Epilog - I Love You
”okay, let’s go out there and kick some ass!” hela laget hejade högt innan vi gick i en stor grupp ut ur omklädningsrummet och ut på planen. Andra laget stod i en ring på andra sidan planen, när vi kom ut splittrades dem och började ställa upp sig på planen. Som kapten gick jag mot mittcirkeln för att hälsa på domaren och motståndarlagets kapten.
Jag sneglade mot publiken och fann fort Justin tillsammans med Ryan och Chaz, mamma och Stan tillsammans med Victor och Bianca satt bredvid. Jag fick en liten nick från Justin och log snett. Jag vände sedan uppmärksamheten mot domaren och spelaren som kommit fram, jag stelnade till när det var Carla Ashford som stod framför mig.
Jag slätade genast över mitt ansikte och stod neutral, vi skakade hand och både klämde i onödigt hårt men jag kände hur fientligheten fortfarande brann gentemot henne inom mig.
Hon såg inte gladare ut av att se mig heller så jag gissar att känsla var ömsesidig, domaren singlade slant och vårt lag fick börja med bollen. Carla backade med blicken fäst på mig, jag höjde på ena ögonbrynet innan jag vände mig mot Joanna som kommit upp för att sparka igång matchen med mig.
Matchen var brutal, andra laget började använda sig utav fula knep och tvingades oss att använda sig utav samma metoder tillbaka. Första gången jag fälldes till marken trodde jag nästan att mitt revben skulle knäckas igen, eller ännu värre min nacke. Jag sprang med bollen när Carla från ingenstans tacklade mig så fort att jag flög rakt in i deras bänk och tog med mig flera spelare ner i gräset. Genom publiken gick en stor flämtning men applåder spred sig när jag ställde mig upp och vandrade ut på planen, med mord i tankarna.
Vi fällde varandra flertal gånger och lyckades alltid få till dem värsta när domarens rygg var vänd åt, en gång gick hon så lång att hon grep tag om min hästsvans och drog så hårt att jag tvingades följa med och slå hårt i backen med ryggen först. Det smärtade i hårbotten och det kändes som hon ryckt av allt hår på mitt huvud, så fort jag kom på fötterna var jag på krigsstigen men Chloé var fort framme och stoppade mig från att få ett rött kort. Som hämnd ”råkade” jag glidtackla henne och köra in dobbarna rakt in i hennes lår, jag hade rest på mig och gett henne ett ironiskt ”ops”.
Det stod 3-3 vid dem sista minuterna, svetten rann och jag andades andfått. Jag sneglade mot klockan och såg att trettio sekunder tickade ner, jag passade fort till Lea som sparkade upp den mot mål samtidigt som jag började springa mot målet. Målvakten nuddade den endast med fingrarna och kastade bort den så långt hon kunde, jag ändrade genast riktningen och hoppades i hela kroppen att detta nu skulle fungera. Jag såg på bollen, i ögonvrån kunde jag se hur klockan tickade ner från tio sekunder, jag hoppade upp i luften och lyckades få en perfekt träff på bollen.
Den flög i en vid båge och för ett tillfälle blev hela planen tyst, jag föll till marken innan ett öronbedövande jubel spred sig. Andra sekunder låg jag längst ner i högen bland mina lagkamrater, bollen hade gått i mål och vi hade vunnit den tuffa matchen med 4-3.
”did you see that goal!?” skrek jag till Justin när jag väl kommit upp från marken och sprang mot Justin som kom gående ut på planen. Han skrattade och tog sedan emot mig när jag hoppade upp i hans famn och lindade benen runt hans midja.
”yes and can I just say how incredibly awesome you are” jag skrattade och kysste honom.
*
Våra sammanlänkade händer svingade mellan oss och vi gick och småpratade medan vi skrattade. Vi skulle möta dem andra inne i centrumet för att fira vår seger.
”you know I love you right?” frågade Justin plötsligt, jag såg på honom och log.
”yes, as much as I love you” svarade jag och han log lika stort innan han kramade min hand.
Jag lyfte sedan hans hand och drog hans arm över mina axlar så vi gick trycka mot varandra, jag la armen runt hans midja och han borrade ner sitt ansikte i mitt hår.
Solen låg lågt på himlen med den var fortfarande härligt sommar varmt ute, gruset knastrade under våra skor och fåglar kvittrade i träden. Jag såg upp på Justin och log, hans blick var fäst framåt innan han såg ner på mig.
”I love you”
sådär så var epilogen ute oxå o YWMTSO är officiellt över..
så, skriv vad ni tyckte om den! jag personligen tyckte inte om den här novellen speciellt mkt
så det ska bli intressant att se vad ni tyckte. :) även om jag redan har sett lite
från kommentarerna på förra kapitlet.
KOMMENTERA! första kapitlet för nästa kanske kommer imorgon... beror på om
läxorna tar lång eller kort tid att göra. :) puss&kram.
vill ge en shoutout till http://youknowthagurl.blogg.se , KIKA IN DÄR!
GÖR DET, NU! ;)
Kapitel 69 - Can't We Just Start Over? - The End
Resten av kläderna åkte av inom några få sekunder och min kropp skrek efter honom.
”Justin... Now” stönade jag fram och Justin kysste hungrigt mina läppar, jag spred på benen och han la sig till rätta innan han plöstligt trängde in. Vi flämtade samtidigt innan de gick över till ett stön, känslan var gudomlig och min rygg gick upp i brygga under honom.
Han stötte hårt in och ut ur mig medan våra andetag blev hastigare. Jag fann hans läppar och kysste dem ivrigt men stönade sedan.
”Olivia...” kved han fram, jag satte naglarna i hans rygg när det drog ihop sig inom mig.
”Justin!”
”guys, I found them” en viskning väckte mig ur min sömn men jag var på tok för trött för att ens öppna mina ögon, ännu mindre fundera på vad rösten menat.
”oh... Jesus” sa en annan innan tystnaden spred sig, ett litet skratt bröt den.
”well... they had a wild night last night anyway” fnittrade den ljusa rösten, vad pratar dem om?
”yeah, just look at his back” sa den första rösten. ”and the room”
”this is going to be fun to witness when they wake up” låga skratt följde meningen.
Jag gnällde till, mest för att jag ville att rösterna skulle försvinna. De enart fick en sprängande huvudvärk att uppenbara sig i mitt huvud, min hals var torr och mina ögon kändes svullna.
”she’s waking up” jag stönade och kisade försiktigt med ögonen, i dörröppningen stod Chloé, Chaz och Ryan med nyfikna ögon. Chloé hade ett glatt leende över läpparna medan Ryan stod med armarna i kors över bröstet och Chaz vickade retsamt på ögonbrynen.
”did you have a nice night?” frågade Chaz, jag rynkade pannan och sträckte på mig bland sängens mjuka lakan.
”uhm... What?” frågade jag med hes stämma, de skrattade innan Chloé pekade på något bredvid mig. Jag sneglade på platsen bredvid mig, Justin låg på mage med ett täcke virat runt höfterna.
Hans rygg hade långa rivmärken, inget blod syntes med de var definitivt röda. Jag rynkade återigen på pannan, vart fick han dem ifrån?
Sedan slog en annan tanke mig, vad gjorde vi i samma säng?
Jag såg ner på mig själv medan jag sökte efter svaret, jag insåg att jag låg naken under täcket och då kopplades allt ihop. Min nakna kropp, Justins märken på ryggen, vi i samma säng.
Svaga scenarion från kvällen spelades upp i mitt huvud, jag flämtade högt och kravlade bort från honom så hysteriskt att jag inte såg hur nära kanten jag kom för än jag drämde ner i golvet med en hög smäll. Ifrån sängen skrek någon utav förvåning och jag satte mig fort upp med håret i ansiktet.
Justin hade nu rullat runt och satt upp i sängen, han såg förvånat från våra tre vänner och ner till mig som satt på golvet med stora ögon och händerna tryckta mot min kropp för att hålla kvar täcket.
”what’s going on?” mumlade han trött och gnuggade sig i ena ögat, han stelnade till när hans andra öga antagligen såg hans nakna överkropp. ”why am I naked?” frågade han sedan och sänkte den andra armen. Chaz och Ryan skrattade.
”well... we kind of... uhm...” försökte jag förklara men orden fastnade i halsen.
Justins blick vandra ner till mina händer som nästan krampaktigt tryckte sig mot min kropp, jag kunde nästan köra när det klickade i hans hjärna.
”oh” sa han.
”yeah” svarade jag utdraget.
*
Frukosten var nog den stelaste frukosten jag någonsin ätit, eller Ryan, Chaz och Chloé pratade på som om inget hänt medan jag och Justin satt tysta och åt på vår mat.
Vad betydde det här nu då? Var jag villig att bli tillsammans med han igen eller var det bara alkoholen som fått mig att tappa greppet?
Jag sneglade på Justin som precis samtidigt gjorde samma sak vilket fick oss att fort vika bort blickarna igen. Jag stirrade nästan frenetiskt ner i min yoghurt skål och petade på en banan skiva med min sked. Vad trodde han? Tyckte han att det var lika... konstigt, stelt som jag?
Klart han inte tycker! Han vill ju ha dig tillbaka, det sa han ju klart och tydligt, skrek det inom mig.
Jag tänkte tillbaka på kvällen, även om jag inte minns mycket så hade den känt naturlig.
Jag menar det är inte första gången som vi har sex med varandra men de andra gångerna har vi både varit vid våra sinnes fulla bruk och varit i ett förhållande.
Jag suckade och reste mig från matbordet innan jag lämnade köket och gick uppför trappan.
Jag kom in i mitt rum och drog till mig en tofs från byrån och satte upp mitt rufsiga hår i en tofs, fotsteg hördes från trappan och snart stod Justin lutad mot dörröppningen med armarna i kors.
Vi såg på varandra, enbart såg på varandra utan att säga ett ord.
”so...” sa han tillslut, jag ryckte till och vek undan blicken. ”how am I supposed to interpret this?”
Jag öppnade munnen men stängde den lika snabbt, tillslut ryckte jag på axlarna.
”I mean, was it ”I-love-you-too” sex or ”I’m-so-drunk-I-have-no-idea-what-I’m-doing” sex?” frågan fick mig att skratta till men blev sedan allvarlig igen.
”I don’t know” svarade jag ynkligt. ”I-I... just don’t know. I’m afraid”
Hans ögon fylldes med sorg, något som fick det att hugga till i magen.
”I know you think I’m going hurt you again, but I promise you I would never do anything like that again. Emma scared me, she made me think that it was my fault and that destroyed me. I mean, how could I live with myself if I made you feel that much pain? If it was my fault you got kidnapped”
Orden tog slut och han drog handen genom håret. Jag öppnade munnen för att svara när han avbröt.
”can’t we just start over?” frågade han, jag blev stående stum.
”what?” frågade jag tillslut. ”yeah, from scratch” fortsatte han och hopp tändes i hans ögon.
Jag bet tillbaka ett skratt och såg skeptiskt på honom.
”hi, I’m Justin” sa han sedan och sträckte fram handen mot mig, jag såg på honom som om han blivit galen men kände ändå hur ett leende började formas på mina läppar.
Jag såg på hans hand och sköt bort alla negativa tankar och grep tag i hans hand, jag kunde nästan höra hur han andades lättat ut.
”I’m Olivia” vi skakade händerna och Justin log nästan löjligt stort.
”glad to meet you” sa han sedan innan han plöstligt drog mig intill sig. ”by the way, I have seen you naked” viskade han i mitt öra, den här gången kunde jag inte hålla mig utan skrattade rakt ut. Jag slog honom lekfullt på armen och han flinade roat.
awwww... det var väl ett gulligt slut eller? :)
för det här var det sista kapitlet i den här novellen, det kommer så klart en epilog
oxå men i alla fall.. vad tycks?? KOMMENTERA! jag tänkte även få upp epilogen
ikväll! :D puss&kram.
Kapitel 68 - Wow, That's Nasty
”Olivia?” Chloé såg förvånat efter mig när jag sprang nerför trappan till skolan. ”what’s wrong?” frågade hon fort när hon såg min skärrade blick.
”I can’t...” sa jag men sprang sedan fort bortåt igen, jag sprang hem men stannade inte för att gå in i huset utan fortsatte. Jag sprang ut på de gröna åkrarna och slutade inte för än jag inte kunde se huset längre och revbenet tillslut skrek så högt att det nådde till mitt känslocenter i hjärnan.
Jag vek mig dubbel och andades andfått, jag kved till och sjönk ner på knä medan tårarna rann längst mina kinder.
En anka. Det var i alla fall vad det som såg ut som, det vita molnet svepte över den blå himlen.
Jag fingrade med gräset vid min hand och andades ut, hur länge jag hade legat i gräset visste jag inte. Tårarna hade slutat rinna men mina känslor hade fortfarande ett häftigt inbördeskrig och jag visste ännu inte vilken sida som skulle vinna. Skulle jag tro på Justin och slänga mig i hans famn och stanna där eller stå fast vid att hata honom så han inte skulle kunna såra mig igen? Men hatade jag honom verkligen?
Ja! Skrek min envisare sida medan den andra skrek, nej!
Enligt honom hade A manipulerat honom till att tro att hela grejen, meddelandena, kidnappningen, hoten, allt var hans fel. Och att genom klippa banden med mig så skulle det allt få ett slut.
En ensam tår rann längst min kind och jag slöt ögonen, lät mig själv minnas.
Minnas hans armar runt mig, hans läppar mot mina, hans varma bruna ögon.
”Olivia!” ropet lät avlägset men stämman var orolig, när ännu ett ekade över åkrarna kände jag igen den som Chloés röst. Klart hon var orolig, tänkte jag för mig själv.
”Olivia?” rösten var mycket närmre nu och den lät mer frågande, sedan slog fötter mot den mjuka marken och snart såg jag Chloés ansikte ovanför mig.
”have you any idea how worried I have been!?” skrek hon, jag enbart vred huvudet mot henne och log snett. Det var inte meningen att skrämma någon utav dem, jag behövde bara bort för en stund, bort från Emma, bort från poliserna, bort från... Justin.
”and can you please tell me what you can’t do?” trött slog hon sig ner bredvid mig i gräset och lutade sig mot mina knän. Jag riktade blicken mot himlen igen och såg på ankan som förflyttat sig över skyn.
”Justin told me he loved me” viskade jag tillslut, jag hörde hur Chloé drog lågt efter andan.
”what did you say?” frågade hon, jag vände långsamt blicken mot henne.
”I ran, basically” svarade jag. ”he told me that A had only manipulated him”
”but you believe him don’t you?” frågade Chloé efter en stund.
”I don’t know, should I?”
”yeah!” jag rynkade pannan, varför lät hon så övertygad? Varför tänkte hon inte över det beslutet mer?
*
”Victor, har du sett min tröja!?” skrek jag högt och fick något lågt mummel tillbaka, jag suckade högt och gick ut ur mitt rum. Huset var tyst, mamma och Stan hade ännu en gång åkt iväg för att spendera någon helg någonstans och göra Gud vet vad.
Jag klev in i Victors rum och förvånades över att finna det tomt, jag tyckte jag hört hans röst komma härifrån. ”Victor?” mumlet hördes igen och nu kom det från undervåningen.
Jag studsade nerför trappan och trippade över till köket, införd enbart mjukis shorts och bh.
Victor satt vid köksbordet med en tallrik mat och tidningen utbredd bredvid sig, något intressant måste det varit som han läste för han såg inte ens upp från texten.
”har du sett min tröja?” upprepade jag, äntligen såg han upp från tidningen och rynkade pannan.
”vilken tröja?” frågade han.
”du vet, stor, vinröd men den vita texten” svarade jag och gestikulerade matchade med mina ord.
Han tänkte efter innan han ryckte på axlarna. ”har du tittat i tvätten?” frågade han.
Jag skulle precis svara när det plingade på dörren, jag suckade men tänkte att det säkert var Chloé. Jag tassade ut i köket. ”jag drar till Bianca snart” ropade han efter mig.
Jag öppnade ytterdörren samtidigt som jag vände mig om för att svara honom, jag visste att Chloé var stor nog att ta sig in själv.
”okej, när kommer du tillbaka då?” ropade jag tillbaka och gick mot köket igen medan jag väntade på ett svar, jag rynkade pannan när fler fotsteg och fötter lät i hallen än vad Chloé hade på kroppen. Jag vände mig om och såg till min förvåning att även Chaz, Ryan och Justin var med henne. Ryan och Chaz hade lydigt fält ner sina blickar medan Justin stirrade öppet på sig.
”you are not allowed to look at me like that” varnade jag honom samtidigt som jag såg tröjan jag letat efter på kroken under hatthyllan. Glatt grep jag tag i den och förde den över huvudet.
”hittade den!” ropade jag till Victor som skrattade.
”are you sure this is a good idea?” frågade jag tveksamt, Chloé himlade genast på ögonen åt mig och gick mot Olivias ytterdörr. ”I mean, she made it pretty clear that she didn’t want be with me when she ran away” fortsatte jag och denna gång fnös hon.
”you are not giving up that easy, that’s not the Justin Bieber I know and besides, Olivia is stubborn. The most stubborn person I know actually and she is going to hold on to what she believes is best for her. She thinks you will hurt her again, which you would and will never do. Cause there’s not going to be some psyko maniac ruining your relationship again” jag suckade men nickade.
Jag skulle aldrig såra henne som jag gjort den gången, jag blev fortfarande arg över orden jag behövde säga till henne och veta hur mycket det skadade henne.
”she’s right, man” tillade Chaz och klappade mig på axeln samtidigt som Olivia plingade på dörren.
Inifrån hördes det hur Olivia pratade med någon men orden var inte från engelska språket.
Snart öppnades dörren men öppningen var tom, jag rynkade lätt på pannan och klev in i hallen efter dem andra. Längre bort stod Olivia och sa något på svenska, antagligen till sin bror.
Sedan vände hon sig om och först nu såg jag hur ont om kläder hon hade på kroppen, jag fick bita mig i läppen och knyta nävarna för att inte krypa hur skinnet. Min blick vandrade över hennes vackra och helt klart sexiga kropp.
”you are not allowed to look at me like that” sa hon plöstligt och jag kände hur det hettade på kinderna, hon drog till sig en tröja från krokarna och drog den över huvudet.
Hon ropade något och fick ett skratt tillbaka, hon flinade roat.
*
”okay, he’s gone. And you know what I feel like?” Olivia kom in i vardagsrummet, hon såg förväntansfullt runt på alla men jag såg att hon var noga med att inte se mig i ögonen.
”what?” frågade Chloé och drog ut på ordet.
Olivia tog fram en spritflaska från bakom ryggen och flinade. ”I feel like drinking a little, forgetting a about my past for a while and just have some fun” innan någon hann protestera hade hon redan svalt två klunkar utav flaskor. Hon rynkade på näsan.
”wow, that’s nasty” Chloé skrattade.
Jag skrattade hysteriskt åt något som om jag vore nykter inte alls skulle varit roligt. Men jag hade svalt några för många klunkar och jag blev en trött brud på för mycket socker.
Chloé var minst lika borta som jag själv och satt och skrattade med mig, killarna hade även dem fått i sig. Chaz satt i soffan och förklarade sin kärlek till en teddy björn medan Ryan stod vid stereon och dansade i takt med musiken som han styrde över. Justin syntes för tillfället inte till, men snart kom han in genom dörröppningen intill köket. Hans hår stod rufsigt på hans huvud, hans tröja hade åkt upp lite och visade hans vältränade mage. Det pirrade i kroppen vid synen av honom och jag bet mig lustfyllt i läppen. För ett ögonblick möttes våra blickar och alla mina motstridiga tankar försvann, det enda som ekade i mitt huvud var att jag ville ha honom tillbaka, nu. Jag reste mig från soffan och lämnade Chloé som fortfarande skrattade med ansiktet begravt i en kudde, Justin vinglade till lite men stod annars stadigt. Han såg frågande på mig då jag närmade mig, jag lät fingret stryka över hans bröstkorg innan jag fortsatte in i köket.
Jag hann inte långt in i köket för än två händer satt på mina höfter och Justins andetag skickade gåshud längst min hals. Återigen bet jag mig i läppen.
”you can’t do that” mumlade han, jag log snett.
”what? this?” frågade jag och sköt bak mina höfter så jag pressade rumpan mot honom.
Han stönade i mitt öra och jag kände hur han grep hårt om mina höfter, jag flinade roat.
Jag snurrade långsamt runt och såg upp i hans ögon, de skimrade vackert i brunt.
Jag sträckte försiktigt på mig samtidigt som han böjde på nacken, vi stannade några centimetrar från varandra och Justin verkade analysera i fall jag fann detta okej eller inte.
Min blick gled från hans ögon till hans läppar och tillbaka, jag gjorde ett ”fuck-it” ljud innan jag tryckte mina läppar mot hans, reaktion kom omedelbart. Han tryckte sig hårt mot min kropp och jag krockade in i diskbänken, jag flätade in mina fingrar i hans hårt och separerade samtidigt på hans läppar. Våra tungor trängde in samtidigt och jag kände Justins händer treva över min kropp.
Jag stönade mot hans läppar och grep tag om hans byxhylsor och pressade honom närmre.
Vi slet oss från varandra för ett ögonblick, andfått andades vi, jag såg in i hans ögon och såg hungern och lusten efter den andra brann lika starkt inom honom som det gjorde inom mig.
”come on” sa jag fort och drog med honom in i gästrummet som låg bredvid köket.
Så fort vi kom in i sovrummet tryckte han fort upp mig mot väggen och pressade häftigt sina läppar mot mina innan hans tunga återigen trängde in. Jag la händerna på hans bröstkrog och knuffade honom ifrån mig innan jag ledde honom till sängen kanten där jag puffade ner honom i madrassen.
Jag satte mig gränsle över hans höfter och nådde hans läppar igen. Mina händer sökte sig ner till Justins tröjkant och drog den fort av tröjan från hans kropp, mina fingrar smekte lätt över hans bara överkropp och jag kände hur huden knottrade sig. Justin drog i samma veva av mig min collage tröja och slängde den åt sidan, han kupade mina bröst i sina händer och klämde åt.
