Jag satte nyckeln i motorn och vred om, jag backade bort från deras uppfart och körde sedan mot hemmet. När jag kommit halvvägs fick jag tvärnita då det låg något stort tvärs över körfältet, med rynkad panna såg jag på föremålet och fastslog sedan att det var en person.

   Bekymrat klev jag ur och gick fram mot honom eller henne i tron om att den behövde hjälp. Ett par kraftigt armar slöt sig runt min överkropp samtidigt som något lades över min mun och näsa, jag försökte streta emot det innan det svartnade framför ögonen. 

 

---

 

Mörka konturer, svaga sken och kvävda ljud. Jag blickade trött med mina ögon och försökte förtvivlat fokusera min blick, de mörka konturerna tog form och skapade möbler och människor. Det svaga sken tilltog sin fulla styrka och det skar som knivar i mina ögon, de kvävda ljuden uppstod till normal volym vilket skapade smärtsamma dunk i mitt matta huvud.

   Vart är jag? Jag stönade klagande och försökte försiktigt sträcka på mig, ett par rep runt mina handleder och fotleder stoppade mig. Då insåg jag det som varit så obekvämt att sitta på var en hård trästol och jag var fastbunden vid den, paniken började nu sprida sig genom mig.

   Vad är det som händer? En dörr mittemot från där jag satt sparkades upp och jag såg med stora ögon på mannen som klev in. Han var klädd i endast svart och hade sitt korpsvarta hår i en enda oreda, ett fult ärr löpte längst ena delen av hans panna och ner en bit på kinden. Jag svalde vid synen av honom då hela han utstrålade trubbel.

   ”Nej, men har charm knutten vaknat?” frågade han och flinade elakt, då denna situation var roande för honom. Jag såg stint på honom och vägrade leka med i hans lilla spel.

   ”Vad vill du?” väste jag tillbaka och förvånades för ett ögonblick över mitt mod, jag borde egentligen bara sköta mig och se till att passa tungan. Killen såg ut att kunna vara i stånd till att göra både det ena och det andra.

   ”Vad jag vill ha…” började han och tog sedan de få stegen som behövdes för att han skulle ha placerats sitt ansikte några centimeter från mitt eget. ”… är svar” avslutade han och log sedan slugt. Jag vred bort mitt ansikte i avsmak då han kommit för nära med sin stank, han kan inte ha hört talas som om ordet dusch eller tandborste.

   ”Jag har inga svar att ge dig” svarade jag kyligt.

   Han skrattade. ”men ser du charm knutten, det tror jag är du har” hans smeknamn började redan gå mig på nerverna och jag knöt ilsket mina händer. Vem var den här idioten?

   ”Kom till saken” sa jag otåligt.

   ”Du har information som jag behöver, vart en speciell familj bor till exempel.” sa han och för ett ögonblick fortsatte jag se förvirrat på honom innan det klarnade för mig vad han var ute efter. Så gott jag kunde försökte jag hålla mitt ansikte uttryckslöst men måste ha misslyckats då han flinade nöjt.

   ”Jag vet inte vad du pratar om” mumlade jag fram.

   ”Du vet exakt vad jag pratar om” han la armarna i kors över bröstet. ”det bor en grupp änglar i den här patetiska staden och du vet mycket väl om det då du till och med dejtar en” sa han lugnt.

   ”Änglar?” frågade jag och skrattade åt honom som om han vore galen, detta gjorde honom dock riktigt förbannad och hans redan mörka ögon blev omöjligt ännu mörkare.

   ”Vill du verkligen spela det här spelet med mig?” väste han fram, jag svalde diskret. ”det kommer göra ont, pretty boy. Så svara istället på min fråga” fortsatte han och höjde näven.

   Jag stirrade stint in i hans ögon innan jag spottade på marken framför hans fötter. ”aldrig”

   Han ryckte nonchalant på axlarna och svingade sedan fort sin näve mot mitt ansikte som i sin tur slängdes häftigt åt sidan. Smärtan bildade tårar i mina ögon och jag kände genast hur mitt kindben började svälla upp i mitt ansikte.

