”Jag mår fint” svarade hon. Hon såg inte ut att må fint, hur kunde någon se smalare ut på bara några få dagar? Vart försvann maten hon ätit? Nu när jag tänkte på det hade jag inte sett henne äta speciellt mycket under dagarna som hade gått,svälte hon sig själv? 

   Jag såg hur hon svalde bredvid mig, hon verkade ha svårt att hålla ögonlocken höjda och hennes andetag övergick till små flämtningar. Nu steg oron inom mig. ”Ariel?” hon reste sig försiktigt från stolen. 

   ”Jag måste...” hon tog ett steg från bordet men hennes ben vek sig, hennes hand famlade efter bordskanten men drog istället med sig alla papper ned på golvet när hon slog i marken. 

   ”Ariel!?” 

”Vad hände?” Victorias röst ekade genom klassrummet när hon steg in, jag såg genast upp på henne från min plats bredvid Ariel som nu låg medvetslös på golvet. Hon hade yttrat ‘Victoria’ innan hon säckat ihop, fort hade jag ringt henne och på några få sekunder klev hon in genom dörren. 

   ”Jag vet inte exakt, hon försökte resa sig. Sedan mumlade hon något innan hon kollapsade” Victoria tog en blick på Ariel innan hon morrade till, Avan var efter henne och knäböjde på Ariels andra sida. 

   ”Vart är hennes väska?” frågade hon stressat, jag pekade genast mot den under bänken. ”ingen ringer ambulans, uppfattat!?” ett lågt mummel spred sig i klassrummet och jag såg upp för att se på läraren. Han såg endast chockerat ner på Ariel. Victoria fick tillslut upp det hon sökte, en penna. En tjock vit penna men jag misstänkte att det där var allt annat än just en penna. 

   Victoria bet av korken i ena sidan och fram trädde en nål, innan någon hann reagera hade hon kört ner den i Ariels lår. Jag flämtade till av skräck men det dränktes snabbt av Ariel som skrek till och flög upp i sittande ställning. Hennes bröstkorg hävdes och sänktes snabbt medan hon flämtande drog in andetag i sina lungor. 

   ”Varför, Ariel? Varför är det nödvändigt att vi använder dem här på dig igen?” min blick pendlade från Ariels fortfarande chockade uttryck till Victorias rasande. Ariel vred på huvudet så hon kunde se på henne, på vägen mötte hon min blick men hon såg endast beklagande på mig. 

   ”Hon är inte nöjd” svarade sedan Ariel hårt. ”hon är inte nöjd” jag såg hur Avan skakade på huvudet innan han drog handen genom sitt hår. Vem var inte nöjd? Vad är det som händer? 

Ariels Perspektiv. 

   Jag kunde genast se förståelsen i Victorias ansikte när mina ord registrerades i hennes huvud. Förtvivlan spred sig i min kropp och jag kikade diskret runt i klassrummet för att se att alla hade samlats oroligt i en ring runt mig. Fort samlade jag ihop mina saker innan jag kom upp på fötterna, jag vinglade till lite med tog stöd mot Avan som redan stod upp. Jag kastade en varsin blick på Avan och Victoria innan jag kastade en nick mot dörren, de nickade förstående och gick i förväg mot dörren. Jag vände mig sedan mot Justin som hade blicken riktad efter Victoria och Avan innan han såg ner på mig. 

   ”Tack för att du fick hit dem, jag vet att du säkert vill ha svar men jag kan inte ge dem till dig nu. Hitta mig efter lektionen, jag kommer troligtvis vara på mitt rum” innan han hann svara eller protestera lämnade jag klassrummet och gick med mina vänner precis bakom mig bort mot hissarna. Med armarna i kors och blicken ned riktad stod jag i hissen tills den plingade till och jag stegade ur, jag körde in min nyckeln i nyckelhålet innan jag vred om och klev in. 

