”Kanada är det värsta landet någonsin!” jag fick bita ihop för att inte brista ut i skratt då jag visste exakt vad deras reaktioner skulle bli. De båda svängde hastigt runt, nävarna höjda med beslutsamma minner. ”på riktigt? Tänkte ni slå mig?”

 

---

 

”Dude!” utbrast Chaz och sänkte sin näve när han såg att det endast var jag. Jag flinade innan och gav de en varsin ‘kill’ kram. Vi mötte upp med Moshe igen som tog oss till bilen där vi snabbt fick in deras väskor i bagageluckan innan vi gled in i sätena. Vi spenderade hela resan tillbaka att endast små prata om vad vi missat i varandras liv. Chaz berättade om sin lillasyster Candice, hur hon precis börjat skolan och kunde inte vara gladare. Ryan berättade om hans nya fling som han kanske kunde se sig själv med under en längre tid men var inte säker än. Det var intressant att lyssna på dem, få höra historier från ‘normala’ familjer, höra ‘normala’ händelser och inte hur man vann en Grammy i veckan och fick en plats i Guinness rekordbok.  

   ”Det här stället är ju otroligt...” mumlade Ryan medan ansiktet näst intill tryckt mot glasrutan för att kunna se ut på skolan som närmade sig. Några få elever höll till på stranden i närheten utav bron och lekte i de små vågorna. Klockan var runt fem och alla var fria till att göra vad de helst ville. 

   ”Baksidan är precis lika grym. Det finns uteservering som sitter ihop med matsalen om man vill äta ute samt en grillplats, basketplan och oändligt mycket med skog” jag öppnade upp bagageluckan och tillät Chaz och Ryan att ta sina väskor innan jag stängde igen. Moshe försvann iväg för att mötas upp med de andra livvakterna som skapat en slags klubb, de alla umgicks när de inte behövde vara med sin kändis ut på jobb. Jag ledde vägen bort mot den stora ytterdörren som under dagen alltid stod öppen. Jag fick bita ihop för att inte skratta åt killarnas minner när de klev in i lobbyn som ledde till soffgrupper och receptionen där Linda alltid satt redo att ta emot nya gäster eller förvirrade elever. Jag gav henne ett leende som hon besvarade innan hon vände sig mot dator skärmen igen. 

   ”Åh, du är tillbaka. Göm mig!” jag hann inte reagera för än jag hade famnen full och stapplade några steg bak innan jag fann balansen igen. Jag såg ner för att se det röda håret som tillhörde Ariel. ”jag håller på att bli galen, han har varit här i högst två timmar och jag klarar inte av det längre. Han är seriöst uppe i mitt ansikte när han pratar med mig och han kan inte sluta stirra. Han- Åh nej, han kommer!” hon flög ur min famn och sprang bakom Ryan och Chaz som hon fort föste ihop precis innan en mörkhårig kille gjorde sig synlig. Fortfarande förvirrad såg jag på honom, hans krulliga hår stod ostyrigt på hans huvud och de svarta glasögonen satt på hans nästipp. 

   ”Oh, Justin Bieber” sa han överraskat när han fick syn på oss. ”har ni möjligtvis sett Ariel Madison gå förbi? Råkade tappa bort henne” han kliade sig skamset i håret och jag tyckte genast synd om honom. Han var säkert inte så illa som Ariel fick honom att verka. 

   ”Hon gick ditåt” ljög jag i alla fall och pekade åt höger. Han nickade tacksamt och gick ifrån oss, jag såg efter honom tills han försvann utom synhåll. Genast vände jag på klacken och sköt Chaz och Ryan löst ifrån varandra för att se Ariel med krökt rygg och händerna över munnen. ”han är borta, du kan slappna av nu” 

   Hon sträckte på sig med en lättad suck. ”tack gode Gud” 

   ”Skulle du vilja förklara?” frågade jag och höjde lite på ena ögonbrynet. 

   ”Tara skickade honom, han ska vara min Alfredo i stort sett. Bara det att jag fick inte en cool, avslappnad Alfredo utan jag fick en starstrucked och alldeles för ivrig Tyler” svarade hon och slog överdramatiskt ut med armarna. 

   ”Oh” andades jag och nickade. Hon gav mig en blick som sade ’mm-precis’. Innan hon suckade och drog en hand genom håret. 

   ”Men det finns inget jag kan göra åt honom, jag antar att jag får vänja mig” sa hon med en axelryckning innan hennes blick såg först på Ryan och sedan på Chaz. Hon sken genast upp i ett glatt leende och jag log snett. 

   ”Vad oförskämda vi är” utbrast hon. ”ni måste vara Justins vänner. Ryan, antar jag?” hon sträckte ut handen mot Ryan som nickade och skakade den. ”och du måste vara Chaz” fortsatte hon och vred sig om mot Chaz som bokstavligen stirrade på henne, men Ariel låtsades som att hon inte märkte något utan skakade istället hans hand. ”trevligt att träffa er, jag har hört mycket om er” 

   Chaz fick ur sig något halvkvävt läte och jag kunde se hur Ryan skrattade ljudlöst bakom Ariels rygg, jag själv fick bita mig i läppen för att inte brista ut i skratt. 

   ”Nej, nu måste jag springa iväg och säga hejdå till Avan och Victoria” sa hon och fångade min uppmärksamhet. 

   ”Vart ska dem?” frågade jag nyfiket. Hon suckade lätt. 

   ”Victoria ska åka hem för helgen och Avan ska åka för att träffa den här killen som han hoppas kunna få ihop det med... Jag är glad för hans skull och allt men det betyder att jag måste lyssna på specifika detaljer senare som jag helst hade sluppit höra. Men jag antar att jag börjar vänja mig vid det också...” hon tystnade och verkade plötsligt befinna sig i drömmarnas land innan hon rös till. Jag skrattade och hon skakade på huvudet. ”nej, usch. Jag har hört alldeles för mycket om ’hans röv såg så himla bra ut’ och ‘Ariel du skulle ha sett hans... piiiip, det var typ elefant storlek’.” jag kunde mycket väl se framför mig hur Avan tvingade Ariel till att lyssna på detaljer hon bokstavligen ville krypa ur skinnet av. 

   ”Jaha... Lycka till då, vi ses senare. Kom ihåg middag, annars kommer jag släppa dig dit” jag såg menande på henne och hon himlade med ögonen åt mig. 

   ”Jag kommer, jag lovar” hon vinkade hejdå innan hon gick iväg längst korridoren, hennes höga klackar ekade mot granit golvet. Jag log roat innan jag vände mig om mot mina vänner igen. Jag hann precis snurra runt innan en knytnäve landade på min överarm. 

   ”Aj!” utbrast jag och tog mig om det nu ömma stället. ”vad var det där bra för?” frågade jag Chaz som fortfarande hade sin näve höjd och det halvt arga, halvt irriterade ansiktsuttrycket. 

   ”Jag är bara så himla avundsjuk!” utbrast han. ”det där är din... Vad ni än kallar varandra” 

   ”Vi går under termen ‘bästa vänner’.” svarade jag med ett litet retsamt leende. Chaz gav ifrån sig ett frustrerat läte och jag väjde undan från ännu ett avundsjukt slag. 

 

Ariels Perspektiv. 

   Hissen plingade till och jag klev ur, jag hade precis lämnat Avans rum där jag hjälpte honom med den sista packningen samt önskade honom lycka till med killen han skulle träffa. Han hade drömmande klappat ihop händerna och berättade allt han hoppades skulle hända innan han gav mig en lycko klapp på rumpan inför Justins fest imorgon. Justins fest... 

   Jag knackade på Victorias dörr och hörde strax efter hur det rasslade i låset och dörren öppnades. Victoria satte luren vid örat men gav mig ändå ett leende innan hon klev åt sidan. Victorias lilla resväska låg öppen på hennes säng, fylld med kläder. Jag sjönk ner på sängkanten bredvid väskan och väntade på att Victoria skulle avsluta samtalet. 

   ”... Ja, bra... Hejdå” jag tog bort telefonen från örat innan hon såg ner på den. ”hej!” hon klev fram till mig och jag reste mig lagom för att bli omfamnade utav hennes armar. Jag kramade tillbaka och log. 

   ”Du får hälsa din familj från mig” sa jag när jag återigen satt på sängkanten och Victoria gick runt för att lägga ner de få sista sakerna innan hon slog ihop väskan.

   ”Det ska jag och så får du se till att festa för min del också” svarade hon och jag fnös till. 

   ”Ja, det kommer jag ju tyvärr inte lova” hon drog igen dragkedjan och vände sig mot mig med en halvt besviken blick. ”hey, titta in på mig sådär! Det är illa nog att jag faktiskt går dit, att sedan lägga till alkohol på den listan kommer inte göra saken bättre. Victoria, Tara kommer med 100% säkerhet få reda på att jag har varit där och om hon får reda på att jag dessutom drack... Du kommer aldrig se mig igen efter det” Victoria studerade mig ett ögonblick innan hon suckade. 

   ”Okej, du har rätt. Jag vet det men... Jag vill bara att du har kul, okej?” jag nickade med ett leende, glad att hon inte pressade ännu mer på alkohol frågan. 

   ”Det ska jag. Jag kommer väl antagligen få ta reda på Justin” jag himlade med ögonen och Victoria skrattade. 

   ”Kan jag tänka mig. 19 bast, herregud. Vart tar åren vägen?” jag ryckte på axlarna. 

   ”Jag vet inte, det enda jag vet är att de passerar för fort” vi spenderade ännu en timme till att bara prata och umgås innan det var dags för Victoria att åka, hon drog sin resväska efter sig och jag följde henne till lobbyn där Avan stod och väntade. Jag kramade dem hårt hejdå innan jag stod ensam kvar och såg dem försvinna bort. 

   ”Där är du!” tystnaden bröts utav Tylers röst, som jag redan placerat under listan för de mest irriterande ljuden. Jag suckade ljudlöst och klistrade på ett litet leende. 

   ”Hej Tyler” han sken upp i ett brett leende och stannade precis framför mig. Jag vet inte hur det var meningen att jag skulle stå ut med Tyler under längre perioder, han var säkert en jätte schysst kille om det inte vore så att han bokstavligen stirrade på mig. Inte på ett smickrande sätt heller, mer ‘jag-har-lust-att-göra-otaliga-saker-med-dig’ vilket skrämde mig en aning. ”vad är klockan?” frågade jag honom för att bryta tystnaden och jag skickade en liten vädjan till Gud att det var middagsdags så jag kunde möta upp med Justin. 

   ”kvart i sju” svarade Tyler och stoppade ner sin telefon igen, jag nickade tacksamt innan jag styrde mina steg mot matsalen. Jag kunde höra hur Tyler svansade efter mig och jag kvävde ett stön. Matsalsdörrarna närmade sig och jag sköt upp ena med hjälp av handen och fann salen halvtom, jag sökte med blicken efter Justin tills jag fann honom sittandes vid ett bord utomhus tillsammans med hans vänner. Fort styrde jag mina steg mot bordet och sjönk med en suck ner bredvid Justin som avbröts mitt i sin mening utav min duns. 

   ”Hej” hälsade han med ett leende, som jag trött besvarade. ”hur är det? Har de åkt nu?” jag nickade och lutade mig mot honom så jag kunde vila mitt huvud på hans axel. Justin förstod att jag inte orkade prata mer så han vände sig om igen för att fortsätta samtalet jag avbrutit. Jag kikade längst bordet och såg att Tyler hade slagit sig ner längre ner där Alfredo bland andra satt. Jag log nöjt, kanske Alfredo kan lära honom ett och annat om hur han ska hantera sitt jobb. 

   ”Ska du hämta något att äta?” jag skakade på huvudet. 

   ”För trött för att äta” mumlade jag med ögonen slutna och huvudet fortfarande på hans axel. 

   ”Ari, du måste äta” insisterade Justin. ”här, kom igen. Gapa” jag rynkade smått på pannan och öppnade ena ögat för att se Justins gaffel med en klyft potatis på framför min mun. Jag suckade med gapade lydigt. Han sköt in gaffeln i min mun och jag slöt läpparna innan han drog ut den och kvar var potatisen i min mun. Jag slöt ögat igen och tuggade tyst. 

   ”Gapa” vi upprepade samma procedur ett antal gånger tills Justins potatis var slut och jag var mätt. Justins röst fyllde mina öron medan han pratade med sina vänner, jag kramade hans arm och tillät mig själv att drömma mig iväg. 

 

---

 

vet att det återigen inte var speciellt spännande kapitel men detta blev två mellankapitel, del 1 o 2. bara för att passera lite tid o ja... MEN NÄSTA SÅ ÄR DET JUSTINS FÖDELSEDAG! whööp whööp. 

hahahhhahah.. sååååå jag är redan kär i Jariel.. till o med deras vänskap är perfekt. heheheheh. XP 

vad tyckte ni om detta? vi har en ny karaktär, Tyler. vad tycker ni om honom? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. ps. orkar inte läsa genom det just nu, så jag är ledsen om det är fel i texten. ds

 

Fråga: Hur gamla är ni? 

Mitt svar: Jag är nyligen 17 år fylld. =) 

   ”Det här är vad jag vill Justin, jag precis som Tara är inte nöjd. Jag behövde bli av med de där kilon. Jag mår fint, jag-” 

   ”Det där är skitsnack och det vet du lika bra som jag. Ariel, inser du att du är på gränsen till anorexia. Om du inte redan har det, någon ät störningar har du ju i alla fall och du är galen om du tror att jag tänker låta dig svälta dig själv” med de orden sagda reste han på sig från stolen, gick fram till dörren och öppnade. ”jag förstår inte hur Victoria och Avan kan låta dig bete dig såhär, men med mig kommer du inte undan”

 

---

 

Torsdag, 28:e Februari. 

   ”Justin, jag kan inte äta mer.” utbrast jag frustrerat. ”både för att jag ska inte äta mer än jag gjort och för att min mage klarar inte av mer. Respektera det” Justin gav mig en trött blick som sa mycket tydligt hur mycket skitsnack han tyckte jag talade innan han suckade. 

   ”Jag kan inte respektera det när du väljer att svälta dig själv. Speciellt när det finns överdrivet med mycket mat för dig när små barn i Afrika svälter på grund av bristen på mat” jag gned mig frustrerat i pannan och hörde hur Elisabeth och Victoria fnittrade lågt bredvid oss. 

