År 2023 - 9 år senare. 

   Rummet fylldes utav den ljuvliga doften från de vackra rosorna och konversationerna i rummet var endast avlägsna när jag stod i min egna bubbla medan jag studerade mig själv i spegeln. Såklart hade jag redan en väldigt klar bild över hur den här dagen skulle se ut, allt från blommorna till klänningen. Det vita tyget hängde lätt från mitt kropp och smet om på alla de rätta ställena. Jag hade aldrig sett en sådan vacker klänning och att jag bar den var ofattbart. Spencer och Blair stod i tillsammans - båda med en varsin vit blombukett i händerna och de söta ljuslila klänningarna som matchade min blombukett samt de ljuslila blomkransarna i håret. 

   Efter incidenten med Hector som hände för så många år sedan bestämde jag mig för att plugga klart det sista året i Stratford och Blair var den enda som tog tidningsartiklarna som skrivits med en nypa salt. Därmed hade ett kraftigt vänskapsband bildats mellan oss och det var jag tacksam över - hon hade varit min klippa under många tillfällen i skolan. 

   Min tredje brudtärna - Ana - var ute i korridoren där hon tog hand om pappa och såg till att han hade allt han skulle ha med sig. Pappa, min familj - jag hade vägrat att flytta hem när jag kom tillbaka till Stratford och hade istället fixat en egen liten lägenhet med pengarna jag sparat undan med hjälp av ‘Juniper Memphis’. 

   Justin hade såklart insisterat på att han kunde fixa något åt mig så att jag slapp förlora alla mina sparade pengar men jag ville inte höra av det. Jag hade pengar och var därför fullt förmögen till att betala själv. Tillslut hade han gett med sig och låtit mig göra som jag ville, året var som ett kast tillbaka i tiden där vi återigen spenderade lite tid med varandra och mycket tid ifrån varandra. Speciellt då Justins turné fortsatte och han reste i både Nordamerika och Europa. Han besökte så ofta han kunde och åter träffarna var alltid lika romantiska och kärleksfulla. 

   Men genom åren har jag lyckats ställt det mesta tillrätta med mina något speciella familjemedlemmar, Chaz och Ana var fortfarande ett starkt par och snart ringde deras egna kyrkklockor då Chaz som fortfarande är helt inkompetent när det kommer till kvinnor sökte min hjälp. Spencer och Ryan hade efter många år lyckats konfrontera Ryans strikta föräldrar och levde nu tillsammans i Los Angeles. 

   Stacey kom med tårar i ögonen upp bakom mig innan hon tittade överallt som redan låg perfekt, mitt hår var uppsatt i en vacker kreation med blommor och en varsin tjock fläta från båda ändorna uppe på huvudet som sedan anslöts till den lösa knuten vid min nacke. 

   ”ja, det är perfekt nu Stacey” utbrast Spencer och himlade med ögonen åt Staceys beteende. Jag log roat mot Spencer genom spegeln och hon flinade. 

   ”du är så otroligt vacker” sa Pattie som hade Anas blombukett i famnen och jag log brett mot henne. 

   ”tack så mycket” svarade jag och snurrade runt så jag kunde möta allas blickar. Jag kastade en blick på klockan och såg att det snart var dags att möta mannen jag skulle spendera resten utav mitt liv tillsammans med. En knackning från dörren hördes och snart öppnades den för att visa pappa ståendes i svart kostym med vit ros i knapphållet. 

   ”det är dags!” utbrast alla genast överlyckligt och rummet sattes i rörelse men min blick lämnade inte pappa, vad tyckte han? 

   ”wow...” andades han fram medan han granskade mig från topp till tå innan han steg fram till mig och jag log glatt tillbaka mot honom. ”du är jätte vacker, Penny” 

   ”tack pappa” svarade jag och såg på honom medan jag kände hur kinderna hettade och tårarna fyllde mina ögon. Min kära pappa, allt gick inte som planerat i vår relation. Olikheterna blev vårt fall. Mammorna var först att lämna rummet innan Blair och Spencer förenades med Ana ute i korridoren och pappa gav mig min blombukett. 

   Han sträckte sedan ut armen och jag la leendes armen runt hans och tillsammans lämnade vi rummet, ute i korridoren var bara mina brudtärnor då mammorna redan smitit in för att sitta tillsammans med resten utav församlingen. Min släkt plus Justin samt våra vänner satt inne i kyrkan i väntan på att jag skulle ta mig nerför gången och fram till Justin. 

   Pianot inne i den stora salen började spela och ivrighet samt nervositet bubblade i min mage, äntligen skulle jag få se delen som Jesse avbröt för 10 år sedan. Jag skulle få se Justin i sin kostym, få se hans leende. Mina brudtärnor hade varit mycket noga med att hålla oss skilda från varandra under hela dagen. Det hade gått oss båda på nerverna men det stoppade oss inte från att prata via telefon. Dörrarna öppnades framför oss och Ana tog ledningen in i salen, följt efter Blair och sist Spencer innan det var dags för mig och pappa. Mitt andetag fastnade i halsen och pappa fick nästan dra mig in genom dörren, allas huvuden vändes mot mig och jag hade aldrig känt mig så generad i hela mitt liv. 

   Min blick följde sedan raderna upp och mötte tillslut de vackraste ögonen som fanns, de hasselnötsbruna undren som tillhörde Justin Bieber. Hans blick var intensiv medan han stirrade på mig, hans läppar lätt särade och hans figur tillfället förstelnad. Gången kändes otroligt, plågsamt lång innan jag var framme och Justin sträckte fram sin hand mot mig, jag fick bita ihop för att inte slänga mig om hans hals och rent ut sagt kyssa skiten ur honom. Jag behövde vara tålmodig och intalade mig själv att den som väntar på något bra väntar aldrig för länge. 

   ”du är en skönhet” viskade Justin och återigen blossade min kinder röda. Prästen harklade sig innan han började sin predika. 

   ”vi har samlats här idag för att...” men jag lyssnade inte speciellt länge, jag hade inte koncentrationsförmågan att göra det. Allt jag såg var Justins ansikte, allt jag tänkte på var honom. Tillslut vände sig Justin mot mig för att avge sina löften. 

   ”Penelope, sedan första dagen jag såg dig på dagiset har jag älskat dig. Sedan du stoppade Jaxon från att äta legobitar.” jag fnittrade lågt och skickade den nu 13 åriga Jaxon en blick som himlade med ögonen medan Jazmyn bredvid honom skrattade hjärtligt. ”sedan jag skrämde dig när du gungade Bubble i en barngunga, sedan Chaz var på gränsen att ge mig en snyting för att jag tittade på dig alldeles för mycket har jag älskat dig. Vi har haft våra gropar i vägen men aldrig har mina känslor för svalnat, snarare tvärtom de har bara blivit starkare och att du har stått ut med mig alla dessa år är... det är otroligt. Du har stannat vid min sida även fast hela världen har dragit dig genom gruset och jag älskar dig för att du alltid har stannat. För jag vill vara där med dig varje dag, jag vill uppleva alla ögonblick som livet ger en tillsammans med dig, jag vill vara den som tar hand om dig när du mår dåligt eller går genom något svårt. Jag vill att du ska räkna med att jag alltid kommer vara där för att fånga dig om du faller, lita på det för jag älskar dig. Du är perfekt för mig” tårarna gjorde min blick suddig och jag fick blinka för att kunna se hans ansikte klart. Prästen log rart. 

   ”Justin Drew Bieber tager du Penelope Phoebe Hawkin till att bli din äkta maka?” frågade han och Justin log brett innan han svarade med ett klart ”ja”. 

   Jag tog ett djupt andetag för att förbereda mig på att säga de orden jag förberett för honom. ”Justin, du har alltid varit den viktigaste personen i mitt liv sedan den dagen jag såg dig stå framför mig med det charmiga leendet och glimten i ögat till idag när vi står här. Vår väg har inte varit felfri eller perfekt men ändå har vi lyckats ta den tillsammans. Men jag hade aldrig några tvivel på att vi skulle misslyckas, jag visste att vi var starka och skulle klara oss genom vad än världen slängde åt oss. För jag visste att en dag skulle vi stå här tillsammans och lova varandra för evigt” jag gav honom ett höjt ögonbryn och Justin såg undrande ut för ett ögonblick innan han registrerade djupet i mina ord och hans ögon vidgades. Han pekade neråt och mimade ‘det här?’ och jag gav honom en kort nick med ett leende som en bekräftelse på vad han trodde. Vilket var att detta var vad jag sett tillsammans med Jesse för 10 år sedan. 

   ”Penelope Phoebe Hawkin tager du Justin Drew Bieber till din äkta make?” frågade prästen och jag öppnade munnen för att ge ett svar men nickade sedan häftigt vilket fick Justin att skratta till. ”kan vi få upp ringarna” jag vände mig om för att leendes ta emot ringen från Spencer innan jag vände mig om mot Justin igen. Ringarna gick utan svårigheter på våra fingrar. 

   ”du-” prästen hann inte ens avsluta och knappt börja meningen som vi redan visste hur den lydde för än Justins händer hade kupat mitt ansikte i sina händer och jag hade släppt blommorna till golvet innan våra läppar möttes. Kyrkan skrattade och tjöt åt oss. 

   ”-är nu tillåten att kyssa bruden” avslutade prästen roat. Efter vad som kändes en evighet lutade vi oss ifrån varandra och Justin lutade sin panna mot min. 

   ”jag älskar dig, Mrs. Bieber” mumlade han och jag skrattade till. 

   ”jag älskar dig också, Mr. Bieber” jag plockade sedan upp buketten från golvet och arm i arm gick vi längst gången och ut genom dörrarna. 

   För fjärde gången kravlade jag fram från under bordet då vårt sällskap tvingat oss ner under med sina ‘klink’:ningar med glasen. Men jag klagade inte direkt, att hångla med min make under bordet var inget att sura över. Justin flinade roat när han satte sig ner på sin stol igen. Salen vi satt i var otroligt vacker, från den fina servisen till den brun, lila, rosa inredningen till den helt öppna väggen som ledde ut till en grönskande gräsmatta som snart anslöts utav sjön och tillsist ljuslyktorna som hängde från taket och matchade de som stod på borden. Jag hade aldrig varit lyckligare som just i den stunden. Vi var halvvägs genom middagen och allt smakade utsökt, pappa och Justin satt på en varsin sida om mig och rummet var fyllt utav prat och skratt. Jag tog Justins hand under bordet och han vände sig mot mig, jag endast log upp mot honom. 

   Plötsligt knastrade det till i en högtalare och jag vände förvånat på huvudet innan jag sökte med blicken efter källan. Tillslut hamnade mina ögon på vårt kompis gäng - Chaz, Ana, Spencer, Ryan och Alfredo stod alla uppe på den liten scenen med breda leenden på läpparna. Jag rynkade förvirrat på pannan, vad gjorde de? Jag kastade en blick på Justin som ryckte på axlarna, han visste inte heller. 

   Spencer som hade micken i handen höjde den till läpparna. ”först och främst kan vi få en applåd för att det nygifta paret” jag rodnade men log tacksamt medan rummet fylldes utav applåder för oss. Spencer fortsatte sitt tal som var väldigt rörande om vår tid som bästa vänner innan Ryan tog över och pratade kort om Justin innan Alfredo tog över micken. 

   ”ett par som ‘Jenelope’” hans smeknamn fick småskratt att eka i salen och jag log roat. ”har man aldrig sett förut, det är inte vanligt att par överlever kändisvärlden men de här två har lyckats. För att fira deras seger har vi satt ihop ett klipp om ‘Jenelope’ - paret som lyckades” mina ögon vidgades innan jag såg en stor skärm sänkas ner, jag slängde huvudet mot Justin som såg lika förvånad ut som jag. 

   Skärmen var först svart innan introt till ‘Perfect For Me’ - låten Justin skrev till mig, en utav de många han skrivit till mig. ‘Jenelope, 2013 - 4ever’  jag log brett åt den vita texten som dök upp innan bild efter bild på oss visades. Bild på oss kyssandes, från tidningsartiklar, på stranden, hemma i köket, skrattandes, backstage på en utav Justins konserter, allt du kan tänka dig. Tillslut kom en bild upp på oss ståendes mittemot varandra båda med tröjorna höjda för att visa de identiska tatueringarna som pryde våra skinn. Tårarna steg i mina ögon när minnena spelade tillbaka i mitt huvud innan jag skrattade till. Nästa bild på skärmen var oss två, sovandes. Jag satt gränsle över Justins knä medan våra huvuden vilade på varandras axlar bredvid dök en text upp. 

   ”@alfredoflores - priceless. How do u manage this?” 

   ”vad gör du?” Spencers röst ekade genom högtalarna när ett video klipp börjades spelas och tog över melodin och Justins röst. Jag kände genast igen vad det var för något, Justin låg och sov i soffan medan min energi var högre än någonsin. Jag vände upp ansiktet mot kameran medan jag log brett, jag vek mig genast i skratt över bordet vid synen utav mitt ansikte. Jag hade målat med rött läppstift på mina läppar, på ögonlocken, rouge samt ögonbrynen. 

   ”busar” svarade jag Spencer innan jag vände mig mot Justins sovande ansikte igen. Jag gav honom ett vackert skägg och mustasch samt ett par horn i pannan. Jag själv på skärmen vek sig i skratt över honom innan jag reste på mig och granskade mitt verk. ”jag är för bra” 

   ”nej, du är knäpp” sa Spencer bredvid mig medan hon skakade på huvudet. Scenen växlade sedan någon timme senare när Justin vaknat upp.”PENNY!” jag fnittrade till på skärmen. 

   ”ja, hjärtat?” frågade jag nonchalant. 

   ”vad-” han klev ut genom dörren innan han gjorde en cirkel runt sitt ansikte. ”-är det här?” 

   ”ett konstvärk kära du” svarade jag honom. ”ett väldigt vackert sådant” 

   ”åh, du ska...” hans röst sänktes till för en för låg ton för att kunna vara hörbar och jag såg ur jag på skärmen såg efter honom, men jag visste mycket väl vad som skulle hända. Justin skulle komma tillbaka med ett annat läppstift i högsta hugg, låt mig säga att det fanns knappt en ren fläck efter vi var klara med varandra och beviset visades efteråt på skärmen. Salen skrattade glatt åt våra glada ansikten som var täckt utav båda rött och lila läppstift samt våra kroppar. 

   ”så jag sa åt honom, Justin va inte en liten bitch. Klä inte av dig alla kläder, ingen vill se din schlong... det är inte trevligt. Vad ska din mamma säga? Jag... jag...Vad pratade jag om?” min haka föll när jag såg mig själv - mitt otroligt fulla jag. Jag tillsammans med Justin hade vi en kväll blivit så berusade och jag kunde inte komma ihåg ett skvatt utav vad vi gjorde. Dock hade det filmats in utav Alfredo som jag sedan hade kommit överens med om att den aldrig skulle visas för någon. Men här var den! Där stod jag full som ett plommon medan jag svamlade om att Justin gillade att ta av sig kläderna när han blev påverkad, vilket inte var sant. 

   Alfredo skrattade bakom kameran. ”att Justin-” 

   ”ja, just det. Jag menar-” 

   ”jag ska sova, kvinna!” hörde jag Justin ropa innan man såg honom komma gåendes medan han försökte ta av sig tröjan. 

   ”titta, nu gör han det igen! Justin, sluta. Vad håller du på med?” 

   ”oh my God, det är varmt” Justin fick nu av sig tröjan. ”hon, hooooon ljuger förresten” 

   ”visste du att elefant bajs är typ lika stort som halva ditt huvud?” frågade jag honom på tala om ingenting och vi båda stod och vinglade ett ögonblick medan Justin tänkte. 

   ”på riktigt?” jag nickade stolt. ”fy fan vad snuskigt. Fast om man stelnar det så kanske det kan fungera som hjälm”

   ”oh my God, bästa idéen någonsin!” vi försökte oss på en high five innan jag tillslut slog till min egen hand och Justin segnade ner på golvet i skratt. Jag granskade sedan mina händer.

   ”vad är det för dag idag?” frågade jag sedan Alfredo med rynkat ansikte. 

   ”torsdag” mina ögon spärrades upp. 

   ”TORSDAG!?” ekade jag förskräckt. ”torsdag” mumlade jag sedan mer lugnt. Till min lycka tog den scenen slut och jag kände hettan i ansiktet medan Justin satt och skakade utav skratt bredvid mig. Jag slog löst till honom på armen vilket fick honom att endast skratta mer. 

   Jag vände upp blicken för att skicka Alfredo den mest dödliga blicken jag kunde åstadkomma men han endast skrattade roat. Plötsligt fyllde höga skrik högtalarna och jag såg skrämt mot skärmen innan jag såg att det var en klipp från en utav Justins konserter och fansen var som vanligt lika galna. 

   ”här, berätta om idag” sa Justin in i micken innan han gav den till mig. Justin mick hade gått sönder under ena låten och jag hade knuffats ut på scenen med ett nytt paket som han kunde fästa i byxorna. Justin var nu i full gång att ta ur sladdarna ur de som redan satt i byxorna. 

   ”idag... kastade jag en paj i Justins ansikte. Men så går det när man tar min pensel, djävulen inom mig kommer fram. Skäms på dig Justin” på skärmen himlade Justin med ögonen. ”oh och sedan skrämde vi livet ur Alfredo” jag skrattade in i micken. 

   ”vilka här har sett klippet som jag gjorde när jag skrämde Justin och Fredo?” publiken skrek högt och jag log roat. ”jag gjorde något liknande idag, fast den här gången var Justin med på det. Samma utstyrsel men den här gången var Justin offret, jag sminkade det ett stort kött sår på hans hals och låtsades i stort sätt äta honom när Fredo kom in. Herregud, jag har nog aldrig hört någon skrika så högt” medan jag pratade växlade skärmen till en bild med Justin och jag som stod bredvid varandra, jag var fullt uppsminkad och utklädd till monstret jag en gång skrämt Justin och Alfredo i. Medan Justin hade ett nu när jag tittar på det igen, ett väldigt äckligt kött sår på halsen. 

   ”hoppas han kan förlåta mig” skärmen växlade tillbaka till oss på scenen där Justin nu bad om hjälp att sätta fast det andra paket. Med en hård klapp på hans rumpa vandrade jag av scenen medan fansen skrek högt över vad jag precis gjort. 

   Efter det vidtog fler bilder på oss genom åren tills det avslutades med en som tagits idag, utanför kyrkan. Bilden var hur fin som helst och vi stod vände mot varandra medan vi såg in i varandra ögon, helt omedvetna om att vi blev fotade. Leendet sträckte sig över hela mitt ansikte när skärmen hissades upp igen och våra vänner tog plats på scenen igen. 

   ”är du redo att gå?” frågade Justin mig i mitt öra, festen ledde mot sitt slut och det var dags för mig och Justin att fara iväg på vår bröllopsresa som jag fortfarande inte visste vart vi skulle någonstans. Jag nickade glatt och tog mig upp till rummet där Spencer, Blair och Ana redan väntade. Fort tog jag mig ur bröllopsklänningen men behöll de tjusiga underkläderna som jag misstänkte att Justin själv ville ta av innan jag steg i den enkla klänningen jag skulle resa i. 

   Alla var stod i tårar när det var dags att säga att adjö och riset kastades över oss när vi gick till bilen som skulle ta oss till Gud - och Justin - vet var. ”allt bra?” frågade han med ett leende. 

   Jag besvarade med ett lika brett och nickade glatt. ”skulle dock bli ännu bättre om du berättade vart vi ska” påpekade jag och han himlade med ögonen. 

   ”nej, tänk inte ens tanken. Jag kommer inte avslöja något för dig” jag suckade och hörde hur Justin skrattade vid min sida. 

   Ett halvt dygn senare klev jag innanför dörren till den mest fantastiska stuga jag någonsin sett, den stod mitt ute på vattnet, uppe på polar och utsikten ledde ut över det öppna havet. Jag hade aldrig vittnat till något liknande.

   ”wow...” andades jag och gick mot altandörrarna. 

   ”blir det här bra?” frågade Justin medan han slingrade armarna runt min midja och kysste min hals. 

   ”det är blir mer än bra Justin, det här är... herregud, det är fantastiskt” jag kände hur han log mot min hud. 

   ”alltid det bästa för Mrs. Bieber” mumlade han och jag fnittrade lågt. Penelope Phoebe Bieber. Jag log och gosade mig in i hans alltid lika varma famn, här ville jag stanna för alltid och idag har vi till och med papper att det är just det jag kommer göra.

jahopp! här är epilogen, absolut sista delen utav Penelope & Justin. aw, jag kommer sakna att skriva om dem. de har varit mina favoriter. 

hahaha, så vad tyckte ni? var det ett bra slut? förväntade ni er hoppet i tiden? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

prologen till nästa kommer upp imorgon plus den nya designen. PUSS&KRAM. 

PREVIOUS:    ”jag är trött Justin, så himla trött. På allt, jag vill bara att det ska ta slut. Jag vill sova, precis som Jesse” jag fick bita ihop hårt för att inte gråta högt, ‘precis som Jesse’. ”men jag kan inte. Något stoppar mig varje gång, oräkneliga gånger har jag suttit med saxen i handen och redo att låta mig själv sova för alltid. Men jag kan inte” hon lyfte på huvudet så våra blickar möttes. ”och det är på grund utav dig, jag vill inte lämna dig. De här veckorna, borta från allt, har varit paradiset. Det är därför jag inte berättat” jag lutade min panna mot hennes och drog in ett djupt, skälvande andetag. 

   ”jag vill inte leva utan dig Justin, men jag vill också att du ska ha någon som är hel. Inte någon som är trasig och full utav problem. Någon som kan göra dig glad och inte föra dig till tårar” 

   ”Penny, jag vill inte ha någon annan. Hur kan du inte förstå det? Du var inte här när du hade minnesförlust men då var det jag som var vraket. Jag behöver dig lika mycket som du tydligen behöver mig för att överleva. Jag älskar dig”

Rummet ekade tomt. Endast ytliga andetag kom från våra munnar. Hur skulle man hantera en sådan här händelse? Hur skulle man fixa det som gått sönder? Gick den ens att bli hel igen? Hur mycket kan man bli dragen genom innan man går sönder för gott? Jag fruktade att Penny inte var långt borta från sin gräns, långt ifrån innan allt blev för mycket och hon bestämde sig för att sova för evigt. 

   Jag svalde ner gråten vid tanken. Känslorna från sjukhuset kom tillbaka med full fart, förtvivlan över att jag kanske skulle förlora henne. Att en olycka kunde ta henne ifrån mig för alltid. Men hon lyckades klara sig undan, hon kom tillbaka till mig. Fast annorlunda. Fel. Nyfödd. Inget stämde och jag förlorade henne igen. Nu var känslan tillbaka igen, känslan som berättade att slutet kunde vara runt hörnet. Jag knöt nävarna i mitt knä. Men inte den här gången, nu är det vi två för alltid.

   ”J-Justin, snälla... säg att det inte är sant” i ett osammanhängande svammel hade jag kläckt ur min hela historien och det hade precis som förväntat slagit Spencer hårdast. Att höra alla saker som hennes lillebror hade gjort mot hennes bästa vän kunde inte varit det lättaste. Jag gjorde en blandning mellan en huvudskakning samtidigt som jag ryckte på axlarna vid brist på bättre ord. Vad skulle jag säga? Att jag såklart skojade med henne, men det gjorde jag inte. 

   ”oh my God... j-jag...” Ryan la en arm runt hennes axlar och förde in henne intill sin sida där hon fortsatte gråta. Ana bredvid henne stirrade tyst in i väggen på andra sidan rummet medan tårarna rann längst hennes kinder. Jag reste mig ur soffan innan jag lämnade rummet. 

   Penny låg med håret utspritt över kudden och täcket sparkat till sidan utav sängen, samt hade hon slitit av sig t-shirten så hon nu istället låg i endast short bh och trosor. Jag fick av mig scenkläderna som jag ännu inte tagit av mig och lät de falla till golvet tills jag stod i endast underkläder. Min blick vandrade över Pennys vackra kropp som har fått så mycket stryk under bara två års tid. Ärren på hennes ben, hennes armar, hennes bröst efter de elektriska chockerna de behövde ge henne. Men alla var de lika vackra. Hon var stark även fast hon vägrade erkänna det. Bubble låg ihop rullad vid hennes sida och Pennys ena hand låg inflätad i hans vita päls. Jag log snett, den där lilla hunden skulle aldrig svika henne, den kommer vara där oavsett vad som händer. Alltid älska henne lika gränslöst. 

   Försiktigt kröp jag ner i sängen och fortsatte skåda hennes sovande ansikte, tills jag inte kunde motstå impulserna som sade åt mig att hålla henne i min famn. Mjukt la jag armen runt hennes midja och drog henne kort över madrassen så hon låg pressade intill mig, Penny lade - fortfarande djupt i sömn - sina armar runt mig innan hon gosade in ansiktet i mitt bröst. Jag böjde mig ner så jag kunde kyssa hennes hjässa innan jag viskade hur mycket jag älskade henne i hennes öra. Trött slöt jag ögonen och hoppades att morgondagen skulle föra med sig mer ljus. 

Torsdag, 1:a Maj, Penelopes Perspektiv. 

   Borta. Jag vaknade upp med känslan utav att allt var borta. Alla känslor om svaghet, sorg och hopplöshet var borta. Istället vaknade jag upp fylld utav ilska, målmedvetenhet samt lycka. Justin visste allt, inga skuldkänslor fanns kvar över att hemligheten låg och hängde över oss. Vad som egentligen hände medan han inte var en del utav mitt liv. Alla hemska saker jag gjorde. 

   Men precis som jag berättade för honom, han var lösningen, han var mitt botemedel mot alla tankar på att förtvivlat gärna vilja återförenas med Jesse. Enbart minnesbilderna från framtidsvisionen som den deprimerade 29 åriga Justin fick det att gå kalla kårar längst min ryggrad. Jag vill aldrig vara orsaken till att det någonsin skulle hända. Jag behövde honom och han behövde mig. 

   Jag släppte ut ett andetag jag inte insåg jag hållit inne innan jag vände på huvudet för att se Justins sovande figur bredvid mig. Han andades jämt in och ut. Jag kunde inte låta bli utan sträckte över handen för att smeka hans kind innan jag drog handen genom hans hår. Dock fick det honom att börja smått röra på sig innan hans ögonlock fladdrade till och våra blickar möttes. 

   Ett trött, men otroligt sexigt leende spred sig över hans läppar. ”godmorgon, my love” en rodnad hettade genast upp i mitt ansikte över hans söta smeknamn. 

   ”godmorgon” mumlade jag tillbaka innan jag snurrade runt så jag stod på armbågarna precis framför honom, han rullade över på rygg och såg upp på mitt ansikte. Snart fann hans fingertoppar nederdelen utav min rygg och gåshud täckte min rygg, jag log snett ner mot honom. 

   ”hur mår du?” frågade han men en försiktighet i blicken. Jag besvarade honom med ett brett leende. 

   ”himla mycket bättre Justin. Förlåt för igår. Allt kom tillbaka likt ett ånglock och jag var inte riktigt beredd på alla känslor som jag tryckt undan” svarade jag men han skakade smått på huvudet. 

   ”det är ingen fara, jag kan ta det. Jag är väldigt glad dock att du känner dig bättre. Jag hade inte alls förväntat mig att den kvällen skulle sluta som den gjorde. Men det känns bra att veta” 

   ”vad bra för jag känner mig väldigt lättad över att du vet” mumlade jag samtidigt som jag böjde mig ner och våra läppar möttes. Justins fingertoppar smekte längre upp på min rygg medan våra läppar fortsatte att röra sig i synk. 

   ”jag vill gå dit” sa jag och fick de små konversationerna att tystna ner. Jag höjde ögonen och mötte deras blickar, Spencer hade varit förtvivlad när vi träffats imorse. Hon grät och skrek om vart annat angående hennes bror och allt han gjort mot mig, mot dem. Jag var tacksam över att Justin hade berättat för dem igår, då slapp jag samt hann nyheten lägga sig. ”jag har några saker jag behöver säga till... honom... och så måste jag se till att han inte sätts i fängelset” 

   ”Penny, du vet mycket väl att han förtjänar fängelse efter det han gjorde” sa Chaz lugnt men jag såg rakt in i Spencers ögon, som sakta fyllts utav tårar. 

   ”jag vet det Chaz men det är också Spencers bror, jag tänker inte vara ansvarig över att se till att han spenderar år i en rutten cell. Om någon jag stod nära såg till att du hamnade i fängelset hade jag aldrig förlåtit den personen” svarade jag och gav honom en kort blick innan jag såg på Spencer igen. ”din bror och hans vänner har gjort mycket med hemska saker, saker som kan få dem att sitta inne minst 40 år men jag vill inte ha det på mitt samvete” tystnaden lades sig ännu en gång över bordet och jag återgick till min frukost. Justin fångade min blick genom ögonvrån och jag vred kort på huvudet för att se honom bära en i hopbiten minn. Jag visste att han inget hellre ville se Hector avtjäna hårdare straff men jag kunde inte göra så mot Spencer och det fick han förstå. 

   Jag drog ner ena handen under bordet innan jag tog hans i min och kramade den, det fångade hans uppmärksamhet och han såg på mig. Jag mötte hans blick och försökte förmedla att allt skulle ordna sig. Utan ett tunt leende eller en nick vände han tillbaka huvudet till sin frukost. 

   Jag låste den andra knäppet på mitt ben innan jag rätade på mig och granskade mig själv i spegeln. Jag bar en skelett mönstrad body samt ett par midjehöga jeans shorts med silvriga nitar på bakfickorna formade till två stora kors. Mitt hår var uppsatt i en varsin bulle högre upp på sidorna utav mitt huvud medan bitar av min lugg hängde löst. De svarta knähöga strumporna fästes i ett par ljusrosa läderband med silvriga nitar och ett metallhjärta i mitten. Tillsist bar jag ett par blommiga Dr. Martens på fötterna. 

   Med en suck vände jag mig om och lämnade rummet. Resten stod samlade i köket redo för avfärd, Justin flätade samman våra fingrar innan vi alla tillsammans tog oss in i den större bilen så vi alla skulle få plats i en. Endast småprat utbyttes mellan oss men inte mycket annat. Justin hade fortfarande inte sagt ett ord till mig men jag förstod att han behövde ta sin tid, han var arg. Så var jag men skuldkänslorna jag skulle få om jag satte min bästa väns lillebror i fängelset vann över ilskan. Jag skulle aldrig förlåta Spencer om hon gjorde så mot Chaz. 

   Med ett ryck stannade bilen till och förde mig tillbaka ur min egen bubbla utav tankar, jag öppnade bildörren och steg ner på asfalten. Jag svalde när jag såg polisstationen framför mig, den maffiga byggnaden sträckte sig högt upp i luften. I samlad grupp gick vi in och möttes utav en receptionist. 

   ”hur kan jag stå till tjänst?” frågade hon och såg upp från dator skärmen, för ett ögonblick stelnade hon till när hon säkert kände igen oss innan hon samlade sig. 

   ”Hector Peters, kan man träffa honom?” frågade jag, kvinnan började genast knappa på tangentbordet innan hon kastade en blick på oss. Hon sträckte sig sedan efter telefonen och väntade på svar till vem hon än ringde. 

   ”sällskap till Hector Peters befinner sig i receptionen” sa hon och nickade sedan innan hon la på luren, jag rynkade frågande på pannan och hon log vänligt. ”ni kommer snart bli hämtade” jag nickade. Snart klev en man klädd i svart polis uniform ut och kom fram till oss. 

   ”högste polischef Dickens till er tjänst” hälsade han och sträckte fram handen mot mig, med ett leende tog jag emot den. 

   ”Penelope Hawkin” svarade jag och skakade hans hand innan han hälsade på resten bakom mig. 

   ”ni ville träffa Hector Peters?” frågade han sedan och jag nickade på huvudet. ”det var ni som blev attackerade?” 

   ”ehm... det är det jag måste få prata med honom med, se om det var ett missförstånd” förklarade jag och Mr. Dickens nickade kort efter ett ögonblick, genast förstod jag att han inte trodde på det jag sagt. Men detta var mellan mig och Hector, ingen annan. Vi följde Mr. Dickens in på det stora kontoret som var fyllt utav kontorsbänkar samt personal i liknande uniformen han själv bar. 

   ”rummet kommer ha en vakt precis innanför vid dörren och vi kommer stå bakom glasfönstret” berättade Mr. Dickens när vi stannade framför en dörr med ett smal litet fönster. Jag nickade förstående innan jag gav mina vänner ett leende och Justins hand en kram innan jag släppte. Hectors huvud lyftes när jag klev in och chocken var uppenbar. Trodde han inte jag skulle säga några sista ord till honom? 

   ”orange klär dig” kommenterade jag och satte mig på stolen mittemot honom och la upp armarna på bordet. Han skrattade till. 

   ”jag hatar orange” svarade han. ”men jag antar att du är här för att prata om annat än om jag passar i orange eller inte” påpekade han och lutade sig framåt en bit i stolen. Jag log ironiskt och såg ner på kedjan runt hans midja som satt fast i en annan som ledde till handkloverna runt hans handleder och jag gissade att han hade ett par runt vristerna också. 

   ”rätt som alltid Hector” hånade jag och han himlade med ögonen. ”du ska vara glad att det är jag som sitter här och inte Spencer. Eller Justin” Hectors ögon vidgades för ett ögonblick. 

   ”Spencer vet?” frågade han och jag skrattade till. 

   ”såklart hon gör, hon är min bästa vän. Jag har hållit den här hemlighet hemlig väldigt länge men nu tog den tiden slut. Hon vill slita dig i stycken och sedan är nog Justin med och kött strimlar dig” svarade jag och lutade mig lugnt tillbaka med armarna i kors över bröstet. ”åh, se inte så bedrövad ut Hector. Vad hade du förväntat dig, på riktigt? Att du kunde dra runt på mig som du gjorde för alltid? Att jag skulle vara din personliga docka, hora - vad du än klassificerade mig - som för evigt?” han tänkte för ett ögonblick innan han ryckte på axlarna. 

   ”jag såg chansen att kunna vara med dig och tog den” jag skakade äcklat på huvudet, hur kunde han? Det var frågan som spelade om och om igen i mitt huvud. ”och allt det här, det var värt det. Jag bryr mig inte om hur länge jag måste sitta inne, allt var värt det. Eftersom jag älskar dig” jag himlade åt hans ord. Han älskade mig, huh? Ja, han fortsätter insistera på det. 

   ”ja, just det jah” sa jag. ”tyvärr är inte känslan ömsesidig Hector. Jag har ingen sympati för dig, jag känner inget när jag ser på dig. Ilska, mordlystenhet kanske men inget mer. Dock någon jag känner sympati och kärlek till är Spencer, din storasyster” fortsatte jag och pekade demonstrativt mot glasfönstret till min högra sida där Mr. Dickens sagt att de skulle stå. ”därför tänker jag inte skicka dig till fängelset Hector. Se inte så hoppfull ut än du, du kommer få genomlida straff i alla fall. Det tänker jag se till” Hector såg mig stint i ögonen medan vi endast såg på varandra för ett ögonblick. 

   ”och om du inte går med på vad jag än säger så kommer berättelsen om du-vet-vad hamna på polisernas datorer och då kan du säga hejdå till ett liv utanför fängelseväggar” hans haka föll. 

   ”du skulle aldrig? Vet du vad de skulle göra med mig!?” utbrast han, nu rosenrasande. 