   ”Hon är inte nöjd!?” ekade Victoria högt så fort jag stängt dörren igen, jag suckade och vände mig mot dem. Avan hade redan sjunkit ner på sängen medan Victoria stod med armarna i kors och såg uppmanade på mig. 

   ”Det är vad hon sa” svarade jag och ryckte på axlarna. ”och jag kan ha råkat missa mer mat än vad som var nödvändigt men jag hamnade efter på en uppgift och ja...” jag kliade mig på armen och hade funnit ett plötsligt intresse i parkettgolvet. 

   ”Hon kan inte göra såhär! Inser hon inte att det här kommer bli sjunde gången vi behöver kalla hit en doktor för att du inte kan stå på benen!? Ariel, du kan inte fortsätta. Du... du... ugh!” hon drog stressat handen genom sina bruna lockar. 

   ”Victoria, jag vet inte hur många gånger vi ska behöva gå genom det här. Hon är inte nöjd, då är inte jag nöjd heller. Jag har mina adrenalinpennor, jag klarar mig” Avan skakade trött på huvudet. 

   ”När ska du lära dig att börja ta egna beslut Ariel. Ska Tara driva ditt liv enda tills hon dör? Vad ska du göra då? Huh?” tårarna steg i mina ögonen när mina vänner vände sig mot mig, förstod dem inte att jag gjorde det här för mig också. 

   ”Jag tar egna beslut!” utbrast jag. ”jag vill det här, jag mår fint. Jag klarar det här, det gör jag alltid. Var mina vänner och stötta mig istället, för annars är dörren bakom mig. Jag behöver inte... jag...” jag knep ihop läpparna och vred huvudet neråt för att skymma mitt ansikte. Jag spände armarna för att inte låta mig själv gråta, jag andades ut och såg upp igen. ”snälla” sa jag sedan och de båda suckade besegrat och Avan nickade. Jag såg på Victoria som bara skakade på huvudet men drog in mig i en kram. Genast la jag armarna om henne och kramade hårdare om hennes kropp, snart stod Avan bakom mig och tillsammans klämde de mig mellan sina kroppar. 

   ”Jag är ledsen, Ariel. Jag vill bara ha kvar dig i år framöver, inte...” viskade Victoria. 

   ”Jag kommer alltid vara här” mumlade jag tillbaka. 

   Tystnaden låg tjock i rummet och jag svalde, besvärad över situationen. Det hade aldrig varit så tyst eller obekvämt mellan mig och Justin förr. Men jag antog att han väntade på att jag skulle börja förklara på egen hand. Tillslut suckade han, antagligen trött på tystnaden. 

   ”Nå? Vad hände?” frågade han och jag drog nervöst en hand genom håret. Vi satt i de små fåtöljerna vid fönstret, jag kastade en blick mot vattnet innan jag kikade på Justin som såg förväntansfullt på mig. 

   ”Ehm... jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här... så om det blir lite förvirrat så, stoppa mig” jag såg hur Justin nickade och jag drog in ett djupt andetag. Jag hade aldrig förr försökt att förklara mitt liv för någon som inte varit med sedan början. Men jag tyckte Justin förtjänade att veta och kanske skulle det få honom att förstå att jag faktiskt ljög för Tara. Så att han kunde till 100% lita på mig, precis lika mycket som jag litade på honom. 

   ”Som jag har sagt förr så hade jag inte den lättsammaste uppväxten du kan tänka dig...” jag fortsatte berätta för honom hur jag alltid var uppe och flängde, att jag hade få lugna stunder där jag kunde bara vara ett barn. Jag förväntades växa upp extremt fort och det var vad jag gjorde också. Jag berättade att det är så himla mycket saker jag ännu inte lärt mig, saker som normala barn fick lära sig under sina uppväxter. 

   ”Vänta lite...” avbröt Justin. ”så du säger att du kan inte cykla?” frågade han och jag skakade på huvudet. ”Inte lekt i sandlådor? Aldrig kladdat med maten? Aldrig ‘rymt hemifrån’?” för varje fråga svarade jag honom med en huvudskakning. 