   ”Kan inte fatta att du drog in barnen i Afrika i det här. Det kommer inte fungera” 

   ”Vänta och se bara, din samvete kommer sakta med säkert äta upp dig och inom sinom tid kommer du vräka i dig mat för barnen i Afrikas skull” nöjt slog han löst handflatan i bordet innan han reste sig från bänken mittemot mig och lämnade bordet. Jag suckade missbelåtet och la min panna mot mina korslagda armarna framför mig. 

   ”Wow, han ger sig inte” sa Victoria bredvid mig. ”jag tycker om honom” jag himlade med ögonen även fast hon inte kunde se mitt ansikte. Klart hon tyckte om honom nu när han försökte trycka ner mat i halsen på mig. 

   Hela morgonen hade Justin suttit och försökte pressa på mig mer mat, men när den lilla skålen med yoghurt och müsli var nere i min mage sa den stopp. Jag kunde inte äta mer. Vad han inte förstod var att jag verkligen inte kunde ta mer, jag skulle kräkas om jag svalde ner mer. Mag ont var inte något jag syftade på att få idag, jag klarade mig bra utan tack. 

   ”Han kommer reta gallfeber på mig!” utbrast jag och lyfte mitt huvud. Nu var det Victoria som himlade med ögonen. 

   ”Han kommer rädda dig” svarade hon och pekade menande med gaffeln på mig, jag morrade till och reste mig innan jag stampade iväg med min disk. Jag slängde iväg två tjocka hårslingor över min axel innan jag rättade till väskan som hängde i mitt armveck. Jag sköt upp ena dörren intill matsalen med handen och gick bort mot mitt klassrum för större delen utav dagen. Jag släppte ut ett andetag och säckade lite med axlarna innan jag rätade på ryggen igen. Jag gick förbi klassrummet med endast hade speglar till vägg och sneglade på mig själv för att snabbt se till att allt såg ut som det skulle.

   Idag hade jag valt en helt svart outfit att bära - svarta midje byxor i läder imiterat tyg som kramade mina ben och höfter perfekt samt en polo topp med avklippta ärmar som lämnade en rand hud synlig på magen. På fötterna hade jag ett par skyhöga klackar med snörning och röd undersida som matchade läppstiftet jag hade på läpparna. Mitt hår var delat på mitten och var plattat till perfektion. 

   Jag hade lätt kunnat komma undan som spion, tänkte jag för mig själv medan jag gick bort till modellernas korridor där jag skulle spendera dagen. Mobilen plingade till i min väska och jag särade fort på handtagen så jag kunde dyka ner med handen i röran. Tillslut fiskade jag upp den och såg till min förfäran att det var Tara, hon hatar när hon måste vänta på att man ska svara. Snabbt klickade jag på "svara" innan jag pressade luren mot mitt öra. 

  "Ariel Madison" hälsade jag. 

  "Jag har nyheter" sa hon endast och jag lyssnade intensivt till hennes nästa ord. Oh crap... 

 

  "Jag åker nu" jag såg upp från boken i min hand och vände blicken mot Justin som log framför mig. "för att hämta Ryan och Chaz" förklarade han ytligare när han såg att jag inte förstod. 

  "Ah!" andades jag förstående och slog ihop boken. "Ryan och Chaz, Chaz är den som har 'den största crushen någonsin' på mig va?" frågade jag retsamt och kunde inte låta bli att flina som en idiot. Mer för att jag var road än glad. Justin skrattade till. 

  "Precis den Chaz" svarade han och jag slöt upp vid hans sida. "de stannar över helgen, du är med imorgon eller hur? Du är inte uppbokad" det var jag inte, uppbokad alltså. Jag var ledig och ville inget annat än att fira Justins födelsedag tillsammans med honom. Men jag vet inte om det skulle bli möjligt, skiten jag skulle få av Tara var oändlig om hon fick reda på det. 

  "Jag-" 

  "Nej, det är ingen snack om saken. Du kommer, vad är du för bästa vän annars?" jag spände käkarna, klart Justin skulle dra till med 'du-är-min-bästa-vän-du-har-skyldigheter' kortet. Jag stönade trött och drog en hand genom håret. 

  "Om Tara får reda på något så är jag död, fattar du det?" jag såg allvarligt på honom men han endast himlade med ögonen. Genast växte irritationen inom mig över hans nonchalanta beteende. "jag är seriös Justin!" han skrattade till när jag slog till honom med boken. 

  "Skyll på mig då. Säg att det är för PR. Jag bryr mig inte men du ska komma" jag suckade och hängde med huvudet innan jag drog in ett djupt andetag och lyfte på huvudet - för att mötas utav Justins plutade underläpp och hundvalps ögon. Jag gnällde klagande till, orättvist! 

  "Åh, okej! Jag kommer, visst. Men sluta med minen. Du har sjunkit till en låg nivå idag, Mr. Bieber" påpekade jag. "först barnen i Afrika och sedan hundvalps minen" jag skakade nedlåtande på huvudet men han flinade segervisst och satte på sig sina Ray Bans. 

  "Tja... Det får jobbet gjort, vilket påminner mig. Har du ätit?" jag suckade och himlade med ögonen. 

  "Jag åt en banan för en timme sedan" svarade jag och hoppades att han skulle finna det svaret tillfredställande men han skakade på huvudet.

  "Mer" sa han. "du måste ä-" 

  "Har inte du vänner att plocka upp på flygplatsen?" frågade jag för att avleda hans koncentration från mig, han såg genast ner på sitt armbandsur och nickade. 

  "Du har rätt, vi ses senare" han drog in mig i en snabb kram som jag besvarade. 

  "Bra, jag har en sak att berätta" inflikade jag, han såg undrande på mig men jag puttade honom smått mot dörrarna. "senare" han nickade och försvann. 

 

 

Justins Perspektiv. 

  Bilresan till flygplatsen tog runt en timmes tid och jag klev glatt ur bilen för att sedan med något nedsänkt huvud ta mig in i byggnaden. Jag tillsammans med Moshe höll oss i bakgrunden för att se till att hålla oss osedda. Jag kisade mot tavlan och såg att deras plan skulle ha landat och att deras väskor var på väg att läggas på banden. Tålmodigt stod jag kvar och väntade innan vi såg en ström människor komma ut genom ett par dubbeldörrar. Tillsist skymtade jag det blonda håret som tillhörde Ryan och det mörka som tillhörde Chaz, jag slog upp i ett brett leende innan jag smet ifrån Moshe för att smita upp bakom mina vänner. 

   ”Kanada är det värsta landet någonsin!” jag fick bita ihop för att inte brista ut i skratt då jag visste exakt vad deras reaktioner skulle bli. De båda svängde hastigt runt, nävarna höjda med beslutsamma miner. ”på riktigt? Tänkte ni slå mig?”

 

---

 

vet att det inte alls är långt men jag håller fortfarande på med mitt bidrag... måste skickas in imorgon o jag är inte helt klar än. gaaaaah, lite stressad hära... men det fixar sig säkert. =) 

nå, vad tyckte ni? det är lite lättsamt men samtidigt lite hemlighetsfullt.. vad tror ni Tara berättade för Ariel? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! nästa kapitel kommer definitivt vara längre. PUSS&KRAM. ♥

   ”Jag mår fint” svarade hon. Hon såg inte ut att må fint, hur kunde någon se smalare ut på bara några få dagar? Vart försvann maten hon ätit? Nu när jag tänkte på det hade jag inte sett henne äta speciellt mycket under dagarna som hade gått,svälte hon sig själv? 

   Jag såg hur hon svalde bredvid mig, hon verkade ha svårt att hålla ögonlocken höjda och hennes andetag övergick till små flämtningar. Nu steg oron inom mig. ”Ariel?” hon reste sig försiktigt från stolen. 

   ”Jag måste...” hon tog ett steg från bordet men hennes ben vek sig, hennes hand famlade efter bordskanten men drog istället med sig alla papper ned på golvet när hon slog i marken. 

   ”Ariel!?” 

 

---

 

”Vad hände?” Victorias röst ekade genom klassrummet när hon steg in, jag såg genast upp på henne från min plats bredvid Ariel som nu låg medvetslös på golvet. Hon hade yttrat ‘Victoria’ innan hon säckat ihop, fort hade jag ringt henne och på några få sekunder klev hon in genom dörren. 

   ”Jag vet inte exakt, hon försökte resa sig. Sedan mumlade hon något innan hon kollapsade” Victoria tog en blick på Ariel innan hon morrade till, Avan var efter henne och knäböjde på Ariels andra sida. 

   ”Vart är hennes väska?” frågade hon stressat, jag pekade genast mot den under bänken. ”ingen ringer ambulans, uppfattat!?” ett lågt mummel spred sig i klassrummet och jag såg upp för att se på läraren. Han såg endast chockerat ner på Ariel. Victoria fick tillslut upp det hon sökte, en penna. En tjock vit penna men jag misstänkte att det där var allt annat än just en penna. 

   Victoria bet av korken i ena sidan och fram trädde en nål, innan någon hann reagera hade hon kört ner den i Ariels lår. Jag flämtade till av skräck men det dränktes snabbt av Ariel som skrek till och flög upp i sittande ställning. Hennes bröstkorg hävdes och sänktes snabbt medan hon flämtande drog in andetag i sina lungor. 

   ”Varför, Ariel? Varför är det nödvändigt att vi använder dem här på dig igen?” min blick pendlade från Ariels fortfarande chockade uttryck till Victorias rasande. Ariel vred på huvudet så hon kunde se på henne, på vägen mötte hon min blick men hon såg endast beklagande på mig. 

   ”Hon är inte nöjd” svarade sedan Ariel hårt. ”hon är inte nöjd” jag såg hur Avan skakade på huvudet innan han drog handen genom sitt hår. Vem var inte nöjd? Vad är det som händer? 

 

 

Ariels Perspektiv. 

   Jag kunde genast se förståelsen i Victorias ansikte när mina ord registrerades i hennes huvud. Förtvivlan spred sig i min kropp och jag kikade diskret runt i klassrummet för att se att alla hade samlats oroligt i en ring runt mig. Fort samlade jag ihop mina saker innan jag kom upp på fötterna, jag vinglade till lite med tog stöd mot Avan som redan stod upp. Jag kastade en varsin blick på Avan och Victoria innan jag kastade en nick mot dörren, de nickade förstående och gick i förväg mot dörren. Jag vände mig sedan mot Justin som hade blicken riktad efter Victoria och Avan innan han såg ner på mig. 

   ”Tack för att du fick hit dem, jag vet att du säkert vill ha svar men jag kan inte ge dem till dig nu. Hitta mig efter lektionen, jag kommer troligtvis vara på mitt rum” innan han hann svara eller protestera lämnade jag klassrummet och gick med mina vänner precis bakom mig bort mot hissarna. Med armarna i kors och blicken ned riktad stod jag i hissen tills den plingade till och jag stegade ur, jag körde in min nyckeln i nyckelhålet innan jag vred om och klev in. 

   ”Hon är inte nöjd!?” ekade Victoria högt så fort jag stängt dörren igen, jag suckade och vände mig mot dem. Avan hade redan sjunkit ner på sängen medan Victoria stod med armarna i kors och såg uppmanade på mig. 

   ”Det är vad hon sa” svarade jag och ryckte på axlarna. ”och jag kan ha råkat missa mer mat än vad som var nödvändigt men jag hamnade efter på en uppgift och ja...” jag kliade mig på armen och hade funnit ett plötsligt intresse i parkettgolvet. 

   ”Hon kan inte göra såhär! Inser hon inte att det här kommer bli sjunde gången vi behöver kalla hit en doktor för att du inte kan stå på benen!? Ariel, du kan inte fortsätta. Du... du... ugh!” hon drog stressat handen genom sina bruna lockar. 

   ”Victoria, jag vet inte hur många gånger vi ska behöva gå genom det här. Hon är inte nöjd, då är inte jag nöjd heller. Jag har mina adrenalinpennor, jag klarar mig” Avan skakade trött på huvudet. 

   ”När ska du lära dig att börja ta egna beslut Ariel. Ska Tara driva ditt liv enda tills hon dör? Vad ska du göra då? Huh?” tårarna steg i mina ögonen när mina vänner vände sig mot mig, förstod dem inte att jag gjorde det här för mig också. 

   ”Jag tar egna beslut!” utbrast jag. ”jag vill det här, jag mår fint. Jag klarar det här, det gör jag alltid. Var mina vänner och stötta mig istället, för annars är dörren bakom mig. Jag behöver inte... jag...” jag knep ihop läpparna och vred huvudet neråt för att skymma mitt ansikte. Jag spände armarna för att inte låta mig själv gråta, jag andades ut och såg upp igen. ”snälla” sa jag sedan och de båda suckade besegrat och Avan nickade. Jag såg på Victoria som bara skakade på huvudet men drog in mig i en kram. Genast la jag armarna om henne och kramade hårdare om hennes kropp, snart stod Avan bakom mig och tillsammans klämde de mig mellan sina kroppar. 

   ”Jag är ledsen, Ariel. Jag vill bara ha kvar dig i år framöver, inte...” viskade Victoria. 

   ”Jag kommer alltid vara här” mumlade jag tillbaka. 

 

 

   Tystnaden låg tjock i rummet och jag svalde, besvärad över situationen. Det hade aldrig varit så tyst eller obekvämt mellan mig och Justin förr. Men jag antog att han väntade på att jag skulle börja förklara på egen hand. Tillslut suckade han, antagligen trött på tystnaden. 

   ”Nå? Vad hände?” frågade han och jag drog nervöst en hand genom håret. Vi satt i de små fåtöljerna vid fönstret, jag kastade en blick mot vattnet innan jag kikade på Justin som såg förväntansfullt på mig. 

   ”Ehm... jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här... så om det blir lite förvirrat så, stoppa mig” jag såg hur Justin nickade och jag drog in ett djupt andetag. Jag hade aldrig förr försökt att förklara mitt liv för någon som inte varit med sedan början. Men jag tyckte Justin förtjänade att veta och kanske skulle det få honom att förstå att jag faktiskt ljög för Tara. Så att han kunde till 100% lita på mig, precis lika mycket som jag litade på honom. 

   ”Som jag har sagt förr så hade jag inte den lättsammaste uppväxten du kan tänka dig...” jag fortsatte berätta för honom hur jag alltid var uppe och flängde, att jag hade få lugna stunder där jag kunde bara vara ett barn. Jag förväntades växa upp extremt fort och det var vad jag gjorde också. Jag berättade att det är så himla mycket saker jag ännu inte lärt mig, saker som normala barn fick lära sig under sina uppväxter. 