   ”jag vet exakt vad de kan göra med dig Hector, och som sagt jag bryr mig inte” svarade jag lugnt, immun till hans ilskna blick. ”har vi en överenskommelse?” frågade jag sedan, Hector såg sakta upp på mig med brinnande ögon medan jag såg uttråkat och lugnt tillbaka på honom. 

   ”kom igen, Hector. Det kommer inte stå kvar för alltid” uppmanade jag honom och han morrade till. 

   ”visst, whatever. Jag bryr mig inte, vad du än vill” sa han i hopbitet och jag log genast nöjt. Jag reste mig från stolen och rundade bordet. Han såg frågande men förväntansfullt upp på mig, jag log vänligt tills jag utan förvarning höjde armen och slog honom med min knutna näve. Hans huvud slängdes åt sidan och jag böjde mig genast ned för att säga de orden han så ofta sagt till mig. 

   ”åh, gråt inte Hector. Du vet att du förtjänar det, du vet att du gjorde fel” därefter hade polisen hunnit reagera och jag blev utdragen ur rummet. Jag slet mig fort ur polisens grepp och gick målmedvetet genom korridoren och närmade mig gruppen. De såg en aning förvånat på mig men jag höll min blick på utgången. 

   ”nu går vi” sa jag när jag passerade dem och fortsatte mot utgången, jag ville inte befinna mig i den här byggnaden en sekund till. Jag hatade den. Den friska luften träffade mig i ansiktet och jag andades desperat in luften. 

   ”okej, jag gör det!” utbrast Spencer plötsligt när vi hade kört halvvägs hem. Jag såg förvirrat på henne. ”vad är ’du-vet-vad’ för något? Som du hotade Hector med? Vad har han gjort som han är rädd för?” jag suckade tungt. Kunde jag berätta? 

   ”Hector och hans gäng... dödade ett vandrarhem med barn och vuxna. De trodde inte jag var där men jag hade förvirrat följt efter dem. Hector vart rasande men det fanns inget han kunde göra åt det. Tja, förutom att slå skiten ur mig i hopp om att jag glömde vad jag sett” berättade jag medan jag såg ut genom fönstret vid min sida, ville inte se deras reaktioner. Tystnaden var nog. 

   Jag var först ut genom bilen när Justin väl parkerat i garaget hemma igen och jag välkomnades utav en överlycklig Bubble som jag genast plockade upp i famnen. ”hej gullunge” han gläfsade höjt och försökte slicka mig i ansiktet. Ett par armar slöts runt min midja och snart var Justins ansikte in borrat vid min hals där han drog in ett djupt andetag. 

   ”jag är arg” sa han och jag skrattade till. 

   ”då är vi två” svarade jag och la en hand på hans kind. ”men det är över nu. Han är äntligen ute ur mitt liv, jag behöver inte se honom igen” ett leende spred sig över mitt ansikte, ett lättat och glatt leende. 

   ”vad tänker du göra?” frågade Justin efter ett tag. ”vad ska du ge honom för straff?” 

   Jag ryckte på axlarna. ”samhällstjänst i ett år? Jag vet inte än, något” jag kände hur han nickade mot min hals. ”men jag tycker vi glömmer det nu, dessa 24 timmar har varit alldeles för händelserika för min smak” Justin skrattade till men nickade igen. 

   ”kom, jag ska visa dig en sak jag hittade... ehm... förra året någon gång” sa jag och släppte ner Bubble på golvet innan jag lossade en arm Justin hade runt min midja och flätade samman våra fingrar istället. Jag drog med honom till baksidan innan jag fortsatte bort mot naturen. 

   ”Penny, vart ska vi?” frågade Justin bakom mig. Jag log bak mot honom. 

   ”vänta och se” svarade jag glatt och drog honom ivrigare med mig längre in i skogen. Skogsstigen var fylld utav trärötter och jord men det doftade härligt utav den friska luften och enbart lukten av natur - träden, blommorna. Tillslut nådde vi platsen jag hittat under en av dagarna jag suttit i huset, uttråkad, medan Justin var i studion. Under min upptäcktsfärd hade jag då hittat detta ställe, gungan satt fortfarande kvar i trädet och den lilla gläntan framför grönskade av de vita blommorna. Jag log brett vid synen. Jag släppte Justins hand innan jag gick fram till den breda soffgungan och satte mig ner, den knakade hemtrevligt i trät när den åkte fram och tillbaka. 

   ”det här är grymt” sa Justin och kom fram till mig innan han böjde sig ner och kysste mig. Jag log mot hans läppar innan jag kupade hans kind och kysste tillbaka. 

   ”och det är vårt” han log ner mot mig innan han återigen kysste mig lätt. Jag sparkade ifrån från marken och knarret blev högre när trät protesterade. Justin gick ut i gläntan och såg sig omkring innan han höjde armarna och föll baklänges ner bland blommorna. Jag fnittrade till och studsade upp ur gungan innan jag sprang mellan de höga blommorna bort mot honom. 

   ”tänk fort!” utbrast jag innan jag slängde mig ner bredvid honom, han ryckte till men log glatt. 

   ”oh my God!” överdrev han. ”jag tror du krossade min ena lunga!” jag skrattade till och slog till honom lätt på bröstet. 

   ”åh, din mes” han flinade roat mot mig och jag la mig ner innan jag gosade in mig vid hans hals. Justin luktade alltid så otroligt gott, jag vet inte vad han gjorde men alltid luktade han lika ljuvligt. Det var nästan en berusande doft som kunde få alla mina sinnen att kollapsa och man kunde manipulera mig till allt möjligt. Det var just denna doft jag ville känna när jag gosade in min näsa vid den jag älskade mest på hela Jorden och jag behövde aldrig tveka på att det inte skulle hända. Det skulle alltid vara vi två - för evigt.

och vi har kommit till det sista kapitlet i den här novellen o jag känner mig... jag vet inte. det här är nog min favorit novell utav de jag har skrivit. fast jag tycker om alla på olika sätt men den här har varit... speciell. 

hoppas ni har tyckt om att läsa den lika mycket som jag har tyckt om att skriva den! epilogen ska jag börja skriva på nu ikväll o vi kan alla hålla tummarna för att jag kan skriva klart den ikväll annars kommer den upp imorgon. =) 

vad tyckte ni? bra/dåligt? Hector är nu ett avslutat kapitel i deras liv, vad tycktes? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

PREVIOUS:   Hur kunde han vara så underbar, hur kunde han ta min hand efter det jag gjorde? Hur kunde han inte hata mig eller avsky mig likt pesten? Jag var honom inte alls värdig, han är så otroligt mycket bättre än mig. En finare människa. Jag var smutsig och äcklig. Allt jag gjort. 

   Jag förtjänar honom inte efter allt jag dragit honom genom - min pappa, min brors död där jag sa de mest vidriga sakerna till honom, min minnesförlust där jag absolut inte var vänligare, min ‘relation’ med Hector, kyssen med Hector. Jag förtjänade honom inte och jag var bestämd vid att få honom att inse det.

Justins Perspektiv. 

   Penny blev mer och mer avlägsen ju längre längre tid vi spenderade i bilen och det skrämde skiten ur mig med tanke på att hon satt precis bredvid mig. Min blick låg på hennes bortvända huvud, hon hade inte sagt ett ord på hela resan. Inte ens lekt med mina fingrar som hon alltid gjorde i dessa stunder. Hennes tysta, obekanta beteende skrämde mig. Vad var fel? Förutom det uppenbara - Hectors återkomst. Men jag hade en känsla att det var något annat som inte stämde, något som skrämde mig, något som jag visste att jag inte skulle tycka om. 

   Bilen stannade till innan föraren slog in koden till grinden som ledde in till bostadsområdet. 

   ”Penny” sa jag försiktigt och hon ryckte förskräckt till. ”vi är framme” bilen stannade återigen till, denna gång på min uppfart. Hon släppte min hand och öppnade sin bildörr, jag mötte Scooters blick som var både bekymrad och frågande. Jag skakade på huvudet och öppnade bildörren bredvid mig, med snabba steg tog jag mig in genom den redan öppna ytterdörren.

   ”Justin, vad-” började Chaz.

   ”vart gick hon?” avbröt jag fort.

  ”mot sovrummet, vad hände?” jag ignorerade hans fråga och sprang istället bort mot sovrummet. Dörren stod vidöppen och jag hörde hur Penny höll på därinne medan Spencer försökte prata med henne. 

   ”Penny, vad hände? Du måste berätta för att jag ska kunna hjälpa dig...” jag klev in för att se Penny, nu i endast en stor t-shirt och Spencer sittandes på sängen. Pennys resväska låg öppen på golvet och redan halvfull utav kläder. Skräck ven genast genom vartenda cell i min kropp, vad höll hon på med? Packar? För vad? 

   Spencer fick plötsligt syn på mig och reste sig från sängkanten. ”jag vet inte vad hon håller på med, vad hände?” min blick lämnade inte en millimeter från resväskan. 

   ”jag lovar att förklara senare men just nu måste jag se till att Penny...” jag visste inte hur jag skulle avsluta den meningen så jag lät den hänga i luften ofärdig. Jag såg hur Spencer nickade innan hon försvann ut genom dörren, Penny kom med raska steg ut ur badrumsdörren med några produkter i händerna. 

   ”Penny, snälla prata med mig” vädjade jag och hon släppte ner flaskorna i väskan. 

   ”hur kan du inte se det? Det är uppenbart Justin!” svarade hon och snurrade runt, hennes ansikte var fortfarande det vackraste - sminket intakt, inte ett hårstå låg fel. 

   ”vad pratar du om? Vad är det jag ska se?” utbrast jag och slog ut med armarna. 

   ”hur fel jag är för dig! Hur smutsig och äcklig jag är! Allt Justin. Jag insåg det inte för än nu men det enda jag gjort för dig är att lägga till mer problem till ditt liv. Det är inte meningen att du ska behöva ta hand om mig så mycket som du har gjort! Du ska inte behöva ta emot all skit som min pappa har sagt. Du skulle inte behövt gå genom något utav det om det inte vore för mig. Jag, personen som älskar dig men tydligen inte tillräckligt mycket för då skulle jag skyddat dig från allt. Alla saker jag sagt till dig, allt jag har gjort. På egen hand men också med... Hector... och andra.  Jag förtjänar inte dig Justin” oförmögen att fullt ut registrera vad hon just sagt stod jag och stirrade på henne medan tysta tårar rann längst hennes kinder. Frustrerat torkade hon bort dem. 

   ”förtjänar mig inte?” ekade jag. ”är du seriös? Det var nog det dummaste jag någonsin hört. Jag bryr mig inte vad du har gjort Penelope, du var inte du. Du var helt totalt mentalt handikappad, precis som du sa. Du visste knappt vad som var upp och ner eller bak och fram. Jag bryr mig inte om att jag måste ta hand om dig eftersom jag älskar att göra det eftersom jag älskar dig. Jag vet vad du försöker göra och det kommer inte fungera. Vad du än tänker säga så släpper jag dig inte” jag hade tagit de få stegen mellan oss så jag stod precis framför henne. 

   ”förutom” fortsatte jag. ”svarar du ‘fel’ på den här frågan så är du fri att gå. Ville du kyssa honom Penny? Vill du vara med Hector istället för mig? Om du svarar ja så släpper jag dig, men jag vill att du ska vara ärlig och om du inte kan vara ärlig med mig. Var ärlig med dig själv. Ville du kyssa honom?” tårarna rann nu utan slut nerför hennes ansikte och jag fick motstå impulsen att torka bort dem. Hon stirrade in i mina ögon och jag såg hur hon slogs med sig själv, i fall hon skulle vara ärlig eller ljuga för att hon trodde det var bättre för mig. 

   Hon snyftade häftigt till innan hon slängde armarna runt min hals, genast omfamnade jag henne och stapplade bak några steg. 

   ”jag är så himla ledsen! Jag ville verkligen inte men jag såg ingen annan utväg. J-Jag...” grät hon medan jag drog handen upp och ner över hennes rygg. Glad att jag hade henne i mina armar igen och fick lyssna på orden som nekade kärlek gentemot Hector. 

   ”det är okej baby. Jag är inte arg för vad du gjorde, om jag är arg på någon så är det honom. Allt du sa... jag föreställde mig aldrig... jag... jag trodde aldrig” hennes armar spändes och jag tryckte henne närmre mig. ”jag älskar dig Penelope” viskade jag vid hennes öra och hörde hur hon snyftade till. 

   ”jag älskar dig också Justin, även fast jag inte förtjänar att göra det eller få känslorna besvarade” jag hatade verkligen denna stört hennes självförtroende hade tagit. Insåg hon inte hur fantastisk hon var? Hur lyckligt lottad jag var som kunde kalla henne min?

   ”Penny, jag vill inte höra dig säga så. Du är underbar på alla sätt och vis, hör du mig? Oavsett vad du har gått genom så ser jag samma vackra, intelligenta, omtänksamma och otroligt underbara tjej som jag älskar över allt annat på denna jord” Pennys ben vek sig under henne, fort tog jag henne i famnen och satte oss på sängkanten. Jag släppte min omfamning runt henne för att istället kupa hennes ansikte och föra upp det så jag kunde se in i hennes tårfyllda, röda men åh-så-vackra ögon. 

   ”låt inte... vad dem gjorde... få dig att känna dig mindre värdig Penny. Snarare tvärtom, du är stark. Du står här idag oavsett, du är stark hjärtat” men hon skakade envist på huvudet i mina händer. 

   ”nej, nej. Jag är inte stark Justin, jag är inte alls stark. Jag kunde inte stå emot det, j-jag kunde inte...” jag rynkade förvirrat på pannan, vad i hela friden pratade hon om? 

   ”Penny, vad pratar du om? Vad kunde du inte-” 

   ”jag ljög, jag ljög för doktorerna så jag skulle kunna få åka hem. Jag var så förvirrad och sjukhuset skrämde mig. Jag ville inte ha deras hjälp, så jag ljög. Låtsades att jag mådde bra, låtsades att jag inte var självmordsbenägen eller hade tankar på att skada mig själv. Jag fortsatte faktiskt inte när jag kom hem eftersom Stacey visade mig mina målningar och det blev den perfekta distraktionen. Men allt kom tillbaka likt en käftsmäll när Hector kom in i mitt liv. 

   ”alla droger, dem gjorde mig lycklig för ett ögonblick. Jag svävade på moln, hade inga bekymmer, inga förväntningar, inga känslor. Jag bara var. Men precis som allt så hade även den lyckan sitt slut och skuldkänslorna som överväldigade mig var bara för mycket. Det var tusen gånger värre än de skuldkänslorna jag hade när jag visste att det var något som jag borde minnas, att ni förväntade er så mycket utav mig, att ni bara ville ha tillbaka den vanliga Penny. Men de här skuldkänslorna var värre, eftersom jag halvt förstod att det jag gjorde var fel men Hector fortsatte hela tiden att pressa mig. ‘det här är vad man gör Penny, du vill väl ha kul? Precis som alla andra?’. 

   ”det var ingen som märkte, ingen brydde sig om de fula såren eller ärren som dök upp på min kropp. Jag tog ut min ilska över skuldkänslorna på min egen kropp och... och... nu kan jag inte ta tillbaka det. Jag är så himla ful Justin, jag vill att de ska försvinna! Jag vill att de ska bort!” hon började frenetiskt riva sig på armarna i panik och jag satt i fasa medan jag såg hur ärren trädde fram på hennes hud. De var grova, tjockare än de små hon hade på benen. 

   ”Penny, Penny!” förtvivlat grep jag tag om hennes handleder för att förhindra att hon skulle riva hål i sin hud. ”snälla sluta, du är så otroligt vacker att... att det gör nästan ont att se på dig. Du är så långt ifrån ful man kan komma. Tänk aldrig så om dig själv, snälla. Jag... jag vill inte höra... snälla” 

   ”ah! Det här är vad jag pratar om, varför är det alltid du som måste trösta mig för att jag är ett värdelöst vrak!? Varför kan jag inte vara lika perfekt som du? Någon som inte är ihålig och tom, n-någon som inte förstör allt! Oh my God, jag har förstört så mycket. Min familj... pappa har ingen kvar, han... han...” hennes ord drunknade i de höga snyftningarna som slets ur hennes strupe och det enda jag kunde göra var att hålla om henne, tysta tårar rann längst mina kinder. Hur hamnade vi här? Varför behövde Penny gå genom allt det här? 

   ”jag är trött Justin, så himla trött. På allt, jag vill bara att det ska ta slut. Jag vill sova, precis som Jesse” jag fick bita ihop hårt för att inte gråta högt, ‘precis som Jesse’. ”men jag kan inte. Något stoppar mig varje gång, oräkneliga gånger har jag suttit med saxen i handen och redo att låta mig själv sova för alltid. Men jag kan inte” hon lyfte på huvudet så våra blickar möttes. ”och det är på grund utav dig, jag vill inte lämna dig. De här veckorna, borta från allt, har varit paradiset. Det är därför jag inte berättat” jag lutade min panna mot hennes och drog in ett djupt, skälvande andetag. 

   ”jag vill inte leva utan dig Justin, men jag vill också att du ska ha någon som är hel. Inte någon som är trasig och full utav problem. Någon som kan göra dig glad och inte föra dig till tårar” 

   ”Penny, jag vill inte ha någon annan. Hur kan du inte förstå det? Du var inte här när du hade minnesförlust men då var det jag som var vraket. Jag behöver dig lika mycket som du tydligen behöver mig för att överleva. Jag älskar dig”

ooooh shiiiit! breakdown of the century! O.O vad tyckte ni? har inte mycket att säga förutom att jag hoppas att ni gillade det, de gjorde inte slut! ett litet plus i kanten men det är mycket annat som är ... knas! 

Pennys lilla bekännelse om att hon fortfarande skadar sig själv.. hm.. inte bra. men Justin är ju tydligen nyckeln till hennes framgång. men honom mår hon bättre o känner därför inte att hon måste ta ut något på sig själv. 

VAD TYCKTE NI? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

   Jag granskade tjejen från topp till tå och visst var det väl Penny, men vad gjorde hon? Vem var killen?Mina ögon spärrades upp vid synen utav Hector, vad gjorde han här!? Vad gjorde de tillsammans? Hemska slutsatsen började genast ploppa upp i mitt huvud. Det här kan inte hända. 

   Penny såg in i Hectors ögon innan hon nickade på huvudet och sa något jag var för långt bort för att höra, sedan gjorde hon något som fick mitt hjärta att krossas i tusen bitar, min själ mosades till ingenting. Hennes händer lades om hans kinder innan hennes läppar mötte hans. Hon kysste honom. 

Penelopes Perspektiv. 

   Jag behövde en distraktion, bara för ett ögonblick. Den enda jag kunde komma och tänka var på att spela förälskad i honom, låtsas att jag ‘älskade’ honom igen. Jag mådde illa över vad jag behövde göra, jag ville inte vara i närheten utav honom. Jag kände mig smutsig vid bara tanken över vad jag tänkte göra. Jag fick bita ihop för att inte gråta, Justin. Vad skulle Justin säga när han fick reda på det här? 

   ”okej, Hector. Lugna dig, jag följer med dig” jag nickade samtidigt på huvudet och jag kunde genast se hur hans ögon ljusnade och hur hans humör gick tillbaka till det normala. Nu, tänkte jag och kupade hans ansikte i mina händer innan jag lutade mig fram och kysste honom. Hans läppar smakade utav nikotinet från cigaretten han säkert nyligen rökt, de var inte alls lika fylliga och behagliga som Justins. Jag lät några få sekunder passera för att se till att han tänkte på annat innan jag tog bort ena handen från hans kind och drog den nerför hans kropp. Snabbt vred jag ur pistolen ur hans grepp och satte ett kraftigt knä rakt på hans käraste ägodelar, ett kvävt stön slapp ur Hectors läppar innan han sköt bak rumpan och vek sig dubbel. Hårt knuffade jag till hans axel så han drämde i backen. 

   ”hur tror du att jag kan älska dig efter allt du har gjort mot mig!?” röt jag. ”du utnyttjade mig Hector, d-du...” jag slöt ögonen för att få kontroll på mina känslor. 

   ”Penny, j-jag...” försökte han medan han vred sig i smärta på marken. 

   ”'j-jag...' vad då? Att du älskar mig?" jag skrattade humorlöst till. "du har ett konstigt sätt att visa det på Hector, för man drogar inte ner någon man älskar för att den ska ‘kunna leva livet’, hur kunde du proppa mig med all den där skiten!? Vet du hur rädd jag var? Jag hade ingen aning om vad som hände, allt snurrade och det ledde alltid till din episoder utav ilska. Vilket är min nästa punkt, man slår inte någon man älskar för att den varit olydig eller bara varit i vägen, jag är inte din personliga slagpåse! Jag ljög så många gånger att jag bara ramlat på marken, jag berättade aldrig sanningen om hur du brukade dra in mig i sovrummet för att få ut dina frustrationer! 

   ”och på tala om frustrationer, man våldtar inte någon man älskar för att man är kåt eller arg! Hur kunde du få mig att tro att det var något man gjorde om man tyckte om varandra!? Jag hade ingen aning om vad allt du pratade om var, hur det skulle kännas, jag litade på dig! Men alla utnyttjade förvirrade, lilla Penny. ‘lugn, Hector har sagt att det är okej.’ Du var inte den enda som våldförde sig på mig, men jag trodde att det var så man gjorde på grund av dig! Det var okej, normalt. 

   ”hur kunde du? Om du påstår att du älskar mig, hur kunde du göra alla dem där sakerna mot mig? Jag litade på dig, du var min klippa i den mycket förvirrande världen jag vaknat upp i. Jag drog mig ifrån alla jag älskade, alla mina vänner - Spencer, din syster - min bror, men framför allt Justin! Du vet hur mycket han både betydde och betyder för mig, hur kunde du? Hur kunde du tro att allt du gjorde var okej?” tårarna var på gränsen att falla över men jag bet ihop, jag tänkte inte fälla några fler tårar över honom längre. Han var inte värd det. 

   ”Penny, baby-” 

   ”kalla mig inte det! Du har inte lov att kalla mig det!” röt jag ilsket, pistolen jag hade riktad mot honom skakade i min hand när den började bli tung att hålla uppe. ”vad är det du vill Hector?” frågade jag nu väldigt trött och jag längtade efter Justins trygga famn. Återigen drogs min mage ihop vid tanken, hur skulle han reagera? Skulle han avsky mig? 

   ”jag har ju försökt berätta för dig... jag kom för att hämta dig, jag älskar dig och jag vill inte leva utan dig” han såg nu upp på mig med ynkliga, vädjande ögon men de rörde mig inte ryggen. 

   ”synd, Hector. För jag kan leva utan dig, jag älskar inte dig. Jag vill inte ha något med dig att göra, kanske du kan hitta dig en ny tjej som du kan utnyttja när jag skickar dig i finkan” hans ögon växte sig genast till dubbelstorlek och sken utav paniken som härjade inom honom. Jag andades ut och lät min arm falla till min sida, jag var slut. 

   Mitt huvud snurrade vid det här laget och jag tog ett stapplande steg mot väggen, förskräckt märkte jag hur det endast blev mörkare och mörkare. I en hög föll jag ner på asfalten innan mörkret omringade mig. ”Penny!” 

Justins Perspektiv. 

   Fastfrusen och förfärad stod jag och såg på scenen som utvecklade sig, kyssen nu långt bort glömd och enbart Pennys ord fortsatte att eka genom mitt huvud. Äntligen fick jag höra allt som hänt medan jag inte varit en del utav hennes liv och svaret var inte det minsta tilltalande. ” jag är inte din personliga slagpåse!” bara bilden utav en blåslagen Penny liggandes på golvet, blodet rinnandes ur såren medan hon försökte klura ut vad som pågick. Varför detta hände henne fick det att vända sig i magen på mig. 

   ”man våldtar inte någon man älskar för att man är kåt eller arg!” jag knöt nävarna, att någon annan ska ha rört Penny på det sättet fick mig att se rött. Att Hector samt hans så kallade ‘vänner’ ska ha utnyttjat hennes handikappade tillstånd för att tillfredsställa sig själv fick mig att må riktigt illa. 

  ”synd, Hector. För jag kan leva utan dig, jag älskar inte dig. Jag vill inte ha något med dig att göra, kanske du kan hitta dig en ny tjej som du kan utnyttja när jag skickar dig i finkan” Hector utstrålade genast häftig panik men Penny verkade oberörd, hennes arm föll till hennes sida och jag såg bekymrat på henne. Färgen i hennes ansikte hade försvunnit och hon började se nästan genomskinlig ut. Innan jag hann reagera hade hon segnat ner till marken och blev liggandes. 

    ”Penny!” utbrast jag förskräckt och sköt fram mot henne, fort knäböjde jag bredvid henne och lyfte upp henne i min famn. ”Penny?” frågade jag oroligt medan jag letade efter hennes pulsåder i halsen och hittade till min lycka hennes puls som slog i normal hastighet. Scooter kom upp bredvid mig medan Kenny gick fram till Hectors fortfarande krälande figur. Hon måste ha tagit i som fasen.

   ”vad gör vi med honom?” frågade Kenny. 

   ”polisen” svarade jag kallt och stirrade hårt på honom, han knep ihop ögonen och muttrade något för sig själv. ”vi åker nu” sa jag sedan till Scooter som nickade innan han fiskade upp telefonen, antagligen för att se till att personalen visste att vi försvann. Med armen runt Penny rygg och den andra under hennes knäveck bar jag upp henne och började gå bort mot bilen som väntade på oss. 

   ”Penny?” frågade jag när jag såg hur hennes ögonlock fladdrade till och hon började vakna till liv, vi hade kommit en bit på vår färd hem men hade en större del kvar. Förvirrat såg hon sig runt innan hon tog in omgivningen och personerna omkring sig. Hennes ögon fylldes utav rädsla och hon öppnade munnen men jag hann före. 

   ”polisen tog Hector” sa jag och hennes blick flög genast över till mig, tårar fyllde hennes vackra bruna ögon. Sorg och missmod kunde jag läsa från dem men också någon känsla jag inte riktigt fick grepp om. ”jag såg och hörde allt” 

   Hon svalde innan hon vek undan blicken och såg istället ner i sitt knä där hennes händer nervöst lekte med varandra. ”Penny-” 

   ”inte här snälla, hemma hos dig” viskade hon lågt så endast jag hörde, jag ville så otroligt gärna protestera men när hennes tårfyllda ögon mötte mina igen kunde jag inget annat än att göra mig bekväm i sätet och vänta på att vi skulle köra upp på uppfarten till huset. Jag tog tag i en utav Pennys händer innan jag flätade samman våra fingrar för att signalera att vad hon än trodde så var vi okej. 

   Ja, det sved i mig att hon kysst honom. Men inget, absolut inget kunde få mig att vilja skiljas från henne igen och ju mer jag lyssnade på Pennys predikan förstod jag hennes handling. Det var fake, på låtsas och nu var det bara att vänta tills jag kunde berätta för henne att jag förstod. 

Penelopes Perspektiv. 

   Hur kunde han vara så underbar, hur kunde han ta min hand efter det jag gjorde? Hur kunde han inte hata mig eller avsky mig likt pesten? Jag var honom inte alls värdig, han är så otroligt mycket bättre än mig. En finare människa. Jag var smutsig och äcklig. Allt jag gjort. 

   Jag förtjänar honom inte efter allt jag dragit honom genom - min pappa, min brors död där jag sa de mest vidriga sakerna till honom, min minnesförlust där jag absolut inte var vänligare, min ‘relation’ med Hector, kyssen med Hector. Jag förtjänade honom inte och jag var bestämd vid att få honom att inse det.

okej, ni vill säkert döda mig nu! men VÄNTA, tänk efter om ni gör det. så får ni inte reda på fortsättning. ha ha! I just saved my own ass. yeeeaaah! ;) hahahhaha. 

men shit, vad tror ni hon tänker göra? hur tror ni det går? vad kommer Justin göra? blev ni besvikna över Justins reaktion eller förstod ni hans synvinkel? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

PUSS&KRAM. PS. det kommer troligtvis inget tidsinställd, dock om det blir ett så skriver jag om det på instagram (för er som inte vet vad den heter: JuustAnOrdinaryGiirl). DS

   ”har du saknat mig?” frågade han och lutade sig fram innan han mjukt kysste min kind. Han lutade sig sedan tillbaka och jag kunde återigen se in i den mörka ögonen som tillhörde Hector. 

Min bröstkorg hävdes och sänktes hastigt medan jag försökte få in tillräckligt med luften genom näsan. Paniken svällde mer och mer inom mig och tårarna hotade att rinna över. 

   ”åh, baby. Gråt inte” mumlade Hector och torkade min ena kind för att få bort den förrädiska tåren. Han granskade mitt ansikte innan han mötte min blick, för att sedan öppna munnen innan hans huvud slängdes åt sidan. Jag kved till när jag hörde fotsteg närma sig, Hector morrade till innan han tog ett fast tag om min ena överarm och slet med mig åt andra hållet. 

   ”skriker du och det blir det sista du säger” i nästa sekund var en pistol intryckt i min sida, mitt andetag fastnade i halsen och jag stängde munnen igen. ”duktig tjej” 

   Vi svängde plötsligt åt vänster och kom ut på den stora parkeringen, pistolen trycktes hårdare när Hector knuffade mig åt sidan så vi smet in mellan två husvagnar och skymdes något för passerande. 

  ”H-Hector... v-vad g-gör du h-här?” jag var så rädd att jag hade svårt att få fram orden ordentligt. Hector gav mig ett mjukt och vad han säkert ansåg ett vänligt leende men leendet fick mig endast ännu mer rädd, påminde mig om allt han gjort mot mig, allt han gjort med mig.

   ”jag är här för att hämta dig såklart, ser att du har gått lite vilse. Jag vet att du brukar vilja vandra bort men såhär långt har du aldrig tagit dig” svarade han med len röst medan han strök mig över kinden. Jag skakade försiktigt på huvudet. 

   ”n-nej, j-jag kom-kommer ihåg. Jag...” jag skakade återigen på huvudet. 

   ”sluta förvirra dig hjärtat. Var inte rädd, jag ska ta med dig hem. Allt kommer bli bra” sa han, herregud förstod han inte!? Jag var tillbaka, jag kom ihåg allt. Jag var Penelope Hawkin igen.  

   ”nej, nej Hector d-du förstår inte. Jag... jag har fått mitt minne tillbaka. A-Allt är tillbaka, v-vi... fi-finns inte” nu hårdnade hans ögon, ögonen som skrämde skiten ur mig. För många gånger hade jag sett dem ögonen ovanför mig medan... medan, ugh. Jag kan inte ens tänka det. I nästa sekund hade Hector slagit sin handflata hårt mot väggen bakom mig vilket fick mig att häftigt hoppa till innan han grep tag om min haka. Hårt slet han mitt huvud fram men jag slöt fort ögonen för att slippa se hans. 

   ”se på mig!” röt han och jag kved till innan jag försiktigt blinkade mina ögon för att sedan se in i hans, jag knep ihop munnen för att inte skrika högt. ”och lyssna noga nu din slyna. Det är jag, jag, som äger dig fattar du!? Du tillhör mig. Du älskar mig, fattar du!? Du ska följa med mig hem och allt kommer återgå till det normala, uppfattat!?” vid det här laget kunde jag inte hålla inne tårarna utan lät dem rinna fritt nerför mina kinder, jag ville hemskt gärna skrika ‘aldrig i livet!’, att jag tillhörde Justin och ingen annan. Jag ville inte åka hem med honom, jag älskade inte honom. Hade aldrig gjort och kommer aldrig göra. 

"you're gonna come home with me and everything is going to go back to normal, got it!?"

   ”nej, nej baby. Gråt inte. Allt kommer bli bra, vi åker från det här hemska stället. Vi åker hem istället” hans ansikte var obehagligt nära mitt, hans läppar nuddade min kind varje gång hade talade och sände en ilning genom min kropp utav obehag. 

   ”H-Hector...” han lutade sig smått tillbaka för att möta min blick. ”d-du förs-förstår inte, j-jag vill i-inte åka h-hem med d-dig” jag flämtade efter andan när Hectors stora hand tog ett grep runt min hals och höll mitt huvud på plats mot väggen. 

   ”om jag så ska behöva dra dig i håret efter bilen så ska du med, fattar du!? Eller varför inte ännu bättre, döda honom istället. Svinet därinne som tog dig ifrån mig. Ingen tycker om honom, den store Justin Bieber är inte så omtyckt som han tror. Hm, så vad säger du?” det här fungerar inte! Jag kan inte göra det här. Han får inte skada Justin... Jag har inget val. 

Justins Perspektiv. 

   Svettig men otroligt lycklig gick jag tillsammans med Will.I.Am plus dansare av scenen och energin låg fortfarande på topp. Scooter och Kenny vinkade till sig mig och Kenny gav mig en vattenflaska att i stort sett sluka. 

   ”vart är Penny?” frågade jag när jag inte såg skönheten någonstans bland de andra, jag hade inte kunnat tro det när mina ögon först landade på henne. Det nästan gjorde ont i ögonen att se på henne, hon var så otroligt vacker och bara min. Stoltare kille hade ni nog inte kunnat hitta i den här enorma lokalen över tjejen han hade vid sin sida. 

   ”hon smet iväg till toaletterna, dock var det ett tag sedan och hon borde vara tillbaka nu” Scooter såg ner på sin klocka med rynkad panna. Genast fylldes jag utav oro, tänk om hon har tappat bort sig i alla korridorerna. 

   ”ring henne” sa jag fort och Scooter fiskade upp telefonen innan han förde den till örat. Han skakade på huvudet för att meddela att han inte fick något svar på andra sidan linjen. Jag drog en hand genom håret i frustrationen. ”vi går till toaletterna då, vi kanske möter någon på vägen som har sett henne” de nickade instämmande och vi satte genast fart. 

   Ingen hade sett henne. Absolut ingen. 

   ”låt oss gå tillbaka till husvagnen, kanske hon lyckades ta sig dit och väntar på oss” jag nickade, i samlade trupp gick vi genom en korridor och vår skosulor ekade mot golvet. En handduk skickades fram till mig och jag torkade mitt fort i ansiktet för att få bort svetten. Vi närmade oss den stora öppningen som skulle ta oss ut på den stora parkeringen. 

   ”ey, JB!” mitt huvud lyftes genast upp för att sedan se Chris Brown. Ett leende spred sig på mina läppar. ”hur är’e läget bro?” 

   ”fantastiskt, ville bara gratulera och wow... det framträdandet var grymt!” vi klappa ihop våra händer innan vi slog varandra på ryggarna i en typiskt ‘kill-kram’. 

   ”tack så mycket, betyder mycket” svarade jag. ”vi får höras för jag måste springa bort och byta om. Har mer att vinna” skämtade jag och Chris skrattade högt innan han klappade min på axel. 

   ”rätt tänkt” jag flinade och vi skiljdes åt, jag kisade med ögonen när solen träffade mitt ansikte. Med huvudet nedsänkt gick jag över asfalten och bort mot min husvagn där jag hoppades att Penny skulle sitta annars steg oron inom mig till max. Jag höjde huvudet när en röst talade högt mellan två husvagnar, jag kastade en blick mot vad som såg ut som ett par. Jag log snett innan jag behövde ta en dubbeltitt. Tjejen såg oerhört bekant ut. Jag stannade till och såg mer noggrant på paret. 

   Jag granskade tjejen från topp till tå och visst var det väl Penny, men vad gjorde hon? Vem var killen? Mina ögon spärrades upp vid synen utav Hector, vad gjorde han här!? Vad gjorde de tillsammans? Hemska slutsatsen började genast ploppa upp i mitt huvud. Det här kan inte hända. 

