 

VAD TYCKS!!?? KOMMENTERA! :DDDDD

   ”Okej, luft!” lyckades jag pressa ur mig och de släppte genast lite på taget.

   Efter flera timmar av pratande, gråtande för en del, men oftast bara seriösa argumentationer kom vi fram till att inte ett hårstrå skulle tas bort från Justin och att det skulle ha mer tillit till mig. 

Onsdagen och torsdagen gick i ett ända blurr och spänningen mellan mig och mina familjemedlemmar började sakta men säkert lösas upp. Dock visste jag inte om jag kunde förlåta Thunder inom de närmaste åren. Fredagens skoldag gick lika fort som en blinkning och innan jag visste ordet av det stod jag på vår tomt igen.

   ”Deztiny? Skulle jag kunna få prata med dig?” Thunder steg ut från skogen till min vänster med en bedjande och beklagande blick. Jag såg på honom en stund innan jag lugnt nickade och gick med honom in i skogen igen.

   ”Jag vet att du har hört detta från alla andra men jag ville att du skulle få höra det komma från min mun också” började Thunder när vi stannat. ”jag är ledsen och jag menade verkligen inte orden jag yttrade. Aldrig skulle jag döda din Justin, det skulle vara som att döda min Sunshine. Aldrig i livet” fortsatte han och skakade på huvudet som om han inte ens ville tänka tanken.

   ”Tack, Thunder. För att du sa det personligen” svarade jag och nämnde inget om att jag förlät honom, men jag såg ändå hur ett hoppfullt leende spred sig på hans läppar då jag mottagit hans förlåt. En stund stod vi och utbytte ursäkter och godkännanden tills Blue kom springande mellan träden med min mobiltelefon som jag hade glömt i morse.

   ”Justin” sa han bara och jag slog mig genast förskräckt för pannan.

   Middagen, skrek det i mitt huvud, fort som blixten transporterade jag min in i mitt rum och slet upp dörren till min klädkammare. Jag drog till mig den första klänningen jag såg och grep tag i ett par klackar som låg på golvet innan jag förflyttade till skogen som låg en bit från deras gata. Fort slet jag av mig mina jeans och tröja för att sedan kliva i den vita klänningen som jag hade ryckt åt mig, jag sparkade av mig mina skor och trädde på mina vita klackar på fötterna.

 "Justin" 

   Sedan grep jag tag i mina kläder och slöt ögonen, jag koncentrerade mig på mig på mitt rum och kände hur kläderna och skorna lyftes ur mina händer och svischade iväg. Ännu en minut stod jag i full fokus och jag sedan i kroppen att plaggen hade nått sitt mål, jag andades ut. Rufsade om mitt hår och gick ut på trottoaren, jag låste upp min mobil som hade lockat till mig och såg att jag hade 8 missade samtal och 3 sms. Alla innehöll frågor om vart jag var någonstans. Fort skickade jag iväg ett svar.

   Till Justin: 

   ”Ledsen! Jag är på väg nu, puss”

   Jag närmade mig hans hus och såg nu att han stod lutad mot ett utav deras träd som var placerat på deras tomt. Jag sken upp i ett leende och han log snett när han såg mig komma gående, jag skuttade fram till honom och slängde mig om hans hals.

   ”Hej, jag är jätte ledsen” sa jag innan jag snabbt kysste hans läppar.

   ”Det gör inget, blev lite orolig bara. Men kom nu, de längtar efter att få träffa dig” svarade han. Jag klämde nervöst hans hand som jag hade i min medan vi gick mot hans ytterdörr, han öppnade den och genast möttes vi att prat och rop från en liten tjej. ”det kommer gå bra” viskade Justin och tog tag om min haka så han kunde se mig i ögonen. ”okej?” frågade han och jag nickade lite tafatt innan han mjukt kysste mig.

Justins familj hade förvånansvärt snabbt accepterat mig och varit mycket vänliga under sina hälsningar. Justins super söta lillasyster hade funnit ett stort intresse i att alltid ha min uppmärksamhet och drog runt mig till det ena och det andra för att visa mig vad hon kunde.

   ”Jazzy, du snor min flickvän” hade Justin klagat när Jazmyn ännu en gång gripit tag om min hand för att dra med mig in i vardagsrummet. Jag hade skrattat roat åt Justin som hängt läpp.

   ”Hon är min nu” hade Jazmyn svarade med ett stolt leende. Hennes lillebror, Jaxon, var också en charmör, han var nästan lika bra som sin storebror själv. I sin söta jacka och skor vandrande han runt med ett stort leende och fick mitt hjärta att smälta.

   ”Mat!” ropade Justins mormor, Diana, från köket och Jazzy som suttit tillsammans med mig på golvet och lekte med sina barbiedockor studsade genast upp från golvet och var med snabba steg inne i köket. Jag kom med lite svårigheter upp från golvet men vinglade till och kände hur ett par armar slöt sig runt min midja och hindrade mig från att falla.

   ”Hjälp?” frågade Justin med ett leende. Jag skrattade och han rätade på sig vilket fick mig i korrekt stående position, han tog sedan tag i min hand och vi gick tillsammans in i det nu fullsatta köket.

   ”Deztiny, du ska sitta här!” ropade Jazmyn så fort hon fick syn mig och klappade på stolen bredvid sig. Jag log mot henne och rundade bordet för att sätta mig på stolen, Justin hade platsen bredvid mig och hans morfar, Bruce, satt på hans andra sida. När skålarna av mat skickades runt började genast konversationer skapas tvärs och kors över bordet, Jeremy skrattade åt något som Bruce hade sagt och Pattie var inte sen med att stämma in i hans skratt. Justin log lyckligt och jag såg som hypnotiserat på hans leende.

   Min tallrik var tillslut fylld av nästan allt som stod på bordet och jag började med ett leende att utav den. Tugga och svälj, sa jag till mig själv. Jag satt och pratade med Jazmyn när jag kände Justins fingrar fläta samman sig med mina och det ryckte i mina mungipor. Jag vände mig mot honom och såg att han redan tittade på mig, våra ansikten var tät ihop och innan jag hann reagera kysste han mig lätt på kinden. ”jag älskar dig” viskade han i mitt öra innan han lutade jag sig tillbaka igen, jag kände hur kinderna hettade och ett fånigt stort leende spred sig på mina läppar. ”jag älskar dig också” hann jag mima innan Jazmyn skrek efter min uppmärksamhet igen.

Jeremy tillsammans med sina barn hade åkt hem och Justin och jag hade gått upp tills hans rum för att umgås lite tumanhand. Jazmyn hade kramat mig hårt när vi skulle säga hejdå och fått mig att lova att vi snart skulle ses igen, jag hade nickat och sedan låtit dem andra få säga hejdå.

   ”Din lillasyster är bedårande” sa jag när vi väl var uppe på hans rum och han stängt dörren.

   Ett stort leende spred sig på hans läppar. ”hon är den bästa lillasystern man kan ha” svarade han.

   Jag vände mig om och såg att han nu stod närmre än jag hade förväntat mig, han böjde sig sedan ner mot mitt ansikte och tryckte hungrigt sina läppar mot mina. Jag var inte sen med att lägga mina armar om hans nacke för att dra honom närmre intill min kropp, jag drog med honom bakåt så vi stod vid hans säng. Utan att släppa hans läppar drog jag med honom ner i sängen och han kröp upp ovanpå mig.

   Mina händer gled över hans rygg och sedan innanför hans t-shirt, jag drog med mig t-shirten upp när jag smekte honom upp över ryggen och upp till hans skulderblad. Jag kände hur hans hud knottrade sig under mina fingertoppar och lyfte sedan snabbt på sig för att jag skulle kunna ta av honom tröjan. Han pressade sig närmre och öppnade min mun för att tränga in med sin tunga.