   ”Vänta lite...” avbröt Justin. ”så du säger att du kan inte cykla?” frågade han och jag skakade på huvudet. ”Inte lekt i sandlådor? Aldrig kladdat med maten? Aldrig ‘rymt hemifrån’?” för varje fråga svarade jag honom med en huvudskakning. 

   ”Aldrig, Tara tyckte inte det var nödvändiga egenskaper att ha” svarade jag med en axelryckning, Justin satt tyst ett ögonblick innan han uppmanade mig att fortsätta. Jag drev in på ämnet mat då som var det mest känsliga eftersom det låg kopplat med min kropp. Jag berättade om alla saker jag aldrig fått äta, så som godis, choklad eller skräpmat. Ännu en gång avbröt Justin mig men det här gången mer förfärad över att jag aldrig ätit en hamburgare i hela mitt liv. 

   ”Nej, Justin. Jag har aldrig ätit en hamburgare” svarade jag lugnt. ”Tara är väldigt sträng när det kommer till min kroppsfigur. Jag är en modell, det är meningen att jag ska vara ett exempel på perfektion. Genom mig försöker hon visa det” jag svalde och drog ihop det sista utav mitt mod för att berätta om mina olika dieter. ”ibland är hon inte nöjd... med mitt utseende. Jag träffade henne i New York innan jag åkte tillbaka hit och då berättade hon att hon var inte nöjd. Jag är för tjock...” 

   ”Skämtar du eller!?” utbrast Justin, precis som jag förväntade mig att han skulle. Jag gav honom ett tunt leende. ”du är smal som en sticka Ariel, att du faktiskt lyckas ha former är ett under” en svag rodnad spred sig över mitt ansikte vid hans ord och jag såg ner i mitt knä. 

   ”Tack antar jag” svarade jag och Justin fnös till. 

   ”Så det är det som är på gång just nu? Du håller på med någon idiotisk diet?” frågade han och jag tvekade en stund innan jag nickade på huvudet. ”hur mycket har du ätit sedan du kom tillbaka från New York Ariel? För du ser ut att ha tappat i alla fall fem kilo på tre dagar och det är långt ifrån hälsosamt” jag vågade inte möta hans blick medan jag svarade. 

   ”Det här är vad jag vill Justin, jag precis som Tara är inte nöjd. Jag behövde bli av med de där kilon. Jag mår fint, jag-” 

   ”Det där är skitsnack och det vet du lika bra som jag. Ariel, inser du att du är på gränsen till anorexia. Om du inte redan har det, någon ät störningar har du ju i alla fall och du är galen om du tror att jag tänker låta dig svälta dig själv” med de orden sagda reste han på sig från stolen, gick fram till dörren och öppnade. ”jag förstår inte hur Victoria och Avan kan låta dig bete dig såhär, men med mig kommer du inte undan”

 

---

 

ojojojojojojojoj... nu fick ni reda på vad hela 'jag-behöver-adernalinpennor-grejen' var till för. inte vad ni förväntade er kanske? JUSTIN FICK VETA VAD SOM HÄNDER! gaaaaaah, hahahahaha. okeeeeeej... 

ehm... han fick en liten inblick i vad som faktiskt händer i Ariels liv... and it wasn't pretty u guys. =/ o tråkigt nog är det långt ifrån slut med hemligheter ur hennes liv. mycket ligger o gömmer sig i garderoberna. 

vad tycks? var det bra att Justin fick veta? vad tror ni han kommer göra? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ DE BETYDER VERKLIGEN ALLT! puss&kram. ps. tack för alla gratulationer på 2 års dagen XP betyder jätte mycket! ds. 

 

tänkte börja göra den här lilla 'lägg-in-en-fråga-i-varje-kapitel' eftersom jag är lika nyfiken som ni kanske är på små saker. ni är inte tvingade att svara men det kan vara kul... 

Fråga: Vart bor ni? 

Mitt svar: Stockholm... okej, egentligen vid Nynäshamn, men jag brukar svara Stockholm om någon frågar eftersom det inte är någon som vet vart det ligger annars. enklare. 

halllllloooooooj fellas! okej, så jag är fortfarande sjuk o har i stort sett bara spenderat dagarna genom att se på serier o läsa. mycket mer orkar jag inte göra. MEN jag ska se till att ett nytt kapitel kommer upp imorgon för er skull, jag ska börja skriva på det nu så jag inte behöver skriva allt imorgon. =) fortsätt gärna kommentera på kapitel 13 nedan, PUSS&KRAM.

   ”Hade vi just vår första fight och försoning som bästa vänner?” frågade hon sedan retsamt, jag kunde inte undgå att skratta högt. Något jag inte gjort på över en vecka och det kändes hemskt bra.

 

---

 

Tisdag, 19:e Februari. 

   De få röda hårslingorna som inte var fästa i hennes hästsvans flög med i den svaga brisen, hon blinkade tät inpå varandra när de fastnade i hennes ögonfransar. Jag fick motstå lusten att sträcka mig fram för att ta bort slingorna innan hon gjorde det själv och fäste dem bakom öronen. Det avlägsna ljudet från vågorna nere på stranden var det enda som hördes tillsammans med fågelkvittret. 

   ”Jag har aldrig haft tid att faktiskt koppla av eller äta frukost långsamt förut” sa Ariel och bröt den bekväma tystnaden mellan oss. Sedan i lördags då hon berättat sin sida utav historien hade allt gått tillbaka till det de var innan jag utav misstag hörde vad hon ljugit ihop till Tara. Varje dag påminde Ariel mig om hur mycket det betydde att kunna ha en vän på hennes villkor, som inte kom efter check listan. Jag letade dock fortfarande efter ledtrådar till att hon skulle ljuga, att hon faktiskt utnyttjade mig men hittills hade jag inte funnit några. Så jag försökte att slappna av istället, njuta av hennes sällskap. 

   ”Aldrig?” frågade jag. ”inte ens när du var liten?” hennes ögon fortsatte skåda utav över vår utsikt från gräsmattan vi satt på. Våra frukost tallrikar låg nu tomma bredvid oss, Ariel hade sin tekopp mellan sina händer och benen i skräddarställning. För ovanlighetens skull var hon barfota och hennes skyhöga klackar låg bredvid henne i gräset. 

   ”Nej, har aldrig haft tiden. När jag fick mitt första jobb så var jag 5 år, sedan dess har mitt liv gått i 180 kilometer i timmen. Aldrig en lugn stund...” svarade hon och vände leendes huvudet mot mig innan hon såg tillbaka igen. ”... förutom nu, nu har jag tiden” jag log snett. Ariel höjde koppen till sina läppar innan hon tog en liten klunk och sänkte den igen. Hennes tunga slickade snabbt bort den lilla droppen som vart kvar på hennes underläpp. 

   ”Ska du gå på insparksfesten som är nu i helgen?” frågade jag nyfiket och lutade mig tillbaka på handflatorna, tydligen hade några elever anordnat någon slags fest som skulle hållas nere på stranden för alla. Bara en rolig grej för att starta igång året på riktigt. Ariel skakade på huvudet och drog ut mig ur mina tankar.

   ”Jag ska vara med på en modevisning den kvällen” svarade hon. ”och även om jag inte hade varit upptagen så...” hon tystnade och fingrade lite på koppen i hennes händer. 

   ”Så?” frågade jag försiktigt. Hon såg upp på mig genom ögonvrån, som att hon var rädd för att svara på min fråga. Som att hon var rädd för min reaktion. 

   Hon ryckte smått på axlarna. ”jag... ehm... det är komplicerat” svarade hon undvikande. Jag var precis på väg att fråga närmre om det när hon började sätta på sig sina skor, samlade ihop porslinet och ställde sig upp. 

   ”Kom igen, vi kan inte bli sena” sa hon innan hon lämnade mig bakom sig. Jag rynkade smått på pannan och hoppade upp på fötterna, jag sprang efter henne och nådde inte hennes sida förrän hon var in genom dörrarna. 

   ”Hey, hey Ariel. Jag är ledsen, jag menade inte-” 

   ”Det är ingen fara Justin” skyndade hon sig att säga, hon kastade mig ett leende. Vi styrde våra steg mot matsalen där vi kunde lämna disken, jag öppnade dörren för henne och hon log tacksamt. Matsalen var full utav ätande elever. 

   ”Vilken designer är det?” frågade jag för att få bort henne från samtalet som tydligen gjorde henne oerhört obekväm. 

   ”Rachel Zoe” svarade hon medan hon ställde glasen och tallrikarna i deras rätta behållare. 

   ”Vart fasen har ni två varit?” utbrast en röst bakom oss. Jag vred snabbt på huvudet för att se Avan höjda ögonbryn och korslagda armar, Victoria och Elisabeth stod bakom honom med retsamma leenden. Ariel suckade. 

   ”Vi satt ute på gräsmattan och åt frukost” svarade hon och vände sig om mot Avan. ”är det okej?” 

   Avan såg förolämpad ut över hennes trötta tonfall innan han svarade. ”oj oj, någon tog på sig ‘stora-tjejen’ byxorna idag. Vi var bara oroliga för dig, men nu när ni har kommit över era djupa kärleksproblem som ni absolut inte vill dela med er till några andra. Så antar jag att det inte är något vi behöver tänka på längre eftersom ni är tillbaka till att vara fästa vid höfterna. Ugh, jag orkar inte ens tänka på när ni blir tillsammans eller ännu värre, har sex” Avan rös till innan han lämnade oss med två fnittrande tjejer efter sig. Återigen stod jag kvar med hängande haka över Avans ord. 

   ”Ignorera det bara Justin, han snackar smörja” jag följde frånvarande efter Ariel. Blir tillsammans? Har sex? Var det verkligen vad alla förväntade sig? Vad de trodde skulle hända? Varför var det ingen som ville tro på att vi faktiskt bara var vänner?

   ”Justin, Justin!” jag ryckte till och fokuserade min blick på Ariel som log roat framför mig. 

   ”Vad?” frågade jag förvirrat. 

   ”Ditt klassrum ligger åt andra hållet, kommer du ihåg?” hon skrattade till, jag vände på huvudet innan jag skrattade med henne. 

   ”Juste” mumlade jag, vi gav varandra en kram innan vi tog skilda vägar till våra klassrum. Med nedsänkt huvud och nävarna nedkörda i fickorna gick jag mot mitt klassrum. 

 

 

Lördag, 23:e Februari, Ariels Perspektiv. 

   Jag såg ner på det vita pillret i min hand, jag suckade smått innan jag kastade in det i munnen och sköljde ner det med vattnet ur min flaska. Jag såg på mig själv genom spegeln, jag önskade att jag kunde bära bekväma kläder så som mjukisbyxor och en slapp t-shirt när jag skulle flyga men det var oacceptabelt. Speciellt när flygplatsen kryllade utav paparazzis. 

   Jag skruvade på locket på min flaska innan jag stoppade ner den i min väska. Resten utav veckan hade kommit och gått i stort sett, tidigt på lördagsmorgonen tvingades jag upp när solen fortfarande låg och sov för att jag skulle kunna ta mig till flygplatsen. Där jag skulle flyga tillbaka till New York för modevisningen. 

   ”Allt bra?” frågade Greg när jag steg ut från badrummet, jag nickade. Pillret skulle snart sätta in så det var viktigt att vi kom på flygplanet så jag inte somnade mitt på flygplatsen. Jag ville inte ens tänka på ryktena som skulle spridas när de bilderna tog sig ut bland tidningarna. Jag satte på mig mina Ray Bans medan jag gick med ett tight leende inför de skarpa blixtarna. Vi fördes in i den privata delen utav flygplatsen där vi blev ledde till den stora utrymmet där mitt privat jet stod parkerat. Jag suckade och gick mot trappan, mina klackar ekade mot cement golvet innan jag gick de få stegen upp. 

   Jag sjönk ner i ett säte och knäppte på mig mitt bälte, jag lutade huvudet tillbaka innan jag försiktigt vred på det så jag kunde se ut genom det lilla fönstret. Jag kände redan pillrets effekt och visste att jag skulle slockna vilket sekund som helst. 

 

*

 

”Öppna läpparna lite” jag följde Leilas order och särade smått på läpparna innan hon lade på ett diskret läppstift på mina läppar. Precis som på de flesta modevisningar så var backstage i kaos, modeller sprang runt med stylister efter sig. Fotografer gick omkring för att kunna fota modellerna när de blev sminkade eller fick håret fixat. 

   Rachel Zoe gick förbi bakom mig medan hon ropade till någon att hatten skulle sitta på andra sidan, hon vände sig sedan om och kom fram till mig. Jag ville le men Leila var fortfarande upptagen med mina läppar. 

   ”Jag är så oerhört hedrad över att du hade tid för kollektion” sa hon och slog ihop händerna framför sig i extas. 

   ”Den är verkligen väldigt vacker” svarade jag när jag fick tillfälle att prata, hon strålade av lycka över mina ord och jag log vänligt. 

   ”Lycka till” jag nickade tacksamt och hon försvann iväg för att rätta till någon outfit, Leila dök upp med sitt ansikte precis intill mitt så vi kunde se på varandra genom spegeln. Jag log snett mot henne. 

   ”Så, vad händer i skolan nu då när du är borta? Du har inte gått och hittat dig en kille va?” frågade hon retsamt och jag kände genast hur mina kinder blossade. Varför reagerade jag alltid såhär? ”oh my God, finns det en kille!?” tjöt hon och jag skakade fort på huvudet. 

   ”Var inte så högljudd och nej, det finns det inte” hon plutade genast med underläppen och jag tvekade något över att fortsätta. ”vi är bara vänner” sa jag tillslut och hon sken genast upp. 

   ”Oh, så det finns en kille i alla fall” jag himlade med ögonen. ”Vem är det?” 

   ”Ja, han är en kille men inte på det viset du tror” svarade jag. ”Justin Bieber” Leilas haka föll och jag himlade återigen på ögonen. Hon blev ståendes så ett ögonblick innan hon samlade sig. 

   ”Justin Bieber? Som i popsensationen Justin Bieber?” jag nickade. ”wow... hur hände det?” jag gav henne en kort historia om att vi börjat prata med varandra på lektionerna och under måltiderna istället för sanningen då vi strikt kommit överens om att inte berätta för någon annan om vad vi funnit i väggen. Leila nickade imponerande. 