Jag log ner mot honom och kysste sedan nerför hans hals medan jag kände hur hans händer vandrade bak till min rygg för att knäppa upp min bh. Axelbanden föll slappa runt mina axlar och snart pryde även den trägolvet, Justin la en arm runt min midja och rullade runt i sängen.
Han placerade blöta kyssar längst min hals, ner över mina nyckelben och ner till mina bröst.
Jag andades hackigt och flätade in mina fingrar i hans hår.
Resten av kläderna åkte av inom några få sekunder och min kropp skrek efter honom.
”Justin... Now” stönade jag fram och Justin kysste hungrigt mina läppar, jag spred på benen och han la sig till rätta innan han plöstligt trängde in. Vi flämtade samtidigt innan de gick över till ett stön, känslan var gudomlig och min rygg gick upp i brygga under honom.
Han stötte hårt in och ut ur mig medan våra andetag blev hastigare. Jag fann hans läppar och kysste dem ivrigt men stönade sedan.
”Olivia...” kved han fram, jag satte naglarna i hans rygg när det drog ihop sig inom mig.
”Justin!”
NEJ MEN! vad gjorde dem där på slutet, va!? hahahahhaa... ooopsi!
hahahah, hur tror ni det kommer gå på morgonen? xD tror ni dem kommer bli tsm eller
fortsatta vara "skilda"? :)
vad tycks?? KOMMENTERA, vill veta vad ni tycker! :D♥
ps. ska gå o lägga mig. skit trött så jag orkar inte läsa genom det.
hoppas det inte var för många stavfel eller miss utav ord. :P
puss&kram.
Kapitel 67 - I Can't...
”sorry, but I do. I’m not going to be able to sleep at night unless I know you are, cold, few meters under grown and dead as a-” Plötsligt steg Justin ut bakom henne, hans ögon var lika mörka som Emmas, hårda och rasande. Hans ansiktsuttryck hade fått vem som helst att rygga tillbaka.
Han grep tag om Emmas nacke bakifrån och avbröt henne i slutet utav hennes mening, Emma flämtade till och blev genast röd i ansiktet. Han tryckte till vilket fick luften att gå ur henne och hon släppte genast taget om pistolen, den föll till golvet med en hög smäll.
”you’re not going to touch her” väste han med giftig stämma.
Har ni någonsin känt hur vreden tar över din kropp? Man totalt försvinner och någon annan tar över, någon som ser rött och är enbart ute för att skada? Man får ett självförtroende man inte visste man hade, det var i alla fall så jag kände när jag fick syn på Olivia som låg på golvet med Emma stående med en pistol riktade mot henne ovanför. Ilskan exploderade inom mig och innan jag visste ordet utav det hade jag klivit ut i korridoren och gripigt tag om Emmas nacke, jag hade känt hur hon stelnat till i mitt grep utav förvåning. Jag hade tryckt till och till min triumf hade hon släppt pistolen för att sedan börjat klösa på mina händer i ren desperation för att jag skulle släppa taget om hennes hals.
”you’re not going to touch her” spottade jag fram.
Jag ville inget annat än att borra in mina fingrar i hennes hals och känna hur hon sakta men säkert blev stilla men en lugn röst satte stopp för det.
”Mr Bieber, please let go of her neck” först nu insåg jag att två polismän stod i korridoren, ena hade till och med lyckats sätta på Emma handbojor utan att jag lagt märke till något. Jag såg chockat på konstapeln och släppte sedan förskräckt taget om Emma, genast föll hon till golvet där hon hostade vilt och skippade efter andan. Jag såg med stora ögon ner på henne, hon var alldeles röd i ansiktet efter att jag kapat hennes luftvägar. Oförmögen att få in vad jag gjort backade jag bak tills jag stötte emot väggen och sjönk ner till golvet. Jag hade kunnat döda henne.
”Justin...” min blick rycktes genast upp och mötte Olivias blå, dem var vänliga och försiktiga.
Jag enbart satt där och stirrade på henne, hon knäböjde framför mig och sträckte försiktigt ut sin hand mot mina som låg ovanpå mina knän.
”I could have killed her” fick jag fram, hon nickade svagt.
”but you didn’t, you saved my life” svarade hon lugnt och ett litet leende spred sig över hennes läppar. Jag ville så gärna gripa tag om hennes hand och tryckte henne intill mig och se till att någon aldrig gjorde henne illa igen. Men hon hatade mig, även fast hon för tillfället verkade glömma det. Jag såg henne i ögonen och det kändes för ett ögonblick som om mina ord aldrig yttrats och allt var okej mellan oss.
”Olivia!” Olivia vände fort bort blicken och ögonblicket försvann, hon reste sig från golvet och i nästa sekund var hon i Chloés famn. Chloé grät häftigt och kramade om sina bästa vän med spända armar som om hon aldrig skulle släppa taget.
”it’s going to be okay bro” Chaz och Ryan kom fram till mig, de hjälpte mig upp från golvet och klappade mig tröstande på axeln.
”I need to talk to her” sa jag och började se mig om efter Olivia igen.
”maybe you should wait a while so-” tvekade Ryan och drog osäkert på munnen, men jag skakade fort på huvudet.
”no, I’m going to lose my mind if I don’t get to explain to her” svarade jag stressat. Jag lämnade Ryan och Chaz bakom mig, nästan knuffade mig förbi eleverna som kryllade i korridoren på jakt efter Olivia. Tillslut såg jag henne längre bort, hon stod och pratade med en utav polismännen. Jag stannade till och väntade på att de skulle bli klara, när hon väl nickade åt mannen och sedan tog ett steg från honom satte jag fart på stegen igen. Hon såg inte mig, men det hindrade inte mig från att gripa tag i hennes arm och dra in henne i ett utav klassrummen.
”what are you do-” jag avbröt mig mitt i meningen när jag såg vem det varit som dragit in mig i klassrummet, Justin stod med sitt rufsiga hår och ivriga ögon någon meter från mig.
”Justin?” frågade jag.
”I need to talk to you” sa han och stoppade händerna i sina jeans fickor.
”well... I don’t want to listen so, bye” snäste jag fort och gick mot dörren, jag hann endast öppna den en decimeter innan den stängdes med en smäll igen. Justins hand låg på dörren och jag kände hur han stod nära bakom mig.
”please just listen to me” sa han, desperationen hördes tydligt i hans röst och jag förvånades, undrade vad i hela friden han skulle vilja säga till mig. Jag vände mig om och la uttråkat armarna i kors över bröstet.
”make it quick then” sa jag, han andades ut och drog händerna genom håret. När han förblev tyst höjde jag på ögonbrynen för att signalera, I’m waiting!
”I lied to you” sa han tillslut, jag öppnade munnen för att snäsa något tillbaka men stängde den igen när hans meningen inte gjorde mig ett dugg klokare.
”what?” ekade jag.
”everything I told you that day... I lied” förklarade han, hans ögon strålade utav sorgen han döljde och smärtan han kände. ”I never played you, I would never do that. You’re the best thing that has ever happened to me, I love you”
”am I supposed to believe that?” frågade jag och såg på honom som om han var dum i huvudet.
”yes! Yes, you should because that’s the truth” svarade han fort.
”but if that’s the truth then why would you even lie from the beginning?” fräste jag, jag ville inget annat än att marschera ut härifrån och gå hem. Jag ville sova, vakna upp imorgon och få njuta utav att A var borta, satt bakom galler och kunde inte skada mig igen.
”A manipulated me, making me think that this was all my fault. I bought it because I love you so bad and I know that when you date me you get a lot of death threats. Being my girlfriend ain’t never easy. So by breaking up with you I thought this A person would leave you alone, but it turned out she only wanted to hurt you even more” jag stirrade med stora ögon på Justin.
Vad försökte han säga? Att allt bara var lögner? Att han aldrig menade det han sa...
Jag skakade bort tankarna på att kasta mig i hans famn, glömma alla ord som skurit som knivar i min kropp, som hållit mig vaken om natten och jag behövt gråta mig till sömns.
Kanske var han inte klar med sitt spel än, kanske ville han få mig att falla ännu en gång...
Jag såg in i hans ögon och tvekade för ett ögonblick, hans ögon såg så oerhört smärtfyllda ut, som om han faktiskt menade det han sagt. Att han fortfarande älskade mig... lika mycket som jag älskade honom. Fort skakade jag på huvudet.
”I can’t deal with this right know, I can’t... I...” med det svaret hängande i luften vände jag mig om och öppnade dörren, jag gick fort genom korridoren och kände blickarna från de andra skoleleverna innan jag tillslut sprang mot utgången för att slippa känna alla ögon på mig.
Veta att de alla plöstligt ångrade allt dem sagt till mig under alla månader.
”Olivia?” Chloé såg förvånat efter mig när jag sprang nerför trappan till skolan. ”what’s wrong?” frågade hon fort när hon såg min skärrade blick.
”I can’t...” sa jag men sprang sedan fort bortåt igen, jag sprang hem men stannade inte för att gå in i huset utan fortsatte. Jag sprang ut på de gröna åkrarna och slutade inte för än jag inte kunde se huset längre och revbenet tillslut skrek så högt att det nådde till mitt känslocenter i hjärnan.
Jag vek mig dubbel och andades andfått, jag kved till och sjönk ner på knä medan tårarna rann längst mina kinder.
Olivia, din envisa PIIIIIIP! right? ;)
hahahahaha, hur tror ni det går? vad tycks?
kommentera, jag vet att ni kan. xP
TAAAAAAAAACK! för dem jag fick på det senaste kapitlet, 21 stycken.
ni är dem bästa! VÄRLDENS BÄSTA LÄSARE! :DDDD puss&kram. ♥
Kapitel 66 - You Bet, This Crazy Mothafucker Is Going To The Madhouse
Två veckor kunde ha förändrat allt, kunde hon ha gått vidare med Jake?
”don’t you worry about it man, they’re not together” försäkrade Ryan bakom mig och la sin hand på min axel, jag sneglade mot honom.
”are you sure?” frågade jag honom efter en stund, han nickade säkert.
Jag andades ut och skakade på huvudet. ”let’s go, the faster the better we get this son of a bitch and everything will go back to normal” jag kastade en blick bakåt mot dem innan jag ökade stegen mot Chloés hus.
”this is hopeless!” jag drog frustrerat händerna genom håret och suckade argt.
Jag skulle aldrig få Olivia tillbaka om denna A fortfarande hotade hennes liv, jag tänkte inte riskera att förlora henne på det viset igen.
”no, it’s not. Now we got a list atleast” försökte Chloé och såg ner på listan som innehöll minst tjugo personer. Jag stönade och såg på Chaz som somnat i sängen medan Ryan bläddrade och läste något på sin telefon.
”CHLOÈ!” jag stelnade till och såg med panik mot dörren, om det inte var jag som hallicunerade så hade Olivia just ropat Chloés namn högt genom hennes hus. ”Chloé?” hennes röst lät mycket närmre den här gången vilket fick Chloé att vakna till med ett ryck.
”quick! Hide!” väste hon och putade mig mot garderoben, fort klev jag in innan hon slog igen dörren framför mig. Olivia slet några sekunder senare upp dörren men stannade förvånat till när hon fick syn på Chaz och Ryan, hon skickade dem en ond blick men började sedan ignorera dem.
”I need to talk to you” väste Olivia och såg med allvarliga ögon på henne.
Chloé såg frågande på henne. ”about what?”
Olivia suckade. ”can you just come with me please” Chloé gick genast med henne ut i korridoren, fort steg jag ut ur garderoben och gick fram till dörröppningen som stod på glänt.
”I can remember everything” hörde jag Olivia säga, genast rynkade jag pannan. Hade hon äntligen lyckats få tillbaka sitt minne?
”what? How? Who is it?” Chloés röst var både ivrig och orolig.
”the police came over with some stuff some days ago, like my clothes and there was a phone as well. And as soon as I looked at it and saw it, it all just came back to me. A is Emma and this is her phone, I took it right before I escaped. I figured this was the phone she used to send me all the messages with, so I got Jake to hack into the phone and we found some really interesting stuff”
Jag stirrade frånvarande framför medan jag försökte bearbeta vad jag just hört.
Emma? På riktigt? Den oskyldiga, tillbakadragna tjejen? Hon kunde omöjligt vara A...
Eller? Hon hade varit med på fotbollslägret i somras och enligt Olivia hade hon tydligen sedan dess försökt tränga sig på vid många tillfällen, varit övertrevlig och en aning hysterisk.
”are you sure? Emma?” frågade Chloé tveksamt som om hon fann det lika ofattbart själv.
”yes!” svarade Olivia otåligt. ”Emma said she was jealous of my life, I got to be the popular kid within seconds and made the biggest changes in the soccer team in ages. But mostly she wanted to kill me because she thought I was the biggest bitch in town”
”but that’s crazy. It can’t be Emma” Chloé fortsatte vara tveksam och ifrågasättande, jag kunde se framför mig hur Olivia var redo att slita håret av sig utav frustration.
”it was her, okay!? I remember everything, she left me in that room with those big men so they could beat me up before she killed me. She thought it was time for me to feel some pain that all the other persons felt every single day” jag grimaserade vid hennes ord, klippet från meddelandet spelades upp i mitt huvud igen. Jag hörde hur redskapen träffade hennes kropp, hennes skrik och vädjan om att de skulle sluta. Jag knep ihop ögonen för att inte falla ihop.
Chloé förblev tyst i en lång tid innan hon äntligen tog till orda.
”okay, I believe you” svarade hon och jag hörde hur Olivia suckade lättat. ”but can I please see what you and Jake found because I still have a hard time processing this”
Jag hörde hur Olivia rotade runt i sin väska innan hon tog upp flera ark ur den, hon räckte dem till Chloé som tyst läste.
”oh my god, these are the exact words and there is the picture” Chloé lät som hon var på gränsen till tårar. ”I still don’t get it. What did you ever do to her?” Olivia suckade.
”she said I ignored her like all the other students did but... I...” Olivia tappade orden och blev tyst.
”it’s okay, it’s okay” hörde jag hur Chloé sa innan svaga snyftningar nådde mina öron, det kliade i kroppen efter att få gå ut i korridoren och omfamnade henne. Men jag behöll mig i skinnet, hon skulle endast börja skrika och skälla om hon såg mig. Hon hatade mig...
”but this time we need to go to the police” Chloés ord fick jag att lyssna igen.
”you bet, this crazy mothafucker is going to the madhouse” svarade Olivia.
*
”and you’re sure of this?” konstapeln på andra sidan bordet såg tveksamt på mig, jag stirrade på honom. Helt oförmögen att få in hur trög i huvudet han var.
”well, if you don’t believe in my words then you have the proof right in front of you” fräste jag och pekade mot papperna som log framför honom. Han såg ner på arken igen.
”this is a big accusation you’re making” varnade han och jag slog genast ut med armarna och föll bakåt mot stolryggen. Som om jag inte redan visste det!
”I know that but I got nothing to worry about because I’m right. A is Emma!”
”okay, we will have to take her in for custody” polismannen reste och satte mobiltelefonen till örat. Han mumlade fram något till någon på andra sidan linjen innan han la på.
"you stay here until we get back" jag nickade och satt kvar på stolen i hans arbetsrum. Så fort han stängt dörren bakom sig smet jag fort fram till fönstret, aldrig i livet att jag skulle sitta kvar och vänta på att han skulle komma tillbaka. Jag ville se minnen på Emmas ansikte när de kommer för att gripa henne, jag vill se förvåningen. Hon kommer genast fatta att jag har fått mitt minne tillbaka men hon kommer fort spela oskyldigt offer.
Jag landade på fötterna i gräset och sprang runt huset innan jag grep tag i min skateboard som jag gömt i buskarna utanför byggnaden. Jag sparkade fort bort mot skolan, polisbilen stod redan parkerad på parkeringsplatsen och jag såg hur två polismän försvann in genom entrédörrarna. Jag hoppade av brädan och klev på ena sidan så att den andra kom flygande upp, jag grep tag i den och gick smygande in genom dörrarna. Korridorerna var tomma då alla elever var på lektion, jag smet in i ett tomt, mörkt klassrum som var snett ifrån där poliserna gått in. Jag andades ut och såg ut genom det lilla fönstret i dörren.
"are you really that dumb that you think I wouldn't keep my eye on you?" rösten fick mig att rycka till och snabbare än vinden vända mig om med andan i halsen. Från skuggorna klev Emma ut, en pistol glimmade till i ljuset från fönstrena och hennes leende såg enbart sjukt ut. Allt passade in i en mardröm. Jag svalde och såg från hennes ansikte ner till pistolen i hennes hand.
"the police already know everything, they are here to arrest you" sa jag, rösten lät mycket skakigare än jag velat men jag kunde inte hindra mig själv. Minnena från kidnappningen gjorde mig skakig i benen och halsen blev lika torr som öknen.
"oh, I know" skrattade hon. "that's why I'm gonna kill you fast and then... run" hennes leende blev bara större och paniken i min kropp spred sig. Jag sneglade mot dörrhandtaget och funderade över chansen jag hade att kunna ta mig ut innan hon sköt.
"you know, you would be dead before you had the chance to take one step" sa hon och gissade sig till mina planer. Jag svalde och tänkte fort efter en utväg.
”goodbye Olivia, see you in another life” sa hon sedan lugnt och höjde pistolen mot mig, i ren panik kastade jag skateboarden mot henne. Lyckligtvis distraherade det henne och hon sköt upp mot taket istället, jag kastade mig mot dörren och kom ut i korridoren. Jag hade kommit med sådan stor kraft att jag ramlade till golvet, poliserna kom utspringandes från klassrummet och jag kände genast lättnaden. Räddningen var här men i nästa sekund var paniken lika stor igen. Emma kom ut genom dörren och stod och pekade med pistolen rakt mot mig.
Plöstligt strömmade elever ut genom klassrummen bakom poliserna men stelnade till när de fick syn på mig på golvet med Emma ovanför mig som stod med pistolen riktad rakt mot min panna. Jag fick syn på Chloé, Ryan och Chaz bland alla ansikten, Chloés ansikte speglade rädslan och förtvivlan som hon kände och hennes ögon hade redan blivit tårfyllda. Jag skickade henne en lugnande blick. Sedan riktade jag blicken mot Emma igen som såg på mig med sina kolsvarta, mordfyllda blick och mina andetag kom ut stötvis, jag sneglade på polismännen som diskret började sträcka sig mot sina pistoler men Emma riktade genast munstycket mot dem istället.
”don’t even think about it” varnade hon. Polismännen vände genast upp handflatorna för att visa att de skulle göra som hon sa och inte få henne att göra något drastiskt.
”I’m just going to kill little Lilo here and then I’ll be gone” hon vände blicken mot mig igen och jag kände hur halsen snördes åt, från elevmassan hörde jag hur flera drog för andan och några andra pep panikslaget.
”you don’t have to do this” fick jag fram och Emma skrattade.
”sorry, but I do. I’m not going to be able to sleep at night unless I know you are, cold, few meters under grown and dead as a-” Plötsligt steg Justin ut bakom henne, hans ögon var lika mörka som Emmas, hårda och rasande. Hans ansiktsuttryck hade fått vem som helst att rygga tillbaka.
Han grep tag om Emmas nacke bakifrån och avbröt henne i slutet utav hennes mening, Emma flämtade till och blev genast röd i ansiktet. Han tryckte till vilket fick luften att gå ur henne och hon släppte genast taget om pistolen, den föll till golvet med en hög smäll.
”you’re not going to touch her” väste han med giftig stämma.
GOSH! hon höll nästan på att dö, IGEN! jeeeeez..
men sedan kom Justin.. and saved the day! YEY! our hero... hahahahahaha xD
vad tycks?? KOMMENTERA! jag vet att ni kan. ;) puss&kram. ♥
Kapitel 65 - Thank You For Meeting Me Here
Precis som en film spelades hela scenariot från min kidnappning upp i mitt huvud, hur det visade sig att A var Emma, hur männen slog mig och jag skrek högt när de bröt mitt ena revben. Hur Emma förklarade att hon avundades mig men att hon även ville döda mig för att hon tyckte jag var Stratfords största bitch. Jag ryckte till när jag kom ihåg hur bilen närmade sig och sedan Justins ansikte innan den träffade mig och jag blev medvetslöst. Andfått sjönk jag ner på sängen. ”it was Emma...”
Jag kastade huvudet från sida till sida så ofta att jag fasade för att jag skulle få nackspärr. Jag försökte lugna mig med tanken att jag nu visste vem A var och kunde hålla utsikt för henne. Dock när tanken slog mig hur hon kunde smyga runt och hoppa på mig utan att jag var beredd fick mig återigen att fyllas av panik. Jag skyndade på stegen mot lekplatsen där jag skulle möta Jake, jag gick förbi klätterställningen och såg någon sitta på en gunga i gungställningen. Jag stelnade först till och inbillade mig att det var någon annan men andades sedan ut när jag såg att det endast var Jake.
"hi" hälsade jag lättsamt när jag kom fram, Jake såg upp från gungan han satt på och log mot mig.
"hi" svarade han och jag log tillbaka mot honom.
"thank you for meeting me here" han viftade genast på handen.
"it's nothing" försäkrade han, jag log tacksamt men rynkade sedan på pannan.
"what's that?" frågade jag och pekade på pizza kartongen en bit framför honom, han skrattade till.
"I was hungry" svarade han och ryckte på axlarna innan han reste sig upp, grep tag i pizza kartongen och slängde den i en papperskorg. Jag skrattade och skakade på huvudet när han kom tillbaka, han flinade roat och vi lämnade lekplatsen.
”so what is that you want my help for?” frågade Jake, jag bet mig osäkert på läppen och kastade en blick bakom mig.
”you’re good with electronics right?” frågade jag istället och han nickade.
”well, there you got your answer” svarade jag och nu nickade han förstående.
”I got a phone I would like you to hack” la jag till.