   Hans händer tog sig ner till mina lår och jag kände hur de tog sin in under min klänning och smekte mig över mina bara mage. Det pirrade i min kropp och jag kände hur jag ville ha honom. När det gick upp för mig vad jag ville, log jag mot hans läppar vilket avbröt kyssen. Andfått andades vi ut och han såg ner på mig innan han återigen tryckte sina läppar mot mina. Jag höll nästan på att ge efter och fortsätta med vred på huvudet och skrattade lågt.

   ”Babe, din familj är där nere och kan höra oss” viskade jag med andan i halsen.

   Justin stönade instämmande med fortsatte ännu fjäderlätt kyssa mig över halsen och ner över mitt nyckelben, nu var det min tur att lätt stöna över vad han gjorde mot mig. Jag tog tag i hans tröja och rullade runt i hans säng så jag hamnade gränsle över hans höfter.

   ”Nu får du ta och ge dig innan du gör mig fullständigt galen” mumlade jag och ett nöjt leende spelade på hans läppar.

   ”Gör jag dig galen?” frågade han busigt och jag kände hans händer som gled längst mina lår och sände rysningar genom min kropp, behagliga sådana.

   ”Du har ingen aning” mumlade jag och ännu ett skratt slapp ur hans mun, jag öppnade mina ögon som jag slutit och såg ner på honom. ”så du menar att jag inte har något som helst effekt på dig?” frågade jag och syftade på hans leende och lugna ansiktsuttryck.

   Innan hann han svara böjde jag mig ner och bet löst i hans underläpp innan jag kysste honom ner över halsen och bröstet, med ett busigt leende fortsatte jag ner tills jag kom till hans byxlinning. Ett kvävt stön lämnade hans läppar och jag skrattade kvittrande när han brottade ner mig så jag återigen låg under honom.

   ”Okej, vi slutar” sa han andfått och verkade använda all sin viljestyrka för att sätta sig upp i sängen och ta på sig sin tröja igen. Jag flinade och satte mig upp.

   ”Inte lika lugn nu va?” retades jag. 

jaha, då har hon träffat the familia oxå. :D VAD TYCKS!!?? KOMMENTERA!!!!!!!!!!!!!!!!! :DDDDDDD

   ”Det passade dig” sa han, jag log och la högen av kläder vid hans dörr. Jag gick sedan fram till sängen och han öppnade armarna och jag kröp ihop bredvid honom med huvudet på hans bröst. Jag kunde höra hur hans hjärta dunka i hans bröstkorg och hur hans lungor drog in luft vid varje andetag. 

Jag kände hur min kropp blev tröttare och tröttare och mina ögonlock tyngre och tyngre där vi låg och pratade i hans mjuka säng. En brummande motor fick dock min trötta sida att försvinna på ett ögonblick, jag spärrade upp ögonen innan jag satte mig upp i sängen med ett ryck. Hans familj var tillbaka. De kunde inte se mig såhär, det här kunde inte bli mitt första möte med dem. 

    ”Vad är det?” frågade Justin oroligt bredvid mig. Jag kastade ett snabbt leende mot honom innan jag gick mot dörren.

   ”Jag ska bara på toan” svarade jag innan jag skyndade ut genom rummet och bort mot badrummet.

   Jag stängde dörren om mig och struntade i att låsa då jag inte skulle stanna i rummet. Jag öppnade skåpet under handfatet i jakt efter något att skriva på, till min lycka hittade jag en bunt post-it lappar och en bläckpenna. Fort skrev jag mitt meddelande på lappen och la den sedan synligt på handfatskanten, jag slöt sedan ögonen och när jag öppnade ögonen igen stod jag inne i skogen.

   Jag vände mig om och såg på baksidan av Justins hus, jag såg hur lampan i deras kök tändes och hur två kvinnor och en man kom in. Jag vände mig sedan om för att fortsätta in i skogen för att hitta en lämplig gran att sova under.

Justins Perspektiv. 

”Jag ska bara på toan” jag rynkade på pannan då hon nästan panikslaget tog sig ut i korridoren och försvann sedan bort mot badrummet. Vad i hela…? Jag reste mig långsamt hur sängen då jag blivit en aning stel efter att legat stilla i någon timme. Nere i hallen hörde jag hur ytterdörren öppnades och sedan fotsteg.

   ”Vi är tillbaka, Justin!” hörde jag min mamma ropa nere från hallen.

   ”Jag är här uppe” svarade jag henne och såg sedan bort mot badrumsdörren, till min förundring visade låset vitt istället för rött som betydde att det var upptaget. Tyst gick jag mot dörren och lyssnade efter rörelser med fann bara tystnad, jag rynkade återigen pannan innan jag försiktigt knackade på. ”Deztiny?” frågade jag.

   Återigen möttes jag av tystnad, långsamt tryckte jag ner handtaget och väntade mig att jag skulle höra ett 'jag kommer snart' men fick ingen protest så jag öppnade dörren helt och fann rummet tomt. Förvånat såg jag runt i badrummet innan jag gick fram till duschen och drog bort duschdraperiet men fann även det tomt. Jag vände mig om och såg då post-it bunten ligga på handfatet, jag rynkade pannan och gick fram till den för att lägga undan den igen. Vem hade tagit fram den? Då såg jag att det stod något på den översta lappen i prydlig och fin handstil.

   ”Justin, jag hörde att din familj kom hem så jag flydde in hit och tog mig ut via fönstret. Vill inte att det här ska vara första intrycket av mig, men oroa dig inte! Jag går hem och pratar med min familj. Jag klarar mig. Puss och kram Deztiny”

   Jag såg upp på fönstret innan jag såg ner på lappen igen. Inte oroa sig!? Vad trodde hon? Klockan är mycket och det är mörkt ute plus kylan. Jag tog bort lappen och knögglade ihop den till en liten boll innan jag slängde den i papperskorgen.

♦ 

Deztinys Perspektiv.  

Tidigt nästa morgon efter att vaknat av en klumpig älg som klev på en stor gren och skapat en hög smäll smög jag genom skogen. Jag hade transporterat mig till skogen utanför vårt hus och skannade nu av det, utifrån såg det tyst och sovande ut. Men inifrån kunde de alla lika gärna vara vakna, efter en stund av lyssnande och övervakning tog jag chansen att transportera mig in i mitt rum.

   ”Deztiny!” lika fort som jag hade transporterat mig in i mitt rum, transporterade mig ur det igen.

Sunshine hade suttit beredd på min säng i hopp om att jag skulle komma förbi då hon visste att jag skulle vilja ha nya kläder att sätta på mig. Jag andades häftigt ut när jag lutade mig mot tegelväggen utanför skolan, att inte kunna prata eller vilja se min syster kändes jobbigt. Men jag hade inte lust att se eller prata med dem än, de hade sårat mig. Djupt.

”Blue, låt mig vara! Jag vill inte prata med dig” väste jag mot honom.

   Han hade kommit tidigare än resten av mina syskon åkande på min motorcykel, dock inte tidigare än alla de andra eleverna. De såg förvånat på oss när vi kom gående genom korridoren, på mig som var klädd i mys kläder och ett argt uttryck med Blue efter mig som desperat försökte prata med mig.

   ”Tiny, han menade det verkligen inte. Ert förhållande får oss alla bli nervösa och skakiga, han skulle när som helst komma på oss och bara gudarna vet vad som händer då” sa Blue lågt bakom mig.

   ”Blue, han har ingen anledning att misstänka oss” sa jag och stannade tvärt. ”varför kan ingen förstå att jag är försiktig? Varför kan ni inte lita på mig? Och hur kan du förvänta dig att jag ska förlåta honom så enkelt?” frågade jag och kände hur ilskan växte inom mig igen.