   ”Han är en fantastisk vän att ha” påpekade jag med ett litet leende vid tanken på våra frukostar ute på gräsmattan, på våra sena kvällar i musikavdelningen när alla andra gått till sina rum, på alla skratt vi delat. 

   ”EY! Hör upp, fem minut sedan är den dags!” jag reste mig genast ur stolen innan jag några få minuter senare var fullt påklädd. 

 

*

 

Tara endast nickade åt bilderna från modevisningen medan jag nervöst satt och fingrade på min kjols kant, dock undangömt från hennes isblå ögon. Tara hatade nervöst beteende, oavsett om det är stamningar eller rörelser. Hon la ner den sista bilden innan hon flätade sina fingrar framför sig på bordet, jag såg försiktigt in i hennes ögon som såg lika professionella och likgiltiga ut som vanligt. 

   ”Hur går skolan?” frågade hon efter en stund, jag svalde svagt. 

   ”Bra, enbart högsta betyg hittills” svarade jag och fick återigen en nickning från henne. Till min lättnad nämnde hon inget om Justin men styrde till min förfäran in samtalet på min kropp. Hon beordrade mig att ställa mig upp, jag lydde genast och sträckte på mig framför henne. Hon cirkulerade mig och tryckte in fingrarna lite i mina sidor. 

   ”Du följer schemat?” jag nickade lydigt. 

   ”Jag har tappat några centimeter i midjan och runt låren” svarade jag och Tara nickade. 

   ”Jag är fortfarande inte nöjd” mitt mod sänktes genast och den iskalla känslan fyllde min mage, jag var inte bra nog. Tara var inte nöjd. ”mindre mat” jag nickade svagt. Ännu mindre mat? Jag lämnade Taras kontor med en knut i magen och tårar i ögonen. Hon var inte nöjd. 

 

   ”Allt väl Ariel?” frågade Greg oroligt när vi satt i bilen på väg till flygplatsen. Aldrig hade jag känt lycka över att flyga, men jag tror mer att lyckan handlade om vart var faktiskt var på väg och inte själva flygturen. Jag nickade stelt. 

   ”Jag vill att du köper mer adrenalinpennor” sa jag med blicken fäst ut genom fönstret för att slippa möta hans blick som jag redan visste skulle visa oron och förståelsen han kände. Han visste mycket väl vad adrenalinpennorna betydde, varför de skulle behöva vara nödvändiga. 

   ”Jag ser till att du får dem” mumlade han efter en stund och jag nickade igen. 

 

*

 

”Så hur gick modevisningen?” jag hoppade skrämt till och tog mig för bröstet, jag var precis tillbaka i skolan och hade lämnat mina badrumsartiklar när jag fann Justin liggandes på min säng. 

   ”Justin! Vad har jag sagt om det där?” utbrast jag och kastade den lilla handduken jag hade i handen honom, han skrockade roat. 

   ”Jaja” svarade han och viftade med handen innan han höjde förväntansfullt på ögonbrynet. Jag suckade och gick fram och satte mig på sängkanten bredvid honom. 

   ”Bra” sa jag sedan kort. ”jag fick kläder, gick längst den vita gånger, fick nya kläder, det vanliga” Justin himlade med ögonen.

   ”Det är verkligen så oerhört fascinerande att höra dig prata om ditt yrke” retades Justin och jag skrattade. 

   ”Modevisningar tycker jag inte är speciellt roliga, förutom Victoria Secret. Det är photoshoots som är vad jag brinner för” Justin nickade förstående innan han pekade på mig. 

   ”Om du inte ser till att jag får en biljett till Victoria Secret så kan du anse dig själv som den sämsta vännen någonsin” jag skrattade högt och Justin flinade innan han blev seriös igen. 

   ”Jag fixar det, lita på mig” han log nöjt och jag skakade roat på huvudet. ”men hur gick insparksgrejen?” 

   ”Lite blandat, som vanligt är det någon som spårade ut lite med drickat men annars var det en skön stämning. Det spelades musik, några badade i vattnet och jag tyckte jag såg Victoria och Dylan i sanden” jag spratt genast till och skrämde Justin, han spärrade frågan upp ögonen medan jag exalterat slog honom på armen. 

   ”Vad sa du? Victoria och Dylan?” tjöt jag. 

   ”Oh, herregud. Ja, kvinna!” han grep tag om mina handleder för att förhindra att fler slag skulle träffa hans kropp. ”vad är det med det?” jag skrattade roat. 

   ”Victoria har haft största chrushen på Dylan sedan begynnelsernas tid” svarade jag och Justin flinade. ”och om detta kanske är början till något nytt” 

 

 

Onsdag, 27:e Februari, Justins Perspektiv. 

   Två dagar. Sedan var jag 19 år, vart tog alla år vägen? Och det mest ofattbara var att jag då har befunnit mig i den här branschen i nästan 5 år, 5 år! Jag var inte det första att fylla år i skolan och det hade redan hållits några födelsedagsfirande som alla gått ut med ett bang. Jag förväntade mig inget mindre på min dag heller, det skulle bli grymt. Alla vänner var redan samlade på ett och samma ställe, jag fick flyga in Ryan och Chaz för firandet. Familjen fick jag se till att åka till under helgen som följde. 

   Jag hade pratat med mina mindre syskon för enbart några dagar sedan, att höra deras röster fick mig att inse hur mycket jag faktiskt saknade dem. Jag träffade dem alldeles för lite, det slog mig ibland hur mycket jag faktiskt missade under deras uppväxt när jag var borta så mycket. 

   Ariels ankomst in i klassrummet distraherade mig för ett ögonblick i mina tankar, hon var tjusigt klädd i en blommigt mönstrad kjol och en jeans imiterad överdel som lämnade ett parti mage för allas beskådning. Hon såg trött och sliten ut även fast hon var duktig på att dölja det, men jag kunde urskilja de mörka ringarna under hennes ögon som var täckta utav smink. Hade hon blivit smalare?

   Hon sjönk ner på stolen bredvid mig med ett tunt leende. ”Ariel, är du okej?” frågade jag. 

   ”Jag mår fint” svarade hon. Hon såg inte ut att må fint, hur kunde någon se smalare ut på bara några få dagar? Vart försvann maten hon ätit? Nu när jag tänkte på det hade jag inte sett henne äta speciellt mycket under dagarna som hade gått, svälte hon sig själv? 

   Jag såg hur hon svalde bredvid mig, hon verkade ha svårt att hålla ögonlocken höjda och hennes andetag övergick till små flämtningar. Nu steg oron inom mig. ”Ariel?” hon reste sig försiktigt från stolen. 

   ”Jag måste...” hon tog ett steg från bordet men hennes ben vek sig, hennes hand famlade efter bordskanten men drog istället med sig alla papper ned på golvet när hon slog i marken. 

   ”Ariel!?” 

 

---

 

jahooppp, da f**k hände i slutet då tror ni? XP hahahahah.. det kanske gick lite fort i slutet dära, jag vet inte. vad tyckte ni? bra/dåligt? vad tror ni hände? 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! jag orkar inte läsa genom det efter som mitt huvud dunkar nu.. så jag beklagar om det är fel i texten. hoppas ni förstod i alla fall. PUSS&KRAM. ♥

   Fyrtiofem minuter senare var äntligen tillåtna att lämna aulan och jag var snabbt uppe ur min stol innan jag körde ner mina händer i fickorna. Jag var slut, det enda jag ville var att lägga mig under täcket och sova tills jag inte var trött längre. 

   ”Hey, skitstövel!” den alldeles för välbekanta rösten ekade via väggarna, rösten jag försökte förtränga men alltid kom tillbaka. Jag stelnade till i mitt steg och släppte ut mitt andetag.

 

---

 

Ariels Perspektiv. 

   Det var oundvikligt. Det var solklart. Uppenbart. Justin var inte sjuk, upptagen, stressad. Han ignorerade mig - med mening. Aldrig hade jag känt mig så sårad över en annan människas handling förut. Jag har fått stå ut med mycket genom mina år i den här branschen, alla har en åsikt om vare sig du har klippt håret eller äter från en restaurang. Tillslut når hatet en och man kan inte förhindra att man slår i botten. Alla kommentarerna - kryper under huden och skadar. Det händer, men lika fort rester jag på mig. Jag är starkare än så. De är avundsjuka, det är vad jag intalar mig. Jag är vad de alltid drömmer om att bli. 

   Applåder bröt ut i aulan och jag rycktes tillbaka ur mina tankar, rektorn hade nu bläddrat bort från min photoshoot för jeansen. Jag måste medge att de blev bra, jag hoppas att företaget var nöjda. Min blick letade diskret efter pojken som med mening ignorerade mig, som med mening sårade mina känslor. Jag fann honom sittandes några rader snett upp från där jag satt tillsammans med Avan, Victoria och Elisabeth. Han såg oerhört uttråkad och frånvarande ut. Mådde han dåligt? 

   Genast satte oroliga känslor in, kanske han var sjuk? Innan jag fort slog bort dem. Nej, Ariel. Han har sårat dig. Våga inte tycka synd om honom, inte än. Inte förrän du har pratat med honom. Rätt ut vad fasen hans problem var. 

   Mitt beteende var inte bara annorlunda utan även häpnadsväckande, aldrig hade jag reagerat såhär angående en annan person förut. Aldrig hade något påverkat mig så mycket att de fick uppleva större känslor, jag har alltid fått lärt mig att den kalla utsidan är vad som räddar dig. Vad som gör att du stannar på toppen. Vad som gör dig nummer ett. Men med Justin... jag vet inte. Men hans åsikt spelade roll, hans närvaro spelade roll, han spelade roll. Hans handlingar fick reaktioner, reaktioner som jag aldrig gett personer förut. Ändå satt jag där i mitt säte, fly förbannad på honom över hans beteende. 

   Jag var snabbt uppe ur stolen när rektorn äntligen lät oss gå och såg hur Justin var precis lika snabb. ”Ariel, vart ska du?” hörde jag Victoria fråga men jag ignorerade henne och gick ännu snabbare efter Justin som redan hunnit ut genom dörrarna. Väl inne i en korridor, i närheten utav hissarna valde jag att göra mig hörd. 

   ”Hey, skitstövel!” Justin stelnade till i sitt steg och blev stående, jag knöt ilsket mina nävar vid mina sidor medan jag stirrade på hans ryggtavla som var lika spänd som hans position. Sedan hördes ett humorlöst litet skratt från honom, ett skratt som fick irritationen inom mig att brinna ännu häftigare. Hur vågade han skratta åt mig? 

   ”Nej men är inte detta ironiskt” svarade han och vände sig långsamt om för att möta mig med kalla hårda ögon. Vad har hänt med den Justin jag lärde känna? 

   ”Och vad ska det betyda?” fräste jag tillbaka, nu trött på detta skitsnack. ”att jag är den elaka snubben? Att det är jag som går runt och ignorerar dig? Att det är jag som vägrar se dig i ögonen och berätta vad problemet är! För det är ju uppenbart att det finns ett” min röst höjdes mer och mer tills jag nästan skrek ut min frustration mot honom. 

   ”Åh ja, det finns ett problem. Och problemet är dig, Ariel!” utbrast han och pekade mot mig. Jag stod chockerad och stum för ett ögonblick, jag var problemet? Vad hade jag gjort? 

   ”Jag? Jag är problemet?” upprepade jag misstroget och la handen mot bröstet. Justin drog irriterat handen genom håret innan han suckade. 

   ”Vet du vad, vi skiter i det. Bara låt mig vara i fred, prata inte med mig, kontakta mig inte för jag vill inte ha något med dig att göra” hans ord skar lika knivar i mig. Nej! Sorgen sköljde över mig som snart fick sällskap utav ilskan igen. Jag såg hur Justin vände sig om igen för att gå iväg från mig ännu en gång, utan vidare eftertanke höjde jag mina ena fot för att kunna slita av mig skon innan jag kastade den efter honom. Lika snabbt hade jag av den andra och siktade på honom, den här gången träffade den honom i ryggen. 

   ”Du må inte vilja prata med mig igen, visst! Men jag kräver en förklaringen innan” så fort skon föll till golvet snurrade Justin runt med ett rasande ansiktsuttryck som jag måste medge skrämde mig en aning. 

   "Ja, varför utnyttjar du mig inte till att bli din personliga slagpåse också? Jag menar, vem bryr sig om mina känslor? Jag är ju bara Justin Bieber! Ska du eller jag skriva till TMZ om hur Ariel Madison försvarade sig mot Justin Bieber genom sko attack?" utbrast han sarkastiskt mot mig och slog ut med armarna. Jag rynkade förvirrat på pannan. Vad pratade han om? Sedan slog det mig likt en blixt från klar himlen. Utnyttjar. Hans känslor. TMZ. PR. Han hade hört. 

   Förtvivlat började jag skaka på huvudet medan jag slog handen för munnen. ”Justin, jag-” 

   ”Jag vill inte höra Ariel. Lämna mig ifred” han såg stint på mig för ett ögonblick innan han vände sig om och försvann. Han hade hört samtalet mellan mig och Tara, hade hade hört de avskyvärda orden jag uttalat till Tara för att få behålla honom. Han visste inte vad jag egentligen tänkte. Åh, han måste må hemskt! 

   ”Ariel?” jag ryckte häftigt till och riktade min blick mot Avans oroliga ansikte. Först nu såg jag människorna runt omkring, såg deras frågande och nyfikna ögon medan jag stod förödmjukad kvar med tårar i ögonen. 

   ”Det-Det... jag...” stammade jag fram medan jag skakade på huvudet innan jag sänkte huvudet och riktade stegen mot trapporna. Framför en publik var inte ett lämpligt ställe att bryta ihop på. 

 

 

   Hur skulle jag få honom att förstå? Hur skulle jag ens få kontakt med honom? Han var ganska kristallklar i sina ord att han absolut inte ville prata med mig igen och för att inte tala om hans ansiktsuttryck. Smärtan som låg under ilskan. Jag svalde och la pannan mot knäna medan jag lät vattnet hamra mot min nacke. Jag kom till mitt rum för att ett tomt rum att låta tårarna rinna i men när jag slog igen dörren bakom mig var de inte kvar. 