   Penny såg in i Hectors ögon innan hon nickade på huvudet och sa något jag var för långt bort för att höra, sedan gjorde hon något som fick mitt hjärta att krossas i tusen bitar, min själ mosades till ingenting. Hennes händer lades om hans kinder innan hennes läppar mötte hans. Hon kysste honom. 

da fuuuuuuck u guys!? VAD GÖR HON!? GAAAAAAAAH! VAD HÄNDER!? oh my God, Jorden går under! gah, Justin! aaaaaaaaaah! I'm freakin' out! STAY CALM! I CAN'T!

okej... ja, jag är medveten om att jag både överdrivet o spårar ur. but hey, who gives a fuuuuuck!? xP

men seriöst, vad tyckte ni!?!?!?!?! KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

PREVIOUS:    ”jag ska se till att hon inte spiller ett skit till någon eller polisen, med allt hon vet om oss kan hon få oss alla i finkan på nolltid” utbrast jag och var precis på väg att vända runt dörrlisten när Angelica talade igen. 

   ”och för att få henne tillbaka, du älskar ju henne eller hur?” jag bet argt ihop käkarna men gav henne inget svar utan gick istället tillbaka till rummet där den okända tjejen jag tydligen plockat upp igår fortfarande låg och sov. Jag smällde igen dörren vilket fick henne att genast ryckas ur sömnen, jag kröp över sängen och fick samtidigt av mig mina kalsonger igen. Varför inte låta henne vara till nytta och ta ut aggressioner på. 

   ”vad gör du?” frågade hon en aning skrämt. 

   ”håll bara käften” fräste jag åt henne och på nolltid var jag begravd inom henne.   

Måndag, 28:e April, Penelopes Perspektiv. 

   Jag drog in ett djupt andetag och min näsa fylldes utav doften från saltvattnet och sanden - sanden som kilade in mellan mina tår. Jag log och slöt ögonen, försökte ignorera klickandet från paparazzoernas kameror. Låtsades istället att jag var på en normal semester med mina vänner och pojkvän. Justin kramade min hand i hans och jag öppnade ögonen. ”jag älskar dig” 

   Jag log. ”jag älskar dig också” jag sträckte på kroppen tills mina läppar nådde hans och jag slängde en arm runt hans nacke. 

   Tillsammans följde vi efter våra vänner som kommit fram till raden med solstolar som var tilldelade oss, jag ställde ner min väska vid en och Justin la ner sin handduk på den bredvid. Jag drog av mig den lätta klänningen jag bar innan jag knöglade ner den i väskan. Solstolen var brännhet mot min hud när jag la mig ner och jag fick pressa ihop både mun och ögon för att inte stöna utav den tillfälliga smärtan. 

   ”goddamn, vad hett!” hörde jag Chaz tjuta och jag kunde inte undgå att fnittra lågt. En sval bris fläktade mitt svettiga ansikte medan jag såg ut över vågorna som slog in mot stranden. Jag satte mig upp och vände huvudet till vänster för att se på mitt sällskap. 

   ”jag tänker bada, Justin du har inget val men vill ni andra följa med?” frågade jag och hörde hur Justin skrattade smått med reste på sig. Ryan och Spencer hade på rekordtid lyckats somna i sina stolar medan Ana redan var uppslukad utav sin bok och Chaz utav sin musik så jag ryckte på axlarna. Jag sträckte fram handen mot Justin som tog tag i den och tillsammans gick vi ner mot vattnet. Stranden vi befann oss på var inte smock fylld utav människor utan var lagom befolkad. Hittills hade ingen kommit fram vilket jag var något tacksam över, jag ville bara spendera en eftermiddag ifred utan någon annan som ber om en autograph eller en bild. 

   ”jag kan inte ens komma ihåg när jag badade i havet senast” sa Justin, jag öppnade munnen för att ge honom ett svar men slöt den igen. 

   ”inte jag heller, med Spencer förra året kanske” det kalla vattnet sköljde över mina fötter och jag drog in ett djupt andetag. 

   ”åh nej, det var du som ville bada!” jag skrattade högt när Justins arm lades runt min midja och hindrade mig från att smita. Justin svingade upp mig i luften medan han tog några steg ut. Jag fortsatte små fnittra medan Justin försiktigt sänkte ner mig i det kalla vattnet tills det nådde mig en bit upp på låren. Jag log brett mot honom och la mina händer på hans höfter samtidigt som hans kupade mitt ansikte. Leendes lutade han sig fram innan våra läppar möttes i en lätt kyss. 

   ”det här känns bra, känns som om vi är på semester” mumlade jag mot hans läppar. Justin skrattade till. 

   ”ja, påminn mig om att vi måste åka på en riktig semester när turnén tar paus” jag log brett och nickade ivrigt på huvudet. 

   ”finns det ett ställe du skulle kunna åka till och faktiskt få... ro?” frågade jag medan vi hand i hand gick längre ut i vattnet. Jag följde vågornas rörelse när de kom mot oss och ställde mig på tå för att undvika att blöta ner ofrivillig hud. 

   ”Bahamas” svarade Justin. ”det är avstängt för paparazzis” 

   ”dit åker vi helt klart, fans är inga problem. Det är paparazzoerna som retar gallfeber på mig” vattnet nådde oss nu upp till bröstet. Jag böjde bak huvudet för att blöta mitt hår men inte ansiktet för att slippa saltvattnet i ögonen. Jag rätade på mig igen och ryckte smått till med ett liten flämtning när Justin var närmre än jag förväntat mig, han log roat. 

   ”vad har vi sagt om att skrämmas?” frågade jag och höjde ena ögonbrynet medan jag slöt mina båda armar runt hans nacke och benen runt hans höfter. Jag kände hur hans händer lade sig på min höfter under vattnet.  

   ”vill du verkligen diskutera med mig om vem som bröt mot hela ‘icke-skrämmas-grejen’?” frågade han med menande blick. Det tog ett ögonblick innan det klickade vad han menade och jag skrattade högt. 

   ”oh my God” skrattade jag. ”men du måste erkänna, den var bra” han småskrattade till svar och jag vred på huvudet för att se ut över horisonten som då och då täcktes utav vågorna som vi flöt i. ”första semester jag var på var jag 5 år, Jesse var 3. Vi var i Thailand och som liten var jag blond innan jag vid 10 års åldern blev mörk. Thailändarna var så otroligt fascinerade vid mitt blonda hår, de till och med slet i det. Jag var tydligen helt vild, ville alltid bada. Jag kastade mig till och med i poolen utav arm puffar en gång” jag skrattade till och vände blicken mot Justin som lyssnade uppmärksamt. 

   ”jag vågade aldrig simma på den delen där de kacklat med mörkare plattor eftersom jag trodde det var djupare där än på de ljusa. Jag önskar ibland att jag kunde spola tillbaka tiden till när man var liten, innan alla problemen kom. Innan man blev medveten om alla krav, alla standards som man ansågs leva efter, innan man började döma varandra. Livet var enkelt när man var liten, man sa hej till något annat barn och poff så var man bästa vänner. Man brydde sig inte om hur de såg ut eller dylikt. Man bara var” Justins ögon såg rakt in i mina en lång stund efter jag tystnat. 

   ”ännu en gång har du rätt i dina små funderingar. Livet var bra mycket enklare när man var liten” jag log snett och drog honom intill mig så jag kunde lägga huvudet på hans axel. Länge flöt vi endast runt i vattnet utan att säga ett ord till varandra. Ord behövdes inte alltid när vi umgicks, våra handlingar kunde tala lika mycket som ord. 

   Plötsligt stelnade Justin till i min famn och jag lyfte frågande på huvudet för att se på honom. Hans blick låg på något bakom mig medan hans uttryck var fundersamt och... äcklat? Förvirrat vände jag på huvudet och bemöttes inför något jag helst sluppit se, en kvinna i sen 50 års åldern måste bestämt sig för att hennes bröst minsann inte skulle förbli bleka och struntat i överdelen. 

   ”intresserad?” frågade jag Justin, han såg genast på mig med en besvärad minn. ”oh, så pass. Måste jag också klä av mig för att vinna dig tillbaka eller?” nu spred sig ett roat uttryck över hans ansikte.

   ”för det första, ser det där...” hans blick gled tillbaka till den top lösa kvinnan innan han rös häftigt till, jag flinade roat. ”medan dina är lagom stora och fasta. Perfektion med andra ord. För det andra, nej. De är mina och enbart mina att båda se och röra vid” jag höjde på ena ögonbrynet. 

   ”dina säger du? Så brösten som sitter fast på min kropp är inte mina, utan dina?” frågade jag, Justin nickade. 

   ”dessa magnifika bröst, som ser extra bra ut i den här baddräkten är helt mina” jag kände hur hans händer smög sig upp över min kropp innan han kupade mina bröst i sina handflator under vattnet. Jag skakade på huvudet åt honom. 

   ”du är en sådan kille ibland” vi båda skrattade och Justin kramade till innan han släppte taget och placerade armarna runt min midja så jag trycktes närmre mot hans bröstkorg. Två tjejer bakom Justins rygg fångade min blick ett dussin meter bort. Vad är det här? En nudiststrand? Eller har allas överdelar krympt i tvätten? Den ena tjejen utav dem hade precis som den äldre kvinnan bestämt sig för top löst passade bra på en allmän strand. 

   ”de där då? De är ju unga och friska?” frågade jag, för att titta mer diskret svängde Justin runt oss i vattnet för att sedan kunna se över min axel. Med samma neutrala uttryck snurrade vi tillbaka och jag höjde på ögonbrynen i en frågande gest. För ett ögonblick överöstes jag utav tvivel och dåligt självförtroende. Justin måste ha sett min blick för hans uttryck fylldes utav kärlek och förståelse. 

   ”du är den enda. I mina ögon är du perfekt, du är min definition utav perfekt - precis som du är. Ingen annan kan mäta sig med dig i mina ögon, ingen kan vara lika bra, lika snygg, lika omtänksam som du är. Spelar ingen roll hur många halv nakna tjejer jag ser, du kommer fortfarande var den enda” mitt leende bredde ut sig mer och mer vid varje ord Justin sa, totalt mållös vid hans bekräftelse lutade jag mig fort fram för att pressa läpparna mot hans. 

   ”bra” mumlade jag efter ett tag. ”annars hade din hand återigen behövt bekanta sig med den här” min hand smet snabbt ner innanför Justin badbyxor. Justin gav ifrån sig ett läte som var en blandning utav en flämtning och ett stön, hans huvud föll till min axel. ”och jag har själv blivit ganska fäst vid den så det vore en tragedi att förlora den” fortsatte jag i hans öra. 

   ”goddamnit” hörde jag han flämta fram. Jag fnittrade smått. 

   ”jag älskar dig, Justin” sa jag i en retsam men ärlig ton. Justins huvud vreds så hans ansikte trycktes in mot min hals, hans tänder nafsade mjukt på min hud och jag bet mig i underläppen. Justins armar spändes runt mig när jag rörde på min hand och gjorde honom endast mer upphetsad, jag fnissade vid hans öra. 

   ”senare babe” viskade jag. ”får inte glömma att vi är på en befolkad plats” jag drog ut min hand och log retsamt, Justin lyfte på sitt huvud med en glödande, lustfylld blick. 

   ”varför bestämmer du dig alltid för att vara den värsta retstickan vid de värsta tillfällena när jag inte kan göra något åt det?” frågade han frustrerat och jag skrattade. 

   ”vad är det för roligt med att vara en retsticka om du kan göra något åt på direkten?” kontrade jag och Justin himlade med ögonen. 

   ”du kommer bli min död” sa han innan han kysste mig. 

   Färdig insmörjd och sittandes på badrumsbänken bredvid handfatet lyssnade jag medan Justin nynnade och småsjöng i duschen. Jag log och scrollade längre ner på min Tumblr dashboard på den vita iPad:en i mina händer. Jag rätade smått till den vita handduken som var virad runt min kropp och satte fast en blöt hårslinga bakom örat. 

   Jag rebloggade några bilder när duschen stängdes av och Justin sköt ena duschväggen åt sidan. Ur ögonvrån såg jag hur han sträckte sig efter en handduk innan han virade den runt höfterna. Jag såg upp från skärmen och log mot honom, granskade hans våta ögonfransar som framhävde det bruna i hans ögon ännu mer. Han besvarade mitt leende innan han la en mindre handduk över huvudet för att torka håret, jag log roat när han drog bort den och hans hår stod rufsigt på hans huvud. 

   ”snyggt” kommenterade jag utdraget och han flinade och visade en rad vita tänder. Han var verkligen så otroligt vacker att det nästan var omänskligt. Allt med honom var perfekt. ”du är perfekt, det vet du va?” 

   Justins leende bleknade en aning medan han såg in i mina ögon. ”knappast” sa han sedan med ett leende. 

   ”nej, jag är seriös. Allt hos dig, till och med dina negativa sidor som till exempel din otålighet” vi båda skrattade. ”allt, är älskvärt. Du är som en enda stor boll utav perfektion” han kupade mitt ansikte innan han lutade sig fram och kysste mig. Med ett leende såg jag sedan hur han ställde sig framför spegeln för att få styr på håret. 

   Min blick gick över till iPad:en igen och jag fortsatte scrolla. Jag stannade till för ett ögonblick för att kunna läsa texten på en bild. ”too hot” löd rubriken innan jag fortsatte läsa. ”A game where the two players kiss without stopping and without touching each other. If one player touches the other, s/he loses. The winner gets to do whatever s/he wants to the loser.” 

   Jag sneglade på Justin bredvid mig, hm? Var jag villig? Min blick skådade min pojkväns figur, vattendropparna som rann längst hans bringa och ner över hans magrutor. Hans biceps som spändes när han drog handen genom håret innan min blick tillslut landade på hans läppar. Hans läppar som snart återfuktades utav hans tunga. Hell yes! Speciellt om detta kan få tillbaka Justins frustration från stranden tidigare idag. 

   För ett ögonblick förvånades jag utav mina egna tankar. Vad har fått dina hormoner att gå i taket? Jag harklade mig försiktigt vilket fick Justin att vända blicken från spegeln till mig med ett frågande uttryck. Jag vred skärmen mot honom för att han skulle kunna se texten skriven på bilden. 

   ”är du på?” Justin log och särade på mina ben så han kunde ställa sig mellan dem. 

   ”du kommer förlora” mumlade han några centimeter från mina. ”och då får jag göra vad jag vill med dig” jag log snett. 

   ”vi får väl se” svarade jag innan jag fort lutade mig fram den sista biten så våra läppar pressades samman. Justin satte ner sina händer på en varsin sida om mig på bänken samtidigt som han tiltade på huvudet. Jag öppnade munnen och min tunga möttes utav Justin precis lika varma. Bara vetskapen om att jag inte för röra honom gjorde behovet efter hans hud under mina fingertoppar tusen gånger mer intensiv. Jag ville röra honom, jag behövde röra honom. Ett svagt stön utav frustration slapp ur mig och till min triumf kände jag hur Justins armar spändes bredvid mig. Smackandet från våra läppars kontakt var det enda som hördes mellan väggarna och djupare kyss än denna hade jag nog aldrig upplevt. Jag höjde mina händer och spände dem nästan krampaktigt en bit från Justins huvud. 

   Justin hade tryckt sig närmre bänken för att motstå sina impulser. Hela mitt väsen skrek åt mig att jag skulle röra honom, att jag skulle förlora. Vad Justin än tänkte göra mot mig så var det värt det. Med ett uppgivet stön flätade jag in mina fingrar i hans nyduschade hår samtidigt som jag pressade mig mot honom. Ett leende spred sig på Justins läppar när han insåg att han vunnit och avbröt kyssen, vi båda flämtade häftigt. 

   ”nå, så vad tänker du göra med mig?” frågade jag och lät handduken falla från min kropp så jag satt spritt språngande naken framför honom. Justins ögon vandrade neråt och ett svagt stön kom snart från hans läppar. 

   ”allt och lite till” svarade han kvävt innan han pressade sina läppar mot mina igen. Endast tanken av vad Justin hade tänkt sig fick det att pirra i kroppen. Min ena hand sträckte sig efter handduken han hade runt höfterna innan jag lossade på den så den föll ner till golvet. Justins händer lades på mina höfter innan han sköt mig längre fram mot kanten till bänken och jag höjde knäna i luften innan jag slingrade benen runt honom. Justin var precis på väg att tränga in när det bankade högt på dörren intill vårt hotellrum. Vi stannade flämtandes upp i våra rörelser och stirrade på varandra. 

   För att ögonblick tyckte jag att jag inbillat mig men när ännu en bankning kom från dörren suckade jag frustrerat. 

   ”sämsta timingen någonsin” hörde jag Justin mumla. ”du får öppna” sa han sedan och drog sig ifrån för att sedan vira handduken runt hans höfter. Först förvirrad till varför så såg jag snart förklaringen, Justin kunde knappast öppna dörren med tältet rest om ni förstår vad jag menar. Jag hoppade ner från bänken och lindade handduken runt mig igen innan jag gick ut i sovrummet och vidare ut till den lilla hallen för att sedan halvt ståendes bakom dörren öppna. 

   ”det var på tiden” utbrast Chaz. ”vad tog sådan tid?” 

   ”duschade” svarade jag och pekade mot mitt hår och handduk. ”men vad är det?” frågade jag fort innan Chaz hann fråga några följdfrågor. 

   ”vi tänkte gå ut och äta och undrade om ni ville hänga med?” jag nickade glatt. ”grymt, var klara om en timme då” jag gav en tummen upp och stängde dörren igen. 

   ”det är typiskt Chaz att vara en sådan cockblock till storebror utan att han ens inser det” sa Justin när jag klev in i sovrummet för att se honom i kallingar och jeans som satt lika lågt på hans höfter som alltid. Tälten var nu nerpackat. Jag skrattade åt honom. 

   ”åh, du ska få dit pris” sa jag till honom. ”ha tålamod bara” 

   ”vad är klockan?” frågade jag Justin som vände på handleden och synade sin klocka. 

   ”snart halv ett. Varför undrar du?” jag reste mig från soffan och gick bort till hallen där jag gled ner i mina flip flops och vände mig mot Justin. 

   ”kom igen då” sa jag ivrigt och öppnade dörren. Jag hörde hur Justin reste sig ur soffan och kom till hallen där han klev i ett par Vans innan han följde efter mig upp i korridoren. 

   ”vart ska vi?” frågade han, jag ryckte på axlarna. 

   ”jag vet inte, någonstans” svarade jag och han skakade roat på huvudet men log glatt. Hans hand fann min och han flätade samman våra fingrar, den svala men fortfarande tillräckligt varma luften slog mot oss när vi gick ut på hotellområdet. Poolens lampor sken och den enda ljud som hördes var musiken som spelades i baren. I tystnad gick vi bort från poolen och baren, jag sken upp i ett leende och skuttade några steg när jag fick syn på den lilla parken som många barn spenderade i under dagarna och låg placerad en bit bort från alla hotellrummen. 

   Jag släppte Justins hand för att sedan förvandlas till en femåringen när jag sprang runt bland de olika leksakerna. 

   ”oh, herregud. Man vet att man har blivit för gammal när ens höfter inte får plats längre” jag fick glida halv liggandes på sidan nerför rutschkanan innan jag landade i sanden. Justin skrattade lågt bort från den stora korg gungan som i stort sett hängde still nu, jag gick bort till honom och satte mig på kanten innan jag kröp fram till honom. Jag granskade för ett ögonblick hans ansikte och avundades återigen utav hans skönhet, jag lyfte sedan på ena benet åt jag kunde gränsla honom. Justin vände förvånat ansiktet honom mig och jag log ner mot honom. 

   ”ska vi få lite fart på den här grejen kanske?” innan han hann svara hade jag redan börjat rulla mina höfter fram och tillbaka, vilket jag visste inte bara skulle få lite rörelse i gungan utan även driva Justin till vansinne. Det tog inte lång tid för än jag kunde känna hur han trycktes mot insidan utav mitt lår, ett stön kom från hans läppar samtidigt som hans händer fann min höfter. 

   ”jag kommer explodera” andades han fram. ”nej, det här går inte! Res på dig, vi går in nu” på nolltid var vi tillbaka inne i hotellet och på väg upp till vårt rum igen. Jag fnittrade lågt åt Justins snabba och beslutsamma steg längst korridoren innan han låste upp vår dörr, snabbt drog han med mig in efter sig och snart jag var upptryckt mot den stängda dörren. 

   ”jag behöver dig, nu” stönade han fram och satte händerna under mina lår innan han smidigt lyfte upp mig. Ögonblick senare landade jag, med ryggen först ner i madrassen. Våra rörelser var desperat och hetsiga samtidigt som vi slet av varandra kläderna och precis som Justin lovat gjorde han allt och lite till med mig. Flera gånger om. 

yeeeeeah, första kapitelt tillbaka efter semestern! hoppas ni tyckte om det. som sagt så är det väldigt inspirerat utav just min semester. så låt oss diskutera det lite...

HERREGUD! så många som verkade ha problem med sina överdeler. jag har nog aldrig sett så många äldre kvinnors nakna överdelar som jag gjort under dessa 2 veckor. inte trevligt! hahahha, anyway... 

hoppas ni hade det underbart medan jag var borta o jag är otroligt tacksam över alla kommentar ni lämnade! TACK TACK TACK! 

vad tyckte ni? i nästa kommer Billboard upp, oooooooh! vad tror ni händer? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

ps. hoppas det inte är stavfel eller dylikt men jag orkar inte läsa genom nu, ska återgå till min läsning. xP PUSS&KRAM. 

   Min syn blev suddig och jag fick svårt att stå på benen. Tillslut lyckades jag hitta logén där jag slängde mig in i badrummet och låste om mig. Klumpigt sjönk jag ner mot dörren till golvet där jag drog upp knäna mot bröstet och dämpade mina snyftningar mot knäna. 

   Jag hade förlorat mitt barn.

Lördag, 26:e April. 

   Portugal - Lisabon. Värmen, folket, språket. Allt var underbart. Tråkigt nog fick vi endast en dag att spendera i detta varma land innan vi åkte vidare till Spanien, så jag hade egentligen inte mycket att klaga på. Vi skulle vidare till ännu ett varmt land med ny kultur, nya människor, ny mat. 

   Livet var underbart - tills jag skrek rakt ut den morgonen. 

   ”helvete!” utbrast jag efteråt och höll mig om höften, jag knep ihop ögonen och bet ihop käkarna. Dörröppningen jag inte var långt ifrån störtade Justin ut genom med frågande och stora ögon innan han fann mig lutandes mot väggen och var framme hos mig på sekunder. 

   ”vad har hänt?” frågade han skrämt. Jag stödde mig på det andra benet och grep tag i hans arm med den handen som inte höll min höft. 

   ”det är ingen fara, bara min höft som vill leka lite” pressade jag fram, jag drog in ett djupt andetag innan jag tryckte på det stället doktorn lärt mig och vred på kroppen samtidigt och höften hoppade tillbaka på rätt ställe. Jag släppte ut ett lättat andetag och kunde nu stå på två ben igen. 

   ”sådär, den gör så ibland men det är bara att trycka tillbaka den” sa jag något andfått och rätade på mig. Justin såg både förfärad och en aning äcklad ner mot min höft, jag höll med honom. Det såg inte alls trevligt ut att trycka tillbaka en kroppsdel på plats. 

   ”gör det inte ont?” frågade han. Jag ryckte på axlarna. 

   ”när den vrids ur läge och under tiden gör det ont men så fort den ligger på plats igen är allt tillbaka till det normala” sa jag och gick förbi honom och in genom dörren som jag först tänkt. Inne i rummet satt resten utav gänget, alla gjorde de olika saker. Scooter såg upp när jag kom in gåendes och log innan han vände blicken mot Justin bakom mig. 

   ”vad hände?” frågade han. 

   ”Pennys höft gick ur led” svarade Justin och föll ner i soffan. Jag satte mig på armstödet bredvid honom, Alfredo rynkade genast ihop ansiktet och vände sig häftigt mot oss, Ryan bredvid honom såg minst lika upprörd ut. 

   ”vad?” ekade Spencer i andra soffan tillsammans med Chaz och Ana. Jag ryckte nonchalant på axlarna. 

   ”har varit så sedan olyckan, de behövde ju knäcka tillbaka min höft då och sedan dess har den hoppat ur led några gånger men det är lugnt. Jag vet hur man får tillbaka den” förklarade jag lugnt och såg på dem. Allison hade stannat upp bland sina pappar medan Dan slutat plinga på strängarna, Tay bredvid honom var fortfarande borta bland sin musik för att märka vårt samtalsämne. 

   ”aouch, smärta” klagade Chaz. Jag skrattade lågt åt honom. 

   ”okej, så Justin. Som vi sa innan du sprang iväg, intervjuer imorgon innan vi åker vidare till Spanien” Justin nickade bredvid mig innan han sjönk ner längre i soffans kuddar och gäspade. 

   ”baby, baby, baby, ohh

I thought you’d always be mine (mine)

Oh oh for you, I would have done whatever

And I wanna play it cool, but I’m losin’ you

I’ll buy you anything, I’ll buy you any ring...” 

   Vid det här laget kunde jag i stort sett vartenda ord till alla låtar Justin sjöng efter att ha lyssnat på så många konserter. Jag log brett och mimade med till låten tillsammans med Spencer som stod bredvid mig, vi gjorde några dansrörelser och fånade runt backstage. 

   Skriken ökade när Justin dragit av sig linnet och det fick mig att skratta. Jag drog upp min egen tröja samtidigt som Spencer innan vi slog oss på magarna, spelade macho och skröt om våra kroppar. Jag bröt ut i skratt. 

   ”Now I’m all gone, yeahh, yeah, yeah

Yeahh, Yeahhh

Now I’m all gone, gone, gone, gone

I’m gone” 

   Justin försvann ner genom luckan mitt på scenen och publiken skrek högre innan ljusen försiktigt började tändas i arenan vilket betydde att konserten officiellt var slut. Lämna aldrig något för än taklamporna tänds, oavsett om du sitter i en biosalong eller i en konserthall. Jag följde efter Chaz och Ana som tagit täten i vår lilla grupp för att kunna möta upp Justin. 

   ”EY, JB! Grym show!” 

   ”tack!” hörde jag Justin svara innan vi såg honom, en vattenflaska i ena handen och mikrofon i den andra. Fortfarande tröjlös - yum. 

Måndag, 28:e April. Hectors Perspektiv. 

   Ett stön lämnade mina läppar samtidigt som mina ögonlock fladdrade till innan jag bemöttes utav det starka ljuset från fönstret. Min hjärna kändes som mos, min mun var snustorr och mina ögon uppsvullna och kliade illa. Jag rullade runt i den unka sängen så jag hamnade på magen i sängen, jag stötte ihop något annat varmt och kisade för att se en tjejs nakna rygg. Hennes hår låg trassligt runt hennes huvud. Oh, great och vem var det här då? Jag rullade tillbaka och satte mig upp. 

   Jag lyfte på lakanet som täckte nederdelen utav min kropp och fann mig själv naken. Hoppas hon var bra för jag kommer fan inte ihåg och om hon inte var det så var jag det i alla fall. Kungen levererar alltid. Ett snett leende spred sig över mina läppar innan jag reste mig och fann mina kalsonger liggandes på golvet. 

   Vad hade jag gjort igår? Svaga minnesbilder från någon helgalen fest med snygga brudar, alla med gigantiska rövar och bröst. Återigen log jag åt tanken. Trött kliade jag mig i nacken och lämnade sovrummet, låga ljud hördes från köket och jag gick över det knarriga golvet för att finna Angelica och Martin sittandes vid bordet. Angelica hade en cigg mellan sina läppar och Martin klunkade ner en öl innan han rapade högt och knöglade ihop burken och träffade zinken. 

   ”äntligen vaken ser jag” sa Angelica och blåste ut röken. Jag log. 

   ”jag kommer inte ihåg ett skit” jag sjönk ner i en utav trästolarna och gnuggade mitt ansikte. 

   ”det förvånar mig inte, så full och påtänd som du var igår och så insisterade du på att släpa hem den där slampan. Snackade något om att ni var själsfränder” Martin skrattade högt och jag skakade på huvudet åt mig själv. Själsfränder my ass. En skönt knull var vad hon var. Tror jag... 

   ”skitsnack, jag vet inte ens vad hon heter” skrattade jag. Angelica skakade på huvudet men Martin bara skrattade och höjde handen för en high five, roat slog jag hans hand tillbaka. 

   ”vad hände med Penny då?” frågade Angelica och höjde ena ögonbrynet medan hon släppte ut ännu ett bloss. Oh, shit. Penny. Jag gnuggade mig i ögonen. 

   ”henne hade jag glömt” mumlade jag och hörde hur Angelica fnös. 

   ”och du påstår att du älskar henne” hon fnös ännu en gång, jag sänkte genast handen och glodde argt på henne. Hon lutade sig tillbaka mot ryggstödet och ryckte på axlarna. Det är rätt bitch, håll käften. 

   ”vet ni vart hon är?” frågade jag. Senaste gången jag hade sett henne var... Vad var det ens för datum idag? Dag? Tisdag? Fredag? April? Maj? Jag stönade irriterat. 

   ”jag antog att hon hade dragit hem, hon försvinner ju ibland och kommer tillbaka när hon vill” sa Martin och jag nickade svagt. Det var sant, Penny gillade att komma och gå som hon ville. Jag hörde hur dörren till lägenheten öppnades innan den smälldes igen och fotsteg närmade sig. 

   ”jag antar att jag borde se till att hon är okej” mumlade jag och började resa på mig. 

   ”ingen mening, du kommer inte hitta henne här” en tidning slogs ner framför mig på bordet, jag såg upp för att se Klaus innan jag vände blicken mot tidningen. What the fuck? Framsidan täcktes utav en bild på Penny och Justin, deras leenden var hur breda som helst och lyckan i deras ögon var skrämmande. 

   ”så jag antar att hon fick minnet tillbaka i alla fall” hörde jag Angelica säga. 

   ”håll käften” fräste jag åt henne. ”vart hittade du den här?” Klaus stod nu lutad mot diskbänken med armarna i kors över bröstet. 

   ”på gatan, tidningen är några dagar gammal men jag tog med den i alla fall” frustrerat öppnade jag tidningen och kom fram till uppslaget som handlade om det ‘super gulliga paret Jenelope’. Jag motstod impulsen att kräkas. Jag skummade genom texten och bilderna som i stort sett berättade om hur de återförenats och att världen nog aldrig sett två människor så lyckliga som de såg ut att vara. Jag himlade äcklat med ögonen innan något annat fångade mina ögon. 

   ”paret kommer tillsammans visas på Billboard Award den 30:e April, där Justin Bieber ska uppträda med sin låt ”Take You” och även ”#ThatPower” tillsammans med Will.I.Am” 

   "vad är det för datum idag?" frågade jag medan jag fortsatte stirra in i tidningen. 

   "den 28:e" hörde jag Angelica svara och jag nickade frånvarande. Billboard, huh? En plan smiddes i mitt huvud innan jag tvärt reste på mig från stolen och skrämde de andra. 

   ”vart ska du?” frågade Klaus. 

   ”jag ska se till att hon inte spiller ett skit till någon eller polisen, med allt hon vet om oss kan hon få oss alla i finkan på nolltid” utbrast jag och var precis på väg att vända runt dörrlisten när Angelica talade igen. 

   ”och för att få henne tillbaka, du älskar ju henne eller hur?” jag bet argt ihop käkarna men gav henne inget svar utan gick istället tillbaka till rummet där den okända tjejen jag tydligen plockat upp igår fortfarande låg och sov. Jag smällde igen dörren vilket fick henne att genast ryckas ur sömnen, jag kröp över sängen och fick samtidigt av mig mina kalsonger igen. Varför inte låta henne vara till nytta och ta ut aggressioner på. 

   ”vad gör du?” frågade hon en aning skrämt. 

   ”håll bara käften” fräste jag åt henne och på nolltid var jag begravd inom henne.   

ehm... ja, Hector är ju en himla trevlig kille. hur kan ni tycka något annat? hahahahah, SAJK! jäkla skitstövel. hm... vad tyckte ni om det? få se lite vad som händer med Hector o hur hans liv nu ser ut o allt det där var Penny inblandad i förut. vad tror ni han kommer göra? 

o ni kanske tycker att det är lite konstigt att Penny plötsligt är helt glad igen men det har gått ett bra tag nu o det kommer ju alltid ligga i bakhuvudet. =) 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER VERKLIGEN ALLT! VAD TYCKTE NI? VAD TROR NI HAN GÖR? HUR TROR NI PENNY O JUSTIN KOMMER REAGERA? ♥

PUSS&KRAM. 

PREVIOUS:   ”ja. Ja, jag är okej” svarade jag fort och vände blicken mot mig, hennes ögon var fyllda utav oro för mig men fortfarande en road glimt över hennes tidigare kommentar. Jag sökte länge i hennes blick efter svaret jag letade efter till jag insåg, hon visste inte. Hon visste inte att hon varit gravid, ingen hade berättat för henne om missfallet. Hon visste inte att hon förlorat vår barn, vårt barn som skulle varit fullt levande och minst en månad gammal nu. 

   ”Penny, skulle jag kunna få prata med dig?” frågade jag. ”inne i sovrummet” hon nickade genast och tog ledningen bort mot rummet, jag vände mig ut till de andra när jag stängde dörren. De visste mycket väl vad jag var på väg att berätta, de skickade mig medlidande men uppmuntrande blickar. Jag gav de en kort nick innan dörren stängdes, jag vände mig med en svag suck om för att mötas utav Penny som satt på sängen med nyfikna och frågande ögon. Here we go.

Penelopes Perspektiv. 

   Justin gick fram till sängkanten med sorgsna ögon vilket på riktigt började oroa mig nu. Vad var det som pågick? Vad hade hänt? Han sjönk ner bredvid mig innan han tog min ena hand och flätade in sina fingrar med mina. Jag kramade stöttande hans hand, uppmuntrade honom att säga vad det än han ville ha sagt. 

   ”Justin, vad är det?” frågade jag tillslut när han inte yttrat ett ord. Han drog in ett djupt andetag innan han släppte ut det och svalde. Han riktade upp blicken så han mötte min, tårar var på väg att fylla hans ögon. Förfärat kupade jag hans ansikte med min andra han. ”vad är det?” upprepade jag. 

   ”det är en sak jag inte berättat för dig än, mest beroende på att jag har haft så mycket annat i tankarna och har velat bara vara med dig” började han och jag nickade. ”men det är en sak, en ganska stor sak. Mega stor sak” hans ord började nu oroa mig, vad hade hänt? Mega stor sak?

   ”när doktorerna hade opererat på dig upptäckte dem... ett foster i din mage. Du fick missfall på grund av olyckan men det var stort nog att upptäcka när de... fixade ihop dig” min värld stannade till och allt frös förutom Justin bredvid mig och hans röst som fortsatte eka i mitt huvud. Du fick missfall... ett foster... 

   ”vad är det du säger? Att jag var gravid?” utbrast jag tillslut och stirrade in i Justins ögon. Han nickade smått med tårfyllda ögon, synen utav honom fick även mina ögon att fyllas utav tårar. Min hand sträckte sig omedvetet till min mage, jag snyftade till.

   ”hur långt?” frågade jag och syftade på graviditeten. 

   ”de tror att du kunde ha varit i 10:e eller 11:e veckan” viskade Justin tillbaka, tårarna strömmade nu nerför mina kinder. 

   ”så vi hade varit föräldrar nu om jag inte varit med i bilolyckan?” Justin nickade återigen, jag la handen över munnen medan jag försökte ta in allt. Gravid? Ett barn? Förälder? Nu? Omöjligt. Jag snyftade till ännu en gång och Justin drog in mig i hans famn, jag la mina armar runt hans hals och grät in i hans bröst medan han smekte tröstande upp och ner över min rygg. 