   ”Jag förväntar mig inte att du ska förlåta honom” svarade han och jag såg förvånat på honom. ”men jag tycker ändå att du kan komma hem och prata med oss, Sunshine är nästan sjuk av oro”

"I don't expect you to forgive him" 

   Jag såg sorgset på honom när han nämnde Sunshine, jag ville inte att hon skulle må dåligt. Hela skoldagen satt jag i mina egna tankar och det tog mycket för att någon skulle kunna komma in i bubblan som omringade mig och skärmade av mig från resten av världen. Hela dagen kändes som minuter kort och innan jag visste ordet ringde skolklockan och skoldagen var över.

   ”Snälla, kom hem” bad Blue ute i korridoren. Jag såg på honom en stund medan jag tänkte.

   ”Okej, men om det går över styr är jag bort igen” varnade jag och han nickade fort. Tillsammans gick vi mot utgången, vi gick nerför trappan och jag lös upp i ett leende när jag såg Justin komma gående mot oss.

   ”Vi möts hemma” mumlade jag till Blue som nickade. ”hej!” utbrast jag glatt till Justin och kramade honom.

Justins Perspektiv. 

Jag parkerade på skolans parkering och klev sedan ur bilen, i handen hade jag påsen med Deztinys kvarglömda kläder. Noga och fundersamt hade jag tänkt genom allt igår kväll. Hur hade hon lyckats ta sig ner från fönstret då det ligger på över våningen, hon måste ju ha brutit vartenda ben i sina smalben. Dessutom var fönstret stängt, hur lyckades hon med det? Att hon sedan klarat att gå hela väggen hemifrån henne hem till mig var också något som väckte misstankar inom mig då det inte var en kort distans mellan oss.

Jag hörde hur skolklockan inuti byggnaden ringde och elever började strömma, jag började sakta ta mig över parkeringen och såg hur Deztiny kom tillsammans med Blue ut ur dörrarna. Till min förvåning hade hon fortfarande på sig mina kläder, varför? Hon hade ju skrivit att hon skulle hem och prata med sin familj… Deztiny mötte min blick och lös genast upp i ett stort leende, hon sa något till sin bror som nickade till svar innan hon gick mot mig.

   ”Hej!” utbrast hon glatt när vi möttes och hon la armarna om mig i en kram. Hennes välbekanta doft träffade mig likt en våg, dock denna gång hade den en hit av min egen. Förklaring, hon bar fortfarande mina kläder. 

   ”Hej” svarade jag och kramade henne tillbaka. ”gillar du dem?” frågade jag sedan när vi släppt varandra och nickade mot mina kläder. Hon såg undrande ner på sin kropp som om hon hade glömt att hon vad hon bar. Hon skrattade sedan och såg roat upp på mig. ”här är dina kläder förresten. Du glömde dem igår”

   Jag sträckte fram påsen och hon tog tacksamt emot den. ”tack” svarade hon och kikade ner i den.

   ”Ingen orsak, men du-” började jag fråga henne och tänkte precis fråga ut henne om gårdagen men ett rop avbröt mig. Förvånat såg jag upp. 

   ”Justin!” Chaz glada stämde hördes över allt annat buller och han tillsammans med Ryan kom skuttande mot oss.

   ”Ehm… jag måste skynda mig hem, har en del problem fortfarande att ta hand om” hörde jag Deztiny säga samtidigt som Chaz hoppade på mig.

   ”Du ska inte ha skjuts hem då?” frågade jag och såg på platsen där Deztiny stått då hon nu var försvunnen. Förvånat såg jag runt på parkeringen och skolgården på jakt efter henne men såg henne ingenstans. Hur kunde hon vara så snabb?

   ”Hey bro!” utbrast Ryan när han kom fram och jag vände uppmärksamheten mot dem, de var båda lika glada som om vi inte hade setts på månader.

   ”Hej, killar. Rolig skoldag?” frågade jag och log roat, deras glada minner rann direkt av deras ansikten och de såg ironiskt på mig.

   ”Super kul” sa Ryan med en röst som tillhörde program för småbarn. Jag skrattade åt hans röst och svar.

Deztinys Perspektiv.

Jag öppnade ögonen och stod på vår gård, jag såg på vårt hus innan jag med ett djupt andetag gick mot ytterdörren. Jag hann bara öppnade dörren innan jag blev överfallen.

   ”Vet du hur orolig jag har varit? Vart har du varit!?” Sunshines röst nästan skrek i mitt öra då hon hade slängt sig om min hals och kramade mig hårt. Nästan lika snabb som hon var Summer och de kramade mig som om det var sista gången de skulle se mig i livet.

   ”Okej, luft!” lyckades jag pressa ur mig och de släppte genast lite på taget.

   Efter flera timmar av pratande, gråtande för en del, men oftast bara seriösa argumentationer kom vi fram till att inte ett hårstrå skulle tas bort från Justin och att det skulle ha mer tillit till mig. 

ganska tråkigt kapitel efter det förra. ;) men Justin börjar i alla fall bli riktigt misstänksam över vad som pågår. påminner återigen om att jag börjar sommarjobba imorgon o att uppdateringen kanske blir sämre.

FORTSÄTT MED KOMMENTARERNA, NI VET INTE HUR GLAD JAG BLIR UTAV ETT! :DDDD

   ”Men okej” svarade jag sedan och ett stort, glatt leende spred sig på hans läppar. Jag fick på mig resten av mina kläder och vi gick hand i hand bort från bryggan, vi sa hejdå. Dock ett hejdå som inte bestod av många ord innan jag gick in i skogen, i hög fart flög jag hem och landade på baksidan. Jag vecklade in vingarna och gick sedan mot köksdörren, jag stelnade till i mitt steg då jag möttes av en arg och ilsken grupp i köket. Sterling, Summer, Sunshine och Thunder stod med armarna i kors och såg på mig när jag kom in genom dörren. Oh boy…

”Ni har inte haft tillit till mig från första början!" röt jag till dem, jag kokade av vrede. Mina nävar var hårt knutna vid mina sidor medan jag stirrade på mina så kallade familjemedlemmar. Helvetet hade brutit ut i köket så fort de hade börjat anklaga mig för saker och sedan dragit in Justin i det hela. De talade om taket och att Justin hade sett, vid den tidpunkten var jag så arg att jag inte brydde mig vad han hade sett eller trott.

   ”Det kanske finns en anledning till det!" röt Thunder tillbaka, precis lika argt. Med hat i blicken såg jag på honom.

   ”Så vad tycker du jag ska göra?” väste jag kyligt. 

   ”Vi kan ju alltid döda honom” svarade Thunder ointresserat och ryckte på axlarna.

   Där rann min bägare över, jag såg rött. Jag hörde hur dem andra drog efter andan innan paniken bröt ut, mina vingar exploderade ur min rygg och förstörde en del porslin i sin väg. Jag kunde känna hur mina ögon mörknade då kraften inom mig växte sig större och mäktigare.

   ”Thunder, gå!” hörde jag Sunshine skrika, dock ilsket inte oroligt. ”Deztiny, lugna ner dig! Han menande det inte!" försökte hon sedan, men det var försent.

   Thunder försvann ur köket och jag kastade mig fort bak mot köksdörren, väl ute flög jag upp i luften och fram till framsidan. Där såg jag hur Thunder hade gått ut på gården och såg nu upp på mig då jag kom flygande, tvärt dök jag ner mot honom. Målet var hans strupe, hans vingar vecklade ut sig innan han lyfte armarna och häftiga vindar grep tag mig. Jag bet argt ihop, koncentrerade mig och förflyttade mig i tankarna så jag stod bakom honom och mycket riktigt gjorde jag det en sekund senare. Han vände sig snabbt om och innan han hann reagera hade jag satt min knytnäve i hans ansikte, han kastades bakåt av min kraft och gjorde en stor grop i marken när han landade.