   Men nu förstod jag, jag förstod vad som var fel. Jag kunde fixa det, jag behövde bara vara envis och listigare än Justin. Tränga in honom i ett hörn för att förklara. Jag skulle få honom att lyssna. 

 

 

Justins Perspektiv. 

   Ariels ansiktsuttryck när jag sagt de sista orden till henne ville inte försvinna från min näthinna, det fortsatte hemsöka mig. Påminde mig hela tiden om hur förtvivlad och upprörd hon såg ut att vara. Dock visste hon exakt om vad jag hade pratat om, vad jag antydde till. Hon visste att hon var ansvarig till varför vår vänskap gick i kras. Det var hennes fel. 

   ”Ey, bro. Du försvann igen!” jag fokuserade igen på skärmen där Ryan satt med ett oroligt ansiktsuttryck. 

   ”Förlåt man, jag har mycket på hjärnan” svarade jag och skakade försiktigt på huvudet för att få bort alla tankar om Ariel. 

   ”Hm... och det har absolut inget att göra med en tjej säger du? 100% säker?” frågade han med ett uttryck som skvallrade om att han redan visste svaret till sin egen fråga. Jag himlade smått med ögonen åt honom. 

   ”Det spelar ingen roll, Ry. Hon visade sig vara någon helt annan, någon som jag inte vill ha i mitt liv” svarade jag för att ge honom en liten del utav tårtan men behöll samtidigt en stor del för mig själv. Ryan nickade fundersamt på andra sidan. 

   ”Kom bara ihåg att det alltid är två sidor till en historia” påpekade han och jag nickade trött, hur många gånger jag hade hört det där citatet fanns det inte ett tillräckligt högt tal för. Det stämde samtidigt men Ariel hade sagt sin sida och det var egentligen den enda som räknades. Den enda som sa att den vänskapen vi hade inte kunde fortsätta existera. Jag fortsatte smått att samtala med Ryan tills klockan var mitt i natten för honom och han behövde sova. Jag suckade och gjorde iordning mig för sängen innan jag tackade Gud att det var helgdag imorgon. 

 

*

 

   I mina egna tankar strosade jag ensamt genom korridoren på tredje våningen, jag passerade klassrummet med den konstiga spegelväggen som fungerade som ett vanligt fönster från andra sidan. Jag såg till att hålla blicken nere och gå som vanligt om det var så att de hade lektion på andra sidan. Plötsligt öppnades dörren bredvid mig - från klassrummet - innan en hand slöts runt min överarm och jag slets in i klassrummet. 

   ”Vad i hela...?” utbrast jag skrämt medan dörren slog igen med en smäll bakom mig. Förvirrat såg jag mig omkring innan min blick landade på en otroligt irriterad rödtott framför mig. Genast suckade jag trött och började vända mig om för att ta mig ut genom dörren igen. 

   ”Åh nej!” Ariel lade fort handen mot dörren. ”du ska lyssna på mig om du så vill eller inte” 

   ”Varför skulle jag vilja lyssna på dig?” frågade jag och snurrade runt för att se på henne. ”tycker du inte att du har gjort skada nog? Tycker du inte att du har uppmärksamhet nog, Little Miss Supermodel?” mitt ansikte var nu inte långt ifrån hennes då jag närmat mig mer och mer när jag öste ur mig frågorna. 

   Ariel såg uttråkat tillbaka på mig. ”jo” svarade hon sedan enkelt och jag såg med gapande mun på henne för ett ögonblick innan jag ilsknade till igen. 

   ”Jo, det är klart. Nu har du väl använt klart mig? Vem kommer det bli härnäst, huh?” jag höjde frågande ena ögonbrynet medan jag la armarna i kors. 

   ”Kan du knipa käft för ett ögonblick?” kontrade hon och kopierade mina tidigare rörelser. Jag spände käken och vände huvudet åt sidan. ”åh, så moget” tyckte jag mig höra Ariel säga men valde att ignorera hennes kommentar. 

   ”Jag vet att du hörde vad jag sa till och jag förnekar inget jag sa” började hon och mitt huvud vreds så snabbt mot henne att jag fasade för att jag skulle få nackspärr, jag öppnade munnen för att fräsa åt henne när hon höll upp handflatan åt mig. Signalerade att hon inte var klar. 

   ”Men... inget utav det jag sa var sant Justin” jag stod stum medan jag enbart såg på henne, sedan skrattade jag till. 

   ”Jo tjena” fnös jag och nu var det Ariel som såg irriterad ut. ”det är vad alla säger” 

   ”Du vet inget om mitt förflutna eller under vilka förhållanden jag lever så jag förväntar mig inte att du ska förstå men jag behövde ljuga. Jag behövde ljuga för Tara, min egen mamma för att jag skulle få fortsätta vara din vän” Ariel suckade vid mitt förvirrade ansiktsuttryck.

   ”Varför skulle jag behöva dig för PR? Seriöst Justin, inget illa menat eller så men... jag har tillräckligt med uppmärksamhet så det räcker och blir över, jag vill inte ha någon mer. Det enda jag vill vara är att fortsätta vara din vän för du... jag vet inte, men du får mig att känna mig normal. 

   ”Jag har haft en väldigt speciell uppväxt och har lärt mig att bete mig på ett speciellt sätt, du får mig att bete mig i stort sett motsatsen utav vad jag har lärt mig. Det är annorlunda, uppfriskande. Det gör mig glad, som att jag faktiskt har något att kämpa för att behålla. Jag tycker verkligen om att ha dig som min vän. Jag älskar förstås Avan och Victoria, men de har varit där sedan dag ett i stort sett” jag fick henne att känna sig annorlunda, normal. Jag förmådde endast att stirra på henne medan jag tog in hennes ord, kunde jag lita på vad hon nu stod och berättade var sant? Eller om det endast var ett trick att få mig tillbaka som hennes personliga PR hora? 

   ”Hur vet jag att jag kan lita på dig? Hur vet jag att jag inte blir lurad?” frågade jag med skör röst. Ariel såg på mig under en lång stund och jag såg tillbaka in i hennes bruna, nästan svarta ögon. 

   ”Det vet du inte, du bara får lita på mig. Lita på mig när jag säger att jag verkligen inte vill utnyttja dig. Jag vill vara din vän Justin. En ärlig och genuin sådan” 

   Jag suckade frustrerat och drog handen genom mitt hår. ”jag vet inte... jag...” 

   ”Justin, jag vet precis hur svårt det är att faktiskt lita på någon i den här branschen. Men vet aldrig om personen har andra anledningar att bekanta sig med en än att endast bli ens vän. Det är därför jag bara har Avan och Victoria. De är dem enda jag har haft. Tara tillåter inga andra, men tack vare vad jag ljög ihop för henne så kan du vara min vän utan att hon låser in dig i en bur och skickar iväg till en plats där vi aldrig kommer hitta dig igen. Ge mig en chans, så att jag kan bevisa att jag talar sanning när jag säger att jag inte vill utnyttja dig” jag ville så förtvivlat gärna säga ja, säga att vi kunde gå vidare, att vi kunde försöka igen. Jag hade saknat Ariel genom veckan som gått, hon fick mig alltid att le och skratta. Med henne var man alltid på tå - på ett bra sätt - och jag gillade vem jag var i hennes sällskap. Jag var jag. 

   ”Ariel, jag svär till Gud om du lurar mig nu så kommer jag se till att du inte får se solen igen. Du må vara mäktig och Tara om omöjligt ännu mäktigare men du har inte sett mig otroligt beslutsam” dock verkade hon inte ta mitt hot på större allvar då hon tjöt till innan hon slängde sig om min hals. 

   ”Hade vi just vår första fight och försoning som bästa vänner?” frågade hon sedan retsamt, jag kunde inte undgå att skratta högt. Något jag inte gjort på över en vecka och det kändes hemskt bra.

 

okej, så jag hoppas att kapitlet inte gjorde er besvikna. DE FIXADE SINA PROBLEM! o en bråk utspelade sig där i början... vad tyckte ni om det? o att de sedan löste det? vad tyckte ni? 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ puss&kram. ps. har inte läst, hoppas det inte är stavfel eller miss utav ord ds. 

PREVIOUS:   Jag kastade en blick på klockan för att se att den precis slagit åtta på kvällen, Ariel skulle definitivt vara i sitt rum nu. Jag reste mig från sängen och drog till mig min ryggsäck som jag svingade upp på ryggen. Jag gick bort till garderoben innan jag enkelt tog mig genom passaget och fick upp Ariels dörr, jag tog ett steg ut när jag hörde Ariels röst i det andra rummet. 

   ”... det är verkligen inte som det ser ut... nej, jag skulle aldrig... jag utnyttjar honom bara, för PR. Jag menar det här är Justin Bieber vi pratar om, bara att synas på bild med honom ger en uppmärksamhet för en hel livstid... precis... godnatt Tara” det sved i bröstet på mig. Hur kunde hon? Låtsades hon hela den här tiden att faktiskt vara min vän? Mitt undermedvetna började genast skälla på mig, det var du som var en idiot och släppte in någon på livet så fort. Du kan inte lita på någon ny, kommer du inte ihåg det? Besviken och förkrossad vände jag på klacken och skyndade mig nerför trappan för att snabbt öppna min dörr så Ariels stängdes. Jag sjönk ner på golvet efter jag fått igen min med en ledsam suck. ”Jag utnyttjar honom bara...”

 

---

 

Ariels Perspektiv. 

   Jag suckade trött och knuffade igen dörren bakom mig, middagen och kvällspasset på gymmet var nu avklarat och jag ville inget annat än att få duscha och krypa ner i sängen. Nej, vänta juste. Jag skulle hjälpa Justin! Jag slog mig för pannan men samlade mig snart, jag kunde inte svika honom. 

   Jag böjde mig ner och knöt upp mina joggingskor innan jag klev ur dem och vickade nöjt med tårarna. Jag siktade på badrumsdörren när min telefon vibrerade på täcket, jag suckade svagt innan jag gick fram för att se Taras namn på skärmen. Genast växte nervositeten i min mage. 

   ”Ja, det är Ariel Madison” hälsade jag. 

   ”God kväll Ariel” jag försökte svälja klumpen i min hals, var jag i trubbel? Jobben skulle ju inte komma förrän nästa vecka. ”vad gör du?” 

   ”Jag kom precis tillbaka till mitt rum från gymmet” svarade jag och sträckte omedvetet på ryggen och höjde svagt hakan i luften precis som Tara alltid lärt mig att jag skulle stå för att visa just hur hög status jag hade. 

   ”Bra, bra” kommenterade hon kort och en liten flamma utav värme brann i mitt bröst utav Taras få ord. ”jo, jag ringer eftersom jag har fått nyss om något som gör mig väldigt besviken Ariel” jag svalde och spärrade upp ögonen i fasa. 

   ”Vad är det för något?” frågade jag oroligt. ”jag har gjort alla mina läxor, fått topp resultat, jag-” 

   ”Ja och ändå lyckas du inte följa mina enkla förfrågningar. Jag hade förväntat mig mer utav dig men när jag får höra att du har setts på tok för mycket med Justin Bieber kan jag inte undgå att brinna utav besvikelse” min haka föll och jag stod i förlust av ord. Hur kunde hon veta? 

   ”Jag... jag” stammade jag. ”det är verkligen inte som det ser ut” skyndade jag mig att säga. Ljug, Ariel. Du måste ljuga! 

   ”Nähä och hur ser det ut? För min bild har blivit målad ganska kristallklar” hörde jag henne irriterat svara och jag drog nervöst en hand genom håret. ”går du medvetet emot mina regler Ariel?”

   ”Nej, jag skulle aldrig...” Vad skulle jag säga för att Tara skulle låta mig få ha kvar Justin i mitt liv? Jag ville verkligen inte förlora honom som min vän... Sedan slog det mig, det fick mig att må otroligt dåligt men jag hade inget annat val. 

   ”Jag utnyttjar honom bara, för PR. Jag menar det här är Justin Bieber vi pratarom, bara att synas på bild med honom ger en uppmärksamhet för en hel livstid” Tara förblev tyst i telefonen för ett ögonblick medan hon tänkte över det jag precis sagt. Snälla, fungera snälla! 

   ”Jag är förvånad” svarade hon tillslut. ”men vad du säger har en poäng. Den där popstjärnan är precis överallt, i alla tidningarna...” 

   ”Precis” sa jag ivrigt. Ja, hon trodde på mig! Lyckan spred sig inom mig. 

   ”Okej, jag låter dig behålla kontakten med honom. Men kom ihåg Ariel, det här är endast för PR. Inget mer” jag nickade för mig själv. ”godnatt då” 

   ”Godnatt Tara” svarade jag precis innan det tutade i luren, ett tecken på att hon lagt på luren. Jag släppte ut ett stort andetag och slängde tillbaka telefonen på sängen. Så länge jag kunde lura Tara att jag endast utnyttjade Justin så skulle jag få behålla honom som min vän. Skuldkänslor svepte genast över mig över hur mycket jag skulle behöva ljuga för min mamma. 

   Med tankarna flygandes i mitt huvud steg jag in i duschen och lät vattnet rinna längst min kropp, det skulle lösa sig... Hoppades jag. 

 

*

 

Från Justin: 

   ”Upptagen” 

 

   Justins avklippta svar fortsatte att förvirra mig. Han hade inte kommit ner under kvällen för att kunna göra klar de resterande matte uppgifterna inför matte lektionen senare i veckan. Jag hade skickat iväg ett sms till honom runt halv tio där jag undrade vart han höll hus och detta var mitt svar. Han var upptagen. Ingen förklaring, ingen ursäkt. 

   Jag försökte att inte låta svaret påverka mig men jag kunde inte undgå att känna att det var något som inte stämde med honom. Kanske hade det hänt något annat under kvällen som du alls inte var inblandad i, försökte jag intala mig själv. 

   Iklädd en kort klänning i blommigt typ samt ett par Jimmy Choo klackar lämnade jag mitt rum med handväskan i armvecket och telefonen i den andra. Jag åkte ner med hissen medan jag pratade med Victoria och Elisabeth via sms, de båda var redan i matsalen tillsammans med Avan. 

   Matsalen kryllade utav människor och fylldes utav allas prat som gradvis steg i styrka hela tiden. Jag fann mina vänner vid ett bord och ställde ner min väska på bänken innan jag snabbt skannade av matsalen eftersom det välbekanta ljusbruna håret som tillhörde Justin. Jag suckade svagt när jag inte fann honom och gick iväg bort mot maten. 