   ”Aldrig, Tara tyckte inte det var nödvändiga egenskaper att ha” svarade jag med en axelryckning, Justin satt tyst ett ögonblick innan han uppmanade mig att fortsätta. Jag drev in på ämnet mat då som var det mest känsliga eftersom det låg kopplat med min kropp. Jag berättade om alla saker jag aldrig fått äta, så som godis, choklad eller skräpmat. Ännu en gång avbröt Justin mig men det här gången mer förfärad över att jag aldrig ätit en hamburgare i hela mitt liv. 

   ”Nej, Justin. Jag har aldrig ätit en hamburgare” svarade jag lugnt. ”Tara är väldigt sträng när det kommer till min kroppsfigur. Jag är en modell, det är meningen att jag ska vara ett exempel på perfektion. Genom mig försöker hon visa det” jag svalde och drog ihop det sista utav mitt mod för att berätta om mina olika dieter. ”ibland är hon inte nöjd... med mitt utseende. Jag träffade henne i New York innan jag åkte tillbaka hit och då berättade hon att hon var inte nöjd. Jag är för tjock...” 

   ”Skämtar du eller!?” utbrast Justin, precis som jag förväntade mig att han skulle. Jag gav honom ett tunt leende. ”du är smal som en sticka Ariel, att du faktiskt lyckas ha former är ett under” en svag rodnad spred sig över mitt ansikte vid hans ord och jag såg ner i mitt knä. 

   ”Tack antar jag” svarade jag och Justin fnös till. 

   ”Så det är det som är på gång just nu? Du håller på med någon idiotisk diet?” frågade han och jag tvekade en stund innan jag nickade på huvudet. ”hur mycket har du ätit sedan du kom tillbaka från New York Ariel? För du ser ut att ha tappat i alla fall fem kilo på tre dagar och det är långt ifrån hälsosamt” jag vågade inte möta hans blick medan jag svarade. 

   ”Det här är vad jag vill Justin, jag precis som Tara är inte nöjd. Jag behövde bli av med de där kilon. Jag mår fint, jag-” 

   ”Det där är skitsnack och det vet du lika bra som jag. Ariel, inser du att du är på gränsen till anorexia. Om du inte redan har det, någon ät störningar har du ju i alla fall och du är galen om du tror att jag tänker låta dig svälta dig själv” med de orden sagda reste han på sig från stolen, gick fram till dörren och öppnade. ”jag förstår inte hur Victoria och Avan kan låta dig bete dig såhär, men med mig kommer du inte undan”

ojojojojojojojoj... nu fick ni reda på vad hela 'jag-behöver-adernalinpennor-grejen' var till för. inte vad ni förväntade er kanske? JUSTIN FICK VETA VAD SOM HÄNDER! gaaaaaah, hahahahaha. okeeeeeej... 

ehm... han fick en liten inblick i vad som faktiskt händer i Ariels liv... and it wasn't pretty u guys. =/ o tråkigt nog är det långt ifrån slut med hemligheter ur hennes liv. mycket ligger o gömmer sig i garderoberna. 

vad tycks? var det bra att Justin fick veta? vad tror ni han kommer göra? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ DE BETYDER VERKLIGEN ALLT! puss&kram. ps. tack för alla gratulationer på 2 års dagen XP betyder jätte mycket! ds. 

tänkte börja göra den här lilla 'lägg-in-en-fråga-i-varje-kapitel' eftersom jag är lika nyfiken som ni kanske är på små saker. ni är inte tvingade att svara men det kan vara kul... 

Fråga: Vart bor ni? 

Mitt svar: Stockholm... okej, egentligen vid Nynäshamn, men jag brukar svara Stockholm om någon frågar eftersom det inte är någon som vet vart det ligger annars. enklare.