   Han morrade ilsket och reste sig upp för att sedan komma springandes mot mig, han med sina vindar och jag kunde se hur det blixtrade i hans ena hand. Aderalinet pumpades i min kropp och jag satte eld på min kropp, jag sprang honom till möttes. Vi var några meter från varandra när Sunshine från ingenstans uppstod emellan, hon skapade ett stort kraftfält runt sig och vi båda sprang rakt in i det för att sedan kastas bakåt. Jag hamnade inne bland träden men var snabbt uppe på fötterna igen, precis lika mordlysten som innan. Jag klev ut på gården, fortfarande i lågor. En stor våg av vatten spolade över mig innan ett tungt föremål brottade ner mig på marken, jag spottade och fräste när jag äntligen fick luft eftersom jag hade lyckats svälja massa vatten. Såklart var det Faith som hade slängt sig mot mig och jag kämpade nu emot hans järn grep.

   ”Deztiny, lugna ner dig!" röt han till mig, jag ryckte häftigt till och slutade kämpa.

   Musten sögs ur mig och jag blev liggande slapp på marken, vattnet hade gjort mig dyngsur och även skapat lera på marken. När Faith kände och såg att jag inte skulle göra mer motstånd klev han av mig och jag kände nu hur förkrossad jag blev över hotelsen som Thunder sagt. Hur jag skulle känt om Justin skulle ha dött, försvunnit från mig. Tårarna rann nerför mina kinder och jag satte mig långsamt upp.

   ”Deztiny” sa Sunshine försiktigt. Jag reste mig häftigt från marken och gick mot väggen. ”Deztiny!” ropade Sunshine förtvivlat efter mig.

   ”Nej, bara låt mig vara!” skrek jag tillbaka och tårarna sprutade nu ur mina ögon.

   ”Han menade det inte” försökte hon igen och jag vände mig häftigt om.

   ”Det spelar ingen roll, Sun! Han sa det! Vad skulle du göra om jag sa, varför tar vi inte bara och dödar Thunder han är ju ändå bara till besvär” utbrast jag och ryckte lika nonchalant på axlarna som Thunder gjort inne i köket. ”huh!?” skrek jag till hennes förkrossade och stumma ansikte. När hon öppnat och stängt munnen flertal gånger fnös jag och fortsatte gå.

   ”Men vart ska du?” ropade hon efter mig.

   ”Bort från er!” skrek jag tillbaka.

   ”Hur kunde du säga så!?” hörde jag Sunshine ryta efter en stund inne på gården, jag slöt ögonen och samt öronen så gott jag kunde när jag hörde hur ett nytt bråk bröt ut.

Tårarna rann, jag var lerig, ensam och känslomässigt förstörd. Hur kunde han säga så? Hur kunde han yttra dem orden? Som om han inte brydde sig. Som om han trodde att han och Sunshine var dem ända som kunde känna kärlek till någon annan.

   Omedvetet hade jag gått in mot staden och sedan hamnat på Justins gata, eller snarare hans morföräldrars gata. Mina ben hade medvetet styrt mig mot den enda som kunde få mig att må bra igen, den enda vars kram kunde få all sorg att försvinna ur min kropp. Tårarna gjorde min syn suddig och jag hade ingen ork kvar i kroppen för att värma mig själv, längre fram på gatan hörde jag skratt och rop från killröster. De pratade peppande med varandra och ett dunk från en boll ekade innan den träffade något hårt, ett orange klotformat föremål kom rullande mot mig och stannade tillslut framför fötterna på mig.

   Jag snyftade och såg upp för att se vem den tillhörde, jag kved till och tårarna rann hastigt nerför mina kinder igen när jag såg att det var Justin som stod där. Hans ögon var stora och bakom honom stod hans vänner med frågande uttryck. ”Deztiny?”

Justins Perspektiv. 

”Oh score!” tjöt jag när jag hade dunkat ännu ett snyggt mål i basketkorgen. Ett segervist flin låg på mina läppar medan jag lamt sprang med armarna i luften. 

   ”Jaja” sa Chaz och himlade med ögonen, jag skrattade och såg sedan på Ryan som tagit upp bollen från marken. Vi spelade som många andra dagar när vi var yngre på Ryans framsida där de hade ställt en basketkorg vid trottoaren för oss att spela med. Nolan hade kommit förbi och vi körde nu två mot två, Chaz sprang och sedan hoppade upp i luften för att kasta bollen mot korgen.

   Den var centimeter från att träffa rakt i målet med studsade istället mot den vita tavlan ovanför och åkte iväg längst vägen, med ett leende vände jag mig till höger för att gå efter bollen med stelnade till mitt i steget och kände hur mitt leende rann av mitt ansikte. Längre ner på gatan kom Deztiny gående med armarna om sin överkropp och ansiktet söndergråtet, hennes kläder var leriga och hennes hår stod i en enda oreda. Hon såg ner på bollen och snyftade innan hon vände upp blicken som för att se vem bollen tillhörde.

   ”Deztiny?” frågade jag förvirrat och extremt oroligt, hennes ansikte förvreds när hon började gråta och hon sjönk trött ner på knäna. Snabbt var jag framme hos henne och blev för ett ögonblick handlingsförlamad. ”Deztiny, baby. Vad har hänt?” frågade jag oroligt och drog in henne i min famn. Fort släppte hon taget om sin kropp och la dem runt min hals, en stund blev vi sittande på gatan och hon grät i mina armar. Vad i hela friden hände på de timmarna jag sett henne sist?

   ”Vad här hänt?” frågade jag och upprepade min föregående fråga. ”varför gråter du? varför är du alldeles lerig? Har någon gjort dig illa?” frågorna bara rann ur min samtidigt som oron växte inom mig över att hon inte svarade.

Deztinys Perspektiv. 

”vad har hänt?” vad skulle jag svara? Att Thunder hotade med att döda dig? Att jag sedan fick nog och anföll honom? Och att om ingen hade stoppat oss hade någon utav oss dött. Nej, det gick inte.

   Jag kände hur fler tårar rann nerför mina kinder då jag aldrig förut har velat berätta en hemlighet för någon så mycket som jag ville berätta för Justin just nu att jag är allt annat än mänsklig. Men chansen att förlora honom var stor att jag inte vågade ta den risken.

   ”Varför gråter du?” därför jag vill inte att du skulle dö…

   ”Varför är du alldeles lerig?” Faith skickade en tid våg över mig och brottade ner mig på marken.

   ”Har någon gjort mig illa?” mer än vad du tror, att hota någons själsfrände är som att sticka kniven i den och sedan fråga om det gick bra. Självklart gick det inte bra, jag blöder och är döende…

   Jag svalde och visste att jag behövde ge honom något slags svar. ”jag bråkade med min familj”

   ”Om vad?” frågade han försiktigt. Dig.

   ”Allt möjligt som har hänt sedan vi flyttade hit” svarade jag undvikande, jag kände mot min hjässa hur han nickade på huvudet.

   ”Men kan du förklara varför du ser ut som du gör?”

   ”Jag gick hit…” började jag. ”och råkade ramla i en vattenpöl” det lät rimligt. Hans armar runt mig kramade åt och jag andades in hans goda doft genom näsan.

   ”Då ska vi se till att du får byta kläder och värma dig, för du är iskall. Se” sa han och sträckte sedan fram sin arm så jag kunde se den, alla hans hårstrån stod rakt upp och den var täckt av gåshud. Jag skrattade tyst innan han försiktigt hjälpte mig upp på benen igen, han sa hejdå till sina vänner som nickade och såg oroligt på mig.

   ”Jag är ledsen” sa jag till honom då han kom fram till mig igen.