   ”jag är ledsen” grät jag fram. 

   ”va-” 

   ”jag är ledsen att du behövde gå genom det alldeles själv, jag är ledsen” Justin kramade mig hårdare mot sin bröst och kände hur han begravde ansiktet i mitt hår. Min kropp skakade utav snyftningar medan jag försökte bearbeta allt. Vi skulle ha varit föräldrar nu, Justin skulle ha varit pappa till vårt barn. Jag skulle haft ett barn med Justin. En bild dök upp i mitt huvud på en mindre version utav Justin som skrattade högt, varför jag fantiserade om att det var en kille visste jag inte. Men det var det som jag täckte på först, att det varit en pojke. 

   ”jag vet inte vad jag ska tycka... vi är för unga för att bli föräldrar” jag lutade mig bakåt för att kunna se på Justin. ”men jag hade inte lämnat dig eller tvingat dig att göra abort om du inte fått missfall. Jag tror du hade blivit en fantastisk mamma och det är dig jag ser mig själv få barn med i framtiden” jag snyftade till efter hans fina ord. Det fanns inga ord som kunde beskriva hur mycket jag älskade honom. 

   ”jag hade inte velat göra abort, jag skulle aldrig kunna döda vårt barn på det viset. För jag hade vetat att han eller hon skulle fått en perfekt pappa, oavsett förhållandena runt omkring. Justin, du hade blivit en fantastisk pappa och jag kan inte heller se någon annan i framtiden än du. Det kommer alltid vara dig jag ser, alltid” Justins glansiga ögon såg in i mina innan han plötsligt lutade sig fram och tryckte sina läppar mot mina, hans hand låg bakom min nacke. Mina händer kupade hans kinder medan jag kysste honom tillbaka. 

   ”jag är ledsen, babe. Men vi måste ta oss ner till bussen nu” Justin strök mig över håret, mina ögon hade inte lämnat väggen sedan jag lagt mig ner och kunde inte sluta stirra. Jag tror jag var i chocktillstånd. ”kom igen, ta på dig min hoodie så kan du använda dig utav luvan” 

   Jag kände hur något lades på min sida, frånvarande grep jag tag om det mjuka tyget och satte mig upp. Jag drog den över huvudet och den var skönt stor att den gick förbi mina händer och hängde ner förbi min rumpa. Jag lät luvan sitta kvar på huvudet medan jag reste på mig med nedsänkt huvud. Jag kunde inte få de olika fantasierna ur huvudet. De återupprepades hela tiden som en påminnelse om det jag förlorat. 

   ”det kommer ordna sig” viskade Justin och drog in mig i hans famn, genast la jag armarna runt hans midja och kramade honom hårt tillbaka. ”håll huvudet sänkt och nära mig så behöver du inte tänka på något utav de andra” jag nickade svagt och Justin drog med mig mot dörren, våra resväskor var till min förvåning redan borta. Jag gick tät intill Justins sidan och kramade hans hand när vi klev ut i det andra rummet, jag orkade inte möta mina vänner. De visste säkert redan och jag ville inte möta några medlidande blickar, jag ville bara ha Justin. Som kunde berätta för mig att allt var okej, att allt kommer ordna sig, att det var okej att känna mig såhär. 

   Skriken började öka när vi närmade oss utgången och Justin kramade min hand hårdare, lyckligtvis hade stängsel satts upp för att hålla fansen borta så vi kunde gå den korta biten fram till bussdörren. Justin lät mig gå på först innan han snart följde efter mig, utan några ord till någon annan ledde han mig längst bak i bussen där jag kunde lägga mig ner på en säng. För ögonblicket brydde jag mig inte om att jag otroligt gärna ville inspektera den otroliga bussen vi befann oss på. 

Justins Perspektiv. 

   Jag satt i rummet tills Penny hade somnat, jag såg på hennes trötta och tår randiga ansikte. Hon hade tagit nyheterna som jag förväntat mig, med sorg och tårar. Det var hemskt att behöva berätta för henne att hon förlorat vårt barn, att vårt barn hade dött i hennes mage. Men hon behövde såklart veta, det var en hemlighet som absolut inte kunde stanna hemlig. 

   Jag hade verkligen delade känslor när de kommer till om jag ville behålla det eller inte, det enda negativa med det var vår ålder. Vi var på tok för unga för att få en barn nu och speciellt med det livet jag levde, pressen som skulle sättas på oss. Världen som skulle explodera utav åsikter när det väl kom ut i median. Men det var precis som jag sagt till Penny, det fanns ingen annan jag såg mig själv att få barn med, det var bara hon. Hon skulle bli mamma till mina barn, bli mormor till deras barn. Jag drog handen genom håret innan jag suckade och reste på mig. 

   Jag öppnade försiktigt dörren intill rummet och stängde den lika försiktigt, jag gick sedan genom korridoren som tog mig ut till den större delen. Med det lilla bordet och långa sofforna. Där jag fann mitt team sittandes medan de lågt samtalade med varandra. 

   ”hur mår hon?” frågade Spencer när hon fick syn på mig. Jag suckade återigen innan jag la armarna i kors över bröstet och lutade mig mot väggen. 

   ”hon... jag tror att hon fortfarande är chockad. Hon hade nog inte alls förväntat sig detta. Hon sover nu” jag såg hur de nickade. 

   ”hon kommer säkert ha det tufft nu i början men det kommer bli bättre” försäkrade Allison som satt vid bordet snett framför mig, jag log snett mot henne. Man kunde ju hoppas. 

Penelopes Perspektiv.

   Jag kände mig som en robot, mitt humör hade gått från topp till botten. Jag kunde inte tänka klart, jag satt i mina egna tankar. Jag kunde inte sluta tänka på hur mitt lev hade sett ut om jag inte åkt bil med Chaz den dagen, om jag inte varit med i en bilolycka. Mitt liv hade ändå gjort en 180 graders vändning, jag hade varit en förälder, jag hade varit en mamma. 

   Ännu en gång stod jag avsides medan Justin hade en Meet And Greet, lyckliga tjejer som grät utav glädje, vuxna män och kvinnor som log glatt och det som fick mig hjärta att brista. Små barn som blygt gick fram till honom innan han tog upp dem i famnen. 

   Mina ögon fylldes utav tårar när det kom fram en mamma med en nästan nyfödd bebis, hennes leende sträckte sig nästan från öra till öra när hon la bebisen i Justins famn. Synen framför mig var nästan identiskt till den jag hade i huvudet och det kvävde mig, Justins blick flög upp och mötte min. Sorgsen speglade min i hans ögon, min haka började darra och jag lämnade fort platsen bredvid Spencer och sprang genom korridorerna. 

   Min syn blev suddig och jag fick svårt att stå på benen. Tillslut lyckades jag hitta logén där jag slängde mig in i badrummet och låste om mig. Klumpigt sjönk jag ner mot dörren till golvet där jag drog upp knäna mot bröstet och dämpade mina snyftningar mot knäna. 

   Jag hade förlorat mitt barn. 

oj oj... lite känslomässig berg o dalbana här! =/ vet inte riktigt vad jag ska skriva här så jag ska hålla mig kort. 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! JAG VILL VETA VAD NI TYCKER? TACK SÅ MYCKET FÖR ALLT! NI FÖRSTÅR INTE HUR MYCKET DET BETYDER ATT NI LÄSER! TACK! ♥

PREVIOUS:   Alla skrattade högt och jag fnittrade roat, jag såg hur Justin skakade på huvudet. 

   ”så enkelt är inte svaret” sa Chaz. ”att vara kille är inte så simpelt och enkelt som du må tro” jag la trotsande armarna i kors medan jag gav honom en höjt ögonbryn. 

   ”jaså, det säger du?” frågade jag och han nickade självsäkert. 

   ”du säger alltid hur svårt det är att vara tjej, men du har ingen aning om hur det är att vara kille. Så hur ska du veta? Huh?” han såg överlägset på mig. 

   ”så om jag skulle låtsas vara en kille under en dag, skulle jag då få ha en talan inom ämnet?” frågade jag och tog mig om hakan. Chaz drog på munnen. 

   ”ja...” sa han utdraget. ”jo, det skulle du kanske” jag nickade förstående. 

   ”snart tillbaka” sa jag sedan och lämnade dem för att återvända till vårt sovrum, jag stängde dörren efter mig innan jag satte fart mot Justins resväskor. Att vara kille, pufh, bus enkelt!

Justins Perspektiv.

   ”vad gör hon?” jag såg bort mot vår sovrumsdörr och log roat samtidigt som jag skakade på huvudet. Vad denna utmaning skulle föra med sig visste jag inte men en sak var säkert, det skulle bli en intressant dag. 

   Konserten för Manchester var avklarade och vi skulle spendera dagen här för att slappa lite innan vi åkte vidare till Liverpool imorgon för en till konsert. Jag hade inte varit inne på Twitter, rädd för vad som skulle kunna stå. Jag var inte på humör att möta de delade sidorna om vårt förhållande, jag var inte alls på humör. Idag ville jag bara njuta utav sällskapet av mina vänner och flickvän och bara vara. Jag ryckte på axlarna och vände blicken mot de andra, Spencer satt fortfarande med kudden inne i sin klädsel och hade lagt händerna på magen. 

   Plötsligt öppnades dörren bakom oss. ”yo, yo, leggo!” jag hann inte ens vände mig om för än Penny stod vid mitt armstöd, min blick vandrade upp och ner över henne. Hon har gått in i min resväska ser jag. Hon var klädd i ett par avklippta jeans som fungerade som längre shorts tillsammans med en långärmad blågrön tröja med knappar upp över bröstet samt en utav mina kepsar bak och fram på huvudet för att få undan håret. 

   Ett roat leende spred sig över mina läppar när jag inspekterat klart hennes utstyrsel. ”Penny, va-” 

   ”vart?” frågade hon med tillgjord mörk röst och snurrade runt. ”vart? Jag ser henne inte” hon vände sig mot oss igen. 

   ”Penny?” frågade Alfredo och såg menande på henne, hon satte en hand till bröstet och såg förolämpat på honom. 

   ”mitt namn är P... öh... Ph... iiiiiil. Just precis, Phil” svarade hon innan hon gick fram till mig. ”flytta på dig, man” hon viftade med händerna åt mig för att flytta mig till mitten utav soffan, med ett skratt hoppade jag ett steg och Penny - förlåt, Phil - föll ner på platsen istället. Tystnaden föll över rummet medan allas blickar låg på Pe-Phil som tillslut suckade irriterat. 

   ”okej” sa hon med sin normala röst. ”jag sa ju att jag skulle testa det, är inte detta ett bra försök nog?” frågade hon och slog ut med armarna. Jag skrattade. 

   ”mina kläder jag ser” kommenterade jag och hon vände sig mot mig med ett leende. 

   ”precis och herregud vad mycket du har!” utbrast hon. ”titta, jag lånade till och med ett par kallingar, förvånansvärt bekväma” hon drog upp tröjan för att visa en utav mina svarta kalsonger. Jag såg chockat ner på henne innan jag skrattade. ”så, alla kallar mig Phil idag” hon satte upp fingret i luften och såg stint på oss alla tills vi nickade. Som sagt, detta skulle bli en intressant dag. 

   Vi flinade roat åt Penny som återigen slöt ögonen för att inte skrika ut sin frustration, killarna insisterade på att detta var något som gjordes minst var femte minut. Något Penny tyckte var ren skitsnack, vilket det också var. För att vara ärlig boxade vi knappt varandra på armarna. 

   ”ha ha, skit kul” sa hon sarkastiskt innan hon boxade Chaz hårt på armen. Han tog sig sekunden efter om armen och släppte ut en kvidning, Penny endast flinade nöjt åt hans smärta. 

   ”vad är det med dig? Du är väl inte svag?” retades hon. Chaz skickade henne onda ögat men hon enbart skrattade. ”så, vad händer ikväll?” frågade hon sedan upprymt precis som hon visste att vi hade en massa planer - vilket vi inte hade. 

   Vi alla såg frågande på henne. ”åh, kom igen! Vi kan gå ut och haffa brudar, jag menar det är ju hur enkelt som helst i hans sällskap” hon pekade på mig. ”det är bara att säga, om du följer med mig kan du få träffa Justin Bieber men egentligen är det enda dem kommer få träffa är min kuk” jag höll nästan på att sätta i halsen på det vattnet jag precis försökte svälja. Jag såg ur ögonvrån hur Spencer gav Penny en high five och de skrattade hjärtligt. Jag hostade högt och Alfredo klappade mig på ryggen. 

   ”du är en bra märklig kille, Phil” sa jag roat och hon ryckte nonchalant på axlarna. 

   ”jag säger bara sanningen” kontrade hon med ett snett leende. Normal konversation bröt ut bland oss sedan medan jag fortfarande försökte få tillbaka min normala andning. Killarna la ut frågor för att alla svara på bara för att se vad Penny kunde komma på med för svar. 

   ”okej, vad är den bästa komplimangen du någonsin fått utav tjej?” frågade Chaz, alla såg förväntansfullt på Penny även fast frågan var riktad till alla. Penny tog sig om hakan för att tänka ett tag. 

   ”man, det är många asså” hörde jag henne mumla och jag log roat. ”jag har den! Den bästa komplimangen jag fått är... bruden jag låg med sa att det var som att hon förlorade oskulden igen för att jag var så enorm” ett självsäkert leende la sig över Pennys läppar medan resten utav oss bröt ut i skratt. Alfredo fick torka tårarna när han lyckades lugna ner sig. 

   ”oh man...” sa han och klappade Penny på axeln. 

   ”vad kan jag säga, jag är Guds gåva till brudar” jag slängde bak huvudet och skrattade högt. Yeah, right. Mer Guds gåva till killar, eller med specifikt, mig. Jag satte knytnäven mot munnen innan jag mötte Pennys blick som höjde lite på ögonbrynet, jag skakade obemärkt på huvudet åt henne.

   Musiken dunkade högt i klubben vi befann oss i, folk dansade - eller snarare gned sig mot varandra - ute på dansgolvet. Ljuset blinkade ständigt av och på för att skapa bättre effekt tillsammans med beatet till låten. Penny höll sig intill mig för att inte ta bort oss bland människorna och hade hållit ett hårt tag om min arm när vi tvingades ta oss förbi alla paparazzis utanför. 

   Hur de visste att vi skulle hit hade jag absolut ingen aning om men ändå lyckades de stå där utanför när vi körde in med bilen vid bakdörren. 

   ”hello again, to all my friends

Together we can play some rock n’ roll

Hello again, to all my friends

Together we can play some rock n’ roll

Hello again, to all my friends

Together we can play some rock n’ roll...” 

   Skrillex dunkade genom högtalarna och fick en att tvingas skrika för att höras. Vi hittade ett bord och jag gled in först för att kunna sjunka ner en aning och förhoppningsvis fortsätta vara anonym under resten utav kvällen. 

   ”Phil, välj en tjej så vi kan få se din så kallade magi” ropade Ryan över musiken och jag såg hur Penny såg runt i klubben tills hennes blick fastnade på en tjej sittandes i baren. Penny lyfte sin arm och pekade på henne. 

   ”hon, hon är singel” ropade hon och reste sig. 

   ”hur vet du?” frågade Alfredo förvirrat och såg bort mot tjejen. 

   ”man ser det i blicken, hon ser skamlöst runt på alla killar. Om hon hade varit i ett förhållande, ett bra sådant, hade hennes blick varit ointresserad. Hon hade tittat, men den hade varit ointresserad” förklarade hon och vi alla såg förvånat på henne, hon viftade med handen och himlade med ögonen innan hon lämnade oss. Vi alla följde henne med blicken medan hon närmade sig tjejen. 

   Det som hände därefter fick min haka att falla, Penny klappade till tjejen på rumpan vilket fick henne att snabbt snurra runt med ett chockerat och argt ansiktsuttryck men stannade genast till i sin rörelse att slå Penny rakt över ansiktet. 

   Hennes uttryck gick snart över till ett mer förföriskt och intresserat uttryck, Penny klev in mellan hennes stol och den bredvid så vi kunde se dem båda i profil. Penny hade ett snett leende medan hon pratade med tjejen som log tillbaka medan hon snurrade med sugröret i sin drink. Snart sträckte hon sig efter sin väska där hon fiskade upp en penna och skrev fort ner något på en servett, troligtvis sitt nummer. Hon sträckte sig sedan ner för att stoppa den i hennes jeansficka innan hon närmade sig Pennys leende ansikte, tjejen viskade något innan hon mjukt kysste henne. 

   Om jag var häpen innan kan ni tänka er hur chockad jag var nu, vad är det här? Vad gör hon? Vad i...? Penny log och drog sig sedan ifrån innan hon lämnade tjejen och gick mot oss. Hon föll ner i samma säte hon suttit på innan, vi alla stirrade storögt på henne medan hon lugnt mötte våra blickar. 

   ”du... d-du... du just...” försökte Alfredo. 

   ”himla trevlig brud, Jessica hette hon” sa Penny innan hon slog ner servetten i bordet där Jessicas nummer stod nedskrivet. Jag stirrade på servetten innan jag vände upp blicken för att stirra på Penny. Chaz skakade på huvudet medan Spencer flinade som en galning. 

    ”vad kan jag säga, jag är ett pro” utbrast Penny och slog ut med armarna. 

*

”så...” började jag. ”hur gjorde du?” Penny skrattade bredvid mig i mörkret, hon hade vägrat berätta sin hemlighet till att få Jessicas nummer och kyss inför de andra killarna men jag hoppades att hon kunde låta mig veta. 

   ”det vill du gärna veta va?” kontrade hon. Jag log roat och rullade runt till min sida. ”använde mig utav lite kvinnlig sympati bara” sa hon sedan, jag rynkade förvirrat på pannan. 

   ”vad menar du?” frågade jag. 

   ”jag förklarade läget, hon förstod och ville hjälpa” förklarade hon vidare och jag skrattade. Jag rullade sedan upp på henne och drog min nästipp längst hennes innan jag lät mina läppar smeka över hennes. 

   ”även fast det var ganska hett att se dig kyssa en annan tjej” sa jag och Penny skrattade innan jag kände hur hon slog mig i sidan. Jag log. ”så är dessa läppar enbart mina att kyssa, oavsett om det är en kille eller tjej som vill ha dig” innan hon ge ett svar pressade jag mina läppar mot hennes och kände hur hennes händer flätade in sig i mitt hår. Mina händer smekte längst hennes sidor ner till hennes höfter där de masserade mjukt innan de vandra ner till hennes lår, jag grep tag om hennes ben och förde dem över mina höfter. 

   Pennys tunga svepte över min underläpp och jag öppnade genast min mun för att möta min med hennes. Ett svagt stön lämnade hennes läppar vilket fort sände pirr genom mig och fick min mandom att reagera. Jag tryckte in mina höfter mot hennes och en flämtning föll från våra munnar som snart gick över till svaga stön. 

   ”fuck...” mumlade jag och upprepade rörelsen. Mina händer letade sig in under Pennys t-shirt, upp över hennes mjuka mage tills jag fann hennes fylliga bröst och kupade dem i mina handflator. Våra ömma och försiktiga rörelser byttes plötsligt ut mot hektiska och desperata, på några få sekunder var de få kläderna vi bar av och vår nakna hud fick kontakt. 

   ”vi måste vara tysta” viskade Penny andfått mot min hals. Jag nickade och bet mig i läppen för att inte stöna högt. Mina läppar sökte efter hennes och så fort de kom i kontakt trängde jag in. 

*

Fredag, 11:e April. 

   ”tänk om man kunde ha en sådan där buffé hemma, då hade jag nog inte varit såhär smal” jag log roat mot Penny med min arm runt hennes hals medan vi gick längst korridoren bort mot sviten. Våra vänner kom bakom oss, precis lika proppmätta efter den stora frukosten vi just ätit. Jag plockade upp nyckeln och låste upp dörren innan jag fortsatte bort mot sovrumsdörren för att packa ihop det sista. Vi alla skulle sedan på bussen som tog några timmar innan vi var framme i Liverpool. Penny skrattade bakom mig. 

   ”titta, jag ser ju gravid ut” andetaget fastnade i halsen på mig och jag snavade halvt på mina egna fötter och fick gripa tag i soffan för att falla till golvet. ”oj, är du okej Justin?” frågade hon och jag kände henne genast vid min sida. 

   ”ja. Ja, jag är okej” svarade jag fort och vände blicken mot henne, hennes ögon var fyllda utav oro för mig men fortfarande en road glimt över hennes tidigare kommentar. Jag sökte länge i hennes blick efter svaret jag letade efter till jag insåg, hon visste inte. Hon visste inte att hon varit gravid, ingen hade berättat för henne om missfallet. Hon visste inte att hon förlorat vår barn, vårt barn som skulle varit fullt levande och minst en månad gammal nu. 

   ”Penny, skulle jag kunna få prata med dig?” frågade jag. ”inne i sovrummet” hon nickade genast och tog ledningen bort mot rummet, jag vände mig ut till de andra när jag stängde dörren. De visste mycket väl vad jag var på väg att berätta, de skickade mig medlidande men uppmuntrande blickar. Jag gav dem en kort nick innan dörren stängdes, jag vände mig med en svag suck om för att mötas utav Penny som satt på sängen med nyfikna och frågande ögon. Here we go. 

hahahah, okej. så Penny spelade kille största delen utav kapitlet. hahah, vad tyckte ni om det? xP personligen tyckte jag det var både roligt o pinsamt att skriva. hahahah, don't ask me why! 

oooooooh shiiiiiiiit! JUSTIN SKA BERÄTTA! hur tror ni det här kommer gå!?!?!??!?!?!?! =OOOO 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! VAD TROR NI? VAD TYCKS? 

nu kommer jag vara i Spanien, förhoppningsvis på stranden så kommentera massor så jag har mycket att läsa när jag kommer hem. ;) ÄLSKAR ER ALLA FÖR ALLT NI GÖR, TACK, TACK, TACK, TACK!!!! ♥

   ”man vänjer sig” försäkrade jag och la händerna på hennes höfter. Hon log brett mot mig innan hon la armarna runt min nacke. Hon lutade sig fram och kysste mig lätt. Jag älskade flickan som jag höll i mina armar så otroligt, jag ville aldrig släppa henne. Jag kunde verkligen inte se min framtid utan henne, hon fanns där i vartenda scenario jag drömde upp. Vem jag skulle ha mitt första barn med, vem jag skulle gifta mig med, vem jag skulle bli gammal och grå med. I alla dem var det hon som var vid min sida och jag ville visa hela världen det. 

   Att det var hon och ingen annan som jag ville ha, att det aldrig mer skulle dyka upp rykten om att jag var på G med någon annan. En plan började formas i mitt huvud och jag log snett mot Pennys läppar. 

Penelopes Perspektiv. 

   Jag har nog aldrig riktigt förstått hur mycket exakt som Justin är älskad utav så många för än jag stod avsides och vittnade till hans Meet And Greet. En del blev hysteriska när dem fick syn på honom och skulle kliva fram, tårarna sprutade och det lämnade Justin att försöka lugna ner dem men jag kan ju säga, det blev bara värre. 

   ”okej, kan du samla dig nu inför kortet?” frågade han brunetten som försökte andas normalt, hon torkade sig under ögonen medan Justin log uppmuntrande mot henne. Därefter tog det mindre än en minut och det var en ny person framme, herregud det gick fort... 

   ”hur klarar han av det här?” viskade Spencer i mitt öra, jag ryckte på axlarna. 

   ”jadu, säg mig det” hon skrattade lågt. 

   Efter ännu fler grupper utav fans steg en tjej fram, ett stort, flörtigt leende låg över hennes läppar och hennes ögon glittrade utav intresse. Man såg tydligt att hon hade klätt upp sig extra inför detta möte. Min blick föll på Justin som log, inte på ett flörtigt eller intresserat sätt utan artigt och glatt. Jag var inte oroad i alla fall. Jag litade på Justin, fullt ut. 

   Jag skulle sätta mitt liv i hans händer och inte vara orolig, tjejens blick hittade plötsligt min och genast fick hon ett överlägset ansiktsuttryck. Jag fick lusten att skratta men log istället, var den bättre människan och låtsades om ingenting. Jag visste att Justin var min och jag hans, jag hade inget att oroa mig för. 

   Musiken dunkade så högt att jag för ett ögonblick inbillade mig att jag hade fått ett extra hjärta som slog i bröstkorgen, skriken från publiken var öronbedövande tillsammans med den höga basen. Hela scenen framför oss var trollbindande men speciellt killen som dansade runt och sjöng, ett ständigt leende låg över mina läppar. Jag hade aldrig sett något liknande. 

   Justin försvann in bakom scen för att göra ett klädbyte och musiken stängdes av för att den största skärmen längst bak plötsligt började visa något. Jag riktade blicken mot den och såg Justin, iklädd en svart kostym och det tog ett ögonblick innan jag insåg att han slogs med paparazzis. 

   ”värsta James Bond” sa Spencer i mitt öra och jag skrattade högt, en otroligt sexig James Bond. Justin rullade nu kort på en stol innan han reste sig upp där han som vanligt såg till att håret låg bra innan han flörtigt blinkade med ena ögat vilket fick publiken att tjuta ännu högre. Jag log roat. 

   Justin fortsatte sin färd ut på ett hustak innan han till min förvåning föll från ena taket och ner i ingenstans tills det sprutade upp eld samtidigt som Justin sköts upp ur luckan i scenen. Jag klappade imponerat i händerna och såg hur han långsamt lyfte på huvudet, han var nu klädd i ett par svarta scenbyxor, en vit t-shirt eller linne tillsammans med en kostymjacka över samt en hatt på huvudet. 

   Jag bet mig i läppen utav synen, han i hatt bara gjorde saker med mig. Musiken startades strax därefter och Justins röst fyllde återigen den stora arenan vi befann oss i. 

   ”she don’t like the flash, wanna keep us in the dark

She don’t like the fame, baby when we’re miles apart

Ans she getting to the point where it’s too much for

And she wanna throw us all away, it’s too much for

She can’t hide way cause the world knows who we are”

   Jag diggade svagt med till låten medan jag såg hur Justin tog sig över scenen, efter en stund kom fyra personer iklädd svart med kameror inspringandes på scenen för att spela paparazzis och Justin tog skydd. Till sist hamnade han längst ut på den cirkulära änden utav scenen som jag stått på tidigare idag, han såg ner på sina fans som stod närmast scenen och jag tyckte jag skymtade mig ett leende. 

   Därefter började han ta av sig kavajen. ”har ni haft en bra kväll hittills?” publiken skrek högt. Jag hörde hur Justin skrattade lågt i micken och jag kunde inget annat än att le utav ljudet. ”ska jag ta och introducera mitt band” med kavajen i handen började han gå tillbaka mot den breda trappan i mitten. 

   ”okej, så vi har Melly på trummor, alla ge Melly en applåd” sa Justin och klappade händerna innan han gav kavajen till en utav sina dansare. ”Melly, kan du spela något för oss?” Melly satte genast igång med ett häftigt trumsolo medan Justin fick hjälp att ta av mikrofon sättet han har runt nacken och fick en annan mikrofon i handen innan han tog sig uppför trappan till andra våningen. 

   Där en till dansare mötte honom med en vattenflaska som han genast började svälja ner, hon gav honom sedan en handduk att torka bort svetten med. ”sen har vi B Harv på basen, ge B Harv en applåd” sa Justin in i mikrofonen och pekade bort mot honom. 

   B Harv började spela och publiken tjöt i igenkännande, jag log medan jag lyssnade på Justin något omgjorda refräng utav ”Rack City”. Tillämpat till hans yngre fans hade han bytt ut ‘bitch’ mot ‘chick’. Väl klar återvände han till den blonda dansösen som hjälpte honom på med en jeansväst med röda axlar, till min lycka satt hans svarta hatt kvar på hans huvud. 

   ”ni har ju redan rockat med Tay tidigare, alla känner till dj Tay James eller hur?” publiken gav återigen en önskad reaktion, Justin log ut mot publiken innan musiken började spelas igen. 

   ”Penny!” jag vred upp huvudet för att söka med blicken efter personen som ropat på mig, för ett ögonblick trodde jag att jag inbillat mig tills jag såg att det var Allison. När hon såg att hon hade min uppmärksamhet vinkade hon genast till sig mig, jag rynkade frågande på pannan men gick mot henne. På scenen hade Justin precis gjort en mycket proffsigt drum solo medan dansarna och teknikerna hade ställt upp en stor stol på scenen. Påminde lite om en maffig kungastol förutom att den här stolens rygg såg ut att bestå utav högtalare. 

   ”vad är det?” frågade jag högt när jag kom fram till Allison för att höras över skriken och musiken som började spelas, jag kände igen introt till ”One Less Lonely Girl” och log inombords. Detta tyckte jag var något utav det sötaste Justin gjorde för sina fans. Att han låter en lycklig tjej få några minuters uppmärksamhet och kärlek från honom efter allt de gör för honom. 

   ”tjejen ska snart på scen, vi tänkte att du kanske ville hjälpa oss” jag nickade ivrigt med ett brett leende. Få henne ännu mer taggad. Jag följde efter Allison backstage från det lilla området på sidan som vi suttit på. 

   ”Christmas wasn’t merry, 14th of February

Not one of’em spent with you

How many dinner dates, set dinner plates

And he didn’t even touch his food

How many torn photographs are you taping back

Tell me that you couldn’t see an open door

But no more, if you let me inside of your world

There’ll be one less lonely girl...”

   Justins röst sjöng ute på scenen medan jag letade runt efter en ung tjej, gråtandes och överlycklig som lätt var igenkännlig som Justins fan. Jag vände mig mot Allison för att fråga henne men hon syntes inte till, jag rynkade återigen på pannan och snurrade runt på stället. Ingen jag kände igen fanns i syne, jag svalde men ryckte sedan på axlarna. Hon var säkert och hämtade henne ur publiken, medan stod jag och kikade ut, förbi trappan och bort på Justin som sjöng till sin publik. 

   ”I’m gonna put you first, I’ll show you what you’re worth

If you let me inside your world, there’ll be one less lonely girl” 

   Jag såg hur två dansare var på väg mot mig med breda leenden, genast sken jag upp i ett eget och vände mig om för att se Beliebern som Allison säkert behövde hålla i famnen. Men bakom mig var det tomt på gråtande tjejer, förvirrad vände jag mig om igen för att se att de två dansarna nu var framme hos mig. Jag svalde och såg frågande med stora ögon på dem, de endast log brett mot mig och grep tag om en vardera arm innan de började dra ut mig på scenen. 

   Med ögon uppspärrade i förvåning gick jag handlingsförlamad med dem ut, skriken ökade i styrka och en häftigt rodnad spred sig över min kinder när jag såg folkmassan från det här perspektivet, återigen hur klarar Justin det här? 

”I can make you believe

I just wanna set one girl free to fall (free to fall)

She’s free to fall (fall in love)

With me” 

   Justin var nu framme hos mig och jag stirrade på honom, oförmögen att göra något annat än att bara stirra. Justins händer tog över dansarnas och jag lyckades samtidigt släppa ut andetaget som jag inte insett jag höll inne. En krans sattes på mitt huvud men jag var endast vagt medveten om att den satt där. Jag såg hur Justins läppar drogs ut i ett leende åt min reaktion även fast han fortsatte sjunga låten innan han ledde mig bak till den maffiga stolen. 

   Med en duns föll jag ner i stolen - fortfarande i chocktillstånd över att jag stod på scenen - och Justins hand höjdes till min kind där han smekte mig lugnande över kinden. Jag försökte le mot honom men det kom fram en aning stelt. 

   ”one less lonely girl

One less lonely girl

One less lonely girl” 

   Justins ögon lämnade inte mina för ett ögonblick och jag kunde inte finna förmågan att slita den från honom heller, plötsligt stod jag upp igen och Justins armar låg runt min midja. Jag höjde min hand och la den på sidan utav hans hals medan jag smekte med tummen över hans käklinje. 

   Jag gav ifrån mig ett skratt, he got me! Justin sjöng den sista raden och låten dog ut, han log brett mot mig och för ett ögonblick verkade allt tystna. Ingen musik, inga skrik hörde, det fanns ingen publik, inga dansare. Bara jag och Justin. 

   ”Penelope allihopa!” sa Justin plötsligt i micken innan han vred bort den från munnen och la en hand bakom min nacke. I nästa sekund var hans läppar tryckta mot mina, jag stelnade till för ett ögonblick innan jag kysste honom tillbaka. Leendes lutade vi oss tillbaka och Justin grep tag i min hand innan han började gå backstage igen. 

   ”vad va-” började jag men hann inte längre för än han hade vänt sig om igen och kysste mig. 

   ”du är min” sa han enkelt mot mina läppar. ”och jag vill att alla ska veta det” ett brett leende spred sig över mina läppar. ”det ska inte vara någon tveka om det” 

”jag uppskattar verkligen vad du gjorde för mig Justin” mumlade jag åt honom, rummet var becksvart och det var endast mina och Justins andetag som hördes i sovrummet. Jag kände hur Justin log mot min hals.

   ”jag är inte ofta villig att ge ut större information om min privatliv men med dig... jag ville att alla ska veta att du är upptagen, min. Jag vill inte att det ska finnas några tvivel eller rykten om något annat” jag log och la mitt ben över hans höft. 

   ”och för det älskar jag dig” svarade jag. 

   ”jag älskar dig också” sa han och kysste min hals. ”så otroligt mycket” med ett leende på läpparna somnade jag den kvällen. 

*

Torsdag, 10:e April. 

   Jag skrattade högt. ”Spencer, kom hit!” ropade jag sedan och hörde strax efter åt hur fotsteg hördes mot mattan. Hon klev in genom dörren och hade sina ögonbryn höjda i en frågande gest. 

   ”kommer du ihåg när vi brukade gå runt såhär?” frågade jag och vände mig om för att visa henne kudden som jag stoppat innan för ’OnePiece’ jag bar. Spencer började genast fnittra och jag log roat samtidigt som jag satte händerna i sidorna. Jag hade stoppat en utav huvudkuddarna innan för den stora dräkten då detta var något jag och Spencer gjort dagligen förut. Ni har ingen aning hur bekvämt det faktiskt är, man kan bara lägga sig ner på golvet och det är fortfarande mjukt. 

   ”oh my God...” skrattade hon fram. ”jag måste också gå och sätta på mig min, jag har den med mig” jag nickade ivrigt och skrattade. Jag gick fram till sängen och föll ner på magen, kudden tog mjukt emot fallet. Se, mjukt. Spencer återvände ögonblick senare och jag gav henne en kudde som hon stoppade innanför innan hon drog upp dragkedjan. 

   ”yeah! Vi är super coola” utbrast jag innan vi skrattade. ”kom igen, vi går och pucklar på killarna med våra magar” Spencer nickade ivrigt och vi smög ut ur rummet och fick huka oss direkt då dem satt i sofforna. Jag försökte göra en proffsig spion rullning över golvet men den idéen gick i kras när min mage kom iväg och det blev någon halv klumpig rullning istället. Spencer fick fick bita sig i tröjärmen för att inte skratta högt, jag själv låg på rygg med händerna över munnen för att inte avslöja oss. Hon kröp sedan fram till mig och vi fick ta ännu en stund att lugna ner oss för att inte skratta åt våra fånigheter. 

   ”okej, på tre... sedan dör dem” Spencer gjorde en tumme upp innan jag räknade ner på fingrarna, mitt sista finger fälldes ner. Jag såg på Spencer som nickade beslutsamt innan vi studsade upp med ett krigarskrik, jag rundade soffkanten och slängde mig över killarna i den som visade sig vara Justin och Alfredo. Dock mosades endast Justin ner i soffan eftersom han satt på den sidan jag slängt mig ifrån, genast grep jag tag om Alfredos arm och drog ner honom också. 