   ”Har ni sett Justin?” frågade jag dem när jag var tillbaka, Victoria såg upp från sin mat medan Avan uttråkat fortsatte läsa i sin tidning. 

   ”Ja, han var inne och vände i stort sett” svarade Victoria och jag nickade smått. Han är inte tvingad till att alltid meddela vart han ska eller vad han gör till dig Ariel, sa jag till mig själv när min mage knöt sig i oro. Han ignorerade mig inte va? Nej, klart han inte gör. Du är bara paranoid. 

   Men hur kunde jag inte vara det? Justin var min första vän utanför Victoria och Avan, och med dem visste jag att de alltid skulle stanna. Genom vått och torrt. Men med Justin kunde jag inte vara lika säker.

 

 

   ”Justin!” utbrast jag glatt när jag såg honom längre bort i korridoren, jag skyndade mig efter honom och såg hur han kastade en blick över axeln mot mig. Jag förvånades när jag inte fick något tecken utav glädje eller ett leende. 

   ”Jag har inte tid att prata” sa han endast när jag var en meter från honom innan han skyndade sig bort längst korridoren. Lika snabbt som jag hade fått syn på honom var han borta igen. Förvirrad och sårad stod jag kvar. Lika avklippt igen. Precis som Tara. 

   Fasa ven genast genom min kropp, tänk om Tara hade tagit kontakt med honom och bett honom att stanna bort från mig. Jag övervägde för ett ögonblick att ringa Tara men kom sedan på vad kommit överens om igår. Hon var ju villig, hon tyckte det var en bra idé. 

   Dagen flög förbi och jag verkade inte kunna bryta mig loss från alla tankarna på Justin, vad var det här för besatthet vid honom? Han kanske bara har en dålig dag. Men grejen var det att Justin fick mig att känna mig så otroligt glad, som att vi faktiskt befann oss på en helt vanlig skola, att vi var vanliga människor. Att jag inte hade all denna pressen på mig. Han fick mig att känna mig som en i mängden vilket kanske låter jätte konstigt när det alltid pratas om hur man vill känna sig speciell. Men jag hade fått nog utav att känna mig speciell efter 17 års tid i rampljuset, nu ville jag bara vara en i mängden, ville vara precis som alla andra. Men det skulle aldrig hända så länge jag stod under namnet Ariel Madison. Ändå lyckades Justin - för ett ögonblick - få mig att känna befrielsen utav pressen. Därifrån kom den här nyfunna besattheten. 

 

*

 

Jobben landade på mitt skrivbord tidigare än väntat och jag fann mig själv att behöva lämna skolan nästa morgon då jag blivit inbokad för en photoshoot för den brasilianska företaget Colcci där jag skulle lansera deras nya jeans. Greg mötte mig i lobbyn av skolan där han stod redo med ett kaffemugg i handen, jag tog tacksamt emot den och sörplade försiktigt på det varma kaffet. 

   Bilfärden tog lite längre än en timme innan vi körde in på byggnadens parkering, jag klev ut på asfalten och gick med Greg bort mot byggnaden där jag såg att Leila, Tyra samt Xavier. Jag sken upp i ett leende vid deras bekanta ansikten, de alla som uppfyllde en väldigt viktig roll i min karriär. 

   Leila, min personliga make up artist som lärt mig allt hon kunde. Tyra, min general manager som följde med mig till alla event, alla photoshoot, allt som jag gjorde för att se till att allt fungerade som det skulle efter Taras mall. Och till sist Xavier, min stylist som alltid var där med ett finger i spelet när det gällde kläder. 

   ”Vacker som alltid” smickrade Xavier när vi nådde honom och jag log brett. Vi trädde in i byggnaden där vi genast bemöttes utav personer med headphones som visade oss till sminkavdelningen och där det hängde fler par jeans samt shorts och jackor för mig. 

   ”Jag är hedrad utav att få vara i din närvaro Ms. Madison” började genast fotografen säga och jag log tight. ”och det ska bli ett sant nöje att äntligen få fotografer er. Mitt namn är Antonio Aires” han fortsatte sedan att förklara hans fantasi över hur bilderna skulle se ut och jag tyckte det lät bra. Guldglitter, barbröstad och jeans. Sminket tog inte lång tid och en timme senare låg jag redan ner i det något obekväma glittret som skar in i ryggen medan jag försökte göra poser inför kameran medan jag fortfarande täckte mina bröst med armarna. 

   Antonio fortsatte överösa mig med komplimanger mellan klädbyten och under själva akten. Jag uppskattade uppmuntran men efter ett tag började hans ord kännas betydelselösa, efter att ha hört dem ett bar hundra gånger tappade de styrka. Men jag visade det aldrig i ansiktet utan fortsatte le. 

 

 

Justins Perspektiv. 

   Ilskan hade fortfarande inte lagt sig och jag misstänkte att de i närheten nu börjat ana att allt inte riktigt stod rätt till för mig. Men det fanns inget som kunde lugna ner mig, jag var arg, irriterad, besviken, förrådd. Var det inte meningen att man skulle kunna lita på människor som visste exakt vad man gick genom? Var det inte mening att man skulle ha någon knäpp förståelse för varandra? Att man visade extra respekt mot varandra? Tydligen inte. 

   Ilskan fortsatte hela tiden att på nytt fyllas varje gång jag hörde hennes namn, varje gång jag fick en skymt utav de röda håret eller en hörde ljudet utav klackar mot golvet. Det var galet men under den korta tiden vi hade introducerat varandra till en vänskap hade jag blivit riktigt fäst vid den rödhåriga geniet. Jag ville egentligen inte släppa henne, för ett ögonblick övervägde jag faktiskt om jag skulle låta henne utnyttja mig bara för att få behålla hennes vänskap men knuffade sedan ifrån mig tanken lika snabbt som den dykt upp. Skulle aldrig hände. 

   ”Kan du dra dig ur sina Ariel täckta tankar nu och lyssna på mig för fem minuter, snälla?” utbrast Za vilket fick mig direkt att reagera. Där var namnet igen och ilskan var tillbaka. Genast reste jag argt på mig och stampade bort från mina förvånade vänner. 

   ”Vart ska du nu då?” hörde jag Alfredo ropa efter mig men jag orkade inte svara. 

   Det var nu fredag, en hel skolvecka hade gått sedan jag kom på Ariel i hennes riktiga planer. En hel skolvecka hade jag undvikit henne och ignorerat hennes försök att nå ut till mig. Gett henne korta ursäkter när hon försökte prata med mig i korridoren, brydde mig inte ens om att varken svara på hennes sms eller telefonsamtal. Till min tur hade Ariel börjat få utomstående jobb vilket gjorde att hon lämnat skolan under flertal timmar. 

   Jag tog mig till våning 2 där jag gick bort mot studiorna där jag sjönk ner i en fåtölj och drog till mig en gitarr, planlöst började jag spela olika ackord som kanske kunde utvecklas till något annat. Mina tankar skenade iväg och gled in på ilskan. Alltid denna ilska. 

 

 

   ”... ännu en lyckad vecka...” rektorn stod på scenen, redo att presentera olika resultat utav olika elever. Modeller kunde visa upp foton, runway material. Artister kunde framföra färdiga låter eller bara en liten sneak peak av en låt de hade på gång för att få andras åsikter på den. Ja, ni fattar drillen. Alla kunde visa upp vad de ville. 

   ”Först upp är från företaget Colcci som Ariel Madison var modell för...” bakom honom på skärmen dök en bild upp. Jag stannade till i min andning för ett ögonblick, hon såg underskön ut. Hennes överkropp var bar dock halvt täckt utav guldigt glitter, hennes hår låg utspritt runt hennes huvud och de ljusa jeansen smet om runt hennes ben och höfter. 

 

   Aulan fylldes genast utav mummel när bilden byttes ut mot en ny och en ny och en ny. Bild efter bild strålade av perfektion. Ilskan var för ett ögonblick som bortblåst medan jag granskade Ariel på bilderna, såg på vad hon gjorde bäst. Jag kunde höra killarnas godkännande viskningar om hennes utseende innan aulan gav henne en applåd. 

   Fyrtiofem minuter senare var äntligen tillåtna att lämna aulan och jag var snabbt uppe ur min stol innan jag körde ner mina händer i fickorna. Jag var slut, det enda jag ville var att lägga mig under täcket och sova tills jag inte var trött längre. 

   ”Hey, skitstövel!” den alldeles för välbekanta rösten ekade via väggarna, rösten jag försökte förtränga men alltid kom tillbaka. Jag stelnade till i mitt steg och släppte ut mitt andetag.

 

---

 

ojojojojojojoj... kommer det en konfrontelse nu!!?!?!?!?!? vad tror ni? 

o så ni inte behöver fråga i kommentarerna så kommer Candice Swanepoel kommer att vara ansiktet för Ariels modell bilder eftersom Ariana Grande inte är modell. =) o ja, Ariel är också en VS modell. XP 

 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

   ”Jag frågade om du hade läst klart?” frågade han med skratt fortfarande kvar i tonen. Jag skakade smått på huvudet innan jag såg ner på textboken i mitt egna knä, jag bläddrade snabbt mellan raderna innan jag läste klart sista stycket. 

   ”Klar!” utbrast jag glatt och han nickade. 

   ”Så, mer klarar jag inte av. Min hjärna är potatismos” sa han medan han slängde boken åt sidan. Jag flinade roat, jag hade inom kort insett att Justin var en mycket rolig kille samt jordnära och vänlig. Hans personlighet var byggd för vad han gjorde, hans passion för musik var häpnadsväckande, fascinerande. Han var en äkta musiker från den innersta benet i hans kropp.

 

---

 

Måndag, 11:e Februari. 

   ”Nej Justin, titta...” återigen försökte jag förklara matte problemets lösning för Justin som fortfarande satt med uttryck som visade hur lite han förstod. Med andra ord ingenting. 

   ”Jag hatar verkligen matte” mumlade han låg för sig själv, jag flinade roat. 

   ”Åh kom igen, det är inte så svårt om man förstår” protesterade jag innan jag rätade till boken framför oss. 

   ”Ja, precis! Och jag fattar absolut ingenting” utbrast han och såg på mig med höjda ögonbryn, jag himlade smått med ögonen och viftade bort hans kommentar. 

   ”Låt mig förklara istället. Titta, eftersom det är ’x’ på båda sidorna...” Skolklockan avbröt mig mitt i meningen och signalerade att lektionen var slut samt att det var dags för lunch. Jag lutade mig tillbaka och började genast samla ihop mina böcker. 

   ”Kom ihåg att ni har tills nästa lektion på er att göra klar resterande uppgifter om ni inte hann alla!” ropade Mr. Oliver över pratet samt stolskrapandet mot golvet när alla eleverna sköt in sina stolar. Justin stönade klagande bredvid mig medan han samlade ihop sitt material innan sköt in sin stol intill bordet. 

   ”Ingen fara Justin, jag hjälper dig” Justin log ett utav sina finaste leenden mot mig vilket fick mig att smått smälta inombords. Vilket aldrig hade hänt mig förr och jag kunde inte undgå att bli något skrämd utav det. 

   ”Vad skulle jag göra utan dig va?” frågade han och slängde lekfullt sin arm runt mina axlar innan han drog in mig till hans sida. Jag fnittrade smått medan vi gick längst korridoren, följde strömmen mot matsalen. 

   ”Tja... definitivt bli underkänd i matte” svarade jag retsamt och Justin fnös till svars samtidigt som han lät sin arm falla från mina axlar. Jag log roat åt hans reaktion. 

   ”Du, jag är ett geni” utbrast han och såg menande på mig. ”ingen snack om saken” jag skrattade nu högt. Dörrarna till matsalen närmade sig och jag blev genast nervös. Att äta frukost med Justin var en sak, men hur skulle jag förklara för honom att jag för tillfället inte åt lunch och väldigt lite med middag? 

   ”Ariel?” Justins röst förde mig tillbaka till verkligheten och jag fokuserade genast blicken på honom för att se honom ståendes med ett frågande och aningen oroat uttryck vid dörren. Jag log genast försäkrande mot honom för att lugna ner honom. 

   ”Ledsen, kom precis på att jag skulle möta upp Victoria. Vi ses senare. Matten, glöm inte” jag pekade menande på honom för att få en ögon rullning tillbaka innan han nickade med ett leende och försvann in i matsalen. Så fort dörren var stängd bakom honom slängde jag mig bokstavligen efter telefonen innan jag snabbt ringde Victoria. 

   ”Du har nått Victoria” svarade hon muntert, jag drog roat på läpparna. Hon svarade endast sådär formellt när hon haft för bråttom för att hinna titta vem det var som faktiskt ringde. 

   ”Ja, detta är Ariel Madison. Är det Victoria Justice jag kommit till?” retades jag och hörde hur hon fnittrade på andra sidan. 

   ”Hej gullunge, vad vill du?” 

   ”Hej, vart är du?” frågade jag snabbt. 

   ”På väg till matsalen, slutade precis” jag andades lättat ut, hon var inte i matsalen än. Jag berättade att jag stod utanför innan vi sa hejdå och la på. Inte många minuter senare kom Victoria gåendes i sina klackar och väskan i armvecket. Hon sken upp i ett brett leende när hon fick syn på mig som jag genast besvarade, jag gick henne till mötes innan vi hälsade med en kram. 

 

 

   ”Vad är det?” frågade hon. ”jag trodde du var med Justin” 

   ”Jo, jag var det. Men jag är fortfarande på Taras... matnedskärning och jag har slut på svar” Victoria nickade förstående innan hon krockade min arm och vi gick bort mot hissarna istället. Väl inne på hennes rum lade jag mig trött på hennes säng, jag började svagt känna av skolstressen i kroppen. Jag hade aldrig trott att läxor och lektioner skulle ta så mycket på ens energi och ännu en gång fasade jag för när utomstående jobb skulle komma in. 

   ”Så, jag har inte sett dig riktigt på några dagar nu och jag började en uppdatering” Victoria slog sig ner bredvid mig innan hon lutade sig på sin ena armbåge. Jag vred på huvudet för att kunna se på henne. 

   ”Ehm... tja... jag visste inte att läxo-” 

   ”Nej, dummer. En uppdatering på hela Justin-är-min-bästa-vän grejen” avbröt hon, en rodnad spred sig genast på mina kinder och hennes ögonen spärrades upp när hon föreställde sig det ‘värsta’. 