”can I see the phone?” frågade han, genast tog jag upp telefonen som jag snott innan jag lyckats fly från byggnaden där Emma hållit mig fången. Om Jake skulle lyckas hacka sig in på telefonen skulle jag äntligen få bevisen som pekade mot henne.
”this won’t be so hard” mumlade Jake och jag rycktes genast tillbaka till verkligheten.
Jag såg glatt på honom och hoppet tändes inom mig att detta faktiskt kunde vara lösningen och slutet för A. ”how long?” frågade jag honom.
”an hour, maybe less” jag sken upp i ett stort leende och kramade honom glatt från sidan.
”thank you” tjöt jag och Jake skrattade förvånat.
”you’re... welcome” jag skrattade åt hans förvirring och rätade på mig igen, jag stelnade till när min blick föll på Justin som gick tillsammans med Chaz och Ryan på andra sidan gatan. Men under en bråkdel utav en sekund slätade jag ut ansiktet och gömde chocken medan jag behöll blicken framåtriktad. De var döda i mina ögon. Jag kände deras blickar bränna mot min hud, speciellt en, Justins. Jag fortsatte ignorera och riktade min fulla uppmärksamhet mot Jake som frågade om jag skulle följa med hem till honom medan han arbetade eller om jag skulle vänta hemma.
Jag sa genast att jag kunde följa med honom om jag inte var till besvär men han försäkrade mig genast om det var inte fallet.
”still got now clue?” frågade jag frustrerat med Chaz och Ryan efter mig, de skakade på huvudet och jag suckade uppgivet. Det hade gått två veckor och vi hade inte kommit fram till någonting, pappret låg fortfarande tomt framför oss. Med en enkel sammanfattning, vi var urusla.
Vi närmade oss lekplatsen och var på väg hem till Chloé där vi skulle försätta vår utredning, jag lät blicken vandra och stelnade till inombords när jag såg Olivia tillsammans med Jake gående på andra sidan vägen. Olivias ögon lämnade inte Jake där han gick med en telefon i handen och verkade fråga henne någonting, jag kände hur avundsjukan sjöd inom mig vid synen utav dem tillsammans. Även fast jag visste att Olivia försäkrat mig om att det inte var någonting förutom vänskap mellan dem när vi var tillsammans kunde jag inte undgå att undra.
Två veckor kunde ha förändrat allt, kunde hon ha gått vidare med Jake?
”don’t you worry about it man, they’re not together” försäkrade Ryan bakom mig och la sin hand på min axel, jag sneglade mot honom.
”are you sure?” frågade jag honom efter en stund, han nickade säkert.
Jag andades ut och skakade på huvudet. ”let’s go, the faster the better we get this son of a bitch and everything will go back to normal” jag kastade en blick bakåt mot dem innan jag ökade stegen mot Chloés hus.
vet att det blev superkort, men kort är bättre än inget eller hur?? :D
såååååå, Olivia tar hjälp av Jake för att hacka sig in på telefonen. hur tror ni det går?
kommer de hitta något? o Justin tror att de har något på gång.. xP kommer det sitta
en knytnäve i Jakes ansikte snart eller vad tror ni? hahha. nej, skoja bara. =)
vad tycks??? KOMMENTERA!!!!
taaaaaaack för alla kommentarer på kapitel 64. 18 stycken, helt galet ju! o ni vet inte hur
glad jag blir, asså... NI HAR INGEN ANING! :DDDDDD TAAACK!
o snälla fortsätt med det, jag vill veta vad ni tycker o ni tycker de e bra eller dåligt!
TACK, LOVE YOU GUYS! ♥
Kapitel 64 - I Actually Believed He Loved Me
”I thought for a second you would beat the shit out of him” skrattade han efter att jag fått på mig mina skor. Jag skrattade med honom.
”well, I wasn’t far away...” sa jag och la sedan händerna över hans kinder och drog hans ansikte intill mitt. Jag kysste honom hejdå innan jag gasade hemåt, väl upp på rummet såg jag till min lättnad att Olivia fortfarande sov lugnt i min säng.
”we’ll find this person that made your life to a living hell” viskade jag och strök med handen över hennes hår. ”I promise you that”
14:e April.
Jag satt i min säng med tummen över skärmen på min telefon, utav någon anledning velade jag över om jag skulle trycka eller inte. Han hade skadat mig djupt, förstört mig mer än någon annan någonsin gjort. Den smärtan hade fick mig att känna var tusen gånger värre än när jag råkade gå in i dörrkarmen och träffat rakt på mitt skadade revben. Jag hade behövt suttit med tänderna ihop bitna och nävarna knutna för att inte skrika högt, i flera minuter fick jag sitta så innan jag tillslut kunna slappna av och gå bort till mitt rum. Mamma hade tillåtit mig att stanna hem så länge jag behövde, vilket jag var oerhört tacksam över. Jag hade inte modet eller viljestyrkan att vistats i skolan bland alla hatfyllda blickar och elaka kommentarer. Jag behövde läka först, få upp min självsäkerhet igen innan jag kunde ta emot och snäsa något tillbaka eller ignorera.
Chloé hade dock sagt till mig att alla på skolan verkade släppa sitt hat och frustration gentemot mig efter jag blivit kidnappad och påkörd. Jag antar att medlidandet äntligen sjönk innanför deras kompakta hud och nådde deras inkompetenta hjärnor.
Jag tjöt frustrerat till när min tumme inte verkade vilja lydda min hjärnas order och klicka på radera, jag slöt ögonen och öppnade dem igen för att se hur telefonen arbetade innan numret var raderat från min telefon. Justins nummer fanns inte längre på mitt sim kort.
En ensam tår rann längst min kind, snabbt torkade jag bort den med baksidan utav min hand. Ilskan kokade upp inom mig, jag var arg på min själv som fortfarande grät över den där uppblåsta popstjärnan till manshora. Jag kastade ifrån mig telefonen och den studsade två gånger innan den la sig still på madrassen. Jag reste mig från sängen och gick fram till min radio.
”and here comes a song from Carly Rae Jepsen’s new album, tonight I’m getting over you here on NRJ”
Jag höll nästan på att skratta över hur bra sång titeln stämde in på min liv, jag stod stilla och lyssnade tills första refrängen var över och jag fann mig själv förälskad i låten. Den var riktigt bra, fartig och hade meddelade självständighet och styrka.
Jag diggade med huvudet och sjöng med i sista refrängen, för första gången på en vecka log jag på riktigt och kände mig glad.
”thank you Carly” sa jag till radion och skrattade.
*
18:e April.
”vi är så ledsna Lilo” jag log snett mot Melinda och Cornelia genom datorskärmen.
Jag hade precis haft säkert en timme lång utläggning över vad som hänt i mitt liv genom de senaste månaderna. Cornelia såg helt chockad ut och verkade ha svårt att tro att hennes största idol skulle ha gjort något sådant mot någon annan. Om hon velat motargumentera varken visade hon eller sa något om det, vilket var tur för henne. Chicks before dicks.
Jag ryckte på axlarna. ”jag är så över den där bitchen nu i alla fall” la jag till.
”han kan ruttna i helvete, jag bryr mig inte. Men så, hur är det i Sverige? Något nytt?” frågade jag.
Cornelia fnös. ”tja, inget som kan mäta sig med vad du har gått genom direkt” jag skrattade.
”nä, jag gissade på det” mumlade jag, men de berättade i alla fall att Melinda hade löst sina problem med sin pojkvän medan Cornelia klagade som vanligt över sina föräldrar.
”-jag menar kom igen! Can’t they cut me some slack?” frågade hon. ”är det för mycket begärt!?”
Jag skrattade. ”OLIVIA!” min mamma skrek från nedervåningen och jag himlade med ögonen.
”VAD!?” skrek jag tillbaka.
”MIDDAG!” jag suckade, mat var det sista jag ville äta nu. Jag kände mig enbart illamående och även fast jag var helt tom i magen på grund av att jag inte ätit sedan frukost ville jag fortfarande inte ha någon mat.
”måste gå, ska äta middag” sa jag till dem, de nickade och vi sa hejdå innan jag reste mig från sängen och gick ner i köket där alla redan satt till bords inklusive Victors flickvän.
Tre månader hade de hållit ihop nu och de var så gulliga som par kunde bli, vilket inte var en fröjd för ögat vid denna tid. Par äcklade mig nu för tiden, jag bara rynkade på näsan och vände bort blicken. Det var svårt nog att umgås med Chloé och Ryan ibland. Något jag inte gjort ofta genom de två senaste veckorna jag varit hemma då Justin tydligen fortfarande är kvar i Stratford, för någon anledning jag inte visste och inte ville veta heller, och han skulle följt med som en oinbjuden hundvalp. Med en suck satte jag mig ner på min stol och gled återigen in i mina tankar, orkade inte hänga med i samtalet som fördes över bordet. Allt jag ville var att få gå upp och lägga mig, jag var trött. Enbart trött. Jag kände hur mina familjemedlemmar då och då skickade oroliga blickar mot mig men jag försökte att ignorera dem så gott jag kunde, enda sedan kidnappningen har det precis varit som att de alla gick och väntade på att jag skulle explodera eller dylikt.
Den irriterade mig något så in i norden ibland och då fräste jag åt dem att de skulle lägga av medan andra gånger gick jag bara därifrån och stängde in mig på mitt rum.
*
19:e April.
"släng, behåll, släng" mumlade jag för mig själv medan jag rensade min garderob och la kläderna i två separata högar, släng högen var något större än behåll högen och jag insåg att jag skulle behöva köpa nya kläder.
Jag drog fram något mjukt och grep tag i den med båda händerna för att se vad det var, det stack till i bröstet när jag insåg att det var en munkjacka som tillhörde Justin.
Jag knöcklade ihop den innan jag slängde den på sängen, jag skulle ge den till Chloé så fick hon ge den till Ryan som sedan fick ge den till Justin. Jag tänkte i alla fall inte göra det. Jag stannade upp i mitt letande när mobilen ringde, jag gick fort bort till den och såg att det var Chloé som ringde.
hi, babe!" utbrast hon glatt i luren, jag log roat.
"hi, what's up?" frågade jag och gick bort till garderoben igen, jag klämde fast mobilen mellan axeln och örat medan jag plockade upp ett till plagg.
"on my way home from school" svarade hon trött och jag plutade medlidande på läppen.
”so how was school?” skrattade jag och återigen suckade hon.
”same old, same old” svarade hon. ”teachers that talk to much and nasty food” jag skrattade.
”yeah, can’t say I miss it. Getting kidnapped and almost beaten to death has it’s good side aswell” svarade jag och Chloé skrattade ironiskt.
”you still can’t remember anything?” frågade hon försiktigt, jag suckade. Jag hade verkligen försökt få minnet tillbaka men min hjärna vägrade, den ville inte komma ihåg.
”no” svarade jag lågt. ”my stupid brain seems to have deleted it and put it way down in some scrub where I will never find it”
”I still can’t find a single person that might have done this, it doesn’t make any sence” Chloé suckade frustrerat och jag nickade instämmande även fast jag visste att hon inte kunde se mig. "but how are you feeling?"
Jag suckade och grep tag i telefonen med handen. "I found one of Justin's shirts in my closet"
Jag fick ett svagt "oh" tillbaka från henne och jag nickade. "yeah"
"are you alright?" frågade hon försiktigt, jag kastade en blick mot sängen och såg på den grå munkjackan.
"you shouldn't miss people who doesn't miss you, right?" här bröt jag mot min egen regel, jag hade klart och tydligt bestämt mig för att gå vidare med mitt liv och inte tänka mer på honom men ändå lyckades han dykat upp i alla fall. Chloé var tyst ett tag innan hon svarade.
"it's normal that you miss him Lilo, he was your boyfriend for a half year for crying out loud" jag suckade.
"but I don't want to miss him" klagade jag och hon skrattade kort.
"well, there's only you to blame on that part darling" svarade hon och nu var det min tur att skratta.
"yeah" svarade jag och återigen blev det tyst i telefon, jag såg bort på munkjackan igen och kände samma stick i bröstet.
"I actually believed he loved me" sa jag tillslut.
"I know you did, hun. I know you did"
*
22:a April.
"så vad ska du hitta på idag då?" frågade mamma muntert när hon kom in i köket, jag såg upp på henne från min telefon och orkade inte ens le tillbaka mot henne.
"I'm going to listen to every sad song I ever downloaded, on reapet" svarade jag och mammas leende blev mindre och hon såg sedan medlidande på mig.
"en utav dina jobbigare dagar?" frågade hon och jag nickade svagt efter en stund. Även om jag lovat mig själv att glömma honom kunde jag inte undgå att få dagar då jag totalt begravde mig i mina sorger. Som denna till exempel.
En knackning kom från ytterdörren och mamma gick genast för att öppna, hon kom sedan tillbaka med en polisman efter sig. Jag såg frågande på dem och mamma ryckte diskret på axlarna.
Polisen log mot mig och satte sig mittemot mig vid bordet.
”hi, Olivia. How are you feeling?” frågade han.
”hi, ehm... good I guess” svarade jag och han nickade.
”I came by just to give you some of your things that the police couldn’t find any evidence on” berättade han och räckte mig påsen, jag nickade och tog emot den.
”thank you” svarade jag och jag fick återigen ett leende från honom, han utväxlade några få ord med min mamma innan jag var tillåten att resa mig och gå upp till mitt rum. Jag satte påsen på sängen och såg ner i den, jag drog upp mina kläder som jag burit den kvällen. Mina svarta jeans som fortfarande var blodiga smutsiga och sedan min t-shirt som såg ännu värre ut, jag såg frågande ner i påsen när jag tagit upp alla kläder med fortfarande fann något tungt i den. Jag stack ner handen och grep tag i något smalt, påminde om en mobiltelefon och mycket riktigt höll jag i en svart touch mobil i nästa sekund. Jag såg ner på den och flämtade högt.
Precis som en film spelades hela scenariot från min kidnappning upp i mitt huvud, hur det visade sig att A var Emma, hur männen slog mig och jag skrek högt när de bröt mitt ena revben. Hur Emma förklarade att hon avundades mig men att hon även ville döda mig för att hon tyckte jag var Stratfords största bitch. Jag ryckte till när jag kom ihåg hur bilen närmade sig och sedan Justins ansikte innan den träffade mig och jag blev medvetslöst. Andfått sjönk jag ner på sängen. ”it was Emma...”
AAAAAAAAHHHH! hon kommer ihåg! shhhhhiiiiittttttt! right!?
till en början ganska tråkigt kapitel, men jag ville komma genom hennes sorg period över
deras break up. :/ men vad tror ni händer nu!?
VAD TYCKS?? KOMMENTERA!!! :DDDDDDD
puss&kram på er. ♥
Kapitel 63 - How Could You Do That To Her!?
”come in” sa hon fort och klev åt sidan, jag log tacksamt innan jag klev ur skorna och skyndade mig upp på övervåningen och bort mot Chloés sovrumsdörr. Låg musik hördes inifrån rummet och jag klev rakt in utan att knacka, Chloé satt på sängen med läxböcker och papper sprida runt sig, hon skulle precis skrika på personen som kommit in utan att knacka med stannade upp när hon såg mig.
”what happened?” utbrast hon förfärat och såg på tårarna som fortfarande rann.
”he just broke up with me” kved jag fram.
"it's going to be okay. He doesn't deserve you" jag strök med handen över Olivias hjässa som låg i mitt knä och men hon endast fortsatte gråta. Hon snyftade häftigt till och knöt näven runt en handfull lakan. Jag vet inte hur länge jag satt och försökte trösta henne, försökte på få henne att må bättre tills hon plötsligt somnade, utmattad efter allt gråt.
Försiktigt tog jag mig ur sängen och ryckte till mig min väska innan jag gick mot dörren. Jag satte mig i bilen och körde mot Ryan, i tron om att han hade sina vänner på besök.
"hi Chloé, he is on his room" jag log tacksamt mot Ryans mamma och klev ur skorna innan jag gick med snabba steg upp på övervåning och bort mot Ryans rum. Utan att bry mig om att knacka stormade jag in i rummet och fann Ryan tillsammans med Chaz och Justin. Justin såg precis lika förstörd ut som Olivia gjort men det var inte något jag reflekterade över då.
"how could you do that to her!?" skrek jag åt honom, Ryan reste sig genast från stolen han suttit på och gick fram mot mig. ”Chloé-” började han.
”no!” sa jag högt och höll upp pekfingret framför honom. ”do you know how much she has been through? Do you know how much she has kept to herself to not ruin someone else’s life, to not let it spread to the press because that might affect you” jag riktade nu blicken mot Justin som såg upp på mig med sina ledsna, bruna ögon.
”and then you have the nerv to just break up with her and first then speak the news about how you had just played her all along, how low are you!? At first she though you were just some stuck-up celebrity that cared only about how much money you earned and all the girls you could get by just saying your name. But you changed that but to me it seems like she was right from the start” väste jag.
”you completely broke her heart, I had to sit with her for an hour, an hour, and hear her cry until she finally fell asleep. How could you be so brutal to her? She thought you really loved her!” det sista skrek jag åt honom. Rummet blev tyst för ett ögonblick.
”why did you say that?” frågade Chaz förvirrat och såg på Justin som såg ut att vara på gränsen att bryta ihop helt totalt. ”we all know you’re no player, you’ve always been respectful towards girls”
”because this is all my fault!” utbrast han plötsligt och reste på sig, vi alla såg oförstående på honom. ”I don’t want to see her get hurt like that again, I would never break up with her or hurt her that bad if I didn’t thought it was for her best. If us not being together means that she is safe than that’s what I will have to pay” jag kunde knappt tro mina öron, jag svalde och såg på Justin när han drog händerna genom håret och suckade förtvivlat.
”what? What are you talking about?” frågade jag, fortfarande förvirrad över vad Justin menade.
”I would never play a girl, what low life prick would do that? I love Olivia, always have, always will” svarade han och hans figur sjönk ihop när han slutat prata.
”but what are you talking about?” frågade jag och slog ut med armarna.
”I got a text from an unknown person and it was a video. A video of Olivias kidnapping, they were talking about me and the person envied Olivia because she could get whatever she wanted because of me” svarade han med låg röst och jag såg hur han knöt nävarna.
Jag stirrade på honom. ”did you see any faces?” frågade jag hysteriskt.
Han skakade på huvudet. ”the face and body had been blurred and the voice sounded more like a robot than a person” svarade han uppgivet. Jag svor inombords.
”so you just said all those things to make her let go?” frågade Ryan, jag såg menande på honom för att förmedla hur trög jag tyckte han var för ögonblicket. Han slog oskyldigt ut med armarna och höjde på ögonbrynen som för att säga, vad!?
”yes, of course” svarade Justin ändå och vände blicken mot mig, jag andades djupt in och lät armarna falla till mina sidor.
”so what are we going to do?” frågade jag efter en stund.
”we need to find this person and turn him och her into the police so I can say how sorry I am to Olivia, because it’s important that she stays away from me as long as this maniac is on free foot” svarade Justin, jag nickade instämmande.
”so you can’t tell her anything about this conversation we just had” Justin såg menande på mig.
Det tog emot att behöva ljuga för henne om något så som viktigt att Justin enbart ljög för henne när han sa dem orden som totalt krossade hennes hjärta. Men samtidigt var det ännu viktigare att hon höll sig borta från honom om det var Justin som var grunden bakom allt hat, jag ville inte att hon skulle besöka sjukhuset igen som ett vandrande blåmärke.
Jag nickade mot honom och han slappande genast av. ”I won’t tell her anything” försäkrade jag.
”so do we got a single person on our ”suspects” list?” frågade Justin sedan och såg på oss alla.
Jag öppnade munnen men stängde den lika snabbt, jag hade ingen som helst aning om vem som skulle kunna ligga bakom detta. Vem som skulle älska Justin så pass mycket att den var redo att döda Olivia för att få honom.
”okay, we can say that we exclude all the guys” sa Ryan och jag nickade.
”or who knows? Maybe there’s a really love sick dude that wants to be with you” sa Chaz och såg på Justin som stod still med stora ögon.
”but on second though your female fans are thousand times more crazy then the guys” lugnade jag Justin med som genast nickade instämmande.
”and there’s probably someone from Stratford” sa Justin sedan. ”if it isn’t someone how moved here or something to be able to stalk her” jag suckade frustrerat, det kunde vara vem som helst!
*
”I need to get home now, Olivia is going to wonder where I am if she wakes up and I’m not there” jag reste mig från Ryans säng kant och grep tag i min väska. Jag kan inte påstå att vi kommit speciellt långt i våra grubblerier och vi hade inte ens omringat några få personer som skulle kunna vara skyldiga till detta.
”keep her safe for me, will you?” frågade Justin, jag nickade mot honom.
”I’m sorry for what I said to you, I was just really angry because she’s my best friend” Justin viftade genast med handen.
”forget about it, I would probably do the same if I were you” jag log mot honom, Ryan reste sig från sin stol och följde mig ner till hallen.
”I thought for a second you would beat the shit out of him” skrattade han efter att jag fått på mig mina skor. Jag skrattade med honom.
”well, I wasn’t far away...” sa jag och la sedan händerna över hans kinder och drog hans ansikte intill mitt. Jag kysste honom hejdå innan jag gasade hemåt, väl upp på rummet såg jag till min lättnad att Olivia fortfarande sov lugnt i min säng.
”we’ll find this person that made your life to a living hell” viskade jag och strök med handen över hennes hår. ”I promise you that”
japp, precis som några utav er trodde gjorde Justin det enbart för att
han tror att det hela beror på honom. hm.. hur tror ni detta kommer gå??
gör Chloé rätt i att inte berätta för Olivia?? vad tycks??
KOMMENTERA! kanske hinner skriva mer ikväll, novellen börjar närma sig sitt slut.
okej... det kanske är 10 kapitel kvar eller nått men fortfarande. :P
puss&kram på er. ♥
Kapitel 62 - This Is All My Fault - Part 2
Ett omänskligt skri lämnade hennes läppar innan hon blev medvetslös. Min haka darrade medan skärmen blev svart och böt scenario, Olivia satt nu nerblodad och kämpade med andningen medan hennes huvud hängde ner över hennes bröst.