   ”vad i hela friden!?” hörde jag Chaz utbrista. Jag lyfte på huvudet och såg att Spencer hade fått ner Ryan och Chaz i den andra soffan. 

   ”bra jobbat Spence, dem är döda” sa jag och låtsades spela utmattad, jag såg sedan ner på Justin som hamnat på sidan med ansiktet halvt ner mosat i soffkudden. 

   ”ehm... vad är det som händer?” frågade han sedan. Jag log roat. 

   ”sch... döda män ska inte kunna prata” sa jag och la ett finger mot hans läppar. Jag tryckte mig sedan ifrån med en viss svårighet men tillslut lyckades jag sätta mig på soffkanten och Justin kunde sätta sig rakt igen. Ögonblicket han satt upp igen gled jag ner och hamnade med en liten duns ner i hans knä, jag andades trött ut och lutade mitt huvud bak mot hans axel.

   ”redo för en förklaring?” frågade Justin sedan. 

   Jag andades in och öppnade munnen. ”nej” sa jag och släppte ut mitt andetag. Justin skrattade under mig. ”de mordlystna, krambjörnarna avslöjar aldrig vad deras motiv är” killarna skrattade och jag vände blicken mot Spencer som satt mellan Ryan och Chaz med hade huvudet på Ryans axel. 

   ”herre min skapare vad varmt det blev!” utbrast jag sedan och reste mig ur Justins knä innan jag sedan drog ner dragkedjan och lät kudden falla ut för att visa linnet och trosorna jag hade under. Jag andades lättat ut och drog av mig ärmarna så jag kunde knyta dem runt midjan. 

   ”asså jag förstår verkligen inte varför ni insisterar på att ha byxorna under rumpan” sa jag när jag hade knutit ärmarna runt midjan men drog sedan ner allt så det satt fast under min rumpa. ”jag menar, det här är ju pinsamt!” jag vände mig om för att de skulle kunna se, jag vände sedan upp blicken för att se killarnas roade miner. 

   Jag struttade runt en kort bit med byxorna halvvägs ner till golvet. ”fläktar ganska mycket” påpekade jag innan jag stannade upp och flämtade. ”det är svaret eller hur!?” de rynkade frågande på pannorna. ”att det fläktar, det är det som är svaret” 

   Alla skrattade högt och jag fnittrade roat, jag såg hur Justin skakade på huvudet. 

   ”så enkelt är inte svaret” sa Chaz. ”att vara kille är inte så simpelt och enkelt som du må tro” jag la trotsande armarna i kors medan jag gav honom en höjt ögonbryn. 

   ”jaså, det säger du?” frågade jag och han nickade självsäkert. 

   ”du säger alltid hur svårt det är att vara tjej, men du har ingen aning om hur det är att vara kille. Så hur ska du veta? Huh?” han såg överlägset på mig. 

   ”så om jag skulle låtsas vara en kille under en dag, skulle jag då få ha en talan inom ämnet?” frågade jag och tog mig om hakan. Chaz drog på munnen. 

   ”ja...” sa han utdraget. ”jo, det skulle du kanske” jag nickade förstående. 

   ”snart tillbaka” sa jag sedan och lämnade dem för att återvända till vårt sovrum, jag stängde dörren efter mig innan jag satte fart mot Justins resväskor. Att vara kille, pufh, bus enkelt!

några utav er lyckades gissa rätt, hon blev hans OLLG! jag personligen tyckte det var väldigt gulligt hur hon var alldeles chockad.. thihi. 

Spence o Penny gick liten 'down memory lain' o skojade lite med killarna. xP hahahah, jag satt som ett mongo o skrattade åt mig själv. men sån är jag, tycker mina egna skämt är rolig. hahahah, hoppas ni tyckte det var underhållande också! om inte... det var tråkigt. =/ 

haha, i alla fall. slutet hörni! hur tror ni detta kommer gå? kommer Penny verkligen vara en kille under en dag? hm... vad tror ni?? ahahahahahah. 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DEM BETYDER VERKLIGEN ALLT! HOPPAS NI UPPSKATTADE DET LÅNGA KAPITLET.. BLEV NÄSTAN 3000 ORD. =) PUSS&KRAM. ♥

PS. orkar inte läsa genom det nu... gör det senare så jag ber om ursäkt om det är stavfel eller miss utav ord eller för många ord. xP 

   ”tänker jag inte avslöja” mumlade jag. ”men det är fint och lyckligt” Justin skrattade till. 

   ”är jag med?” frågade han. 

   ”självklart” svarade jag. ”båda framtiderna var om dig eftersom du är den viktigaste personen i mitt liv. Mina vänner och familj betyder såklart allt för mig också men det är meningen att jag ska spendera föralltid med dig” jag hörde hur Justin drog in ett skälvande andetag innan han lutade sig fram så våra läppar möttes. 

   ”jag älskar dig” mumlade han lågt. 

   Jag kysste honom hårdare för ett ögonblick. ”jag älskar dig också”

”någon måste väcka turturduvorna därinne, dags för lunch!” utbrast Kenny, Alfredo rynkade genast på näsan medan resten förblev tveksamma. 

   ”nja... jag vet inte om jag är så sugen på att se porr” svarade han, Ryan och Spencer brast ut i skratt vid Alfredos ord medan Chaz drog på munnen i avsmak och Ana log roat åt honom. 

   ”åh, sluta larva dig. Dem sover bara” kontrade Kenny och viftade avfärdande med handen, Alfredo suckade innan han pekade på Kenny. 

   ”det är du som får betala om jag måste fixa synen efter detta” Kenny himlade med ögonen åt honom, Alfredo vinkade tills sig Ryan och Spencer för att ha sällskap om han bemöttes utav något han helst slapp se. Teamet var förstås överlyckliga att se den gamla, glada Justin tillbaka och inte det tomma skalet som skulle föreställa honom. De hade först inte förstått hur mycket Penelope hade påverkat honom tills hon var borta, förändringen var häpnadsväckande. Alfredo la örat mot dörren när de nådde fram för att lyssna efter ljud men bemöttes utav tystnad. 

   Genast släppte han ut en lättad suck och stormade in i rummet, Justin och Penelope låg fortfarande i djup sömn efter att ha spenderat nästan hela natten och morgonen vakna medan de viskade till varandra. Tårarna hade sedan gjort sin verkan och de båda hade fallit i sömn. Spencer släppte ut ett svagt ’aw’ vid synen utav sin bästa vän och pojkvän i sängen. 

   Paret låg intrasslade i varandra, Justin med sitt ansikte intryckt vid Penelopes hals medan Penelopes ansikte var nedvänt i kudden över. Det var svårt att utskilja vems armar var vems, förutom tatueringarna som täckte Justins ena arm. 

   ”hur kan de ens sova sådär?” utbrast Ryan och slängde ut armen mot dem. Spencer log roat medan hon la huvudet på sned. Alfredo skakade på huvudet. 

   ”jag personligen skulle ha känt mig en aning instängd” Ryan nickade instämmande till Alfredo. 

   ”jag tycker det är gulligt” sa Spencer och sneglade på Ryan, hon misstänkte fortfarande att Penelope hade sett dem tillsammans i sovrummet hemma hos Justin. Dock hade hon inte tagit upp det med sin bästa vän, vart hon och Ryan stod var fortfarande otroligt osäkert. Det var mycket som skulle bli svårt om de bestämde sig för att ha ett förhållande, distanserna till exempel och det faktum att Ryans föräldrar ville ha en ordentlig, kristen tjej åt deras son och att Spencer då var i stort sett raka motsatsen komplicerade mycket. 

    Ryan kände Spencers blick och såg upp för att möta hennes ljusblå blick, han gillade henne mycket mer än vad hon visste om. Alla dagar de spenderat tillsammans för att grubbla över deras bästa vänner hade fört dem närmre varandra och känslor hade börjat skapas. Dock med pressen från college och föräldrarna hade satt stopp för honom, fått honom att tveka. 

   ”EY! WAKIE WAKIE!” Alfredos rop fick Spencer och Ryan att ryckas från sina inre tankar, Alfredo kastade gardinerna åt sidan och det starka ljuset strömmade genast in vilket fick Penelope att smått stöna. Hon rullade runt så hon låg på rygg, fortfarande med Justins arm runt sin midja och hans ansikte hårt intryckt mot hennes hals. Smått förvirrad öppnade hon ögonen för att se sina vänner vid sängens fot innan hon gäspade och slöt ögonen igen för att somna om.

   ”nej, du skulle bara våga! Vi ska äta lunch, så upp och hoppa Törnrosa” Alfredo grep tag om deras täcke och viftade med det upp och ner för att dra in den kalla luften under. Detta fick Justin att vakna till liv som muttrade något ohörbart. ”chop chop!” Alfredo klappade sina handflator högt mot varandra. 

   ”nej!” utbrast Justin och la en utav huvudkuddarna över huvudet. Penelope släppte ut ett trött skratt åt sin pojkväns beteende, det kom många morgnar som han var nästan omöjlig att få upp ur sängen. Hon tvingades hota med en massa saker för att han tillslut skulle resa på sig eller komma med lockande förslag. Hon la handen över munnen när hon gäspade stort och förde tårar till hennes ögon, hon satte sig sedan upp och hennes axlar hängde utav trötthet. 

   ”vad är klockan?” frågade hon sedan hest, Spencer fnittrade lågt. 

   ”snart ett” svarade Ryan och såg ner på sin armbandsur. Hon nickade och gäspade återigen. ”när gick ni och la er?” Penelope kliade sig fundersamt i huvudet och rörde om hennes rufsiga hår ännu mer. 

   ”ehm... runt halv åtta kanske... jag vet inte faktiskt” svarade hon innan hon vred på huvudet för att se Justin liggandes på magen med kudden fortfarande liggandes över hans huvud. Hon log roat. 

   ”Justin” mumlade hon och la en hand på hans rygg, men fick inget svar från honom. Alfredo, Spencer och Ryan ansåg att deras uppdrag var slutfört då de lyckats väcka Penelope och lämnade rummet. 

Penelopes Perspektiv. 

   Jag såg ur ögonvrån hur de lämnade rummet men jag behöll min blick på Justins rygg, kämpade emot impulsen att lägga mig ner och somna om. Mina ögonlock kändes ovanligt tunga och min hjärna kändes som en deg, alltså urfunktion och odräglig. 

   ”Justin” upprepade jag och vred lite på mig för att sedan kunna böja mig ner och mjuk kyssa hans rygg, precis under skulderbladet. Min hand smekte hans varma hud och lades sig över hans andra skulderblad, han var fortfarande tyst och hans andetag tunga. 

   ”Justin” mumlade jag och drog ut på hans namn en aning innan jag la ner mitt huvudet precis vid hans under kudden. ”vi måste gå upp” 

   ”nej” svarade han gnälligt och utdraget, jag skrattade till. 

   ”ledsen, men det är en order från den store Alfredo” skrattade jag, Justins ena öga öppnades innan det slöts igen. 

   ”men jag vill inte, jag är trött och inte hungrig. Jag vill sova” jag flinade åt hans tonläge som passade en 5-åring mer än den 20-åringen han egentligen var. Jag tog försiktigt bort kudden från våra huvuden och flätade in fingrarna i hans rufs till hår. Kände de mjuka, silkeslena hårstånen mellan fingrarna. 

   ”vi får sova senare, okej? Du har en konsert ikväll” sa jag och log utav bara tanken, jag skulle äntligen få se honom på scen. På stället han hörde hemma på, där han är som gladast och mest bekymmerslös. Själv få känna energin som fyllde en utav att bara se honom, se honom dansa, sjunga, allt. Justin stönade svagt. 

   ”jag orkar inte” mumlade han. Jag skrattade till. 

   ”ash, din latmask” skämtade jag och smekte med tummen över hans kindben precis vid hans öga som strax därefter slog upp. Jag mötte hans bruna blick och log mot honom. ”tänk hur många fans som kommer bli besvikna om du inte ställer dig på den där scenen och för att inte tala om mig” sa jag. ”jag vill också se dig, jag har hört att det är en riktig upplevelse” ett tunt, snett leende spred sig över hans läppar. 

   ”inte kan jag göra dig besviken heller” sa han och lyfte sedan upp sig själv på armbågarna innan han lutade sig över mig. Jag slöt ögonen precis innan han placerade en mjuk, fjäderlätt kyss på mina läppar. ”jag älskar dig” mumlade han. 

   ”jag älskar dig också” 

Justins Perspektiv. 

   ”är ni redo att åka?” jag såg bort mot badrumsdörren och såg att den fortfarande var halvt stängd. Tjejer skojar verkligen inte när de säger att fem minuter egentligen betyder fyrtiofem minuter. Jag skakade roat på huvudet. 

   ”snart tror jag” ropade jag tillbaka till Kenny som ropade ett ‘okej’ strax efter. 

   ”ledsen” hörde jag Penny säga inifrån badrummet innan jag såg ur ögonvrån hur dörren öppnades. Jag såg upp med ett leende från telefonen för att se på henne, så fort min blick landade på henne stelnade jag smått till och mina ögon spärrades upp. Hon såg vacker och sexig ut. Hon skulle bli min död. Hon var klädd i en svart magtröja med lite längre armar som hade resår ungefär under brösten och ’I ♥ NY’ stod över bröstet i stora vita bokstäver tillsammans med tröjan hade hon ett par vita midjeshorts som såg mer ut som jätte höga trosor i ett tyg som såg ut som falsk päls. På fötterna - eller fötterna och benen - hade hon ett par sky höga svarta stövlar som smet åt runt hennes lår och lämnade ett stycke bar hud. 

   Jag bet mig i läppen och kände hur byxorna plötsligt blev något tightare att bära när hormonerna totalt flippade ur inom mig. Dem sakerna jag skulle vilja göra med henne nu... De snuskiga tankarna fyllde mitt huvud och jag fick kämpa för att inte följa mina impulser. 

   ”vad? Ser jag inte bra ut?” frågade Penny och ryckte ur mig ur mina tankar. Ett leende låg över hennes läppar då hon mycket väl visste att hon såg bra ut men ville som vanligt retas extra med mig. Jag reste mig ur sängen och var framme hos henne på några få steg där jag la en hand på hennes ena höft och drog henne intill mig. 

   ”du vet mycket väl att du ser bra ut” mumlade jag vid hennes öra innan jag löst nafsade i hennes örsnibbe. ”och du är också mycket väl medveten om vad du gör med mig” ett lågt fnitter slapp ur hennes rödmålade läppar, jag lutade mig tillbaka för att kunna se in i hennes ögon som var snyggt sminkade med eyeliner och mascara. 

   ”nej, vad exakt är det jag gör med dig?” frågade hon och höjde utmanande på ena ögonbrynet. Hon lutade sig sedan fram och bet löst tag i min underläpp innan hon lutade sig långsamt tillbaka och förde med sin min läpp innan hon släppte taget. Jag stönade lågt. Hon gjorde mig så otroligt frustrerad, på ett bra sätt förstås och på ett aning sexuellt sätt. Min hand andra hand gled ner längst hennes sida och kände mycket riktigt den imiterade pälsen på hennes shorts innan jag kupade hennes rumpa i min hand. Pennys händer lekte smått med det håret hon fick tag i, i min nacke på grund av kepsen som satt på mitt huvud. 

   Jag lutade mig in för att kyssa hennes inbjudande läppar och tog hennes underläpp mellan mina medan jag satte mjukt tryckt mot dem. Kyssen var öm och fylld utav kärlek. Fylld utav löften om senare uppfylld tillfredsställelse. Jag log svagt mot hennes läppar, hennes läppar som var så otroligt mjuka och fylliga. Läppar som jag kunde kyssa dagligen, hela tiden om jag kunde. Känslan som fyllde mig var obeskrivlig och icke utbytbar. 

   ”ey! Är ni kl-” vi lutade oss genast tillbaka och vred huvudet mot dörren för att se Alfredo gå från något irriterad till frågande och till sist road. ”åh, nu ser jag vad som tar sådan tid” jag himlade genast med ögonen åt honom, Penny fnittrade generat i min famn. 

*

   ”In my head we’re already together

I’m cool alone, but with you I’m better

I just wanna see you smile

You say the word and I’ll be right there

I ain’t never going nowhere”

   Frånvarande gick jag runt på scenen medan ljudteknikerna såg till att micken var rätt inställd för arenan och inte sprack eller gav ifrån sig det hårresande och äckliga ljudet det ibland kan. Jag tog vankade några steg fram och tillbaka medan jag sjöng några rader från ‘Catching Feelings’. 

   Penelope stod på den cirkulära scenen längst ut medan hon såg ut över platserna i arenan, stället var enormt. Precis som de flesta andra men det var inte något som gjorde mig nervös längre, it was a piece of cake. Jag fick en tumme upp utav teknikerna och tystnade. 

   Jag tog av mig mikrofonen som och tog ur dosan ur min byxficka, Pennys klackar ekade mot scengolvet medan hon tog sig till den stora avsatsen där jag stod. 

   ”det här stället är ju enormt!” utbrast hon och slog ut med armarna. ”jag hade skitit på mig om jag behövde stå inför såhär mycket människor. Förstår inte hur du klarar det” jag skrattade roat åt henne. 

   ”man vänjer sig” försäkrade jag och la händerna på hennes höfter. Hon log brett mot mig innan hon la armarna runt min nacke. Hon lutade sig fram och kysste mig lätt. Jag älskade flickan som jag höll i mina armar så otroligt, jag ville aldrig släppa henne. Jag kunde verkligen inte se min framtid utan henne, hon fanns där i vartenda scenario jag drömde upp. Vem jag skulle ha mitt första barn med, vem jag skulle gifta mig med, vem jag skulle bli gammal och grå med. I alla dem var det hon som var vid min sida och jag ville visa hela världen det. 

   Att det var hon och ingen annan som jag ville ha, att det aldrig mer skulle dyka upp rykten om att jag var på G med någon annan. En plan började formas i mitt huvud och jag log snett mot Pennys läppar. 

PREVIOUS:    ”okej, det är från en film och jag kom på det eftersom det även handlar om ketchup. I alla fall, så i filmen så är den här tjejen hemma hos en kille och de äter sedan går de in på hans rum. Han ber henne, enkelt, att runka av honom” småfnitter spred sig runt bordet och jag log snett. ”hon vet dock inte hur man gör och han ger exemplet, ‘amen, tänk att det är som en ketchup flaska’. Han menade såklart den normala rörelsen då man för händerna upp och ner men hon måste ha haft ketchup i en glasflaska eller något för hon körde...” sa jag innan jag höjde min ena knytnäve innan jag slog hårt på min hands sida. Höga stön utav fantiserad smärta bröt ut bland killarna medan Ana och Spencer skrattade högt. Jag såg på Justin som knipit ihop ögonen och rynkade på näsan. 

   ”så Justin, vill du att jag ska?” frågade jag och upprepade rörelsen, skratt ekade genast i luften och jag flinade roat åt Justin som skakade på huvudet. 

   ”nej, nej tack. Jag vill behålla den hel” svarade han och jag skrattade. 

Onsdag, 9:e April. 

”ugh, jag vet inte hur många gånger jag har sagt det här men... det vore så roligt att göra det du gör. De goda delarna förstås men då gäller det ju att man har talang och heter Justin Bieber” Justin vred på huvudet för att se på mig, ett roat leende låg på hans läppar. ”jag menar du har din framtid framför dig redan medan jag... vad ska jag göra!?” 

   Nu skrattade han istället och jag slog honom löst på armen. ”jag är seriös” 

   ”åh, Penny” sa han och la armen runt min nacke innan han drog in mig mot sin sida. ”skojar du eller? För det första har du en massa talanger och för det andra du kommer hitta det. Kanske inte idag eller imorgon, men någon dag” jag såg upp på honom innan jag suckade. Våra steg dämpades mot den tjocka mattan som täckte den korta korridoren i hotellet. Jag hade aldrig sett något liknande, något så elegant och vackert. All inredning såg alldeles för dyr ut för att ens röra och det skrek högklass om stället, därav den eleganta vibben. Jag kände mig lite ur plats, passade inte riktigt in. Solen hade sedan länge lagt sig på himlen och en ny dag nalkades snart, klockan var runt tre när vi landat med de också tjusiga privata jetplanet. Dock var jag inte det minsta trött, mitt huvud var inställt på Los Angeles klocka där den nu inte var mindre än tio på kvällen. 

   Moshe, Allison, Dan och Kenny gick längre fram i korridoren medan resten av teamet var bakom oss där bland Chaz, Ana, Ryan och Spencer. En dörr öppnades längre fram och min haka föll när vi klev innanför tröskeln. Rummet var minst lika tjusigt och elegant som resten utav hotellet, inrett i tre bas färger som bestod utav olika nyanser utav grått, grönt och lila. 

   Hotellrummet - eller snarare sviten - var enorm och man klev rakt in i allrummet där det stod två stora soffor mittemot varandra med ett bord emellan. Väggen mittemot från oss täcktes utav stora, höga fönster med långa, lila gardiner och gröna växter i grå krukor stod utplacerade i rummet. Golvet täcktes utav en heltäckningsmatta i mörkgrå och matchade bra till det mörka trät i möblerna, Justin drog med mig längre in i sviten mot en utav de fyra dörrarna som tog en vidare. 

   ”här sover vi” sa han och pekade mot ena dörren. Jag nickade och såg på den andra dörren som befann sig en bit ifrån, de två andra var på andra sidan rummet och jag antog att de alla var sovrum. Jag grep tag i handtaget till trädörren och öppnade, det första jag tänkte var hur gärna jag ville slänga mig i den gigantiska sängen som såg otroligt inbjudande ut med de stora kuddarna och den gröna filten samt de ljusa duntäckena. Den grå mattan följde in i detta rum och jag tog ett kliv in. 

   Rummet hade ett långa fönster, identiska till den utanför mittemot dörren jag klev in genom och visade en fantastiskt utsikt över staden. De upplysta gatorna. Ett svagt tjut utav fans som samlats utanför hotellet hördes men det var inte högt nog för att störa. Ännu en dörr befann sig på den vänstra väggen som jag förmodade ledde en intill ett badrum. Jag kröp upp mina kängor innan jag gick fram till sängen och kollapsade bland de mjuka lakanen. Jag stönade högt och gosade in mig bland kuddarna medan jag hörde ett lågt skratt inifrån rummet. Jag log snett då jag visste att Justin ännu en gång skrattade åt mitt beteende. 

   ”wow, det var mjukt” sa jag och såg upp i taket. Justin skrattade ännu en gång. ”du, jag var på semester i Thailand en gång och det som att sova på en dörr. En dörr!” han flinade roat innan han gick på alla fyra fram till mig och satte sig bredvid mig. 

   ”jag kan inte påstå att jag var på semester speciellt ofta innan Scooter hittade mig och efter det har standarden varit ganska hög” sa han och såg menande på mig. Jag himlade med ögonen men log. 

   ”ser du, man ska vara Justin Bieber” han skrattade lågt och föll ner på hans armbågar som var placerade på en varsin sida om mig så hans ansikte plötsligt befann sig några centimeter från mitt. 

   ”tja... att vara jag har ju alltid sina fördelar” mumlade han. Mitt blick pendlade mellan hans ögon och läppar innan jag försiktigt bet mig i underläppen. ”som att jag har-” han lutade sig fram så hans läppar smekte över mina. ”-dig” min arm lindade sig runt hans nacke medan den först enkla kyssen steg i grader och våra händer började treva över varandra. Mina ben lindade sig runt Justin midja och han la lätt ner hela sin tyngd på mig. Våra huvuden tiltades åt ett varsitt håll samtidigt innan våra tungor möttes. 

   ”Justin, kom hit. Vad gör du?” skrattade jag fram medan jag försökte se i mörkret. Ljuset från datorn bländade mig och jag lutade mig smått åt sidan för att kunna urskilja honom. En svordom for ur hans mun tillsammans med ett lågt brak. Jag skrattade lågt för att inte väcka dem som lyckats somna, klockan började närma sig sju på morgonen och vi hade inte sovit en blund. 

   Vilket kanske inte är det smartaste eftersom Justin har konsert ikväll men vi fick lite sömn på planet samt finns småtimmar under dagen som man kunde sno åt sig lite sömn på. Dessutom fanns det något som kallades - kaffe. 

    Live chaten på datorn var redan i full gång men just nu låg min uppmärksamhet på Justin som fortfarande höll på med endast Gud vet vad i mörkret. Antalet tittare var ännu inte speciellt höga så jag ville ändå vänta ett ögonblick för att fler skulle kunna inse vad som pågick och klicka in. Under uttråkans dvala hade jag loggat in på min Twitter för att finna min mention full utav tweets. 

   Många kom från förvirrade fans samt arga. I stora drag undrade de alla vad i hela friden som pågick, varför jag var borta och hur jag plötsligt var tillbaka. Många tyckte att jag inte längre var något bra för Justin utan en ‘gold digger’, därför hade jag bestämt mig för att en överläggande förklaring var läglig i denna situation. 

   ”oh God” hörde jag Justin säga innan han föll ner bredvid mig i sängen. Jag såg på honom och han krånglade runt en stund innan han sjönk ihop med en suck på mage med huvudet på kudden. Jag log roat och klappade hans axel där tatueringen på indianen pryde hans skinn. 

   ”trött ännu?” frågade jag men hans svar gav delade meningar då han både skakade på huvudet men gäspade. Jag skrattade till och vände mig mot skärmen, tittarna låg nu uppe i 2000 och jag ansåg att det definitivt var nog. 

   ”är Justin där!?” jag log roat och grep tag i datorn innan jag höjde den i luften för att kunna filma Justin som nu slutit ögonen men öppnade dem så fort ljuset föll på honom. Jag ställde ner datorn på madrassen och såg att kommentarerna hade fått flipp. 

   ”okej, så jag kände bara att jag behövde förklara läget lite... eftersom jag var inne på Twitter och såg mycket förvirring. Dock jag tänker inte gå in på detaljer utan mer överlag så ni alla kan få en förståelse” började jag lågt säga till kameran och kände mig precis som alltid som ett miffo eftersom jag satt och pratade med ingen i stort sett. 

   ”ehm... som de flesta redan vet så var jag och Chaz med i en bilolycka i slutet utav september förra året. Vi båda hade stora skador men jag hade något fler eftersom jag satt i passagerarsätet utav bilen, så efter min operation hamnade jag i en koma” Justin arm slingrade sig runt min midja innan han drog sig intill mig så hans ansikte låg pressad mot min höft. 

   ”när jag sedan vaknade upp så hade min hjärna tagit sådan stor smäll att jag hade glömt allt och då menar jag precis allt. Mitt namn, min familj, alla mina vänner, allt i livet, hur man pratar, hur man äter, allt. Alla mina nära och kära har sedan dess försökt få mig att minnas och det var inte för än några dagar sedan som allt kom tillbaka” avslutade jag och log snett. 

   ”så det var det som hände och inte något annat absurt som flera har skrivit på Twitter, tro inte att allt ni läser om det inte kommer från personen eller personerna som är inblandade i situationen. Jag ville göra det här så att ni nu förstår att jag lämnade inte alla frivilligt, jag gjorde inte någon illa med mening. Jag kunde inte hjälpa det eftersom jag inte var... mig själv” en massa kommentarer rullade in men jag orkade inte läsa dem, jag hade fått berättat det jag ville säga. 

   ”men nu är klockan mycket och vi borde verkligen sova eftersom för alla era lyckliga fans så är det konsert imorgon. Jag är väldigt exalterad eftersom det är den första jag kommer få se” jag vände på huvudet och drog fingrarna genom Justins hår, jag kände hur hans arm spändes innan den slappnade av som för att säga att han fortfarande var vaken. ”så vi ska få vår skönhetssömn och se till att vi är pigga inför imorgon, kramar på er” jag skickade en slängkyss mot skärmen innan jag klickade bort allt och stängde av datorn. Rummet omgavs nu utav total mörker och jag ställde försiktigt ner datorn på golvet, Justins arm försvann så jag kunde glida ner och lägga mig ner bredvid honom. 

   ”jag hoppas detta kommer underlätta en del, typ som onödiga rykten” mumlade jag. ”jag tycker verkligen inte om när jag framstår som något känslokall pengamagnet” Justins hand fann min kind där hans tumme lugnande smekte fram och tillbaka. 

   ”bry dig inte om vad media säger, jag tror inte på det, ingen i mitt team tror på det, ingen utav våra vänner tror på det” svarade han. ”så oroa dig inte” jag slöt ögonen och andades trött ut. 

   ”jag fick träffa Jesse” viskade jag efter en stund. 

   ”vad?” frågade Justin förvånat och tveksamt, jag svalde och vände på mig så jag kunde dra hans arm runt min midja och känna hans bröst mot min rygg. 

   ”medan jag låg i koma” sa jag. ”han skulle visa mig mina olika val och deras framtider. Men jag såg er alla på sjukhuset, jag såg... mig själv, i den där sängen. Jag såg hur du satt där i stolen bredvid min säng medan du väntade, du sov. Jag viskade ‘jag älskar dig’ i ditt öra” 

   ”det var du” Justins viskning kom nästan kvävt fram och chocken hördes tydligt i hans röst. 

   ”vad?” nu var det min tur att vara den förvirrade. 

   ”jag vaknade och kunde ha svurit på att jag hade hört dig säga det, alla trodde jag hade officiellt blivit galen men det visade ju sig att jag hade rätt. Det var du” jag log snett. 

   ”det var jag” försäkrade jag medan jag smekte med tummen över hans handrygg innan jag återvände till poängen. ”i alla fall, Jesse tog med mig 10 år fram i tiden beroende på om jag valde att gå tillbaka till sjukhuset, till er alla eller om jag valde att gå med honom. Han visade först 10 år fram om jag valde att dö” jag svalde när minnena på hur förstörd Justin såg ut, hur hans ihopsjunka figur såg ner på min gravsten medan han berättade hur han inte orkade längre, hur han tänkte ta livet av sig. 

   ”det utspelade sig på en kyrkogård och en man stod framför en gravsten, gravstenen var min och mannen var du. Jag har aldrig sett dig sådan Justin, aldrig så... tom. Det var hjärtskärande. Du pratade om...” tårarna steg i mina ögon och jag fick knipa ihop läpparna för att inte snyfta högt. ”du pratade om att du skulle ta ditt liv, att du inte brydde dig om allt annat längre. Inget var det samma” orden kom ut som en viskning på grund av de påträngande tårarna, fort snurrade jag runt igen för att jag sedan skulle kunna kupa Justins ansikte och jag kände något blött mot mina tummar. Han grät. 

   ”Justin, lova mig att om jag någonsin skulle dö” jag svalde. ”på grund av en sjukdom, olycka, vad som helst så skulle du leva vidare. Börja om på nytt och inte ta livet av dig, du kan inte göra så” tårarna rann nu ohejdbart nerför mina kinder medan jag såg mot Justins ansikte som jag endast såg konturerna utav. 

   ”jag kan inte lova dig det” sa han tillslut. ”jag kan inte se en framtid utan dig, jag kan inte se något utan dig” min haka darrade och ville inte tro att han faktiskt skulle komma till dem handlingarna om jag dog. Jag ville inte. Jag la min panna mot hans och kände hur Justins armar runt  mig spändes och förde mig närmre hans bröst. 

   ”vad visade den 10 års andra framtidsvisionen?” frågade Justin efter en stund och jag log lyckligt vid minnesbilderna från den framtiden, den vackra klänningen, Justin i kostym och löftet om föralltid som vi skulle sätta på varandras fingrar. 

   ”tänker jag inte avslöja” mumlade jag. ”men det är fint och lyckligt” Justin skrattade till. 

   ”är jag med?” frågade han. 

   ”självklart” svarade jag. ”båda framtiderna var om dig eftersom du är den viktigaste personen i mitt liv. Mina vänner och familj betyder såklart allt för mig också men det är meningen att jag ska spendera föralltid med dig” jag hörde hur Justin drog in ett skälvande andetag innan han lutade sig fram så våra läppar möttes. 

   ”jag älskar dig” mumlade han lågt. 

   Jag kysste honom hårdare för ett ögonblick. ”jag älskar dig också”

hm... så detta kapitel blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag gillar fortfarande hur det blev. det var meningen att det skulle sluta helt annorlunda o mer saker skulle hända. men jag tycker om samtalet det hade, jag hade ändå tänk ha med det förr eller senare. =) 

men vad tycker ni? lite deep talk dära... and some tears. =/ KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ DE BETYDER ALLT! TACK FÖR ALLT HÖRNI! I LÖÖÖÖÖVE YA! 

PREVIOUS:    ”det kliar!” utbrast jag frustrerat och slängde upp armarna i luften innan jag krökte händerna till klor för att motstå impulsen att klia på min tatueringen som tatueraren noga sagt att man inte skulle göra. 

   ”kom hit” sa Justin från soffan. ”salva hjälper” jag gick fram till honom och satte mig i hans knä. Jag drog upp min tröja och han smörjde mjukt över texten, efter en stund hjälpte det faktiskt och jag kunde andas ut. Klockan började snart närma sig middagsdags och min mage kurrade. 

   ”dags för mat kanske?” frågade Justin roat och jag flinade tillbaka innan jag nickade och studsade upp ur hans knä. Glatt trippade jag in i köket och fram till kylskåpet. Plötsligt plingade det på ytterdörren och jag sträckte genast upp ryggen igen. 

   ”jag öppnar!” ropade jag till Justin som fortfarande var utom synhåll, jag drog in ett andetag medan jag sträckte mig efter handtaget och öppnade upp. Ett tjut fyllde mina öron och jag stelnade skrämt till.

Chocken lade sig innan jag skrek precis lika högt och slängde mig ut genom dörren. Mina armar lindade sig runt Spencers nacke innan jag kramade hårt och smått hoppade på stället samtidigt. 

   ”oh my God!” 

   ”jag har saknat dig så himla mycket!” 

   ”du är tillbaka!” 

   ”jag är så ledsen!” 

   ”shit...” vår tjut ekade över uppfarten medan vi hälsade på varandra, obegripligt för alla andra men kristallklart för oss. 

   ”åh, vad glad jag är att se dig igen” med en hand på hennes ena axel stod jag ett steg ifrån henne för att kunna se hennes ansikte. Hennes hår var nu pastell grönt och uppsatt på huvudet med en svart rosett och hennes blå ögon var lika pigga och ivriga som alltid. Hennes röd målade läppar var utdragna i ett leende.

   ”åh, vad glad jag är att se dig igen” upprepade jag och drog in henne i ännu en kram. 

   ”det har varit ett par långa månader utan dig” sa hon vid mitt öra och mina ögon fylldes genast utav tårar vid tanken. 

   ”jag är så ledsen för allt” snyftade jag fram. 

   ”hey, inget utav det var ditt fel. Du kunde väl inte rå för att du blev totalt mentalt handikappad” skämtade hon och jag skrattade till innan jag torkade tårarna. Hennes blå ögon såg vänligt in i mina, hennes blå ögon som påminde så mycket om hennes brors. Nej! Tänk inte på det nu. Låt det bli ett senare problem att ta hand om. Låt dig själv njuta och vara med alla du har saknat för ett tag. 

   Inne i köket var killarna i full gång att göra mat, skratt samt klirr från porslin ekade mellan väggarna. Justin stod vid spisen med fräsande stekpannor framför sig, jag log och gick fram till honom där jag slingrade mina armar runt hans midja. Hans huvud vreds genast mot mig och ett brett leende spred sig över hans läppar. Jag sträckte på mig samtidigt som han böjde sig ner och våra läppar möttes.

