Tittade på den gråa himlen som gav världen en dystert utseende, den gråa asfalten som färgades svart utav regnet och åter upplevde allt om och om igen genom mina minnen.

Justins Perspektiv - 3 Veckor Tidigare 

Som en zombie gick jag runt och åt, sov, pratade när jag blev tilltalad. Jag log ansträngt mot fans och fick låtsas att allt var okej. Men inget var okej, inget. Jag hade blivit lämnad, fått mitt hjärta utslitet och sedan mossat mot marken likt ett äpple utav den tjejen jag aldrig trodde skulle utsätta mig för något sånt.

Av tjejen som jag trodde älskade mig, som brydde sig om mig lika mycket som jag om henne. Men jag hade visst fel... Hade jag verkligen varit så blind? Jag stirrade ut genom bussfönstret och såg hur naturen, gatorna, människorna svischade förbi som suddiga streck. När jag inte behövdes för att trösta Daphne i hennes svåra tider hade vi gett oss av för att fortsätta med turnén igen.

"Justin! Justin!" ropade Scooter, jag ryckte till och tittade på honom med trötta ögon. "vi har pratat och vi undrar om orkar du det här? Efter allt?" frågade han och gav mig en sorgsen blick. Jag funderade en stund. Orkar och orkar. Nej, det gjorde jag väl inte. Men jag kunde inte svika mina fans, som alltid skulle stanna trogna mot mig, som alltid skulle stanna vid min sida, ta min sida.

"jag gör det för fansen" sa jag känslolöst och vände huvudet mot fönstret igen. Jag kunde se hur Scooter nickade och gick bort till de andra i soffan.

Vi kom fram till LA där jag skulle ha min nästa konsert. Bussen stannade men jag satt kvar på min plats i soffan vid bordet. Jag kunde se hur de andra reste på sig och gick bort mot dörren, jag hörde hur den öppnades och steg klampade nerför trappan.

En arm lades runt mina axlar och fort begravde jag mitt ansikte i min mammas hår. För första gången sedan den dagen på uppfarten grät jag igen. Jag kramade min mamma hårt och grät mot hennes hals, hon strök med sin hand över min rygg, lugnt och tröstande. Utan ett ord satt vi där och hon lät mig bara gråta tills jag var redo att prata.

"såja, Justin. Jag finns här" viskade hon efter en stund.

"jag fattar inte mamma!" utbrast jag. "vad hände? Varför?"

"jag vet inte vad som fick henne att känna som hon gjorde. Men jag tycker inte att du ska tro på att hon aldrig älskade eller brydde sig om dig. För alla kunde se klart och tydligt att hon kände precis tvärtom än vad hon antydde att hon gjorde" sa mamma med lugn stämma. Jag snyftade till och lutade mig bak mot fönstret, mamma  såg oroligt på mig.

"är du säker?" frågade hon.

"ja, jag kan inte svika dem" sa jag bestämt.

"okej, honey" sa hon och smekte mig över kinden innan hon reste på sig och gick.

Jag stod under scenen och var redo för konserten. Nedräkningen började och jag kunde höra hur fansen skrek ännu högre. Jag andades in djupt en gång för att inte segna till golvet innan jag gick bort till plattformen som skulle hissa upp mig på scenen. Den lilla plattformen steg mot scenen med mig på och jag kände hur adrenalinet pumpade vid ljudet av fansen. Let's rock!

Även fast konserter var det som var roligast men ibland det tuffaste med hela kändisgrejen, så hade aldrig en konsert varit så svår som idag. Varenda låt bar mig mot bristningsgränsen till tårar, alla låt texter kopplade jag till Daphne.

"She is my favorite girl,

if she let me love her there would be one less lonely girl,

she is my runaway love..."

När jag kom till "That Should Be Me" klarade jag inte mer, jag tystnade och satte handen över ansiktet. Tårarna strömmande ner och jag kämpade med att andas normalt. Sedan vände jag bara om och gick av scenen, backstage mötte jag mitt teams sorgsna ansikten.

