Jag stod i kyrkogården med en enkel ros i handen och såg ner på gravstenen som prydes av min lillasyster namn "Louise "Loll" McCartney" stod det överst på den gråa stenen. "född 25 maj 1999 - död 7 januari 2012" stod det skrivet i snirkliga bokstäver under, jag fällde en tår över hur kort hennes liv hade varit. Hon hade inte hunnit växa upp för att uppleva första kärleken, den roliga tonårstiden där man kan vara rebellisk om man kände för det, high school, college...

Jag la ner rosen framför stenen på jorden och reste sedan på mig.

"hej Loll" sa jag som om hon satt där bredvid rosen och tittade upp på mig.

"hoppas du mår bra. Jag mår i alla fall bra, mycket bättre än vad jag har gjort" sa jag och log. "din mördare blev fast tagen förresten, jag hittade honom och han fick vad han förtjänade" sa jag svalde. "Justin är tillbaka hos mig igen och lyser lika starkt för mig som Tess... våra föräldrar kämpar på med sin vardag och vi alla saknar dig så otroligt mycket. Jag önskar att du kunde komma tillbaka med mig. Men så funkar det inte så vänta på mig där uppe istället. Jag kommer när du minst anar det" sa jag avslutande innan jag vände om och gick längst gången och bort mot de stora grindarna.

Jag gick längst gatan och bort mot Justins hus som jag hade övernattat i sedan jag blev utskriven från sjukhuset. Jag klarade inte att gå hem och möta mina föräldrar än. Jag ville inte se dem än...

Jag gick förbi en stor och kraftig ek och såg att det satt en gammal gunga i. Jag gick fram till gungan och satte mig på plankan. Det knakade till i repen och trädet men den verkade hålla, jag snurrade tanklöst runt på den och såg hur allt svischade förbi för att sedan återkomma när jag hade snurrat runt.

Jag vet inte hur länge jag satt där men det började nu mörkna och jag hade inte slutat snurra. Helt plötsligt förändrades synen för mig och en människa kom gående mot mig och kom närmre och närmre för varje varv. Jag stannade gungan och kände direkt yrseln som satte in, jag kände hur jag ramlade av gungan och föll ner på den fuktiga marken. Jag skrattade och människan som hade kommit gående mot mig kom fram och knäböjde bredvid mig. Justin såg oroligt ner på mig.

"är du okej?" frågade han bekymrat.

"absolut, snurrig" förklarade jag och han log mot mig.

"hur länge har du suttit här?" frågade han.

"sen... sen..." sa jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och tystnade. Men jag såg i Justins ansikte att han förstod.

"ska du ligga här hela kvällen?" frågade han sedan roat, jag flinade och satte mig upp. Våra ansikten kom nu väldigt nära eftersom han hade satt sig bredvid mig. Jag tänkte svara men kom av mig, jag såg ner på hans läppar innan jag riktade upp blicken till hans ögon.

De var nu svarta i mörkret och man kunde se stjärna som speglade sig i det mörka, jag stirrade som förtrollat in i dem. Men vår ögonkontakt bröts när Justins varsamt lutade sig fram och kysste ömt mina läppar. Jag kysste honom tillbaka och log sedan svagt, alltid lika fantastiskt att kyssa honom.

Vi kom sedan upp på fötterna och Justin flätade fort ihop våra fingrar igen. Jag log och tillsammans började vi traska hem mot hans hus, husen på gatan sken fridfullt och inte ett ljud hördes. Jag såg ner på våra sammanflätade händer och log återigen.

"så du och jag mot världen, igen?" frågade jag honom, han vände huvudet för att titta på mig och jag såg att han log roat.

"om du är redo" svarade han enkelt, jag svarade inte utan blickade upp på den stjärnklara himlen. Han stannade och drog mig intill sig.

"är du redo?" frågade han med ansiktet nära mitt, jag log innan jag kysste hans läppar först mjukt och varsamt innan jag tryckte mig hårdare mot honom och kysste honom intensivt och känsloladdat. Jag log och lutade mig bak.

"är det svar nog?" frågade jag och han log mot mig innan han tryckte sina läppar mot mina igen.

"perfekt" mumlade han sedan mot mina läppar.

 

---

 

detta var det sista kapitlet för "Just An Ordinary Girl"... känns konstigt...

önskar all lycka åt Justin och Daphne... ;P hehhe....

men iaf, jag är stolt över mig själv över att jag har skrivit en HEL novell med 70 kapitel, trodde jag aldrig.

sen vill jag tacka er läsare som har gängt med och läst och skrivit jättefina kommentarer. Love u guys! ♥

 

Prologen för nästa novell kommer upp imorgon på dagen, hinner inte lägga ut den nu. för nu måste jag gå göra iordning mig för natten och fixa för imorgon. skolan börjar ju imorgon... -.- suck, vill inte tillbaka. slut med sena kvällar och sena uppstidningar. nu är det upp tidigt och sova tidigt !

 

Godnatt på er gullungar! :) Kommentera.

 

 

Jag vaknade upp och såg mig runt i det kritvita sjukhusrummet, allt det vita var för ljust att jag tvingades att stängde ögonen igen och jag suckade svagt. Sedan försökte jag igen och kisade lätt med ögonen, ett avlägset pipande lät bredvid mig tills det bröt genom och det lät ihåligt och högt. Monitorn bredvid mig pep i takt med mitt hjärta, nålar var instuckna i min arm och det luktade starkt av sprit.

Dörren framför mig öppnades och in kom Justin med trötta steg, han hade rufsigt hår och ringar under ögonen, han slängde en blick på mig men såg sedan bort igen. Sedan verkade det slå honom att jag var vaken och tittade tillbaka mot honom för han vände fort tillbaka blicken mot mig och stirrade.

”d-du… vaken” fick han fram.

”jag är vaken” sa jag mjukt.

”du lever!” utbrast han sedan och gick fram till mig, han böjde sig ner och kysste mig. Jag besvarade kyssen och lutade mig sedan tillbaka mot sängen för att se hans ansikte.

”hur mår Tess?” frågade jag.

”hon klarar sig alldeles utmärkt, hon har massa ärr nu på armarna men Jens skadade henne inte mer än så” sa han och hans blick hårdnade.

”hur ser min situation ut?” frågade jag sedan.

”dina skottskador i armar och ben fixade de felfritt och som tur är så träffade kulan i din mage inga inre organ. Du kommer dock behöva stanna här ett tag och vila mycket” svarade han, jag nickade och såg ner på min arm som hade ett vitt bandage lindat runt armen.

”vad hände? Hur kom jag hit?” frågade jag sedan förvirrat när minnena inte kartlade vistelsen till sjukhuset.

”jag vaknade upp ensam i ditt rum och fann dig inte i huset, men sen hittade jag din mobil som låg slängd i soffan. Jag låste upp den och såg meddelandet så jag tog mig fort till skolan och hittade den alldeles tyst. Jag gick längst korridoren och fann först blodet på väggen, sen det krossade skåpet som saknade yxan. Jag gick vidare och fann sedan dubbeldörrarna till matsalen också med blod på, jag gick in och där satt en uppjagad Tess som försökte ta sig ur stolen.

"Jag hjälpte henne medan jag ringde ambulans, sen bad jag henne sitta kvar medan jag gick och letade efter dig. Jag följde blodspåren från Tess stol och bort till dörren som du hade tagit dig ut ur, sen bara en bit bort i korridoren fick jag syn på blod som kom flytande ut från ett utav ”utrymmena” men skåp” sa han och pausade, han tittade förskräckt på mig.

”det jag möttes av kommer jag aldrig glömma. På golvet låg Jens med blod kanske två kvadratmeter runt sig, i munnen var fortfarande pistol munstycket och mittemot honom satt du lutad mot väggen. Onaturligt blek med blod över ena armen, ena benet och hela din mage hade en stor fläck” sa han och tystnade.

”så Jens är död på riktigt” mumlade jag. ”jag tror inte det stod till riktigt rätt i hans hjärna, jag tror att han var schizofren. För han försvann ett tag men kom tillbaka innan han tog livet av sig. Han ångrade sig då över vad han hade gjort mot mig, men jag tog inte emot det” sa jag. Justin grep tag i min hand och kramade den.

”gör aldrig sådär mot mig igen!” sa han sedan argt, jag såg på honom och log.

”aldrig mer tack” svarade jag. ”aldrig att jag vill se så mycket blod eller att någon tar livet av sig mitt framför näsan på mig mer. En gång är för mycket” sa jag.

 

 

Dagen passerade och en gång kom mina föräldrar in, de skrek glatt över att jag levde men jag gav dem inte ett leende.

”så nu vet ni att jag lever!” sa jag argt till dem, de såg chockat på mig. ”nu vet ni att ni har en annan dotter”

”men Daph-” började mamma förkrossat.

”jag vill inte höra mamma! Ni övergav mig i den tiden jag hade behövt min familj, den delen som var kvar! Hur kunde ni överge mig när min syster, er dotter lämnade oss? Hur kunde ni? Vet ni vad jag behövde gå genom den morgonen, för att inte tala om den senaste månaden!” sa jag och tårarna rann.

”vi är ledsna Daphne” försökte pappa. ”vi klarade inte-”

”vad ni vad? Jag vill inte höra! Jag kommer kunna förlåta er någon annan gång men håll inte andan” sa jag och vände ansiktet mot den stora glasväggen. Jag visste att jag kanske inte skulle ha nobbat min familjs försök till förlåt. Men jag kunde inte ta emot det nu, de hade sårat mig djupt genom att tro att de inte skulle behöva finnas där för mig.

Jag hörde hur dörren öppnade och stängdes, jag begravde ansiktet i händerna och grät häftigt. En arm lades runt mina axlar och jag tryckte mitt ansikte mot Justins bröstkorg.

”jag kan inte!” sa jag snyftande.

”du ska göra vad som känns bäst för dig” sa han. ”men glöm inte att de fortfarande är din familj”

”de övergav mig!” sa jag. Hans hand smekte mig lugnande över ryggen och jag slappnade av.

 

 

 

”TESS!” skrek jag glatt när hon kom in genom dörren, Justin skrek till i fåtöljen bredvid sängen.

”förlåt älskling!” sa jag ursäktande till Justin som hade lyckats somna men vaknade nu utav mitt skrik.

”gör inget” mumlade han och lutade sig tillbaka i stolen. Jag vände blicken mot Tess igen och såg att hon hade med sig en stolpe på hjul som det hängde en påse dropp på. Hon log glatt och gick fram till mig, hela hennes armar hade vitt bandage runt sig men annars verkade hon må bra. När hon kom fram till sängen rann tårarna nerför hennes kinder.

”du lever” sa hon lättat. ”du vet inte vilken panik jag hade när jag satt i den där förbannande stolen och hörde hur flera skott sköts och du som skrek som om du såg döden i vitögat” sa hon och satte sig på min sängkant.

”förlåt” sa jag.

”ingen fara, det som räknas är att du lever” sa hon och jag log.

”mina föräldrar var här” informerade jag henne sedan.

”jag hörde. Vad hände?” frågade hon och såg oroligt på mig.

”jag sa som jag kände och jag är inte redo att förlåta dem” sa jag och hon nickade förstående.

”ta din tid gumman” sa hon. ”de förtjänar inte mer”

”är Chaz och Ryan här?” frågade jag.

”ja, Chaz har inte lämnat mitt rum och Ryan pendlar lite mellan våra tror jag. Dels för att informera Justin om mig och Chaz om dig. Nu sitter han i cafeterian och äter, tror jag” sa hon och flinade.

”förvånad?” sa jag ironiskt. ”nej” svarade vi samtidigt och skrattade.

”nu vet jag varför du har varit så konstig i alla fall” sa hon efter en stunds tystnad och jag skrattade till.

”varför berättade du inte?” frågade hon.

”hur kan man berätta något sånt?” frågade jag.

”du berättade ju för mig” sa Justin från sin fåtölj, vi vände våra blickar mot honom och han såg tillbaka på mig. Sedan reste han på sig och gick bort mot dörren.

”jag går ner och äter med grabbarna” sa han innan han försvann ut.

”du berättade för Bieber, men inte mig!?” frågade hon förolämpat.

”ja, efter Peters-” hann jag säga.

”på tal om Peter! Vart försvann du?” frågade hon. ”jag hade koll ett tag innan att blev svart och jag antar att det var då Jens tog mig”

”eh… ja, Justin var överallt så jag behövde ta mig bort därifrån och han följde efter mig tills vi kom till min uppfart” sa jag och berättade fram tills jag hade berättat för honom om ’’den dolda’’ som inte är så dold längre.

”sen gick vi tillbaka till dörren för att säga god natt, men jag kysste honom och…” sa jag och tystnade och kände hur rodnaden steg. Tess flämtade till bredvid.

”DAPHNE MCCARTNEY, YOU TOTALLY DID IT!” skrek hon glatt, jag skrattade.

”så, hur var det?” frågade hon sedan förväntansfullt.

”ehm… fantastiskt” sa jag och rodnade djupare. In genom dörren kom Justin, Chaz och Ryan glatt pratande. De stannade och deras blickar gled mellan mitt tomatröda ansikte och Tess jätte glada.

”varför denna rodnad, tomattjejen?” frågade Chaz och jag rodnade omöjligt ännu mer.

”jag fick precis reda på vad ni gjorde efter Peters fest” sa Tess innan jag hann stoppa henne och blinkade mot Justin. Jag tittade chockat på henne.

”Tess! Håll käft!” sa jag och hon skrattade. Jag sneglade på Justin som också hade fått en svag rodnad på kinderna.

”vad pratar du om?” frågade Chaz förvirrat. Jag kastade mig fort över Tess och försökte täcka hennes mun men hade svårigheter för att slangar och smärtor gjorde min attack svagare.

”Chaz, vad gör man när man älskar varandra och vill ta det till nästa steg?” frågade Tess Chaz och sträckte sig bort från mig. Jag flämtade till när hon var klar.

”du är ju helt otrolig” muttrade jag och skakade på huvudet, sedan sneglade jag på Chaz och Ryan som stod vid dörren och funderade. Sedan verkade det klicka för dem båda samtidigt och de vände sig mot Justin.

”ooooh!” sa dem och dunkade honom i ryggen. ”bro, got laid!” sa dem i kör. Jag begravde generat händerna i ansiktet och hade lust att spola tillbaka tiden och dö där i blodet än att sitta här just nu. Tess klappade mig tröstande på huvudet och jag tittade upp på henne.

”så fort du känner dig bättre så kommer jag döda dig” sa jag och hon log gulligt.

”jag älskar dig också” svarade hon och log ännu större.

 

---

DE LEVER ! :) de mår bra och är glada... kände för att ha lite roligt och la in ett avslöjande där i slutet.

jag hoppas att ni gillade kapitel bomben ni fick ikväll. :)

vad tycks? kommentera ! :)

 

 

Ut i ljuset klev ingen mindre än Jens, ett grymt, sadistiskt leende pryde hans ansikte.

”förvånad?” frågade han men jag enbart hade förmågan att stirra på honom.

”varför?” slapp det ur mig.

”jag älskar dig” svarade han som om det var självklart.

”varför?” upprepade jag mer förvirrad än någonsin förut. ”varför?” upprepade jag igen. ”min lillasyster? Tess? Justin?” frågade jag och höjde rösten för varje ord tills jag skrek ut Justins namn mot honom.

”din lillasyster var ett misstag men hon visste för mycket helt enkelt” sa han.

”visste för mycket” fräste jag. ”så du dödade min lillasyster för att hon visste för mycket!?” skrek jag åt honom.

”ja, om mina planer”

”vilka planer?” snäste jag.

”mina planer om ”oss”, om vår framtid” svarade han med kärlek i rösten. ”om vår framtid där vi är gifta och har fått massa söta barn” fortsatte han och jag svalde för att inte kräkas.

”Jens, vi har ingen framtid tillsammans! Har aldrig funnits och det kommer inte finnas någon!” skrek jag förtvivlat.

”jo, klart det finns så fort Justin är ute ur bilden” svarade han mjukt. ”det var min plan A, döda Justin och då skulle det inte finnas några hinder för oss längre. Men din lillasyster blev misstänksam när jag frågade för mycket frågor om honom. Hon började snoka, jag kom på henne och hittade ingen annan ut väg”

”DU DÖDADE MIN LILLASYSTER!” röt jag argt mot honom och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. ”du dödade henne” viskade jag fram.

”ja, söt tjej” sa han.

”PRATA INTE OM HENNE! DU HAR INTE LOV ATT PRATA OM HENNE!” skrek jag.

”men Daphne hon var ju iväg för oss, du borde vara tacksam” här trodde jag att jag skulle gå sönder av ilska. Hade han precis sagt det jag tror han sade? Trodde han verkligen att jag ville ha honom? Att jag någonsin ville?

”ditt jävla äckel! Du borde fan halshuggas” väste jag fram mellan tänderna. Men Jens ansikte behöll det lugna leendet, inget verkade bita på honom. Han måste ha blivit sinnessjuk.

”varför Tess?” frågade jag. ”varför hota min familj?” frågade jag kallt.

”det var min plan B, du får själv göra slut med Justin, skada han så mycket att han inte vill ha dig tillbaka, sen om du inte lydde så skulle det vara slutet för din familj. På det sättet var Justin ute ur bilden” sa Jens och log nöjt åt sig själv som om han var den smartaste killen på jorden. 

Då klickade hela världsbilden ihop för mig, Jens visste om min familj eftersom han hade varit min vän i så många år, han kunde lät ha lånat min mobil i skolan för att då kunna radera meddelandet, han gick säkert på min dansuppvisning och tog kortet för att varna mig. Han kunde gå säkert på min gata för att se så jag lydde utan att bli misstänkt eftersom han bodde själv en gata bort från min.

”men du är en envis åsna, Daphne. Du gjorde inte som jag sa, jag såg dig med Justin igår kväll. Varför vägrar du inse att det är mig du vill ha och inte honom?” frågade han förtvivlat. Då sprack allt, jag såg rött.

”JENS! JAG. VILL. INTE. HA. DIG! HAR ALDRIG VELAT, KOMMER ALDRIG VILJA! JAG KOMMER ALDRIG ÄLSKA DIG! JAG TYCKER INTE OM DIG, DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV! HUR KAN DU TRO ATT JAG NÅGONSIN SKULLE KUNNA ÄLSKA DIG EFTER ALLT DU GJORT MOT MIG!” skrek jag åt honom och nu verkade det bryta in innanför hans skinn och gå upp till hans hjärna. Något klickade och en ond glimt glimmade till i ögonen på honom.

”om du inte ska vara med mig så kan du lika gärna förenas med din lillasyster där uppe” sa han och blundade.

”va?” frågade jag dumt, han slog upp ögonen och såg på mig med en läskigt hård blick. Det var som om hela hans ansikte blev mörkt och Jens försvann inom honom.

”Daphne?” viskade Tess bakom mig, jag vände mig fort om och såg att hon tittade sig slappt och förvirrande omkring.

”det är ingen fara” sa jag och hon såg upp på mig, när hon kände igen mig spärrade hon upp ögonen.

”Daphne! Du måste ut, Jens är här! Han berättade allt, din syster, Justin, hoten. Du måste springa!” sa hon panikslaget.

”jag går ingenstans utan dig” svarade jag lugnt. Ett sköt ekade i rummet och jag hoppade till innan jag skrek högt. Smärtan i armen var outhärdlig, jag tittade på den och såg att kulan hade satt sig i min överarm och nu forsade det blod. Jag vände mig förvånat om och såg Jens med pistolen höjd, jag såg hur han tänkte skjuta igen så jag kastade mig åt sidan, bort från Tess.

”Jens, du behöver inte göra såhär!” skrek jag till honom samtidigt som jag kröp bort mot utgången. Jag öppnade försiktigt dörren med smällde sedan igen den för att han skulle komma bort från Tess, ute i korridoren letade jag längst väggarna efter brandskåpen som förvarade yxor. Jag tog sönder skåpet och ryckte till mig den stora yxan, jag höll den framför mig som ett svärd men fick sedan gå över till att bara hålla den i min ena arm när den skottskadade skrek.

”Daphne, kom ut, kom ut och lek” hörde jag Jens säga i närheten av mig.

”varför gör du såhär mot mig?” frågade jag.

”om du inte ska vara med mig, kan jag inte riskera att du eller Tess springer och skvallrar. Så efter jag är klar med dig går jag och sätter en kula i pannan på henne” jag svalde ljudligt av de hårda orden han yttrade, hur klarade han prata om att döda någon med sådant allvar? Och sedan kunna utföra det också!?

Jag stod och tryckte mot en vägg medan jag kastade huvudet från sida till sida för att se om han kom. Jag såg en skugga och kastade mig fort mot golvet, tack vare det så missade skottet som han avfyrade och träffade väggen över mig istället.

Ett skott till avfyrades och smärta spred sig i mitt högra ben, jag stönade högt och tog mig om såret. Blodet sipprade fram mellan mina fingrar, jag kände hur min syn blev grumlig och jag började tappa energi. Jag såg fötter som var på väg mot mig och ännu ett skott fyrades av och det kändes som om min mage skulle gå i tusen bitar när skottet träffade.

När fötterna kom nära nog samlade jag min sista kraft och höjde yxan och svingade den på måfå mot Jens. Ett kraftigt skrik bröt ut och jag förstod att jag hade träffat, yxan föll till golvet med en ljudlig smäll och mina armar föll slappt till golvet. Jens kollapsade ner på golvet bredvid mig.

Jag såg hur han tog sig om bröstet och jag såg sedan ett djupt sår över hans bröstkorg, han måste ha böjt sig ner medan jag svingade för jag kan knappast ha nått så högt upp här nerifrån. Jag tvingade mig själv upp i sittande ställning och såg sedan att Jens sträckte sig efter pistolen igen. Jag drog in mer luft och insåg att slutet var här, men jag grät inte, jag bad inte om nåd. Jag satt bara där och tittade på Jens. Ett grymt leende slog upp i hans ansikte.

"några sista ord?" frågade han fortfarande med ett leende.

”varför?” fick jag fram, nu förändrades något i Jens blick igen och han verkade komma tillbaka.

”Daphne?” frågade han och tittade förskräckt på mig. ”vem har gjort det här mot dig?” vad har hänt med killen?

”du” svarade jag trött.

”oh my God” kved han kvävt medan han stirrade på mig. "jag menade inte!" sa han och ryckte sedan till som i kramper innan hans mordlystna blick var tillbaka. 

"nej, nej! Sluta! Försvinn" tjöt han och normala Jens var tillbaka. Innan ett hårresande skratt fyllde korridoren. 

"förlåt mig!" grät han fram. 

"jag kommer aldrig att förlåta dig, Jens. Aldrig" mumlade jag tillbaka och kände hur energin försvann från min kropp mer och mer. Jag höll på att förblöda, jag höll på att dö... och allt var Jens fel. 

Han såg tomt på mig och innan jag hann reagera stoppade han pistolen i munnen och skött sig själv bak i hjärnan. Jag spärrade upp ögonen och skrek, framför mig låg Jens död med blod och bitar av hjärna och skelett på golvet runt hans huvud. Jag skrek och skrek till jag trodde att jag skulle tappa rösten, jag kände hur jag föll och allt blev svart.

 

---

 

nu är ''den dolda'' borta, annars kallad Jens. Men det trodde ni inte va!? Alla bah: "DE E DEREK!"

Men icke sa nicke. :P så vad tyckte ni om det här kapitlet? blodigt?

 

vad tycks ? kommentera ! :)

 

Hans läppar var så nära, men jag kunde inte… Jag drog mig ifrån och han såg besviket på mig.

”spring en bit bort på gatan och sen runt, så öppnar jag på baksidan” viskade jag till honom.

”Justin, jag sa att du skulle lämna mig ifred! Jag vill inte se dig mer!” skrek jag sedan åt honom och sprang mot ytterdörren, jag låste upp och smällde igen dörren. Jag sprang sedan fort till veranda dörren och öppnade den, jag sträckte ut handen och fann kläder.

Jag tog ett grepp om klädesplagget och drog in Justin i huset. Jag sprang fort och låste överallt, hissade ner gardinerna och tände små lampor. När jag var klar vände jag mig med andan i halsen mot Justin som såg förvirrat på mig.

”varför? Vad är det som hemsöker dig?” frågade han. Jag funderade en stund, skulle jag berätta för honom eller inte?

”ehm… jo… det är en sak jag behöver berätta” sa jag och tog tag i hans hand. Han flätade fort samman våra fingrar som han alltid gjorde förut. Jag såg ner på våra händer och log lyckligt. Jag drog med honom in i köket och vi satte oss i en varsin stol utan att släppa varandras händer. Jag tog ett djupt andetag.

”jo, såhär…” började jag och kände hur resten av orden fastnade i halsen. ”att…”

”du kan berätta, det är ingen som kommer skada dig!” sa Justin och tittade mig ärligt i ögonen. Jag kände hur jag blev tårögd.

”nej, inte fysiskt. Men psykiskt” mumlade jag och han tittade oförstående mot mig.