   ”Ariel, vad har du gjort? Eller vad har ni gjort kanske jag ska säga?” utbrast hon, jag skakade genast på båda huvud och händer för att stoppa hennes knasiga och vilda fantasier. 

   ”Nej, nej, nej. Inget sådant, inget har hänt. Du bara... förvånade mig” sa jag och hon la misstroget huvudet på sned. ”jag ljuger inte, hedersord” jag drog in ett djupt andetag. 

   ”Justin är verkligen en jätte trevlig, super snäll, väldigt rolig kille” svarade jag sedan med en axelryckning. ”vi kommer bra överens och vi har alltid väldigt roligt med varandra. Jag tycker om honom, som vän såklart” Victoria förblev tyst för ett ögonblick medan hon tänkte över det jag precis berättat. 

   ”Så, du skulle aldrig kunna se honom som mer än en vän?” frågade hon tillslut, jag såg upp i taket medan bild efter bild dök upp i huvudet på mig. Skulle jag? Visst Justin var väldigt attraktiv och hans personlig gjorde honom om möjligt ännu snyggare. Men kunde jag någonsin se honom som annat än min vän? Genast sa min hjärna nej åt mig, det skulle inte fungera. Ni är bara vänner, se till att det förblir så. 

   ”Tror inte det” svarade jag och kikade försiktigt på Victoria som redan hade ögon på mig. 

   Hon suckade smått. ”hoppas det förändras för ni skulle verkligen vara perfekta för varandra. Kan du inte se det framför dig? Ni skulle bli elit paret, de två största stjärnorna i ett. Wow” jag skakade roat på huvudet åt henne. 

   ”Vi är bara vänner, Victoria” påminde jag henne. ”dessutom, han ser mig och kommer nog aldrig att se mig som annat än en vän” 

   ”Är du rolig eller?” utbrast hon högt och fick mig att smått rycka till. ”han vore dum i huvudet om han inte skulle kunna tänka sig att ha dig som sin flickvän. Du har allt Ariel, lita på mig. Han har säkert gått genom de olika alternativet en eller sjuttioelva gånger. Du är en babe” och så var rodnaden tillbaka. 

   ”Vem är det nu som är rolig?” frågade jag och Victoria suckade. 

   ”Jag blir lika förvånad varje gång över hur dåligt självförtroende du faktiskt har” konstaterade hon, det är inte mitt fel. Jag riktade genast in samtalet på ett annat spår och vi lämnade Justin och mitt dåliga självförtroende bakom oss. 

 

 

Justins Perspektiv. 

   Jag ställde ner brickan mittemot Za som satt tillsammans med Alfredo samt ett flertal andra. Za avbröt sig i sitt ätande för att se upp på mig när jag satte mig ner, han gav mig ett snett leende innan han började vända och vrida på huvudet. 

   ”Vad håller du på med? Du kommer ge dig själv nackspärr” utbrast jag och plockade upp besticken. 

   ”Jag undrade bara vart den fabulösa fotomodellen som du verkar ha varit fäst i höften med på senaste tiden är någonstans?” svarade han och jag suckade trött innan jag himlade med ögonen. 

   ”Vi är inte fästa vid höften” protesterade jag endast innan jag stack min gaffel i en köttbulle. Za’s ögonbryn sköt genast upp i pannan på honom medan han lutade sig bakåt mot Alfredo som såg lika misstroget på mig. 

   ”Jaså, det säger du” jag stoppade in köttbullen i munnen innan jag nickade. ”du, det tror jag så lite jag vill på. Jag har fasen inte sett dig någonstans utan det där röda håret flygandes bredvid dig. Jag menar kom igen, du kan berätta för oss? Har du skjutit mål, har du stuckit korven i nyckelhålet?” jag stirrade på honom för ett ögonblick, hade han precis sagt det där? 

   ”Wow, någon har hängt runt Avan för mycket” kommenterade jag och Za såg uttråkat på mig medan Alfredo små skrattade bredvid. 

   ”Kanske” svarade Za med en axelryckning. ”han är riktigt trevlig när han inte gå fullständigt gay på en. Jag menar jag finner det något obekvämt när han börjar kommentera hur fylliga mina läppar är” jag kunde inte undgå att skratta. Avan hade gett mig både en och två komplimanger. 

   ”Men vik inte undan från ämnet bro. Vad är det som händer? Kommer vi få ett ‘Jariel’ eller vad? Se inte på mig sådär, det var inte jag som hittade på det” jag suckade smått innan jag gav upp, det var bättre att ge dem svaren de ville ha så de kunde gå vidare. Dessutom de var inte som att de skulle berätta för någon annan, jag kunde lita på dem. 

   ”Inget händer på riktigt, bro. Vi är bara vänner” svarade jag ärligt. ”jag kan dock inte förneka att jag har en liten crush på henne, jag menar det är ju oundvikligt. Men jag tror inte den här vänskapen kommer leda någonstans, hon ser mig inte som annat än en vän och det fungerar för mig. Whatever” de satt tysta, endast såg på mig medan jag satt och förväntade mig svar. 

   ”Där ser man, ‘Jariel’ kommer hända ändå!” utbrast Alfredo tillslut och jag såg förvirrat och frågande på honom. 

   ”Hörde du inte vad jag just sa?” frågade jag, men han endast viftade bort mig med handen. 

   ”Bro, ge det några veckor. Kanske någon månad och du kommer ha henne båda i din famn och säng om nätterna. Lita på mig” försäkrade Za innan han riktade sin fokus på sin mat ännu en gång. Jag skakade på huvudet åt dem och såg ner på min tallrik. Veckor? Månad? Skärp dig Justin! 

 

 

   Jag kastade en blick på klockan för att se att den precis slagit åtta på kvällen, Ariel skulle definitivt vara i sitt rum nu. Jag reste mig från sängen och drog till mig min ryggsäck som jag svingade upp på ryggen. Jag gick bort till garderoben innan jag enkelt tog mig genom passaget och fick upp Ariels dörr, jag tog ett steg ut när jag hörde Ariels röst i det andra rummet. 

   ”... det är verkligen inte som det ser ut... nej, jag skulle aldrig... jag utnyttjar honom bara, för PR. Jag menar det här är Justin Bieber vi pratar om, bara att synas på bild med honom ger en uppmärksamhet för en hel livstid... precis... godnatt Tara” det sved i bröstet på mig. Hur kunde hon? Låtsades hon hela den här tiden att faktiskt vara min vän? Mitt undermedvetna började genast skälla på mig, det var du som var en idiot och släppte in någon på livet så fort. Du kan inte lita på någon ny, kommer du inte ihåg det? Besviken och förkrossad vände jag på klacken och skyndade mig nerför trappan för att snabbt öppna min dörr så Ariels stängdes. Jag sjönk ner på golvet efter jag fått igen min med en ledsam suck. ”Jag utnyttjar honom bara...”

 

---

 

ursäääääkta, vaaad? omg, vad hände i slutet guys? FLIPPA LOSS, VAD SÄGER HON? O.O vad händer? vad tror ni? hoppas detta är godkänt drama, för detta är bara början.. ;) 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

   ”Inte intressant?” frågade hon förbluffat. ”inte alls?” jag skakade på huvudet. Hon reste sig från stolen, nu färdigsminkad. ”okej Justin Bieber, jag ska minsann vara din vän, den allra bästa vännen du någonsin haft och så ska vi se hur intressant jag kan bli” jag flinade roat. 

   ”Grymt, ska vi gå och äta frukost eller?” frågade jag och hoppade ner från byrån innan jag gick mot hennes dörr, jag kunde nästan höra hur hennes haka föll innan hennes klackar ekade mot golvet medan hon gick efter mig. Jag log snett, låt vänskapen ta sin början.

 

---

 

”Varför stirrar alla? Vad är det här? Twilight?” muttrade Ariel bredvid mig medan vi tog oss bort mot matavdelningen utav matsalen. Precis som hon påpekade hade de flesta ögonen vänt sig om för att stirra när vi kom gåendes tillsammans in genom dörrarna. Varför? Frågade jag mig själv medan jag himlade med ögonen inombords. Detta började kännas mer och mer som en vanlig skola för varje dag som gick. 

   Jag skrattade till vid Ariels Twilight koppling, kanske hade hon en poäng men om hennes reflektion stämde antar jag att det även skulle blåsa över efter ett tag. Jag skakade smått åt mig själv medan jag tog åt mig en bricka, Ariel följde mitt exempel innan vi gick längst diskarna för att ta åt oss frukosten vi vill ha. 

   ”Åh du vet alla skolor behöver skvaller” svarade jag med en axelryckning samtidigt som vi satte oss mittemot varandra vid ett bord. ”även fast vi borde vara nöjda med allt skvaller som redan skrivs om oss i tidningarna” 

   Ariel fnös till medan hon rörde om lite i hennes skål yoghurt. ”ja, tänk om livet vore så enkelt att man endast hade skolans skvaller att bry sig om och inte hela världen och deras åsikter” 

   ”Men man får skratta åt det” sa jag. ”det finns inget annat man kan göra” Ariel nickade instämmande. Ariel stönade lågt till utav irritation innan hon fällde ner blicken, jag rynkade frågande på pannan. 

    ”Jag är ledsen för det här, det finns tyvärr ingen stopp knapp. Jag hade tryckt på den om jag hade kunnat men-” längre hann hon inte förrän tre andra brickor lades ner på bordet bredvid oss. Mitt huvud vändes åt högre för att mötas utav mörka bruna ögon, nästan svarta som såg nyfiket och intresserat in i mina. Jag backade bakåt en bit, skrämd utav den plötsliga närheten från vad jag insåg var Avan. 

   ”Så vaddå? Ni kör frukost dejter nu också?” frågade han och vände huvudet mot Ariel som satt man båda händerna som en skärm runt hennes ansikte. Jag tyckte jag hörde ett ‘håll käft Avan’ men jag kunde inte vara säker. 

   ”Jag menar, jag förstod om ni låg med varandra men att ni tänkte ta det till det seriösa stadiet... shesh” fortsatte han och min haka föll längre och längre ner. Vad pratade han om? Ariel började smått skaka på huvudet i vad jag antog var förnedring, Avan öppnade munnen igen men Ariel var snabbare. 

    ”Avan, nu behöver du verkligen hålla din stora mun stängd. För just nu kommer inget annat än skitsnack ut ur den” fräste hon med en blick som fick en kall kår att vandra nerför min rygg. Jag visste utan en andra tanke att detta måste vara en blick hon lyckats perfekta genom åren samt tagit från någon annan. Som till exempel Tara. Medan blicken skrämde livet ur mig verkade den inte göra någon skada på Avan alls. Han endast himlade med ögonen. 

    ”Du den här munnen kan ge mycket med njutning, mer än du kan ana så den är inte helt värdelös” protesterade han innan han nonchalant vände sig mot sin frukost framför sig. Victoria vid Ariel sida små skrattade men viftade sedan handen mot Ariel som för att säga att hon skulle släppa det. 

   ”Okej, så alla Ariels vänner har inte filter lösa hjärnor” sa Victoria medan hon sträckte fram handen mot mig. ”Victoria Justice” jag log och skakade hennes hand. 

   ”Justin Bieber” svarade jag. 

   ”Åh, jag vet. Du är svår att missa Mr. Kändis” retades hon och jag flinade, jag hade sett Victoria i många tidningar, hon och Ariel hade varit vänner sedan början av tid. Jag hälsade på Elisabeth bredvid henne som log men förblev sedan tyst medan hon läste genom ett tjockt häfte. Ett manus antog jag. Jag riktade blicken mot Ariel som redan såg på mig, hennes blick berättade hur ledsen hon var men jag endast skakade smått på huvudet med ett litet leende. 

   Intressant tjej med intressanta vänner i en intressant skola. Hm... Intressant. 

 

 

Ariels Perspektiv. 

   Precis som Justin påstod, att vi hade blivit nyskapta bästa vänner så var det inte många stunder under dagen som vi inte pratade. En vecka passerade och de andra eleverna i skolan började vänja sig vid vår vänskap, ryktena om att vi skulle kunna vara ett par lade sig och försvann. Vilket jag var otroligt tacksam över. 

   Justin hade inte tagit upp hela sjung grejen än vilket jag också var tacksam över, att han visste var illa nog. Att han sedan ville ta det vidare var... galet och... galet. Det skulle inte fungera. Läxorna och arbetsuppgifterna under lektionerna började bli mer och mer, Tara hade kontaktat mig i början utav veckan där hon berättade att andra jobb skulle komma inrullandes under nästa vecka. 

   Nervöst hade jag väntat på att hon skulle nämna min bekantskap med Justin men inte ett ord sades, vilket jag antog betydde att hon inte visste om än så jag tänkte ta bevara på tiden jag hade honom som en vän. Innan jag inte hade något val än att be honom låta mig vara. 

   ”Ariel?” Justins hand viftade framför mitt ansikte medan han drog ut på mitt namn för att få min uppmärksamhet. Jag ryckte till och vände blicken mot honom. 

   ”Va? Vad?” frågade jag förvirrat och blinkade flertal gånger för att kunna återvända till verkligheten. Justin skrattade till och lutade sig tillbaka mot sänggaveln, textboken låg i hans knä och våra anteckningar låg utspridda över min säng. 

   ”Jag frågade om du hade läst klart?” frågade han med skratt fortfarande kvar i tonen. Jag skakade smått på huvudet innan jag såg ner på textboken i mitt egna knä, jag bläddrade snabbt mellan raderna innan jag läste klart sista stycket. 

   ”Klar!” utbrast jag glatt och han nickade. 

   ”Så, mer klarar jag inte av. Min hjärna är potatismos” sa han medan han slängde boken åt sidan. Jag flinade roat, jag hade inom kort insett att Justin var en mycket rolig kille samt jordnära och vänlig. Hans personlighet var byggd för vad han gjorde, hans passion för musik var häpnadsväckande, fascinerande. Han var en äkta musiker från den innersta benet i hans kropp. 