”Justin Bieber the famous heartthrob - more likely the famous lady killer”
Jag stirrade på den vita texten och sedan på bilden som fryst bakom den, Olivia med blodet rinnande ur munnen. Hennes ansikte var blankt av svett och hennes ögon hade förlorat all kämpar glöd. This was all my fault...
How To Break A Heart by Westlife
Hennes läppar drog ut sig i ett leende innan ett skratt lämnade hennes mun, hennes ögonen glittrade när hon såg på sin mamma som små fnittrade med henne. Olivia skrattade högt ännu en gång innan hon vände blicken mot mig för ett ögonblick, hennes havsblåa blick borrade sig in i min. Bilden från videon slog mig likt en käftsmäll i ansiktet och återigen överväldigades jag utav skuldkänslorna. Jag kunde inte släppa tanken, den naglade sig fast likt en igel och drev mig lägre och lägre fram mot mitt beslut. Ett beslut som smärtade att bara tänka på men det enda som verkade vettig i mitt huvud. Det enda som skulle vara rättvist för Olivia, det enda som inte skulle kunna skada henne likt detta igen. Hon skulle inte behöva fasa för att gå utanför huset eller till skolan eller lära känna nya människor. Hon skulle få leva ett normalt liv, för det var vad hon förtjänade. Hon förtjänade det bästa och det skulle hon få också.
"finally home, you have no idea of how tired I am of that hard hospital bed" jag föll glatt ner i min mjuka säng och drog till mig min huvudkudde och tryckte den mot mitt ansikte innan jag drog in doften.
"yeah" hörde jag Justin svara, jag rynkade pannan. Han hade betett sig så otroligt konstigt sedan han kom tillbaka efter att jag skickat hem honom för att sova. Han hade gått med ett leende och muntert humör men kommit tillbaka med tomma ögon och satt jämnt i sina egna tankar, väldigt avvisande. Det hade börjat gå mig något på nerverna men han hade genast sagt att det inte var något men nu fick jag nog.
"okay, what is it? You have been acting really weird lately and I know something is bothering you" sa jag och kastade tillbaka kudden mot huvudändan innan jag vände mig om för att se på honom. Han fick en hård blick och han kliade sig i nacken innan han stönade.
"I can't do this anymore" utbrast han tillslut och drog handen genom håret.
"what?" frågade jag förvirrat när han inte fortsatte.
"this" sa han och viftade med handen mellan oss för att förtydliga. Jag rynkade förbryllat på pannan, vad pratade han om?
"what are you talking about?" förvirring var hög inom mig och jag reste mig från sängkanten.
"I have let this go on for to long now and I can't do this anymore. It's not fair to you" svarade han och såg med sina nu kalla ögonen ner mot mig. Jag såg oförstående på honom medan jag lät hans ord sjunka in.
"wait, what?" frågade jag. "are you breaking up with me?" tårarna vällde genast upp i mina ögon och min hals snördes åt. Desperat såg jag på honom i hopp om att han skulle skratta och genast försäkra mig om att han skojade men han såg endast uttryckslöst ner på mig.
"oh my god" fick jag fram och snyftade till. "I'm sorry" viskade Justin.
"w-why are you doing this? h-how can you do this after e-everything we have b-been through?" snyftade jag fram.
"I'm sorry, I should never have let this go this far. Goodbye Olivia" sa han innan han vände sig om för att gå mot dörren.
"you can't do this. why are you doing this? I don't unders-" protesterade jag genast och började följa efter honom, tårarna rann längst mina kinder.
"I won. Okay, Olivia? I won" avbröt han fort och snurrade runt. Jag stannade mitt i steget och såg upp på honom med sårade och chockade ögon.
"you won?" frågade jag kvävt och kunde knappt tro mina öron.
"yes, I won. This whole thing was just a part of the game and I won big time. So now you can just move on with your life and forget all about me"
"you played me all this time?" han nickade.
"you were right about me, I like to play girls cause it's very easy to do. You just make them believe you're really in love and they will fall at your feet"
"you disgust me" mumlade jag fram medan jag skakade på huvudet. "get out, I never want to see you again" väste jag sedan och det tog inte många sekunder innan jag stod ensam i rummet. Ilskan som sjöd inom mig svalnade fort och sorgen kom till ytan ännu en gång, jag snyftade till och la huvudet i händerna. Det här händer inte! Det här händer inte!
Magen vägde plötsligt flera ton och att jag ville var att kräkas, jag knep ihop munnen för att inte skrika ut min gråt.
”Olivia?” hörde jag min mamma fråga, genast sträckte jag på mig. Jag orkade verkligen inte med hennes frågor eller oroliga ansikte just nu, fort gick jag bort till balkongen och öppnade den och som så många gånger förr klättrade jag nerför stupröret och landade på altanen. Min kropp värkte till och jag grimaserade, jag grep tag i min skateboard som låg och skräpade på gräsmattan och sparkade fort bort från huset. Jag styrde brädan mot Chloé och fick koncentrera mig på att stå upp, mina ben ville så gärna släppa taget och sjunka ihop. Jag hoppade av brädan när jag rullade in på Chloés uppfart och knackade på ytterdörren, Chloés mamma öppnade med ett brett leende som snabbt rann av när hon såg mitt förkrossade ansikte.
”is Chloé home?” frågade jag fort innan hon han säga något, stumt nickade hon.
”come in” sa hon fort och klev åt sidan, jag log tacksamt innan jag klev ur skorna och skyndade mig upp på övervåningen och bort mot Chloés sovrumsdörr. Låg musik hördes inifrån rummet och jag klev rakt in utan att knacka, Chloé satt på sängen med läxböcker och papper sprida runt sig, hon skulle precis skrika på personen som kommit in utan att knacka med stannade upp när hon såg mig.
”what happened?” utbrast hon förfärat och såg på tårarna som fortfarande rann.
”he just broke up with me” kved jag fram.
"he just broke up with me"
NEEEEEEEEEEEJ, right? hur kunde han!?
vad tycks?? :D KOMMENTERA!!!!! puss&kram. ♥
Kapitel 62 - This Is All My Fault - Part 1
”he already knows, everybody knows” sa hon när hon måste sett paniken i mina ögon.
”I had to tell them” la hon sedan till.
”well, who was it then? Who is A?” frågade jag henne och förtvivlan sköljde genast över henne.
”that’s the thing, we don’t know. Only you know and you can’t remember” svarade hon.
Jag stirrade oförstående på henne tills det gick upp för mig, jag hade äntligen fått reda på vem min galna stalker var, vem det var som ville döda mig så desperat och så lyckas jag göra mig fri från A’s klor. För att sedan bli överkörd och tappa minnet från hela händelsen och A blir lika anonym som den alltid varit.
”Justin, babe. I will not die under those few hours you go home to get some rest” tjatade Olivia.
”I’m more concerned that you will die from exhaustion” sa hon sedan och la huvudet på sned innan hon skrattade. Jag himlade med ögonen åt henne.
”yeah, yeah” mumlade jag, två dagar hade passerat sedan hon vaknat upp och verkade ha totalt förlorat minnet från hela kidnappning. Vi hade hoppats att så fort hon vaknat kunnat berättat vem A var så vi kunde sätta människan i fängelse. Men icke sa Nicke.
Jag reste mig från fåtöljen jag suttit på och gick fram till henne i sängen.
”you are going to be okay then?” frågade jag och såg allvarligt ner på henne, nu var det hennes tur att himla på ögonen.
”yes, I’ll be just fine. I’ll probably sleep as well” svarade hon och såg uppriktigt på mig.
Jag log snett innan jag böjde mig ner och kysste henne, hon besvarade fort kyssen och la en arm runt min nacke.
”god, I have missed those lips of yours but now you need to go home and sleep” sa hon och puttade mig löst bakåt, jag skrockade lågt.
”I have missed yours too” svarade jag medan jag gick mot dörren. ”I will see you in a couple of hours, okay?” hon nickade roat och vinkade.
*
Tröttare än jag trodde kollapsade jag på sängen så fort jag kom hem och hann inte ens släcka lampan innan jag somnade. Med en gäsp vaknade jag flera timmar senare, jag sträckte på mig och satte mig upp. Jag gnuggade mig trött i ögonen och reste mig från sängen för att ta en snabb dusch. Jag bytte kläder och gick ut i köket när min mage kurrade högt.
Mamma hade åkt hem till sig och Chaz, Ryan och Chloé hade tagit flygen hem för att inte missa för mycket i skolan. Victor, Stan och Kajsa var troligen ute och åt eller så var dem fortfarande kvar på sjukhuset för att hålla Olivia sällskap. Jag öppnade kylskåpet och drog fram rester som jag sedan värmde i mikron. Medan jag väntade på att maten skulle bli klar satte jag mig vid barbordet och nynnade lågt, mobilen vibrerade till i min fickan. Fort drog jag fram den och öppnade meddelandet. Smset kom från någon okänd och det var enbart en länk.
Tveksamt klickade jag på länken och såg hur telefonen laddade en sida för någon tidning och snart stirrade jag på en artikel.
”so this is the result you become when you date Justin Bieber. Doesn’t look so welcoming to me...”
Flertal bilder på Olivia när hon kom gående på gatan på väg mot mitt hus fanns på sidan och sedan en lång text där personen förklarat vad som hänt och sedan rabblat hur farligt det verka vara att dejta mig.
”should Justin Bieber be allowed to date if this is how the girls end up? Blue like a blueberry, broken ribs and memory loss. I think he should stay away from Olivia Frid from now on, he has done enough damaged to that poor girl”
Jag klickade genast bort sidan och hörde inte ens hur mikrovågsugnen pep över att den var klar.
Detta var precis vad jag hade fasat för, tänk om det hela var mitt fel... Att A skadade Olivia på grund av mig. Ännu en gång vibrerade min telefon till.
Från Okänd:
”you should leave Olivia alone, this whole kidnapping thing is all because of you.
How can you live with yourself?”
Tillsammans med texten kom ett videoklipp, skärmen vart mörk innan jag såg ett vitt rum. I mitten satt Olivia fastbunden på en stol, på en varsin sida av dörren stod två män, stora muskler pryde deras överkroppar medan deras ansikten förblev uttryckslösa. Framme vid Olivia stod en person, skärpan hade suddats ut så jag varken kunde se om det var en tjej eller en kille.
”so it’s about the fame?” frågade Olivia och hon såg äcklat upp på personen.
”maybe... doesn’t it feel good to have a boyfriend that can give you all that you point at. Feel special because he choosed you among all the other girls in the world?” rösten till person hade även blivit förvrängd och den lät enbart robotaktig.
”do you really think I started dating Justin because he’s a huge pop star. If you didn’t know, we hated each other the first time we meet” fräste Olivia tillbaka, personen skrattade innan den gick mot dörren.
”I will send my best to Justin” sa den sedan och vände sig om för att ge Olivia en sista blick.
”are you to much of a chicken to not kill me yourself, you’re going to let this big guys do it for you?” paniken syntes tydligt i Olivias ögon och hon letade desperat efter en utväg.
”no, you’re not going to die just yet. This guys are going to make you suffer a bit” svarade personen innan den lämnade rummet, männen drog genast fram olika verktyg och Olivia försökte förgäves ta sig ur stolen.
”please don’t” vädjade hon till männen, men de enbart närmade sig. Jag såg hur Olivia slöt ögonen när ena mannen måttade ett slag och ett skrik lämnade hennes läppar, med fasa satt jag som förstenad och stirrade på skärmen medan männen stod och slog på Olivia. Ett omänskligt skri lämnade hennes läppar innan hon blev medvetslös. Min haka darrade medan skärmen blev svart och böt scenario, Olivia satt nu nerblodad och kämpade med andningen medan hennes huvud hängde ner över hennes bröst.
”Justin Bieber the famous heartthrob - more likely the famous lady killer”
Jag stirrade på den vita texten och sedan på bilden som fryst bakom den, Olivia med blodet rinnande ur munnen. Hennes ansikte var blankt av svett och hennes ögon hade förlorat all kämpar glöd. This was all my fault...
nä, det här är inte bra. eller vad säger ni??
Jusin får in giftiga tankar i huvudet o börjar lägga skulden helt på honom själv...
hm... vad tycks?? KOMMENTERA!!!! :DDDDDDDD puss&kram. ♥
Kapitel 61 - Olivia, What's The Latest You Remember?
Klar blåa, likt havet. Med en suck slog jag mig ner på stolen jag suttit på sedan vi kom hit och sträckte på mig. Jag stelnade till när en trött doktor kom in i väntrummet, han hade påsar under ögonen och hans figur en aning ihopsjunken. När jag såg att han gick mot oss ställde jag mig genast upp igen, mamma och Kajsas småprat dog ut och alla såg spänt på doktor.
”well! How did it go?” frågade jag otåligt, genast la mamma en hand på min arm och gav mig en varnande blick.
”you might want to take a seat, Mr Bieber” sa doktorn, genast sjönk modet på mig och jag satte mig lamt ner på stolen igen och stirrade på doktorn framför oss. Han tog ett djupt andetag innan han började tala.Oh my god...
”Olivia, sweetheart” min mammas mjuka stämma talade till mig, jag rynkade på pannan när den lät så avlägsen och tunn. Hon lät bekymrad och sorgsen men samtidigt förväntansfull.
”Olivia?” upprepade hon och jag kände hur någon grep tag om i min hand och klämde åt.
Mina ögonlock kändes otroligt tunga men jag försökte strida emot och öppna ögonen, plötsligt kom allt rusade mot mig. Smärtan överväldigade mig, jag flämtade högt och slog upp ögonen.
Det skarpa ljuset från en lampa i taket skar in i min näthinna, jag blinkade flertal gånger för att vänja mig. Låga mummel omringade mig innan en man i vit rock och blå kläder lutade sig fram över mig.
"Olivia?"
”Olivia, can you hear us?” frågade han med högre tonläge än normalt.
Jag stönade. ”yeah” viskade jag fram och blinkade återigen när mina ögonlock verkade vilja sluta sig igen utav ansträngning på grund av ljuset.
”Olivia?” hörde jag min mamma säga igen, jag vände förvirrat på huvudet och såg henne alldeles intill mig. Sittandes på sängkanten, hon log trött. Hon hade påsar under ögonen och hennes ansikte utlyste tröttheten hon kände. Jag lät blicken vandra när jag inte förstod, vart var jag?
Vid sängens fotända stod Victor med sina ögon fästa på mig, hans hår var rufsigt och även han såg otroligt trött ut. Bredvid honom stod Chloé med munnen ihop pressad till ett rakt streck som om hon försökte att inte brista ut i gråt, när hon mötte min blick lyckades hon dock få till ett litet leende och min blick vandrade vidare. Min blick fastade på Justins skepnad, hans gyllenbruna ögon såg tillbaka på mig och de lyste av oro. Hans hår var inte lika stylat som alltid annars och precis som de andra såg han trött ut. Min blick sökte sig sedan runt i rummet, jag låg i en säng.
Jag såg ner på mina arm och såg förundrat på nålarna som stack in i min arm, bredvid mig pep en monitor regelbundet och en påse genomskinligt dropp hängde på en stående stång.
”where am I?” frågade jag svagt, min hals kändes snustorr och jag fick kämpa med att uttala orden.
”you’re at the hospital, you’re safe now” svarade mamma bredvid mig.
”safe? From what? What do you mean? What happened? Why am I doing here?” utbrast jag panikslaget och ville inget hellre än att komma ur sängen, slita av mig alla nålar och åka hem.
Denna gång var den ingen som svarade, alla blickar låg på doktorn som fortfarande stod på min andra sida.
”Olivia, what’s the lastest you remember?” frågade doktorn med lugn stämma, förtvivlat letade jag i minnet efter ett svar.
”I was with Justin-” jag såg upp på honom. ”-we had just landed in LA” svarade jag, mamma pep till bredvid mig och verkade vilja gråta högt. Victor grep genast tag i henne och de försvann ut genom dörren, jag såg oförstående efter dem. Vad gjorde jag för fel? Var det fel svar?
”why... why did she leave? Was it the wrong answer?” frågade jag gråtfärdigt.
”what is happening, doctor? Why can’t she remember?” frågade Justin.
Doktorn suckade innan han skrev något i sin journal. ”sometimes people’s minds choose to forget to protect itself. Sometimes for just a short while but sometimes...” svarade han.
”sometimes?” pressade Justin.
”sometimes forever” svarade doktorn och såg beklagande ner på mig som var på gränsen till självantänding på grund av förvirringen som härjade inom mig. Vad pratade dem alla om? Vad hade jag glömt?
”what can we do to make her remember then?” frågade Chloé.
”it can be different kind of things” svarade doktorn och ryckte på axlarna. ”the memory can come by itself one day or the memory can be triggered by things that relate to the event”
Jag såg förvirrat mellan dem alla och ville skrika högt utav frustration, de utbytte ännu några meningar innan doktorn lämnade rummet. Justin och Chloé såg på varandra en gång innan de vände sig mot mig.
”what is going on? What is it that I can’t remember? Why am I at the hospital?” frågade jag och flämtade till när det högg till i sidan. Jag stönade och tog mig för sidan, revbenen bultade och jag flämtade häftigt för att inte skrika högt av smärta. Jag lät min blick vandra över min kropp, jag hade stora blåmärken över benen och armarna. Försiktigt, med fasa över vad jag skulle se, drog jag upp mitt sjukhusnattlinne. Jag kved till, min mage hade stora blå, gul lila blåmärken. Ena sidan speciellt, stället såg även rött och infekterat ut.
”why am I looking like a living bruise?” frågade jag och såg upp på Justin och Chloé, som lika mycket som jag såg förfärat på min blåslagna mage. Chloé svalde och återigen såg hon ut att vilja brista i gråt, Justin såg på henne och nickade svagt. Sedan gick han fram till mig och satte sig på sängkanten, jag såg misstänksamt på honom.
”Olivia” började han och grep tag i min hand. ”we were in LA and we had just got of the plane”
Jag nickade, det här visste jag ju redan.
”but everything didn’t work out as planned, there were to many fans and we lost each other. They got me to the car but when I told them I had lost you, they quickly got rid of the fans and paparazzis. I expected for you to sit on the ground, scared to death but you were nowhere to be seen” fortsatte han, jag såg tvivlande på honom och kände hur jag misstrodde honom mer och mer.
”so what are you saying, I got kidnapped?” frågade jag med skärrad stämma.
Justin nickade svagt och såg mig i ögonen.
”you were gone for about one and a half week. The police searched everywhere but you were completely gone. But one night I was just about to take a walk and I heard screaming tires, I got outside and saw you on the street. You were covered in blood and dirt and the car were driving in full speed right towards you” han svalde och verkade få svårt att tala.
”it ran you over and drived away” avslutade han, tårarna rann längst mina kinder medan jag såg ner på min kropp. Någon hade slagit mig och sedan kört över mig när jag nästan nått trygghet.
Jag snyftade till och Justin klämde min hand. ”who... did this... to me?” frågade jag.
Justins ögon såg sorgset tillbaka mot mig.
”it was A” svarade Chloé tillslut, genast såg jag på henne medan paniken spred sig.
Justin visste inget om A, ingen visste. Hur kunde hon bara säga så högt?
”he already knows, everybody knows” sa hon när hon måste sett paniken i mina ögon.
”I had to tell them” la hon sedan till.
”well, who was it then? Who is A?” frågade jag henne och förtvivlan sköljde genast över henne.
”that’s the thing, we don’t know. Only you know and you can’t remember” svarade hon.
Jag stirrade oförstående på henne tills det gick upp för mig, jag hade äntligen fått reda på vem min galna stalker var, vem det var som ville döda mig så desperat och så lyckas jag göra mig fri från A’s klor. För att sedan bli överkörd och tappa minnet från hela händelsen och A blir lika anonym som den alltid varit.
Kapitel 60 - What If This Whole Thing Is About Me
”call an ambulance, now!” skrek jag åt dem, jag såg hur mamma genast fiskade upp sin telefon innan hon stressat började tala in i luren. Victor tillsammans med Chaz och Ryan kom springandes fram till mig.
”what happened?” frågade Victor innan han knäböjde bredvid mig.
”I was about to take a walk and heard a car running down the street, the wheels screamed loud and there on the street she was. I didn’t even got the chance to take one step before the car had run here over” kved jag fram och såg ner på Olivia i min famn som fortfarande inte gjort ett ljud eller visat ett tecken på att hon levde. Genom grinden kom nu resten springandes med Kajsa i täten.
”OLIVIA!” skrek hon gällt och såg ner på sin blodiga och orörliga dotter i min famn.
Sirenen från en ambulans hördes långt bort ifrån.
Har du någonsin känt frustration över att enbart sitta i ett väntrum och rastlöst vänta på en operation som man varken vet kommer sluta illa eller bra? Det enda man vet är att om den inte görs kommer personen dö. Om du inte har varit med om det, skönt för dig, hoppas du aldrig utsätts för det. Om du har det, då kan du bara tänka dig hur jag såg ut då...
Vi hade suttit i flera timmar och väntat på att en doktor eller sjuksköterska skulle komma ut för att ge oss information om operationen. Mamma satt och strök mig lugnande upp och ner över ryggen medan jag satt med huvudet i händerna. Väntan gjorde mig galen, fullständigt galen.
"what's taking so long!" utbrast jag tillslut.
"they're doing everything they can trying to save her life" svarade mamma bredvid mig, jag suckade frustrerat.
Vem denna A än var skulle den få betala för vad den utsatt Olivia för under dagarna den höll henne fången. Misshandlade, hotade och tillslut... körde över henne.
"I'm..." började jag min mening medan jag reste mig upp. "... taking a walk or something" avslutade jag sedan och lämnade väntrummet. Jag gick ut genom dörrarna till sjukhuset och träffades av värmen, LA var i full gång. Bilarna körde på vägarna, människor gick stressat eller fnittrade med sina vänner. Med en suck gled jag ner längst väggen på byggnaden och hamnade på den hårda asfalten. Vem kunde hata Olivia så mycket att de skickade hot sms, förföljde henne, försökte mörda henne och tillslut kidnappa henne och tortera henne till döds? I min hjärna var det helt blankt, i min hjärna fanns det ingen som skulle vilja skada henne. Men tydligen hade jag fel.