”vad menar du?” frågade han. Jag tog återigen ett djupt andetag och började berätta allt från början. Från och med det första smset jag fick på hans turné, till mitt hemska tal till honom.

”och du ska veta att jag inte menade dem sakerna! Jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra!” sa jag och nu rann tårarna nerför mitt ansikte. Justin såg något chockat men vänligt på mig. Jag fortsatte berätta om den senaste månaden där mina föräldrar försvann, allt blev ett helvete och sedan om smsen jag hade fått nyligen.

”men har du polis anmält det?” frågade Justin allvarligt och jag nickade.

”men de tog mig inte seriöst, de såg inga hot i dem. Och när jag försökte visa dem smset där han/hon faktiskt hotade med att döda min familj så kunde jag inte hitta det, det var som bort blåst och jag letade genom min inkorg minst tjugo gånger” sa jag förtvivlat.

"men tror du att det är samma person som skickar smsen som mördade din syster?" frågade han sedan varsamt.

"jag vet inte. Men om det är det så är han-"

"en fitta!" fyllde Justin i argt, hans ordval överraskade mig så mycket att jag bröt ut i skratt. Jag la överkroppen på bordet och skrattade så jag fick ont i magen.

"ja, ehm... en fitta" instämmande jag när jag hade lugnat ner mig och torkat tårarna. Sedan blev det tyst och jag satt och granskade våra sammanflätade fingrar.

"jag har saknat dig också" viskade jag sedan. "jag har saknat dig när det behövdes någon som kramade mig eller sa att mig att det skulle bli bra till slut. Men som tur var hade jag Tess" babblade jag på med.

"saknar du henne mycket?" frågade han försiktigt, jag såg på lampan som stod på bordet innan jag vände blicken mot honom.

"varje dag, det går inte en minut utan att jag tänker på vad hon skulle ha gjort i olika ögonblick. Men samtidigt så vet jag att hon har det säkert bra där uppe, ritar professionella teckningar, äter hur många mackor som helst och sätter upp affischer på dig överallt" sa jag och Justin skrattade svagt vid det sista.

"men vad ska du göra åt personen?" frågade han sedan och jag ryckte på axlarna.

"vet inte än" svarade jag. "men något som göras, för jag kan inte leva såhär" Justin såg mig djupt i ögonen och jag kunde se att han ville ha mig tillbaka lika mycket som jag ville ha honom tillbaka. Men med "den dolda" hak i häl så kunde aldrig ett förhållande mellan oss två fungera.

"men nu vet du och nu vet du varför" sa jag och han tittade sorgset på mig.

"nu vet jag" sa han tyst, jag ställde mig upp och drog med honom bort till veranda dörren. Jag vände mig om mot honom innan jag öppnade dörren för att släppa ut honom. Jag ställde mig på tå och pressade mjukt mina läppar mot hans i några sekunder innan jag släppte honom och backade ett steg. Jag kände hur jag ville ha så mycket mer än den ynka kyssen men tog i med allt jag hade för att motstå.

"god-" hann jag säga innan Justin släppte taget, tryckte upp mig mot väggen och pressade sina läppar hårt mot mina. Jag stod stilla i några sekunder i chock innan jag kysste honom tillbaka. Jag flätade in mina fingrar i hans hår, han la sin ena hand vid min korsrygg och den andra vid min svank för att pressa min kropp närmre hans.

Jag kände hans tunga mot mina läppar och öppnade munnen för att möta den med min egen. De hårda kyssarna gick till hungriga, intensiva kyssar som ville ha mer och mer av den andra.

Jag drog ner hans jacka från hans axlar och drog sedan av den helt och släppte den på golvet. Justins händer gjorde samma sak med min jacka innan han händer grep tag i mitt linne och började dra upp den över min mage. Han drog den över mitt huvudet innan han kastade iväg plagget, jag kunde se hur han granskade min överkropp innan han tryckte sina läppar mot mina igen.

Jag började knäppa upp knapparna i hans skjorta och slet nästan av honom den. Mina fingrar smekte över hans mage som så många andra gånger och någon gång under detta hade vi börjat gå mot trappan och vi ryckte båda till när vi stötte emot trappstegen.

Fumligt och kyssandes tog vi oss upp för trappan till övervåningen, med mina armar runt hans nacke kysste jag hans läppar med sådan passion att jag trodde jag skulle explodera snart. Vi fann mitt rum och även min säng, jag knäppte fort upp knapparna i mina jenas innan Justins kropp pressades som min igen i sängen. Han drog ner mina jeans och mina fingrar vandrade ner till hans byxlinning och knäppte upp knappen i hans jeans. Han fick av sig byxorna och vi rullade runt så jag hamnade ovanpå honom, hans händer gick runt till min rygg för att knäppa upp min bh. Han slängde den på golvet och hans händer smekte över min överkropp, men gick sedan ner till min troskant. Vi fick av oss underkläderna och jag kunde känna hur han var hård under mig.

Vi rullade runt igen och vi började andas djupare och tyngre när det närmade sig, Justin avbröt kyssen för titta på mig innan han trängde in. Jag stönade ljudligt efter ett tag när jag inte kunde hålla inne njutningen längre och pressade mig sedan hårdare mot honom. Jag kunde känna hur han trängde in djupare och hårdare i mig.

"jag älskar dig" fick jag fram i ett andetag och kysste honom.

Svettiga låg vi bredvid varandra och något utmattade efter det som just hänt. Jag följde konturerna utav honom och log lyckligt, jag hade saknat honom. 

Jag hade saknat hans läppar som alltid kysste mig med kärlek och ömhet men samtidigt med en sprudlande passion. Jag hade saknat hur hans kropp pressas mot min när vi inte fick nog utav varandra utan bad bara om mer. Jag hade saknat hans mjuka tunga som masserande mig egen i en stark åtrå. Jag hade saknat hans mjuka och lena händer som varsamt smekte min hud och fick mig att få gåshud av behag.

Jag rullade upp på honom och tittade ner i hans ögon som utstrålade inget annat än lycka. Jag kysste varsamt hans läppar innan jag la mitt huvud på hans bröst.

 

*

 

Jag vaknade på morgonen utav att mobilen på mitt nattduksbord vibrerade ljudligt, bredvid mig mumlade Justin i sömnen men vaknade inte. Jag såg på honom, på hans rufsiga hår och på hans bara överkropp. Jag log stort vid minnet av kvällen. Sedan sträckte jag mig trött efter mobilen och låste upp den. 

 

Från Okänd: 

"Har Tess. I skolan. Död inom en kvart"

 

 

Jag sprang för allt jag hade mot skolan, jag såg hur skolan närmade sig och ökade takten ännu mer. Jag nådde dörren med andan i halsen och drog upp den, jag kom in i byggnaden och möttes av tystnad. Jag gick ut i den stora korridoren och såg längst båda sidorna men fann inget, jag bestämde mig för att titta i matsalen först så jag satte av med snabba steg bort mot dubbeldörrarna som ledde in till matsalen.

Jag knuffade upp dörrarna och flämtade till av det jag möttes av, i mitten av rummet satt Tess på en stol. Hennes armar och ben var fastbundna vid stolen och hennes huvud hängde ner på hennes bröst. Jag kunde se att hon hade blod i ansiktet och på kläderna. Jag sprang fort fram till henne och hoppades för allt i världen att jag hon levde. Jag kom fram och skakade henne förtvivlat.

”Tess, du måste vakna!” sa jag panikslaget. ”du får inte lämna mig” till min lycka stönade hon. Hon levde! Men inte värst länge till, tänkte jag och såg på de hemska skärsåren som pryde hennes armar och hennes mun var täckt av blod. Jag började fort ta bort repen från hennes fötter och armar men avbröt när en mansröst gen genom rummet.

”är det inte Daphne McCartney?” frågade den, jag svängde fort runt för att se en figur som stod i dörröppningen men med ansiktet i skuggan. Så ”den dolda” är alltså en kille…

”vem är du?” frågade jag argt. Killen suckade innan han steg ut i ljuset och "den dolda" visade sig vara den jag minst anade. 

 

---

 

ni vet inte hur awkward det är för mig att ni sitter och läser om det jag precis har skrivit....ehm... hehehe...

men jag hoppas att ni tyckte om det! eh... thehe... :)

 

men vad tror ni händer nu? vem är personen? kommer de Tess dö eller kommer de båda möta döden tillsammans? vad tycks? kommentera ! :)

 

Previous:  Kalla kårar gick nerför min rygg samtidigt som jag tittade mig runt för att kanske äntligen se vem "den dolda" var, men jag såg för många med mobilkameror uppe.

"eh... jag måste gå, eh... avslutning" stammade jag nervöst och gick ifrån dem. Jag gick bort till omklädningsrummen och öppnade dörren innan en massa hurra rop och tjut hördes. Jag skrek till i förvåning och hoppade högt i luften, inne i omklädningsrummet hade alla samlats för att överraska mig.

"här kommer världens bästa dansare!" skrek Rebecka och drog in mig, jag rodnade häftigt vid hennes ord och de skrattade.

 

---

 

 

 

"fest hemma hos mig!" ropade Peter högt när alla hade bytt om och hängt tillbaka sina scenkläder. Glädjerop gick genom rummet och killarna bredvid dunkade honom gillande i ryggen. Jag packade roat ihop min väska och började sedan gå mot dörren, med inga tankar på att följa med.

"nej du! Du följer med oss!" utbrast Rebecka och krokade arm med mig och drog med mig ut.

"nej, Rebecka. Jag-" började jag protestera.

"nej! Jag vill inte höra!" avbröt hon.

"men-" började jag igen.

"nej!" upprepade hon bestämt, så jag gav upp och lät mig dras ut. Vi tog bussen tillbaka och steg av vid busshållplatsen utanför skolan. Vi gick in på min gata och jag försökte diskret smita in till mitt hus men Rebecka satte fort stopp för det.

"du skulle bara våga! Jag skulle komma tillbaka och släpa dig hem till Peter!" sa hon och tog ett stadigt tag om min arm, jag suckade och gick med trötta steg efter. Som tur var så låg Peters hus på nästa gata efter min så det var inte en lång vandring.

 

 

Musiken pumpades, människor dansade och det stank nu av alkohol i huset. Min mobil vibrerade och jag gick ut i köket, jag såg att det var Tess och klickade på den gröna luren.

"hey babe!" svarade jag.

"vart är du!?" frågade hon panikslaget.

"Rebecka tvingade med mig till festen hos Peter" sa jag och suckade.

"oh" hörde jag henne svara. "ska jag komma och hämta eller är vi bjudna?" frågade hon sedan, precis lägligt kom Rebecka in i köket. Hon vinglade lite men verkade inte helt borta.

"Rebecka! Är det okej om Tess kommer!?" sa jag halvhögt till henne.

"klart, om hon tar med sig den söta, blonda killen" sa hon och fnissade.

"du är välkommen, på ett villkor. Ryan ska med" sa jag och skrattade. Hon skrattade i andra änden och ropade till Ryan "du har visst fått en beundrare!" "jaså, vem?" hörde jag hann svara glatt.

"vi kommer" sa hon sedan innan vi la på. Jag la sedan ner mobilen i fickan igen och gick ut till dansgolvet. Jag tog ett glas med dricka och hällde i mig, jag grimaserade när det brände i halsen och svalde hårt för att inte få upp det igen. Liam fick syn på mig och log stort ifrån dansgolvet.

"Daphne! Kom hit, dansa med oss!" skrek han och vinkade med handen, jag skakade på huvudet.

"jo, kom hit!" sa han och gick fram till mig, han grep tag i min handled och drog med mig tillbaka.

"Liam, jag-"

"dansa!" sa han högt och en aning sluddrigt. En halvtimme senare var jag något svettig och dansade för fullt med tjejer och killar på golvet. ”Papi” med Jennifer Lopez sattes på och alla skrek gillande. Fort började vi dansa något gemensamt och jag skrattade över de roliga stegen.

”oh my God! Det är Justin Bieber!” skrek en tjej högt, tillsammans med henne sprang tre andra tjejer för att kasta sig över honom. Jag såg mig över axeln men såg bara tjejer, ingen Justin. Så jag struntade i det och dansade vidare tillsammans med Liam, jag blev räckt en flaska med öl. Jag tog den till munnen och drack lite, men klunkade sedan.

Daphne, vad håller du på med? Ska du supa bort dina sorger? Frågade jag mig själv. JAPP! Det är precis det jag ska göra. Ikväll.

Jag tog bort flaskan från läpparna och rapade i munnen, Liam flinade mot mig och gav mig en annan öl. Jag log och tog emot dem och drack stora klunkar. När den var slut, slängde jag en arm runt Liams nacke och dansade nära honom. Han verkade inte ha något emot det för han la en arm runt min midja och vi dansade i takt med musiken.

Jag kände mig iakttagen och mycket riktigt stod Justin lutad mot väggen och tittade rakt på mig. Runt honom stod fortfarande tjejerna och kvittrade men han verkade inte lyssna. Jag vände bort blicken och försökte att inte bli störd av hans blickar eller närvaro.

Någon gång under kvällen stötte jag ihop med Tess.

”hey babe!” sa jag högre än nödvändigt, hon rynkade pannan och tittade nästan besviket på mig.

”hur full?” frågade hon kort.

”vad menar du?” frågade jag glatt.

”hur medveten är du om vad som händer?” frågade hon.

”jag är i flumstadiet skulle jag tro. Och jag tycker om det!” svarade jag och höjde armarna i luften. Tess suckade och men log lite.

”var försiktig” sa hon vid mitt öra, jag gjorde honnör och log busigt.

”ja, sir”

 

 

Jag började känna mig illamående och snurrig, jag stapplade fram till soffan och lät mig falla ner i de mjuka kuddarna. Jag stönade och tog mig om magen, snälla kräks inte… Jag blundade i någon sekund innan jag kände hur det svällde i munnen, fort ställde jag mig upp och sprang ut i köket. Jag slängde mig mot hoven och kräktes, uppstötningarna slutade och det smakade nu surt i munnen.

”euh” klagade jag och sköljde noga munnen och gick sedan uppför trappan för att hitta mun skölj eller något liknande. Jag kom upp till övervåningen och gick längst korridoren och bort till en dörr där det stod ”WC” med stora bokstäver. Jag öppnade dörren och klev in i ett normalt stort badrum. Jag letade i badrumsskåpet och fann ”Listerine”, jag log nöjt och öppnade flaskan och hällde i mig lite. Jag hann gurgla en stund innan jag kände att magen gjorde uppror igen.

Jag kastade mig fort över toaletten och kräktes ner i toan, efter en stund kände jag hur någon tog bort mitt hår från mitt ansikte. Jag hann se en glimt utav brunt hår och svarta jeans innan en uppstötning fick mig att böja mig ner i toaletten. Det slutade och jag satte mig trött på golvet, jag spolade innan jag ställde mig upp. För andra gången på fem minuter sköljde jag munnen ordentligt. Sedan vände jag mig om för att tacka personen som hade hjälpt mig.

”ta-” hann jag säga innan jag flämtade till istället, framför mig stod Justin med ett oroligt ansiktsuttryck.

”är du okej?” frågade han, jag svarade inte utan stirrade bara på honom. Han kan inte vara här! Vad gör han här?

”ehm… tack… ehm… jag måste… ehm… gå” sa jag och gick en stor cirkel runt honom för att komma till dörren, sedan smet jag fort ut i korridoren och började jag små springa bort mot trappan.

”Daphne! Stanna!” hörde jag Justin ropa efter mig, men jag hade inga tankar på att stanna eller vänta på honom. Jag trippade fort nerför trappan och knuffade mig genom havet av människor. Jag fann dörren och vräkte fort upp den och gick ut på uppfarten. Frisk luft träffade mig och jag andades in djupt.

”Daphne!” hörde jag Justins röst ropa igen, jag tittade fort bakom mig innan jag gick med snabba steg bort mot min egen gata. Hela vägen hem kunde jag höra Justin som ropade på mig att jag skulle stanna, att han ville prata. Jag såg mitt hus och ökade på stegen ännu mer.

”Daphne” sa Justin och nu lät han ruskigt nära. Jag vände mig fort om och såg att han stod kanske två meter ifrån mig med andan i halsen. Jag såg mig nervöst omkring. Justin tog ett litet steg mot mig och där tog det stopp för mig.

”kom inte närmre Justin! Jag vill inte veta av dig, förstod du inte eller?” sa jag och visste själv hur mycket jag ljög.

”jag tänker inte gå, jag måste få prata med dig” sa han.

”så prata då” sa jag kort och stressat och svepte med blicken över gatan.

”okej, såhär är det… jag kan inte sluta tänka på dig, jag ser dig hela tiden. I allt, överallt” sa han medan han tog två steg mot mig. Nu var det knappt en meter mellan oss och jag stod som förstenade och slogs med mig själv.

Mitt huvud sa åt mig att springa, tänk på din familj! Dina vänner! Men mitt hjärta sa åt mig att stanna, du älskar honom, du vet att du inte vill springa!

”jag ha blivit galen av alla frågor som inte har några svar. Vad gjorde jag för fel? Vad hände? Vart gick det snett?” sa han och tog det lilla steget fram så vi stod endast några centimeter från varandra. Jag tittade upp i Justins hasselnötsbruna ögon som nu såg kolsvarta ut, så fina… vad gör du?! Spring! Skrek en röst inom mig men jag kopplade bort den och fortsatte stirra in i hans ögon.

”jag har saknat dig” mumlade han innan han böjde sig ner men stannade tveksamt några centimetrar från mina läppar.

  

---

 

oh, PARTY  !!! :D (hoppas inga stavfel -.-)

 

men vad tror ni händer nu? kommer dem kyssas? eller kommer hon dra sig ifrån och lämna honom där? vad tycks? kommentera ! :)

Previous:  ”han får inte komma upp hit, han får inte se eller röra mig. Få ut honom!” sa jag snabbt och gick in i mitt rum och gömde mig under täcket. Jag hörde steg som gick nerför trappan och sedan en massa mummel innan en dörr öppnades och stängdes. Efter en stund lyftes täcket bredvid mig och Tess la sig på huvudkudden.

”vad är det som händer, Daphne?” frågade hon. ”jag förstår ingenting” jag ville så hemskt gärna dela med mig av allt, men kunde inte. Jag fick inte berätta och dessutom hur klarade någon att höra det?

”jag klarar inte av att se honom bara, han påminner mig om Loll” svarade jag svagt och bestämde mig för att det var ett okej svar. Hon såg forskande på mig och tog sedan bort en hårslinga från mitt ansikte och satte den bakom mitt öra.

 

---

 

 

"är du säker på att du orkar dansuppvisningen?" frågade Tess efter en lång tids tystnad och jag såg på henne.

"jag kommer förstöra allt ihop om jag inte kommer" svarade jag.

"det är inte ett svar på min fråga" sa hon och gav mig en menande blick. 

"det gör jag egentligen inte, men det är liksom det här som jag har kämpat för hela året och jag har dessutom huvudrollen" hon nickade förstående och tystnade igen.

"då måste vi se till att du har ätit ordentligt och ser fräsch och klar ut" svarade Tess piggt och reste sig från sängen. Hon gick fram till min garderob, tog ut ett par svarta trosor och bh. Slängde in dem på badrummet innan hon pekade mot det och tittade menande mot mig. Jag drog lite på mungiporna innan jag reste på mig, gick in på badrummet och låste dörren efter mig.

Det var otroligt skönt att duscha, det var som att duscha av sig en del av paniken som jag hade haft tidigare idag. Duscha av sig drömmen, stressen och svetten. Jag steg sedan ur och tog på mig underkläderna, jag smorde varsamt in mig och jag fick bita ihop när det sved i såren av salvan. Men det gick över efter en stund, jag borstade genom mitt trassliga och blöta hår och tog sedan fram fönen som jag inte hade använt på länge.

Jag stod länge och blåste med den varma luften och drog sedan nöjt fingrarna genom mitt nu varma, lena och mjuka hår. Jag tittade på mig själv i spegeln och förvånades över hur mycket fluffigt och glansigt hår kunde göra så stor skillnad. Nu såg jag helt plötsligt mycket bättre ut, inte lika trött och sliten. Med de positiva tankarna gav jag mitt ansikte en lätt sminkning.

När jag var klar gick jag ut till min garderob för att hitta kläder, jag tittade runt en stund men bestämde mig sedan för ett par vinröda jeans tillsammans med ett vitt stickat linne och min beiga jacka, runt halsen hängde jag ett guld halsband och två armband runt handlederna. 

Jag satte på mig kläderna och log sedan stort mot mig själv i spegeln, även nu chockades jag över mig själv. Jag såg ut som gamla, glada och pigga Daphne. Med glada steg gick jag nerför trappan och träffades av en ljuvlig doft av mat. Jag gick in i köket och Tess såg upp från stekpannan, hennes ögon spärrades upp ett ögonblick som sedan ersattes av ett stort leende.

"vad fin du är" sa hon och återvände till stekpannan.

"tack" svarade jag generat och gick fram till henne för att se vad hon lagade. I stekpannan låg en pannkaka och stektes och bredvid låg det en hög på en tallrik. Jag log och dukade bordet, vi satte oss när de var klara och åt Tess pannkakor som blir lika goda varje gång.

"mmmmm, gott" sa jag när jag var propp mätt och nöjd. Hon log och lutade sig tillbaka mot stolen.

"vad hände i duschen egentligen?" frågade hon sedan och jag tittade oförstående på henne.

"vad menar du?"

"jo, du är ju helt annorlunda. Du är glad, det lyser om dig och du ler. Ditt fina leende har jag inte sett på ett tag" sa hon och jag funderade, i mitt huvud lyste en bild upp utav Justins ansikte. Jag hade sett honom för första gången på väldigt länge och jag vet inte... men det kändes som om en del av mig tog tillbaka det glada minnena som jag har haft både med honom men även med min familj och vänner. Jag log hemlighetsfullt och såg på Tess med busiga ögon.

"jag vet inte, skönt att duscha" sa jag och ryckte på axlarna, hon fnös men skrattade.

"jo tack!" sa hon och reste på sig och började duka av.

 

 

 

Justins Perspektiv.

Vi var tillbaka i mitt hus igen och jag gick rastlöst runt i mitt rum. Jag kunde känna hur Ryan och Chazs blickar följde mig. Vad hade jag gjort mot henne? Vad var det med mig som var så hemskt? Varför kunde hon inte ens låta mig prata med henne? Var kom hatet ifrån? Frågorna försatte bara strömma i mitt huvud tills jag slängde mig ner i min fåtölj med en högljudd suck.

"äntligen!" utbrast Chaz från sängen, jag såg förvirrat upp på honom. "jag trodde nästan jag skulle behöva brotta ner dig på golvet för att du skulle sluta gå!" förklarade han. "och sluta tänk, det luktar ju fan bränt"

"det luktar ju..." imiterade jag honom och Ryan skrattade.

"men nu när du är kontaktbar, så tänkte jag fråga om ni hade lust att följa med mig och Tess och se Daphnes dansuppvisning?" fortsatte Chaz.

"jag är på! Efter vad jag såg i Kalifornien så vill jag definitivt se mer" sa Ryan snabbt och sträckte upp armen, deras blickar hamnade på mig. Såklart jag ville se, men ville hon ha mig där?

"du får faktiskt inte ta beslutet själv, jag bestämmer åt dig och jag bestämmer att du åker med! Hon får skrika så mycket hon vill" sa Chaz självsäkert. 

Som sagt satt vi senare i bilen med Tess på väg mot den stora konsert hallen som jag själv hade haft konsert i. Vi klev ur och jag drog på mig solglasögon och huva, när vi kom in stannade jag till lite när tanken slog mig. Det var här vi träffades första gången.

"vad är det, bro?" hörde jag någon fråga och jag vände på huvudet och såg på Ryan.

"det var här vi träffades första gången" sa jag och upprepade min tanke. Ett svagt "oh" slapp ur hans mun och jag såg hur han tittade beklagande på mig.

"men glöm det" sa jag och klappade honom på axeln. "jag är okej"

Vi blev visade in i den stora lokalen och nu var det stolar utsatte på det stora golvet och scenen längst fram var helt platt. Vi satte oss och väntade en stund, lokalen fylldes mer och mer.

Det måste vara en populär grupp hon dansar i, tänkte jag och tittade runt på den stora publiken. Lokalen släcktes ner, musiken började svagt spela och strålkastarna lös mot scenen. Under hela föreställningen såg jag som förtrollat på deras coola, graciösa, smidiga rörelser över golvet. Både ensamma men även tillsammans.

Om jag förstod det hela rätt så handlade det om Daphne och en annan kille, de träffades, blev kära, den gamla vanliga kärlekshistorien. Tills deras familjer blandar sig i och skiljer dem åt, när det var dags för det lyckan att ta slut, tog även hiphopen slut och ersattes av balett. De gjorde fina lyft och hopp över golvet och i slutet var jag så inne i berättelsen att när jag såg Daphnes ansikte som såg ut att vara fyllt av så mycket sorg och smärta, kände jag hur jag fick tårar i ögonen.