   ”För vad?” frågade han förvirrat och la sin arm om mig. Genast gosade jag in mig vid hans sida, hans närvaro fick mitt humör att lyfta med det samma. 

   ”Du umgicks ju med dina vänner och-” började jag men han tystade mig fort genom att lägga sina fingrar över mina läppar.

   ”Jag kan umgås med dem imorgon lika gärna, nu behöver du hjälp och tröst vilket jag är mer än villig att ge dig” avbröt han och log mjukt mot mig.

   ”Jag älskar dig” mumlade jag bakom hans fingrar, han tog bort handen för att sedan fläta samman våra fingrar.

   ”Jag älskar dig också” sa han innan han drog med mig mot tegelhuset som jag en gång för veckor sedan hade suttit utanför utan att han själv visste om det. Vi kom in i värmen och jag kände hur den ihopkrupna ställningen jag haft i kroppen löstes upp och jag kunde andas ut, vi tog av oss skorna innan han drog med mig bort till trappan.

   ”Vart är din familj?” frågade jag när det ekade tomt i huset.

   ”De är ute och äter middag” svarade Justin.

   ”Varför är inte du med dem då?”

   ”Kände inte för det” svarade han och ryckte vardagligt på axlarna, vi kom upp på övervåningen. Han öppnade en utav dörrarna i korridoren och vi kom in i ett litet rum där det stod en säng och garderober längst ena väggen. Väggarna hade få affischer med pryde annars utav en hockey tapet.

   ”Gulligt rum” kommenterade jag och Justin skrattade.

   ”Mitt gamla barndoms rum, när jag sov hos mormor och morfar sov jag alltid här. Har inte velat ändra det sen dess” förklarade han och jag såg plötsligt rummet med nya ögon. Här hade Justin delvis vuxit upp, här satt minnen på väggarna och i möblerna. ”här har du, badrummet är längst ner i korridoren där kan du duscha av dig leran om du vill. Handdukar finns i skåpet under handfatet” Justin räckte fram mig ett par mjukisbyxor och en stor t-shirt.

   ”Tack” sa jag med ett leende innan jag snabbt kysste honom och gick bort mot badrummet.

   Jag låste dörren innan jag drog av mig tröjan som fortfarande var fuktig och gruskornen skrapade mot min hud. Jag suckade trött när jeansen krånglade men tillslut fick jag av mig dem, trosorna och bh:n gick fortare att få av och jag anades lättat ut när det varma vattnet från kranen sköljde över mig.

   Duschgolvet blev brunt av leran som kom från min kropp och hår, jag lät strålen tvätta mitt ansikte och jag kände hur jag fick tillbaka känseln i tårna. Styrkan och kraften återvände till mig och mitt humör blev genast mycket bättre. När jag var ren och varm igen stängde jag av vattnet och klev ur duschen, jag tog ut en handduk från där Justin sagt att dem låg och torkade kroppen. Jag såg ner på mina underkläder och slängde in dem på duschgolvet, jag spolade dem rena och tog sedan tag i den.

   Försiktigt värmde jag händerna och det ångade fort om kläderna när vattnet åkte ur dem, när dem var torra drog jag på mig dem innan jag klev i Justins mjukisbyxor som var stora och rymliga. Jag drog den stora t-shirten över huvudet och drog återigen in den underbara doften från honom som kom från hans kläder, jag vek ihop mina egna kläder och låste upp dörren. Jag släckte lampan och gick bort mot Justins rum, jag fann honom liggande på sängen med mobilen i handen. Han såg upp från skärmen när jag kom in och granskade mig från topp till tå innan han log.

   ”Det passade dig” sa han, jag log och la högen av kläder vid hans dörr. Jag gick sedan fram till sängen och han öppnade armarna och jag kröp ihop bredvid honom med huvudet på hans bröst. Jag kunde höra hur hans hjärta dunka i hans bröstkorg och hur hans lungor drog in luft vid varje andetag. 

DRAMA.SE!!!!!! värsta fighten o gråt. titta hur duktig jag var o skrev ett långt kapitel för er! försöker så gott jag kan med att uppdatera med det är inte lika lätt att driva en novell blogg själv som det är för andra som kanske är 2 eller 3. nu kanske ni tänker men varför frågar hon inte efter en gästbloggare då? för att jag är typ en perfektionist. o det skulle inte funka för mig då vi skulle skriva så olika. SÅ SNÄLLA BLI BÄTTRE PÅ ATT KOMMENTERA SÅ DET KÄNNS SUPER VÄRT ATT LÄGGA NER EN MASSA TID PÅ ATT SKRIVA! :D please... 

vad tycks?? KOMMENTERA! ♥

   ”Ja, det gör jag” svarade han starkt och jag kände hur jag sprack upp i ett leende. Jag visste redan vad mitt svar var, jag hade älskat Justin sedan i stort sett första gången jag sett honom. Det var oundvikligt för mig att inte älska honom. 

   ”Jag älskar dig också” kvittrade jag innan jag la en hand om hans nacke och drog in honom i en kyss.

Skolklockans ihåliga ringning ekade genom korridorerna och klassrummen för att meddela det var slut för dagen, jag samlade genast ihop mina böcker och var fort ut ur salen. Jag styrde mina steg mot mitt skåp och log mot Angelica som möt min blick, de hade varit ivriga hela morgon på att få höra smaskiga historier om resan vi varit på. Jag hade berättat att han hade tagit mig till Fantasy Factory och sedan om tigern, deras ögon hade hotat med att ploppa ur sina hålor då jag nämnt tigern och jag hade skrattat roat åt deras miner. Jag la in mitt block och dess tillbehör i mitt skåp innan jag grep tag i min hjälm och nycklar. Jag satte hjälmen under armen medan jag lugnt gick ut ur skolan och bort mot parkeringen där min motorcykel stod parkerad.

   Jag satte hjälmen på sätet för att sedan böja mig ner för att sedan låsa upp den stora kedjan runt framhjulet och öppnade sedan sätet för att lägga ner låset i det lilla förvaringsutrymmet. Väl klar satte jag hjälmen på huvudet och var snabbt ute ur parkeringen och gasade mot hemmet.

   Jag körde in i garaget, parkerade och låset innan jag gick mot huset. Till min förvåning var huset tomt och tyst. Konstigt då Summer i alla fall brukade vara hemma, jag ryckte på axlarna och njöt en stund av ensamheten och tystnaden men blev oturligt snabbt rastlöst. Jag gick upp på mitt rum och drog av mig jackan och såg ut genom ett fönster.

   Jag transporterade mig upp på taket och stod en kort stund och såg ut över grantopparna, nere på uppfarten hörde jag hur en bil körde upp och antog att det var Sterling med resten som kom hem. Då jag inte orkade hälsa på dem lät jag mig själv falla mot marken, precis innan jag skulle slå i backen vecklade jag ut vingarna och sköt som ett skott in i skogen. Planlöst flög jag runt en stund innan jag omedvetet hamnade vid sjön, smidigt landade jag på bryggan och vecklade in vingarna igen.

   Jag såg på det tysta vattnet och lyssnade på vinden som gjorde små rörelser i träden, jag drog av mig t-shirten och släppte den på träbryggan. Jag knäppte sedan upp mina jeans, tog av mig mina skor för att sedan dra av mig jeansen. Jag knäppte upp min bh och la den på resten av kläderna innan jag till sist drog av mig trosorna och dök tyst i vattnet.

Justins Perspektiv. 

Ryan och Chaz berättade uttråkat om deras skoldag tills de kom till ett bus som de spelat på Mr. Williams, de skrattade nöjt och gav varandra en high five. Det var just i sådana här ögonblick som jag önskade att Scooter aldrig hittade mig på Youtube, när de berättade om de roliga sakerna i skolan som jag absolut inte förstår då det var så interna. Jag skrattade dock roat och log mot dem.