"Justin Bieber?" jag såg upp när den svaga rösten tillkallade min uppmärksamhet och möttes av ett par grå ögon.
"Justin Bieber?"
Tjejen såg med stora ögon ner på mig, hennes blonda hår ramade in hennes ansikte och hängde ner över hennes axlar. Hennes mun var format i ett förvånat o, antagligen över att se mig. Ett snett leende la sig över mina läppar.
”hey, very nice to meet you. But I’m really not in the mood to take a picture or sign an autograph right now, sorry” sa jag sedan och såg beklagande på henne.
”I wasn’t going to ask for a picture or an autograph” svarade hon försiktigt. ”I was just going to ask if you’re alright, you look like you’re about to break down or something” jag skrattade humorlöst.
”is it that obvious?” frågade jag och såg upp på henne för att se hur hon bet sig i läppen samtidigt som hon säkert funderade på om hon skulle vara ärlig eller dra till med en lögn.
”yeah” svarade hon tillslut.
”well... are you a big belieber?” frågade jag henne, hon verkade förvånad över frågan men rodnade.
”I’m a fan of yours, yes” svarade hon blygt, jag log en aning roat.
”yeah, then you probably know the whole story already. My beliebers are better then FBI to find stuff out” påpekade jag, hon skrattade innan hon satte sig bredvid mig.
”do you want to talk about it?” frågade hon försiktigt efter en stunds tystnad, jag kastade en blick mot henne innan jag vände ögonen mot trafiken igen.
”I just don’t understand” sa jag tillslut. ”how could this all happened? How did I not see it? How could I let this happened? Who is this person?” frågorna rann ur mig likt ett vattenfall, frågor som jag desperat letade svar efter men fann inga.
”I have only heard a little bit about the story behind this but as I understood it. It has been a person bullying Olivia and then she got kidnapped last week” jag nickade för att säga att hon förstått rätt.
”and you believe it’s the same person who has been bullying her that also kidnapped her?” frågade hon sedan, återigen nickade jag.
”how could I not see that my girlfriend was bullied?” frågade jag och vände mig mot tjejen precis som om hon skulle haft svaret, hon drog fundersamt på munnen.
”well, sometimes you choose to not see the bad because you don’t want to deal with it” svarade hon. ”you block it out and just pretend that it doesn’t exist, but I don’t believe you would do that. I just think Olivia was very good at hiding it. That she didn’t want anyone to find out because she didn’t want to hurt anybody”
”but why didn’t she want help?” frågade jag henne förtvivlat.
”she might didn’t see any help, that this was her problem alone to deal with” svarade hon efter en stund.
”but she told Chloé, her best friend. But she couldn’t tell me” påpekade jag.
”well... not that I want to make you feel any worse then you already do but Chloé was there, in Stratford, when you weren’t. Maybe the big spotlight you have on you all the time would only have made it even bigger of a problem. Or she simply wanted to protect you” svarade hon och jag kände hennes blick mot min kind. Jag fortsatte ha mina ögon fastnaglade på trafiken, kände skuldkänslorna byggas upp inom mig. ”you have probably already realized by yourself that you aren’t available all the time, you’re a busy guy. You have a lot of people to please”
Jag suckade och lutade huvudet mot väggen bakom mig.
”what if this whole thing is about me” viskade jag fram, jag såg ur ögonvrån hur tjejen nickade.
”maybe” svarade hon. ”some beliebers is really crazy about you, want to marry you and have your babies” fortsatte hon sedan och skrattade, jag kunde inte undgå att dra på mungiporna.
”you don’t, I guess?” frågade jag och lutade huvudet åt sidan så jag kunde se på henne.
Hon skakade på huvudet. ”nah, sorry. Got a boyfriend at home already”
Jag skrattade men nickade innan jag blev allvarlig igen, tjejen måste ha sett ur mitt leende rann av mitt ansikte för hon la genast en hand på min överarm.
”hey. It’s going to be okay, Olivia is going to make it and you’re going to catch this maniac. Let beliebers get hold of the information, they can probably find out who it is. They are better then the FBI, right?” jag skrattade men nickade.
”yeah” svarade jag och jag såg hur hon log, jag drog efter andan innan jag såg på henne.
”I better get inside and check up on everything” sa jag och hon nickade fort.
”yeah and I should probably head home. My mom must think I got raped in some bush or something” svarade hon roat innan hon reste sig från marken, jag borstade bort smutsen från mina jeans då det slog mig, jag visste inte ens vad hon hette.
”thank you...” sa jag sedan och såg menande på henne.
”Zoey” skrattade hon. ”thank you, Zoey” hon såg frågade på mig.
”for what?” undrade hon.
”because you listened and gave me great answers” svarade jag och hon log generat.
”well, it was my pleasure” sa hon.
”you got your phone?” frågade jag henne sedan, genast rynkade hon pannan.
”yeah, why?” frågade hon, jag log snett.
”so we can take a picture and so you got proof to your mom that you didn’t get raped in some bush” förklarade jag, hon himlade genast på ögonen men skrattade innan hon fiskade upp sin iPhone ur jeansfickan. Vi knäppte ett kort och hon log tacksamt.
”thank you” sa hon och såg ner på bilden. ”you’re welcome” svarade jag.
Hon fick en kram innan vi skildes åt och jag gick in i sjukhuset igen, doktorer gick med sina skriv rapporter i famnen, sjuksköterskor gick och småpratade eller hjälpte en patient att ta sig någon stans. Jag kom tillbaka till väntrummet och fann det ungefär likadant som när jag lämnade.
Mamma satt i sin stol och pratade nu med Olivias mamma Kajsa. Chaz, Ryan och Chloé hade somnat i sina stolar men Victor och Stan satt fortfarande vakna, Victor såg upp på mig när jag kom mot dem. Hans ögon påminde så mycket om Olivias att det gjorde ont i magen på mig.
Klar blåa, likt havet. Med en suck slog jag mig ner på stolen jag suttit på sedan vi kom hit och sträckte på mig. Jag stelnade till när en trött doktor kom in i väntrummet, han hade påsar under ögonen och hans figur en aning ihopsjunken. När jag såg att han gick mot oss ställde jag mig genast upp igen, mamma och Kajsas småprat dog ut och alla såg spänt på doktor.
”well! How did it go?” frågade jag otåligt, genast la mamma en hand på min arm och gav mig en varnande blick.
”you might want to take a seat, Mr Bieber” sa doktorn, genast sjönk modet på mig och jag satte mig lamt ner på stolen igen och stirrade på doktorn framför oss. Han tog ett djupt andetag innan han började tala. Oh my god...
tyckte om detta kapitel väldigt mkt. :) ville ha med lite hur bra
förhållande Justin faktiskt har med sina fans. vad tyckte ni??
vad tror ni doktorn kommer säga?? KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥
puss&kram. har inte läst genom, orkade inte. :P heheheh...
Kapitel 59 - FIND HER!
”it was very real, you were wearing the exact same thing and were standing on the stage. A said that if we went to the police you would be as good as... dead”
”oh my god” sa jag och drog händerna genom håret, jag hade skrattat och skämtat med henne i telefonen medan hon panikslaget hade velat få svar.
”so you think this A has kidnapped her?” frågade konstapeln som precis skrev klart den sista meningen i sitt block, Chloé nickade svagt.
”we need to find her and that is now before it’s to late”
Blodet rann ur min mun och ner längst min hals och ut över mitt bröst. Min blick var suddig och hela min kropp värkte, männen hade båda använt sig utav sina redskap och slagit på min kropp utan någon som helst ånger eller baktanke. Bara slagit.
Ena mannen hade slagit tillräckligt många gånger över mina revben att jag visste att dem var brutna, dels på grund av smärtan när jag andades men även hur knacket skulle fått människor inom en mil att höra och sedan mitt skri som följt efter. Dörren öppnades framför mig och Emmas skratt nådde mina öron. Mitt huvud hängde då jag inte hade kraft nog att räta på nacken.
”what is it baby doll? Aren’t you feeling well?” frågade hon i spelad omtanke, om jag kunnat hade jag skrattade hånfullt åt henne.
”just kille me already” fick jag fram och blodet droppade ner i mitt knä.
”nah, not yet. This way was hundred times funnier that just put a gun to your head and fire” sa hon glatt, hon lade en hand ovanpå min hjässa innan hon grep tag i en handfull med hår och rätade på min nacke. Hon log snett, jag stirrade henne stint tillbaka i ögonen.
”well, can you tell me what day it is then?” frågade jag henne, hon skrattade.
”it’s the 29th of March, you have been here for a week and a half” svarade hon och jag förbluffades över hur länge jag befunnit mig i detta rum. Det känts som enbart några dagar.
”the police is doing a terrible job trying to find you, you know” sa hon sedan och släppte taget om mitt hår.
”well, that depends. Are we still in the US or have shipped me to another country?” frågade jag henne.
”oh, we’re still here” försäkrade hon mig. ”your boyfriend has canceled his tour and he will not continue until he finds you. Pity that he is going to find you cold, all bloody and very much dead” fortsatte hon och saknaden efter tryggheten som Justin utstrålade härjade i min kropp när hon nämnde honom. Emma skrattade innan hon gick mot dörren igen.
”I think I’m going to let the boys have a round or two with you again before I put you out of your suffering” sa hon muntert innan hon stängde dörren bakom sig. En beslutsamhet tändes inom mig, jag skulle ta mig ur härifrån, jag skulle inte dö idag. Speciellt inte utav någon som Emma, en avundsjuk jävel med psykiska problem.
Smärta sköts genom armen när jag började rycka i repen runt mina handleder, desperat över att få komma loss. Jag vred och vände på armarna och kände hur de grova repens fibrer skar in i min hud. Till min lycka kände jag hur min ena handled började glida mellan repen, jag ryckte och slet och min ena handled kom loss. Jag motstod lusten att tjuta av lycka, med stela leder böjde jag mig fram för att knyta upp repen runt mina ben. Jag stelnade till när steg ekade utanför dörren, panikslaget började jag snabbare att knyta upp knutarna. Jag slet skräckslaget i repen och fick upp ena för att sedan gå över till det andra, låset rasslade till i dörren när jag precis kom loss med andra benet. Fort ställde jag mig upp på vingliga ben och grep tag i stolen, ena mannen klev in i rummet och hann precis öppna munnen innan jag svingade stolen på honom. Han föll till marken med ett stön men började resa på sig kort därefter. I ren panik grep jag tag i hans rörtång och svingade den mot hans kropp, jag slog och slog och slog tills jag tillslut fann förmågan att sluta.
Förskräckt såg jag ner på mannen som nu låg blodig vid mina fötter, jag hade spräckt hans skalle med mina slag och genast vällde illamåendet upp inom mig. Jag var nära på att kräkas med bet tillslut tillbaka det, jag lyssnade sedan efter något som kunde skvallra om att de andra fann något konstigt. Men jag hörde endast låga mummel längre bort.
Mitt hjärtslag ekade i mina öron och mina andetag kom ut hackiga och stötvis. Försiktigt smög jag längst ena korridoren i hopp om att det var den rätta vägen ut ur detta dårhus, mina sinnen var på hel spänd och skräcken fyllde varenda vrå i min kropp. Till min lättnad fann jag tillslut något som liknade en hall, en spegel hängde på väggen och under stod ett bord. Ovanpå det stod en lampan och bredvid låg en väska, jag siktade på dörren men stannade upp. Jag såg tillbaka på väskan och gick fort fram till den. Bevis, bevis, bevis, ordet upprepades gång på gång i min hjärna.
Jag rotade runt i väskan till jag fann en svart mobiltelefon, fort pressade jag ner den i min jeans ficka innan jag vände mig om för att gå ut genom dörren. Jag tryckte ner handtaget när ett ilsket rop ekade genom korridoren.
”FIND HER!” Emmas stämma röt rasande och jag var snabbt med att slänga mig ut genom dörren.
Jag hamnade i en gränd och sprang det fortaste jag kunde med kroppen som skrek av smärta.
Jag rundade ett hörn och gjorde misstaget att kasta en blick bakåt, Emma hade tagit sig ut genom dörren. Nu klädd i endast svart, hon hann få en skymt utav mig och skrek högt.
Skriet fick kalla kårar att krypa längst min rygg och jag ökade på takten, plötsligt uppenbarade sig en bil bakom mig. Den gasade och skräckslaget sprang jag fortare, jag vek in i skogen precis innan bilen skulle ha jämnat mig med marken. Jag sprang och sprang, duckade under grenar, hoppade över stockar och rötter som stack ut ur marken. Jag flåsade andfått och försökte se i mörkret. Plötsligt stannade jag, jag var i mitten utav ingenstans och smärtan bultade från mitt brutna revben. Blodet hade slutat rinna från mina sår, jag måste sett hemsk ut.
Blod, smuts och stora, skärrade ögon. Jag satte händerna på knäna och försökte få ner mina andetag för att sluta trycka på revben som skrek högt varje gång jag andades så stort som jag gjorde nu. När min andning väl lugnat ner sig sträckte jag på mig, skogen var tyst och mörk.
Nu insåg jag hur skrämmande den även var, det enda jag ville var att få komma tillbaka till min familj, till mina vänner, till Justin. Få känna trygghet, kunna slappna av.
Jag drog efter andan och grimaserade när jag gjorde tog ett för stort, innan jag började gå igen.
*
Efter vad som kändes som flera timmar nådde jag äntligen skogens slut, jag kom ut på en tom gata. Endast gatulamporna lös upp vägen bland villorna, jag hade ingen aning om var jag befann mig någon stans. Jag sökte med blicken uppåt för att hitta en vägskylt, tillslut fann jag en och blev inte klokare. Jag hade inget som helst lokalsinne i LA.
Jag gick åt ena hållet, njöt utav den varma vinden som fläktades mot mitt ansikte. Det jag gjorde klart för mig var att detta var ett rikare område och mer gles bebott. Precis ett sådant som Justin bodde i, jag svängde till höger när området tog slut och jag kom till ett nytt.
Jag ryckte till varje gång en bil körde förbi men slappnade av när jag insåg att det inte var Emma och hennes mördarmaskin till vän. Jag kom in på en ny gata och till min lycka fann jag den bekant, jag gick snabbare och såg Justins hus närma sig. Jag andades ut och började gå ännu snabbare.
Plötsligt skrek ett par däck bakom mig, jag snurrade snabbt runt och såg den svarta bilen som hade målet att köra över mig närma sig.
”where are you going?” frågade mamma oroligt, jag stod i hallen och klev in i mina skor.
”I can’t be here anymore, I need air” svarade jag, huset var fyllt av människor. Olivias familj hade såklart fått sovit här och Ryan, Chaz och Chloé hade även dem bestämt sig för att stanna.
Polisen var ute och letade efter Olivia men en och en halv vecka hade gått och det var fortfarande tomt på pappret. Mamma nickade innan hon gick fram till mig och strök mig fort över kinden.
”be safe” sa hon, jag nickade innan jag öppnade dörren och gick ut i LA’s varma kvällsväder.
Jag strosade ner mot grinden som skulle ta mig ut till gatan, jag tryckte precis in koden och grindarna gled långsamt upp när höga skrik från däck som låsets mot marken ekade.
Frågande tog jag mig ut genom grindarna och såg en bil som gasade, jag vände blicken mot vad det än var som bilen siktade på. Jag flämtade till för där stod Olivia.
Hennes ögon var uppspärrade, torkat blod täckte hennes haka, ner över hennes hals och bröst. Även stora delar utav hennes tröja, hennes ansikte var smutsigt och blekt. Bilen var på väg att köra rakt på henne, våra blickar möttes och jag såg hur ett litet leende utav igenkännande lades över hennes läppar. Jag hann inte ens ta ett steg fram för än bilen kört på henne och hon slängdes upp över framrutan och sedan över bilens tak innan hon landade på marken.
”NO!” skrek jag högt, bilen fortsatte köra och jag sprang fort fram till Olivias orörlig kropp som låg på marken. Genast drog jag upp hennes överkropp i min famn och såg ner på hennes trasiga kropp.
”Olivia, Olivia, wake up” sa jag fort och skakade henne men fick ingen som helst respons.
”HELP!” skrek jag högt, snart hörde jag oroliga röster och spring från mitt hus innan mamma, Ryan, Chaz och Olivias bror uppenbarade sig vid grinden.
”call an ambulance, now!” skrek jag åt dem, jag såg hur mamma genast fiskade upp sin telefon innan hon stressat började tala in i luren. Victor tillsammans med Chaz och Ryan kom springandes fram till mig.
”what happened?” frågade Victor innan han knäböjde bredvid mig.
”I was about to take a walk and heard a car running down the street, the wheels screamed loud and there on the street she was. I didn’t even got the chance to take one step before the car had run here over” kved jag fram och såg ner på Olivia i min famn som fortfarande inte gjort ett ljud eller visat ett tecken på att hon levde. Genom grinden kom nu resten springandes med Kajsa i täten.
”OLIVIA!” skrek hon gällt och såg ner på sin blodiga och orörliga dotter i min famn.
Sirenen från en ambulans hördes långt bort ifrån.
Kapitel 58 - How Is My Baby Doll?
Fansen men även paparazzoerna spred sig i vild panik och sprang åt alla håll för att komma bort från pistolen som de trodde hotade dem. På några få minuter var platsen tom, jag gick fort ut ur bilen i tron om att Olivia skulle sitta på marken, skräckslagen eller dylikt men det var helt tomt.
Ingen skymt utav ett blont huvud, hon var borta.
”Olivia!?” ropade jag högt men fick inget svar, jag tog mig panikslaget om huvudet och vände mig mot bilen. ”where is she?”
Jag stönade och öppnade försiktigt ögonen, färgarna gled samman och stack i mina ögon. Mina hjärtslag ekade i mina öron och för ett ögonblick fasade jag för att jag blivit döv men lugnade mig när hjärtslagen tynade bort och ljud trängde in. Jag blinkade med ögonen och saker tog form framför mig, jag stönade igen innan jag försökte räta på mig. Det tog emot och jag såg frågade ner, mina fötter satt fastbundna utav tjocka rep och jag kände samma sak vid mina handleder.
Nu spred sig istället paniken och jag försökte förtvivlat rycka mig loss från den hårda trästolen jag satt på, jag andades häftigt in och ut när jag insåg att det var lönlöst. Istället såg jag mig omkring, det var ett vitt, alldeles tomt rum. Inga fönster, inga möbler, ingenting.
Förutom jag, fastbunden på en stol. Jag hade ingen aning om vad klockan var, den kunde varit mitt i natten eller mitt på ljusa dagen.
Jag hade inte ens någon aning om vart jag befann mig, var jag ens kvar i landet?
Jag gnällde till och tårarna vällde upp i ögonen, jag skulle dö nu. Jag var hundra procent säker på det faktumet. Det fanns ingen annan utväg, ingen visste vart jag var. Justin kunde omöjligt veta, han var säkert orolig men inga ledtrådar hade jag lämnat efter mig. Det enda jag kom ihåg från flygplatsen var att jag hade slitits från Justin och in i havet av fans innan något hårt slagit mig i huvudet och jag svimmat. Plöstligt rasslade det till i låset intill rummet, skräckslaget såg jag på dörren som öppnades. Två män klev in i rummet, båda muskulösa och uttryckslösa ansikten.
Men det som klev in efter fick mig att dra för andan, hur är det möjligt?
In klev nämligen en liten figur, brunt hår, armarna i kors och ett galet leende över läpparna och allt detta tillhörde ingen mindre än Emma.
”E-Emma?” frågade jag med skakig stämma, oförmögen att få in det hela i huvudet.
Hon la huvudet på snett. ”how is my baby doll? Comfortable?”
Jag skakade på huvudet medan en tår rann längst min kind. ”how could you do this to me?”
”oh, it’s easy. Send some texts, buy a gun and point at the biggest bitch in town” svarade hon med en axelryckning, min haka föll.
”what?” frågade jag med ynklig röst, sedan när hatade hon mig?
”come on, don’t act so innocent” började hon medan hon gick fram mot mig. ”don’t pretend you didn’t notice how hard I tried to be your friend, but you just blowed me off-”
”I didn't...”
”- like an annoying bug. I wasn’t good enough for little miss. Perfect, the girl that came to Stratford, made the biggest change in the girls soccer team in ages, became popular within seconds and started dating the world’s biggest pop star”
”so this is about fame?” frågade jag och såg avskyvärt på henne.
”maybe... doesn’t it feel good to have a boyfriend that can give you all that you point at. Feel special because he choosed you among all the other girls in the world?” frågade hon och lutade sig fram mot mig.
”do you really think I started dating Justin because he’s a huge pop star. If you didn’t know, we hated each other the first time we meet, but on second though you should know. Your my personal stalker, right?” väste jag till henne.
Ett ironiskt leende drog ut sig över hennes ansikte. ”that’s right, I like stalking worthless bitches and make their lifes miserable before I-” hon drog med fingret över min strupe. ”-kill them”
Jag knep ihop ögonen och försökte flytta mig ifrån hennes beröring men kom inte långt då repen tog emot.
”I was your friend, I-” började jag.
”YOU IGNORED ME LIKE EVERY OTHER GIRL IN THE SCHOOL!” röt hon i mitt ansikte, jag ryckte häftigt till vid hennes plötsliga ton ändring.
”well, news flash for you. Clinging like a monkey on people in hope to become their friend isn’t the right strategy” fräste jag tillbaka och såg att det tog hårt på henne. Hårdare än hon ville.
Hon sträckte sedan på sig med ett självsäkert leende. ”well, I’m not the girl how is tied to a chair and is soon about to die” sa hon sedan, min mage fylldes genast utav is efter hon yttrat dem orden. Skulle hon verkligen kunna vara förmögen till att döda mig? Tänkte jag för ett ögonblick men insåg ganska snart att det skulle hon, hon har redan försökte flertal gånger tidigare.
”are you really going to kill me because I didn’t make it crystal clear that you were my friend?” frågade jag henne med gråten i halsen.