I slutet förstod jag inte riktigt vad som hände för än efteråt, i sin olycka hade de båda begått självmord och dansade en vacker scen där de båda förenades i himlen. Den sista rörelsen innan allt släcktes ner var ett lyft som killen gjorde med Daphne. Han satte sina händer bakom henne, vid hennes rygg och lyfte upp henne ovanför sig. Hon böjde överkroppen bakåt, sträckte ut sin ena arm och de frös, sekunden efter blev allt svart. Kraftiga applåder ekade i hallen och alla ställde sig upp, jag klappade mållös händer och stirrade chockat mot scenen.

"wow" hörde jag någon andades bredvid mig och jag vände huvudet och se på Ryan som hade stora ögon och lång haka. Jag hann också få en skymt av Tess tår randiga ansikte och Chaz imponerade ögon innan jag vände blicken mot scenen igen och såg att den hade tänts och på en rad stod alla dansare, hand i hand, och bugade sig inför alla applåder.

Daphnes ansikte hade ett stort leende och hennes ögon strålade av lycka. Helt hänförd gick jag tillsammans med den andra ut i foajén, efter en stund kom Daphne ut, fortfarande i sina danskläder, hon dansade kvittrande fram till Tess som slog armarna om henne.

"så vackert!" hörde jag Tess snyfta. Ryan och Chaz gav henne en varsin kram men jag stannade där jag stod. Efter förmiddagens händelse så tyckte jag att det var bästa att jag höll mig på avstånd och hon gav mig en tacksam blick. Hennes mobil vibrerade i hennes hand, hon såg ner på den innan hon stelnade till, tittade sig omkring innan hon backade ett steg.

"eh... jag måste gå, eh... avslutning" sa hon snabbt och försvann.

 

 

 

Daphnes Perspektiv.

Jag hade klarat det! Jag hade klarat hela uppvisningen utan ett enda fel! Överlycklig trippade jag ut i foajén på jakt efter Tess. Jag fick syn på henne och sprang fram, hon omfamnade mig och jag hörde att hon grät.

"så vackert" mumlade hon och snyftade till. Jag kramade henne hårt tillbaka, jag släppte henne sen fick en kram av Ryan och Chaz också.

"bra jobbat tjejen" sa Chaz i mitt öra.

"tack Chaz" sa jag och log mot honom, lättat såg jag hur Justin inte försökte närma sig utan stannade kvar där han stod. Jag log tacksamt mot honom, i min hand vibrerade min mobil och jag såg att jag hade fått ett mms. Bilden var på oss, mig när jag log mot Justin och bakom stod Chaz och Tess.

 

Från Okänd: 

"jag ser dig, glöm aldrig"

 

Kalla kårar gick nerför min rygg samtidigt som jag tittade mig runt för att kanske äntligen se vem "den dolda" var, men jag såg för många med mobilkameror uppe.

"eh... jag måste gå, eh... avslutning" stammade jag nervöst och gick ifrån dem. Jag gick bort till omklädningsrummen och öppnade dörren innan en massa hurra rop och tjut hördes. Jag skrek till i förvåning och hoppade högt i luften, inne i omklädningsrummet hade alla samlats för att överraska mig.

"här kommer världens bästa dansare!" skrek Rebecka och drog in mig, jag rodnade häftigt vid hennes ord och de skrattade.

 

---

ett fint litet mellan kapitel, där Daphne gör det hon älskar mest... dansa. :)

Vad tycks? Kommentera ! :)

Previous:  "japp" svarade jag glatt. Jag gick tillsammans med Chaz och Ryan uppför trappan till mitt rum för att lämna våra väskor. Chaz slängde sig på sängen efter att ha släppt sin väska innanför dörren, jag gick vidare in i garderoben och dumpade min väska där.

"så" sa jag när jag kom tillbaka ut och fann Ryan på sängen istället och Chaz i en hög på golvet. Jag skrattade roat innan Chaz kom upp från golvet och attackerade Ryan. De brottades en stund innan de kom på att båda faktiskt kunde ligga på sängen.

”vad händer?” frågade jag dem.

”ehm… jag tänkte faktiskt träffa Tess när jag ändå är här” sa Chaz och såg på oss.

”såklart” svarade jag, men jag kände hur en nervös känsla bildades i magen på mig. Tänk om Daphne är där…

 

---

 

Vi satt nu i bilen för att köra bort till Tess hus, Chaz satt i baksätet med ett stort flin och jag fick kämpa för att inte skratta roat åt honom. Vi kom in på rätt gata, jag följde Daphnes hus - som var nersläckt och såg kallt ut - med blicken när vi körde förbi.

Jag körde upp på Tess uppfart och stängde av motorn, vi klev ur och Chaz tog ledningen mot dörren. Han knackade på och jag ställde mig i bakgrunden, dörren öppnades och det enda jag hann se var ett stort brunt hårsvall och jag hann höra ett tjut ”CHAZIE!” innan det försvann in tillsammans med Chaz.

Ryan vände sig halvt mot mig och flinade, jag skrattade och följde efter honom in. Vi tog av oss jackorna och skorna innan vi visade oss själva in i huset, i köket stod Chaz och Tess. Vi harklade oss och de såg irriterat upp, vi flinade glatt mot dem. Tess drog sig ur Chazs omfamning och Chaz såg argt på oss.

”hej killar. Hur går det med livet?” frågade hon samtidigt som hon tog ut dricka från kylen.

”samma gamla vanliga i Stratford” svarade Ryan och Tess tittade sedan på mig.

”turnén är över nu, så nu är det vila som gäller” svarade jag och Tess nickade med ett leende.

Vi satte oss vid bordet och vi fick ett varsitt glas som Tess hällde dricka i, där i köket började vi prata om något som jag inte riktigt hängde med i. Men jag kom tillbaka när Tess tystnade mitt i meningen och slängde en blick mot dörren, jag följde hennes blick men fann inget. Däremot hörde jag steg i trappen, jag såg på Tess igen som verkade panikslagen över ett beslut hon behövde fatta.

Men troligtvis innan hon hann ta beslutet var det för sent, jag stelnade till när Daphne kom in genom dörröppningen. Hon hade förändrats så mycket sedan jag hade sett henne senast, hennes ögon hade inte den där värmen som brukade få en att känna sig lugn, hennes fina bruna hår hade inte samma glans, hela hon hade blivit mindre, smalare, mer insjunken.

Hon såg nästan sjuk ut, hon frös när hennes blick vändes upp och svepte över oss innan den stannade sedan på mig. Hon stirrade först i chock som sedan gick över till förkrosselse, panik och rädsla. Hennes ögon blev tårfyllda och hon försökte få fram ljud men det fick bara hennes haka att darra.

”Daph-” förökte jag och började resa på mig.

”nej!” skrek hon och slet blicken från mig, hon knep ihop ögonen och höll upp handen mot mig. Jag stelnade till.

”Daphne, det är ingen fara” sa Tess och började gå mot henne men Daphne började fort backa.

”du förstår inte, ingen förstår. Det går inte, det får inte hända” rabblade hon fram innan hon vände sig om och sprang, vi hörde hur ytterdörren öppnades och stängdes med en smäll. Tess blev stående kvar, jag stirrade fortfarande mot stället där Daphne hade stått. Hade det där verkligen varit samma tjej som jag hade sett för en månad sedan, som jag hade älskat, som jag hade gjort allt för?

”okej, Tess. Vad var det där?” frågade jag sedan förfärat och pekade mot dörröppningen, Tess vände sig sakta om med ett sorgset och trött ansikte. Hon satte sig vid bordet och suckade.

”det där var Daphne McCartney” svarade hon.

”men-” började jag.

”jag har försökt Justin. Jag har försökt få henne att äta. Jag har försökt få henne att sova. Jag har försökt få henne att sakta återgå till det normala, men hon envisas med att spela upp allt för sig själv hela tiden. Påminna sig själv om vad som har hänt. Men jag tror att det finns något som håller henne kvar, något som gör att hon aldrig glömmer, något som gör att hon inte kan gå vidare. Och jag kan inte klura ut vad…” sa Tess uppgivet. Jag satt stumt och tyckte jag kunde bli galen av allt. Vad gick så fel?

 

 

Daphnes Perspektiv.

Jag stod framför spegeln och såg på mitt otäcka ansikte, mitt nu bleka, smala ansikte. Jag började bli skrämmande lik min mamma. Jag tog upp mascaran men suckade sedan, jag orkade inte göra något, de på teatern fick sminka mig istället. Jag suckade svagt över den kraftansträngningen jag skulle behöva göra senare idag. Idag var det uppvisning med dansen… japp, uppvisning…

Med trötta steg gick jag nerför trappan i Tess hus, jag hörde röster från köket och gick dit. Jag kom in och såg fyra stycken sitta runt bordet, min blick sveptes över deras ansikten och jag la inte märkte till vilka de var tills min blick hamnade på… Justin.

Justin satt i detta kök och stirrade rakt tillbaka mot mig, ett stråk av lycka gick genom mig över att se hans välbekanta ansikte. Innan jag frös till i skräck, nej! Han får inte vara här! ”den dolda” får inte se mig med honom!

”Daph-” började Justin säga medan han började resa sig upp.

”nej” skrek jag hysteriskt och vände bort blicken från honom och knep ihop ögonen för att inte göra något dumt, jag satte upp handen för att förtydliga för honom att han inte fick komma närmre.

”Daphne, det är ingen fara” sa Tess och reste sig från stolen och började gå mot mig, snabbt backade jag bort.

”du förstår inte, ingen förstår. Det går inte, det får inte hända” sa jag och sprang. Jag sprang ut ur huset, längst gatan och bort till mitt eget hus. Jag låste fort upp dörren och sprang uppför trappen, in i mitt rum och in i badrummet. Där satte jag mig i badkaret och kröp ihop i fosterställning, tårarna rann ner och jag snyftade hysteriskt.

I badkaret låg jag och grät, grät för att jag inte hade kunnat springa fram och slänga mig i Justins famn utan var tvungen att bara stirra på honom och sedan springa. Springa för mina nära och käras liv… Någon gång under tiden i badkaret somnade jag och drömde.

 

-

 

Jag satt på en strand och såg vågorna som lekte i vattnet. Stranden, min favorit plats i världen. Man hade inga bekymmer när man var på en strand, man kunde bara sitta i sanden och titta på vågorna och drömma sig bort eller bara tänka. Ett par armar slöt sig om mig och ett par ben pekade ut bredvid mig, jag såg bak och såg att det var Justin. Jag log och lutade mig bak, han kysste mig på halsen innan han gosade in sig i mitt hår.

”jag älskar dig” viskade han i mitt öra.

”jag älskar dig mer” viskade jag tillbaka med min blick fäst i horisonten. Där på stranden satt jag i Justins famn och för ett ögonblick glömde jag allt om min nu mördande vardag, min lillasysters tragiska död, mitt hemska tal till Justin som förstörde vårt förhållande. Jag glömde allt och det var befriande på så många nivåer.

”varför lämnade du mig?” viskade Justin och det smärtade i magen på mig.

”för att-” började jag svara, men hann inte längre för än himlen ovanför oss blev mörkgrå och åskdunder mullrade. Jag blickade förskräckt upp på himlen och tittade sedan ner på vattnet som också hade blivit grått och vågorna slog nu aggressivt.

”Daphne, jag ser dig!” hördes en stämma skrika. Paniken slog mig och jag reste mig fort upp, Justin satt bekymmersfri kvar på marken.

”Daphne, kommer du inte ihåg vad jag sa åt dig?” frågade rösten.

Jo, klart och tydligt, tänkte jag och återigen upprepades det förfärliga meddelandet.

”nu är tiden för lycka slut för gott. Du ska gå hem till Justin, ge honom ett tal som han sent ska glömma, ett tal som krossar hans patetiska lilla hjärta och kropp. Efter det ska du aldrig mer prata eller titta på honom. Om detta inte sker så kommer du ha blod på dina händer som aldrig kommer kunna tvättas bort, Tess blod, din mammas blod, din pappas blod… ja, listan bara fortsätter. Jag håller koll på dig Daphne, så jag vet om du gör som jag säger eller inte. Annars kommer det ett nytt meddelande, men det kommer komma försent för att du ska kunna rädda vem det nu än blir… förresten hälsa från mig till syrran!”

Jag hade lust att kräkas av obehag över det meddelandet som jag hade fått en halvtimme efter att jag hade sprungit in på sjukhuset i Atlanta.

”och jag ser att du inte har följt mina instruktioner” började rösten säga.

”snälla, jag ber” tjöt jag ut i luften och föll ner på mina knän. ”gör det inte!”

”försent…” svarade rösten och jag såg mig panikslaget omkring tills jag såg en hög en liten bit längre bort på strand. Jag sprang fort bort dit och såg brunt lockigt hår, jeans och rött.

Jag stöp ner på knä bredvid Tess och vände henne till rygg, hennes ögon stirrade ut i eftervärlden och hela hennes ansikte var täckt av blod. Jag skrek rakt ut och såg sedan hur mina händer färgades röda av blod, Tess blod. Jag sprang panikslaget runt på stranden från kropp till kropp, mer och mer blod fick jag på händerna. Mammas, pappas, mormors, morfars, farmors, farfars, Karen… det tog aldrig slut. Jag stod i mitten av en cirkel av kroppar och skrek rakt ut tills jag började skaka okontrollerat.

 

-

 

 

Jag blev ruskad medan någon skrek ”DAPHNE, DAPHNE! VAKNA!”. 

Jag slog upp ögonen och jag kände hur svetten rann över mitt ansikte och kläderna klistrade sig mot min hud, jag låg fortfarande i badkaret i mitt badrum. Jag stod inte på en strand i mitten av en cirkel av döda kroppar, det var bara en dröm. Tess stod lutad över mig men sjönk sedan slappt ner på marken när hon såg att jag hade vaknat.

Jag tittade ner på mig själv och såg att mina armar hade klös märken och efter ett tag kände jag smärtan, såren sved häftigt till. Jag satte mig upp och kände hur ryggen skrek av smärta över att ha legat i badkaret. Jag steg ur och klev ut på golvet med svaga ben, jag höll nästan på att sjunka ihop men lyckades gripa tag i handfatet. Jag såg mig i spegeln och såg att jag även hade klös märken i ansiktet och på några ställen hade den även sipprat fram blod.

Tess ställde sig upp bredvid mig och jag såg hur tårarna rann nerför hennes ansikte.

”g-gör… aldrig… s-så… där… m-mer!” snyftade hon innan hon slog armarna om mig och kramade mig hårt. Jag kramade henne tillbaka och kände hur jag slappnade av, Tess var inte död. Hon var här och kunde krama ihop mig som hon alltid hade gjort, gör och kommer att göra. Hon släppte mig och torkade sig under ögonen.

”jag måste bara gå ner och säga att du är okej” sa hon sedan.

”är Justin här?” frågade jag panikslaget.

”ja-”

”han får inte komma upp hit, han får inte se eller röra mig. Få ut honom!” sa jag snabbt och gick in i mitt rum och gömde mig under täcket. Jag hörde steg som gick nerför trappan och sedan en massa mummel innan en dörr öppnades och stängdes. Efter en stund lyftes täcket bredvid mig och Tess la sig på huvudkudden.

”vad är det som händer, Daphne?” frågade hon. ”jag förstår ingenting” jag ville så hemskt gärna dela med mig av allt, men kunde inte. Jag fick inte berätta och dessutom hur klarade någon att höra det?

”jag klarar inte av att se honom bara, han påminner mig om Loll” svarade jag svagt och bestämde mig för att det var ett okej svar. Hon såg forskande på mig och tog sedan bort en hårslinga från mitt ansikte och satte den bakom mitt öra.

 

---

så nu vet ni varför Daphne gjorde som hon gjorde mot Justin... :/ sad...

men hur tror ni det kommer slut för henne? För det är inte många kapitel kvar på den här novellen, tänkte avrunda vid 70 kanske... :)

 

Vad tycks? Kommentera !

 

Previous:  Minnet smärtade lika kraftfullt varje gång och tårarna rann som floder nerför mina kinder, vid det fönstret satt jag och såg på hur regndropparna rann nerför glasrutan.

Tittade på den gråa himlen som gav världen en dystert utseende, den gråa asfalten som färgades svart utav regnet och åter upplevde allt om och om igen genom mina minnen.

 

---

 

 

 

Justins Perspektiv - 3 Veckor Tidigare 

Som en zombie gick jag runt och åt, sov, pratade när jag blev tilltalad. Jag log ansträngt mot fans och fick låtsas att allt var okej. Men inget var okej, inget. Jag hade blivit lämnad, fått mitt hjärta utslitet och sedan mossat mot marken likt ett äpple utav den tjejen jag aldrig trodde skulle utsätta mig för något sånt.

Av tjejen som jag trodde älskade mig, som brydde sig om mig lika mycket som jag om henne. Men jag hade visst fel... Hade jag verkligen varit så blind? Jag stirrade ut genom bussfönstret och såg hur naturen, gatorna, människorna svischade förbi som suddiga streck. När jag inte behövdes för att trösta Daphne i hennes svåra tider hade vi gett oss av för att fortsätta med turnén igen.

"Justin! Justin!" ropade Scooter, jag ryckte till och tittade på honom med trötta ögon. "vi har pratat och vi undrar om orkar du det här? Efter allt?" frågade han och gav mig en sorgsen blick. Jag funderade en stund. Orkar och orkar. Nej, det gjorde jag väl inte. Men jag kunde inte svika mina fans, som alltid skulle stanna trogna mot mig, som alltid skulle stanna vid min sida, ta min sida.

"jag gör det för fansen" sa jag känslolöst och vände huvudet mot fönstret igen. Jag kunde se hur Scooter nickade och gick bort till de andra i soffan.

 

 

Vi kom fram till LA där jag skulle ha min nästa konsert. Bussen stannade men jag satt kvar på min plats i soffan vid bordet. Jag kunde se hur de andra reste på sig och gick bort mot dörren, jag hörde hur den öppnades och steg klampade nerför trappan.

En arm lades runt mina axlar och fort begravde jag mitt ansikte i min mammas hår. För första gången sedan den dagen på uppfarten grät jag igen. Jag kramade min mamma hårt och grät mot hennes hals, hon strök med sin hand över min rygg, lugnt och tröstande. Utan ett ord satt vi där och hon lät mig bara gråta tills jag var redo att prata.

"såja, Justin. Jag finns här" viskade hon efter en stund.

"jag fattar inte mamma!" utbrast jag. "vad hände? Varför?"

"jag vet inte vad som fick henne att känna som hon gjorde. Men jag tycker inte att du ska tro på att hon aldrig älskade eller brydde sig om dig. För alla kunde se klart och tydligt att hon kände precis tvärtom än vad hon antydde att hon gjorde" sa mamma med lugn stämma. Jag snyftade till och lutade mig bak mot fönstret, mamma  såg oroligt på mig.

"är du säker?" frågade hon.

"ja, jag kan inte svika dem" sa jag bestämt.

"okej, honey" sa hon och smekte mig över kinden innan hon reste på sig och gick.

 

 

Jag stod under scenen och var redo för konserten. Nedräkningen började och jag kunde höra hur fansen skrek ännu högre. Jag andades in djupt en gång för att inte segna till golvet innan jag gick bort till plattformen som skulle hissa upp mig på scenen. Den lilla plattformen steg mot scenen med mig på och jag kände hur adrenalinet pumpade vid ljudet av fansen. Let's rock!

Även fast konserter var det som var roligast men ibland det tuffaste med hela kändisgrejen, så hade aldrig en konsert varit så svår som idag. Varenda låt bar mig mot bristningsgränsen till tårar, alla låt texter kopplade jag till Daphne.

 

"She is my favorite girl,

if she let me love her there would be one less lonely girl,

she is my runaway love..."

 

När jag kom till "That Should Be Me" klarade jag inte mer, jag tystnade och satte handen över ansiktet. Tårarna strömmande ner och jag kämpade med att andas normalt. Sedan vände jag bara om och gick av scenen, backstage mötte jag mitt teams sorgsna ansikten.

Mamma var på väg mot mig, men jag satte upp handen och såg hur hon stannande. Jag fortsatte sedan längst korridoren och bort från dem. Varför? Varför gjorde hon såhär mot mig?

 

 

3 Veckor Senare. 

Turnén var över och jag hade varit i stort sett hela världen. Australien, Nya Zeeland, Kina, Brasilien... Men nu är jag på väg hem, hem till Stratford.

"hey sweetheart" hälsade mormor innan hon jag mig en varm kram.

"hej mormor" svarade jag och kramade tillbaka.

"hur mår du?" frågade hon bekymrat. Nu hade det gått nästan en månad sedan Daphne hade sagt farväl till mig och jag hade haft tuffa dagar att ta mig genom men jag hade sakta börjat läka.

"jag mår bättre än vad jag har gjort" svarade jag och log. Hon log vänligt mot mig och gick sedan vidare till mamma, jag hälsade på morfar innan vi gick in i huset. Vi skulle stanna i Stratford i någon vecka innan vi skulle hem till Atlanta. Under veckan spenderade jag mycket tid med mina vänner men när de var i skolan var jag med Sammy eller de vuxna.

"hur mår du, bro?" frågade Chaz när vi satt i hans rum och chillade. Jag tittade ner på mina fingrar i knät och försökte lista ut vad jag skulle säga.

"jag är okej" svarade jag. "det går bättre" de nickade och vi tystnade.

"Tess har sagt att hon har blivit som ett skal, hon är inte riktigt närvarande men ändå är hon där. Hennes föräldrar verkar också ha 'övergivit' henne, de har tydligen lagt all tid och energi i deras arbeten. Så Daphne är i stort sett hela tiden hemma hos Tess" berättade Chaz, jag gav inte Chaz ett ord men ändå så fortsatte han fylla in med det senaste. Vilket jag ändå var tacksam över fast jag försökte glömma och gå vidare. "hon verkar vilja prata om det som hände med Loll men inte om det med... dig" sa Chaz och jag såg upp på honom.

"varför?" frågade jag förvirrat.

"jag vet inte. Tess ville inte gå in på detaljer, men varje gång hon frågar vad som hände blir Daphne helt frånvarande eller börjar prata om något annat tydligen" svarade Chaz. Jag rynkade pannan i förbryllelse.

 

*

 

Jag öppnade dörren till huset och möttes av mörker och en unken lukt. Hemma... Ryan och Chaz klev in efter mig och de log nöjt.

"har alltid älskat det här huset" sa Chaz glatt och gick vidare in i köket. Ryan och jag skrattade åt honom och gick sedan efter. Mamma kom in i hallen och hängde av sig sin jacka.

"hem ljuva hem, eller hur?" frågade hon.

"japp" svarade jag glatt. Jag gick tillsammans med Chaz och Ryan uppför trappan till mitt rum för att lämna våra väskor. Chaz slängde sig på sängen efter att ha släppt sin väska innanför dörren, jag gick vidare in i garderoben och dumpade min väska där.

"så" sa jag när jag kom tillbaka ut och fann Ryan på sängen istället och Chaz i en hög på golvet. Jag skrattade roat innan Chaz kom upp från golvet och attackerade Ryan. De brottades en stund innan de kom på att båda faktiskt kunde ligga på sängen.

”vad händer?” frågade jag dem.

”ehm… jag tänkte faktiskt träffa Tess när jag ändå är här” sa Chaz och såg på oss.

”såklart” svarade jag, men jag kände hur en nervös känsla bildades i magen på mig. Tänk om Daphne är där…

 

---

 

ledsen att det kom ganska sent, got stuck with Tumblr... ;P

jag hoppas att ni gillar kapitlet... :) (hoppas inga stavfel -.-)

 

Så vad tror ni? Kommer Daphne vara där? Vad händer då?

Vad tycks? Kommentera ! :)

Previous:  När hela showen var över hade jag vunnit alla priser som jag hade varit nominerad i. Top New Artist, Digital Artist och den som jag blev mest chockad och glad över - Fan Favorite. När jag hade tagit emot priset hade jag haft väldigt svårt att få till ett tacktal och sa väl att jag tackade mina fans i var och varannan mening. Men det var ju tack vare dem som jag var där jag var idag, det var tack vare dem som jag var den jag är idag och jag är evigt tacksam mot dem. My lovely Beliebers…

Jag hade också fått äran att presentera vem som var Female Artist of The Year som hade vunnits av den vackra Rihanna. Nu var vi på väg hem i bilen, Daphne satt trött med huvudet på min axel. Jag smekte med min tumme över hennes handrygg som jag hade i ett fast grepp i min egen hand och log nöjt. Bilen stannade och vi klev ur, en ringsignal hördes och Daphne släppte min hand för att ta upp sin mobil ur den lilla väskan. Hon fiskade upp den och satte den glatt mot örat.

Hon tänkte precis säga något men tystnade och jag kunde se hur hon bleknade innan hon skrek.