   ”Vart ska vi?” frågade Chaz och såg undrande ut genom fönstret.

   ”Måste bara prata med Deztiny en snabbis” svarade jag, Chaz och Ryan började genast retas med mig och jag såg förvånat på dem men skrattade förläget. ”okej, okej. Sluta!” utbrast jag tillslut när vi körde upp på deras infart.

   ”Vad är det där?” utbrast Chaz och lutade sig fram i sätet för att se bättre ut genom den stora framrutan. Jag klev ur bilen och riktade även min blick mot taket, jag höjde förvånat på ögonbrynen när det för en stund såg ut som en person. Ena sekunden stod den rakt upp, andra föll den och försvann utom synhåll.

   ”Vad i...?” hörde jag Chaz mumla inne i bilen. Jag stod fortfarande med blicken mot taket och försökte klura ut vad i hela friden vi sett stå där uppe.

   ”Stäng munnen, Bieber. Det där uttrycket klär dig inte” häftigt ryckte jag till av förvåning och såg sedan in i Harmonys lika intensivt blåa ögon som Deztiny. Hon log roat åt min reaktion och jag såg nu att resten av hennes syskon klev ur deras bil, följd av Sterling.

   ”Goddag Justin” hälsade Sterling med ett leende och sträckte fram till hand mot mig.

   ”Goddag sir” svarade jag och skakade hans hand.

   ”Letar du efter Deztiny?” frågade han sedan och log menande.

   ”Ja” svarade jag dock något osäkert vilket fick honom att rynka panna, jag såg återigen upp mot taket och ur ögonvrån såg jag hur han följde min blick. ”när vi kom tyckte vi att det stod någon på ert tak men lika fort som vi såg den föll den och försvann” berättade jag och hörde nu hur galet det lät. Jag riktade blicken mot Sterling som om jag förväntade mig att han skulle ha en förklaring. Något som liknade ilska blixtrade till i hans ögon innan han vände sig med ett leende mot mig.

   ”Det var säkert en fågel du såg, det bor jättestora fåglar här i närheten faktiskt” svarade Sterling och jag såg förvånat på honom.

   ”Verkligen?” frågade jag och han nickade.

   ”Men du, jag går in och hämtar Deztiny så… får… jah” babblade han frånvarande innan han med raska steg gick mot dörren.

   ”Okej, det var konstigt” kommenterade Ryan i baksätet, jag nickade svagt instämmande innan jag ryckte på axlarna. En stund stod vi och väntade på att hon skulle uppenbara sig i dörröppningen, men istället gjorde Blue det.

   ”Hon är inte hemma, men hennes saker är det. Ni kan ju testa vid sjön, hon kanske har gått dit!” ropade han.

   ”Tack!” svarade jag och vinkade innan jag satte mig i bilen igen. Jag backade ut från deras uppfart och körde sedan mot sjön, väl framme klev vi ur och gick den korta skogsvägen innan det öppnade upp sig och vi såg det stilla vattnet.

"You could try at the lake, maybe she's there" 

Jag svepte med blicken över platsen och fann mycket riktigt henne stående på bryggan, iklädd sina trosor och hennes hår klistrat mot hennes rygg. Vattnet droppade om henne och skvallrade om att hon hade badat, med en viss svårighet tack vare sanden tog vi oss bort till bryggan.

   ”Deztiny?” sa jag för att få hennes uppmärksamhet. Med ett stort leende på läpparna vände hon sig om, det jag inte förväntat mig var att hon skulle vara bar på överkroppen. Genast kände jag hur mina ögon växte och hakan hängde av synen.

Deztinys Perspektiv. 

Det svala vattnet var skönt mot min varma kropp och jag simmade fridfullt runt tills jag tröttnade och simmade fram till stegen, jag klev upp och skakade på kroppen. Jag värmde mig men inte tillräckligt för att bli helt torr, jag tog upp mina trosor från min hög av kläder och drog dem på mig. Jag kramade sedan ur vattnet ur mitt hår med hjälp av händerna och lät det sedan ligga på ryggen.

 "Deztiny?"

   Jag vände blicken mot vattnet som nu återigen lagt sig tyst och stilla, mina tankar gled in på Justin och jag log av bara tanken av honom. Det hade gått lite mer än ett dygn sen vi setts senast och jag saknade honom redan otroligt mycket. Som om jag kallat på honom sa han mitt namn, utan att tänka mig för då jag inte satt på mig min bh än vände jag mig ett leende mot honom.

   Direkt såg jag hur han tappade ansiktet, till min förvåning stod Chaz och Ryan bakom hans rygg och fick även dem ett identiskt ansiktsuttryck som Justin. Sedan var det precis som om någon slog Justin i ansiktet, han ryckte till och vände sig fort om mot sina vänner.

   ”Ey! Titta bort!” utbrast han högt till dem, även de ryckte till innan de häftigt vände sig om.

   Med blicken ned riktad mot bryggan vände han sig mot mig igen och böjde sig ner mot min kläd hög. Han plockade upp min bh mellan fingertopparna och sträckte fram den mot mig, jag tog emot den innan jag busigt tog ett steg mot honom.

   ”Är du säker?” viskade jag i hans öra och syftade på påtagandet av bh. Jag kunde höra hur hans haka darrade och hans andetag blev hakiga, för att skona honom tog jag på mig bh:n och skrattade lågt. ”kusten är klar, killar” meddelade jag till Chaz och Ryan.

   ”Ehm… hej, Deztiny. Vi… ehm… går till bilen” sa han stressat och kastade en blick mot oss.

   Justin nickade och de försvann med snabba steg bort från bryggan, hysteriskt viskande, medan böjde jag mig ner och tog upp min t-shirt för att snabbt dra den på mig.

   ”Hej” sa jag sedan till Justin som skrattade och la sina armar om min midja och pressade mig mot sin kropp. Jag log innan jag la mina händer om hans nacke och kysste hans läppar. Genast besvarade han den ivrigt och jag kunde känna att ha hade saknat mig minst lika mycket som jag hade saknat honom.

   ”Hej” svarade han när han fick tillfälle att andas. ”jag undrade” började han innan han mjukt kysste mina läppar igen. ”om du är ledig efter skolan på fredag?” fortsatte han, jag tänkte efter en kort stund.

   ”Jag tror jag inte har något planerat, varför undrar du?” frågade jag.

   ”Därför min mamma har tjatat ända sen jag kom hem igår att hon vill träffa dig, dessutom kommer min pappa och småsyskon på besök då” förklarade han och jag såg förvånat på honom. Ville hans mamma träffa mig så mycket? Tänk om hon kommer hata mig!? Tänk om hon tycker att jag inte är bra nog för hennes son? Tänk om hennes pappa, småsyskon kommer hata mig?

   ”Varför ser du så bekymrad ut?” frågade Justin med ett skratt.

   ”Tänk om de kommer hata mig” svarade jag försiktigt och såg på honom.

   ”Hon kommer inte hata dig, hon kommer älska dig” försäkrade han och jag kunde inte undgå att le tunt över hans gulliga ord.