”don’t cry, it’s pathetic. And you have missed the whole point" sa hon och skakade på huvudet.
"it ain’t because you weren’t my friend. I’m going to kill you because you think you’re so much better then everyone else, I’m going to kill you because you’re a spoiled bitch that gets whatever she wants. There’s enough of people like you out there, so you won’t be missed” svarade hon.
”I will send my best to Justin” sa hon sedan innan hon vände sig om och gick mot dörren.
”are you to much of a chicken to not kill me yourself, you’re going to let this big guys do it for you?” frågade jag och försökte så gott jag kunde dra ut på det hela.
Hon skrattade medan hon öppnade dörren och vände huvudet mot mig.
”no, you’re not going to die just yet. This guys are going to make you suffer a bit, make you feel the pain that we normal people go through everyday looking at you stupid piece of shit walking around”
Med dem orden stängde hon dörren och lämnade mig med de två männen, den ena killen tog ut en rörtång ur jackan medan den andra tog fram ett knogjärn. Tårarna rann medan jag stirrade med skräck på männen, jag försökte genast komma ur stolen men det var lika hopplöst som förra gången.
”please don’t” vädjade jag åt dem men de enbart närmade sig. Jag slöt ögonen för att slippa se, sedan skrek jag högt när järnet träffade mitt ansikte.
”can you tell me if Olivia had any enemies who wanted to harm her?” frågade konstapeln i soffan mittemot mig, hans ögon lämnade mig inte för en sekund och hans hand var redo att skriva ner vad jag än sa i blocket som låg på hans knä.
”no, I don’t know” svarade jag hest, två dagar har gått och vi har inte sett ett spår utav henne.
Polisen hade ringt Olivias mamma och de skulle komma ner idag till LA med flyget.
”nothing at all?” frågade han, jag la förtvivlat huvudet i händerna och kände hur jag var på gränsen till tårar. Turnén hade vi behövt skjuta upp, aldrig i hela livet att jag skulle ställa mig på scen medan min flickvän blivit kidnappad. Scooter hade sett ut att vilja protesterat men sade att han skulle ta hand om det.
”Olivia’s family is here now, sir” en annan polis som kom in i vardagsrummet, jag såg genast upp. Strax efter kom en hysterisk Kajsa med Victor, Stan, Ryan, Chaz och Chloé efter sig.
”where is my daughter!?” nästan skrek Kajsa, konstapeln som suttit framför mig reste sig lugnt från sin plats innan han gick fram till henne och fyllde henne med information.
Jag såg upp på mina vänner som såg medlidande och beklagande ner på mig, Chloé grät redan.
”they will find her” försäkrade Chaz och satte sig bredvid mig i soffan.
Chloé bröt ihop och snyftade hysteriskt, Ryan tog emot henne innan hon föll till golvet och hans ögon speglade oron han kände. Han satte sig i en fåtölj med henne i knät.
”I need to talk to a police” snyftade hon fram, Ryan såg frågande på henne med ropade sedan till sig en polisman. Samma polis som innan kom fram till oss.
”she says she needs to speak with you” sa Ryan, han nickade genast och satte sig i soffan igen.
Chloé satte sig upp i Ryans knä och såg på polisen med förkrossade ögon.
”she’s going to die” sa hon sedan, jag såg förvirrat på henne.
”what do you mean?” frågade konstapeln lugnt.
”A is going to kill her... A is going to kill her” sa Chloé. ”who is A?” frågade han försiktigt.
”I don’t know. A horrible person who wanted to mess with her life” svarade hon, inget utav det hon sa lät vettigt. Vad var det hon pratade om? Vem var A?
”would you like to take this from the beginning?” hon svalde och tårarna fortsatte rinna längst henne kinder.
”there is this person who calls himself or herself A and have been texting Olivia for almost a half year now. It’s been really creepy, A has known things even if he or she weren’t present in the room. A has been everywhere. Making treats, at first it was harmless but...” förklarade Chloé, jag stirrade misstroget på henne. Hon svalde och snyftade till.
”but?” frågade konstapeln försiktigt.
”but one day she or he treaten to expose a picture of Olivia-” Chloé skickade en snabb blick mot mig. ”-if she didn’t steal something back that once belonged to A. At first Olivia refused to do it but after she had been running in the woods and she got... shot” fortsatte hon men resten av orden fastnade i hennes hals och hon snyftade högt.
Så det var inte alls en gren! Tänkte jag för mig själv, jag hade nämligen påpekat ärret som plötsligt befann sig över Olivias ena överarm. Hon hade nonchalant sagt att hon rivit sig på en gren.
”this A person said that if she didn’t do as she was told the bullet would have gone through her heart and not her arm. So we broke us into the house and A had said it was a necklace and that we would know when we found it. We nearly got caught but we found the necklace, the most horrible necklace I ever have seen. The pearl spelled ”dead girls can’t smile” and there was tooths in the chain. We got outside and we got pissed because we figured it was all just a trap.
That’s when the second bullet was fired, it missed her by inches. We wanted to tell the police right away but a text stopped us” fortsatte hon och såg sedan upp på mig, jag svalde.
”there were a picture of you” sa hon svagt. ”that’s why she called you and asked what you were wearing, so if there were a match we would know if the picture were real or fake”
”what was it?” frågade jag när jag fann förmågan att tala, Chloé snyftade förtvivlat till.
”it was very real, you were wearing the exact same thing and were standing on the stage. A said that if we went to the police you would be as good as... dead”
”oh my god” sa jag och drog händerna genom håret, jag hade skrattat och skämtat med henne i telefonen medan hon panikslaget hade velat få svar.
”so you think this A has kidnapped her?” frågade konstapeln som precis skrev klart den sista meningen i sitt block, Chloé nickade svagt.
”we need to find her and that is now before it’s to late”
vem trodde det skulle vara Emma, huh? :P
nu behöver de skynda sig om Olivia ska klara sig med livet i behåll.
vad tycks?? kommentera! jag har redan börjat skriva på kapitel 59, skrivit nästan
en sida. så kommentera som änglar o det finns en chans att ni får ett till!
som sagt är jag på skriv humör. ;) TACK TILL ER! puss&kram.
Kapitel 57 - What's Wrong?
”god, you feel so good” Justin tryckte sina läppar mot mina, jag besvarade kyssen medan jag grep tag i en handfull lakan och klämde åt.
”Justin...” flämtade jag och tryckte mig mot honom. ”faster!”
Han uppfyllde genast min önskan och jag stönade högt. ”Olivia...”
Det drog ihop sig inom mig och jag visste att jag skulle komma vilken sekund om helst.
”Justin!”
14:e Mars.
Jag andades in den varma luften och log härligt, vi hade nu landat i Spanien och vi äntligen fått tillfälle att gå av den trånga bussen.
”okay, see you later then?” jag vände mig om och log mot Justin som var klädd i mjukisbyxor och t-shirt, redo för genrep inne i arenan.
”yes, you will” svarade jag med ett leende innan jag snabbt kysste honom, han gick med ett leende ifrån mig och in genom den stora, grå dörren tillsammans med Moshe.
”Alfredo!” ropade jag högt, snart uppenbarade sig han i dörren intill bussen.
”yeah?” frågade han nyfiket.
”what do you say about explore Spain a little bit with me?” frågade jag och gav honom ett hoppfullt leende, han besvarade det genast med ett eget.
”I’m in” svarade han och gick de få trappstegen ner innan han landade på marken.
Vinden grep tag i min klänning och dansade med mitt hår, jag log och gick tillsammans med Alfredo längst vägen där det kryllade med spanjorer och olika stånd som sålde alla möjliga saker. Solen låg på och jag kände att jag skulle få sota för att jag inte smörjde in mig ikväll. Alfredo hade sin mobilkamera i högst hugg bredvid mig och fotade allt som han tyckte var värt att fota, ibland riktade han kameran mot mig och jag spelade med och log eller posade. Tillslut kurrade magen på oss båda och vi bestämde att det var dags att äta lunch. Vi fann ett bra ställe och satte oss på uteserveringen, jag såg lyckligt ut över staden. Jag hade inte åkt mycket utomlands under min barndom, vi hade varken haft överdrivet mycket pengar eller tid att spendera på någon resa.
”here you go” sa en kvinnan med spansk brytning, hon hade sitt svarta hår uppsatt i en bulle på huvudet och ett varmt leende över läpparna.
”thank you” svarade jag och log stort mot henne innan jag såg hungrigt ner på min tallrik.
”god this taste good” utbrast jag när jag tagit min första tugga utav maten, jag hade beställt en rätt som innehöll pasta, tomatsås och grönsaker.
De hade lagt det i en vacker, djup skål. Alfredo nickade instämmande på andra sidan bordet, väl klara betalade vi notan innan vi strövade ner mot stranden.
Där nere låg de fåtal turistfamiljer och solade eller badade i vattnet, jag såg längtansfullt på vattnet som spolade in över stranden.
”you know you could always swim with your clothes on” påpekade Alfredo som måste sett min blick, jag skrattade.
”that I could, but I would get all sandy” sa jag och drog beklagande på munnen.
Alfredo skrattade och vi fortsatte längst gatan, vi hamnade återigen bland marknaden där försäljarna skrek efter ens uppmärksamhet.
”ey, beautiful senorita!” jag vände på huvudet och såg en kille, ungefär i min ålder kanske något år äldre. Hans blick vilade på mig och ett slugt leende låg över hans läppar.
Jag såg frågande på honom. ”where you from?” frågade han på knagglig engelska.
”Sweden” svarade jag automatiskt, han log större och lutade sig mot disken framför honom.
”yeah, beautiful swedish girl” smickrade han, jag kände hur jag rodnade men kände även obehag sprid sig inom mig.
”senorita, got a boyfriend?” frågade han och jag såg med stora ögon på honom.
”yes, I do” svarade jag i hopp om att han skulle låta mig vara.
”oh, where he is?” jag suckade trött. ”he is not here?”
Jag såg på Alfredo som stod några meter bort från mig och granskade ett par flätade dockor.
”he is there” sa jag och pekade mot Alfredo, leendet slocknade något hos killen.
”to bad, you and I could have married” svarade han, mina ögon vidgades genast vid hans ord.
”yeah, to bad. Goodbye” sa jag sedan stressat och gick mot Alfredo, jag grep tag i hans hand och drog med honom därifrån.
”goodbye, beautiful senorita!” hörde jag killen ropa efter mig.
”what’s going on? Why are you holding my hand?” frågade Alfredo förvirrat.
”freaky spanish boy wanted to marry me but I said I already had a boyfriend and pointed at you. I thought he would lay off but of course not” svarade jag.
Alfredo skrattade. ”yeah, must be your blond hair and blue eyes that fascinated him”
Jag himlade med ögonen. ”yeah, but if that happens again you will have to be my fake boyfriend” sa jag och såg menande på honom, han skrattade men nickade försäkrande.
*
Solen låg lågt på himlen när vi kom tillbaka till parkeringen där bussen stod parkerad.
Jag skrattade åt Alfredos skämt som log nöjt, genast kände jag hur huden spändes i mitt ansikte då jag lyckats bränna mig. Men jag var inte överraskad.
Med en trött suck tryckte jag på knappen som öppnade dörren och gick småskrattandes uppför trappan med Alfredo efter mig. Väl uppe stelnade vi förvånat till när Scooter, Kenny, Moshe och Justin satt med allvarliga minner i bussens allrum. Min blick landade på Justins kalla och hårda blick, jag rynkade frågande på pannan.
”where have you two been?” frågade Justin tillslut, hans ord dröp av irritation och en aning ilska.
”looking around” svarade jag oskyldigt, fortfarande väldigt förvirrad över hans attityd.
”have you been having a good time?” frågade han och ett ironiskt leende spred sig över hans läppar.
Okej, vad är det som händer? Vad är det med honom?
”ye-” började jag svara men Justin avbröt mig.
”no, wait you don’t have to answer that cause I can see the answer for myself” han vände sedan datorn framför sig mot oss. Det var en tidningsartikel och rubriken lödde.
”Looks like Justin have been dumped and replaced”
Jag stirrade på skärmen och såg sedan en bild på mig och Alfredo, vi var på marknaden strax efter jag stressat sagt hejdå till den där killen och gripit tag i honom. Vi gick hand i hand och skrattade glatt med varandra, jag såg upp från skärmen och på Justins ansikte som lös av ilska och besvikelse men även smärta.
Jag skulle precis öppna munnen för att förklara när Justin hann före.
”how could you do that to me?” frågade han kallt och smärtan tog över hans ögon.
”I-” började jag försvara mig men återigen avbröt han mig.
”I thought I meant something to you! Or have this all just been a lie!?” nu nästan skrek han.
”no, if you just-”
”oh, I don’t want to hear it. And you! I thought you were one of my best friends!” han riktade nu sin ilska mot Alfredo som fortfarande stod chockad över artikeln.
”Justin...” började jag men han öppnade munnen för att prata igen, då fick jag nog.
”no, you listen to me now!” sa jag högt. ”let me explain before you go head over heels with your accusations. We were at the market down town, looking around, just having fun. But then out of nowhere this spanish dude started talking to be, giving me compliments on my looks. Asking if I got a boyfriend, you weren’t there and I figured he needed proof to back off. And there was Alfredo, perfect for the moment. So I mean it was pretending to be Alfredo’s girlfriend or be kidnapped by some crazy spanish guy how wanted to marry me” förklarade jag och tystnaden spred sig efteråt. Justin såg med stora, förvånade ögon på mig.
”I would never cheat on you and especially not with Alfredo. He is your best friend.” la jag sedan till, Justin verkade ha fått in vad jag sagt i sin, för tillfället, lilla hjärna. Han reste sig sedan från soffan han suttit på innan han gick fram till mig, han grep tag om mitt ansikte mellan sina händer innan han kysste mig.
”I’m sorry” mumlade han och lutade sin panna mot min.
”it’s okay, just don’t draw conclusions before you know the whole story. You of all people should know that” sa jag och såg menande på honom, han skrattade generat.
”I’m glad you didn’t got kidnapped by a love sick spanish guy” sa han sedan och jag skrattade.
”yeah” svarade jag. ”spanish boys ain’t really my thing, I like kind of stupid, really sexy canadian boys” han log roat.
”hey! I’m not stupid” protesterade han, jag höjde på ena ögonbrynet och såg menande på honom.
”really?” frågade jag. ”you just-” började jag men han avbröt mig.
”oh, shut up” mumlade han innan han tryckte sina läppar mot mina, jag skrattade innan jag besvarade kyssen.
*
17:e Mars.
Skriken från fansen gjorde ont i mina öron och det sa en hel del då vi fortfarande var långt från ingången till flygplatsen. Vi hade flugit till LA för att spendera några dagar där innan det bar av till Frankrike, Paris, kärlekens stad.
”you ready?” frågade Justin och klämde min hand, jag log osäkert upp mot honom.
”as ready as I ever will be” svarade jag och gick tillsammans med honom mot skriken.
Mobilen vibrerade till i min hand och jag såg fort ner på den.
Från Okänd:
”have you missed me? Well, you will see me sooner that you’ll realise.
I bet you are dying to know who I am. xo -A”
Jag stirrade på min mobilskärm och kände hur en vild panik spred sig inom mig.
Med stor fasa närmade vi oss fansen tillsammans med ett dussin säkerhetsvakter, paniken härjade inom mig och jag var säker på att jag snart skulle svimma.
Plötsligt kom en tryckvåg av fans mot oss och jag slets från Justins hand.
Olivia stelnade till bredvid mig men jag gissade att det var på grund av storleken på massan av fans som kryllade vid ingången till flygplatsen, jag försökte smekta lugnande med tummen över hennes hand med det verkade inte fungera.
En hop av säkerhetsvakter bildade en ring runt oss för att hjälpa oss ta oss till bilen, allt verkade gå bra tills fansen tryckte på och vi mosades. Paniken spred sig i min kropp på grund av utrymmet som plötsligt blivit så litet men sedan hände något som skrämde mig ännu mer. Olivias hand slets ur min, hela situation stavades officiellt K-A-O-S. Tre män omringade mig och tryckte sig vilt genom havet av människor och innan jag hann uppfatta något annat satt jag i bilen.
”no, no!” stressat försökte jag ta mig till bildörren igen.
”what’s wrong?” Scooter rynkade frågande på pannan.
”Olivia, she just... she... just slipped through my fingers. She is still out there”
Scooter meddelade genast säkerhetsvakterna som suckade frustrerat innan han drog upp sin pistol ur hylsan och sköt flertal gånger upp i luften. Fansen men även paparazzoerna spred sig i vild panik och sprang åt alla håll för att komma bort från pistolen som de trodde hotade dem. På några få minuter var platsen tom, jag gick fort ut ur bilen i tron om att Olivia skulle sitta på marken, skräckslagen eller dylikt men det var helt tomt.
Ingen skymt utav ett blont huvud, hon var borta.
”Olivia!?” ropade jag högt men fick inget svar, jag tog mig panikslaget om huvudet och vände mig mot bilen. ”where is she?”
AHHHHHHHHHH! nu händer det grejer!
först höll de nästan på att BREAK UP o sedan inte.. sedan fick hon ett sms från A
o sedan SIMSALABIM borta! VAD TYCKS?? VEM TROR NI DET ÄR??
JAG VILL VERKLIGEN VETA VAD NI TYCKER! TAAAACK TILL ALLA KOMMENTAR PÅ FÖRRA
KAPITLET! BETYDER ALLT, KOMMENTERA SOM ÄNGLAR O DET FINNS EN CHANS
ATT DET KOMMER ETT TILL IKVÄLL. ÄR PÅ SKRIV HUMÖR. PUSS&KRAM. ♥
Kapitel 56 - Please! Just Leave
Från Okänd:
”yes and I can easily break his little neck. The police gets involved and Justin is a gooner.
So I would be careful with who I tell and don’t. xo -A.”
”Chloé” grät jag fram, genast la hon armarna om mig och vi sjönk ner till golvet.
”what am I going to do?”
4:e Mars.
Regnet hamrade mot fönsterrutan och himlen var täckt av grå moln, vädret var mycket likt Sverige här i Storbritannien, London, där vi befann oss.
"you alright babe?" jag snurrade runt och såg Justin stå i öppningen till korridoren i hans turné buss. Mamma hade tyckt att det skulle göra mig gott att spendera lite tid borta från Startford. Jag kunde inte riktigt klandra henne, jag har under de senaste månaderna varit på hel spänd. Bara väntat på att kula skulle sitta i min panna och det vara slutet för mig, att A skulle döda mig någon gång. Men inget hände, jag spenderade både jul och nyår med mina vänner och familj. Träffade Justin då han hade ett uppehåll från 1:a december till 5:e januari innan han behövde fortsätta. Att träffa Justin hade fått mig att försiktigt börja slappna av, men när han åkte igen blev allt tusen gånger värre.
Så märkbart att mamma slog handen i bordet och krävde att få veta vad som pågick. Men vad skulle jag svara? Att någon vill döda mig? För det skulle hon tro på. När jag då vägrade svara skickade hon iväg mig för att följa med på Justins turné i hopp om att jag skulle komma tillbaka till det normala. Justin var överlycklig när han hörde att jag skulle komma och jag var inte mindre lyckligt över att inte behöva vara ifrån honom mer. I hans sällskap kände jag mig trygg.
"I'm fine, just a little tired" svarade jag med ett snett leende och vände mig mot fönstret igen.
Det senaste sms:et från A lös till framför ögonen på mig samtidigt som det blixtrade till utanför.
Från Okänd:
"I'm going to let you stay alive for a while longer but I'm going to back when you least expect it.
xo -A"
Detta både lugnade mig samtidigt som det skrämde vettet ur mig. Åskan dundrade högt utomhus vilket fick mig att rycka till. Ett par armar lades runt min midja innan jag trycktes mot Justin bröstkorg, jag log och slöt ögonen innan jag gosade ner mig i hans famn.
"I love you" viskade jag.
"I love you too" mumlade Justin tillbaka.
*
”Justin, you need to get dressed now” Scooter endast gick förbi dörröppningen innan han försvann bort igen, Justin skrattade och skakade på huvudet innan han reste på sig från soffan.
Jag hasade längre ner i de mjuka kuddarna och såg alla andra lämna rummet för att låta honom byta om ifred, jag å andra sidan låg kvar.
Jag menar, vad hade han att dölja? Allt hade jag ju sett förut.
Han drog av sig t-shirt och släppte den till golvet innan han bytte ut den mot en ny vit, jag la upp ena benet över soffryggen och nynnade på melodin till ”Diamond” med Rihanna.
”shine bright like a diamond” sjöng jag sedan och överdrev med dialekten innan jag skrattade, jag och Chloé hade första gången vi hört låten genast påpekat samma sak, dialekten.
Dock var det ingen annan som tyckte samma sak men det spelade inte så stor roll.
Justin uppenbarade sig plötsligt framför mig och sjönk sedan ner till min nivå tills han stod på knä bredvid mig.
”what are you laughing at?” frågade han nyfiket.
”long story” svarade jag och vred på mig så jag låg på sidan i soffan istället.
Han såg in i mina ögon innan han sträckte sig fram och kysste mina läppar, fort la jag handen om hans nacke och tryckte honom närmre. Justin kupade mjukt handen runt min ena kind och smekte med tummen över min hud. Jag särade på hans läppar med min tunga och sköt fort in den i hans mun, han stönade lågt mot mina läppar. Utan att dra ifrån sina läppar från mina reste han sig från golvet innan han la sig ovanpå mig i soffan, jag drog upp mina ben och la dem sedan runt hans midja. Jag fingrade på hans tröja som han nyligen satt på sig och även sina scenbyxor och skor.
Jag flätade in mina fingrar i hans hår medan hans händer tog sig innanför min tröja för att sedan fort smeka över min mage innan de sökte sig uppåt.
Jag nafsade på hans underläpp och lät min tungtipp löpa över hans hals hud som knottrade sig.
Jag skulle precis kyssa hans läppar igen när en hård knackning ekade i rummet, vi ryckte genast till och Justin satte sig upp i soffan.