 

---

 

 

 

 

En månad senare

 

Jag kände mig som en maskin, en maskin med en mask som hade målats med ett vackert leende och ett par glada, tindrande ögon. En maskin som kunde fixas med lite mat, en kram, några kärleksfulla ord. En maskin som steg upp ur sängen och stred genom skolans tunga dagar. En maskin som i sin ensamhet kunde visa sitt riktiga ansikte. Maskinen blev till Daphne McCartney…

I min ensamhet slet jag av mig masken och fick det likgiltiga och känslolösa ansiktsuttrycket, jag satt vid mitt fönster och såg på regndropparna som gled nerför fönsterrutan. Såg på den gråa himlen som gav världen en dystert utseende, den gråa asfalten som färgades svart utav regnet.

Mitt liv hade fått samma gråa ton som himlen, allt hade mörknat och så hade även lyckan i inuti mig gjort. Mörknat… slocknat… försvunnit. Allt hade vänts från de klara vackra färgerna till de dystra, meningslösa, färglösa tonerna. Min mobil vibrerade i mitt knä och jag drogs ur mina tankar.

 

Från Mamma: 

”kommer inte hem ikväll”

 

Inget kram, puss, hoppas du mår bra. En bild utav min mammas nu smala ansikte med djupa ringar under ögonen dök upp i mitt huvud, det ansikte som brukade utstråla glädje, arbetskraft och kärlek hade gått till professionellt, hårt och mörkt.

Mammas glada röst som brukade säga hur mycket vi betydde, hur fina vi var, hur lycklig hon var över att vi fanns. Den glada rösten som nu lät rosslig, trött och hes och kunde inte yttra ordet vi längre. Den rösten som hade sagt till mig det jag trodde att jag aldrig i mitt liv skulle behöva höra.

Men ändå hade jag tvingats höra mammas panikslagna, hjärtslitna stämma yttra hur min vackra, underbara, den finaste lillasystern man skulle kunna önska sig inte skulle komma springandes när hon mötte mig på flygplatsen när jag kom hem. Min lillasyster som inte skulle spricka upp i ett leende av glädje över att jag var tillbaka, min lillasyster som aldrig någonsin skulle le igen, min lillasyster som aldrig skulle ta ett steg till, min lillasyster som inte skulle ta ett andetag mer.

För hon var nu blek, orörlig, kall och meter under jorden. Min lillasyster är… död, icke levande, mördad, uppskuren, våldtagen. Orden kunde äta upp mig inifrån och ut, alla ord som hela tiden spelades upp i mitt huvud, orden som sköt kulor genom kroppen på mig, orden som skar som knivar i mina ögon, orden som skadade varje organ i min kropp. Ännu än gång vibrerade mobilen till och jag tog slappt upp den.

 

Från Okänd:

”hur mår syrran? Trivs hon i jorden?”

 

Jag kastade telefonen genom rummet och den hamnade med ett stort brak i golvet, sorgen och ilskan slet i mig. Ilskna tårar rann nerför mina kinder och jag kände hur lungorna drog ihop sig och kraftiga snytningar rev genom kroppen på mig.

Jag slog med nävarna i väggen och höjde händerna för att klösa ut ögonen, få slut på alla tårar, få slut på alla sömnlösa nätter, få slut på all smärta. Men jag sänkte långsamt händerna igen och de föll ner i knät på mig. Mitt liv har blivit ett helvete, krossats, blivit till ingenting, precis som den dolda personen bakom smsen sa.

Mina tårar hade runnit i vad som har känts som evigheter, precis som den dolda personen sa att de skulle göra. Inget är som förr, mina föräldrar har gått till kalla stenar som i stort sett har glömt bort att de har en annan dotter.

Mina föräldrar som har slutat bry sig om vår familj, mina föräldrar som har börjat spendera sin tid på jobbet där de kan glömma, där de kan tro att allt är som det brukade vara. För att sedan så fort de kom hem ryckas tillbaka till verkligheten och inse den fruktansvärda sanningen, det smärtar att se varje gång det händer.

Tess. Tess har varit den enda ljuskällan i den mörka världen jag nu lever i. Den enda lågan som fortfarande lyser, för mig, åt mig. Tess som kramar ihop min trasiga kropp, som finns där när gråten tar över, som finns där när allt faller samman, som fixar ihop mig igen med sin vänskap, med sina snälla och tröstande ord.

Justins fina ansikte sken upp i mitt huvud och det smärtade i min maggrop över vad jag behövde göra mot honom, vad jag behövde säga, vad jag behövde utstråla. Som hundra andra gånger spelades scenen upp i mitt huvud.

 

-

 

Jag knackade på Justins dörr med gråten i halsen. Jag kunde inte tro att jag var på väg att göra det här mot honom, efter allt vi har gått genom, efter allt han har gjort för mig. Dörren öppnades och Justin såg beklagande ner på mig.

”kom” sa han och omslöt mig i hans varma, trygga famn. För ett ögonblick lät jag mig själv bli omfamnad av honom, att dra in hans doft, att känna hans starka armar runt mig en sista gång. Tårar rann nerför mina kinder och jag hade lust att slå mig själv för det jag var tvungen att göra. Hade jag inte förlorat tillräckligt mycket redan? Men jag hade inget val, det var det här eller mera död.

Med en ohörbar suck drog jag mig ur hans famn och tittade upp på honom med hårda ögon. Jag kunde se hur en rynka bildades i hans panna och han fick en oförstående blick.

”vad-” började han men jag avbröt honom fort.

”jag klarar inte det här längre. Jag klarar inte av dig, ditt liv eller fans. Jag vill inte göra det här längre, jag vill inte ha dig i mitt liv längre. Jag vill inte veta av dig eller ditt liv. Jag vill inte slösa bort mer tid, på dig, ditt liv, på ett förhållande som inte är riktigt. Jag vill inte höra talas om dig mer, jag vill inte träffa dig längre. Jag vill inte ha dig i närheten av mig eller mitt liv” sa jag och kunde lika gärna ha knäat honom mellan benen. Jag kände hur det brände bakom ögonlocken, men jag bet ihop.

”du kommer aldrig mer veta av mig, se mig eller höra från mig mer. Hejdå Justin” sa jag och jag kunde nu se hur tårarna rann nerför hans kinder. Det smärtade något otroligt att jag behöver säga det här till honom, behöva se honom såhär. Men jag måste.

”Daphne, du behöver inte göra det här” viskade han fram och grep tag i min handled.

”jo, Justin. Jag behöver, jag måste” svarade jag kallt.

”varför?”

”för mig själv. Allt är för mig” svarade jag och försökte att inte bryta ihop.

”så du bryr dig inte alls längre? Om mig, om oss” frågade han.

”nej, jag bryr mig inte det minsta om oss och definitivt inte om dig!” fräste jag och slet loss min handled och gick iväg från honom, lämnade honom på hans uppfart, uppriven, förtvivlad och med ett krossat hjärta.

Skammen och besvikelsen brann i mig likt ett bål när jag gick vägen hem till mig, någon gång på vägen kunde jag varken gå eller se något längre. Jag föll ner på knä och skrek rakt ut, skrek för min lillasyster, skrek för Justin, skrek för mitt patetiska liv.

 

-

 

Minnet smärtade lika kraftfullt varje gång och tårarna rann som floder nerför mina kinder, vid det fönstret satt jag och såg på hur regndropparna rann nerför glasrutan.

Tittade på den gråa himlen som gav världen en dystert utseende, den gråa asfalten som färgades svart utav regnet och åter upplevde allt om och om igen genom mina minnen.

  

---

 

det här kapitelt är väldigt jobbigt... för att förlora någon är alltid jobbigt, om det så är i en bok, film eller i verkligheten. Detta var även svårt och jobbigt att skriva, måste erkänna att jag grät en svätt...

Och jag är chockad över att jag klarade att skriva det så snabbt, i det inlägget under skrev jag hur jag tänkte lägga ut det om ungefär tre dagar men... jag hoppas ni uppskattar att det kom tidigare.

 

Vad tror ni händer med Daphne nu? Kommer hon begravas i sina egna sorger? Kommer hon någonsin hitta tillbaka till Justin? Hennes föräldrar, kommer de komma tillbaka?

 

Kommentera.

 

 

Ännu en gång vaknade jag utav den hemska värmen och solstrålarna. Jävla sol och värme i det här jävla landet! Svor jag inombords och satte mig upp i sängen.

T-shirten satt som igår morse klistrad mot min hud och jag kände hur det hettade under mitt hår i nacken. Frustrerat reste jag mig från sängen och tittade ut genom fönstret, vi stod i ännu en inhägnad på en parkering som gjorde så att fans eller paparazzis inte kunde attackera bussen.

Den starka solen bländade mina ögon så jag fick kisa tills mina ögon vande sig vid ljuset, himlen var klarblå och om jag skulle gissa värmen så skulle jag säga… 39 grader kanske. Jag gick fram till min iPhone och gick in på väder appen, genast laddade den vädret lokalt och jag fick upp vädret för veckan. Precis som jag trodde så var det runt 40 grader varmt ute.

BADA, skrek det i huvudet på mig och jag kastade en blick på den sovande Justin i sängen. Jag la ner mobilen på bordet igen och gick fram till sängkanten och kröp upp. Jag kröp fram till honom och ställde mig på alla fyra över honom.

”Justin” sa jag och fick något mummel tillbaka. ”Juuuuuustin” upprepade jag och drog ut på hans namn, han slog upp ögonen och ryckte till lite över att jag var närmre än han trodde.

”hey babe” sa han sedan med sin raspiga morgonröst och log mot mig.

"hey. Du, det är skitvarmt ute och jag har lust att bada. Tror du det finns tid för det?" frågade jag.

"det finns det absolut tid för... det påminner mig. Vill du gå på Billboard Award med mig?" frågade han och jag såg chockat ner på honom.

"På röda mattan? På ett award? Med dig?" frågade jag och han nickade glatt efter varje fråga.

"jag har fått tre nomineringar" sa han. (okej, en liten förklaring mitt i texten. Jag vet att Billboard Awardet inte ägde rum i Spanien utan i Las Vegas. Men vi kan ju låtsas att det var i Spanien. Okej, bra. Awesome! Keep readin'!)

"vad roligt!" sa jag och han log stort. "men vad ska jag ha på mig!?" frågade jag sedan bestört och han skrattade smått.

"prata med Ryan om det, han kan säkert ordna något" sa Justin och jag log lättat. Sedan reste jag mig från sängen och gick ut ur rummet med Justin efter mig. Ute i köket satt Pattie och Kenny med deras frukost tallrikar framför sig, de båda hade en varsin tidningen på höger sida om sig.

"godmorgon gubben, Daphne" sa Pattie och tittade upp på oss.

"godmorgon" svarade vi och gjorde fort frukost innan vi slog oss ner tillsammans med Kenny och Pattie vid matbordet.

"så vad är planerna för idag?" frågade Pattie efter en stund.

"vi tänkte åka till stranden" svarade Justin. "sola, bada, ta det lugnt"

"men glöm inte Kenny" sa Pattie och såg menande på Justin.

"klart vi inte gör" svarade han och gav Kenny en blick och ett leende. När vi hade ätit upp vår frukost gick jag först för att hitta Ryan innan vi gav oss av.

"hej Ryan" hälsade jag och log mot honom. "jag har ett problem"

"hej på dig också Daphne" sa han och log stort mot mig. "vad är problemet?" frågade han sedan.

"jo, som du kanske redan visste-" började jag.

"så har du inget att ha på dig till Billboard" avslutade han och log mot mig, jag såg chockat på honom innan jag log.

"precis!" skrattade jag generat.

"redan fixat, Daphne" sa han och pekade mot garderoben.

"åh, tack så mycket Ryan" sa jag och sken mot honom. 

"vill du se den?" frågade han och höjde på ena ögonbrynet.

"nej, jag litar på dig och dessutom ska vi åka nu" sa jag och var redan på väg mot dörren.

"okej, vi ses senare" sa han ock återgick till det han höll på med innan jag kom.

"det gör vi" sa jag innan dörren stängdes. Ute på parkeringen mötte jag Justin, som hade satt på sig vita badbyxor med olika färgstänk tillsammans med en turkos grön t-shirt, stora solglasögon täckte hans ögon. Han flätade samman våra fingrar och tillsammans gick vi bort till bilen som Kenny redan satt i. Han öppnade dörren och svepte med armen.

"damerna först" sa han och log mot mig. Jag smekte honom fort över kinden med fingertopparna och gav honom ett litet leende innan jag gled in i bilen och satte mig. Justin satte sig bredvid mig och stängde dörren, Kenny i framsätet såg till att vi hade säkerhetsbältena på innan han startade bilen och körde iväg.

Vi kom till en strand och hittade en mer avskild plats att sitta på, jag kunde se paparazzoerna lura i buskarna men bestämde mig för att inte bry mig. Jag ställde ner väskan i sanden och såg ut över det turkosa vattnet och kände vinden som alltid blåste när man stod vid öppna vatten. Jag log och ett par armar slöt sig om min midja, Justin la sitt huvud på min axel och kramade mig. Jag log och vred lite på huvudet så jag kunde se honom och kysste lätt hans läppar innan jag tog mig ur hans grepp.

Jag vände mig mot honom och log.

"jag vet inte hur det är med dig men jag tänker i alla fall bada" sa jag och knäppte upp knappen i mina shorts. Han log och drog av sig t-shirten samtidigt som jag drog av mig shortsen och la dem på min väska. Jag smygtittade på hans bara överkropp och hade egentligen lust att slänga mig på honom, kyssa hans läppar och smeka hans mage men lät bli.

 

 

 

Justins Perspektiv.

Hon drog av sig linnet och på sig hade hon en persiko färgad bikini - precis som hennes klänning på min fest - som gjorde att hennes hud såg brun och fräsch ut. Hon släppte lös sitt hår och skakade lite på huvudet så det föll över hennes axlar och rygg. Gah, hon är för snygg för mitt eget bästa! 

Hon vände sig sedan om för att gå mot vattnet och min blick gled över hennes kropp. Hennes ben såg lång ut och hennes rumpa såg väldigt klämvänlig ut, jag log roat åt mina egna tankar innan jag gick ikapp henne. Jag fattade tag i hennes hand och hon log stort mot mig, vi nådde fram till vattnet och hon fnissade till.

"vad?" frågade jag nyfiket.

"jag bara älskar havet" svarade hon enkelt och såg på mig med tindrande ögon. Jag skrattade till och log mot henne.

 

 

Vi spenderade hela dagen på stranden, badade oräkneliga gånger men samt så låg vi på handdukarna och myste i solen. Några gånger hade fans kommit fram för att be om kort och autografer men de försökte hålla sig på avstånd både för att visa respekt och för vi hade Kenny som låg några meter från oss.

Paparazzoerna hade fortfarande inte gett sig av och man hade hört hur kamerorna hade blixtrat extra mycket när jag hade lagt armarna runt Daphnes midja efter att vi hade badat och kysst hennes läppar. Men jag försökte att inte störa mig på det.

”vad tänker du på?” frågade någon, jag vände huvudet och såg att Daphne låg och tittade på mig.

”dig” svarade jag och hon skrattade lite, jag flinade mot henne och la mig med överkroppen på henne.

”jag älskar dig” sa jag.

”som jag älskar dig” kontrade hon och jag kunde kände hur hennes fingertoppar trevande över min rygg. Hon hävde sig upp på armbågarna så hennes ansikte kom närmre mitt, hon stannade där och lät mig luta mig den sista biten. Jag la min hand runt hennes nacke och tryckte hennes läppar hårdare mot mina.

”ursäkta turturduvor” sa Kenny och jag såg irriterat upp på honom.

”vad?” frågade jag.

”vi måste åka, dags att göra sig iordning” svarade han och jag nickade. Vi packade ihop våra saker och Daphne tog på sig sina short och linne, jag drog på mig min t-shirt och grep sedan tag i hennes hand. Tillsammans gick vi efter Kenny upp mot parkeringen igen. När vi nådde asfalten tyckte paparazzoerna att det var okej att gå närmre, fort bildade det sig en ring av män runt oss.

Blixtarna haglade och Kenny fick så gott han kunde knuffa bort dem så vi kom till bilen, jag öppnade dörren åt Daphne och slank smidigt in efter henne. Ljuset blev direkt svagare och jag såg uttryckslöst ner i knät när paparazzoerna rundade bilen och fotade in genom rutan. Daphne suckade och sa mellan tänderna ”skaffa ett liv”, jag skrattade till och hon såg upp på mig.

Hon log svagt mot mig och Kenny kom in genom förardörren, på den lilla stunden som han öppnade dörren, klev in och stängde hörde jag miljontals frågor.

”Justin, är du glad över nomineringarna?” ”hur går det i ert förhållande?” ”hur länge tror du Dustin kommer hålla?” ”ska Daphne med till Billboard?”

Sedan klipptes männens röster av och Kenny fick tuta flera gånger för att de skulle flytta på sig och vi rullade hem, tillbaka mot bussarna.

 

 

 

Daphnes Perspektiv.

Vi kom tillbaka till bussarna och jag lämnade min väska i vår buss för att sedan ta en snabb dusch för att få bort all saltvatten och sand från kroppen. När jag var klar och klädd i slappa kläder gick jag över till en annan buss för att träffa Ryan.

”hej Ryan” sa jag glatt när jag kom in i hans buss.

”halloj Daphne” sa han lika glatt. ”redo?” frågade han.

”japp” svarade jag samtidigt som han tog tag i en svart påse som man brukar ha finkläder i för att skydda dem mot regn eller annan smuts. Jag såg förväntansfullt på påsen när Ryan drog ner dragkedjan och jag fick en skymt av en massa vitt tyg. Han drog ut klänningen som hängde på en galge och jag stirrade på klänningen.

”gillar du den inte?” frågade Ryan osäkert.

”skojar du eller? Klart jag gör! Har aldrig sett något finare!” utbrast jag och log stort mot honom, jag kunde se hur han slappnade av och log.

”vad bra” sa han. ”Vanessa kommer och hjälper dig med håret och sminket, hon ska vara här vilken minut som helst” fortsatte Ryan och jag nickade med blicken fortfarande fäst på klänningen. I min ficka vibrerade min mobil till, jag tog upp den och såg att jag hade fått ett sms. Jag öppnade det och det var inte för än efter att jag hade läst meddelandet som jag såg att det var dolt nummer.

 

Från Okänd: 

”inom några timmar kommer du gråta floder i vad du tycker är en evighet. Allt kommer att slitas ifrån dig” 

 

Kalla kårar gick nerför min rygg. Vem var det här!? Hur hade han/hon mitt nummer? Vad ville han/hon mitt liv? Jag rycktes ur mina tankar när det knackade på dörren och samma blonda tjej som klippt Justins hår kom in med en svart väska i handen och hårklämmor i håret.

”hej, Daphne eller hur?” sa hon och sträckte fram sin hand. "vi har träffats en gång förut" 

”det är mitt namn det och ja, just det” svarade jag glatt och skakade hennes hand. Jag blev satt i en stol och Vanessa började fort lyfta upp mitt hår för att granska vad hon hade att göra med.

”ganska ny klippt eller?” frågade hon och såg menande på en topp som hon hade mellan fingrarna.

”ja, ganska. Två eller tre veckor sen kanske” svarade jag.

”okej” sa hon och släppte ner toppen. ”jag tänkte att vi skulle låta din lugg vara, delvis för att du är jättevacker med den nere och delvis för att det ska skymma ditt bandage något” sa hon och log, jag log tillbaka.

”men med resten utav håret tänkte jag fläta ganska rufsigt och löst” fortsatte hon och jag litade fullständigt på henne så jag nickade bara.

 

En timme senare hade hon gjort den finaste frisyren jag någonsin har haft, min lugg hade hon plattat och man kunde nu bara skymta det vita bandaget och flätan hängde ledigt nerför min hals och över bröstet. Den såg extremt skör ut men satt som sten. 

I mitt ansikte hade hon sminkat mina ögon med mascara som gjort mina ögonfransar långa och smala, på ögonlocken hade hon skyggat mina ögon som hon hade påpekat passade jättebra till lugg. På läpparna hade hon lagt ett lager ljusrosa läppglans som passade bra till rougen på mina kinder. Jag log imponerat och nöjt mot mig själv i spegeln. Bakom mig kom Ryan in och tog sig om hjärtat.

”vad vacker du är! Alla killar kommer att döda Justin för att få dig” smickrade han och jag kände hur jag rodnade djupt över det han hade sagt.

”ehm… tack så mycket Ryan” sa jag sedan och log mot honom, han log vänligt mot mig och hjälpte mig sedan upp ur stolen.

”och nu klänningen” sa han roat, jag nickade och följde efter honom ut genom det lilla rummet.

”tack så jätte mycket Vanessa” sa jag sedan i dörröppningen och vände mig mot henne. Hon såg upp på mig och log.

”ingen orsak sötnos” svarade hon. Jag fick gå in i ett litet rum, för att ta på mig klänningen ifred. Jag klev varsamt in i klänningen och drog upp den över höfterna, bh:n fick jag strunta i eftersom klänningen hade öppen rygg och urringning. 

Klänningen var helt vit och som sagt hade den öppen rygg som gick ner till ungefär halva ryggen. Bysten var pryd utav spets bitar och två rader pärlor, i midjan var ett guldigt band virat runt innan de gick upp över ryggen och fungerade som axelband då de anslöts till bystens spetsar. Klänningen räckte mig enda ner till fötterna och klänningskjolen böljade ner i mjuka tygor. Det var en sommardröm. 

På golvet bredvid mig låg de svarta stilett klackarna, jag tog tag i den ena och trädde på den på min fot och gjorde sedan samma sak med den andra skon. Jag såg ner på mig själv för att se att allt satt på plats innan jag gick ut för att möta Ryan och Vanessa, jag öppnade försiktigt dörren och klev ut i rummet. Någon drog in mer luft och jag såg upp på dem, de båda tittade storögt på mig.

”du är jättevacker” sa Vanessa tillslut och jag gick fram till spegeln som satt på dörren. Jag såg storögt på klänningen som nu satt på min kropp, den såg åt att vara gjord efter min kropp, sydd efter min kropp. Jag log och svängde runt för att se den fina ryggen som jag gillade mest med klänningen.

”Justin kommer få sig en chock i alla fall” sa Ryan bakom mig, jag tittade upp på honom och skrattade.

”vi kan ju hoppas att han inte dör” sa jag roat och Ryan nickade skrattandes. 

"en sista grej bara" skyndade sig Vanessa att säga innan hon smet in i ett rum men kom sedan tillbaka med en enkel krans med små vita blommor som hon sedan satte på mitt huvudet. Jag snurrade runt och kransen fick mig att se ännu somrigare ut. 

"ha så kul nu" sa hon vänligt. Jag log brett mot henne. 

 

 

 

Justins Perspektiv.

Jag hade fått på mig de svarta byxorna, den vita skjortan tillsammans med den svarta slipsen och över det hade jag fått en guldglittrig kavaj. Håret hade jag fixat med min vanliga lugg och jag log nöjt mot mig själv i spegeln.

”Justin är du klar?” frågade mamma som hade dykt upp i dörröppningen. ”vad stilig du är” tillade hon sedan.

”tack mamma” sa jag och log mot henne.

”jag hörde att Daphne är klar hos Ryan nu och vi måste dessutom åka nu för att vara där i tid” sa hon sedan, jag nickade och följde efter henne ut. Vi gick nerför den lilla trappen ner till marken och ut på parkeringen.

En svart bil stod och väntade på oss, där i satt säkert Scooter och Kenny redan. Mamma gick bort mot bilen medan jag gick bort mot bussen som Daphne var i, jag var någon meter ifrån när dörren öppnades. Först kom Vanessa ut, sedan Ryan som log nöjt.

”titta, swag man! Vem kan ha valt den tro?” utbrast han och såg menande på kavajen, jag log mot honom.

”hm… du?” sa jag och låtsades fundera och Ryan log roat. Sedan fångades min blick utav något vitt som kom nerför trappen, jag vände blicken mot det och kände hur mina ögon blev större. Daphne kom nerför trappen i en vit klänning med guldband i midjan, håret var fint uppsatt i en fläta, hennes lugg var plattad och en blomkrans låg runt hennes huvud. Hennes ansiktet hade skyggade ögon och ljusrosa läppar. Jag kunde inte slita blicken från den vackra flickan som kom gående mot mig.

”wow” andades jag ut, Ryan nickade instämmande med mig. Daphne log generat utav alla stirrande ögon.

”du är som en dröm” sa jag när hon kom nära nog. ”den vackraste drömmen”

”tack Justin” sa hon med glittrande ögon.

 

 

Vi kom fram till awardet och jag höll ett fast tag om Daphnes midja, först nu lade jag märke till den nakna huden mot mina fingertoppar. Jag sneglade bak på hennes rygg och såg att man i stort sett såg halva hennes rygg. Man kunde nästan inte tro att det var första gången Daphne gick på röda mattan, hon log strålande och hälsade artigt på andra artister. Jag tog några bilder själv eftersom fotograferna skrek efter det, men drog sedan till mig Daphne.