   ”okej, även om ni tillsammans är jobbiga att vara med ungefär 90% av alla gånger...” yttrade sig Chaz och vi vände oss roat mot honom. ”så har jag kanske, möjligtvis... saknat det” vi alla skrattade högt, Chaz log innan han slängde sin arm runt Anas axlar. 

   ”jag ser att ni två har lyckats hålla ihop också” sa jag och släppte Justin för att hälsa på Ana som jag lyckats bli bra vän med tack vare hennes och Chaz förhållande. 

”wow, det...” Spencers mun föll öppen och hennes orden blev hängande i luften. 

   ”var så romantiskt!” fyllde Ana in och jag skrattade. ”och att ni sedan gjorde likadana tatueringar med dem orden” hon verkade sprickfärdig utav förtjusning och Spencer log roat. Jag höjde tröjan igen för att se ner på tatueringen ännu en gång och log. 

   ”Spencer?” vi såg alla upp för att se Ryan ståendes i dörröppningen. ”skulle jag kunna få prata med dig?” Spencer nickade genast och reste sig från sängen. Jag och Ana vände så fort de lämnat rummet blickarna mot varandra och jag såg att samma tanke spelade i hennes ögon som i mitt huvud. Vad var det som var på gång där?

   Fort var vi uppe ur sängen och trippade tyst på tårna bort mot de andra sovrummen. Jag la mitt pekfinger mot läpparna för att indikera till Ana att vi behövde vara alldeles knäpptysta. Med ryggen pressad mot väggen närmade vi oss rummet det kom låga röster från. Försiktigt kikade vi fram för att se genom springan, Spencer och ryan stod nära varandra medan de pratade långt med varandra.

   Spencer log charmigt innan hon la en hand om Ryans nacke, det jag sedan bevittnade gick min haka att falla och mina ögon att nästan ploppa ut. Dem kysstes, Spencer och Ryan kysste varandra.

   Hur länge har detta pågått? Var dem ett par? Vad är det här? Gillade dem varandra!? Sekunden efter råkade Ana bredvid mig släppa ut en flämtning, genast steg paniken inom mig. 

   ”spring!” visk skrek jag till henne och vi satte fart längst korridoren bort mot vardagsrummet. ”vi har suttit här hela tiden, okej!?” utbrast jag när vi sprang in i rummet där Chaz och Ryan satt och såg på tvn. 

   ”va-” Justin avbröt sig själv med ett stön när jag slängde mig bredvid honom och troligtvis träffade honom någonstans. 

   ”uppfattat?” frågade jag och såg stint på dem tills de nickade förvirrat. Jag vände då blicken mot skärmen istället och försökte verka som att jag hade suttit här hela tiden och inte snokat runt utanför deras dörr. Sekunden efter steg Spencer in i rummet med misstänksamma och något nervösa ögon. 

   ”vad gör ni?” frågade hon och såg rakt på mig för att luska ut om jag dolde något, därför la jag på mig mitt bästa pokerface och såg neutralt på henne. Ni kysstes! Skrek det inom mig. 

   ”tittar på tv” svarade jag istället högt. ”vad ville Ryan?” ja, vad ville Ryan säga med sina läppar. Dela sitt hemliga språk? Hon kliade sig obekvämt på armen medan hon såg ner i golvet. 

   ”ehm... det-det var en.... grej bara” svarade hon undvikande. Om ‘grej’ betyder ‘inget-snack-bara-läppkontakt-’ jovisst då tror jag på dig. ”men jag tänkte gå och lägga mig nu, jag känner mig alldeles slut. Godnatt” innan vi andra hann säga ett ord var hon borta. Jag studsade genast upp ur soffan och gick fram så att jag kunde kika runt hörnet så hon inte stod och lurade. 

    ”wow” andades jag sedan och ut såg på Ana, som bet sig i läppen för att inte skratta medan killarna rynkade frågande på pannorna.

   ”vad är det som är så ‘wow’?” frågade Chaz. 

   ”Spencer och Ryan” svarade jag och la armarna i kors över bröstet. ”vi såg dem... kyssas” effekten var omedelbar. 

   ”vad!?” utbrast Justin medan Chaz haka föll, jag ryckte på axlarna. ”är dem... är dem?” jag ryckte återigen på axlarna. 

   ”jag vet inte. Ryan har inte pratat med er?” frågade jag och såg på dem, men de skakade endast på huvudet. Jag drog fundersamt på munnen. Varför har inte Spencer sagt något? Fast svaret var väl självklart, hon har inte kunnat för jag ville inte veta av henne. Men borde hon inte ha tagit mig åt sidan så fort hon kom hit för att berätta? Hon kanske kommer berätta... När hon känner sig redo. De kanske inte ens övervägt vad de står någonstans och hon vill vara klar när hon pratar med mig... Jag skakade på huvudet. 

*

Jag gäspade stort och sträckte på kroppen, jag gnällde lågt till innan jag kröp ihop till en boll igen. En arm lades runt min midja innan jag kände Justins ansikte mot mitt skulderblad, jag log snett med ögonen fortfarande slutna och lyssnade på hans långsamma andetag. Försiktigt snurrade jag runt och la ett ben över hans höft och lade armarna om honom så jag kunde gosa in ansiktet vid hans hals. Jag lämnade en lätt kyss på hans kind och kände hur han log. 

   ”godmorgon” mumlade jag. 

   ”jag har verkligen saknat att vakna upp med dig på morgonen” mumlade han och hans arm runt min spändes, jag log och kysste hans kind igen. 

   ”vet du vad?” frågade jag och Justin drog roat på läpparna vid frågan som var så välbekant. 

   ”nej, vad?” kontrade hon, jag la mitt huvud på kudden framför hans. 

   ”vi åker ju iväg imorgon och då borde vi göra något skoj innan... fast mysigt. Som typ grilla” Justins ögon slog upp och jag möttes utav irisarna som kunde få mig att smälta, som kunde få mig att göra precis vad de än bad om, de var farligt vackra. 

   ”jag tycker det låter som en väldigt bra idé” svarade han innan hans arm runt mig spändes och han rullade runt till ryggen så jag drogs med. Jag la huvudet på hans bröst och lyssnade på hans hjärtslag som slog jämnt och högt. Jag lyfte sedan på huvudet igen för att finna Justins ögon stängda igen, jag böjde mig ner och kysste honom snabbt vilket fick honom att skratta. Jag log och upprepade kyssen men stannade kvar något längre innan jag rullade av honom och ställde mig upp. Genast hörde jag hur Justin stönade nedlåtande bakom mig. 

   ”nej, varför?” frågade han och jag vände huvudet för att titta på honom, hans ena arm var utsträckt efter mig och jag log roat. 

   ”dags att gå upp” svarade jag muntert och gick sedan mot badrummet. 

   ”nej!” hörde jag Justin säga bakom mig och jag fnittrade åt hans barnsliga beteende. 

   ”om jag ber dig duscha med mig då, sk-” innan jag hann säga klart min mening var Justin uppe ur sängen och slog armarna om mig så vi tog flera steg framåt, i mitt fall bakåt, in i badrummet. Jag fnittrade och hörde hur dörren stängdes bakom honom. 

 

   Jag drog ett sista drag med mascaran på mina ögonfransar innan jag lutade mig tillbaka och granskade mig själv från topp till tå. Jag hade klätt mig i ett par ljusa jeans shorts med både slitningar och silvriga nitar tillsammans med en blommig bh/topp och runt min hals hängde alla de olika halsbanden som passade bra tillsammans. Mitt hår hade jag satt upp i en prydlig knut på huvudet och dragit loss några slingor vid öronen, sist klev jag i ett par orangea klackar. Mitt ansikte hade jag gett en ljus sminkning, med ljusrosa och orangea ögon och mjukt ljusrosa läppar. Jag log nöjt och sträckte mig efter mina runda solglasögon och satte den på mitt huvud, Justin hade redan lämnat rummet. Både färdigklädd och uttråkad. Jag flinade roat. 

   Mina klackar ekade mot parketten medan jag gick mot köket där Justin, Spencer och Chaz redan befann sig. Chaz satt med telefonen framför ansiktet medan Spencer läste i en tidning, Justin såg upp från sin frukost och log mot mig. Jag gjorde iordning egen frukost innan jag anslöt mig till de andra vid bordet, jag la fram samma förslag som jag gjort till Justin och de tyckte det lät bra. 

   Bubble trippade fram till min stol, jag log ner mot honom och kliade han bakom ena örat. ”ska vi ta och gå ut du och jag?” frågade jag honom och han hoppade genast till innan han sprang bort mot hallen. Jag log roat och reste mig från stolen, med skålen i handen satte jag ner den i diskmaskinen. 

   ”jag följer med dig” sa Justin och hoppade ner från diskbänken, jag log brett mot honom och flätade samman våra fingrar. 

   ”åh, ni har ingen aning om hur mycket jag har saknat tumblr” utbrast jag och bläddrade ivrigt nerför sidan, Ana och Spencer skrattade åt mig. Killarna var alla samlade ute på altanen, vi hade ringt hit Alfredo samt Twist och Za för att grilla med oss. En ljudfil kom upp och jag klickade nyfiket på ‘listen’. 

   ”oh my God!” utbrast jag och skrattade så jag kiknade, detta var inte alls vad jag hade förväntat mig! Jag hörde andra skratt fylla köket och höjde huvudet för att se Spencer ståendes med händerna på magen och huvudet slängt bakåt medan hon skrattade. Ana såg förvånat med roat på datorns baksida medan hon småskrattade. Det här var helt klart min och Spencers humor i ett nötskal. 

   ”j-jag m-måste visa k-killarna” skrattade jag innan jag grep tag i datorn och gick med den mot altandörrarna. ”J-Justin!” han vred på huvudet och ett leende spred sig på hans läppar vid synen utav mig. 

   ”vad är det?” frågade han. 

   ”d-du måste l-lyssna på d-det här! Oh my God!” jag ställde ner datorn framför honom och resten utav killarna som satt runt bordet såg nyfiket på mig. Jag skrattade innan jag försökte samla mig, jag klickade på ‘listen’ återigen och bet mig hårt i läppen för att inte brista ut i skratt ännu en gång och förstöra för dem. När klippet tog slut och jag tog stöd i både bordet och Justin för att inte falla till marken, Justin småskrattade bredvid mig och jag misstänkte att det var mest åt mig. 

   ”God... men, se det positiva. Vi har fått oss en problem lösare” sa jag och tog tag i datorn igen. ”varje gång du känner dig på dåligt humör bara... titta ner i brallorna så ska du se att det gör susen” killarna skrattade runt bordet och jag fnittrade innan jag tog mig in i huset igen. 

   ”...she says she love our lolly, she wanna make it-” sjöng jag innan jag stoppade in fingret i munnen och drog den mot kinden samtidigt som fingret flög ut ur munnen för att skapa ‘pop’ ljudet. Justin såg förvånat på mig och jag flinade roat åt hans chockade minn. 

   ”åh, tro inte att jag inte hört den mister. Är det verkligen vad du vill att dina 12-åriga fans ska lyssna på?” frågade jag och höjde frågande på ena ögonbrynet. 

   ”vad är det med dig och... ‘lollipops’ idag?” frågade han istället. Jag fnittrade innan jag ryckte på axlarna. 

   ”det är väl inte mitt fel att det kommer massa bra tillfällen att driva om” svarade jag och slog ut med armarna. Justin skrattade och vände sig mot grillen igen, bordet var dukat och resten utav maten började bäras ut och ställas fram. Solen hade börjat sin vandring neråt och himlen färgades vackert rosa och lila samt orange längst ner. Mina solglasögon satt på tippen utav min näsa så jag kunde se ovanför dem med samt genom dem. 

   ”då var det klart” sa Justin och la upp det sista köket på tallriken innan vi gick mot bordet. Jag satt på bordets ena korta kanten med Justin och Spencer på en varsin sida. Pratet spred sig sekunder in i middagen medan tallrikar och annat skickades runt och jag fyllde min tallrik full utav mat. Jag sträckte mig efter ketchupen som jag själv ställt fram då ingen annan förstod varför den ens behövdes men de visste inte hur gott det var att blanda ketchup och bea sås tillsammans. 

   De förlorar! Jag sprutade ut en klick innan jag stängde locket igen, jag granskade flaskan för ett ögonblick innan något slog mig och jag skrattade till. 

   ”vad är det?” frågade Justin nyfiket bredvid mig. 

   ”du vet hur dagen verkar ha kretsat kring... ‘lollipops’?” frågade jag och såg att jag hade även fått resten utav bordets uppmärksamhet. ”jag har en till historia om... dem” Justin skakade roat på huvudet. 

   ”okej, det är från en film och jag kom på det eftersom det även handlar om ketchup. I alla fall, så i filmen så är den här tjejen hemma hos en kille och de äter sedan går de in på hans rum. Han ber henne, enkelt, att runka av honom” småfnitter spred sig runt bordet och jag log snett. ”hon vet dock inte hur man gör och han ger exemplet, ‘amen, tänk att det är som en ketchup flaska’. Han menade såklart den normala rörelsen då man för händerna upp och ner men hon måste ha haft ketchup i en glasflaska eller något för hon körde...” sa jag innan jag höjde min ena knytnäve innan jag slog hårt på min hands sida. Höga stön utav fantiserad smärta bröt ut bland killarna medan Ana och Spencer skrattade högt. Jag såg på Justin som knipit ihop ögonen och rynkade på näsan. 

   ”så Justin, vill du att jag ska?” frågade jag och upprepade rörelsen, skratt ekade genast i luften och jag flinade roat åt Justin som skakade på huvudet. 

   ”nej, nej tack. Jag vill behålla den hel” svarade han och jag skrattade. 

oj! Spencer o Ryan, huh!? O.O vem trodde det skulle hända?? ehm... slut delen här med alla 'lolly' skämt. ehm... hehhehehe... jag hittade den där låten på min dashboard o seriöst grät av skratt. därför kände jag att jag behövde klämma in de andra också. 

o ja, filmen jag refererar till där i slutet är "hipp hipp hora" för er som misstänkte det o för er som inte gjorde det. har fick ni det gratis. xP som jag sagt tidigare så kommer de få kapitlena framöver (de nästa 2, 3 kanske) vara såhär, lite lättare, roligare o sådär. =)

hoppas ni tyckte om det! vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

PUSS&KRAM. ÄLSKAR ER FÖR ATT NI GÖR. 

PREVIOUS:    "halloj! Jag hörde inte att det var fler" utbrast jag glatt och killarna såg något chockerade ut fortfarande medan Justin log roat. ”kanske inte det mest idealiska första mötet men, hej i alla fall” jag sträckte fram handen mot den första killen, han såg vagt välbekant ut men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vart jag hade sett honom förut. Han var Justins vän i alla fall. 

   ”Penny” killen log och skakade min hand. ”lil Twist” jag nickade glatt och såg sedan på den andra killen som log brett och skakade min hand. 

   ”lil Za” sa han sedan. ”så du är tjejen som har Justin virad runt sitt lillfinger?” genast spred sig en stark rodnad på mina kinder innan jag sneglade på Justin som himlade med ögonen. Jag skrattade generat. 

   ”det stämmer om det inte är så att han har skaffat sig en ny tjej” svarade jag och såg sedan menande på Justin medan jag satte händerna i sidorna, Justin skrattade innan han lutade sig fram och kysste mig snabbt. 

   ”skulle aldrig hända” svarade han så lågt att bara jag hörde, jag fnittrade och log brett mot honom.

Justins Perspektiv. 

   Jag svävade på moln. Bokstavligen. Eller det var så det kändes i alla fall och jag hade slutat bry mig om allt var en dröm eller verklighet för det enda som betydde något var att hon var hos mig igen. Jag kunde leva för evigt i den här drömmen. 

   ”så vad hände?” jag såg upp från kulorna på biljardbordet medan jag fungerade på vilket drag jag skulle göra härnäst, jag mötte Lil Za’s blick. Jag kliade mig i nacken och satte ner biljardköns botten mot golvet. 

   ”tydligen så hade det första jag någonsin sagt till henne triggat igång allting” svarade jag och flyttade vikten till min ena höft. ”och sedan tog hon sig till min inspelning och... här är vi nu” 

   ”vad var det du sa?” frågade han nyfiket med ett retsamt leende, Lil Twist såg upp från sin mobilskärm där han satt i soffan på ena sidan utav rummet med Tuts liggandes bredvid sig. 

   ”är inte du lite för gammal för att gå på dagis” svarade jag med ett leende, de båda skrattade genast högt och jag ryckte på axlarna. ”töntigt jag vet men...” återigen ryckte jag på axlarna. Det var den bästa och mest viktiga meningen jag någonsin sagt i hela mitt liv, den hade avgjort allt. 

   ”oh God...” fick Lil Za fram när han äntligen slutat skrattat, jag himlade med ögonen. Jag lutade mig fram över biljardbordet och sköt iväg den vita bollen och skicklig som man är åkte alla ner i ett varsitt håll. Jag log nöjt och Lil Za himlade med ögonen från barstolen han satt vid bredvid det lilla bordet. Sekunden senare slogs ytterdörren igen och en låg röst hördes. 

   ”Penny?” frågade jag och muttrandet tystnade innan steg närmade sig. Hon hade ett irriterat och argt ansiktsuttryck när hon steg in i rummet och jag såg frågande på henne tills hon stannade till och såg sig storögt omkring. 

   ”okej, för det första. Hur kommer det sig att jag aldrig har sett det här rummet?” frågade hon, jag såg mig omkring innan jag ryckte på axlarna. ”goddamnit, det här huset är stort” jag flinade roat, hon fortsatte inspektera rummet innan hennes blick fastnade på tavlorna bakom mig på väggen. Hennes ögon spärrades genast upp innan en flämtning lämnade hennes mun. 

   ”det-det... oh my God... va-varför... de är-” 

   ”det är dina” svarade jag bekräftande. ”jag sa ju att min mamma handlat tavlor från dig, några utav dem hamnade här” hon såg chockerat på mig ännu en liten stund innan hon skrattade till. 

   ”återigen, världen är bra liten” mumlade hon och jag log roat. 

   ”varför var du så upprörd?” frågade jag sedan försiktigt och pekade mot henne med biljardkön. Hon såg för ett ögonblick frågande på mig innan det verkade klicka för henne och hon fylldes återigen utav ilska och irritation, hon stönade frustrerat och drog en hand genom håret. 

   ”jag behövde bara ventilera av mig om hur LA killar är totala skitstövlar! Jag menar, kom igen. Jag tänker inte ge dig min hund, jag tänker inte gå på någon himla fest, jag tänker inte kliva in i din bil, jag tänker inte låta dig röra mig, jag tänker inte ha sex med dig! Hur svårt kan det vara, vad ska jag behöva göra!? Sätta en stor neon skylt i pannan som det står ‘jag är inte intresserad’? Huh?” andfått vände hon såg mot oss med stora ögon som ville ha svar, stumt stod jag och såg på henne ett ögonblick medan jag försökte ta in vad hon just sagt i ungefär ett andetag. 

   ”ehm... va?” frågade jag tillslut och hon suckade trött. Jag sneglade på killarna som såg lika borta ut som jag kände mig. 

   ”killar är dumma bara, det är det jag vill få fram” svarade hon och viftade avfärdande på handen. Jag rynkade på pannan innan jag skrattade. Okeeeej... tänkte jag för mig själv och Penny himlade med ögonen åt mig innan hennes blick drog åt tavlorna igen. Hon fick något fundersamt i ögonen medan hon försiktigt la huvudet på sned. 

   ”på tala om målningar...” mumlade hon sedan och var, vips, borta. 

   ”okej, hon må tycka killar är dumma men tjejer...” Lil Za skakade på huvudet. ”dem är som från en annan planet” jag skrattade lågt och ställde tillbaka biljardkön tillsammans med de andra. Jag bar upp Tuts i famnen innan vi gick mot köket, jag gäspade smått och släppte ner henne vid hennes matskål på bänken. Vi hade behövt flytta upp Tuts matskål och vattnen nu när Penny är här då Bubble annars hade ätit upp allt, tjockis. 

   Tankspritt öppnade jag ena kylskåpsdörren och tog ut en kolsyrat vattenflaska och anslöt mig till killarna runt den stora köksön. 

   ”du ville veta hur jag hade saknat dig fast jag inte visste vem du var” skrämt vände jag på huvudet för att se Penny komma in genom dörröppningen med en tunn bunt papper i olika storlekar. Jag rynkade frågande på pannan innan det gick upp för mig vad hon menade. Jag gick från nyfiken till extremt nyfiken. Hon gick fram till mig innan hon lade ner arken på bordet framför mig, jag såg ner och spärrade genast upp ögonen. Det var som att se in i en spegel, så bra var dem. 

Penelopes Perspektiv. 

   Jag lade ner alla teckningar jag hade ritat på Justin framför honom i en liten hög för honom att bläddra genom, jag såg på hans ansikte och hans ögon var uppspärrade och hans mun något öppen i chock. Sedan sträckte han försiktigt fram handen och flyttade den översta för att se nästa. 

   ”även fast du var där på sjukhuset och jag inte ville ha något med er att göra... eftersom ni påminde mig om att det var något som saknades, något jag inte förstod. Jag fick skuldkänslor, jag mådde uruselt på grund av att jag inte kunde fixa vad det än var ni ville få fixat” började jag förklara medan Justin bläddrade vidare till nästa. Twist och Za satt på andra sidan bordet och såg intensivt på teckningarna. 

   ”när jag senare fick åka hem igen och Stacey lärde mig hur jag målade samt ritade så kom det bara, jag började rita på ett huvud och insåg inte för än jag var klar att det var du. Jag gjorde flera stycken och tog sedan upp det med pappa. Jag frågade vem du var... men han svarade att jag var ett fan utav dig, ett stort” Justins huvud vändes genast mot mig medan han såg på mig med misstro och en aning ilska. ”det är såhär jag visste att jag saknade dig, inom mig så visste jag att du betydde något mer än de andra. Något jag då inte förstod” min blick vändes mot teckningarna igen och jag Justins bruna blick på pappret möta min. 

   ”men-men i parken?” frågade han låg röst. 

   ”för det första så såg jag dig inte för än du pratade och jag vet inte riktigt... jag blev rädd och sedan... jag satt säkert i flera timmar i mitt rum när allt kom tillbaka för jag kommer inte ihåg att någon tid hade passerat men när jag ‘kom tillbaka’ så höll solen på att gå ner” han vände blicken mot mig igen innan han såg på teckningarna, jag såg hur han svalde. Det var mycket att ta in. 

   ”tro mig, jag skrek på honom innan jag åkte” Justin fnös ilsket och jag gosade in mig mer i hans famn. Vi låg i sängen, på väg att sova när Justin tagit upp ämnet - min pappa. Jag förstod honom helt, pappa har varit en stor motståndare i vårt förhållande. En ännu större än hatet från hans fans då detta var från ett personligt håll. Han har inte slagits rättvist heller. 

   ”men jag kan inte förstå att han sa att du bara var ett fan!” utbrast Justin. Jag kramade honom hårdare i ett försök att lugna ner honom och få honom att tänka på annat. 

   ”jag vet inte heller Justin” svarade jag och kände hur han suckade kort efter. Jag hörde hur han muttrade något lågt, för lågt för mig att höra så jag struntade i att fråga vad han sagt. ”jag har alltid varit ett fan utav dig, du är en bra förebild men jag måste medge att jag tycker att jag klassificeras som något annat också” Justin skrattade till och jag flinade lyckat. 

   ”du är definitivt något annat också” mumlade han innan jag kände hans läppar mot min hals. 

*

Måndag, 6:e April. 

   Försiktigt skrapade jag av nutellan från skeden med jordgubben innan jag stoppade den i munnen i tuggade. Ett nöjt leende bredde ut sig på mina läppar innan jag lutade mig tillbaka i stolen, Justin satt mittemot mig med armbågarna på bordet och huvudet lutad i sin ena hand med en egen jordgubbe i den andra. Solen sken som vanligt och värmen var nästan för mycket, men bara nästan. 

   ”så vart ska du nu då?” frågade jag och vände bort blicken från utsikten till Justin. Han tuggade klart innan han svalde och föll tillbaka mot stolsryggen. 

   ”du menar vi” påpekade han medan han såg menande på mig och jag rodnade svagt. ”Storbritannien” sa han sedan och jag nickade. ”vi har kört hela Nordamerika nu-” 

   ”non-stop?” avbröt jag förvånat och Justin skrattade till. 

   ”nej, vi hade en liten paus vid jul och nyår där” svarade han med ett leende. ”i alla fall, vi har kört hela Nordamerika, nu är det Storbritannien och sedan vidare över Europa” jag nickade återigen och såg upp över landskapet medan jag tänkte på det han precis sagt. Storbritannien. Europa. Wow. Sedan klickade något annat i mitt huvud, något väldigt viktigt. 

   ”oh my God, nyår!” utbrast jag och Justin rynkade frågande på pannan. ”jag missade vår ettårsdag! Jag...” jag stirrade på honom i jakt efter en reaktion men han endast nickade sorgset och såg ner i bordsskivan. Sorgen sköljde genast över mig, han hade behövt fira den ensam. 

   ”jag bryr mig inte om att det har gått månader, det är något som måste se till att firas” sa jag och viftade med fingret, Justin log snett och sedan slog ännu en viktig händelse mitt huvud. ”din födelsedag, herregud! Du är 20 år, Justin! 20. Det är ju inte klokt... och jag är 18. 18! Jag är myndig” jag skakade på huvudet medan Justin skrattade lågt åt mig från andra sidan bordet. 

   ”yes och hur känns det?” frågade han och lutade sig fram på armbågarna igen, jag såg med stora ögon på honom medan jag försökte lista ut vad jag kände. 

   ”besviken och arg” svarade jag tillslut. ”jag missade min 18 årsdag, jag missade din 20 årsdag och jag missade vårt ettårsdag. Jag missade den största födelsedagen man har typ... argh!” jag slog näven löst i bordet som för att ta ut min ilska och Justin flinade. 

   ”men vet du vad?” frågade jag och han skakade roat på huvudet. ”det kommer ändras, jag ska minsann se till att fira. Jag ska... jag ska minsann göra något drastiskt” jag knäppte med fingrarna som att en idé skulle komma magiskt ner till mig med hjälp utav mina knäppningar. 

   ”som vad?” frågade Justin och jag vände blicken mot honom, jag öppnade munnen men hade inget bra svar tills mina ögon fann tatueringarna på Justins armar. Genast pekade jag på dem. 

   ”tatuering! Jag ska skaffa mig en tatuering” utbrast jag glatt. ”jag har alltid velat haft en men har inte fått skaffa en för mina föräldrar. Men nu, nu är jag 18 och kan bestämma över mig själv” jag strålade glatt och Justin skrattade åt min entusiasm. 

   ”okej, vad ska du ha för tatuering då?” frågade han, jag suckade frustrerat. Så långt hade jag inte tänkt, damnit. 

   ”hm... jag vill nog ha en text och inte en figur” sa jag. ”figurer är så lätt att bli onöjd med tycker jag” Justin nickade förstående och jag la huvudet i ena handen medan jag tänkte. Det behövde vara något betydelsefull, något som jag aldrig skulle ångra. Det skulle ju sitta där resten utav mitt liv. Då slog det mig - något betydelsefullt, såklart. 

   ”jag vet” sa jag och nickade gillande medan Justin såg nyfiket och frågande på mig. 

   ”kommer det göra ont?” frågade jag Justin och kramade hårt hans hand. Han vände blicken mot mig och log snett. 

   ”kan det göra, men det beror lite från person till person. Men du ska veta att där på sidan så är det lite extra känsligt” svarade han. ”men det kommer gå fin fint” försäkrade han sedan vid mitt något panikslagna ansiktsuttryck. Ritningen över tatueringen var klar och vi hade fått åsikter utav tatueraren som gjort lite sista åtgärder på den. Han hade sedan visat upp det färdiga resultatet och jag var hur nöjd som helst. 

   Justin hade fem sekunder efter att jag presenterat vad jag velat ha sagt att han skulle ha en precis likadan, jag hade lett glatt. Texten betydde mycket för oss båda, den hade avgjort allting. 

   ”okej, du måste ta av dig tröjan men bh:n kan du lämna på och sedan lägga dig på sidan” jag nickade förstående och tog tag i kanten på tröjan jag hade på mig och blev ståendes i en bh utan varken axelband eller knäppning i ryggen. Jag hade valt just den eftersom jag misstänkte att jag skulle behöva sitta tröjlös. Jag la mig ner på sängen och rullade runt på sidan så jag kunde se Justin. 

   ”alltså nu är det typ tredje gången jag ser dig bära en sådan där och jag förstår den verkligen inte. Hur sitter den fast?” jag skrattade till medan jag kände hur tatueraren satte fast pappret med tatueringen på min sida, precis vid revbenen innan han drog bort det och kvar på min hud var den i blått bläck. 

   ”det finns lite olika, men den här fungerar lite som sugklockor. Den suger sig fast i huden ungefär och sedan får man lirka loss den lite” svarade jag och Justin nickade imponerat medan han fortsatte inspektera mina bröst. Jag slog lätt till honom och han såg frågande på mig.

   ”sluta stirra” mumlade jag och han skrattade. 

  ”okej, då var det dags” genast sträckte jag mig efter Justins hand medan jag hörde hur maskinen satte igång och i nästa sekunden nuddade nålen min hud. 

    Tillsammans stod vi framför spegeln medan vi studerade våra sidor, jag hade den på min högra sida medan Justin hade den på sin västra. ”är inte du lite för gammal för att gå på dagis?” stod det i ganska klassiska bokstäver i fyra rader nerför våra sidor. Jag var otroligt nöjd. 

   Jag vände blicken mot Justin och log brett. ”jag älskar dig” sa jag mjukt innan jag sträckte på mig, han la händerna på mina höfter och log snett. 

   ”jag älskar dig också” mumlade han innan kysste mig. 

   ”det kliar!” utbrast jag frustrerat och slängde upp armarna i luften innan jag krökte händerna till klor för att motstå impulsen att klia på min tatueringen som tatueraren noga sagt att man inte skulle göra. 

   ”kom hit” sa Justin från soffan. ”salva hjälper” jag gick fram till honom och satte mig i hans knä. Jag drog upp min tröja och han smörjde mjukt över texten, efter en stund hjälpte det faktiskt och jag kunde andas ut. Klockan började snart närma sig middagsdags och min mage kurrade. 

   ”dags för mat kanske?” frågade Justin roat och jag flinade tillbaka innan jag nickade och studsade upp ur hans knä. Glatt trippade jag in i köket och fram till kylskåpet. Plötsligt plingade det på ytterdörren och jag sträckte genast upp ryggen igen. 

   ”jag öppnar!” ropade jag till Justin som fortfarande var utom synhåll, jag drog in ett andetag medan jag sträckte mig efter handtaget och öppnade upp. Ett tjut fyllde mina öron och jag stelnade skrämt till.

   ”Penny” stönade Justin njutningsfullt. Sakta började han rulla sina höfter in och ut ur mig, våra rörelser var mjuka och kärleksfulla. ”jag älskar dig baby” 

   ”j-jag älskar dig o-också” viskade jag tillbaka och lät mina händer smeka över hans överarmar innan de vandrade ner över hans rygg och kände hur hans muskler arbetade med i hans rörelser. 

   ”Justin...” ord fyllda med kärlek och kyssar utav passion utbyttes tills vi båda nådde kanten och stönade varandras namn högt.

Har du någonsin vaknat upp fylld utav total lycka? Som att inget i hela världen kunde krossa din glädje, inte en enda sak. Som att du svävade på moln, fjärilarna i magen bara flyger omkring och vägrar vila. Det var just så jag kände när jag öppnade ögonen den morgonen, solen sken och jag fick kisa mot det starka ljuset. 

   För ett ögonblick låg jag alldeles stilla och bara tog in allt, överväldigades utav allt som hänt under det senaste dygnet. Ett leende spred sig över mina läppar innan jag försiktigt sträckte på benen och kände först då armen runt min midja samt kroppen som var uppressad bakom mig. Min blick vandrade ner och jag såg Justins muskulösa arm. Leendet växte sig endast större, försiktigt vred jag på mig för att kunna se på honom.

   Han mumlade något ohörbart medan han rullade över på rygg, fortfarande djupt i sömn. Min hand fann hans bröst och varma hud. Jag log snett medan jag lät blicken vandra över hans alla drag i ansikte, hans välbekanta ansikte som jag älskade så mycket. Hans hår stod rufsigt på hans huvud efter nattens händelser, jag log genast stort vid tanken. 

   Försiktigt drog jag fingrarna genom hans lugg medan jag lutade mig över honom så jag låg halvt på honom. Mjukt kysste jag hans mungipa innan jag fortsatte nerför hans käkben, hals och bröstkorg. Mjuka, lätta kyssar. Ett svagt stön lämnade Justins läppar och jag log roat mot hans hud. Jag fick loss mitt ena ben och la det på hans andra sida innan jag gränslade honom helt. 

   Med händerna på en varsin sida om hans axlar såg jag ner på honom innan jag böjde mig ner och kysste honom försiktigt på läpparna, han rörde lite smått på sig under mig och jag kände hans stånd mot magen. 

   ”Justin...” mumlade jag och kysste honom ännu en gång. ”är... du... vaken?” frågade jag mellan varje kyss jag placerade på hans läppar.

   ”nej” mumlade han efter jag kysste honom en fjärde gång, jag skrattade. Jag kupade hans ansikte och kysste honom sedan mer ordentligt och hårdare. Jag kände hur hans fingertoppar smekte upp längst mina lår, över min rumpa innan hans händer lades på min rygg. 

   Lusten spred sig inom mig vid känslan av Justins läppar på mina och hans händer som smekte min kropp. Jag stönade lågt när Justins varma tunga kom i kontakt med min egen, jag tiltade huvudet åt sidan samtidigt som jag kände hur Justins händer gled ner och kupade mina bröst.

   Försiktigt rullade jag mina höfter i desperation efter lite friktion, jag slet sedan läpparna från hans för att kunna sitta rakt upp. Hans ögon öppnades och jag mötte hans hasselnötsbruna irisar. Jag log snett ner mot honom och bet löst i min underläpp. På fem sekunder satt även Justin upp och jag satt nu mer i hans knä, hans armar slingrade sig runt min midja och jag la en hand runt hans nacke. 

   ”jag älskar dig” viskade han mot mina läppar. ”så otroligt mycket och jag har fortfarande svårt att tro att detta händer på riktigt” jag tittade honom rakt i ögonen och såg uppriktigheten i dem. ”jag har drömt om dig så många gånger att jag inte vet vad som är en dröm eller verklighet längre” hans ord lämnade mig mållös tills jag bestämde mig för att göra mig av med det tunga samtalsämnet. Det fanns tid för det senare. 

   ”hm... vad kan jag göra för att få dig övertygad om att detta inte är en dröm då?” frågade jag med en förförisk röst medan jag busigt tiltade huvudet åt sidan. ”huh?”

   Justin endast stirrade på mig för ett ögonblick innan han skrattade till. Jag lutade mig fram och pressade läpparna mot hans samtidigt som jag flätade in fingrarna i hans hår. Justins händer gled ner till mina höfter. 

   Jag ställde mig upp på knäna och sekunden efter fyllde han mig upp, mitt huvud föll bak och en flämtning lämnade min mun. Justin stönade mot mitt nyckelben. ”oh, fuck... Justin” med hjälp utav Justins händer på mina höfter lyfte jag mig själv upp och ner på honom.