”ye-yes?” frågade han och drog fingrarna genom håret för att fixa till det efter jag haft mina fingrar i det. ”the show will begin in 20 minutes” hörde vi Kenny säga utanför.
”okay, thank you Kenny” svarade Justin.
Jag fnissade lågt och Justin såg genast frågande på mig, jag log och drog till mig mina ben innan jag reste mig från soffan.
”to bad” sa jag och lät fingertoppen glida över hans bröstkorg, jag tänkte sedan börja gå mot dörren men Justin fångade upp min hand och stoppade mig.
”to bad what?” frågade han med ena ögonbrynet höjt, återigen fnissade jag till.
”that your show begin in 20 minutes cause that could have lead to hot sex” retades jag.
”so now can you think on what you missed out on during the consert” viskade jag sedan och böjde mig ner och kysste honom fort innan jag gick mot dörren. Bakom mig hörde jag hur Justin suckade frustrerat och antagligen reste sig ur soffan för att fixa sin frisyr eller dylikt.
Jag log roat och strosade längst korridoren och bort mot scenen där Justin snart skulle sjunga inför massa galna fans som skrek sina halsar hesa och gav oss andra tinnitus.
”you know you can’t say stuff like that to me and just leave” jag fnissade när Justins armar spändes runt mig och hans andetag fick gåshud att spridas över min hals.
”and why is that?” frågade jag och sköt diskret bak höfterna så de pressades mot honom.
Han stönade lågt in i mitt hår och fick mig att fnissa igen.
”just don’t” fick han fram innan han snurrade runt mig i hans famn. ”kiss good luck?”
Jag log innan jag böjde mig fram och stannade några millimetrar från hans läppar - för att reta honom ytterligare - det fick genast effekt från hans sida. Då han stönade otåligt, jag skrattade lågt innan jag tryckte mina läppar mot hans.
”good luck” sa jag sedan och släppte honom.
*
8:e Mars.
I den fyra senaste dagarna hade vi endast kört, kört, kört och kört för att ta oss från Storbritannien och ner till Portugal där Justin skulle ha en konsert i Lisbon. Dock hade vi nu stannat i Porto för att rasta en stund, låta chaufförerna ta det en stund ledigt från ratten och dessutom få komma ut i friska luften. Att befinna sig så många på endast en turné buss kan lät få vem som helst grinig och sur. Vi stod utanför en konsertarena här i Porto för att vi skulle få en chans att inte få bussen omringad av fans som desperat hamrade på väggarna för att få se en glimt av Justin.
Jag suckade lågt och trummade med handen på låret medan jag väntade på att deras lilla möte skulle ta slut, Scooter, Justin, Kenny, Moshe, Allison, Ryan, Dan, Alfredo och Scrappy hade samlats i vår buss för att diskutera hur vi skulle fortsätta vår resa. Jag hade satt mig lite avsides då jag inte var ett dugg intresserad utav deras samtal, min blick vandrade till Justin som satt på golvet lutad mot en liten byrå tvärs över från där jag satt.
Jag tog uttråkat upp min telefon och kände mig varje gång en gnutta nervös över att det plötsligt skulle ramla in ett meddelande som skulle vara min dödsdom. Men inget liknande hade hänt tidigare, jag gick in på ”meddelande” och funderade på att skicka ett sms till Chloé men kom sedan och tänka på tidskillnaderna och att jag inte hade någon som helst aning hur sent eller tidigt det var i Stratford nu. Med ett busigt leende klickade jag in på min och Justins konversation.
Till Justin <3:
”I’m sorry babe, there’s something I need to tell you.” jag klickade på skicka och fick bita mig hårt på insidan utav kinden för att inte skratta högt.
Från Justin <3:
”what? What’s wrong!?”
Jag kände hur Justin blick låg på mig men jag vägrade rikta upp min för att möta hans, jag skulle definitivt börja skratta om jag gjorde det.
Till Justin <3:
”I’m having a little problem... actually a huge one” fortsatte jag och skickade iväg det. Jag fick ett ”what problem?” tillbaka från honom och jag bestämde mig för att släppa bomben.
Till Justin <3:
”I’m really horny and I want Jerry so bad. I want to ride you senseless and scream your name in ecstasy”
Jag såg upp från skärmen och bort på Justin som stelnade till och läste med stora ögon mitt meddelande. Jag såg hur han bet sig i underläppen innan han vände blicken uppåt.
Våra blickar möttes och jag kunde se frustrationen, lusten och åtrån som lös i hans ögon.
För att retas ännu mer med honom slickade jag förföriskt över min överläppen innan jag nafsade på min underläpp. Han ögon lämnade mig inte för en sekund och han verkade få det svårt att hålla sig i skinnet. Plötsligt harklade han sig högt, genast tystnade dem andra och såg frågande på honom.
”ehm... I got another problem and I would like you all to leave for a while if you please” sa han ansträngt.
”what? What is th-” började Scooter.
”please! Just leave” sa han en aning frustrerat men såg ändå vänligt på dem alla, de ställde sig frågande upp men började ändå ta sig mot bussens dörr. Även jag reste mig från platsen jag suttit på för att lämna bussen.
”no, not you! Sit your little ass back down” jag såg snopet på dem andra och de såg lika förvånade upp men jag satte mig lydigt ner i soffan vid bordet igen.
”what’s up with him?” hörde jag någon fråga innan bussdörren åkte igen och det blev tyst.
Mina mungipor drogs ut i ett roat leende medan jag såg på Justin som fortfarande satt på golvet.
”so... I’m supposed to help you with this problem?” frågade jag honom tillslut och höjde på ena ögonbrynet.
”I understood it like you got a problem” svarade han och jag skrattade.
”oh, you mean the problem that spells horny?” retades jag. ”you got a similar one?” frågade jag honom sedan och knäppte samtidigt upp knapparna till min skjorta.
”definitely” svarade han kvävt när jag såg upp på honom igen.
”should I help you with that then?” frågade jag honom och reste mig från soffan innan jag började gå mot hans - och för tillfället mitt också - sovrum medan jag tog av mig skjortan helt.
Hastiga fotsteg hördes bakom mig och snart var jag upptryckt mot väggen bredvid dörren.
Justins läppar pressade sig strax efteråt hårt mot mina och jag flinade snett innan jag besvarade kyssen med lika mycket iver. Under dem dagarna jag varit med på Justins turné har det - även fast vi varit tillsammans - inte funnit många stunder för oss att bara få njuta av varandras beröring.
Jag flätade in mina fingrar i hans hår och drog lätt i ändorna, hans händer sökte sig ner över min rygg och ner till min rumpa där hans klämde åt. Jag stönade mot Justins läppar som öppnat sig och våra tungor möttes hungrigt, jag la händerna på hans bröst och puttade honom sedan bakåt så han föll ner i sängen. Fort satte jag mig gränsle över hans höfter och kysste honom längst halsen och ner till hans nyckelben, fort drog jag av honom t-shirten och lät fingertopparna glida över hans magmuskler. Han stönade under mig och jag knäppte smidigt upp min bh innan jag drog av mig den och slängde den åt sidan. Justin var snabb med att sätta sig upp för att sedan kupa mitt bröst i hans handflata för att sedan överlappa mitt andra med sina läppar.
Jag slängde bak huvudet och stönade, jag flätade återigen in mina fingrar i hans hår.
Lusten riktigt brann nu i min kropp efter honom och jag tryckte mig närmre honom innan jag rullade med mina höfter. Justin stönade vilket fick mig att återigen rulla höfterna.
”I ne-need you n-now” fick jag fram mellan mina hastiga andetag, Justin svarade genom att rulla runt och trycka ner mig i sängen. Hans läppar trycktes mot mina medan hans händer sökte sig ner till mina jeans, han drog ner gylfen och knäppte upp knappen. Han drog ner dem över mina höfter och snart låg dem på golvet med resten av kläderna, jag knäppte fort och desperat upp Justins byxor innan han kunde sparka av sig dem. Våra sista underkläder åkte strax efter också av innan Justin fick på sig en kondom och sekunden efter trängde han in i mig samtidigt som ett stön lämnade våra läppar. Han stötte djupare och fortare in i mig och våra andetag ökade genast i takt.
”god, you feel so good” Justin tryckte sina läppar mot mina, jag besvarade kyssen medan jag grep tag i en handfull lakan och klämde åt.
”Justin...” flämtade jag och tryckte mig mot honom. ”faster!”
Han uppfyllde genast min önskan och jag stönade högt. ”Olivia...”
Det drog ihop sig inom mig och jag visste att jag skulle komma vilken sekund om helst.
”Justin!”
whööp whööp! some ACTION! ;) hahahahha..
lilla sms grejen där kom jag på tillsammans med min vän Felicia som driver speciellnovells.blogg.se
som ni också har sett i videosarna jag lagt upp. =D
VAD TYCKS??? VET ATT NI KAN KOMMENTERA SÅ SNÄÄÄÄÄLLA GÖR DET!!!
FÖR MIG SKULL! PLEASE. PUSS&KRAM PÅ ER. ♥
Kapitel 55 - We Need To Get Out Of Here
”fuck” mumlade jag av smärta, Chloé hjälpte mig sedan på med plåster och sedan ett vitt bandage över. När det var klart hjälptes vi åt att samla ihop allt papper som vi bestämde att bränna.
Jag andades ut och la mig ner på sängen, mobilen plingade till borta på nattduksbordet. Jag lyfte på nacken innan jag med ett stön reste på mig för att se vem det var.
Från Okänd:
”457 Grover Rd. -A”
21:a November.
”this doesn’t feel good, it dosen’t feel good at all” Chloé bet sig nervöst i läppen medan vi smög oss fram på gatan, adressen visade sig ledde till en tjej som gick en klass under oss.
Jinny Howard, en söt brunhårig tjej. Hade sett henne i korridorerna men aldrig talat med henne.
Ännu ett sms hade ramlat in i min inkorg och den här ”A” hade sagt att det var ett smycke som hon en gång gett till denna Jinny som vi skulle sno. Ett smycke som en gång varit en present.
Vi cirkulerade runt huset och fann till vår lycka ett fönster som stod öppen med endast en liten glipa för att antagligen vädra, en kedja satt fast i fönstret och väggen för att förhindra att det blåste upp. Jag stack in handen och lyckades lirka upp kedjan för att sedan öppna fönstret helt, familjen hade vi sett någon timme tidigare lämna huset. Dock visste vi inte när dem skulle vara tillbaka så vi behövde arbeta snabbt och stressat.
”come on” viskade jag till Chloé innan jag hävde mig upp på fönsterkarmen och tog mig in, jag landade med lätta fötter på deras träparkett och hjälpte sedan Chloé in.
”I’m guessing her room is upstairs” mumlade jag till Chloé som nickade, tyst smög vi genom det tomma huset och upp på övervåningen.
Hennes rum var ett ganska simpelt rum, en byrå, en säng, ett skrivbord, två skjutdörrar som jag antog ledde till en garderob. Bilder på Jinny tillsammans med en massa olika person prydde som en ram runt hennes spegel. Genast gick jag fram till hennes byrå där hon hade sitt smink och smycken lagda, jag öppnade en box och fann massa örhängen men till min besvikelse inga halsband. ”can you find it?” frågade jag Chloé.
”how did A say it looked like?” frågade hon istället.
”it just said we would know when we saw it” svarade jag frustrerat.
Jag svängde runt och gick ifrån byrån med en irriterad suck, Chloé letade i hennes nattduksbord men verkade inte finna något hon heller. Jag la armarna i kors över bröstet och skannade med blicken över rummet efter något som skulle vara annorlunda. Min blick fastnade på något som hängde på dörrlisten, jag rynkade pannan och gick långsamt fram till dörren. Jag flämtade och tog ner halsbandet från spiken, det var det hemskaste halsbandet jag någonsin sett men jag var hundra procent säker på att det var det vi sökte efter. Jag tog det mellan båda händerna och läste bokstäverna på pärlorna.
”DEAD GIRLS CAN’T SMILE”
Jag rös och en tanke slog mig, vems tänder är det? En smäll hördes från ytterdörren och mitt blod frös till is, hela min kropp stelnade till. Sedan hände flera saker samtidigt, Chloé ryckte tag i mig, steg hördes i trappan tillsammans med en röst som verkade prata med någon.
Precis innan någon klev in i rummet lyckades vi stänga igen skjutdörren till garderoben och trycka oss längre in i garderoben. Jag kom på mig själv att hålla andan - mina hjärtslag dunkade högt i min bröstkorg och jag blev för ett ögonblick rädd att alla skulle höra - medan hörde jag hur Jinny pratade med en manlig figur, hennes pojkvän gissade jag. De fnissade och gullade med varandra, sedan hände det jag fasade för mest. Dörrarna sköts åt sidan och Jinny sträckte sig in för att ta ut kläder. Chloé tryckte sig mot min framsida och jag klämde hårt hennes hand och bad till Gud att Jinny inte skulle märka mig och Chloé i hennes garderob. Det skulle skapa många onödiga frågor som jag helst skulle vilja undvika att svara på.
Länge stod hon i öppning - längre än vad som kändes normalt - innan hon tillslut grep tag i en galge och stänga den igen. Jag lät mig själv andas ut innan jag skulle svimma utav syrebrist.
Jinny bytte om till kläderna innan hon tillsammans med killen försvann ut ur rummet igen.
”oh my god, that was so close” viskade Chloé förskräckt framför mig, jag nickade stumt.
I ännu några minuter lät vi oss själva stå i garderoben för att få ner de hastiga hjärtslagen och låta skräcken för att bli upptäckt flyta iväg.
”okay, I think the coast is clear” viskade jag sedan och vi sköt försiktigt upp skjutdörren igen.
”I didn’t find any necklace, we’re never going to find it and this A person is going to be mad” paniken hördes klart och tydligt i Chloés röst men jag satte fort händerna på hennes axlar och såg in i hennes ögon.
”don’t worry, this A person is not going to be angry because I got it” sa jag lugnande, hon såg med stora ögon på mig.
”what? How did it look like? How do you know that it's it?” frågade hon, jag höll upp halsbandet framför henne och hon flämtade till.
”that’s just... horrible” sa hon och skakade äcklat på huvudet åt halsbandet med pärlorna med de hemska orden och sedan åt tänderna som börjat ruttna och bli gula.
”yeah, it’s sick but lets get out of here before someone else comes home” sa jag fort. Väl nere vid trappans fot öppnades ytterdörren återigen, mitt hjärta hoppade över ett slag.
Chloé pep till bredvid mig och fick min hjärna att arbeta dubbelt så snabbt, fort grep jag tag om hennes handled och drog med henne längre in i huset.
”quick out the window” viskade jag till henne, jag hade ena benet över fönsterkarmen när steg närmade sig rummet. Panikslaget hoppade jag ner på marken bredvid Chloé.
”run!” pep jag och vi satte fort av från huset och bort längst gatan, utan en enda blick bakåt sprang jag så fort jag kunde med Chloé hak i häl på mig.
”this... is.... some... bullshit” fick jag fram medan jag försökte fånga andan, jag la handen över halsen och andades djupt in innan jag sträckte på ryggen.
”we break into a house to get a necklace that this A fucking person wants back and this is it!” utbrast jag och lyfte handen som jag höll halsbandet med, Chloé skakade på huvudet.
”it was a trap” sa hon. ”A wanted us to get caught”
Ilskan kokade inom mig, om jag fick tag på den här person skulle jag bokstavligen banka skiten ur den.
”but what the heck does the necklace mean?” frågade jag och såg trött på pärlorna.
Mobilen vibrerade i min ficka och jag tog genast upp den.
Från Okänd:
”it means just want it says. -A”
Jag hann precis läsa alla ord innan ett pistolskott ekade och träffade trästammen bakom mig.
Fort kastade jag mig till marken och landade bredvid Chloé som skrikit högt.
”we need to get out of here” sa jag till henne, hon nickade hysteriskt. Vi reste oss från marken och sprang halvt ihopkrupna därifrån. I hopp om att vi skulle klara oss hem hela.
*
”okay, now it’s crystal clear. This A person doesn’t just want to play with me, it wants to kill me”
Chloé satt i fosterställning i fåtöljen och stirrade framför sig, jag gick som en dåre fram och tillbaka över golvet samtidigt som jag försökte förstå att jag hade en stalker som på riktigt vill se mig död.
A vill se mig död... Jag svalde och försökte att inte börja gråta.
”this is crazy, this is not happening” mumlade Chloé från fåtöljen, genast såg jag på henne. Hon satt i samma ställningen men nu hade hon tårar i ögonen. ”Olivia we need to go to the police”
Jag nickade instämmande med gråten i halsen.
Mobilen vibrerade på min säng, genast gick jag fram till den och öppnade meddelandet.
Ett hysteriskt pip lämnade min strupe samtidigt som jag slog handen över munnen.
Från Okänd:
”your boyfriend is kind of cute, maybe I should steal a kiss.”
På bilden stod Justin uppe på scenen och såg ner på Dj Tay James.
Fort slog jag in numret till Justins mobil och tryckte den mot örat, jag bet nervöst på naglarna.
”pick up, pick up, pick up!” signal efter signal gick fram innan han äntligen svarade.
”hi babe” sa han glatt.
”hi” sa jag fort. "where are you?" frågade jag honom stressat.
"I'm standing on the stage" svarade han och kalla kårar gick längst min rygg, jag tog ett skälvande andetag.
”okay, what are you wearing?” jag hörde hur han skrattade.
”ehm... what?” frågade han.
”just tell me what you are wearing!” utbrast jag stressat.
”is this you trying to have a dirty phone call with me? Cause then, babe, you’re not supposed to sounds this stressed” om situation hade varit annorlunda hade jag skrattat men nu var det inte rätt tillfälle.
”no! Just tell me what you are wearing!” nästan skrek jag åt honom.
”okay, okay. I’m wearing my grey chachi momma pants, my red supras, a white linen that says ”I heart my beliebers” and a black and red cap” svarade han, genast snördes min hals åt.
Det var exakt samma kläder som dem han hade på fotot. A var hos honom!
”oh my god...” fick jag fram, Chloé började gråta bredvid mig.
”what? What’s going on?” frågade Justin förvirrat på andra sidan, men jag hade inte tid att förklara för honom.
”I need to go, I love you” sa jag fort till honom och innan han hann svara hade jag lagt på luren.
”he was wearing the exact same thing” pep jag.
Mobilen vibrerade till ännu en gång i min hand och jag såg fort ner på den.
Från Okänd:
”yes and I can easily break his little neck. The police gets involved and Justin is a gooner.
So I would be careful with who I tell and don’t. xo -A.”
”Chloé” grät jag fram, genast la hon armarna om mig och vi sjönk ner till golvet.
”what am I going to do?”
är det bara jag som tycker att denna A personen är OTROLIGT creepy??
har fått mer "klagomål" över liknelsen till PLL så nu tänker jag ta ett hopp på typ
en o en halv månad. sedan ha ett eller två kapitel som är problemfria sedan kommer
allt slå till likt en käft smäll. VAD TYCKS??
KOMMENTERA SOM ÄNGLAR O DET FINNS EN STOR CHANS ATT DET KOMMER
ETT KAPITEL TILL IKVÄLL! :D♥
Kapitel 54 - Absolutely Everything
Jag slöt ögonen och kröp ihop i fosterställning i sängen, tårar vällde upp i mina ögon och ensamheten kvävde mig likt en hand runt min strupe. Jag lät en ensam tår lämna mitt öga innan jag snörvlade till och slöt ögonen.
20:e November.
Skola, ett annat ord för vuxen tortyr gentemot barn. Jag lovar, det var säkert någon som hatade barn som kom på detta system, någon som tyckte att barn inte skulle få ha någon fritid utan istället sitta begravda under berg av böcker som de försökte suga in sig kunskap ifrån.
Otåligt satt jag och trummade med pennan mot anteckningsblocket medan jag såg sekundvisaren ta sig ännu ett varv förbi alla siffror. GÅ FORTARE, skrek jag åt den.
Som om den lyssnat ringde skolklockan och man fick lov att lämna klassrummet, jag samlade fort ihop mina böcker och tog mig förbi alla elever och bort mot mitt skåp. Från ingenstans dök Emma upp vid min sida, som vanligt låg det där stora, en aning falska, leendet över hennes läppar.
”hi!” sa hon glatt, jag log snett mot henne.
”så Mr. Jones blabbing makes you want to ripe your ears off, huh?” frågade hon.
Jag nickade instämmande.
”yeah, he never stops talking” svarade jag en aning oentusiastiskt.
Jag nådde mitt skåp och låste fort upp det, jag drog till mig matteboken och bytte ut det randiga blocket mot ett rutigt och stängde skåpet igen. Till min förvåning stod Emma fortfarande kvar bakom mig med leendet på läpparna och glimten i ögat.
”what lessons do you have now?” frågade hon.
”ehm... math” svarade jag och viftade med böckerna framför ansiktet på henne, hon skrattade.
”oh, how stupid I am” hon rodnade djupt.
”but I need to go now if I don't want to be late, see you later” sa jag och gick sedan med raska steg mot mattesalen, någonstans långt borta hörde jag hur någon ropade glåpord efter mig men jag kunde inte bry mig mindre. Jag ville bara ta mig genom alla lektioner så jag kunde få åka hem sedan.
För sluten i mina egna tankar märkte jag inte att jag gick rakt in i Chloé.
"hi" sa hon med ett skratt. "is Emma all over your tail again?" frågade hon sedan och kikade över min axel.
Jag suckade högt men nickade på huvudet.
"yes, that goober is literally trying to be my best friend" svarade jag henne och hon skrattade.
*
Från Okänd:
”how is my little baby doll? Good? Great. But now over to your first little quest.
I need you to take back something that once got stolen from me.
So are you afraid to get your hands dirty? Huh baby doll?” xo -A”
Jag stirrade hypnotiserat på meddelandet. No way, att jag skulle bryta mig in hemma hos någon för att sno tillbaka vad det än var som denna person saknade. Jag skakade på huvudet och låste mobilen innan jag stoppade ner den i fickan i hopp om att jag kunde glömma sms:et.