   ”Om du inte vill ha fler slag, säg mig då vad är deras krafter?” frågade han och han hade nu sitt ansikte bredvid mitt och pratade rakt in i mitt öra.

   ”Dra åt helvete” spottade jag och ännu ett slag träffade mitt ansikte, denna gång var kraften så stor och jag föll åt sidan med en stor smäll. Jag stönade klagande då jag inte haft tillgången att ta emot mig då jag satt fastbunden, mannen tog tag i stolsbenet och satte mig normalt igen.

   ”Du vet, jag kan hålla på hela dagen” sa han uttråkat och kavlade upp ärmarna på sin slitna skjorta.

   ”Jag vet ingenting” fräste jag men han skrockade roat.

   ”Både du och jag vet att du ljuger” svarade han.

 

Blodet rann ur min mun och jag kände hur delar av mitt ansikte svullnat upp plus att huden hade spruckit vid både kindbenet och uppe vid mitt ena ögonbryn. Han hade även riktat flertal slag mot min bröstkorg och mage och fått mig att många gånger tappa andan. Han verkade dock oberörd över smärtan som han orsakade mig, som om han var totalt känslokall. Dörren intill det dunkla rummet öppnades återigen och denna gång klev en nätt tjej in, även hon klädd i bara svart.

   ”Får du några svar ut Mr. Handsome här?” frågade hon och log flörtigt mot mig, som om hon inte såg skadorna i mitt ansikte eller det faktumet att det rann blod ur min blodfyllda mun.

   ”Han är fucking omöjlig, jag fattar det inte” fräste mannen och slet i sitt hår.

   ”Hey, hey. Jade lugna ner dig, låt mig ta över en stund” tjejen flinade motbjudande och till min förvåning nickade mannen, som jag nu fått reda på heter Jade, innan han lämnade rummet.

   ”Så Handsome, är det inte på tiden att du tar och svarar på våra enkla frågor?” hon använde sig av en barnslig röst samtidigt som hon tog sig fram mot mig och svängde onaturligt mycket på sina höfter. Innan jag visste ordet av det satte hon gränsle i mitt knä och lagt sina armar runt min nacke.

   ”Vad gör du?” mumlade jag fram.

   ”Gör det lite trevligt för oss” svarade hon glatt och tryckte sig sedan mot mig. Jag började genast röra på mig i hennes famn då jag inte ville något annat än att hon skulle gå av och lämna mig ifred.

   ”Kliv av” stönade jag irriterat.

   ”Varför?” frågade hon busigt innan hon böjde sig ner och kysste min hals, jag rös genast av obehag och kände hur illamåendet sköljde över mig.

   ”Kliv bara av” väste jag och orkade inte längre försöka vädja till henne.

   ”Lyssna här” fräste hon genast och såg på mig. ”jag kan slå precis lika hårt som Jade tror inget annat, så ge mig svaren vi vill ha nu” Det här kommer bli en lång dag…

   ”Nej” svarade jag hårt, hon rynkade irriterat på sin panna innan hon reste sig från mitt knä och gav mig en hård örfil. Blodet sprutade ur min mun och fläckade ner det redan smutsiga golvet.

   ”Betyder hon verkligen så mycket för dig att du tar emot det här?” hånade hon.

   ”Du har ingen aning” svarade jag och rätade upp huvudet igen.

 

 

Deztinys Perspektiv. 

Tystnade var så tjock att den skulle kunna skäras med kniv medan vi spänt väntade på att Crystal skulle öppna sin lilla mun för att ge oss information om vad hon precis sett.

   ”Dagen har kommit” svarade hon bara men det var nog för oss alla att förstå ändå.

   Kaiorisoerna hade tillfånga tagit Justin och bara Gud visste vad han behöver uthärda, dem ville säkert ha svar och om jag kände Justin rätt så gav han inte upp så lätt. Jag la förtvivlat mitt ansikte i mina händer och hade svårt att ta in vad som hände just nu. För ett ögonblick lät jag mig själv brytas ner och fälla en tår innan jag samlade mig och såg beslutsamt upp.

   ”Vart går vi från här?” frågade jag och såg på dem alla.

 

"Where do we go from here?" 

 

   ”Crystal du har ingen aning om vart de kan befinna sig?” frågade Sterling och vände sig mot henne.