Mamma var på väg mot mig, men jag satte upp handen och såg hur hon stannande. Jag fortsatte sedan längst korridoren och bort från dem. Varför? Varför gjorde hon såhär mot mig?

3 Veckor Senare. 

Turnén var över och jag hade varit i stort sett hela världen. Australien, Nya Zeeland, Kina, Brasilien... Men nu är jag på väg hem, hem till Stratford.

"hey sweetheart" hälsade mormor innan hon jag mig en varm kram.

"hej mormor" svarade jag och kramade tillbaka.

"hur mår du?" frågade hon bekymrat. Nu hade det gått nästan en månad sedan Daphne hade sagt farväl till mig och jag hade haft tuffa dagar att ta mig genom men jag hade sakta börjat läka.

"jag mår bättre än vad jag har gjort" svarade jag och log. Hon log vänligt mot mig och gick sedan vidare till mamma, jag hälsade på morfar innan vi gick in i huset. Vi skulle stanna i Stratford i någon vecka innan vi skulle hem till Atlanta. Under veckan spenderade jag mycket tid med mina vänner men när de var i skolan var jag med Sammy eller de vuxna.

"hur mår du, bro?" frågade Chaz när vi satt i hans rum och chillade. Jag tittade ner på mina fingrar i knät och försökte lista ut vad jag skulle säga.

"jag är okej" svarade jag. "det går bättre" de nickade och vi tystnade.

"Tess har sagt att hon har blivit som ett skal, hon är inte riktigt närvarande men ändå är hon där. Hennes föräldrar verkar också ha 'övergivit' henne, de har tydligen lagt all tid och energi i deras arbeten. Så Daphne är i stort sett hela tiden hemma hos Tess" berättade Chaz, jag gav inte Chaz ett ord men ändå så fortsatte han fylla in med det senaste. Vilket jag ändå var tacksam över fast jag försökte glömma och gå vidare. "hon verkar vilja prata om det som hände med Loll men inte om det med... dig" sa Chaz och jag såg upp på honom.

"varför?" frågade jag förvirrat.

"jag vet inte. Tess ville inte gå in på detaljer, men varje gång hon frågar vad som hände blir Daphne helt frånvarande eller börjar prata om något annat tydligen" svarade Chaz. Jag rynkade pannan i förbryllelse.

*

Jag öppnade dörren till huset och möttes av mörker och en unken lukt. Hemma... Ryan och Chaz klev in efter mig och de log nöjt.

"har alltid älskat det här huset" sa Chaz glatt och gick vidare in i köket. Ryan och jag skrattade åt honom och gick sedan efter. Mamma kom in i hallen och hängde av sig sin jacka.

"hem ljuva hem, eller hur?" frågade hon.

"japp" svarade jag glatt. Jag gick tillsammans med Chaz och Ryan uppför trappan till mitt rum för att lämna våra väskor. Chaz slängde sig på sängen efter att ha släppt sin väska innanför dörren, jag gick vidare in i garderoben och dumpade min väska där.

"så" sa jag när jag kom tillbaka ut och fann Ryan på sängen istället och Chaz i en hög på golvet. Jag skrattade roat innan Chaz kom upp från golvet och attackerade Ryan. De brottades en stund innan de kom på att båda faktiskt kunde ligga på sängen.

”vad händer?” frågade jag dem.

”ehm… jag tänkte faktiskt träffa Tess när jag ändå är här” sa Chaz och såg på oss.

”såklart” svarade jag, men jag kände hur en nervös känsla bildades i magen på mig. Tänk om Daphne är där…

ledsen att det kom ganska sent, got stuck with Tumblr... ;P

jag hoppas att ni gillar kapitlet... :) (hoppas inga stavfel -.-)

Så vad tror ni? Kommer Daphne vara där? Vad händer då?

Vad tycks? Kommentera ! :)