   ”Men okej” svarade jag sedan och ett stort, glatt leende spred sig på hans läppar. Jag fick på mig resten av mina kläder och vi gick hand i hand bort från bryggan, vi sa hejdå. Dock ett hejdå som inte bestod av många ord innan jag gick in i skogen, i hög fart flög jag hem och landade på baksidan. Jag vecklade in vingarna och gick sedan mot köksdörren, jag stelnade till i mitt steg då jag möttes av en arg och ilsken grupp i köket. Sterling, Summer, Sunshine och Thunder stod med armarna i kors och såg på mig när jag kom in genom dörren. Oh boy…

NAKEN CHOCK O HELA KÖRET! ;) hahahah. nej, men ja. "oh boy" Deztiny nu ligger du risigt till. vad tror ni händer? vad tycks?? KOMMENTERA, PLEASE! :D 

fick en kommentar på förra kapitlet från ngn Anonym som önskade att jag skulle uppdatera bättre, jag önskar oxå att jag kunde uppdatera bättre. att jag kunde ge er 2-3 kapitel varje dag, men det hinner jag tyvärr inte med. dessutom beror det lite på vilket humör jag är på och vad som händer i novell. :) men jag ska försöka bli bättre, jag har redan text till kapitel 30 så jag ska genast fortsätta skriva på det o hoppas att det kan komma upp 2 kapitel till ikväll. om det inte kommer 2 borde det i alla fall komma ett till. :DDDDD 

PREVIOUS:   Innan han hann svara eller annat tryckte jag mina läppar mot hans och la mina händer om hans kinder. Jag kände Justins armar om man rygg som spändes hårdare runt mig vilket fick mig att pressas närmre hans kropp. Jag öppnade hans mun med hjälp av min tunga och jag kände hur Justins armar runt mig spändes något mer, tillslut drog jag mig en aning andfått ifrån honom och log.

   ”Tack” upprepade jag innan jag mjukt kysste hans läppar. 

Justins Perspektiv.

Jag öppnade dörren intill badrummet för att borsta tänderna och såg att Deztiny redan stod därinne, iklädd ett par trosor och en ljusblå skjorta lutad över handfatet medan hon drog på läppsyl med hjälp av sitt finger. Min blick svepte över hennes kropp och hamnade sedan på hennes utstickande rumpa, jag bet mig löst i underläppen och kände hur mitt grepp om handtaget hårdnade. Hon är för snygg!

   ”Justin?” skrattade Deztiny, jag skakade genast på huvudet för att rensa tankarna.

   ”Ja?” svarade jag och log, jag släppte handtaget och gick fram till henne. En snabb kyss på hennes kind och jag kände hur hon log innan jag rundade henne för att gripa tag i min tandborste.

   Hon vände sig långsamt om så hon stod mot spegeln igen, hon sträckte sig fram och grep tag i sin egen tandborste. Jag satte på kranen och lät vattnet rinna för att vi båda skulle kunna blöta våra tandborstar innan vi satte på tandkräm. Under tystnade fyllde vi våra munnar med vitt skum. Väl klar gick jag ur badrummet och gick ett varv runt i huset för att se till att allt var stängt och sedan larmat, huset var knäpptyst.

   ”Deztiny?” frågade jag då hon inte var kvar i badrummet.

   ”Ja?” viskade hon i mitt öra, jag ryckte häftigt till då hon skrämde vettet ur mig. 

   ”Jesus” utbrast jag och tog mig om bröstet där hjärtat satt och vände mig mot henne. Hon skrattade bedårande åt mig och jag kände hur det ryckte i mina mungipor.

   ”Ledsen” sa hon oskyldigt med ett gulligt leende, jag log och la armarna om henne.

   ”Jag förlåter dig” svarade jag innan jag mjukt kysste hennes läppar som nu smakade mint. ”vill du sova med mig?” mumlade jag sedan mot hennes läppar. Hon nickade.

   ”Ska bara byta tröja” sa hon och gick ifrån mig, jag såg efter henne då hon knäppte upp skjortan och drog av den. Till min förvåning möttes jag av en naken rygg och jag kände hur jag fick behärska mig för att inte springa efter henne. Hon kastade en busig blick mot mig och skrattade lågt.

♦

”Deztiny, dags att vakna” sa jag mjukt samtidigt som jag strök över hennes kind. Hennes ögonlock fladdrade till innan hon öppnade ögonen, ett leende spred sig på hennes läppar och hon sträckte försiktigt på ryggen. Hennes intensiva blå ögon fick mig nästan att tappa andan. Hon var verkligen så otroligt vacker. 

   ”Vad är klockan?” mumlade hon sömndrucket medan hon gnuggade sig i ögonen.

   ”Snart halv tio” svarade jag och hon stönade. Jag flinade roat. 

   ”Varför?” klagade hon och jag skrattade.

   ”Därför att planet går om en och en halvtimme” svarade jag. Hon satte sig direkt upp i sängen med klarvakna ögon.

   ”Vad!?” utbrast hon högt därefter. I nästa sekund var hon uppe ur sängen och redan med hastiga steg mot sitt rum, jag log roat och skakade på huvudet. Tjejer... 

Deztinys Perspektiv. 

Jag andades lättat ut när vi satte oss i bilen, jag hade hunnit packa ner mina kläder, ätit frukost och fått på mig en röd långklänning. På fötterna hade jag ett par enkla pumps tillsammans med guldigt halsband, håret hade jag dragit borsten genom några gånger men annars låtit det hänga fritt.

   Bilen stannade och med hjälp av poliser, Kenny och Moshe tog vi oss till samma flygplan som vi hade åkt hit i. Även den här gången tog jag på mig mina pilotglasögon och gick tätt intill Justin, fast den här gången var det annorlunda. Den här gången var det inte bara stora män med enorma kameror utan nu stod det även tjejer i olika åldrar, skrek för full hals och tårar rann nerför deras ansikten. Förundrat sneglade jag på dem och läste på skyltarna som de hade i händerna.

   ”Vi älskar dig Justin!” ”Vill du gifta dig med mig?” ”Belieber för evigt” Vi gick uppför trappan och jag andades återigen lättat ut och satte mig ner i en flygstol.

   ”Jag kommer snart” sa Justin till mig, jag såg något förvånat på honom men nickade.

   Han försvann och jag såg försiktigt ut genom ett litet fönster, då såg jag hur Justin gick ner till marken igen innan han gick fram till tjejerna. De skrek om omöjligt ännu högre och stack ivrigt fram olika föremål och pennor, Justin tog en penna innan han på samma sätt som på restaurangen skrev något på sakerna. Han log och jag såg hur han sa saker till tjejerna, en tjej sträckte ut sina armar mot honom och han omfamnade henne i en kram. När han släppte taget såg jag hur tjejen han ge honom en puss på kinden och jag kände direkt hur avundsjukan och ilskan växte inom mig.

   Moshe sa något i hans öra, Justin nickade innan han sa hejdå till tjejerna. Nu sprutade tårarna ur deras ögon och de alla sträckte ut armarna efter honom då han vände sig om och gick mot trappan som ledde honom in i flygplanet igen. Jag la armarna i kors över bröstet och kände hur mitt dåliga humör rullade in över mig. Justin kom in med ett glatt humör och märkte för tillfället inte mitt negativa kroppsspråk, han satte sig i stolen bredvid mig och knäppte fast sig.

   ”Vad var det där?” väste jag när jag tillslut inte orkade med att han var så otroligt seg.

   ”Vad var vad?” frågade han förvirrat och såg nu förvånat på min sura min.

   ”Det där” svarade jag och satte fingret hårt mot fönstret och pekade mot tjejerna.

   ”Det är mina Beliebers” svarade han, om möjligt ännu mer förvirrat.

   Okej, hans Beliebers… personer som avgudar honom alltså. ”men vad var det där då?” frågade jag fortfarande lika surt och satte fingret på min kind. Direkt såg jag hur jag något klickade för honom och hans blick mjuknade, istället för att ge mig ett svar överraskade han mig genom att lägga sina händer på mina kinder och sedan dra mig intill för att kyssa mina läppar. Genast kände jag hur lite av min ilska försvann och jag besvarade kyssen, för tidigt avbröt han den och la sin panna mot min.

   ”Du har inget att oroa dig över, okej?” försäkrade han.

   ”Men, dem-” började jag protestera men blev lika fort avbruten. 