 

 

När hela showen var över hade jag vunnit alla priser som jag hade varit nominerad i. Top New Artist, Digital Artist och den som jag blev mest chockad och glad över - Fan Favorite. När jag hade tagit emot priset hade jag haft väldigt svårt att få till ett tacktal och sa väl att jag tackade mina fans i var och varannan mening. Men det var ju tack vare dem som jag var där jag var idag, det var tack vare dem som jag var den jag är idag och jag är evigt tacksam mot dem. My lovely Beliebers…

Jag hade också fått äran att presentera vem som var Female Artist of The Year som hade vunnits av den vackra Rihanna. Nu var vi på väg hem i bilen, Daphne satt trött med huvudet på min axel. Jag smekte med min tumme över hennes handrygg som jag hade i ett fast grepp i min egen hand och log nöjt. Bilen stannade och vi klev ur, en ringsignal hördes och Daphne släppte min hand för att ta upp sin mobil ur den lilla väskan. Hon fiskade upp den och satte den glatt mot örat.

Hon tänkte precis säga något men tystnade och jag kunde se hur hon bleknade innan hon skrek.

 

---

 

lååååångt kapitel, blev på runt 3000 ord. Hoppas det gillas! :D Men vad tror ni händer nu? Varför skrek Daphne? Vad tror ni har hänt?

Vad tycks? Kommentera! :D

Jag vaknade tidigt på morgonen utav värmen och solstrålarna som sken in mellan persiennerna. Jag suckade och satte mig upp, jag kände hur t-shirten var fuktig och jag reste mig äcklat upp. Jag kastade en blick mot klockan på min mobil och såg att den var sju på morgonen och jag kände mig klarvaken. Jag tog med mig ett par svarta shorts, ett löst vitt linne och nya underkläder.

Jag gick i badrummet och tog en svalkande dusch, det halv kalla vattnet rann nerför min kropp och jag log nöjt. Jag virade in mig i en handduk och steg ur duschen innan jag ställde mig framför spegeln. Det blöta håret satt klistrat mot mitt ansikte och vattendroppar pryde mitt bröst. Jag torkade mig på kroppen och drog på mig trosorna ock bh:n, jag virade in håret i handduken och satte upp den som en turban på huvudet.

Jag tog på mig kläderna och klev ur det lilla badrummet och fann bussen fortfarande lika tom. Rastlöst tog jag fram datorn för att se om jag hade missat något, jag loggade in på Twitter och såg att mitt "mentions" lös men struntade i det. Istället klickade jag in på "direct message" och såg att Tess hade skrivit till mig.

"hej! Jag saknar dig även fast du bara har varit borta i två dagar" stod det och jag såg på datumet. Det där var någon dag innan nyår.

"Jag såg er på tv! Ni är ju för söööööta!" stod det på nästa och jag log.

"check this out! De är verkligen grymma!" stod det på under och så var det en länk till en youtube sida. Jag klickade på länken och sänkte ljudet för att inte väcka dem andra. "Drummer Boy" stod det som rubrik och videon började.

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=ujHj04clN2o&feature=related

(klicka där, det är videon! Titta annars kommer det bli väldigt svårt att förstå!)

 

 

Jag stirrade fascinerat på skärmen när videon var över. De var verkligen jätteduktiga och dansen såg skitrolig ut att göra. Undra om Justin har sett det här? Eftersom det är hans låt? En rolig ide träffade mig och jag log busigt.

Jag reste mig från bordet och stängde datorn, jag gick fort in i rummet och tog tyst på mig ett par grå mjukisbyxor som jag kavlade upp i midjan då de var lite stora. Men precis som jag ville ha dem. Håret satte jag upp i en enkel tofs innan jag gick ut ur rummet igen och tog ett äpple ur skålen. Jag tog en stor tugga innan jag tog tag i datorn, gick ur bussen och bort mot byggnaden. Utanför mötte jag Kenny.

"nej men hej! Vad gör du uppe?" frågade han.

"hej Kenny. Kunde inte sova" svarade jag glatt. "vet du om dansarna är vakna?" frågade jag honom sedan.

"japp, de är i sal 34 och repar" sa han och jag nickade tacksamt.

"tack" sa jag innan jag öppnade dörren och gick in. Men hjälp av en annan man hittade jag rätt sal och knackade på. Marwin stack ut huvudet och log stort när han såg mig, han öppnade dörren mer och släppte in mig i salen. I mitten satt de tre andra killarna.

"tjena guys" sa jag. "stör jag?" frågade jag.

"nejdå" svarade Marwin glatt. Jag log. 

"vad kan vi hjälpa dig med?" frågade Nick.

"jag tänkte visa er en grej och sen framföra en ide" sa jag och visade datorn. De nickade och jag satte mig i deras lilla ring och lyfte på locket på datorn. Jag klickade på random knappar för att få den att vakna, den blinka till och youtube sidan visades. Jag klickade på "play" och vände skärmen mot dem. När den var slut såg de alla  lika fascinerat som jag måste ha sett ut på skärmen.

"har Justin sett det här?" frågade Marwin mig.

"jag vet inte... men jag tror inte det. Dansen är ganska ny" svarade jag.

"så... här kommer min ide. Vi, om ni vill, lär oss dansen och när ni sen är med och dansar på soundchecket. För ni brukar väl battla ibland, då kan jag smyga in och vara med och sen visar vi upp den för alla där" sa jag och såg förväntansfullt på dem och såg hur stora leenden dök upp i ansiktet på dem.

"vi är på. Vi behöver ändå något nytt att öva på" sa Anthonio och jag log stort mot dem.

"grymt!" sa jag och reste på mig.

 

 

I någon timme gick vi noggrant genom hela videon för att plocka ur rörelserna och hitta takten. När klockan var runt halv tio ringde min mobil, jag tittade på skärmen och såg att det var Justin.

"hallå guys!" sa jag och de tittade undrande på mig. "det är Justin! Vad ska jag säga? Han får inte veta att jag är här" utbrast jag panikslaget.

"säg att du har gått på promenad" sa Marwin fort. Jag klickade på den gröna knappen och satte telefonen mot örat.

"hey babe" sa jag.

"hey, vart är du?" frågade han oroligt.

"jag är ute och går. Vaknade tidigt och kände att jag behövde sträcka på benen" sa jag lugnt.

"okej. Kom tillbaka snart" sa han med värme i rösten.

"det ska jag, älskar dig" sa jag.

"älskar dig" svarade han innan vi la på.

"det ska jag, älskar dig" imiterade Marwin mig med en ljus röst, de andra skrattade och jag kände hur jag rodnade.

"ha ha" sa jag och la ner mobilen på stolen igen. "har vi alla rörelser eller?" frågade jag.

"jag tror det" svarade Micheal och såg på de andra som nickade smått.

"okej, men då testar vi" sa jag glatt och satte på musiken. Vi gjorde dansen några gånger och det såg bara bättre och bättre ut för varje gång. När vi hade stegen och rytmen började vi ta ut rörelserna mer och dansa med mer känsla och tyngd i dem. Jag applåderade imponerat och glatt när vi hade kört genom den en gång och allt satt som en smäck.

"deras hackor kommer falla till jordens mittpunkt" sa Marwin och gav oss en varsin high five.

"men hur ska vi blanda in dig i dansen?" frågade Nick sedan och vi alla funderade en stund.

"Justin brukar ju alltid dela upp oss dansare mot "vanliga"" sa Marwin. "så då kan vi ju säga att vi har ett "hemligt vapen" eller något liknande" de andra log gillande innan de tittade på mig.

"låter bra för mig" sa jag och log busigt innan jag slängde en blick på klockan. "när brukar soundchecken äga rum ungefär?" frågade jag.

"vi brukar vara där innan Justin kommer dit, så om ungefär en halvtimme kanske" svarade Anthonio. Jag nickade.

"ska vi köra genom en sista gång och sen äta något snabbt" sa jag samtidigt som min mage kurrade högt. De skrattade och jag tog mig generat om magen.

"åt ett äpple till frukost" sa jag förklarande och de himlade med ögonen. En halvtimme senare hade vi fått i oss sallad och bröd och jag satt nu på scenen, lite på sidan och såg på när Marwin dansade runt tills Nick tog över. Fansen applåderade imponerat innan de sedan skrek hysteriskt och jag förstod att Justin gjorde entré.

 

 

 

Justins Perspektiv.

Jag såg mig omkring lite utanför scenen för att se om Daphne var tillbaka. Men jag såg inte skymten utav henne så jag tog emot micken från Kenny och gick sedan ut på scenen och bemöttes utav fansen som skrek av glädje. Som vanligt vinkade jag glatt och hälsade på dem. Soundchecket flöt på lika bra som de brukade och massa frågor blev ställda, skämt sades, skratt fyllde hallen, musiken pumpades och moves visades.

"okej, okej. Ni mot oss!" sa jag när Marwin försökte visa sig bättre och jag kunde nästan se ett belåtet leende i hans ansikte. Som om det var exakt det han ville att jag skulle säga.

Jaden, Willow, Simrin, jag och några andra ställde sig på ena sidan medan dansarna ställde sig på den andra. De bildade en liten ring innan de ställde sig på en rad, beredda att battla. Nick började dansa sig ut på golvet och Simrin tog sedan över.

"oh, Team Bieber kommer slå er med Simrin" sa Scooter till dansarna i en mick. Marwin viftade med armarna och musiken sänktes.

"eller inte. Vi har ett hemligt vapen" sa han och genom deras lilla grupp kom Daphne fram och ställde sig bredvid Marwin med armarna i kors.

"här är det" utbrast han och musiken höjdes igen och dansarna började fort dansa någon bit tillsammans med Daphne. Vi såg imponerat på innan Daphne fick dansa en stund ensam och hon dansade fram mot mig. När hon kom fram till mig grep hon tag i mina händer och vände sedan ryggen mot mig. Hon la mina händer på hennes höfter och svängde med höfterna, tills hon skrattade och viftade med handen mot Tay James och musiken tystnade igen.

"okej, jag kom egentligen inte hit för att göra så att ni förlorar" sa hon och ett stort "ooooooh" gick genom rummet och hon skrattade igen. "eller göra dig upphetsad" viskade hon så bara jag hörde.

"nej, vi tänkte faktiskt visa dig och alla andra en sak" fortsatte hon sedan säga. Vi nickade och ställde oss på sidan av scenen, dansarna och Daphnes ställde sig i mitten och hon nickade mot Tay som nickade tillbaka.

Och min nya låt "Drummer Boy" med Busta Rhymes sattes på, dock inte från början. Jag tittade förväntansfullt på dem och de började dansa. Jag stirrade imponerat på dem när de var klara och kraftiga applåder bröt ut i lokalen.

"wow, vad var det där?" frågade jag.

"Tess skickade en video på koreografin, den görs tydligen av jättemånga dansare" svarade Daphne.

 

 

 

Daphnes Perspektiv.

Justins minn var nästan oförglömlig. Han hade stora ögon och öppen mun, han stirrade på oss alla med imponerade ögon.

"wow, vad var det där?" frågade han.

"Tess skickade en video på koreografin, den görs tydligen av jättemånga dansare" svarade jag.

"wow" upprepade han bara och jag flinade.

 

 

Senare på dagen efter att jag hade ätit igen och duschat - igen. Jag gick runt i byggnaden medan Justin var och pratade med Scooter om någonting. I ett rum hittade jag till min förtjusning en cardboard av Justin, jag skrattade när jag såg den och gick fram för att titta närmre.

Han var klädd i svarta jeans, en vitt linne och en svart skjorta som var upprullad till armbågarna. Han var onekligen otroligt sexig. Jag skrattade igen, innan jag bar upp den och gick ut ur rummet med en busig tanke. När jag kom gåendes i en korridor hörde jag Justins röst från ena rummet så jag ställde carboarden mot väggen bredvid dörren och kikade in i rummet. Där satt han tillsammans med Ryan, Kenny och Jaden och samtalade.

”Justin” sa jag, han såg upp och log. ”kan vi prata” sa jag med en ledsen röst och han rynkade pannan.

”visst” svarade han och ställde sig upp innan han kom fram till mig.

”vad är det?” frågade han oroligt.

”jag är ledsen att behöva säga det här men… det funkar inte mellan oss längre. Jag har hittat en annan” sa jag och han stirrade på mig, hans ansikte gick från oroligt till förkrossat och borta från soffan blev det helt tyst. Jag gick bort mot dörren igen, jag kände hur Justin försökte gripa tag i mig och jag drog fram cardboarden.

”jag har hittat en annan som sagt. Är han inte snygg?” frågade jag och nu såg jag hur lättnaden rann genom Justin och skratt bröt ut.

”hälsa på Kustin” sa jag. ”han kanske inte säger så mycket eller rör på sig. Men vi klickade direkt” sa jag och såg hur Jaden vek sig i skratt borta i soffan. ”men vi måste kila” sa jag och vände mig om och gick, med Kustin under armen.

 

 

 

Justins perspektiv:

Jag gick bort till soffan och slog mig ner bredvid Kenny igen.

”din flickvän är för rolig” sa Ryan och skrattade igen.

”det var inte roligt till en början. Jag trodde verkligen att hon var på väg att lämna mig” sa jag och fick nästan ont i magen av tanken, men sedan skrattade jag med de andra.

”Kustin, huh?” sa Kenny sedan. ”just ett snyggt namn” Jaden slutade skratta och tårarna rann nerför hans ansikte.

”du skulle ha sett din minn, bro!” utbrast han innan han skrattade igen och jag flinade mot honom.

 

 

När jag senare hade bytt om till scenkläder och kom in i crew rummet, stod Daphne fortfarande med cardboarden bredvid sig. Många kommenterade Daphne med roliga synpunkter och varje person som kom in genom dörren skrattade. Hon log lika glatt och roat varje gång.

Jag hade bytt om och duschat efter ännu en grym konsert för fansen och kom in i rummet. I ena hörnet stod cardboarden och såg på mig, det var minst sagt läskigt att ha en papp version utav sig själv ståendes i rummet. I sängen låg Daphne, jag skakade på huvudet och hängde en handduk över ansiktet på den.

”men vad gör du? Kustin!” utbrast Daphne bestört men med en road bakton.

”jag tänker inte låta ”Kustin” titta på mig hela natten. Det är läskigt” sa jag och kröp upp bredvid henne. ”dessutom så vill jag inte att han ska stå och glo på min flickvän” la jag till.

”men Justin, har du glömt vad jag sa? Vi är över” sa hon och försökte vara allvarlig.

”tror du att jag ska tro på det?” frågade jag och la mig över henne.

”så du tycker att jag ska säga hejdå till Kustin?” mumlade hon. Jag böjde mig ner och kysste hennes läppar.

 

---

 

DANCE, DANCE, DANCE!! :D loooove to dance...

hah, jaha... eh... hon dansar och busar i kapitelt vilket jag hoppas ni tyckte om . ;P

Vad tycks? Kommentera !! :)

 

Previous: När soundchecket var över satt inte Daphne där hon hade suttit fem minuter innan, jag gick av scenen med de andra innan jag gick bort mot bussarna. I bussen var det tyst, jag gick bort till rummet för att se om hon sov eller något. Och mycket riktigt så satt hon i sängen och läste en tidning, hon såg upp och gav mig ett leende innan hon tittade ner i tidningen igen. Jag blev stående och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

"visste du att dansare är bättre i sängen än "vanliga" personer eftersom de är mer rörliga och viga" sa hon, jag såg förvånat på henne och hon nickade mot tidningen som för att förmedla att det var därifrån hon fick informationen. Sedan reste hon sig från sängen och la tidningen på bordet, sakta började hon gå mot mig.

"och som du kanske såg idag så är jag ganska vig och rörlig" sa hon när hon var någon meter från mig. "så där har du ju något att fantisera om eftersom du inte får röra mig" viskade hon i mitt öra innan hon gick förbi mig och ut genom dörren.

 

---

 

Jag kände hur hela jag bara gav upp, fort vände jag mig om och la en arm runt Daphnes midja. Snabbt drog jag in henne i rummet igen och slog igen dörren efter oss. Jag pressade upp henne mot väggen bredvid dörren och tryckte ivrigt och hett mina läppar mot hennes. Hennes händer flätade fort in sig i mitt hår och jag särade på hennes läppar med min tunga och hennes tunga mötte min lika ivrigt.

"nu förlorar du vadet" mumlade hon mot mina läppar.

"jag bryr mig inte" svarade jag samtidigt som jag lyfte upp henne och placerade mina händer under hennes lår. Jag gick den korta biten fram till sängen och la ner henne på madrassen. Hon började fort dra upp min t-shirt innan jag snabbt lyfte mig från henne för att kunna dra av och slängde den sedan åt sidan. Jag drog upp den ljusa toppen över hennes bröst och kysste den nu bara huden. Ivrigt sökte jag mig till hennes läppar igen och tryckte dem mot henne. 

 

 

 

Daphnes Perspektiv.

Han böjde sig ner och kysste mig på halsen medan mina händer svepte över hans bröstkorg och mage och vidare ner till byxlinningen på hans jeans. Hans ena hand hade kupat sig runt mitt ena bröst samtidigt som den andra började lirka med knapparna i min shorts.

Fort tog jag tag i hans ansikte, tryckte hans läppar mot mina och öppnade min mun för att välkomnade hans tunga. Mina fingrar vandrade ner till hans byxor igen och knäppte upp knappen, han själv hade fått upp alla knapparna i mina shorts och smekte nu nedre delen av min mage. 

Jag drog ner gylfen på hans byxor och min hand skulle precis smita innanför hans kalsonger när Patties röst ropade "ni två! Kläder, köket, nu!". Mitt huvud rycktes lika fort mot dörröppningen som Justins gjorde och där stod Pattie och såg på oss med ett strängt ansiktsuttryck innan hon vände sig om och gick.

Jag kände hur det brände i ansiktet av skam och Justin såg andfått ner på mig innan han rullade av mig och reste på sig. Han knäppte på sig jeansen igen och drog t-shirten över huvudet. Jag satte mig upp och drog ner min topp innan jag knäppte shortsens alla knappar. Med nerböjt huvud gick jag efter Justin ut ur rummet.

"nej! Jag behöver prata enskilt med dem! Ni får vänta utanför eller något" hörde jag Pattie säga innan bussdörren smälldes igen. Pattie log inte mot oss när vi kom in utan satte sig enbart vid bordet och hänvisade för oss att vi skulle göra detsamma. Vi satte oss mittemot henne och Justin grep tag i min hand under bordet och kramade mina fingrar.

"jo" började Pattie och såg allvarligt på oss. Genast jag slog ner blicken i knät, orkade inte se henne i ögonen för tillfället. "nu när dina föräldrar inte är här, Daphne så tycker jag att det är mitt ansvar som förälder att prata med er om det här. När man är tonåringar och har ett förhållande, så kan känslorna sprudla och man kanske vill ha sexuellt umgänge med-" började Pattie predika och ett stön lämnade Justins läppar.

"mamma" klagande han.

"nu är du tyst Justin" sa hon fort innan hon fortsatte. "-varandra, så ni måste tänka på att vara försiktiga för tro mig ni vill inte få ett barn i såhär tidig ålder. Aldrig att jag ångrar att jag fick dig Justin! Det får du aldrig tro, du är det bästa som har hänt mig" hon log varmt mot sin son som log tillbaka mot henne, innan hennes blick hårdnade lite igen. "så jag hoppas ni skyddar er väl?" frågade hon.

"mamma... vi har inte... vi... du behöver inte oroa dig" sa han tillslut och en rodnad steg på båda våra kinder.

"oh!" sa hon förvånat. "jag trodde... nåja, men ni måste lova mig att ni skyddar er ordentligt och går inte för fort fram" sa hon och spände blicken i oss, jag kände hur jag nickade stumt och sedan blev det tyst. Men tystnaden höll inte i sig så länge, för utanför bussen bröt skrattsvalor ut och bussdörren öppnades och skratten blev högre. In i bussen kom Alfredo i täten med Jaden, Kenny och Ryan efter sig. De skrattade gott och vi tittade förvirrat på dem, Alfredo kom fram till bordet och snappade åt sig dollar sedeln.

"jaha, 50 dollar till Alfredo Flores och the sex talk till Justin Bieber" sa han och lyckades behärska sitt skratt en stund. "men vad var det jag sa bro! Men du klarade i alla fall 5 timmar" fortsatte han säga och låtsades låta imponerad.

"ha ha" sa Justin ironiskt innan Alfredo vände blicken mot mig.

"vad du än gjorde så funkade det. Bra jobbat tjejen!" sa han och gav mig en high five.

"sa bara att dansare är bättre i sängen" sa jag kort och Alfredo skrattade, Justin blick gick misstänksamt mellan oss.

"var du på hans sida!?" frågade han sedan förvånat.

"ledsen babe" svarade jag och log mot honom innan jag ryckte på axlarna.

"så du ljög alltså!?" frågade han sedan och jag skrattade.

"det gjorde jag faktiskt inte! Dansare är mer rörliga och viga, så det är sann fakta" sa jag och kunde se hur ett nästan belåtet leende dök upp på Justins läppar. Jag flinade och pussade honom på kinden.

 

*

 

Min mobil vibrerade på bordet i allrummet i den stora konserthallen. Nyfiket sträckte jag mig fram för att se vem som hade messat mig. Jag såg på skärmen och såg att det var dolt nummer, jag rynkade pannan och öppnade mobilen. Vem kan det vara?

 

Från Okänd:

"ditt liv kommer snart att förstöras, bli till ett helvete" förbryllat rynkade jag på pannan.

 

Till Okänd:

"ursäkta, vem är det här?"

 

Dock förväntade jag mig inget svar. Det är väl någon som tycker att den är jätterolig. Men mobilen vibrerade igen och ett nytt meddelande hade skickats från det dolda numret.

 

Från Okänd:

"ditt liv, ditt patetiska liv, kommer snart krossas som en ärta"

 

Jag stirrade förskräckt på skärmen. Var det här ett skämt eller!? Vem var den här sjuka människan!?

"Daphne kommer du eller?" frågade Pattie från dörröppningen, jag vände upp blicken mot henne och klistrade på ett leende.

"jag kommer" sa jag och släckte telefonen innan jag stoppade ner den i fickan. Tänk inte mer på det! Njut av konserten nu och lev vidare, sa jag till mig själv samtidigt som jag gick efter Pattie ut i korridoren. Mycket riktigt glömde jag allt om de sjuka smsen när Justin hade haft sin konsert som var lika magisk, grym, fantastiskt, rolig som alltid.

"vart ska vi nu?" frågade jag Justin när vi låg i sängen och var redo att sova.

"Spanien" mumlade Justin trött tillbaka och gäspade, jag log lyckligt. Bussens gungande vaggade mig till sömns och jag somnade skönt i Justins famn.

  

---

 

haahh, Dustin got the sex talk from the Bieber mum ! ;P hahh..

men del 2 blev inte lika lång som jag brukar skriva så därför så ska jag direkt börja skriva på kapitel 61 (vet inte om det blir Part 1 och 2)

Vad tror ni händer i Spanien? Och vem var smset ifrån? Någon som har en gissning? ;P Kommentera ! :)

  

Allt var bara obeskrivligt… Men sedan att vakna upp och se in de finaste hasselnötsbruna ögon du någonsin kan hitta och att få kyssa de mjuka läppar som höll ihop med ögonen är en annan obeskrivlig känsla. Morgonens lugn krossades dock som krypet under skon utav Alfredo som knackade hårt på dörren och ropade med hög stämma. ”FRUKOST!”

Justin skrattade lågt åt sin väns beteende, jag log mot honom och kysste hans läppar mjukt en sista gång innan jag reste på mig. Jag gick bort till badrumsdörren och gick in det lagom stora badrummet, jag granskade mitt ansikte som mirakulöst inte hade ringar under ögonen eller någon finne som lös röd. Jag log nöjt och gick på toa innan jag gick ut till dem andra för att äta frukost.

Där ute satt Pattie, Kenny och Alfredo och åt redan, Justin hade ställt sig vid diskbänken där pålägg, mackor, yoghurt och en massa annan frukost stod. Han log mot mig och jag gick fram till honom, han stod och bredde en macka. Jag tog tag i den ena yoghurten och höll den upp och ner över en tallrik, men ingen yoghurt kom.

”nej, vad segt” sa jag och suckade, Justin skrattade bredvid mig. Jag slängde med paketet mot honom men trodde aldrig att yoghurt skulle komma ut. Dock stänkte yoghurt över hela Justin. Min haka föll men jag skrattade lågt, Justin tittade lika förvånat ner på sig själv. Alfredo och Kenny skrattade roat bakom oss.

”jag är ledsen babe” sa jag och han såg upp på mig med hämnd i blicken. Han tog tag i smörkniven som hade en klick smör på sig, jag spärrade fort upp ögonen och backade ett steg.

”nej, Justin. Var en duktig pojke och släpp smörkniven” sa jag lugnt och backade samtidigt som han tog steg mot mig.

”vem är sagt att jag är en snäll pojke?” frågade han med ett busigt leende. Nu började han gå fortare mot mig så jag vände om och sprang bakåt i bussen. Jag hamnade i vårt rum och sprang hoppade fort upp i sängen, Justin kom in med smörkniven i högst hugg.