   ”baby” viskade Justin mot min hals innan han lämnade fjäderlätta kyssar på min hud. Min hand letade sig upp över hans överarm innan jag drog den genom hans hår, jag drog försiktigt i hans lugg medan våra kroppar fortsatte röra sig perfekt med varandra.

   Våra andetag blev flämtande och kom ut stötvis. 

   ”ugh... jag älskar dig” våra blickar möttes och känslan blev tusen gånger mer intensiv. Jag stönade högt och lutade min panna mot hans. 

   ”jag älskar dig också” flämtade jag fram. ”tveka aldrig på det, aldrig” 

   Ögonblick senare kom vi båda två och Justins armar spändes runt mig och tryckte mig närmre mot hans bröstkorg. Våra andetag gick tillbaka till det normala och jag lutade mig tillbaka i hans famn. 

   ”godmorgon förresten” sa jag muntert och Justin skrattade glatt. 

   ”godmorgon” svarade han och kysste mig lätt. 

   Jag var tillbaka i Justins kök som jag tillbringat så mycket tid i, iklädd hans skjorta från gårdagen stod jag och skar upp ett äpple. Bubble satt nere vid mina fötter och såg vädjande på mig. 

   ”nej, du får inget. Du tycker inte ens om äpple, lita på mig. Jag har försökt ge dig förut” sa jag men han endast trampade otåligt på stället. ”du är inte den smartaste hunden i kenneln va?” skratt hördes bakom mig och jag vände mig leendes om för att möta Justins blick. 

   ”åh, vad skrattar du åt då?” frågade jag och pekade med den lilla kniven mot honom. Han log och gick fram till mig, hans armar slingrade sig runt min midja innan han kysste min kind. 

   ”du är bara så himla söt” jag fnissade och log mot honom. 

   ”tack så mycket, love” han log brett innan han lät mig återgå till att skära mitt äpple. En kvart senare satt vi vid bordet med vår frukost framför oss, jag höjde skeden med yoghurt och en äppelbit till min mun innan jag tuggade och svalde. Justin satt med sitt glas höjt och blicken fastklistrad vid sin telefon, hans pannan var smått rynkad som om han verkligen koncentrerade sig eller att han inte förstod vad han gjorde. 

   ”vi kommer få besök senare” sa han sedan och såg på mig, jag höjde frågande på ögonbrynen som för att säga ‘vilka?’. ”vänner” jag log. Under tystnad fortsatte vid äta tills jag blev klar och ansåg att det var dags att ta tag i det tunga, jag sköt skålen åt sidan innan jag la båda armarna på bordet och såg på honom. 

   ”så...” började jag tveksamt. ”även om allt är tillbaka så är jag fortfarande lite borta om vad som faktiskt hände” Justin kliade sig på överarmen och jag såg först nu de nya tatueringarna som pryde hans hud. Ett tigerhuvud samt flera andra på hans underarm, jag såg förvånat på dem innan jag omärkbart skakade på huvudet för att samla tankarna. Det gjorde honom enbart sexigare i alla fall. 

   ”ehm... jag landade i Stratford och det första jag får reda på är att du och Chaz hade varit med i en bilolycka. Vi kom till sjukhuset och det var bokstavligen kaos, alla sprang runt och allt var så himla oklart. Senare får vi reda på att Chaz har tagits in på operation för alla sina brutna ben och du...” han tystnade, hans blick var klistrad i bordet. Jag såg bekymrat på honom innan jag sträckte mig efter hans hand, stödjande kramade jag hans hand och log uppmuntrande. 

   ”de knäckte tillbaka din höft och du skrek... jag tror aldrig jag har hört något så hemskt, i hela mitt liv. Inte nog med det så stannar ditt hjärta lite senare” jag svalde, mitt hjärta hade stannat? ”jag trodde min värld hade gått sönder när de förklarade dig död, när de i stort sett sa att de skulle ge upp. Men jag fick dem att försöka igen och magiskt nog fick vi svar, på fem sekunder var du borta igen. Du hamnade i en koma, var borta i lite över två veckor och när du vaknade upp igen...” han såg upp och jag kunde se sorgen i hans vackra ögon. 

   ”tiden medan du var... borta... har varit den hemskaste, jobbigaste tiden i hela mitt liv. Jag försökte inte ens säga åt mig själv att gå vidare för att jag ville verkligen inte. Jag ville inte tro att du aldrig skulle få tillbaka minnet, att jag hade förlorat dig för evigt. Inget gjorde mig glad. Jag stängde in mig själv, i mig själv” 

   ”jag är ledsen” fick jag kvävt fram på grund av tårarna som jag försökte hålla tillbaka. Justin skakade på huvudet och sträckte fram sin hand för att lägga dem om min kind, genast la jag mina egna över hans och tryckte hans hand mot min kind. 

   ”inget utav det där spelar någon roll längre, det som spelar roll är att du är tillbaka, du är hos mig igen. Jag bryr mig inte om något annat. Jag bryr mig inte om de senaste månaderna” jag snyftade till och Justin drog till sig sin hand innan han ställde sig upp, rundade kanten och drog in mig i sin famn. Jag la genast armarna om honom och tryckte in mitt ansikte i hans bröst. 

   ”att veta att du är tillbaka och älskar mig igen gör upp för precis allt annat. Gå inte runt och tänk på det eller känn dig skuldmedveten, för inget var ditt fel. Absolut inget” mina axlar skakade för att jag grät så häftigt, allt träffade mig som en påse tegelstenar. Jag hade verkligen tappat allt, minnet utav min familj, utav mina vänner, utav min pojkvän.

   ”jag är så ledsen” 

*

”Justin!” skrek jag högt och trippade glatt fram på parketten på jakt eftersom honom, jag fnittrade exalterat. Ny klädd i en pastellgrön, veckad kjol tillsammans med en fint mönstrad magtröja och en ljus jeansväst över. Mitt hår som nu var kort hade även blivit ännu mer lockigt och låg busigt runt mitt ansikte men jag hade ändå satt en blom diadem på huvudet som prydnad. 

   ”köket” hörde jag hann svara. Jag fnittrade igen innan jag sprang in i köket. Utan att titta in vände jag endast ryggen till och drog upp kjolen för att visa min bakdel. Jag hade hittat de svarta trosorna som det stod ‘Justin’s Hands Only’ på tillsammans med två små handavtryck. 

   ”titta vad jag hittade!” utbrast jag. ”kommer du ihåg?” jag vände på huvudet för att se på honom och märkte först då att han hade sällskap. Förvånat såg jag på de två mörka killarna som stod lika förvånade och såg på mig. Jag släppte kjolen och sken upp i ett glatt leende. 

    "halloj! Jag hörde inte att det var fler" utbrast jag glatt och killarna såg något chockerade ut fortfarande medan Justin log roat. ”kanske inte det mest idealiska första mötet men, hej i alla fall” jag sträckte fram handen mot den första killen, han såg vagt välbekant ut men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vart jag hade sett honom förut. Han var Justins vän i alla fall. 

   ”Penny” killen log och skakade min hand. ”lil Twist” jag nickade glatt och såg sedan på den andra killen som log brett och skakade min hand. 

   ”lil Za” sa han sedan. ”så du är tjejen som har Justin virad runt sitt lillfinger?” genast spred sig en stark rodnad på mina kinder innan jag sneglade på Justin som himlade med ögonen. Jag skrattade generat. 

   ”det stämmer om det inte är så att han har skaffat sig en ny tjej” svarade jag och såg sedan menande på Justin medan jag satte händerna i sidorna, Justin skrattade innan han lutade sig fram och kysste mig snabbt. 

   ”skulle aldrig hända” svarade han så lågt att bara jag hörde, jag fnittrade och log brett mot honom.

hm... jag vet inte ens om jag tycker om vad jag har skrivit o det känns inte bra att detta är det som jag ger er efter att ni har fått väntat så länge. =/ nej, inte nöjd med mig själv. det här kapitlet är lite överallt tycker jag o väldigt... knäppt. usch... nej, jag låter det vara här så länge. men se det i alla fall som ett mellankapitel. 

kapitlena som kommer härnäst kommer vara mer roliga o mysiga där jag fokuserar mest på Jenelope o alla vännerna. innan allt kommer tillbaka med ett "BANG!". xP thihih... 

men vad tycks? ni kanske tyckte om det? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! 

de betyder allt o ni har varit helt underbara på senaste tiden o bara överröst mig med kommentarer. o jag är så otroligt tacksam för det. ni har ingen aning. TACK! TACK! TACK! 

puss&kram. ♥

PREVIOUS:   Sedan kom ropet som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. ”Justin!” jag skulle kunna känna igen den där rösten precis vart som helst, jag skulle kunna urskilja den ur mängden även fast rummet var fyllt utav skrikande människor. Men precis som så många andra gånger insåg jag att det var min hjärna som lekte med mig. Hon var inte där på riktigt, det var bara i mitt huvud. 

   ”Justin” men den här gången lät den så mycket mer äkta, precis som om den stod endast en bit bort. Jag lyfte huvudet och började söka med blicken. Tills jag stirrade rakt in i de bruna ögonen som jag älskade så mycket, de bruna ögon som sett på mig med sorg, med kärlek, med glädje. 

   Andetaget fastnade i halsen och jag tog ett snubblande steg framåt. Penny. 

Sekunder, minuter, timmar, dagar varken Justin eller Penelope visste hur länge de höll varandras blickar utan att släppa. Penelope lät blicken vandra över vartenda drag i Justins ansikte efter sådan lång tid, det var precis som hon minns det. Födelsemärkena, hans snyggt formade ögonbryn, de fylliga läpparna, de mjuka ögonen som nu dock tappat glöden. Den ständiga glimten fylld utav bus och kärlek fanns inte kvar. Medan Justin fortfarande försökte förstå att detta var verklighet och inte ännu en hallucination. 

   Tillslut bestämde sig Penelope för att röra på sig då det kliade i fingrarna efter att få röra honom, känna hans hud under fingertopparna, känna hans armar runt sin kropp. Penelope rundade poolen och var nu lite mer än fem meter från Justin som fortfarande stod fastfrusen i marken med sina uppspärrade ögon på Penelope. 

   Hon var osäker på om hon skulle närma sig ännu mer med tanke på den osäkra uttrycket han hade i ansiktet. Hon förstod inte varför hans ögonbryn drogs ihop eller varför hans läppar pressades ihop till ett streck. Justin stod nästan och hyperventilerade när Penelope tog ännu ett till steg, han kunde inte kontrollera sin känslor som vimlade i kroppen. Tårar fyllde hans ögon, allt blev för mycket. 

   Penelope svalde vid synen utav den upprörda Justin framför sig, hon kunde inte hindra tårarna som rann längst hennes kinder. Hon tänkte på allt hon har fått honom att genomlida, alla dagar på sjukhuset, alla dagar sedan hon bad honom försvinna, alla dagar hon enbart har orsakat smärta i hans liv. 

   ”Justin...” viskade hon tillslut. Han ryckte smått till utav ljudet innan en uppgivet och trött läte lämnade Justins läppar sedan var han på två steg framme hos henne. Hans armar slogs runt hennes midja i ett nästan krampaktigt grepp samtidigt som hans begravde ansikte vid hennes hals, Penelope chockerades för ett ögonblick över hans plötsliga kram innan hon slängde armarna runt honom och kramade tillbaka. Hur länge han hade väntat på att kunna göra detta igen, att kunna hålla henne i sina armar, att kunna andas in och känna den välbekanta doften utav hennes schampo och parfym. Ord kunde inte beskriva hur Justin kände sig inombords i just denna stunden, inga alls. 

   Som om någon hade sparkat båda bakom knäna sjönk de ner till marken fortfarande med hårda grepp om varandra, båda skakandes utav gråten. Men de var lyckliga. 

   ”du är tillbaka” Justins ord kom ut i en viskning. ”du är tillbaka” Penelope nickade ivrigt mot hans axel. 

   ”jag är tillbaka och ska ingenstans” försäkrade hon, hennes fingertoppar lekte försiktigt med Justins nackhår som så många andra gånger när han varit upprörd eller stressad. Justins armar spändes runt hennes kropp, de stannade i sin tighta omfamning omedvetna om människorna omkring dem. Människorna som stirrade med fascination och chock, alla kände de till Penelope. Flickan som förändrat Justin, som fått honom att förlora sig själv i sin sorg. Justins team stod med lyckliga leenden medan de såg på paret som klängde sig fast på varandra som om det vore sista gången de såg varandra istället för första. 

   ”hur?” fick Justin ur sig, även fast han inte var överdrivet nyfiken på hur hon faktiskt gjorde det då han endast brydde sig om att hon var där så kunde han inte undgå att fråga. Eftersom han hoppades ändå att det hade något med honom att göra, att han var viktig nog för att få henne att minnas. Penelope lutade sig tillbaka för att kunna se in i Justins precis lika tårfyllda blick. Hon snyftade till och lutade sin panna mot hans men behöll fortfarande blicken fastlåst med hans bruna. 

   ”är inte du lite för ung för att vara pappa?” svarade hon och fortsatte dialogen från deras första möte. Justin gav ifrån sig något som var en blandning mellan ett skratt och en snyftning. 

   ”touché” fortsatte han och hon log snett mot honom. Deras blickar började därefter pendla mellan varandras ögon och läppar tills Justin väldigt lågt stönade. ”du har ingen aning om hur mycket jag vill kyssa dig nu men jag är rädd att jag inte kommer kunna kontrollera mig om jag väl gör det” förklarade han och Penelope skrattade högt vilket fick ett brett leende att spridas över Justins läppar vid det välbekanta ljudet som han älskade så mycket. Inget bättre fanns än att lyssna på beviset på Penelopes lycka. 

   ”tja... när är du klar här?” frågade hon och höjde på ena ögonbrynet med ett retsamt leende. 

   ”jag vet inte” mumlade Justin till svar. ”så fort vi är klara antar jag” 

   ”då har du väl något att se fram emot och ju fortare du är klar ju snabbare kan du få det” Penelope var mycket väl medveten om hur mycket hon retades med Justin och hur lätt påverkad han var. Hon skrattade lågt åt honom när han suckade frustrerat.  

   ”jäkla retsticka” mumlade Justin och belönades med ännu ett skratt från Penelope. Han såg sedan in i hennes ögon och kände hur all saknad han känt genom månaderna ta sig upp till ytan och sedan överröstas utav lyckan han hade inom sig över att hon var där - i hans armar - igen. 

*

Penelopes Perspektiv. 

   Lyckan inom mig var obeskrivlig, jag hade aldrig känt såhär. Inte ens första gången Justin kysst mig. Att få se hans ansikte igen efter så lång tid - även om jag då inte var medveten om att jag saknade honom på den här nivån - så var det ofattbart hur bra det kändes. 

   Hela kvällen fortsatte under i stort sett konstant filmande, konceptet för videon var känslan utav skoj och dans. Den var meningen att den skulle vara rolig att se på och få dig att vilja dansa, då låten var så upptempo och chatchy. Justin var utomordentligt bra, han var verkligen född till att göra sådant här. Han lekte runt med kameran då han var ansvarig för kameran under ungefär 85% utav videon, vilket jag fann coolt. Det blev ett helt nytt perspektiv på det. 

   ”är du redo att åka hem?” jag såg upp och såg Justin komma gående. Jag satt vid en utav poolerna en bit från där de filmat och stoppat ner mina ben i det varma vattnet. Jag log brett mot honom innan jag nickade glatt. Han sträckte ut handen och hjälpte mig upp på fötterna innan han placerade en kyss på min kind. Jag slöt ögonen och njöt utav känslan, pirret som genast spred sig inom mig vid hans beröring. 

   ”kom” sa jag och flätade in mina fingrar med hans. ”det finns en liten kille som väntar på oss hemma hos dig och jag kan gissa att han känner sig något ensam ute alldeles själv” jag såg tillbaka på Justin som jag lätt drog efter mig med plutad underläpp. Justin skrattade bedårande. 

   ”har du redan varit hemma hos mig?” frågade han sedan och jag nickade. 

   ”lämnade mina väskor och Bubble” svarade jag med ett leende. 

   ”okej, du ska få förklara allt imorgon men just nu vill jag inte tänka på något annat än att du är här hos mig och att du minns” jag log och la armarna runt hans nacke medan jag fortsatte gå baklänges. 

   ”det stämmer, jag minns allt” sa jag. ”och vet du vad jag minns speciellt?” han skakade roat på huvudet. 

   ”att jag älskar dig” ett brett leende spred sig på hans läppar innan han lutade sig fram och tryckte båda näsa och panna mot min. Jag slöt ögonen och suckade lyckligt. 

   ”jag älskar dig också, så otroligt mycket att det gör ont” mumlade Justin och jag log snett. Hur lyckades jag få en sådan här kille? Speciellt efter allt jag har gjort mot honom? 

   ”ey, turturduvor! Jag vet, skit bra att ni har fått varandra och allt igen men goddamnit vi måste åka” Alfredos röst ekade över området och vi småskrattade åt hans beteende. Jag himlade med ögonen medan Justin endast skrattade, han lutade sig sedan tillbaka och la en arm runt min nacke innan han ledde mig bort mot bilen. 

Spänningen steg i min kropp när bilen körde in på Justins uppfart och vi fick kliva ur, jag sträckte på kroppen och hörde hur det knakade högt i mina leder. Jag lät sedan armarna falla till mina sidor innan jag halvt snurrade runt för att se på Justin. 

   ”jag går runt” sa jag till honom, han nickade till svar och gick mot ytterdörren. Himlen var becksvart och stjärnorna lös klart på himlen, vädret hade blivit något kyligare och jag huttrade till i linnet jag bar. Jag spatserade bort dit jag lämnat Bubble för flera timmar sedan och han hoppade ivrigt på stället när han fick syn på mig. ”hej gubben! Ja, ledsen att jag lämnade dig så länge. Ja, men nu ska du få gå in. Jah!” jag gosade in händerna i hans päls och han hoppade upp så han stödde sig med tassarna i mitt knä medan han sträckte sig efter mitt ansikte. 

   Ena altandörren öppnades och ut klev Justin, Bubble viftade häftigt på svansen och trippade fram till honom. Justin sjönk genast ner på knäna och hälsade lika glatt. Jag log vid synen utav dem och minnesbilder från senaste gången jag var här spelades upp i mitt huvud. 

   Tillsammans fick vi fort in väskorna in genom dörrarna innan vi kunde stänga igen, Justin hade tänt några smålampor för att det inte skulle vara kolsvart och omöjligt att lokalisera sig i huset. Sekunder senare hade Justin mig uppressad mot en vägg bredvid altandörren, våra läppar var centimeter ifrån varandra och hans var så intensiva att jag nästan tappade andan. 

   ”jag tror att detta är rätta stället att tappa kontrollen på” mumlade han sedan, jag fnittrade lågt åt honom innan jag la armarna om hans nacke. Långsamt lutade vi oss närmare varandra tills vi tillslut mjukt tryckte läpparna mot varandra. Kyssen började öm och försiktigt tills den inom några sekunder fylldes utav passion, ivrighet och längtan. Mina fingrar flätades in i Justins silkeslena hår och jag kände hur hans händer vandrande över min rygg innan de lades på mina höfter. 

   Hans tunga svepte sedan över min underläpp i fråga om tillträde som jag utan tvekan godkände och öppnade min mun, våra varma tungor möttes och vi båda stönade i synk. Det fanns inget som kunde uppnå samma känslor än när Justin kysste mig, känslan att vara önskad. Han fick mig att känna mig viktig, som om jag var hans allt. 

   ”det finns inte ord som räcker till som kan beskriva hur mycket jag har saknat dig” mitt huvud föll åt sidan medan Justin lätt sina läppar vandra över min hals. Jag drog efter andan när han nafsade och kysste min känsliga ställe precis vid örat. 

   ”tro det eller ej, men jag har saknat dig också” han lutade sig tillbaka med rynkad pannan och miljoner frågor speglades i hans ögon. ”jag kan förklara och visa dig imorgon” sa jag fort innan jag pressade mina läppar mot hans. Han tiltade huvudet åt sidan och jag kände hur hans hand lades bakom min nacke innan han tryckte mig närmre. I nästa sekund hade han händerna bakom mina lår och lyfte upp mig på sina höfter, jag låste genast fötterna med varandra och lindade armarna runt hans nacke. 

   Kyssandes gick Justin med mig i famnen genom huset och bort mot hans sovrum, mina fötter landade på marken och mina händer flög genast till skjortan Justin hade på sig. Jag trilskades med knapparna en stund innan jag bestämde mig för att enbart slippa och knapparna flög åt alla håll. 

   Hans nakna bröstkorg blottades inför mina giriga ögon och min blick svepta över hans bröstmuskler och ner till hans sexiga mage. Jag bet mig lätt i underläppen utav synen och kände hur lusten flammade upp inom mig. Jag tittade sedan upp på honom genom ögonfransarna och såg hur åtrån speglade min egen genom hans ögon. Jag lät mina fingertopparna vandra från hans nyckelben och enda vägen ner till linningen på hans kalsonger, jag log triumferande när jag kände hur hans hud knottrade sig. 

   Lätt placerade jag mjuka kyssar uppöver Justins bröst innan jag nådde hans hals och jag hörde hur hans stönade. Plötsligt grep han tag om mina överarmar och ryckte upp mig så han kunde kyssa min läppar, jag slöt ögonen och besvarade hans läppar. Hans händer började sedan arbeta på mitt linne innan jag stod i enbart bh och shorts. Justins händer kupade sedan mina bröst innan han lutade sig fram och kysste huden som inte täcktes utav min bh:s spetstyg. 

   Jag lät huvudet falla bak innan ett stön lämnade mina läppar. ”herregud, vad jag har saknat dig” mina fingrar krokades i nästa sekund in i byxlinningen på Justins jeans innan jag sökte mig fram till jeansknappen. Med ett enkelt tryck med tummen var knappen uppknäppt och jag drog därefter ner gylfen. Med ett snett leende kupade jag honom i min hand och han stönade genast högt. 

   ”oh God...” jag sträckte på mig och kysste honom innan jag drog med mig hans underläpp när jag lutade mig tillbaka och jag kände hur han växte i min hand. Justin tryckte sina höfter in mot min hand medan jag lätt började massera honom, ännu ett stön lämnade hans läppar samtidigt som hans huvud föll. Jag flinade åt hans reaktion. 

   Sekunden senare hade Justin mig nerpressad i sängens mjuka madrass medan hans läppar löpte över mina och hans höfter tryckta mot mina. ”jag behöver dig” viskade han. Därefter nästan slets resten utav våra kläder utav våra kroppar och jag kunde känna Justins mjuka hud mot min. 

   Kyssarna blev hungrigare och mer passionerade, våra händer trevade över varandras kroppar för att kunna känna vartenda millimeter på samma gång, andetagen blev ytliga och andfådda. Jag flätade in mina fingrar i hans hår och drog lätt i ändorna, jag stönade högt när jag kände Justins hand leta sig ner mellan mina lår. 

   ”Justin...” hans läppar lämnade öppna kyssar över min hals och fick mig att gå upp i brygga under honom. Mina bröst pressades mot hans bröstkorg och jag slängde huvudet åt sidan in i kudden. Jag sökte sedan desperat efter Justins läppar och kysste honom hett. ”fuck!” 

   I nästa sekund förde Justins beröring mig över kanten och jag klängde mig fast vid honom samtidigt som jag skrek ut min orgasm. Andfått släppte jag på mitt grepp om honom och slappnade av under honom, ett flin låg på hans läppar och jag log snett tillbaka. Han sträckte sedan på sig och drog ut lådan till hans nattduksbord, han la sig sedan tillrätta när kondomen var påträdd. Uppstöd på hans armbågar stod han lutad över mig, våra pannor millimeter från varandras och hans blick fångade min samtidigt som han enkelt trängde in. Vi flämtade samtidigt till innan det gick över till stön utav sensationen det förde med sig. 

   ”Penny” stönade Justin njutningsfullt. Sakta började han rulla sina höfter in och ut ur mig, våra rörelser var mjuka och kärleksfulla. ”jag älskar dig baby” 

   ”j-jag älskar dig o-också” viskade jag tillbaka och lät mina händer smeka över hans överarmar innan de vandrade ner över hans rygg och kände hur hans muskler arbetade med i hans rörelser. 

   ”Justin...” ord fyllda med kärlek och kyssar utav passion utbyttes tills vi båda nådde kanten och stönade varandras namn högt.

åååååååååååååh, de återförenades u guys! =DDDDDD EVERYBODY HAPPY! samt lite försoningssex... ;P thihi, alltid lika pinsamt att skriva dessa scener... men, men... hoppas ni tyckte om det eller whatever... 

hahhahaha. vad tycks? vad tror ni händer härnäst? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

ps. har inte läst genom det. gör det imorgon. puss&kram. 

   Är inte du lite för gammal för att gå på dagis? Jag flämtade, det var för mycket. Jag kvävdes. Jag kunde inte se, jag kunde inte röra på mig. Hur länge jag satt på golvet visste jag inte. Men ute hade det börjat skymma och himlen lös orange och rosa när jag väl återfick kontrollen över min egen kropp. Jag var utmattad och full av förvirran.

   Tårarna rann längst mina kinder medan jag grät tyst. Mitt huvud var sprängfullt med nya saker och jag kunde omöjligt veta vart jag skulle börja. Jag var tillbaka. Mina minnen var tillbaka. 

Paniken började fylla mig, varför visste jag inte riktigt. Jag var tillbaka. Vad hände?

   Jag ryckte häftigt till vid minnet utav bilkraschen som kändes läskigt riktig även fast jag satt trygg på mitt sovrumsgolv. Sjukhuset, jag hade träffat Jesse medan jag låg i koma, jag hade valt att gå tillbaka. Men det kom med konsekvenser som Jesse varnat mig om, konsekvenserna blev en stor minnesförlust. Hela mitt liv försvann. Jag försökte dra in luft i lungorna men det endast fastnade i halsen och jag snyftade högt. Jag begravde ansiktet i händerna och grät. 

   Jag hade sårat alla jag älskade. Jag hade glömt alla jag älskade, jag hade glömt allt som var viktigt för mig. Jag kom upp på fötterna och tog mig fram till spegeln. Mina ögon såg trötta ut, mörka ringar låg markant under dem och mitt nu korta hår stod rufsigt på mitt huvud som om jag inte borstat det på länge. Försiktigt drog jag handen genom mitt hår, även fast jag gjort denna förändring medan jag inte alls kom ihåg vad jag egentligen tyckte om då gillade jag det mycket i alla fall. Längden var underbar och jag var glad att se mitt bruna hår igen. Jag vände och vred på huvudet för att se likheterna som vi inte kunde hitta mellan mig och Chaz förut. 

   Chaz! Min bror. Jag drog en hand genom håret. Tack gode Gud att han hade klarat sig. Jag kunde inte förlora mer syskon, mer familj. Familj... Dem jag på senaste tiden börjat stöta bort. De var inte intressanta och ville enbart få tillbaka mitt minne, som jag då inte förstod vad det handlade om. Men nu önskade jag att de hade kunnat försökt mer och inte låtit mig smita hela tiden. 

   Stacey som hjälpt mig, som varit vänlig och visat mig att som jag borde kommit ihåg men inte gjorde. Lärde mig måla igen, lärde mig om snö, lärde mig vad allt i mitt rum var för något. 

   Och sedan John - pappa - som som vanligt inte var hemma mycket utan spendera majoriteten utav sin tid på jobbet. Pappa som enbart fått mig att tro att jag var ett simpelt fan utav Justin och inte vart vi egentligen stod.

   Jag flämtade häftigt till. Justin! Jag kved till och tårarna steg i ögonen ännu en gång innan de rann över kanten och nerför mina kinder. Älskade Justin som suttit hos mig varje dag. Justin som så förtvivlat försökt få mig att minnas igen, vilket i slutet han också fick mig att göra. Jag snyftade häftigt till. Jag måste se honom, nu. Jag måste berätta att jag är tillbaka. Jag måste berätta att jag minns. 

   Jag kom genast upp på fötterna och sprang mot dörren, jag vräkte upp den och sköt nerför trappan. ”vad är det som händer?” Staceys röst var orolig och förvirrad, hon klev ut genom köksingången med rynkad panna. John kom strax efter henne. ”Penny?” 

   Jag frös i steget, vad skulle jag säga till dem? ”jag kommer ihåg” viskade jag fram och tystnade spred sig genast i huset. Jag såg försiktigt upp på dem för att se deras uppspärrade ögon. 

  ”du-du-du vad?” stammade Stacey fram. 

  ”jag kommer ihåg, allt” svarade jag högre den här gången. Staceys ögon fylldes utav tårar innan hon höjde ena handen för att lägga den över munnen i misstro. ”och jag måste berätta det för Justin” 

   ”Justin?” snäste pappa bakom Stacey. Jag vände blicken mot honom och stirrade stint. 

   ”ja, Justin” fräste jag tillbaka. ”min pojkvän om du glömde det. Men jag antar att du gjorde det eftersom du glömde att berätta den lilla detaljen för mig, huh? Men hey, jag är ju bara ett fan eller hur!?” vred kokade inom mig nu. ”jag vet inte ens vem du är längre, sedan när gick du runt och slog folk? Först mig och sedan Justin” inte en enda känsla visades i hans ögon då han stod stel som en pinne och lyssnade på mina ord. 

   ”och jag har fått nog. Justin är den som verkligen förtjänar att höra att jag är tillbaka, även om han kanske har gått vidare...” jag svalde tårarna som strömmade till mina ögon vid tanken, nej låt honom inte ha gått vidare. ”han var där hos mig hela tiden” 

   ”så vaddå? Du säger att vi inte var det? Att vi inte stred varje dag i hopp om att du skulle få tillbaka minnet?” pappa röt tillslut ifrån och jag såg nästan äcklat på honom. 

   ”vart har jag varit de senaste månaderna? Jo, inte här i alla fall. Jag...” jag svalde och ville inte ens tänka på det innan jag skakade på huvudet och viftade med handen. ”jag orkar inte ta hand om det här nu, jag måste gå” jag hann endast ta några få steg mot hallen för än pappa var efter mig.

   ”åh, du går ingen stans unga dam!” jag snurrade genast runt. 

   ”jag kan gå vart fasen jag vill, du verkar också glömt den lilla detaljen att jag fyllde 18 för ett kort tag sedan! Du bestämmer inte över mig längre, du har ingen rätt att hålla mig inlåst här. Jag kan gå precis vart jag vill” jag struntade i skorna, jag struntade i allt och slängde mig ut genom dörren. Den friska luften träffade mitt ansikte och jag andades in. Jag kastade huvudet från sida till sida medan jag tänkte på vart jag skulle ta vägen. Min telefon... Fort började jag leta i mina fickor men insåg ganska snart att jag inte hade någon. Den jag haft innan blev mosade i kraschen och jag har inte haft någon ny sedan dess. Sådan hög teknologi skulle bli alldeles för mycket för min senila hjärna, men nu förbannande jag mitt liv för att jag inte hade fått en telefon. Istället satte jag fart mot Justins mormor och morfars hus i hopp om att han befann sig där, jag hade ju träffat honom tidigare idag men vem vet om han var kvar eller inte. 

   Andfått såg jag hur huset närmade sig och bankade högt på ytterdörren innan jag tog ett steg tillbaka, dörren låste snart upp och en förvirrad Bruce stod sedan på andra sidan dörröppningen. 

   ”hur kan ja-” började han men tystnade vid synen utav mig. ”Penny?” 

   Jag nickade häftigt. ”hej Bruce” 

   ”du vet vad jag heter” återigen nickade jag. ”ä-är du?” 

   ”frisk, tillbaka, full utav minnen. Ja” svarade jag och sekunden efter omfamnades jag utav två kraftigt armar och jag stelnade chockerat till innan jag skrattade. ”är Justin här?” frågade jag när han släppte mig och vi stod i hallen. Han skakade sorgset på huvudet. 

   ”han åkte för bara någon timme sedan” svarade han. ”han hade jobb att göra i LA” jag svalde ner besvikelsen som sköljde över mig. Han var inte här. ”men jag har två andra här som nog gärna vill träffa dig” jag såg på honom med höjda och frågande ögonbryn. Vi klev in i köket och jag höll nästan på att kollidera med en annan kropp då den var på väg ut och jag tog vingligt ett steg tillbaka. Jag såg sedan upp för att mötas utav ett par bruna ögon och en mun full med mat. Chaz.

   Innan jag hann tänka hade jag slängt mig om hans hals och kramade honom hårt. ”P-Penny?” hörde jag honom stamma osäkert. Jag lutade mig tillbaka med tårfyllda ögon och ett snett leende. 

   ”hej Chazie” svarade jag men han enbart fortsatte stirra på mig. 

   ”är det här ett skämt eller?” frågade han sedan och jag skakade roat på huvudet. 

   ”detta är inget skämt, jag är här på riktigt och-” jag hann inte längre för än han drog in mig hårt mot sin kropp och nästan kvävde mig. Snart kände jag ett till par armar runt mig och jag såg upp för att se Ryan, jag log brett och lirkade loss ena armen för att lägga den om hans hals. 

   ”du är tillbaka” hörde jag sedan Chaz mumla. ”hur?” vi släppte taget om varandra och jag tog ett steg tillbaka så jag kunde se på dem båda. 

   ”Justin” svarade jag sedan med ett leende. Är inte du lite för gammal för att gå på dagis? Den första meningen han någonsin sagt till mig, meningen som var början på vår vänskap, meningen som var början på vår framtiden. Meningen som betydde att för mig. 

   "herregud, Justin" Chaz slog sig för pannan. "har-har du?" jag skakade på huvudet. 

"åh, han svarar inte" frustrerat la jag på luren för säkert femtioelfte gången, fortfarande bemöttes jag utav telefonsvararen som berättade att han inte kunde ta emot samtalet just nu. 

   "han sitter säkert på planet fortfarande" mumlade Bruce från soffan. 

   "åh, vad ska jag göra?" utbrast jag förtvivlat. Ju mer jag tänkte på honom, ju mer saknade jag honom med vartenda fiber i min kropp. Jag ville ha honom här, jag ville veta om vi någonsin kunde gå tillbaka till det vi en gång var. Med armarna korslagda över bröstet vände jag med tveksamt mot killarna. 

   "han... han har inte.. ni vet, gått vidare då?" frågade jag. "för då vill jag att han ska fortsätta vara lycklig, då-" 

   "är du galen, kvinna?" Ryan tittade på mig som om jag blivit tokig. "han har varit som ett vandrande skal sedan han lämnade sjukhuset för lite mer än ett halvår sedan. Inget kunde få honom glad, han gjorde vad han behövde och sedan stängde han in sig själv på ett rum. Han hade och har fortfarande inga som helst tankar på att gå vidare" mina ögon fylldes av tårarna ännu en gång över att höra vad jag orsakat honom. Jag kramade mig själv och sänkte huvudet lite, åh älskade Justin. 

   "åk" jag höjde huvudet för att se frågande på Chaz som såg blankt tillbaka på mig. 

   "vad?" frågade jag förvirrat. 

   "åk till LA" förklarade han. 

   "men-" 

   "vi kommer efter, bry dig inte om oss just nu. Bara åk, få den Justin vi alla känner tillbaka" han hade nu rest på sig och grep tag i min vrist innan vi sekunder senare var i hallen följd utav Ryan. "vi hjälper dig packa och bokar flygbiljett" 

*

"HUR KUNDE DU LJUGA FÖR MIG DÅ!?" skrek jag förtvivlat. Mina väskor var packade med allt jag ägde och Bubble var instoppad i sin bur. Allt hade gått lätt och enkelt tills pappa ville ha ett ord med i leken. 

   "jag trodde jag har gjort det kristallklart om vad jag tycker om Justin" väste pappa giftigt. 