   ”De visar bara att de älskar mig, kramarna och pussarna är bara vänskapligt. Kanske inte från deras sida, men från min sida är det så. Jag älskar mina Beliebers, utan dem skulle vi inte sitta här just nu men jag älskar dem inte som jag älskar dig” sa han och jag kände hur jag frös. Sa han precis att han älskade mig?

   ”Gör du?” frågade jag och såg in i hans ögon, en stund som kände som en evighet såg jag in i hans ögon.

   ”Ja, det gör jag” svarade han starkt och jag kände hur jag sprack upp i ett leende. Jag visste redan vad mitt svar var, jag hade älskat Justin sedan i stort sett första gången jag sett honom. Det var oundvikligt för mig att inte älska honom. 

   ”Jag älskar dig också” kvittrade jag innan jag la en hand om hans nacke och drog in honom i en kyss.

naaaaaaaaaaaaaaaaaaaaw! där kom det för fjärde gången "jag älskar dig" ;) hahahah, vad tycks? GLÖM INTE ATT KOMMENTERA GULLUNGAR! ♥

   ”Jag vet att du blev orolig, men hey jag är okej” sa jag och smekte lugnande hans kinder, han andades hakigt in och ut innan han nickade.

   ”Gör inte om det bara” sa han och såg mig i ögonen och jag nickade lugnande.

   ”Jag lovar” svarade jag och nu spred det sig ett svagt leende på hans läppar. ”men vad har du på dig!?” utbrast jag sedan och skrattade.

Ut genom en dörr kom Big Black nu iklädd en lejonmask, lejonvantar och en svans. Justin vände sig frågande om för att se på det jag skrattade åt, så fort han fick syn på Big Black som nu hade Rob efter sig, han iklädd skyddsutrustning, skrattade han. Vi tog oss ner på golvet och gick hand i hand mot dem.

   ”Varför denna utstyrsel?” frågade Justin roat.

   ”Jag har hittat ett ställe som låter en tiger attackera mig” svarade Rob uppspelt.

   ”Vad! Varför?” frågade Justin genast förfärat.

   ”Jag vill ha den där adrenalinkicken, den där rädslan som snabbt går över till spänning” förklarade Rob och studsade exalterat på stället bredvid en pessimistisk Big Black. 

   ”Jag tycker han är lika dum som du Justin” kommenterade Big Black och tiltade menande på huvudet.

   ”Kör dude! Får vi följa med?” utbrast jag och sken upp i ett stort leende.

   ”Kla-” börjad Rob innan Justin avbröt honom.

   ”Nej! Absolut inte, tänk inte ens tanken!” jag plutade genast med underläppen och gav honom min bästa puppy blick.

   ”Snälla Justin” vädjade jag lågt och tindrade med ögonen mot honom. 

   ”Nej” svarade han bestämt och la armarna i kors över bröstet.

   ”Snälla” bad jag igen och lutade mig närmre honom.

   ”Nej, aldrig att du kan lura mig in i det här”

”Kan inte fatta att du lurade in mig i det här” sa Justin och jag skrattade roat.

   Jag hade lyckats få Justin att gå med på att åka med Rob, Big Black, Drama, Big Cat och Chanel till platsen dit tigern skulle komma. Rob hade fixat en ”death box” som var gjord i glad och det var meningen att vi skulle sitta i den och sedan kunde tigrarna vara uppepå den eller gå runt.

   Jag strök lugnande Justins handrygg med min tumme samtidigt som jag fascinerat såg på tigrarna som gick runt den stora boxen vi satt i. Rob skrattade medan han kittlade en tigers tass som stod ovanpå boxen. ”din idiot” sa Chanel men skrattade smått.

   Efter en stund kom en utav vakterna och låste in tigrarna i sina burar igen för att Rob skulle kunna ta sig ur boxen säkert. De låste igen och Rob gick fram till en bur, han klappade lite på låren för att jaga upp tigern inuti innan en vaktare tog upp luckan och Rob sprang.

   Han hann inte många meter för ens tigern var i fatt honom och knuffade ner honom på marken med hjälp av tassarna och sin tyngd. Vakterna var dock fort framme hos honom för att ta bort tigern, Rob ställde sig upp och hans ansikte lös av glädje.

   ”Det där var grymt!” utbrast han och de andra skrattade i boxen.

   ”Är det någon annan som ska pröva?” frågade en vakt och jag pussade Justin snabbt på kinden och sa ”jag kommer inte dö” innan jag hoppade ur boxen och stod på marken. Jag gav Rob en high five när jag passerade honom samtidigt som de andra försökte lugna ner Justin.

   ”Hon kommer klara sig, du såg ju hur bra det gick för Rob” hörde jag någon säga till honom.

   Jag ställde mig framför buren dock några meter bort, jag nickade till vakten som fällde upp luckan och tigern kom springande, jag fokuserade blicken och riktade den rakt mot tigerns ögon. En meter från mig tvärnitade den och såg tillbaka in i mina ögon, lugnt satte jag mig ner på marken i skräddarställning med blicken fortfarande fastlåst med tigern.

   Tigern röt innan den bugade sig inför mig och la sig sedan ner på marken, jag skrattade och kröp fram till det magnifika djuret.  Jag kliade det bakom örat och drog fingrarna genom den tjocka pälsen, jag gosade in mitt ansikte i tigerns hals och drog in doften av den. När jag släppte taget slickade den mig fort på kinden innan den rullade runt på ryggen och såg bedjande på mig. Jag skrattade återigen innan jag kliade den på magen, katten kurrade högt av njutning.

   ”Det här har aldrig hänt förut” hörde jag en vakt säga och jag kastade upp en blick på honom, han stod med händerna i sidorna och såg med stora, förvånade ögon på mig och tigern.

   Efter en kort stund meddelade en skötare att det var dags att ta in tigern igen, jag reste mig fort från knäna och tigern hoppade hastigt upp från marken. Likt en hund följde den med mig till buren och gick sedan lydigt in, jag vinkade hejdå till den innan jag gick bort till gruppen som nu hade tagit sig ut ur boxen och stod på marken. Samma identiska uttryck pryde deras ansikten, stora ögon och något hängande hakor.

   ”Vad… vad…” började Rob men verkade inte komma framåt i sin mening.

   "Jag är bra med djur” svarade jag och ryckte på axlarna. Justin bröt sig ur ledet och sin stumma trans och gick fram till mig, jag förberedde mig på en ny utskällning men överraskades då han istället drog in i mig i en hård kram.

   ”Det där var imponerande” sa han sedan och jag skrattade lågt. ”men göra inte så mot mig igen, jag trodde att vi redan var överens” fortsatte han och såg mig sedan menande i ögonen. Jag log bara stort och busigt vilket fick honom att skratta.

Väl hemma efter den långa dagen med Fantasy Factory crewet hamnade vi utmattade i en varsin solstol på baksidan då kvällssolen värmde behagligt. Jag reste mig sedan ur min stol för att nästa sekund sitta gränsle över Justins höfter, han öppnade förvånat ögonen och såg på mig. ”jag tänkte bara tacka dig för idag” mumlade jag medan jag lutade mig fram mot hans ansikte.

   Innan han hann svara eller annat tryckte jag mina läppar mot hans och la mina händer om hans kinder. Jag kände Justins armar om man rygg som spändes hårdare runt mig vilket fick mig att pressas närmre hans kropp. Jag öppnade hans mun med hjälp av min tunga och jag kände hur Justins armar runt mig spändes något mer, tillslut drog jag mig en aning andfått ifrån honom och log.

   ”Tack” upprepade jag innan jag mjukt kysste hans läppar. 

värsta tigertämjarn, va fan! ;) awesome guuuurl asså. vad tycks?? KOMMENTERA!! ♥