”Justin, lägg ner den!” sa jag, men såg att han aldrig skulle lägga ner den för än jag hade smör på mig. ”okej, okej” sa jag och han höjde ena ögonbrynet. ”du får smeta på min mage men inte i ansiktet” jag drog upp min tröja för att visa att jag inte ljög.

”okej då” sa han och jag gick fram till honom. ”så där!” sa han nöjt när hela min mage var pryd med ett lager smör.

”nöjd?” frågade jag.

”japp” svarade han glatt och gick före mig ut till de andra, jag gick med tröjan fortfarande uppdragen för att inte göra den smörig. Jag gjorde tröjan till en magtröja för att slippa att hålla upp den, vi kom in till de andra och de skrattade åt min smöriga mage. Jag gick fram till Justin som stod med en pappersrulle, jag tog en bit och började torka av min mage. När jag var klar, gjorde jag iordning min skål med yoghurt och müsli och satte mig sedan ner bredvid Justin.

"vad är det på schemat idag?" frågade jag.

"inget speciellt, soundcheck, konsert" svarade Justin och jag nickade. Jag lutade mig sedan mot honom och fortsatte lugnt äta min yoghurt, Justin började rastlöst leka med mina fingrar. Efter en stund flätade han samman våra fingrar och kysste min handrygg, jag log mot honom. Hans ansikte var några decimeter från mitt så jag lutade mig fram den sista biten och kysste hans läppar.

Jag log mot hans läppar och drog mig ifrån, han såg något besviket på mig och jag fnissade lågt åt honom. Medan vi satt där och gullade med varandra, märkte vi inte att Alfredo pratade eller snarare försökte prata med Justin. Tillsslut slog han med handen i bordet och ropade "jorden anropar Justin!" samtidigt, vi ryckte båda till och stirrade på honom.

"kan du låta Daphne vara nu eller det kanske är fysiskt och psykiskt omöjligt för dig och lyssna på vad jag har att säga?"

"jag kan visst låta henne vara" sa Justin trotsigt och Alfredo skrattade.

"du skulle inte klara av att inte röra henne på ens fem minuter"

"ska vi slå vad?" frågade Justin med ena ögonbrynet höjt.

"visst, eftersom du kommer förlora. Om du inte rör henne på hela dagen från och med nu så får du..." sa han och tänkte.

"50 dollar (unge. 350 kr)" sa han och sträckte fram sin hand mot Justin. Justin grep tag i hans hand och skakade den.

"deal" sa han och båda tog fram 50 dollar och la det på bordet, jag gick bort till diskbänken och hörde hur Justin gick in till vårat rum.

"ska jag göra det här enkelt eller svårt för honom?" frågade jag Alfredo som skrattade.

"gör det svårt, roligt att se honom lida ännu mer. Han kommer ju förlora i alla fall" svarade han busigt, jag nickade roat och ställde ner tallriken i diskmaskinen. Justin kom ut med en hög kläder i famnen och gick sedan vidare in i badrummet.

Jag gick bort till rummet och slog upp min resväska, jag letade min beige vita, långärmade topp som smet om runt min överkropp och slutade en bit nedanför brösten och sedan mina mörkblå jeans shorts. Jag drog på mig klädesplaggen innan jag drog på mig ett par svarta knästrumpor också, jag gick fram till spegeln och studerade mig själv.

Jag log nöjt när jag såg att kläderna smet om på precis de rätta ställena. Håret lät jag vara och det fick falla rufsigt runt mitt ansikte, jag strök mascara på ögonfransarna och smetade läppglans på läpparna. Jag smackade ljudligt innan jag gav mig själv en blick i spegeln. Detta kommer bli intressant...

 

 

 

Justins Perspektiv.

Jag kom ut badrummet iklädd ett par svarta jeans tillsammans med en vit t-shirt med tryck. Jag gick bort och satte mig i soffan för att vänta på Daphne, bara för att jag inte fick röra henne betydde det inte att jag inte fick umgås med henne.

Någon busvisslade och jag vände upp blicken från mobilskärmen, ut ur rummet kom Daphne iklädd i midjehöga shorts tillsammans med en ljus åtsittande topp som visade en del utav hennes solkyssta hy. Klädseln visade hennes kurvor på en helt ny nivå. Hennes läppar var utdragna i ett leende och på fötterna satt ett par svarta kängor med guldiga spännen. Jag stirrade på henne, varför så sexig? Varför just idag av alla dagar!?

"grymt jobbat" sa Alfredo och gav henne en high five. Min blick gled över hennes bara ben, hennes höfter som framträdde i shortsen, över hennes bröst och upp till hennes ansikte. Hennes ögon var direkt riktade mot mig och ett leendet växte sig större. Jag skakade på huvudet för att sluta stirra och ställde mig upp, tillsammans med Daphne och Alfredo gick vi ur bussen. När vi kom in i byggnaden stötte vi på Kenny och Ryan, de båda log mot oss.

"hur går det med vadet?" frågade Kenny.

"utmärkt" svarade jag och Alfredo flinade. 

In genom dörren kom Jaden. "hey, bro!" hälsade jag.

"tja!" sa han och hälsade sedan på Daphne och Kenny som satt i ena soffan och sedan på Ryan och Alfredo som satt i den andra.

"vart är de andra?" frågade jag.

"Scooter pratar med teknikerna, Dan går väl runt och spelar på sin gitarr, Allison sitter med pappersarbete tillsammans med din mamma och dansarna är och... dansar" svarade Ryan. "och resten är väl här någonstans eller i bussarna" Daphne reste sig från soffan och gick mot dörren.

"vart ska du?" frågade jag. Hon vände sig halvt om för att ge mig en blick innan hon vände sig om igen.

"ska se om det finns glass på det här stället" sa hon innan hon försvann runt hörnet.

Efter en stund kom hon faktiskt tillbaka med en skål med vaniljglass som hon åt med en sken. Hon satte sig på en pall mittemot mig som satt i soffan och korsade benen. Bara för att idag var dagen då jag inte fick kyssa, hålla hand eller krama min flickvän verkade allt sexuellt över henne träda fram starkare än vad det vanligtvis gjorde.

Brukade hennes bröst och rumpa gupa så mycket när hon gick? Var hennes läppar alltid sådär röda och fylliga?

Jag satt och såg på henne där hon satt och åt sin glass. Hur hennes tunga slickade skeden, hur hon sedan slickade sig om sina läppar, hur lite glass hamnade på hennes ena lår vilket gjorde att hon behövde sära på dem och sedan dra bort det med ena fingret. Innan hon edan stoppade fingret i munnen och drog ut det igen.

Jag stirrade som förtrollat på henne och kände att det enda jag ville var att gå över rummet, bort till henne och trycka upp henne mot väggen. Pressa mig mot henne, kyssa hennes läppar, leka med hennes tunga, smeka med händerna över hennes kropp, fläta in mina fingrar i hennes hår. Skratt fick mig att ryckas ur min dagdröm, jag såg mig förvirrat omkring. De alla satt och skrattade medan jag förvirrat undrade åt vad. Tills jag insåg att de skrattade åt mig, jag kände hur jag rodnade och slog ner blicken.

"går det bra Justin? Svårt att hålla dig i skinnet eller? Vill du ge mig 50 dollar frivilligt?" frågade Alfredo retsamt.

"är det inte soundcheck snart?" frågade jag plågat och de skrattade igen.

"jo" sa Scooter som kom in genom dörren, jag ställde mig upp och de andra följde mitt exempel och reste på sig. Jag slängde en blick mot stolen men Daphne satt inte kvar. Jag gick med de andra ut i korridoren och bort mot scenen, ute från scenen hördes fansens mummel och Tay James som spelade musik. Jag gick med de andra efter mig ut på scenen och fansens skrik sattes fort på och jag log stort mot dem.

"hey, vad händer?" frågade jag i micken som Kenny räckte till mig och de skrek högre. Även Ryan och Scooter fick en varsin mick, Jaden hade redan sin guldiga mick i byxfickan. Någon gång i soundchecket kom Daphne ut och satte sig bredvid Kenny, jag log smått mot henne. 

När det var dags för frågor så frågade ett fan "kan du några karate moves?". 

Jag skrattade. "har svart bälte du vet..." svarade jag på skämt.

"ehm... nej, verkligen inte" de skrattade. "men den här killen kan" fortsatte jag och satte min hand på Jadens axel.

"det var ett tag sen Jackie tränade mig så jag är lite ur balans" sa han.

"kan du fortfarande gå ner i spagat?" frågade jag.

"nej" svarade han och skakade på huvudet.

"men du gjorde det typ... förra veckan" sa jag.

"ja, jag vet men då hade vi dance battle, så då kände jag att behövde" förklarade han.

"gör det, gör det, gör det" började jag och fansen stämde fort in.

"okej, jag gör det!" sa han och vi tystnade. "men då får någon utav er också göra det" fortsatte han säga.

"kan någon-" sa jag och tystnade när jag svepte med blicken och såg Daphne. "Daphne, du dansar ju! Du borde kunna göra det" hon började fort skaka på huvudet.

"nej! Om jag tvingas till det så får du också göra det!" utbrast Jaden fort och hon suckade innan hon ställde sig upp. Jag tog emot Jadens mick och backade något steg.

"jag kommer spräcka byxorna" sa han.

"nej, det är lugnt. Det är ju stretch" sa jag och pekade på byxorna med hans mick. Daphne kom och ställde sig bredvid mig för att låta Jaden göra först. Jaden ställde sig och började göra rörelser med armarna, tills han sjönk ner i spagat. Han satt i några sekunder innan han studsade upp och ställde sig upp. Publiken applåderade glatt och Jaden bugade sig smått, jag räckte fram micken mot honom.

"wow, jag respekterar dig, bro. Ännu mer nu" sa jag och han log tacksamt mot mig.

"din tur nu" sa Jaden till Daphne, hon suckade innan hon gick ut på golvet. Men hon körde en annan slags spagat, istället för att sätta sig ner på golvet som Jaden gjort stod hon istället upp och lyfte benet över huvudet.

Jag såg fascinerat på henne, när jag sedan trodde att hon enbart skulle sätta ner benet igen så böjde hon sig bak och satte händerna på marken. Hon tryckte ifrån med benet och gjorde en hjulning bakåt så hon landade på båda benen igen och sträckte sedan på ryggen. Kraftiga applåder bröt ut i hallen och Daphne log generat, sedan vände hon sig om för att ge mig en blick innan hon gick bort till Kenny igen.

"ledsen kompis... men det där var imponerande" sa jag till Jaden som skrattade glatt. Frågorna fortsatte ställas, flesta till mig, några till Jaden och till och med Daphne fick några frågor.

När soundchecket var över satt inte Daphne där hon hade suttit fem minuter innan, jag gick av scenen med de andra innan jag gick bort mot bussarna. I bussen var det tyst, jag gick bort till rummet för att se om hon sov eller något. Och mycket riktigt så satt hon i sängen och läste en tidning, hon såg upp och gav mig ett leende innan hon tittade ner i tidningen igen. Jag blev stående och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

"visste du att dansare är bättre i sängen än "vanliga" personer eftersom de är mer rörliga och viga" sa hon, jag såg förvånat på henne och hon nickade mot tidningen som för att förmedla att det var därifrån hon fick informationen. Sedan reste hon sig från sängen och la tidningen på bordet, sakta började hon gå mot mig.

"och som du kanske såg idag så är jag ganska vig och rörlig" sa hon när hon var någon meter från mig. "så där har du ju något att fantisera om eftersom du inte får röra mig" viskade hon i mitt öra innan hon gick förbi mig och ut genom dörren.

  

---

 

Hahh, no touchie, touchie. ;P

men hur tror ni Justin reagerar efter det Daphne berättade !? :) Vad tycks? Kommentera. :)

Väl inne i bussen gick jag raka vägen bort till rummet vi skulle sova i och log stort mot det välbekanta sängen. Jag släppte ner resväskan på golvet och kröp sedan upp i sängen och la mig i fosterställning.

"glöm inte att du har soundcheck senare!" hörde jag Scooter ropa.

"jag glömmer inte" hörde jag Justin svara innan en arm lades runt mig och snart somnade jag bredvid Justin.

 

 

 

Justins Perspektiv.

"Justin! Justin!" sa någon och ruskade mig.

"va? Vad?" mumlade jag förvirrat och slog upp ögonen, lutad över mig stod Kenny.

"dags att vakna, du har soundcheck" sa han, jag nickade och reste mig stel ifrån sängen. Jag sträckte på mig så det knakade i lederna, jag gav Daphne en lätt puss på kinden innan jag gick tillsammans med Kenny ut ur bussen. Med släpande steg gick jag mot byggnaden.

"herregud, så trött jag är!" utbrast jag och gäspade stort, Kenny skrattade roat åt mig. Vi kom in och möttes av Dan - gåendes med en gitarr - tillsammans med Ryan som båda var på väg till scenen. Vid scenen mötte vi Jaden, vi hälsade glatt jag på honom och fick sedan en mikrofon i handen, ute på scenen visste jag hade mina dansare visade sina moves och Scooter pratade glatt. Jag ruskade på mig för att skaka av mig tröttheten och vakna till liv. Jag gick ut på scenen och fansen skrek hysteriskt när de fick syn på mig, jag log glatt mot dem och vinkade.

"har du äntligen vaknat?" frågade Scooter retsamt.

"ha ha" svarade jag men log mot honom. Ryan och Jaden kom även ut på scenen och fansen skrek till vid synen av Jaden, ur ögonvrån kunde jag se hur Dan satte sig på en pall med sin gitarr.

"jaha, hur mår Danmark då?" frågade jag och de skrek glatt, jag log roat. "jaha, har ni några frågor?" frågade jag och fort lyftes flera händer upp i luften. Jag pekade på en tjej och hon lös upp.

"vill du gifta dig med mig?"

"visst" skrattade jag, hon och hennes vänner började genast fnittra. Jag gick vidare och pekade på en annan tjej.

"vad är ditt favorit minne?"

"vad då, barndomsminne eller minne över huvud taget?" frågade jag.

"barndomsminne" svarade hon.

"ehm..." sa jag fundersamt och kliade mig i nacken. "jo, jag fick en röd cykel i födelsedagspresent när jag fyllde åtta år" fansen gav ifrån sig ett svagt "aww" och Ryan skrattade in i sin mick som han hade i handen. Jag struntade i honom och gick vidare.

"vad är ditt favorit framträdande?" frågade tjejen jag hade pekat på.

"när jag uppträde för presidenten" sa jag snabbt och beslutsamt.

"har du något speciellt roligt minne?" jag tänkte efter en liten stund innan jag skrattade till.

"måste vara när Sean Kingston föll av sin segway" sa jag och skrattade igen. Mitt team och fansen stämde fort in.

"har du bra betyg?"

Jag skrattade till. "ehm... jag har en lärare med mig men nu har jag jullov... men de är bra" avslutade jag och mitt team skrattade lågt.

"vad är din favorit del med att vara på turné?"

"att kunna resa världen runt. Jag har sett så många coola ställen" svarade jag.

"varför är du så snygg?" jag skrattade lite och så gjorde även mitt team.

"kan du förklara det här nu?" frågade Ryan och lekte förvirrad. Jag skrattade igen.

"eh... tja, min mamma och min pappa..." sa jag och tystnade, fnitter spred sig bland fansen.

"skulle du kunna dejta ett fan?" tja, det gjorde jag ju. Eller Daphne var ju inte ett fan-fan…

"eh... jag gör ju de-" sa jag men hann inte säga hela meningen innan vilda protester kom från dem, jag antog att de inte hade hunnit se Ellen show än.

"va? vem? vem? vad?" hördes det överallt.

"är Daphne vaken? Är hon i byggnaden?" frågade jag och vände mig mot Kenny.

"jag tror det, jag tror hon gick bort för att äta frukost" svarade han och jag sprang fort backstage. Jag sprang bort omklädningsrummet och fann Daphne i skräddarställning på golvet med en tidning framför sig. Hon såg förvånat upp på mig.

"vad gör du här?" frågade hon.

"ställ dig upp" sa jag och hon ställde sig smidigt med tveksamt upp.

"vart ska vi?" frågade hon.

"mina fans vill hälsa på dig" sa jag och hennes ögon spärrades fort upp.

"åh, nej!" sa hon och backade. "jag är inte klädd!" jag såg ner på hennes sov shorts och t-shirt.

"jo dah! Shorts och tröja funkar alldeles ypperligt" försäkrade jag och tog ett steg mot henne.

"nej, Justin. Nej!" utbrast hon och började protestera högt när jag tog tag i henne och la henne över min axel. "Justin släpp ner mig! Seriöst" tjöt hon medan jag började gå bort mot scenen igen, jag insåg då att jag fortfarande hade micken i handen. Jag skrattade.

"säg hej" sa jag och visade micken för henne.

"Justin!" skrek hon klagande och jag skrattade igen. Vi kom fram till draperiet och jag gick ut på scenen, teamet och fansen skrattade hjärtligt vid synen av oss.

"här är hon" sa jag och släppte ner henne på marken, fort slog hon mig på armen och såg irriterat på mig. Jag skrattade endast åt henne. Daphne vände sig sedan generat mot publiken och gav dem en liten vink.

"du blir inte förlåten för det här på långa vägar" mumlade hon till mig, jag skrattade.

"klart jag blir" svarade jag fort innan jag gav henne en puss på kinden och fansen skrek till, jag log mot Daphne och såg att hon kämpade med att inte le. Sedan vände hon fort på klacken och satte sig bredvid Kenny.

"okej, fler frågor?" frågade jag och flera händer räcktes fort upp.

”hur många kyssar har du fått?”

”eh… tja…” sa jag och sneglade på Daphne som skrattade, jag skrattade svagt. ”jag kommer ihåg min första kyss men hur många kyssar jag har fått hittills är en annan historia” sa jag och log mot dem.

Sedan pekade jag på en tjej som bokstavligen stod och hoppade på sin stol för att jag skulle välja henne, jag skrattade och hon lös upp när jag pekade på henne.

”kan be Daphne att ställa sig bredvid dig igen så hon kan prata i micken?” frågade hon och jag rynkade pannan men log. Jag vinkade åt Daphne att hon skulle komma fram till mig, hon ställde sig upp med en suck och kom fram till mig. Jag pekade på tjejen som hade frågat efter henne men tjejen ställde ingen fråga utan stirrade enbart förväntansfullt på henne. Jag granskade Daphnes ansikte som gick fram frågandes till chockerat till glatt. Hon skrek glatt till och fick ett stort leende på läpparna.

”va!? Du, ni? Här!?” skrek hon glatt till tjejen som log precis lika stort tillbaka, bredvid henne stod en kille och log lika brett.

”kom hit!” skrek hon sedan och vinkade med handen, tjejen och killen reste på sig och snabbt kom de upp till scenen. Daphne slängde sig på dem och började fort prata på något språk som inte var engelska.

Svenska, sa jag till mig själv. Hon kramade dem båda hårt och hade ett leende som gick från öra till öra.

 

 

 

Daphnes perspektiv:

Nere i publiken stod Emma och Oscar med stora leenden, jag stirrade chockerat på dem.

”va!? Du, ni? Här!?” skrek jag sedan uppspelt, de log lika brett mot mig. Jag hade lust att hoppa av scenen och springa fram till dem men insåg att det var för högt. ”kom hit!” skrek jag då istället och på nolltid kom de upp till scenen och jag sprang glatt fram till dem.

”vad jag har saknat er! Ni fattar inte!” sa jag och svenskan kopplades genast på.

”vi har saknat dig med, skolan har inte varit detsamma utan dig!” sa Oscar.

”håller med, saknar dig på isen också” sa Emma och log sorgset mot mig. Jag skrattade lyckligt vid synen utav mina vänner som jag hållt så kärt med behövt släppa för att flytta med familjen till Atlanta. En massa gamla minnen dök upp i huvudet på mig.

Jag hade verkligen saknat dem och Sverige! Jag märkte sedan att det var helt tyst i lokalen och jag vände mig om, Justin stod och såg roat på oss precis som fansen, teamet, alla gjorde. Jag rodnade.

”eh… ledsen, vi går någon annan stans” sa jag på engelska och puttade Emma och Oscar mot utgången. Jag tog med dem bort till bussen för att jag skulle kunna få byta om och Emma såg sig fascinerat runt.

”kan inte fatta att jag är i självaste Justin Biebers buss” tjöt hon och strök med fingrarna över sängen, jag skrattade roat åt henne.

”du är ju värre än Tess” sa jag och hon rodnade. Jag gick fram till min resväska och suckade högt över att behöva ta det stora beslutet av vad jag skulle ha på mig. Jag drog tilslut på mig ett par tunna tights med mönster, ett bar mörkblå slitna jeans shorts tillsammans med ett vit linne och mitt militärmönstrade jacka med silver nitar på bröstfickorna. Håret satte jag upp i en slarvig knut på huvudet innan jag satte mina solglasögon på nästippen. 

”alltid lika fin” sa Emma och granskade mig från topp till tå.

”tackar” svarade jag och log mot henne, sedan såg jag på Oscar som stod och såg sig om i det lilla rummet.

”vad gör du här förresten? Är du en Belieber du med eller?” frågade jag retsamt.

”ehm... sällan!” utbrast han och gjorde avvärjande rörelser med armarna. ”jag är här för Emmas skull” fortsatte han och såg på henne, jag skrattade roat.

”så ni ska se konserten ikväll?” frågade jag.

”japp!” tjöt Emma med ett strålande ansikte, in genom dörren kom Justin men stannade upp när han såg mitt sällskap.

Jag harklade mig. ”Justin, det här är Oscar och Emma. Mina vänner från Sverige” förklarade jag och han hälsade på dem, Emma såg ut som om hon skulle svimma. Justin samlade sedan ihop sina kläder och gav mig en snabb kyss innan han gick in på badrummet. Emmas blick gled fort mellan mig och badrumsdörren, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

”ky-ky-kysste du just the Biebs!?” tjöt hon och jag skrattade.

“och jag antar att det inte är första gången?” retades Oscar och höjde på ena ögonbrynet.

”avundsjuk!” kved Emma och såg drömmande på badrumsdörren. Jag flinade roat och skakade på huvudet åt henne. 

 

 

 

Resten av dagen fram till konserten umgicks vi som på den gamla tiden, de berättade om allt som hade hänt sedan jag flyttat och jag berättade hela historien om Justin.

”ja, som jag sa förut. Jag är avundsjuk!” hade Emma sagt.

”är själv väldigt förvånad över att han ens gav mig två blickar” hade jag svarat.

”vad!?” hade vi hört någon utbrista innan Justin hade kommit inklampande i rummet. Jag hade sett förvånat på honom.

”va?” hade jag frågat förvirrat.

”varför i hela världen skulle jag inte vända mig om för att få ännu en glimt av ditt vackra ansikte. Den som inte gör det är ju dum i huvudet!” hade han sagt snabbt. ”alla killar där ute borde vara gröna av avund för att jag har dig” hade han fortsatt med, jag hade tittat ömt på honom och smekt honom fort men lugnande över kinden.

”det var fint sagt av dig Justin” hade jag svarat.

Nu stod jag backstage i deras lilla ring av människor och Scooter körde ett peptalk innan alla hurrade glatt. Jag gick tillsammans med Pattie och Carin bort mot scenen, framför oss gick Justin tillsammans med Alfredo och Ryan. Jag gav Justin en "lycka till" kyss innan jag gick bort till stället där vi kunde stå för att se på.

Justin var lika grym som vanligt på scenen och fansen skrek högt. Jag hoppas Emma gråter ögonen ur sig och skriker sig hes, tänkte jag och log glatt. Stackars Oscar. Justin gjorde sjöng sin sista låt innan han tog farväl av fansen och gick tillsammans med dansarna av scenen, vi mötte en svettig och trött Justin backstage. Jag log stolt mot honom.

”bra jobbat” sa jag i hans öra när jag gav honom en kram, han pussade min kind som tack.

Medan Justin gick och bytte om och duschade, gick jag med de andra bort till bussarna. Jag gick upp för den lilla trappan in i bussen och bort till vårt rum. Jag knöt upp skorna och drog av mig jackan samt linnet, jag drog ur tofsen ur håret och lät det falla över ryggen. Sedan drog jag av mig shortsen och tightsen innan jag drog på mig min sov t-shirt. Väl klar kröp upp i sängen, drog fram min bok och tände en liten lampa.

 

---

jaha, ni har de varit i Danmark och Daphne mötte gamla vänner . :D inte superduper roligt kapitel...

men iaf nu ska de vidare till Tyskland! :)

Vad tror ni händer i Tyskland? Kommentera. :)

Previous:  "jag vill visa upp dig, jag vill visa att jag har den finaste, snyggaste mest vackra flickvännen i världen" sa jag och såg ett leende leka i hennes mungipor. Vi kom ut på scenen igen, publiken skrek och Ellen så lättad ut över att jag var tillbaka. Men gick sedan över till att se frågande på mig över vem jag hade med mig. Vi kom fram till henne i fåtöljerna och jag slog mig ner i fåtöljen innan jag drog ner Daphne i mitt knä.