 

---

 

okej, så jag vet att detta var väääääldigt kort men det fick bli ett mellankapitel. en liten introduktion till deras vänskap, ni fick oxå läsa om Ariels vänner o Justins första möte. XP hahahah, vad tyckte ni om det? 

jag lovar att drama snart är hos oss, ha tålamod. snart kommer det hända mer roliga saker. vad tyckte ni? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

   Ariel tog av sig hörlurarna i båset och leendet jag såg på hennes läppar var bländade vackert, aldrig hade jag sett henne på en bild då hon såg så glad ut. Leendet fick det att smått rycka i mina mungipor, hennes glädje var smittsam. Hon hängde upp hörlurarna innan hon gick bort mot dörren, jag backade genast flera steg så jag stod mot väggen igen. Ariel gick - omedveten utav min stående figur vid dörren - bort till mixer bordet där hon plockade åt sig sin telefon innan hon vände sig om. Leendet var fortfarande kvar på hennes läppar medan hon log ner mot sin skärm. Innan hon kom för nära valde jag att avbryta tystnaden. 

   ”inga modeller kan sjunga säger du?”

 

---

 

Ariels Perspektiv. 

   Innan jag hann hindra mig själv skrek jag rakt ut i skräck och förvåning. Mitt hjärta hoppade över ett slag innan de började banka frenetiskt i min bröstkorg och blockerade för ett ögonblick alla andra ljud. Mitt andetag fastnade i halsen och kapade av mitt skrik, panikslaget tog jag mig om strupen innan jag lyckades dra in ett nytt andetag. Justin tog förvånat ett steg fram emot mig vid min reaktion med stora, uppspärrade ögon. 

   ”Justin!” utbrast jag sedan när mitt hjärta och andetag var tillbaka till de normala igen. ”vad gör du här?” frågade jag även fast jag mycket väl visste svaret till min egen fråga. 

    ”Du, frågan går tillbaka till dig” påpekade han och höjde ena ögonbrynet åt mig. ”varför sa du inget? Varför sa du inte att det var du?” han slog smått ut med armarna och hans ögon visade en gnutta besvikelse som genast gick rätt till min mage. 

   Jag ryckte lamt på axlarna. ”jag vet inte... det är inte meningen att någon ska veta” svarade jag. ”och du måste lova mig att du inte berättar något, lova!” paniken var nu hörbar i min röst medan jag tog de få stegen fram mot honom, mina ögon flackade mellan hans båda. 

   Justin såg på mig för ett ögonblick. ”varför inte?” frågade han tillslut. 

   ”Ingen kan få veta. Snälla, Justin lova mig. Det skulle inte fungera” jag såg intensivt och vädjande på honom, gjorde en mindre variant utav blicken jag brukade ge till Greg vilket fick Justin att kuvas inom rekordtid. Med en suck släppte han sina axlar så de hängde medan han såg uppgivet på mig. 

   ”Visst, okej. Vad du än säger” svarade han och jag slog upp i ett brett, tacksamt leende innan jag slog ihop händerna framför mig. 

   ”Tack så mycket” han skakade på huvudet. 

   ”Du är självisk” sa han sedan innan han vände på klacken och gick ut genom dörren. Chockerat stod jag stel kvar på min plats innan jag stampade efter honom. Vad i hela friden? 

   ”Vad menar du med det?” halvt ropade jag efter honom där han gick med händerna nedkörda i hans jeansfickor. Jag häpnade lite utav min reaktion, det var inte ofta jag visade att kommentar hade gjort en inverkan på mig. Jag brukade oftast uppträda oberörd och le men det var något i Justins blick som fick mig att reagera, något med honom över huvud taget. Justin kastade en blick över sin axel mot mig. ”hallå, jag pratar med dig” 

   Justin stannade tvärt vilket fick mig att nästan kollidera med hans muskulösa rygg, hans blick var inte speciellt hård men den var inte mjuk heller. ”du är självisk” upprepade han. ”eftersom du insisterar på att behålla en sådan otrolig begåvning för dig själv, hur kan du inte vilja dela med dig utav vad du kan leverera? Inser du vad du skulle kunna åstadkomma?” han skakade ofattbart på huvudet medan jag motstod impulsen att himla med ögonen. 

   ”Justin, så otrolig är jag inte. Jag kan sjunga klart utan brister, precis som du” insisterade jag och hans blick for genast till min innan hans haka föll.

   ”Skojar du?” utbrast han. ”du är som en blandning utav alla de grymmaste sångerskorna idag och det är inte en underdrift. Jag är inte i närheten utav vilka toner du kan nå, de tiderna är över. Målbrottet kom och tog de tonerna med sig” det ryckte i mina mungipor vid hans ord men jag pressade undan skratten som bubblade inom mig. 

   ”Justin, du inser att du är världens största artist va?” frågade jag lugnt och la armarna i kors över bröstet. Justin suckade irriterat. 

   ”Det är inte vad vi diskuterar, om du hade tillåtit någon att faktiskt göra dig till en artist hade du lätt tagit min plats” fortsatte han och nu var det min tur att skaka på huvudet. 

   ”Jag tror att du behöver sova lite, att ligga här varje kväll i väntan har gjort dig galen” sa jag innan jag lämnade honom bakom mig. 

   ”Jag är inte det minsta galen” sa han när han slöt upp bredvid mig igen. ”jag har bara ett sinne för talanger och jag kan säga att det är jackpot syrener som går igång just nu” jag skrattade till. 

    ”Du är rolig du, Justin. Jag kan modella, gå på en runway, föra intervjuer, gå i klackskor, mycket mer kan jag inte göra bättre än det” svarade jag och klickade på knappen till hissen, som snart plingade till. Jag steg in i den spegel klädda hissen och vände mig mot Justin som stod kvar i korridoren. 

   ”Jag lovar att jag inte tänker berätta för någon annan men jag tänker inte ge upp på dig” sa han medan dörrarna gick igen, frustrerat stirrade jag på mig själv i spegeln medan jag åkte upp till våning tre. Fasen! 

 

 

Justins Perspektiv. 

   Hur kunde hon inte tro på sin begåvning? Att det visade sig vara Ariel som besatt den otroliga rösten borde egentligen inte göra mig förvånad. Ariel var en utav de mest ambitiösa och talangfulla personerna som levde inom underhållningsbranschen idag. Att hon också kunde sjunga likt en gudinna borde inte vara en överraskning men ändå fann jag mig själv oförmögen att ta in nyheten, jag visste äntligen. Mina fantasier om att få den här tjejen ut i världen där hon kunde dela med sig av rösten kunde uppfyllas, men lika fort hade den krossats igen. Hon ville inte. 

   Hur kunde hon inte? Vem som än hade sett henne i båset hade sagt att detta var vad hon älskade, jag hade aldrig sett någon som såg så till freds med sig själv, så glad och avslappnad som hon när hon sjöng. Det var fascinerande. 

    Men jag tänkte inte ge upp på henne, det skulle bli på mitt vis tillslut. Det skulle jag se till. Mini steg, försökte jag intala mig själv. Ta det i mini steg, mjukna upp henne till idéen om ett liv som artist. Hon skulle vara fantastik. 

   Jag plockade fram nyckeln ur min jeansficka innan jag stack in nyckeln i låset och vred om. Mitt rum stod mörkt och tyst, jag klev ur skorna innan jag tände de små lamporna. Mina ögon började nu kännas tunga och tröttheten sköljde över mig. Jag drog min t-shirt över huvudet innan jag knäppte upp knappen i mina jeans och drog ner gylfen. Väl ståendes i enbart underkläder gick jag in i garderoben för att lämna kläderna innan jag tog mig in i badrummet där jag borstade tänderna. 

   Med ett leende kröp jag ner under täcket i min säng och kramade kudden mitt huvud låg på, jag andades ut medan jag sjönk djupare ner i madrassen. Äntligen visste jag. 

 

*

 

Morgonen därpå vaknade jag som ett skott, glädjen var fortfarande kvar i min kropp och allt var på grund av Ariel - hennes röst. Jag kastade bort täcket från min kropp innan jag stred in i garderoben för att fort nappa åt mig ett par nya kalsonger innan jag tog mig in i duschen. Väl klar gick jag medan jag rufsade mitt hår med handduken in i garderoben där jag lät handduken falla till marken. 

   En halvtimme senare stod jag klädd i ett par vita shorts med gråa mönster, en vinröd tröja med vitt tryck och en röd keps med orange skärm bak och fram på huvudet. Jag hängde en guldkedja runt halsen och knäppte på mig min ena klocka innan jag klev i ett par svarta Vans. 

   Jag gick sedan fram till bokhyllan vid hörnet och tryckte till, den klickade till och den hemliga gången som jag en gång lovat henne att inte använda uppenbarade sig framför mig. Jag sökte efter lampknappen och tryckte till när jag fann den, försiktigt gick jag uppför stentrappan till hennes avsats där jag grep tag om handtaget och drog ner. Min dörr stängdes samtidigt som hennes öppnades, genast slog doften utav Ariel mot mig. En väldigt god och vad jag antar kan bli beroende framkallande doft. 

   Jag klev in och såg till att hennes bokhyllan stängdes igen, jag kastade en blick runt i hennes garderob. Herregud och tänkt att detta säkert inte ens är allt. Fast sedan kom jag och tänka på min egna och valde att vifta bort tankarna om vem som hade störst garderob. Jag lämnade garderoben bakom mig och klev in i hennes rum, hennes säng var redan bäddad och jag spände hörseln för att se om hon ens var kvar i rummet. Jag hörde hur duschen var påslagen och slappande av, jag gick fram till hennes säng och satte mig på kanten. 

   Ungefär tio minuter senare slogs duschen av och inte mycket senare vreds dörren upp, ut kom Ariel gående i ett endast bh och trosor. Hennes hår var uppsatt i en turban på hennes huvud och jag stelnade för ett ögonblick till i mitt sittande position. 

   Jag hade sett henne åtagliga gånger i så lite kläder, men det var genom poster eller tidningar. Aldrig live, mitt framför mig. Hennes blick löpte upp och hon skvatt häftigt till, hennes reaktion kom upp i ungefär lika extrem som den igår. 

   ”För i helvete Justin!” utbrast hon, jag förvånades för ett ögonblick vid orden som kom ur hennes mun innan jag rätade till mitt uttryck. ”vad gör du här? Hur kom du in hit?” jag la huvudet lite på sned medan jag såg menande på henne. Hur tror du? 

   ”Åh, vi kom ju överens om att inte använda den där gången!” hon stampade förbi sängen och gick in i garderoben istället, jag himlade med ögonen innan jag reste på mig och följde efter henne. 

   ”Men jag tänkte att nu när vi är nyblivna bästa vänner så var det helt okej” svarade jag och stödjandes på armbågarna på byrån i mitten utav rummet lutade jag mig fram. Ariel skrattade till, ett klingande ljud som fick det att rycka i mina mungipor. 

   ”Bästa vänner?” upprepade hon och kastade en blick på mig innan hon såg tillbaka på kläderna som hon försökte välja mellan. Tillslut drog hon ner en ljuslila klänning som hon tog bort från de pärl pryda galgarna innan hon hängde tillbaka det. 

   ”Japp, nu när vi har delat djupa hemligheter vilket är ungefär som en ritual att man ska bli bästa vänner. Moder Naturs lagar du vet” hon drog ner dragkedjan på klänningen innan hon klev i den och drog upp den över sin rumpa. Klänningen var ärmlös och hon drog upp dragkedjan igen när den satt på plats på hennes kropp, den smet perfekt om runt hennes former och fick hennes smala midja att träda fram. 

   ”De enda lagarna Moder Natur har är att alla kvinnor är tvingade att gå genom minst en veckas tortyr i månaden, inga fler” protesterade hon medan hon gick bort till hyllan med hennes alla skor. ”dessutom verkar det bara som att det är jag som har delat med mig utav en djup hemlighet, vad är din?” nu ståendes i ett par skyhöga svarta klackar lade hon förväntansfullt armarna i kors över bröstet. Damnit! Tänkte jag. 

   ”Ehm... Jag är väldigt rädd för hajar, där har du” hon såg uttråkat på mig. 

   ”Den där hemligheten sög, det är meningen att jag ska bli förvånad” sa hon innan hon gick över rummet mot bordet bestående utav tusen olika saker som jag kanske visste vad en tiondel användes till. Hon satte sig ner på stolen innan hon började att mjuka sminka sitt ansikte, för ett ögonblick hade jag lust att gå fram och slita borsten ur hennes hand. Hon behövde inte smink, hon var redan bländade vacker som det var men jag bet ihop. 

   Jag hoppade upp på byrån och flätade samman mina fingrar framför mig. ”synd, för det är hemligheten du får. Ritual klar” svarade jag innan ett leende spred sig över mitt ansikte. Ariel skrattade till åt mitt fåneri. 

   ”Du är dum” påpekade hon och plockade upp en mascara som hon skruvade loss innan hon försiktigt borstade sina ögonfransar. 

   ”Och du är självisk. Bra då har vi redan en varsin faktor hos den andra som gör oss något irriterade” svarade jag och la betoning på ‘något’ för att förmedla att jag egentligen menade 'väldigt'. 

   ”Är det verkligen vad du kommer använda vår precis nyskapade vänskap till? Att tvinga mig att bli din nya artist?” frågade hon och vände sig om i stolen med de två delarna utav mascaran i en varsin hand. Ett litet leende spred sig över mina läppar. 

   ”Absolut, jag kan inte se några andra egenskaper som du har som kan verka intressanta” svarade jag, såklart ljög jag. Ariel var som en chokladkaka som man desperat försökte undgå att inte titta på, en fluga som var omöjlig att ignorera, jag insåg dock att mina exempel nog inte var de bästa men grejen var att hon var mer än intressant. Men jag fick reaktion jag ville ha utav henne. 

   ”Inte intressant?” frågade hon förbluffat. ”inte alls?” jag skakade på huvudet. Hon reste sig från stolen, nu färdigsminkad. ”okej Justin Bieber, jag ska minsann vara din vän, den allra bästa vännen du någonsin haft och så ska vi se hur intressant jag kan bli” jag flinade roat. 

   ”Grymt, ska vi gå och äta frukost eller?” frågade jag och hoppade ner från byrån innan jag gick mot hennes dörr, jag kunde nästan höra hur hennes haka föll innan hennes klackar ekade mot golvet medan hon gick efter mig. Jag log snett, låt vänskapen ta sin början.

 

---

 

hahahahahah, är det bara jag som redan älskar... Jariel blir det väl? I just love them, dem är så himla roliga med varandra. vet inte om jag blev så nöjd med början men resten tycker jag kom ut bra. 

hoppas ni tyckte om vad ni läste, hur tror ni det kommer gå med deras nya vänskap? kommer alla att godkänna den? hm... KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

PUSS&KRAM.