   "och jag trodde jag hade gjort det kristallklart att jag absolut inte brydde mig om vad du tyckte" Chaz och Ryan stod en aning obekväma bakom mig medan de vittnade till vårt gräl. Jag förstod inte varför pappa envisades med att stoppa mig varje gång då han visste att det inte var till någon nytta. Inget kunde få mig att välja bort Justin, inget. 

   "jag är 18 år nu pappa, och jag har rätten att ta egna beslut. Jag har rätten att flytta hemifrån, jag har rätten att åka iväg utan att be er om lov, jag har rätten att göra precis vad jag vill utan att ni kan säga så mycket som ett pip om det. Så bara sluta och låt oss alla slippa detta” jag slog lamt ut med armarna medan jag såg sorgset på honom, han hade åldrats. Detta hade tagit hårt på honom men han hade ett konstigt sätt att visa det på. Ett konstigt sätt att visa mig kärlek och oro. Detta fick mig inte att vilja stanna, det fick mig endast att åka så långt bort jag kunde. 

   ”jag hämtar bilen” hörde jag Ryan mumla bakom mig innan dörren öppnades och stängdes. 

   ”jag vill kunna åka härifrån och känna mig välkommen tillbaka, jag vill kunna le när jag tänker tillbaka på er och inte sorg. Du måste släppa taget pappa” han såg på mig en lång stund innan jag såg till min förvåning hur hans figur sjönk ihop och grymheten i hans ansikte försvann. 

   ”hur ska jag kunna låta dig åka? Hur ska jag veta att du kommer klara dig därute? Hur vet jag att nästa samtal jag får inte kommer vara din dödsförklaring?” jag svalde och såg chockat på honom. 

   ”pappa...”

   ”jag har redan förlorat ett utav mina barn, mina två andra var med i en bilolycka och höll nästan på att dö. Som tur var klarade sig ena” pappa såg ömt på Chaz bakom mig innan han vände blicken mot mig. ”den andra tappade allt och jag kan inte undgå att skylla honom. Ni var på väg för att hämta honom på flygplatsen, hade ni inte åkt hade ni aldrig hamnat på sjukhuset. Jag inser att det kanske inte är rättvist men... jag skyller på honom” jag visste inte om jag skulle skrika eller gråta. Varför sa han det här nu? Varför sa han inte att han kände såhär för länge sedan? Varför nu när jag redan bestämt mig? 

   ”jag önskar att du sagt något tidigare pappa, men det finns inget som kan få mig att ändra mig nu. Jag måste åka” jag såg hur hans käke spändes innan han plötsligt vände om och gick. 

   ”Penny?” jag insåg inte att jag stod fortfarande kvar på samma ställe för än Chaz försiktigt la en hand på min axel. ”gråt inte” mumlade han innan han drog in mig i sin famn. Snart hördes en biltuta och vi förstod att Ryan var här med bilen. Tillsammans fick vi in väskorna i bagageutrymmet och sträckte mig efter dörrhandtaget till bilen när jag stelnade till. Vi behövde åka bil. 

   Kalla kårar gick nerför min ryggrad och illamåendet svällde upp inom mig. Skulle jag klara att åka bil? Såhär tidigt? Repriser från olyckan spelades om och om igen i min hjärna medan jag stod där fastfrusen i marken och handen utsträckt. 

   ”okej, så jag kom och tänka på att något sådant här kunde hända. Därför har jag din iPod här som du kan lyssna på samt kan du blunda hela vägen och tänka på precis allt annat än att vi åker en bil” Ryan steg fram till mig och skakade mig försiktigt, fumlande tog jag emot min iPod och stirrade ner på den. 

   ”det kommer gå bra Penny, jag lovar” jag såg upp på Chaz som verkade lika skräckslagen vid att åka bil som jag var. Jag nickade stelt och svalde innan jag sköt in hörsnäckorna i öronen och satte mig i baksätet. Jag knep ihop ögonen hårt och koncentrerade mig på melodin som jag snart insåg tillhörde Justin. 

   Bara några rader in i låten satt jag avslappnat mot bildörren medan jag lyssnade på Justins vackra röst när han sjöng orden till ’Be Alright’ som han avslöjat att han skrivit till mig när vi hade varit åtskilda under en längre tid än vanligt. När han inte hade någon chans alls att slita sig från jobbet och jag inte kunde lämna skolan. 

   ”You know I care for you, I’ll always be there for you

Promise I will stay there here, yeah, I know that you want me too

Baby we can make it through, anything, Cause everything’s gonna

Be alright, ai-ai-ai-aight, be alright, ai-ai-ai-aight” 

*

   Från Chaz: 

   ”Raging Waters i San Dimas. 57:an mellan motorvägarna Interstate 10 och Interstate 210” 

   Jag gav taxichauffören samma instruktioner som Chaz skickat. Den här gången behövde jag inga distraktioner som musik då mitt huvud var så fyllt av annat att jag inte hade tid att tänka på det rullande fordonet jag satt i. Hur skulle detta gå till? Säkerheten var säkert stenhård för att en massa fans eller paparazzis skulle kunna ta sig in. Hur skulle jag kunna komma in? De kände väl knappast igen mig... Tankarna vimlade runt i mitt huvud och gjorde mig nästan yr. Det enda som höll mig från att bli galen över allt som har hänt på så otroligt kort tid var att jag förhoppningsvis skulle få se Justin snart. 

   ”miss, vi är framme” mitt huvud sköt genast upp och jag såg ut genom fönstret. Den enorma vattenparken låg framför oss och hade mycket riktigt spärrats av för andra besökare. Inte för att någon skulle åka till vattenparken såhär sent på kvällen i alla fall. Jag log tacksamt på chauffören. 

   ”ehm...” började jag och sträckte mig efter min ryggsäck där min plånbok redan låg. Mitt andra bagage hade jag redan lämnat hos Justin, även om jag inte hade nyckel till huset så hade jag ställt dem på baksidan och släppte Bubble lös med knutit fast hans koppel så han inte sprang bort. 

   ”här” sa jag sedan och räckte honom sedlarna. Han log och jag klev ur bilen. Jag hissade upp ryggsäcken på ryggen innan jag fundersamt såg på scenen framför mig. Jag skulle uppenbart inte bli insläppt utav säkerhetsvakterna. Fort gick jag åt andra hållet för att se om det fanns något sätt som jag kunde smita in på någon annan stans. Jag suckade frustrerat och skakade gallret som stängde oss andra ute, jag lutade pannan mot den kalla stålen. Men såg genast upp när jag hörde röster närma sig. Två killar kom gåendes samtidigt som de pratade glatt med varandra. Jag kisade med ögonen och försökte lista ut vilka det var.

   ”Alfredo... Alfredo!” tjöt jag upphetsat och såg hur han snurrade runt i sökandet efter rösten. ”här!” jag viftade häftigt med armen. Han såg på mig ett tag innan hans ögon spärrades upp. 

   ”Penelope?” utbrast han förvånat och jag nickade ivrigt. ”men... Men... Vad gö-” 

   ”du måste hjälpa mig in, jag måste få prata med Justin. Jag måste berätta att jag minns igen” han stirrade på mig igen. 

   ”hur kan jag vara 100% säker?” frågade han, jag stönade frustrerat. Really? 

   ”kom igen. Rosa marshmallow grisar ska ju alltid stå till tjänst” jag såg hur han därefter sken upp i ett brett leende. 

   ”oh my God... Du är verkligen tillbaka. Möt mig vid ingången, jag släpper in dig” sa han fort och jag sprang genast iväg. Mitt hjärta dunkade högt och jag kände hur upprymdheten fyllde mig mer och mer. Jag skulle få se honom igen. 

   ”Penny!” jag skyndade mig bort till Fredo som stod bredvid en säkerhetsvakt som gav mig en liten nick och jag smet snabbt förbi innan jag var i Alfredos famn. ”åh så vi alla har saknat dig. Jag ser till att få stop på musiken, jag vet att de håller på att filma just nu men om Justin får reda på att du har varit här under en längre tid och han inte fått reda på det...” Alfredo rös till utav bilden han måste fått upp i huvudet och jag fnissade roat åt honom. ”gå ditåt” sa han sedan och pekade mot en utav gångarna. Jag nickade förstående innan jag satte fart, mer och mer folk började dyka upp och musiken blev högre. Plötsligt tystnaden och flera upprörda röster ekade. Här är min chans. 

   ”Justin!” ropade jag högt samtidigt som jag sprang fram tills jag nådde kanten på en utav poolerna. Sedan såg jag honom. Han var klädd i vita jeans och vitt tröja med en blå, grön skjorta över. Han var blött från topp till tå. Justin. 

Justins Perspektiv. 

   ”All I need is a beauty and a beat, that can make my life complete

It’s all I by you, when the music makes you move

Baby do it like you do

Cause all...” 

Musiken dunkade genom högtalarna medan vi stod i vattnet och gjorde oss redo för att dansa det lilla partiet i ankel högt vatten. Så fort jag landat på eftermiddagen hade jag slängts in i en bil - inte bokstavligen - och körts till denna vattenpark där jag träffat Nicki och alla de andra. Hur många dansare som helst var samlade här för att alla delta under något parti under videon. Hela kvällen hade vi spenderat att filma in och jag tror att videon skulle bli lyckad. Jag gjorde mig beredd för att utföra de dansstegen som vi övat på under någon vecka, jag var trött. Egentligen hade jag ingen energi alls till detta. Jag ville bara åka hem, krypa ner i sängen och sova. 

   Efter Penny sprungit iväg från mig och jag insett hur verkligheten faktiskt såg ut hade alla krafter blåst ur mig. Järngreppet låg fortfarande runt mitt hjärta och påminde mig ständigt om den tuffa sanningen. Jag tog ett djupt andetag och skulle precis sätta igång när musiken plötsligt stängdes av, jag rynkade förvirrat på pannan och såg bort mot platsen där all elektronik var uppställd. 

   Sedan kom ropet som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. ”Justin!” jag skulle kunna känna igen den där rösten precis vart som helst, jag skulle kunna urskilja den ur mängden även fast rummet var fyllt utav skrikande människor. Men precis som så många andra gånger insåg jag att det var min hjärna som lekte med mig. Hon var inte där på riktigt, det var bara i mitt huvud. 

   ”Justin” men den här gången lät den så mycket mer äkta, precis som om den stod endast en bit bort. Jag lyfte huvudet och började söka med blicken. Tills jag stirrade rakt in i de bruna ögonen som jag älskade så mycket, de bruna ögon som sett på mig med sorg, med kärlek, med glädje. 

   Andetaget fastnade i halsen och jag tog ett snubblande steg framåt. Penny. 

ooooohh... nästan 4000 ord u guys! the chapters are getting longer. o mycket hände, Penny flyttade, John erkände hur han kände runt allt men försent, både Chaz och Ryan har fått förenas med Penny samt Alfredo. 

o sist är nu Justin... oh, många kanske kommer hata mig för vart jag klippte kapitlet... hehehehheeh. EVIL! xP 

vad tycks? vad tror ni händer nu? hur tror ni Justin kommer reagera vidare? 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! NI HAR VARIT SÅ OTROLIGT UNDERBARA PÅ SISTONDE (FAST DET ÄR NI JU ALLTID...) MEN EXTRA MYCKET! tack, tack, tack, tack, tack, tack! 

puss&kram. ♥

   Min blick lyckades sedan slitas från henne för att se på idioten som kysst henne, han drog en hand genom håret och letade efter något i jeansfickan. Han såg sedan upp och efter Penny med ett äckligt slugt leende. Det bruna rufsiga håret, det sneda leendet, de grå ögonen tillhörde ingen mindre än Hector - Spencers lillebror. Oh, fuck no!

Jag hade svårt att ta in scenen framför mig. Det gick inte ihop för mig. Spencers bror? Hur i hela friden hände detta? Hur kunde han? Han visste mycket väl hur allt låg till. Men framför allt, Hector? Kär i Penny? Det var det mest obegripliga över hela denna situation. 

   ”ey, fullon! Vi drar vidare” ropade Hector medan han fick upp ett cigg paket ur byxfickan. De andra vände sig mot honom, skrattade åt något ointressant innan de började dra sig bakåt mot honom. Fortfarande var de omedvetna om våran närvaro. Inte utan att jag har haft ett snack med honom först. 

   Jag drog mig tillbaka och rundade hyllan för att gå ner längst gången tills jag kom till andra änden där gänget skulle passera förbi. Lyckligtvis gick de andra först så jag obemärkt kunde gripa tag i jackan på Hector och rycka in honom i gången. På två sekunder hade jag honom upptryckt mot hyllorna och underarmen pressad mot hans strupe. 

   ”vad fan har du gjort med henne?” morrade jag fram, ansikte hotfullt nära hans eget. Han såg först på mig med chockade, uppspärrade ögon tills han insåg vem jag var och hans skrämda uttryck byttes ut mot ett arrogant och slugt leende. 

   ”nämen, är det inte Justin Bieber?” frågade han roat. ”du är patetisk, vet du det?” 

   ”svara på frågan! Vad fan har du gjort med henne!?” sa jag högt och tryckte till mot hans strupe. 

   ”lär henne leva livet, no big deal” svarade han nonchalant. ”visar henne vad livet har att erbjuda till skillnad från er som enbart strävade efter att hon skulle bli normal igen” jag såg giftigt på honom. Var han go´eller? Jag skrattade sedan humorlöst. 

   ”jovisst. För alkohol och droger är ju allt livet har att erbjuda” fnös jag ilsket. 

   ”absolut” svarade han. ”och sex” det blixtrade till inom mig av ilska och jag tryckte honom hårdare mot hyllorna för att skära av hans luftvägar ännu mer. 

   ”om du så mycket som rör ett hårstrå på henne så ko-” hotade jag men blev avbruten. 

   ”åh, jag har rört mer än ett hårstrå. Jag kan förstå varför du är så fast vid henne, hon är bra i sängen. Stönar riktigt högt gör hon” hans sluga flin låg på hans läppar igen och jag såg rött. Jag grep tag i kragen på hans skjorta innan jag sköt upp mitt knä i hans mage samtidigt som jag drog ner hans överkropp för att få en så bra kick som möjligt. Han hostade till innan jag hade honom upptryckt igen. 

   ”håll käften och lyssna noga på mig ditt jävla svin. Låt henne vara ifred, hon är inte din docka att leka med, att göra vad du än känner för med. Det där är en riktig människa och den människan råkar vara min flickvän-” 

   ”ex flickvän, ‘Jenelope’ - som ni så patetiskt kallades - tog slut så fort hon öppnade ögonen utan sitt minne” återigen satte jag knät i hans mage vilket fick ännu ett kvävt läte att komma ur honom. 

   ”sa jag inte åt dig att hålla käften?” fräste jag. ”vad tror du hon kommer tycka om dig när hon får sitt minne tillbaka och inser att saker du har gjort mot henne? Huh? Tror du att hon kommer stanna hos dig? Tänk igen” men grabben bara log lugnt. 

   ”och tänk om hon aldrig minns, då är hon min för evigt. Hon älskar mig, även fast hon inte vet vad älskar egentligen betyder. Hon är min nu och dina chanser är över, för gott. Hon vill inte ha dig längre, hon vill inte träffa er. Hon hatar er alla. Hon har ett nytt liv nu, med mig” 

   ”om du inte låter henne vara ifred kommer jag personligen se till att du ångrar dig, enda fram tills den dagen du dör” morrade jag och stirrade honom in i ögonen. 

   ”åh, jag vill verkligen se dig försöka” 

   ”vad tror du Spencer skulle säga om det här, va?” frågade jag när tanken slog mig. Han hade säkert inte sagt ett ord till henne och detta skulle jag kunna använda som fördel. Han stelnade till för ett ögonblick i mitt grepp. I got you, sucker. 

    ”du skulle bara våga” väste han. 

    ”åh, men det gör jag” svarade jag och tryckte hårdare mot hans strupe.

    ”nej, det gör du inte och vet du varför?” frågade han och höjde ena ögonbrynet. ”för jag har tyglarna, tough guy. Det är jag som är kung över staden och därmed jag som bestämmer. Så vet du vad som händer om Spencer ens får veta att vi stötte på varandra idag?” jag enbart stirrade på honom. 

   ”låt oss säga att Penny enbart kommer leva livet ännu mer tills det kanske... åh, jag vet inte. Blir en överdos utav det roliga” jag var precis på väg att placera min knytnäve i hans ansikte när en röst stoppade mig. Rösten som annars var len, glad och nyfiken var nu sluddrig, fel och förvirrad. 

   ”Hector? Vad gör du, vart tog du vägen? Vi skulle ju gå” jag vände mig om för att se Penny komma gående. Hon stannade till i steget när hon fick syn på oss, hennes panna rynkades och hon kisade mot oss. ”vad är det som händer?” frågade hon. Jag stirrade på henne. Det här var inte min Penny. Det här var någon helt annan. 

  ”ingenting, baby. Pratade bara med gamla vänner” Hector tog sig ur mitt grepp som tappat styrkan när Penny gjorde entré och gick fram till henne, han la en arm runt hennes axlar innan han tryckte en puss mot hennes panna. Hon vinglade till och slöt ögonen. ”kom igen, så går vi” 

   De hade tagit några steg bort när Hector halvt vred på sig. ”glöm inte, jag är kungen” 

”hur är detta möjligt?” röt jag. Jag vankade av och an i mitt sovrum medan jag drog händerna genom håret i frustrationen. Hur hamnade vi här? Hur hamnade Penny i Hectors händer? I Spencers lillebrors händer!? Det gick inte ihop i mitt huvud, inte alls. 

   ”jag vet inte, man. Men du måste ta och lugna ner dig” min ilska hade legat och kokat på ytan enda sedan vi lämnat matvaruhuset och jag hade ingen som helst aning när den skulle försvinna. Aldrig? 

   ”jag kommer döda honom” mumlade jag och spände knytnävarna. ”jag kommer döda honom” 

   ”nu tänker du med arslet och inte huvudet” påpekade Ryan och jag vände mig ilsket mot honom. Fort var han uppe med handflatorna i en avväpnande gest. ”lugna ner dig, jag tycker inte heller om detta men det finns inte mycket vi kan göra. Det är Pennys liv” 

   ”men hon är ju inte ens medveten om vad hon gör, hon har ingen aning om... om någonting, hon... argh!” jag drog i håret innan jag slog knytnäven mot garderobsdörren. 

   ”Ryan har rätt, bro. Hur mycket jag än inte vill se min lillasyster i händerna på honom medan han tar en massa dåliga beslut åt henne så finns det inte mycket vi kan göra. Han har tyglarna och jag vill inte att hon ska dö. Vi måste vara smarta, vi kan inte vara för drastiska. Vi måste ha en plan utan luckor” Chaz grep tag i min axel och såg allvarligt på mig, jag andades ut men nickade sedan. 

Fredag, 4:e April. 

   Sakta gick jag med händerna i jeansfickorna längst trottoaren, gruset knastrade under skosulorna och vinden grep försiktigt tag i mitt hår. Doften utav nyklippt gräs fyllde min näsa, solen sken på himlen och barnen skrek förtjust i lekparken. Det var min sista dag i Stratford innan jag behövde åka tillbaka till LA för att filma in musik videon för ‘Beauty And A Beat’. Under normala omständigheter hade jag varit hur exalterad som helst men inget som hade med min karriär att göra gjorde mig glad längre. 

   Det brukade betyda allt för mig, men allt som hade med musik påminde mig endast om Penny. Penny som inte var min längre, Penny som inte kom ihåg mig längre. Händelsen igår hade fyllt mig utav en ny energi, en energi fylld utav vrede och bitterhet. Inte ett ord hade sagts till Spencer även fast vi pratat med henne. 

   Jag lät blicken svepa över lekparken i jakt efter Jazmyn och Jaxon, jag kom för att säga hejdå till dem. Jag gick bort mot sandlådan då jag visste att Jaxon var mycket förtjust i att köra lastbilar i sanden. Dock fann jag någon annan i lådan, ett huvud prytt utav brunt hår istället för blont, bruna stora ögon istället för bruna små. Penny satt med fötterna nedstuckna i sanden medan hennes finger gjorde vackra mönster. 

   Jag förblev stum och orörlig för ett ögonblick, det var såhär vi först träffats. På ett dagis, omringade utav barn, hon sittandes och totalt omedveten utav min närvaro för än jag sa orden. Jag log snett och innan jag hann stoppa mig själv hade jag uttalat dem igen. 

   ”är inte du liten för gammal för att gå på dagis?” hennes huvud sköts hastigt upp och hon stirrade på mig. Hennes mun öppnades åtagliga gånger men inget svar kom. Hon svalde nervöst innan hon fick något ofokuserat i blicken, hon mumlade något ohörbart innan hon snubblandes sprang bort från lekparken. Hjärtat sjönk i bröstet på mig medan jag insåg något. Hon skulle aldrig komma tillbaka till mig. Hector hade rätt, hon var hans nu. För evigt. 

Penelopes Perspektiv. 

   Mönstret som började som ett rakt streck utvecklades till kurvor, cirklar, fyrkanter. Alla figurer skapade de ett nytt mönster som byggdes på, steg för steg. Parken var min plats att komma bort från allt, Stacey och John som gick runt i huset medan de väntade på att jag skulle komma hem igen. De var oroliga för mig. Varför förstod jag inte. Jag hade ju roligt, Hector hade berättat att det vi gjorde var roligt. Det var så man hade roligt. Levde livet, som hade brukade säga. 

   Jag la huvudet på sned medan jag drog med fingret i den våta sanden, den var skön och kalla mot mina fingertoppar. Allt var fridfullt tills en röst bröt genom. 

   ”är inte du lite för gammal för att gå på dagis?” jag såg genast upp för att bemöttas utav de hasselnötsbruna ögonen som stirrat tillbaka på mig från alla teckningarna som pryde mina väggar. De hasselnötsbruna ögonen som jag fattat tycke för, de var vackra. Ett hemlighetsfullt leende låg över hans läppar, som om det vore något roande över hans fråga. Är inte du lite för gammal för att gå på dagis? 

   Frågan upprepades i mitt huvud och en klump bildades i min mage, utan att tänka kom jag på fötter och tog mig klumpigt bort från sandlådan och lämnade honom bakom mig. 

   Är inte du lite för gammal för att gå på dagis? Jag snubblade till och höll nästan på att falla till marken. Penelope Phoebe Hawkin, född 14:e Mars 1996. Förvirrat rynkade jag pannan, vart hade det där kommit ifrån? Jag kved högt till då mitt huvud plötsligt verkade vilja klyvas i två och det flimrade framför mina ögon och jag hade svårt att hålla mig på benen. Jag satte händerna vid mina tinningar och öppnade munnen som för att skrika men inget ljud kom ut. 

   Är inte du lite för gammal för att gå på dagis? Halvt blind stapplade jag fram på gatan mot mitt hus, svetten rann och mitt huvud kändes som en cement klump. Vad är det som händer? Jag fick upp ytterdörren och brydde mig inte ens om att ta av mig skorna. Jag behövde komma upp på mitt rum och det var nu, fort. 

   ”Penny?” hörde jag Stacey ropa frågande men jag svarade henne inte. Mina andetag kom stötvis och andfått ut, jag grep krampaktigt om trappräcket för stöd. Väl uppe på andra våningen var jag på några få sekunder inom de säkra väggarna utav mitt rum. Jag gled klumpigt till golvet innan bild efter bild visades framför mig tills jag insåg att det var minnen. Mina minnen. 

   Är inte du lite för gammal för att gå på dagis? Jag flämtade, det var för mycket. Jag kvävdes. Jag kunde inte se, jag kunde inte röra på mig. Hur länge jag satt på golvet visste jag inte. Men ute hade det börjat skymma och himlen lös orange och rosa när jag väl återfick kontrollen över min egen kropp. Jag var utmattad och full av förvirran.

   Tårarna rann längst mina kinder medan jag grät tyst. Mitt huvud var sprängfullt med nya saker och jag kunde omöjligt veta vart jag skulle börja. Jag var tillbaka. Mina minnen var tillbaka. 

aaaaaaaaahhhhhhhh! början, Justin fett fierce o bah kicka skiten ur Hector även fast Hector hade övertag på andra vis. MEN SLUTET HÖRNI!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!? PENNY ÄR TILLBAKA! GAH, det ni alla har väntat på. 

såklart jag inte skulle låta Penny tappa minnet för gott, hallå! vad hade det blivit för kärlekshistoria huh? xP o det var Justins första ord till henne som fick henne att minnas. romantiskt.se om ni frågar mig. hahaha. 

vad tycker ni? vad tror ni händer nu? med Justin? med Penny? med Hector? =OOOOO

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! JAG VILL VETA! PUSS&KRAM. ♥ 

PREVIOUS:   Tårarna rann okontrollerat nerför mina kinder och jag drog en hand genom håret. Minnena var som en örfil i ansiktet, de fanns där på både gott och ont. Jag ville alltid minnas min tid med Penny men samtidigt lurade de alltid där i bakhuvudet och påminde mig att vi aldrig skulle kunna vara sådär igen, jag skulle aldrig kunna hålla om henne, kyssa henne igen. Om hon inte fick tillbaka sitt minne. 

   Så jag firade vår ett årsdag ensam, fyrverkerierna exploderade på himlen och bröt ut i vackra kreationer innan de bleknade bort. Grattis, Penelope. Jag älskar dig. 

Torsdag, 3:e April 2014.

   Aldrig trodde jag att jag någonsin skulle åka till Stratford - min hemstad - med en klump i magen. En klump som svällde och kvävde mig långsamt. Jag blickade ut genom bilens fönster och såg våren blomma fram på gatorna. Träden återgick till sin gröna skönhet, blommor grodde fram ur jorden och fågel kvittret fyllde öronen. 

   ”Justin, vi är framme” jag hade inte ens märkt att bilen stannat förrän Kenny lätt skakade min axel. Smått förvirrat knäppte jag upp säkerhetsbältet och steg ur bilen, mormor och morfar stod vid ytterdörren med mjuka leenden. 

   ”hej gubben” mormor drog in mig i sin famn och höll mig hårt. Jag la mina armar om henne och kramade tillbaka, drog in hennes välbekanta doft genom näsan. ”herregud, så stor du har blivit" utbrast hon och klämde mina överarmar medan hennes blick gick upp och ner över mig. "men du är ju inte så liten längre, 20 år va? Vart tog åren vägen?” jag log halv hjärtat mot henne. 

   ”ja, säg mig det. Har ingen aning” hon log roat innan hon släppte taget och lät morfar få omfamna mig istället. 

   ”säg mig, hur mår du?” frågade han och såg allvarligt på mig. Jag suckade lågt, visste att denna fråga skulle dyka upp förr eller senare. 

   ”jag... ehm... jag vet inte riktigt faktiskt, jag har väl inte riktigt velat ta tag i det. Folk säger att jag borde ta mig i kragen och gå vidare, men... jag kan bara inte. Jag försöker fortfarande intala mig själv att hon en dag kommer vakna upp och minnet är tillbaka men... kanske jag borde ge upp, kanske borde jag låta henne gå och försöka glömma” förrädiskt nog fylldes mina ögon med tårar men jag bet ihop käkarna för att inte bryta ihop. 

   ”jag önskar att jag hade ett bra svar åt dig, ett svar som gav dig hopp men jag har tyvärr inget. Jag vet inte om jag borde säga åt dig att gå vidare, att tjejen som du älskade inte kommer komma tillbaka. Eller om jag borde säga åt dig och vänta för att fortsätta leva på detta sätt du gör” jag svalde innan jag ryckte på axlarna. 

   ”som sagt, jag vet inte” jag drog handen genom håret innan jag gick förbi dem och in i huset. Huset såg sig likt ut och allt doftade precis som förut, doften utav hemma fyllde mina näsborrar. Jag gick bort till trappan innan jag tog två kliv i taget upp till andra våningen innan jag öppnade dörren intill rummet som jag haft så länge. 

   Jag andades skälvande ut och lutade huvudet mot den nu stängda dörren innan jag sjönk ner på golvet. Jag begravde ansiktet i händerna och bet hårt i min munkjackas tröjärm för att inte skrika ut min frustration och förtvivlan. Hur skulle jag kunna välja? Säg mig. För jag hade ingen aning. Hur skulle jag kunna gå vidare från någon som inte ens gjort ett rättvist avslut, den endast glömde. Hur? Men hur länge kunde jag vänta? Hur länge kunde jag leva på detta vis i väntan på telefonsamtalet som sade att allt var tillbaka till det normala? Som sa att jag hade fått min Penny tillbaka. När skulle jag låta mig själv gå vidare? 

*

”hey man, hur är det?” jag vred på huvudet och min blick landade på Chaz och Ryan, de hade försiktigt men glada leenden i ansiktet. Jag log snett mot dem innan jag ryckte på axlarna. Jag satt uppflugen på den breda fönsterbänken där jag blickade ut över området som syntes bra från mitt fönster. Jag kunde ur ögonvrån se hur killarna såg på varandra innan Chaz tog ett djupt andetag. 

   ”så” började han. ”hur har turnén varit?” jag ryckte återigen på axlarna. 

   ”utmattande, skrikig, rolig, distraherande, svettig, späckad” sa jag sedan och vände huvudet mot dem, de log roat åt mitt svar. Ryan nickade gillande innan han sjönk ner på sängkanten. ”för er då?”

   ”college är mycket jobb” suckade Ryan. ”ständigt i full gång, men festerna är lika grymma som man har hört” han flinade. Jag skrattade kort ut genom näsan men nickade på huvudet. Tystnaden fyllde sedan rummet, jag vet inte om de väntade på att jag skulle ställa frågan eller om de väntade på modet att självmant fylla i mig med information. Jag suckade ljudlöst och valde att underlätta det för dem. 

   ”så hur har det varit i Stratford annars då?” frågade jag och såg på dem, de visste mycket väl att jag inte menade Stratford som stad utan en viss person som bodde här. Ryan kastade en snabb blick på Chaz som satt med läpparna hårt ihop pressade till ett streck. Jag såg smått förvirrat mellan dem båda. ”nå?” frågade jag tillslut. 

   ”ehm... vi har faktiskt inte sett henne under de närmaste tre månaderna” svarade Ryan tillslut, jag såg chockat på honom. ”hon vill ju för det första inte låta oss se henne men det hindrade oss inte från att se henne på stan eller när hon går ut med Bubble men sedan försvann hon bara. Vi vet inte vad som hände men hon bara försvann” jag lät benen falla ner från fönsterbrädan så jag satt rakt fram medan jag såg på dem båda. 

   ”men vad är det ni säger? Att hon bara...” jag slog ut med armarna i brist på förklarande ord. 

   Chaz ryckte på axlarna. ”vi gick för att prata med John och Stacey men de hade inte mycket information att ge oss. Det enda dem sa var att hon hade börjat umgås med någon och att hon verkade glad. Att hon börjat spendera mer och mer tid ute hos vem det nu än är än hemma” jag spände ilsket käkarna. Vem hade hon träffat? Någon som gjorde henne glad? Avundsjuka kokade inom mig. ”vi har ingen aning om vem det kan vara heller... vem i Stratford, om det ens är någon härifrån...” 

   Jag gned handen över pannan i frustration. Varför var jag så upprörd? Var det inte bra om hon gått vidare? Kunde börja leva livet på riktigt? Gjorde det inte det enklare för mig också då? Jag suckade. Men jag ville ju inte gå vidare, jag ville bara att hon skulle få tillbaka minnet. Jag ville inte leva utan henne, jag ville inte att hon skulle ha gått vidare. Därför var jag upprörd. 

   ”tyvärr tror jag inte att vi kan göra så mycket åt det, hon vill inte träffa någon utav oss. Ingen från sjukhuset, vi är bannlysta” Ryan suckade, Chaz reste sig plötsligt från sackosäcken han suttit i och gick fram till dörren. 

   ”jag lovade mamma att handla, följer ni med eller?” frågade han. Ryan nickade och ställde sig upp innan de båda såg på mig. 

   ”varför inte?” jag reste mig upp och tillsammans tog vi oss ner till hallen där vi fort klev i skorna och kom ut i friska luften. Solen sken på himlen och det var lagom varmt ute, dock inte tillräckligt varmt för att gå jacklös. Lugnt gåendes gick vi mot centrumet för att ta oss till matvaruhuset. Killarna fortsatte fylla i mig med andra saker som har hänt dem och jag gick tyst medan jag lyssnade och nickade på de rätta ställena. 

   En gäsp slapp ur mig när vi närmade oss mataffären och jag skakade på huvudet som för att skaka bort tröttheten som plötsligt sköljde över mig. De automatiska dörrarna gled isär och vi klev in i en svalare miljö och den stora affären öppnade sig inför oss. Chaz tog en korg som han rullade efter sig innan han med en suck drog fram en lapp som det stod en massa saker som det var meningen att han skulle handla för familjen. 

   ”okej, vi tar alla mjölkprodukter först” mumlade han och vi satte fart mot rätt avdelningen, ju närmre vi kom ju högre blev rösterna. Höga, fnittrande och tjutande röster. Jag rynkade försiktigt på pannan när vi gick runt hörnet och bemöttes utav en grupp ungdomar på 5-6 stycken. 

   Två tjejer i gruppen verkade fulla och en kille hade sina armar om deras axlar medan de skrattade högt och vinglade på ställena. En annan kille stod lutad mot hyllorna medan han trilskades med en cigarett i munnen. Sedan fångade vad som såg ut som ett par men man vet ju aldrig min blick, killen hade sin arm runt tjejens hals och tjejen skrattade innan hon riktade upp ansiktet mot honom. Han böjde sig sedan ner och placerade en kyss på hennes läppar, hon sträckte på kroppen och besvarade kyssen innan de lutade sig tillbaka. Tjejen tog sig sedan ur hans grepp och först då fick jag en bra titt på hennes ansikte som var inramat utav axel långt, brunt hårsvall som stod en aning rufsigt på hennes huvud. Hennes ansikte var smalt och läpparna rosen röda, med det var inte förrän hon såg upp och jag fick se hennes ögon som det klickade. Det var Penny. 

   Mitt hjärta stannade och andetaget fastnade i halsen, världen sattes på paus för ett ögonblick. Det här kunde inte vara hon, nej det kunde det inte vara. Men det gick inte att förneka att det var Pennys bruna, vackra ögon som var såg tunga och nästan ned drogade ut. Hon skrattade till och stapplade fram till de andra tjejerna som grep tag om hennes midja och drog med henne in i gruppen. 

   Min blick lyckades sedan slitas från henne för att se på idioten som kysst henne, han drog en hand genom håret och letade efter något i jeansfickan. Han såg sedan upp och efter Penny med ett äckligt slugt leende. Det bruna rufsiga håret, det sneda leendet, de grå ögonen tillhörde ingen mindre än Hector - Spencers lillebror. Oh, fuck no!

god! framspolning utav tid, Justin är 20 (vilket betyder att Penny oxå är 18 =O) o slutet!

HÖRNI, VAD TYCKER NI OM SLUTET?????!?!?!?!?!!?!?!?!?!?!?! VAAA?!?!?!??!!?!? Penny har gått vidare med någon annan?? o inte vem som helst utan Hector, Spencers brorsa? hm... vad tycks? vad tror ni Justin gör? 

hur hände detta? vad tror ni? 

JAG ÄR ER EVIGT TACKSAM FÖR ERA KOMMENTERAR! TACK. ♥ JAG ÄLSKAR ER FÖR DEM! GOD, DEM GÖR VERKLIGEN MIN DAG. KUNNA GÅ IN O SE ATT DET HAR KOMMIT NYA FÅR MIG ATT LE GALET STORT. 

SÅ KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA. PUSS&KRAM.