"och jag gissar att detta är Daphne" sa Ellen.

"alldeles riktigt" svarade jag och Ellen såg på mig och nickade med huvudet som "fortsätt" så jag harklade mig.

"jag skulle vilja berätta en sak" började jag och vände blicken mot Daphne. Hennes ansikte var någon decimeter från mitt och hennes bruna ögon var i jämnhöjd med mina. Jag såg in i hennes ögon innan jag la min hand runt hennes nacke och drog hennes ansikte mot mitt och kysste hennes mjuka läppar.

 

---

 

 

Publiken hade blivit helt galen och ett högt "aw!" hade spridits. Jag hade lett mot Justins läppar och smekte honom över kinden innan jag hade dragit mig ifrån. Ellen hade sett överraskat på oss med sedan lett stort lika stort.

"så jag antar att ni inte bara är vänner" hade hon sagt och skrattat, jag hade skrattat med henne. Nu stod vi hissen och var på väg upp till rätt våning, hissen plingade till och vi klev ur.

"vi ska upp tidigt imorgon, flyget går klockan 9 mot Danmark" informerade Scooter innan han gick in på sitt rum, vi nickade och jag suckade tungt. Nio!? Seriöst!? Vi gick bort till vårt rum och jag låste upp dörren, vi klev in och jag hörde hur Justin stängde dörren efter oss. Mitt hår sveptes åt sidan och Justins läppar smekte över min nu blottade hals. En rysning utav välbehag kom över mig. 

Jag vände mig försiktigt om mot honom och mötte hans läppar, ömt kysste jag honom. Han flätade in sina fingrar i mitt hår och kysste mig hett, jag särade på mina läppar och grep tag i byxlinningen på hans jeans och drog honom närmre. Hungrigt kysste jag hans läppar och han besvarade lika passionerat, han lyfte upp mig och jag lindade mina ben runt hans midja. Han bar bort mig mot sängen och la sig ner ovan på mig. Efter en stund drog sig Justin ifrån.

"övertygad?" mumlade han.

"va?" mumlade jag mot hans läppar.

"att du är min?" frågade han och jag skrattade till.

"japp" svarade jag och tryckte mina läppar mot hans igen.

En timme senare efter att jag hade duschat, lagt fram nya kläder och sett till att allt var nerpackat kröp jag trött ner bredvid Justin i sängen. Han la armen om mig och jag smekte med tummen över hans hand. Jag kände hans lätta som snart gick över till tunga, sovande andetag i nacken och snart somnade även jag.

 

*

 

Ett evigt bankande fick mig att vakna dagen därpå, jag sträckte mig efter klockan och såg att den var fem på morgonen. Jag stönade trött och reste mig upp på armbågarna och såg mig förvirrat omkring. Bredvid mig sov Justin med sin arm runt min midja, bankningarna kom tillbaka och jag förstod att det var dörren. Jag reste mig trött upp ur den varma sängen och gick fram till dörren, jag öppnade och gnuggade mig i ögonen för att kunna fokusera på personen. Utanför stod Alfredo med ett flin.

"god morgon solstrålen!" hälsade han glatt, jag suckade och gick bort till sängen igen. Där Justin låg och sov fortfarande, jag gick avundsjuk fram tills hans sida av sängen.

"Justin!" sa jag och han mumlade något ohörbart tillbaka men vaknade inte. "Justin" upprepade jag och ruskade honom, men fick fortfarande igen kontakt. Jag funderade en stund innan jag kittlade honom på halsen, han skrek till - ett riktigt ljust tjejskratt om jag får tillägga - och rullade fort bort från mig. Jag såg förvånat efter honom innan jag bröt ihop i skratt.

"va-va-vad var det där!?" fick jag tillslut fram.

"jag klarar inte av att bli kittlad på halsen" muttrade han irriterat vilket fick mig att skratta ännu mer.

 

 

 

Vi satt på flygplanet efter att ha tagit oss förbi fans - som inte var lika många som vanligt - och paparazzis. Planet lyfte upp i luften och jag tog fram min iPod, jag satte in den ena hörluren i örat och satte på min spellista med bara svenska låtar.

Jag saknar Sverige, alla mina gamla vänner... Emma, Oscar... de hade varit mina närmaste vänner. Jag klickade fram "Vart Jag Mig I Världen Vänder" med Den Svenska Björnstammen och tryckte på "play". En bit in i låten hade gått när Justin tog upp min andra hörlur och satte in den i sitt egna öra.

"vad lyssnar du på?" frågade han, jag skrattade lite när hans ansiktsuttryck gick från glatt till oförstående. "det där inte engelska eller hur?" frågade han tillslut, jag skrattade igen.

"nej, det är svenska" svarade jag roat. Han tittade imponerat på iPoden innan han tog tag i den och bläddrade runt på min svenska spellista.

"vad heter den här på engelska?" frågade han.

"where in the world I turn" svarade jag.

"har du någon svensk rapp?" frågade han efter en stunds lyssnande, jag tog tag i iPoden och letade efter "Krossa Alla Fönster" med Maskinen. Jag ansåg att de rappade i den låten, jag klickade på den och låten startades. I början pratade de lite innan låten exploderar med refrängen, de sjöng refrängen innan en kille började rappa. Justin lyssnade och jag såg spänt mot honom, när låten var klar nickade han.

"coolt" svarade han sedan glatt. "vad handlar den om? Och vad heter den på engelska?" frågade han.

"break all the windows och låten handlar om en kille som är en skitstövel och att tjejen borde berätta för honom exakt hur äcklig han är, genom att göra en massa grejer" svarade jag, han tog över iPoden igen och klickade på en slumpmässigt eftersom han inte förstod vad de hette.

"Skaka Rumpa" med Sean Banan började spelas och jag skrattade. God, här kommer gamla minnen tillbaka... Jag började smått sjunga med i låten och skrattade.

"vad heter den?"

"shake your ass" sa jag och Justin flinade.

 

 

På flygplatsen välkomnades vi av Pattie som varmt omfamnade oss, hon hade åkt i förväg till Danmark medan vi hade stannat i New York.

"jag såg er på tv" berättade hon när vi satt i bilen.

"jaaaaa" sa Justin utdraget och såg tvekande på sin mamma.

"jag vet inte om ni gjorde rätt, men om det känns rätt så spelar det ingen roll" sa hon och log mjukt. Jag log strålande mot henne innan jag gäspade så stort att mina ögon tårades. Pattie skrattade när Justin stämde in med min gäspning.

"trötta?" frågade hon roat. Jag nickade men med ett stort leende på läpparna.

 

---

 

DANMARK HERE WE COME ! :D

okej, jag är förvånad över mig själv att jag äns lyckades skriva något vettigt för känner mig hel weird. kanske börjar bli sjuk... hm... :/

men iaf! hoppas ni gillade det, blev ett mellankapitel så det är inte så långt... hoppas det inte var några stavfel.

men ska sova nu, godnatt på er ! :)

 

Previous: David var en rolig gammal gubbe och skämtade mycket med Justin, när de kom in på Justins turné hade kanske 7 minuter gått av intervjun och jag ställde mig något rastlöst upp. Jag skakade på mina trötta ben och larvade mig lite framför spegeln. Alfredo skrattade i soffan och jag log lusigt, jag fånade mig och dansade runt i det lilla rummet.

"man har även sett dig spatsera på stranden och lekt i snön med en ung dam vid namn Daphne McCartney" sa David på tvn. Jag blev så förvånad att jag snubblade och landade på golvet bakom soffan, men tog mig fort och lite klumpigt upp så jag kunde stirra på tvn. Där David och Justin satt och såg bakåt på en annan tv som visade en bild på Justin som satt ner i snön med mig gränsle över hans höfter och våra ansikten hade stora leenden och var kanske några centimeter från varandra. De vände sig bort från tvn efter en stund och Justin såg besvärad ut men inte chockad eller förvånad.

"så Justin, är hon din flickvän?" frågade David och gick direkt på.

 

---

 

 

 

Jag stirrade spänt på tv.

"nej, vi är bara vänner" svarade Justin lugnt och jag förvånades över den isande känslan i magen jag fick och hjärtat som verkade göra ett dubbelt slag. Även fast jag visste att Justin inte skulle bekräfta vårt förhållande så kunde jag ändå inte hålla tillbaka känslan av besvikelse, en hjärtslitande besvikelse.

På tvn började David fort retas med Justin och försökte kläcka ur honom sanningen men Justin satt lugnt i sin fåtölj och ljög honom rätt upp i ansiktet. Jag svalde bort gråten som satt i halsen och ur ögonvrån kunde jag se hur Kenny tittade oroligt på mig.

"Daphne..." sa han försiktigt. Jag slöt endast ögonen, gick runt soffan och la mig ner och begravde ansiktet i ena soffkudden.

 

 

Vi besökte fler talkshows och varje gång slet besvikelsen i mig, flera frågor och tankar dök upp i mitt huvud. Hur mycket mer hat kan jag få om vi gick ut med förhållandet? Hade jag ändå inte slutat bry mig? Och ville jag inte ha en pojkvän som stolt kunde visa upp mig som sin?

Där kom minnet tillbaka från i förmiddags, hur Justin hade kysst mig för att övertyga mig om att jag var hans. Vart i hans övertygelse blev det bättre utav allt han hade suttit och sagt i de tre senaste talkshowerna? När han hade kommit tillbaka efter David Letterman var slut, hade han tittat oroat på mitt sorgsna ansikte och börjat fråga men jag hade skakat bort han frågor och han hade tystnat.

Nu satt jag ännu en gång i en soffa och väntade på att Justin skulle gå på scen, vi hade nu varit hos Jimmy Kimmel, Jimmy Fallon och var nu hos Chelsea Lately. Justin kom ut på scenen och gav henne en kram innan han satte sig i fåtöljen bredvid henne, de började fort skoja med varandra och de pratade lite om hans turné. Sedan kom de in på deras förhållande, deras förhållande!? De hade typ ett litet skämt förhållande sedan de träffats första gången.

”men jag ser att du har varit otrogen mot mig!?” utbrast Chelsea och en bild på mig och Justin kom upp på rutan, Justin såg roat på henne.

”tror du verkligen jag skulle gå bakom din rygg?” frågade han och låtsades bli förolämpad.

”tydligen!” sa hon och gjorde en menande skest mot bilden.

”det där är inget. Vi är bara vänner” sa han och log mot henne.

Jag kunde nästan kräkas av känslan hur han nonchalant bara skakade bort mig och flörtade med henne på tv. Soffan sjönk ner bredvid mig och jag såg upp på Kenny som tittade ner på mig med en medlidande blick, jag gömde förtvivlat mitt ansikte i händerna och Kenny strök mig tröstande över ryggen.

”varför, Kenny?” frågade jag med gråten i halsen.

”han vill beskydda dig från allt hat” svarade han försiktigt.

”men varför känns det då så fel!?” frågade jag. ”och varför får jag bara en känsla av att kräkas varje han förnekar oss?” Kenny skakade på huvudet, på tvn tog programmet slut och jag ställde mig upp. Jag orkade inte vara här när han kom tillbaka, jag började gå bort mot dörren och kvävde en suck när Justin kom in. Han granskade mitt ansikte och jag var på väg runt honom när han grep tag i min handled.

”vad är det?” frågade han förtvivlat, jag gav honom en hård blick innan jag ryckte min handled ur hans grep och gick bort från rummet.

 

 

Justins Perspektiv.

Jag såg hur Daphne försvann bort i korridoren med nerhukat huvud och snabba steg. Jag vände mig förvirrat mot Kenny, som såg på mig med en konstig blick.

”vet du vad som pågår?” frågade jag honom medan jag slog ut med armarna i en förvirrad gest, Kenny såg tvekande ut och jag förstod att han visste. ”berätta” uppmanade jag fort och kort.

”Daphne…” började han men tystnade.

”ja?” frågade jag otåligt efter en stunds tystnad och Kenny tog sats igen.

”Daphne känner sig lämnad” sa han, jag såg oförstående på honom.

”vad? Lämnad? Varför?”

”hon känner sig lämnad för att hon känner att hennes pojkvän har försvunnit. Den som glatt har visat upp henne de senaste dagarna, den som har stöttat henne men har nu gått till att bara skaka bort henne”

”men-” sa jag men Kenny avbröt mig.

”hon vet att du gör det för att skydda henne men det hindrar henne fortfarande inte från att bli besviken. Och jag tror att Daphne inte bryr sig om dina fans hatbrev eller kommentarer längre, hon har kopplat bort allt hat och tänker istället i nuet. På allt bra hon har, sin familj, dig, sina vänner” fortsatte Kenny säga.

Jag stirrade på Kenny.

"du skulle ha sett hur hon frös till och tappade nästan all färg i ansiktet första gången du sa att ni bara var vänner. Och det var bara första gången, hon blev inte vackrare för varje gång ska jag säga dig" fortsatte han.

Men vad menades med hennes känslor? Var hon förtvivlad nog att hon ville säga sanningen eller ville hon fortsätta ta de känslomässiga stötarna varje gång?

 

 

 

Under bilturen till Ellen Degeneres satt hon tyst lutad mot rutan och stirrade ut i ingenting. Jag granskade hennes vackra ansikte som i nuläget prydes med ett bandage i pannan, hennes blå lila blåmärke hade nu tappat färgen och syntes knappt längre. Bilen stannade och vi klev ur, Daphne gick på andra sidan av Kenny och jag var så inne i mina grubblingar att jag inte ens tog mig tid att vinka åt mina fans. 

Vi kom in i byggnaden och visades för fjärde gången till en loge. Jag som var först in i rummet stannade precis bredvid dörröppningen för att sedan när Daphne kom, gripa tag i hennes handled och dra med henne bort. Jag stannade i en korridor som var folktom och vände mig sedan tvärt mot henne. Hon höll nästan på att gå in i mig men fick kontroll och tog ett steg bakåt, jag såg henne stint i ögonen innan jag pratade.

"hur vill du ha det?" frågade jag kort.

"va?" frågade hon och såg förvirrat på mig.

"Kenny berättade" svarade jag och jag såg hur det klarnade för henne och hon fick något hårt i blicken.

"jag vet inte Justin. Vad tycker du? Det kanske känns rätt för dig att ljuga?"

"det-" började jag men hon avbröt mig snabbt.

"eller få mig att må illa av tanken av att du lugnt kan sitta och förneka oss. Att du inte ens är besvärad!" sa hon argt, jag tittade ledset ner på henne och visste ärligt talat inte vad jag skulle svara.

"men jag antar att du är van. Kändisskapet har väl gjort dig kall som en sten" sa hon och fick tårar i ögonen. "vart tog den Justin vägen som grät för att jag hade slagit i huvudet eller den Justin som kastade irriterade blickar mot andra killar för att de antydde att de tycker om mitt utseende?" frågade hon innan hon vände ryggen åt och gick.

 

 

 

Daphnes Perspektiv.

Jag gillade inte det här! Jag gillade inte att jag skulle behöva vara så hård mot honom, men han förtjänade att höra sanningen. Sanningen över hur mycket det faktiskt sårade mig att han blev helt annan framför kameran. Justin som satt i studiorna var inte samma Justin som kysst mig på hotellet eller som lugnade ner mig efter artikeln.

Den Justin som tänkte på mitt välmående lika mycket som jag tänkte på hans. Och jag förstod att han ville skydda mig, men det var inte han som behövde ta emot allt hat. Det var ju jag, jag som dessutom inte brydde mig två gånger om de där patetiska tjejerna som aldrig skulle våga säga det till mitt ansikte.

Men nu satt jag här i logen och såg på Ellen som skojade glatt med sin publik och jag kom på mig själv med att le stort åtskilda gånger. Ellen var en kvinna med humor och glädje, hon var inte rädd för att skämma ut sig. Nu satt hon i sin röda fåtölj och berättade vilka som skulle vara med i programmet och publiken skrek högt när hon uttalade Justins namn. Jag suckade, sjönk djupare ner i soffan och programmet fortsatte.

Justin blev presenterad och öronbedövande skrik kom från publiken, tjejerna hoppade på ställena av glädje och Justin kom gående in på scenen och gick fram till Ellen. De kramades och Justin gav publiken en vink innan de satte sig ner i de röda fåtöljerna. De började prata om att det var "long time no see" och Justin verkade lite mer frånvarande än vanligt. Jag granskade hans ansikte och han såg grubblande ut som om han slogs med sig själv om ett svårt beslut.

Jag blev inte förvånad när det ledde in på mig och bakom dem på den stora skärmen dök en jättestor bild upp på oss när vi låg i sanden på stranden i México. Jag suckade, här kommer det igen - "vi är bara vänner". Jag blinkade bort tårarna och svalde, på tvn satt Justin fortfarande och blickade mot bilden men vände sig sedan om med ett fundersamt ansikte. Ellen började ställa frågor men Justin satt tyst.

"Justin har du somnat?" frågade Ellen roat och viftade med handen framför ansiktet på honom. Men istället för att ryckas till verkligenheten och skratta bort det, reste han på sig och gick av scenen och backstage. Ellen såg förvånat efter honom.

"jaha... eh..." sa hon förvirrat. "han kanske..." in genom dörren till logen kom Justin.

 

 

 

Justins Perspektiv.

En stor bild på mig och Daphne dök upp bakom mig och vi såg lyckliga ut, vi såg på varandra med kärlek. Inte de hårda blickarna och irritationen som vi har haft mot varandra idag.

Jag ville inte att hon skulle känna som hon gjorde, besviken, lämnad, ledsen... Jag ville inte att hon skulle tro att jag inte brydde mig om att det sårade henne. Jag ville inte att hon ska tro att jag förändras framför kamerorna. Jag är jag, ingen annan.

Jag ville att hon skulle känna sig lika stolt över mig som jag är över henne. Jag ville visa upp henne för världen eftersom jag har den finaste tjejen på jorden. Borde jag? Utan att jag märkte det hade Ellen börjat ställa frågor och en hand viftade plötsligt framför ansiktet på mig. Fort ställde jag mig upp och gick bort från Ellen och tillbaka backstage. Där mötte jag Scooter.

"Justin vad gör du?" frågade han bestört.

"jag måste göra en sak" sa jag och gick fort förbi honom och bort mot logen. Jag öppnade dörren och möttes av Kenny i den ena soffan, han såg förvånat på mig och Daphne i den andra, även hon tittade lika förvånat på mig.

"vad gör du?" frågade hon, jag gick fram till henne i soffan och räckte ut min hand mot henne. Hon tog förvirrat tag i den och jag drog upp henne ur soffan. Fort drog jag med henne ut i korridoren och bort mot scenen igen, där vi mötte Scooter.

"se till att du inte ångrar dig Justin" sa han allvarligt.

"aldrig" sa jag precis lika allvarlig och gick vidare.

"vad händer, Justin?" frågade Daphne bakom mig, jag vände mig mot henne.

"jag vill visa upp dig, jag vill visa att jag har den finaste, snyggaste mest vackra flickvännen i världen" sa jag och såg ett leende leka i hennes mungipor. Vi kom ut på scenen igen, publiken skrek och Ellen så lättad ut över att jag var tillbaka. Men gick sedan över till att se frågande på mig över vem jag hade med mig. Vi kom fram till henne i fåtöljerna och jag slog mig ner i fåtöljen innan jag drog ner Daphne i mitt knä.

"och jag gissar att detta är Daphne" sa Ellen.

"alldeles riktigt" svarade jag och Ellen såg på mig och nickade med huvudet som "fortsätt" så jag harklade mig.

"jag skulle vilja berätta en sak" började jag och vände blicken mot Daphne. Hennes ansikte var någon decimeter från mitt och hennes bruna ögon var i jämnhöjd med mina. Jag såg in i hennes ögon innan jag la min hand runt hennes nacke och drog hennes ansikte mot mitt och kysste hennes mjuka läppar.

 

---

 

jobbigt kapitel (känslomässigt...)

Vad tror ni händer nu? Hur mkt mer hat kan hon få? Vad tror ni konsekvenserna blir av Justins val?

Vad tycks? Kommentera !!! ♥

 

Fansen kryllade i hela lokalen, det stod till och med tjejer tryckte mot glasväggarna utifrån. Vad är det här!? Klockan är ju bara sju på morgonen, vad gjorde de uppe!? Jag tyckte jag även såg män med kameror, jag svalde och följde med teamet ut i församlingen och bort mot utgången. Den här gången grep Justin ett stadigt tag om min hand, han höll den hårt när vi började tränga oss förbi tjejerna.

Skriken blev högre och trängseln värre, många händer tog tag i mina kläder och försökte hålla fast oss. När vi kom utanför, kom det omöjligt ännu fler tjejer. Långt ifrån hörde jag mitt namn ropas, jag sökte efter källan och såg sedan en grupp killar stå på en högre avsats. När de såg att de hade min uppmärksamhet log de stort och höjde en skylt. På skylten stod det "Daphne McCartney vill du bli min flickvän?"

"du är skit snygg!" ropade killen med störst leendet, jag log roat tillbaka mot dem och skrattade. Jag såg ur ögonvrån hur Justin följde min blick och hans ansikte gick från nyfiket till irriterat. Han kramade min hand hårdare och drog mig närmre sig, jag blickade roat på honom och bilen uppenbarade sig sedan framför oss. Vi klev hastigt in i bilen och några fans försökte följa efter oss men blev bort bärda av vakter. Bildörren stängdes och skriken blev svagare, jag tittade på Justin som redan hade sina ögon på mig. En rynka satt i hans panna och han såg något forskande på mig. Vi anlände till ett stort, fint hotell. 

"ingen buss?" frågade jag besviket. Jag gillar bussen, den är mysig. Justin skrattade.

"den gillar du va? Den har fraktats till Danmark" svarade han.

"såklart. Danmark!?" ekade jag.

"japp, vi ska vidare till Europa sedan och vi börjar i Danmark"

"ska vi förbi Sverige?" frågade jag glatt.

"tyvärr babe. Inte Sverige" svarade han och jag såg besviket på honom.

"tråkigt" sa jag. Bilen stannade och vi klev ur, skönt nog så var det inte ett enda fan där men såklart var det paparazzis. Om det inte var det ena så var det andra, tänkte jag och suckade. Vi checkade in på hotellet och vi fick våra rums nycklar, vi tog hissen upp och klev av på våningen högst upp. Teamet delade upp sig och fick olika rum, Justin öppnade dörren till ett rum och jag gick trött efter.

Jag stängde dörren efter oss och vände mig sedan om, jag ryckte till när Justin stod mycket närmre än vad jag förväntat mig. Han tog ett steg fram så jag pressades upp mot dörren, han la sina handflator på en varsin sida av mitt huvud bakom mig.

"det slog mig när jag såg en viss skylt" sa han och la stor vikt på ordet skylt. "att du kanske hade glömt att du är min"

"din säger du?" frågade jag retsamt.

"japp, min och ingen annans"

"hm... tja, om du kan övertyga mig så... kanske" han såg på mig ett ögonblick innan han böjde sig fram mot mitt ansikte och tryckte sina läppar mot mina. Han kysste mig ömt för ett ögonblick innan han tog i med mer övertygelse och kysste mig passionerat. Hans tunga svepte över min underläpp innan han särade på dem med sin tunga och våra tungor möttes, jag slängde mina armar runt hans nacke och pressade honom mot mig. Vi backade och stötte emot något, Justin föll baklänges med mig ovan.

Vi landade i sängen utan att avbryta kyssen, hans hand letade sig innanför min tröja och mina händer lekte med hans hår. Han rullade runt och la sin vikt på mig så jag trycktes ner i den mjuka madrassen och våra kroppar pressades mot varandra. Hans ena hand gled bort från min mage, över min rumpa och ner till mitt lår.

Mina händer flyttade sig från hans hår nerför hans rygg och under hans tröja, mina händer gick upp över hans rygg igen och drog med mig hans tröja upp en bit, mina händer följde konturerna av hans rygg muskler och placerade sig sedan på hans skuldror.

Jag glömde tid och plats när Justin kysste mig som han gjorde men en knackning på dörren fick mig att ryckas tillbaka till verkligheten. Justin avbröt kyssen genom att fort rulla av mig och reste sig sedan från sängen, jag såg hur han rätade till tröjan och fixade till sitt rufsiga hår. Jag drog snabbt ner tröjan och la mig mer ledigt i sängen, Justin öppnade och utanför stod Scooter, Kenny och Alfredo.

Killarnas blickar sveptes genom rummet och jag vinkade tafatt mot dem och log svagt. Alfredo skrattade till och Scooter började prata. "vi har massa att göra idag, så på med kläder och i med mat i magen" sa han och log.

"vad händer idag?" frågade jag från sängen.

"talkshows!" svarade Scooter glatt, Justin flinade och de pratade en kort stund med varandra innan de sa hejdå och Justin stängde dörren igen. Han gick sedan fram till sin ena resväska och öppnade den, han bytte om från sin vita tröja med tryck på till en vinröd skjorta med svart krage innan han kavlade upp ärmarna till armbågarna. Sedan drog han av sig sina basketshorts och drog på sig ett par svarta jeans, jag reste på mig för att själv byta om.