   ”Nej, det är mörkt. Det är det ända, några få ljuskällor” svarade hon och skakade uppgivet på huvudet.

   ”Men dem kan inte ha lämnat Stratford” sa jag. ”anledningen till varför dem har tagit Justin är ju för att få honom att berätta information om oss, inte bara vart vi bor men också vad vi är kapabla till”

   Tystnaden spred sig och alla verkade ta in det jag just sagt. Tystnade brösts dock utav vibrationen från min mobiltelefon, genast fick jag upp den från min ficka och stirrade på skärmen, Justin stod det.

   ”Det är Justin” viskade jag fram innan jag klickade på grön lur och satte den vid örat. ”Justin?” frågade jag men möttes av tystnad. ”Justin, hallå?” upprepade jag.

   ”Han är envis, din Justin” en raspig mörk röst talade tillslut och jag kände hur jag stelnade till, jag tog bort telefonen från örat och klickade sedan på högtalaren.

   ”Vart är han?” frågade jag.

 

 "Where is he?" 

 

   ”Har lite roligt med Tansy” svarade han nonchalant innan han skrockade lågt. Jag knöt näven och ansträngde mig hårt för att inte trycka sönder telefonen i min hand.

   ”Jag lovar om ni så mycket som rör ett hårs-” började jag genast hota men han avbröt mig lika snabbt.

   ”Ledsen, redan försent” svarade han. ”som sagt, han är envis. Speciella åtgärder behövde tas vid. Han kommer inte riktigt se likadan ut när vi är klara med honom” ilskan pulserade genom min kropp och jag trodde jag var färdig att explodera.

   ”Låt honom gå”

   ”Ledsen, darling. Så länge ni inte är villiga att ge upp så kommer han fortsätta få slag efter slag efter slag efter slag” svarade han.

   ”Jag tror dig inte” utbrast jag då jag fick panik. Jag såg upp på dem andra som stirrade på telefonen i min hand, för deras skull drog jag ut på svaret, men om det visade sig att det var sant att Justin behövde uthärdade riktig smärta skulle jag inte tveka två gånger på att bestämma ett möte med dem.

   ”Det kan vi ändra på” svarade han och jag hörde hur skrapet av en stol sedan steg och en dörr som öppnades. ”hon vill ha bevis” hörde jag mannen säga och sekunden efter hörde jag ett högt skrik från ingen annan än Justin. Det var ett skri av smärta innan han flämtade andfått. ”är det bevis nog?” frågade han roat, det kändes som om magen slitits ur min kropp och tårarna rann längst mina kinder.

   ”Fuck you” väste jag till honom.

   ”Nej, det där är inte speciellt snälla ord. Om du vill att han ska överleva så passar du tungan” varnade han och jag bet genast ihop.

   ”Vart ska vi träffas?” frågade jag tillslut och var beredd att mot gå vilka som helst protester som skulle komma från dem andra men till min förvåning sa de inte ett ljud. Jag antog att dem, lika mycket som jag, visste att det här skulle vi behöva stå ansikte mot ansikte emot för eller senare. Det här var något som var undvikbart.

   ”Duktig flicka, ju förr desto bättre. Möt oss vid dungen 1 km från sjön klockan 3 imorgon” svarade han och innan jag hunnit säga något mer så dog linjen bort och jag kastade lika snabbt den tvärs genom rummet. Jag reste mig sedan från stolen och styrde stegen mot trappan.

   ”Vart ska du?” hörde jag Sun fråga.

   ”Samla ihop alla vapen jag äger och se till att samla krafter, de här jävlarna ska få betala dyrt för att ens rört Justin” svarade jag och försvann sedan från deras syn. Snart hörde jag hur de också började röra på sig, prata ihop sig om taktiker och klirret av knivar som krockade med varandra fyllde huset. Game time, bitches. 

 

---

 

THEY ARE SOME NASTY BITCHES!  vad tycks?????? kommentera, nu vill jag verkligen veta vad ni tycker! vi har varit helt fantastiska mot mig, tro inget annat. LOVE YOU! ♥

ledsen om det är stavfel eller annat, men orkar verkligen inte läsa genom nu. :P