Jag gick fram till min resväska och knäppte upp den, jag drog fram ett par tunna strumpbyxor, ett par blommiga shorts och en persikofärgad skjorta med vit krage. Jag klädde mig innan jag gick fram till speglen där jag satte upp håret i en snygg bulle på huvudet. Jag fiskade upp mina runda solglasögon ur min väska innan jag satte den på huvudet. Jag sprang in i badrummet för att borsta tänderna en snabbis för att få en fräschare smak i munnen innan jag återvände till rummet och knöt på mig mina klackar och följde sedan med Justin ner till lobbyn.

"vart ska vi först?" frågade Justin när bilen hade börjat rulla.

"David Letterman" svarade Scooter medan han fixade något med mobilen. Bilturen tog inte värst lång tid och snart nog stannade vi utanför en stor byggnad. Utanför stod det en stor grupp av fans som skrek högt när de såg bilen rulla in. Bildörren öppnades av Kenny och vi började gå mot den stora grå metall dörren.

 

 

Justins Perspektiv.

Vi kom in den stora byggnaden där David Lettermans studio låg. Vi gick genom en massa korridorer och kom sedan fram till rätt våning. Vi hälsade på David innan vi visades till rummet vi fick tillbringa tid i tills det var dags för mig att göra entré.

Vi visades till en typisk loge, i rummet stod det ett bord med en spegel, två soffor med ett bord och en tv som skulle visa programmet live. Vi slog oss ner i sofforna och Daphne la sig ner bredvid mig med sitt huvud i mitt knä, jag satt och pillade försiktigt med hennes hår medan jag nynnade på någon melodi.

Efter ett tag kom en kvinna in genom dörren med en stor svart väska, hon log glatt mot oss innan hon gick fram till bordet la den stora väskan på bordet. Sedan vände hon sig mot mig.

"jaha, upp och hoppa. Dags för sminkning" sa hon. Jag lyfte upp Daphnes huvud från mitt knä och la ner det försiktigt i soffan igen och märkte då att hon sov lugnt. Jag satt mig i stolen och kvinnan började fort fixa med smink i mitt ansikte. En halvtimmes tid gick och jag var tillbaka i soffan men nu med Daphnes ben i mitt knä. Hon låg fortfarande och sov, in genom dörren kom en annan kvinna med ett leende på läpparna.

"nu är det dags!" sa hon glatt och med lite högre ton än vanlig samtalston. Daphne satte sig tvärt upp i soffan och ett skrik slapp ut genom hennes mun innan hon slog handen över den och skriket kvävdes. Jag såg förvånat på henne innan jag skrattade tillsammans med Alfredo och Kenny som satt i den andra soffan. En rodnad spred sig på hennes kinder vilket ledde till att jag skrattade ännu mer. Hon slog till mig på armen och låtsades leka sur.

"gå nu istället" sa hon och tog bort sina ben från mitt knä. Jag reste roat på mig och gav henne en puss på kinden innan jag gick efter kvinnan och bort mot studion.

 

 

Daphnes Perspektiv.

Kenny och Alfredo satt och småskrattade roat när Justin hade gått och jag langade dem en irriterad blick. På tvn såg man hur David Letterman satt och pratade en stund innan han presenterad Justin och Justin kom ut på scenen med ett brett leende. Publikens skrik blev högre och han vinkade glatt åt dem, han hälsade på David innan han satte sig i fåtöljen bredvid bordet.

David var en rolig gammal gubbe och skämtade mycket med Justin, när de kom in på Justins turné hade kanske 7 minuter gått av intervjun och jag ställde mig något rastlöst upp. Jag skakade på mina trötta ben och larvade mig lite framför spegeln. Alfredo skrattade i soffan och jag log lusigt, jag fånade mig och dansade runt i det lilla rummet.

"man har även sett dig spatsera på stranden och lekt i snön med en ung dam vid namn Daphne McCartney" sa David på tvn. Jag blev så förvånad att jag snubblade och landade på golvet bakom soffan, men tog mig fort och lite klumpigt upp så jag kunde stirra på tvn. Där David och Justin satt och såg bakåt på en annan tv som visade en bild på Justin som satt ner i snön med mig gränsle över hans höfter och våra ansikten hade stora leenden och var kanske några centimeter från varandra. De vände sig bort från tvn efter en stund och Justin såg besvärad ut men inte chockad eller förvånad.

"så Justin, är hon din flickvän?" frågade David och gick direkt på.

 

---

 

men titta !!! ett nytt kapitel innan 2012!! :)

hoppas ni blir glada. :D

 

Vad tror ni händer nu på talkshowerna!? Vad tycks? Kommentera. ♥

 

Daphnes Perspektiv.

Det slutade snurra i huvudet och Kenny satte ner mig i min stol på flygplanet.

"tack Kenny" mumlade jag.

"det var så lite så" svarade han och log stort innan han satte sig i sätet bakom min. Justin kom gående genom gången och slängde sig ner i stolen bredvid mig innan han andades ut.

"är du okej?" frågade han sedan med en orolig blick på mig.

"jag mår fint" svarade jag. "lite snurrig bara" han nickade förstående.

Vi var uppe i luften och jag började bli smått rastlös, jag såg på Justin som låg och sov sött i sitt säte, jag suckade. Jag böjde mig fram och tittade i nät fickan i stolen framför mig. Där satt det en massa tidningar, jag drog ut en och la den i knät. Det var ett exemplar av OK! Magazine, jag letade upp datumet och såg att det hade getts ut idag.

Någon måste ha glömt den, tänkte jag och slog upp första sidan. Det var innehåll sidan som jag inte brukar läsa så jag bläddrade vidare istället. Jag vände sida och träffades av rubriken "Vad är Daphne McCartney för något, flickvän eller en tröstare?" Och sedan hade sidorna fyllts med bilder på mig, på Justin, på Justin och mig.

Det var bilder från när jag hade varit hemma hos honom för första gången, under stod det. "har fått träffa både mamma och pappa..." och gick sedan över till en annan bild på mig och Justin i snön i Stratford. "men också mormor och morfar. Firade även nyår hos familjen Mallette"

Jag suckade och gick vidare på sidan, nu kom det några gamla bilder från när vi hade varit i Kalifornien vid min födelsedag men också bilden på mig och Justin när vi sov i lobbyn. Under detta kom det en lång text om hur de spekulerade runt kring vårt förhållande, om vi var tillsammans eller inte eller om jag bara var någon som tröstade Justin efter Selena, om jag hade klarat "föräldrar - testet", om vad fansen hade sagt om detta, om hur söta vi var tillsammans och om det skulle bli ännu en tragedi för Biebers kärleksfront.

För att sedan återgå till nuläget tillsammans med bilder på oss när vi hade varit på stranden i México. Vi låg ner i sanden och kysstes, stod vid vattnet med vatten upp till anklarna och när vi satt ner, jag lutad mot Justins axel. Var dem där ens!? ekade det i mitt huvud. Under stod det "nu är hon även med på Justins turné, har setts mysa på stranden i México - nattetid"

På nästa sida stod det ett stort "MEN..." som rubrik, sedan hade sidan fyllts med bilder på endast mig när jag hade varit på sjukhuset, när jag hade gått från skolan efter misshandeln och när vi spelade in videon efter hela Derek situationen. På alla bilder hade jag då ett stort fult blåmärke någonstans i mitt ansikte.

"att dejta (eller?) kändisen Justin Bieber verkar inte alltid vara en dans på rosor. Daphne McCartney har setts många gånger med stora blåmärken i ansiktet. Vem kan ha slagit henne? Fansen? Familjen?" när jag läste familjen knölade jag upprört ihop tidningen och läste inte resten, utan jag slängde den åt sidan.

Hur vågar dem!? Justin hoppade skrämt till i sätet bredvid mig och jag såg förvånat på honom tills jag såg att tidningen hade träffat honom. Jag fnissade och Justin tittade undrande på mig.

"ledsen babe" sa jag och tog tag i tidningsbollen, Justin satte sig upp i sätet och gnuggade sig i ögonen.

"vad är det?" frågade han hest.

"läste bara en artikel om oss" sa jag och viftade med tidningen framför oss, han tog tag i tidningsbollen och vecklade upp den igen. "visste du att de tror att min familj slår mig!?" utbrast jag argt. Justin kom till rätt sida och började läsa texterna och hans blick svepte över bilderna. Sedan skakade han på huvudet och knölade ihop tidningen igen. "och var de ens på stranden i México?" frågade jag.

"babe, de är överallt" svarade han och jag suckade. Sedan började jag fort prata om hur paparazzoerna förstör folks liv och om hur de alla borde dö.

"jag förstår inte hur-" sa jag en bit in i min predikan när Justin grep tag i om mitt ansikte och tryckte sina läppar mot mina. Jag tystnade och kysste honom tillbaka, han läppar masserade mina en stund tills han släppte mig. Dock stannade med ansiktet några centimeter från mitt, han såg till att vi hade ögonkontakt innan han började prata.

"de finns överallt, de ingår i kändisskapet och det finns inget att göra åt dem. Det är bara att strunt i allt de gör, säger och skriver" sa han långsamt och jag andades ut.

"okej, jag ska låta det vara" sa jag lugnt och han log nöjt mot mig, sedan gav han mig en snabb kyss innan han lutade sig tillbaka i stolen igen.

 

 

"planet landar nu i New York om några minuter så det är dags för alla att spänna fast era säkerhetsbälten. Jag tackar er för en trevlig resa och önskar er en fortsätt trevlig resa" sa en manlig röst i högtalaren, jag spände fast mig och såg ivrigt ut genom det lilla flygplansfönstret. Planet gick inför landning och jag lutade mig tillbaka.  

Vi kom av planet och gick genom gången som ledde över till flygplatsen. Vi hämtade vårt bagage och fortsatte sedan mot utgången, vi rundade ett hörn och den stora lokalen öppnade sig, genast spärrade jag upp ögonen vid synen framför mig. 

 

---

mellankapitel. :)

 

Vad tycks? Kommentera. ♥

 

Previous:  Vad i helvete!? Hur visste de att vi var här!? Jag försökte täcka över Daphnes omplåstrade ansikte för kamerorna samtidigt som vi försökte komma bort mot bilen. Vart är Kenny när man behöver honom?

”Justin, varför är du alldeles blodig!?” ”vad har hänt!?” ”är det Daphne du täcker över!?” ”vad har hänt med henne!?” ”kan ni bekräfta för oss att ni dejtar!?” ”bor hon hemma hos dig!?”

Frågorna haglade över oss, jag öppnade dörren för Daphne och hon tog sig smidigt in och jag gled in efter henne. Jag tog upp hennes jacka och skymde våra ansikten för kamerorna som fotade genom fönstren. Fler bildörrar öppnades och stängdes, sedan rullade bilen sakta iväg efter flera tutanden.

”de där människorna har ingen skam i kroppen” sa morfar argt.

”nej, verkligen inte” kontrade mormor. Jag tog ner jackan från våra ansikten och la den i mitt knä, Daphne lutade trött sitt huvud mot min axel och slöt ögonen.

 

---

 

 

 

Let's Kill Tonigt by Panic! At the Disco

 

 

Daphnes Perspektiv.

Jag stod i badrummet och var redo att sätta på mig pyjamasen, jag granskade mitt ansikte och suckade tungt. Att jag ständigt skulle ha dessa blåmärken i ansiktet! Jag förde fingertopparna över mitt lila kindben och såg på det stora vita bandaget/plåstret i pannan och suckade återigen. Jag ser ju ut som ett freak!

"I'm sexy and I know it" sa jag och citerade från LMFAOs låt.

"kan jag inte förneka" sa en röst bakom, jag snurrade fort runt med andan i halsen och såg Justin stå lutad mot dörrlisten med armarna i kors. Han blick granskade mig från topp till tå, jag andades lättat ut när jag såg att det var han och vände mig mot spegeln igen.

"ha ha!" sa jag, han flinade och kom och ställde sig bredvid mig vid handfatet. Jag drog på mig mina sov shorts och Justin såg besviket på mig när jag drog t-shirten över huvudet, jag fnissade åt hans ansiktsuttryck och han började bestämt borsta tänderna. Jag tog fram en tablett som jag hade fått av sjukhuset och svalde ner en med lite vatten.

 

*

 

"är de inte söta" hörde jag någon säga och någon annan fnissade.

"hur lyckas man hålla i någon hela natten? När man inte ens ligger i samma säng?" frågade den första personen igen. En kvinnoröst konstaterade jag. Vad är det här? Drömmer jag?

Rösterna blev högre och jag rycktes ur mitt halvsovande tillstånd, jag slog försiktigt upp ögonen samtidigt som Justin utbrast "mamma, mormor! Vad gör ni här!?"

De skrattade gott åt Justins irriterade röst, jag tittade mig förvirrade omkring och såg att Pattie och Diane stod vid dörröppningen medan de såg roat på oss. Jag vände min blick mot Justin som låg i sin säng, min ena hand var sammanlänkade med hans mellan våra sängars mellanrum. Det måste ha varit det som de pratade om!

"jaja, nu har ni skrattat åt oss, nu kan ni gå igen" sa Justin och såg irriterat åt sin mamma och mormors håll, de flinade retsamt mot honom innan de gick ut i korridoren.

"det är frukost strax" sa Pattie innan hon gick efter sin mamma och försvann ner till undervåningen.

 

 

Detta var den sista dagen vi skulle stanna i Stratford sedan skulle vi vidare till New York. Jag log stort vid tanken över att vi skulle till "the big apple", städernas stad. Dagen hade passerat av soffliggande, tablett ätande, tv tittande och sovande mot Justins bröst. När det väl var dags att gå och lägga sig, var det helt otroligt att jag kunde vara trött. Jag hade ju inte gjort något alls idag! Men jag kollapsade i sängen och somnade på några sekunder.

 

*

 

På morgonen packade vi ihop våra kläder, saker och annat. Klädd i ett par mönstrade tights och ett par jeans shorts med en liten spetskanten tillsammans med en grå tröja med trekvartsärmar gick jag ner till undervåningen när det plingade på dörren och jag hörde hur Diane gick för att öppna. Jag satte upp mitt hår i en tofs och hann se en skymt utav Justins team som stod utanför, eller kanske inte alla men de vanliga.

Scooter längst fram, följd av Kenny, Ryan Good, Alfredo och några fler. De gick in i köket och satte sig, jag klev in i köket och deras ansikten vändes mot mig. Ett hagel av utrop och flämtningar kastades i rummet när de fick syn på mig.

"oh my God!" "aj!" Jag spärrade upp ögonen i förvåning och skräck, de tystnade och Scooter började prata.

"jag fick ett samtal om att du hade gjort dig illa, men jag trodde inte det var så farligt" sa han och såg beklagande på mitt ansikte, Justin kom upp bakom mig och log stort vid synen av sitt team.

"kan du inte ta hand om tjejen din eller?" frågade Alfredo med ett retsamt uttryck, Justin rynkade oförstående på pannan tills det klickade och han vände förkrossat blicken mot mig. Jag smekte honom över kinden och tittade på honom med ärliga ögon.

"jag kan ta hand om mig själv" sa jag lugnt och vände sedan om för att slippa deras möte.

 

 

Justins Perspektiv.

På flygplatsen skrek fansen som galningar och paparazzoernas kameror blixtrade. Jag skrev några autografer och tog några bilder, sedan flätade jag samman mina fingrar med Daphnes. Jag ignorerade paparazzoernas frågor som i stort sett handlade om vi var tillsammans eller inte och vad som hade hänt på sjukhuset.

Tillsammans med teamet gick vi bort mot check-in, vi checkade in våra väskor och kom genom kontrollerna, väl inne på flygplatsen - som kryllade av olika småaffärer och människor - slog vi oss ner vid en grupp stolar. Jag vände huvudet mot det stora fönstret och tittade ut, ute började det bli mörkt och jag suckade tungt. Mörker, alltid lika deprimerande.

Fansen kryllade runt oss men säkerhetsvakterna och livvakterna höll dem på avstånd, Daphne gäspade bredvid mig och jag skrattade. Hon vände blicken mot mig och såg frågande på mig.

"kan inte fatta att du fortfarande är trött" förklarade jag och hon skrattade.

"inte jag heller, men på något sätt är jag trött… måste vara tabletterna" svarade hon och tog fram burken med tabletter, en typisk orange cylinder burk med vitt lock. Hon läste på burkens etikett.

"aha!" utbrast hon och pekade med fingret på texten och visade den för mig. "biverkningar kan bland annat vara illamående och trötthet" sa hon och mycket riktigt stod det så på burken, jag log roat mot henne och hon stoppade ner burken i sin väska igen.

"gaten för resenärer mot New York är nu öppen, jag upprepar gaten för resenärer mot New York är nu öppen"

Vi ställde oss upp och jag satte på mig min ryggsäck, vi började gå bort mot gaten och jag tittade bakom mig många gånger för att se till att Daphne var där och varje gång möttes jag av ett leende ansikte. En våg av fansen tryckte sig mot oss och för ett ögonblick blev allt kaos.

Vakterna fick ordning på det igen och vi kunde komma fram igen, när vi var nära gaten tittade jag bakom igen för att se till att Daphne var där. Jag vände mig om men fann bara vakter och andra personer, jag sträckte på mig och såg mig omkring men hittade henne inte.

"Scooter, Kenny!" ropade jag och jag såg Kenny och Scooter vända sig om längre fram, jag trängde mig förbi och nådde fram till dem. "Daphne är borta" sa jag.

"va!?" utbrast Scooter.

"ja, hon var precis bakom mig men sen försvann hon när tryckvågen av fansen kom" sa jag och Scooter slog handen för pannan, telefonen i min ficka började vibrera. Jag tog upp den och kollade på skärmen, Daphne stod det. "vänta, det är hon som ringer nu" sa jag till dem och klickade på ’svara’ och förde telefonen till örat.

"Daphne?" frågade jag, i andra änden hördes massa tjejröster som pratade i munnen på varandra.

"Justin?" frågade Daphnes röst sedan och jag andades ut.

"babe, vart är du?" frågade jag.

"jag är-" sa hon. "är det Justin?" frågade någon i bakgrunden.

"eh… nej" sa Daphne långsamt. "det är det visst det, jag hörde att du sa Justin!" sa en annan röst.

"nej, nej!" sa Daphne, sedan hördes det en massa brus i telefonen.

 

 

Daphnes Perspektiv.

Vi började gå bort mot gaten och Justin måste ha sett sig om minst hundra gånger på några meter för att se till att jag var bakom honom. Jag log roat mot honom varje gång han vände sig om, sedan kom helt plötsligt en tryckvåg av fans och jag sveptes bort från resten. Det kryllade av fans och människor, jag försökte hitta dem andra igen men såg dem inte. Jag hamnade tillslut vid ett hörn bredvid ett stort fönster.

”är du Daphne?” hörde jag någon fråga bakom mig, jag snurrade runt och möttes av en grupp på kanske tio tjejer.

”ja” svarade jag tvekande.

”Daphne McCartney?” frågade hon för att försäkra sig.

”ja” upprepade jag, deras ansikten lös upp och fort började de prata samtidigt

”omg, jag älskar dig!” ”jag älskar hur du dansar” ”du är perfekt för Justin, han behöver någon som dig” ”din lillasyster är den gulligaste tjejen jag har sett” hur vet de vem min lillasyster var?

Jag log förvirrat mot dem och de brottades nästan för att stå framför mig, de bildade som en halvmåne framför mig. Jag tog försiktigt upp telefonen för att ringa om hjälp medan de fortsatte att babbla, jag tryckte fram Justin och förde telefonen till örat.

”Daphne?” hörde jag han säga, tjejerna framför mig fortsatte ivrigt att prata med mig.

”Justin?” sa jag.

”babe, vart är du?” frågade han fort.

”jag är-” hann jag säga innan en utav tjejerna avbröt mig.

”är det Justin?” frågade hon, hennes fråga fick alla andra tjejerna att tystna.

”eh… nej” svarade jag långsamt och letade febrilt i huvudet efter en förklaring.

”det är det visst, jag hörde att du sa Justin!” utbrast en annan tjej. Damn it! Sedan innan jag hann reagera började de fort gå fram de sista meterna mot mig.

”nej, nej!” sa jag men de slängde sig över mig för att nå telefonen. Jag blev begravd under en hög av tjejer, jag försökte skrika till dem att de skulle sluta. Men det var som att försöka få en döv att höra vad man hade att säga. Jag kände hur min telefon var på väg att glida ur min hand och en utav tjejerna snappade fort upp den och tryckte den ivrigt mot sitt öra.

”hallå!?” sa hon.

”oh my God, det är han!” utbrast hon sedan, hon började pipa och de andra tjejerna samlade sig ivrigt runt henne. I tumultet råkade en utav tjejerna sparka till min panna och det sprängde i min panna av smärta och det svartnade framför ögonen på mig.

 

 

Justins Perspektiv.

En tjejröst som jag inte kände igen hördes i telefonen. ”hallå!?” sa den.

”vad hände med Daphne? Ge tillbaka telefonen till henne” sa jag desperat.

”oh my God, det är han!” utbrast hon och började pipa av glädje, jag suckade tungt.

Jag har inte tid med det här! Scooter och Kenny såg undrande på mig, jag skakade bara på huvudet åt dem.

”lugn, lugn” sa jag till tjejen. ”kan du berätta för mig vart ni är någonstans?” frågade jag henne lugnt. Jag hörde nu att hon grät och hon andades djupt in.

”vi är borta vid gate 6 diagonalt från den ni ska på” sa hon, fort sträckte jag på mig och såg en stor lysande sexa. Snabbt började jag tränga mig genom massan av människor.

”Justin?! Justin!?” hörde jag Scooter och Kenny ropa efter mig. Händer försökte gripa tag i mig men jag ryckte mig loss och kom fram till gate 6, jag såg mig omkring och såg sedan en grupp tjejer så borta vid ett hörn bredvid ett stort fönster. Fort gick jag bort mot dem, de skrek till när de fick syn på mig och sprang fram till mig.

”oh my God! Det är han!” ”jag älskar dig” ”kan jag få en autograf?” massa frågor kastades emot mig.

Jag sträckte på mig igen och såg Daphne ligga på golvet med sin väska bredvid sig, hon låg och vred sig med handen över sitt bandage. Fort trängde jag mig förbi tjejerna och fram till Daphne, jag satte mig på knä bredvid henne och tog tag i hennes armar.

”Daphne är du okej?” frågade jag oroligt. Hon jämrade sig och tårarna rann nerför hennes kinder.

”fem minuter kvar tills gaten mot New York stänger, jag upprepar fem minuter kvar tills gaten mot New York stänger” sa en kvinnoröst som kom från högtalarna. Jag grep tag i Daphnes väska innan jag bar upp henne i famnen, när jag vände mig om stod tjejerna där igen. De såg oroligt på Daphne.

”klara hon sig?” ”vad hände?”

”okej, vänta!” utbrast jag och de tystnade. ”om ni kan hjälpa mig komma genom människorna och bort mot gate 12 så ska ni få en varsin autograf” sa jag och de lös upp. Fort började de knuffa bort människorna så vi kom fram, till slut kom vi fram till mitt team igen.

”jag vet inte vad som har hänt, men det är något med hennes sår” sa jag till dem.

”men Justin vi måste skynda oss, de stänger snart” sa Scooter stressat.

”ja, jag kommer. Kenny kan du ta Daphne” sa jag och lyfte över henne i hans famn, sedan vände jag mig mot de ivriga tjejerna. ”okej, vem har en penna?” frågade jag, flera pennor sträcktes fram mot mig och jag grep fort tag i en. Jag skrev autografer åt dem och sedan sprang jag in genom dörren till gaten och andades ut.

”wow, inte alltid lätt eller hur?” frågade flygvärdinnan som hade stängt dörren, jag log trött mot henne.

”nej, inte alltid” svarade jag vänligt, vi gick tillsammans bort genom den lilla gången och in i flygplatsen. När jag kom till min plats, kastade jag mig nästa ner i stolen.

---

oj, lite svårigheter på flygplatsen. :/V

Vad tror ni händer i New York? Vad tycks? Kommentera. ;D

(hoppas det inte e några stavfel -.-)

 

Previous: Jag satt på bänken och knöt på mig skridskorna, Justin, Chaz och Ryan hade redan fått på sig sina och var ute på isen. Det Tess hade sagt om att Justin var bra på skridskor stämde. Förvånad? Nej.

Han gjorde snygga finter och gjorde många mål i det lilla hockey målet. Jag log och ställde mig upp, jag klev ur det lilla utrymmet och åkte ut på isen. Killarna slutade spela och kom fram till mig.

”visa vad du går för” viskade Justin när han åkte förbi mig och de klev in i det lilla båset. Jag andades ut och tittade upp på läktaren där Bruce, Diane och Pattie satt, jag tyckte jag skymtade ett lugnande leende från Pattie. Jag blundade och åkte runt lite på isen. Jag andades djupt och hoppades det här skulle gå vägen…

 

---