Dock var det inte lika lätt som jag hoppades, tillslut fick jag nog och marscherade upp på mitt rum och bytte fort om till mina joggingkläder. Att springa ute i friska luften, endast jag, naturen och musiken i mina öron brukade ofta hjälpa mig att rensa tankarna eller i alla fall få en rätsida på dem.
Jag satte upp håret i en hästsvans på huvudet innan jag drog till mig min iPod, jag gick ner till hallen och knöt på mig mina joggingskor. Jag öppnade dörren och huttrade genast till, snön hade börjat falla och vintern var definitivt på väg inöver landet.
Jag satte mina urbanears över huvudet och började små jogga för att få upp värmen innan jag ökade på och tog mig in i skogen. Den kalla luften nästan sved när jag drog in den genom näsan men ilade i tänderna om jag andades genom munnen så jag fortsatte med stängd mun.
Svetten rann längst tinningarna och jag började långsamt värma upp hela kroppen.
Plötsligt stod min arm i brand och jag skrek rakt ut innan jag föll ner på alla fyra.
Genast la jag handen över min arm och kände något varmt och kladdigt mot handflatan, förskräckt såg jag på min nu röda hand och insåg att jag blödde från armen. Jag såg ner på min överarm och såg att blodet hade spritt sig i en cirkel runt såret, jag slet upp tröjan och såg ett djupt sår som sträckte sig över hela armen. Det såg ut som om något skjutits mot mig men med mening bara nuddat tillräckligt mycket för att skada men inte fasta i skinnet på mig.
Jag svalde djupt för att inte kasta upp mitt mellanmål ut över marken under mig, jag knep ihop ögonen och lät mig för en stund bearbeta vad som just hänt innan jag öppnade dem igen.
Jag kisade med ögonen då jag tyckte det låg något en bit framför mig bland snön, jag sträckte tveksamt ut min blodiga hand och grep tag i arket som låg på marken.
Don’t try to ignore me again because if you do, that bullet will not miss you.
It will go straight into your heart. Understand me?
Tårarna vällde genast upp i mina ögon och jag lät en hysterisk läte lämna min mun.
Skräcken spred sig i min kropp och plötsligt kände jag mig faktiskt som en docka, den här personen hade mig precis där den ville ha mig. I sina klor.
Jag knöglade ihop pappret och slöt min näve runt den innan jag reste mig från marken, jag tog mig ut ur skogen och såg att jag inte var långt hemifrån.Som tur var, var huset fortfarande folktomt och jag kunde bloda ner i köket utan att någon skrek huvudet av sig utav oro.
Jag drog med en viss svårighet och kvidande av mig tröjorna innan jag slängde dem på golvet, jag grep tag i hemtelefonen och slog fort in Chloés nummer.
”hi, you have reached Barlow’s” sa Chloés mamma vänligt i luren, jag knep ihop ögonen innan jag försökte låta så normal jag bara kunde och inte som att blod rann längst min arm och att jag snart var på gränsen till att svimma.
”hi, it’s Olivia. Is Chloé there?” frågade jag.
”of course” sa hon glatt innan jag hörde hur hon ropade efter Chloé, mycket buller och prassel lät i luren innan Chloés röst äntligen pratade in i telefonen.
”hi, what’s g-” började Chloé men jag avbröt henne fort.
”I got almost got shot in the woods, I need you to get here now. We got a big problem” rabblade jag fort och grep hårt om kanten till diskbänken för att inte falla ihop.
”wh-what?” stammade hon fram.
”just come” sa jag och gav tillslut upp innan jag sjönk ner på golvet.
”I will be right there” sa hon sedan snabbt och samtalet var över, jag pressade papper mot såret som löpte över hela överarmen och kved till.
Chocken började lägga sig och skräcken fyllde mig återigen, såret fortsatte blöda och golvet började täckas av blodiga papperstycken.
”Olivia!? Olivia!?” Chloés panikslagna stämma skred in i huset och jag log snett, för någon anledning fann jag det hela komiskt.
”I’m in here” svarade jag hest, hennes steg ekade mot parketten och snart såg jag hur hon tog sig förbi köksön och såg mig sittandes på golvet. Hon flämtade högt, smällde handen över munnen medan hennes ögon växte sig till dubbel storlek.
”you said you almost got shot!” anklagande hon innan hon slängde sig ner bredvid mig bland de blodiga hushållspappret.
”well, the bullet didn’t go get stuck in my body it just ripped it opened” svarade jag.
”we need to get you to the hospital” sa Chloé hysteriskt och var på väg att resa sig igen.
”no, no! We can’t! They are going to start asking questions” sa jag fort och hindrade henne från att resa sig, hon stirrade på mig med skräck i blicken.
”but... but you’re wounded” sa hon ynkligt. ”you probably need to get stiches”
”no, we just need to get it cleaned up. When all the blood is gone it’s not going to look as horrible” protesterade jag och försökte ställa mig upp, genast förstod Chloé min tanke och hjälpte mig upp. Den oroliga masken vägrade lämna hennes ansikte. Jag sträckte mig fram mot kranen och satte på vattnet och jag väntade tills det blev ljummet. Chloé hjälpte mig att försiktigt få bort blodet för att sedan kunna ta en titt på såret, det visade sig att precis som jag trodde var det inte lika farligt som det såg ut. Inte för att det var en liten skråma, det var ett riktigt, djupt sår men jag skulle klara mig bra med plåster och bandage.
”will you get the first aid kit in the bathroom?” frågade jag henne, genast nickade hon och försvann ut ur köket. Jag andades ut och kände hur mina muskler i den andra armen slappnade av, då kom jag ihåg pappret som fortfarande befann sig i min hand. Jag öppnade min slutna näve och försökte så gott jag kunde att släta ut den över diskbänken.
”here yo-” Chloé kom tillbaka in i köket med första hjälpen kitet som jag bet om, hon tystnade när hon såg vad jag stod och såg ner på. ”what is that?” frågade hon och ställde lådan bredvid mig.
”I found this note right in front of me where I got ”shot”” svarade jag och gjorde kaninöron i luften.
Chloé läste genast genom lappen innan hon rynkade förskräckt på pannan.
”this is crazy, how could the person know you would be running right there?” utbrast hon.
Jag skakade på huvudet. ”I don’t know but this person knows everything, absolutely everything”
”but what does she or he mean by ”don’t ignore me”?” frågade hon sedan.
”I got a text when I got home today” förklarade jag innan jag fort berättade vad personen ville att jag skulle göra.
”he... she... it... wants you to break into someones house and steal something back!?” Jag nickade på huvudet innan jag öppnade lådan som innehöll alla våra plåster och annat sjukhusmedel.
”and I guess I need to do it if I don’t want to die” mumlade jag och vecklade ut en duk som redan var fuktig från spriten som den innehöll. Jag bet ihop innan jag tryckte den mot såret, genast stod min arm i brand igen. Jag stönade högt och knep ihop ögonen.
”fuck” mumlade jag av smärta, Chloé hjälpte mig sedan på med plåster och sedan ett vitt bandage över. När det var klart hjälptes vi åt att samla ihop allt papper som vi bestämde att bränna.
Jag andades ut och la mig ner på sängen, mobilen plingade till borta på nattduksbordet. Jag lyfte på nacken innan jag med ett stön reste på mig för att se vem det var.
Från Okänd:
”457 Grover Rd. -A”
Kapitel 53 - Olivia Alma Frid, What Is This?
”is it turning you on, Bieber?” viskade hon i mitt öra när hon återigen rullat höfterna och jag knep ihop ögonen men lyckades ändå inte hålla inne stönet.
”you have no idea” mumlade jag fram vilket fick ännu ett bedårande fniss att lämna hennes läppar. Jag klämde åt med fingrar på hennes sidor och öppnade ögonen igen.
Hon var endast några centimetrar från mitt ansikte, hon bet sig löst i underläppen medan hennes ögon vandrade från mina och ner till mina läppar. Upp och ner.
Har du någonsin känt att det här är slutet? Att det finns ingenting som kan göra dit liv värre? Att det har nått sin gräns? Ja eller nej, det var i alla fall så jag kände när jag tog adjö utav Justin imorse.
”I love you, always remember that” mumlade Justin mot min pannan, jag nickade.
”as much as I love you” svarade jag honom.
Jag lät armarna falla till sidorna för att sedan se honom gå bort mot sin gate, mobilen vibrerade till i fickan och tog nyfiket upp den. I tron med att det var Chloé som höll på att gå i taket utav oro.
Från Okänd:
”sweet little Lilo saying goodbye to her beloved. Now say hello to your new love.. me.
I’m gonna treat you the best, you’re going to be like my personal little baby doll.”
Jag stirrade på meddelandet och kände hur ilskan växte inom mig.
Från Okänd:
”oh, I know what you’re feeling. Anger, rage. But just one thing before you decide to disobey me, this picture can spread like wild fire in now time.
So think before you act. xo - A”
Jag stirrade på bilden som personen skickat och jag kunde inte tro det jag såg.
Bilden innehöll mig och Jake igår, tillsammans i korridoren, precis när jag råkat kyssa honom. Jag lät blicken vandra upp och såg Justin vinka, genast klistrade jag på ett leende och vinkade tillbaka innan jag skyndade mig ut ur flygplatsen.
Från Okänd:
”didn’t think so. Good girl. We don’t want to hurt little innocent Justin, now would we? Always remember ”A” stands for anonymous not amateur.”
Denna ”A” försökte officiellt att förstöra mitt liv, nu var det ingen tvekan om saken.
Jag satte nyckeln i motorn och vred om, den brummade till och jag svängde ut från parkeringen och körde mot staden igen. Jag stannade utanför skolan och ringde fort till Chloés mobil, flera signaler gick fram innan hon tillslut svarade.
”hello?” viskade hon.
”hi, I need you to come out to the parking lot now” sa jag fort och lät blicken vandra över området för att försäkra mig om att inte stod någon och tittade på mig.
”what? Why?” frågade hon förvirrat.
”just please can you come!” utbrast jag desperat, något i min röst måste ha övertygat henne för att hon lovade sedan att hon skulle vara ute om några minuter.
Och mycket riktigt kom hon ut genom skolans ingång och såg sig frågande runt innan hon fann mig och skyndade sig mot mig.
”what is it?” frågade hon genast oroligt så fort hon satt sig i bilen.
”I need to tell you something” sa jag innan jag körde ifrån skolan och lät ämnet hänga i luften, jag kände hur Chloé blev otålig vid min sida men jag ville hemskt gärna komma hem innan jag yttrade ett enda ord. Jag hade bestämt mig för att berätta för henne, detta hade nu blivit för mycket för endast mig att bära på. Jag behövde någon att prata med och både mamma, Justin och Victor var uteslutna.
”can you please tell me what’s going on?” vädjade Chloé när vi kommit upp på mitt rum och jag fortfarande var i tystnad, jag skickade henne en blick och fingrade nervöst på min tröja medan jag gick fram och tillbaka över mitt golv.
”well, I don’t really know how to start and you’re probably going to think I’m crazy” sa jag.
Hon ryckte på axlarna. ”it doesn’t matter, just te-”
”I’ve a stalker that’s really obsessed with me that sees and knows everything I do twentyfour seven” rabblade jag fort och avbröt henne mitt i meningen.
”and now it’s starting to really freak me out”
Jag vände mig mot Chloé som satt tyst med munnen formad som ett o, det tog flera minuter innan hon tog till orda.
”so what are you saying? That there’s someone following you?” frågade hon.
”I don’t know, I’ve never seen the person. I just get these texts from some ”unknown” person” svarade jag och slog ut med armarna innan jag tog fram telefonen och gav den till henne. Hon öppnade det senaste meddelandet och rynkade genast på pannan innan hon flämtade högt över något annat.
”Olivia Alma Frid, what is this?” utbrast hon och vände mobilskärmen mot mig, bilden på mig och Jake täckte hela skärmen.
”yeah, I know that looks bad but it was a total accident. I had, as you know, a really bad day and Jake said I could use his text as an example for my history. I got real happy and hugged him, I was going for a kiss on the cheek but he turned his head and...” gnällde jag och pekade på skärmen.
”oh my god” sa hon bara och skakade på huvudet igen och fortsatte läsa meddelandena.
”what the heck does he or she mean by ”you’re going to be like my personal baby doll”?” återigen gnällde jag till medan jag skakade på huvudet.
”I don’t know, but it doesn’t sound good. But if I’m not a ”nice girl” that picture will spread and I don’t want to hurt Justin. That picture will cause big drama in the gossip world”
”but then you need to go to the police with this” Chloé viftade menande med mobilen.
”and say what? I get texts from some random person that actually haven’t done any harm to me because it kind of scares me.” sa jag och såg på henne, hon öppnade och stängde munnen åtagliga gånger för att finna ett svar men stängde sedan munnen.
”I need to take care of this myself, I need to find this person and tell he or she to fuck off” sa jag bestämt och stannade.
”we” sa Chloé från sängen, jag såg frågande på henne. ”we?” frågade jag henne.
”yes, we are going to take care of this, we are going to tell this person to fuck off” svarade hon. ”I’m not going to let you go through this alone”
Genast spred sig ett tacksamt leende över mina läppar och jag gick fram till henne i sängen.
”thank you” sa jag och la armarna om henne.
”no problem, you’re my best friend and I don’t let my best friends do this kind of things by themselves” sa hon och såg sedan menande på mig, trots situationen skrattade jag.
”once again, thank you” upprepade jag och hennes armar spändes runt mig innan de släppte taget igen. Mobilen vibrerade i Chloés hand och hon gav den genast till mig.
Från Okänd:
”your friend got your back, how cute. But hurray for me, now I got to dolls to play with”
Chloé skyndade sig genast fram till balkongen och hennes huvud vändes från sida till sida medan och hennes blick vandra över skogen. Kalla kårar gick längst min ryggrad, personen var inte ens i huset men ändå visste den vad som pågick.
”okay, now I’m officially freaked out” sa Chloé och kom tillbaka till sängen.
*
”so how was school?” jag sneglade på Chloé som stelnade till på sin stol med hennes gaffel hängande i luften en bit från hennes mun. Mamma såg nyfiket på oss på andra sidan bordet.
”ehm... it was good mum” svarade jag.
”you didn’t get into to much trouble because you came late?” frågade hon sedan.
Jag skakade fort på huvudet. ”I told the teacher I had been to the dentist”
Mamma nickade på huvudet, märkbart nöjd över situationen.
*
Jag nynnade svagt med till ”Reflection” från filmen Mulan som var med på min Disney lista på Spotify, Disney musik är ett utav min favorit genre. Ger en nostalgi helt enkelt.
Jag kröp ner i sängen och suckade trött, jag drog till mig datorn och tittade genom de sidorna som jag alltid gjorde innan jag stängde av datorn. Den hade precis slocknat när mobilen bredvid mig vibrerade, för ett ögonblick fasade jag över att det var stalkern igen men bestämde mig tillslut för att se vem det var. Till min lättnad var det endast Justin.
Från Justin <3:
”I may not be with you, but my heart is. <3”
Jag log mot skärmen, kärleken till honom sprudlade samtidigt som sorgen även slog över mig när faktumet att han inte befann sig i Stratford slog mig.
Idag var det den 23:e september och han skulle inte få ett uppehåll för än den 1:a december. Återigen suckade jag och släckte lampan.
Till Justin <3:
”and I will keep it safe, I love you. <3”
Jag slöt ögonen och kröp ihop i fosterställning i sängen, tårar vällde upp i mina ögon och ensamheten kvävde mig likt en hand runt min strupe. Jag lät en ensam tår lämna mitt öga innan jag snörvlade till och slöt ögonen.
ojoj! things just got worse.. vad tror ni denna person kommer göra? eller snarare vad kommer den
få dem att göra? VAD TYCKS?? KOMMENTERA! JAG VET ATT NI KAN.
DEM BETYDER SÅ MKT FÖR MIG! MOTIVERAR O INSPIRERAR! <33333
Kapitel 52 - I Need To See Her Now - Part 2
Jag öppnade kylskåpet och gjorde iordning en enkel frukost bestående utav yoghurt och müsli. Jag satte mig vid matbordet och åt sakta upp min skål yoghurt, när jag ställde ner tallriken i diskmaskinen kom Victor in i köket. Han log morgontrött.
”behöver du skjuts?” frågade han och skickade en blick mot fönstret.
”ja, väldigt mycket” svarade jag och han drog roat på munnen.
Som sagt tog PMS över mina sinnen och gjorde mig otroligt överkänslig. Det som skulle ha gjort mig smått irriterade gjorde mig istället fly förbannad och sådant som skulle ha fått mig att enbart ignorera eller svara något nonchalant fick mig istället att gråta floder.
Chloé blev oroligare än vanligt men jag förklarade snabbt vad som härjade i min kropp medan Chaz och Ryan svävade i ovetande.
"I can't do this!" utbrast jag och kände för att ännu en gång gråta av frustration.
"hey, don't you worry" försökte Jake trösta, vi satt tillsammans ute i korridoren och försökte plugga till historia läxan som vi fått gratis tid till att göra.
"I just want to go home and sleep through my entire life" klagade jag och la mitt huvud på bordet framför mig, jag kände hur Jakes hand strök över mitt ena skulderblad.
"you can read my text and have it as an example if you want to, I'm finished anyway" jag ryckte genast upp huvudet och stirrade på honom.
"can I?" frågade jag gällt och var på gränsen till tårar igen, han nickade skrattandes.
"oh, thank you!" utbrast jag och slängde mig runt hans hals för att ge honom en kram från sidan. Jag tänkte placera en snabb puss på hans kind för att hans hjälpsamhet men till min olycka vände han samtidigt på huvudet för att antagligen le mot mig och det slutade med att jag pussade hans läppar och inte kind.
Inte många sekunder tog det för mig att direkt luta mig tillbaka och stirra storögt på honom.
Han hade ett beklagande ansiktsuttryck men jag skakade bara på huvudet medan jag samlade ihop mina böcker och block.
"ehm... see you later" mumlade jag fort fram innan jag gick längst korridoren och vek av till höger.
Tårarna hotade med att rinna över och jag tryckte böckerna hårt mot bröstet, dagen hade fått den officiella "jag suger" stämpeln och jag hade lust att skrynkla ihop den och slänga den i papperskorgen.
Skammen brann i kroppen efter vad som hände med Jake, även fast det helt klart var en olyckshändelse och jag inte alls var intresserad utav Jake skrek ändå hela min kropp att jag var smutsig, äcklig och smutsig. Tårarna rann längst mina kinder när jag slängde in böckerna i skåpet och grep tag om jackan, halsduken och väskan. Jag drog på mig kläderna och svingade upp ryggsäcken på ryggen innan jag marscherade bort mot utgången. Regnet hade nu lagt sig men vädret var fortfarande grått och kallt. Vintern var definitivt på väg.
Tårarna fortsatte rinna och jag snyftade nästan hysteriskt, nu hade jag kommit till den punkten att jag inte visste varför jag grät längre. Jag bara gjorde det. Infarten till vårt väg närmade sig och jag ökade på takten, ville komma in i värmen och ville komma fram till min säng. Utan att reflektera på något annat gick jag fram till ytterdörren och slet upp den. Jag sparkade av mig skorna och krängde av mig jackan.
"Lilo?" hörde jag mig mamma fråga och jag svor långt, utan att bry mig om henne gick jag mot trappan.
"hey, vad har hänt? varför är du inte i skolan?" hennes röst närmade sig och fick min hals att knytas ihop.
"jag vill inte prata om det" fick jag fram.
"gråter du lilla gumman?" frågade hon genast förfärat när hon hörde min kvävda och krassliga stämma.
"jag vill inte prata om det" upprepade jag och gick uppför trappan, jag slängde igen dörren med en smäll och snyftade till igen. Jag gick bort till balkongdörrarna och såg ut genom fönstrena, bakom mig hörde jag hur dörren öppnades och någon klev in.
”mamma, jag sa att jag inte ville prata om det” försökte jag, jag rynkade pannan när hon inte svarade utan jag bemöttes av endast tystnad. Förvirrad vände jag mig om och höll nästan på att sätta i halsen på mitt eget spott, vid den nu stängda dörren igen stod Justin.
Ett snett leende låg över hans läppar och hans händer var nedkörda i hans byxfickor.
”J-Justin?” han drog ut händerna ur fickorna innan han slog ut med armarna, genast gick jag över golvet för att slå armarna om honom.
”it’s going to be okay” sa han medan hans hand strök över min rygg.
”I know, I know” svarade jag och lutade mig sedan bakåt. ”oh god, I’ve missed you” utbrast jag sedan när jag såg in i hans ögon och borrade ner ansiktet vid hans hals återigen.
”I’ve missed you too, like crazy” mumlade han tillbaka.
*
”but what are you doing here? Have you canceled your tour?” ner gosade i min säng satt vi och småpratade med varandra eller enbart njöt av varandras närvaro.
Han skrattade till. ”no but there was a space here and I really wanted to see you” svarade han.
”I need to leave again tomorrow tho” la han sedan till sorgset, jag kramade åt runt hans midja.
”how is tour life treating you?” frågade jag sedan, både nyfiket men ändå i desperat behov i att ändra samtalsämne medan jag gjorde små cirklar med fingret över hans bröst.
”it’s making me exhausted but in the same time really happy” svarade han och jag log, att höra att han blev lycklig och glad över det han gör om dagarna och kvällarna är alltid en fröjd för öronen.
”not that I want to ruin the mood or anything but do you have homework to do?” hans fråga fick mig att skratta och jag kände hur han skrattade tyst under mig.
Jag reste mig från hans bröstkorg med en suck. ”ehm... I don’t know actually” svarade jag innan det slog mig varför jag lämnade skolan tidigare från början. ”I got history to do but that I can do some other time” jag böjde mig ner mot honom och kysste hans läppar.
Genast la han sin hand om min nacke och tryckte mig närmre, jag hade saknat hans läppar något så galet mycket. Smidigt satte jag ena knät på andra sidan av hans midja så det slutade med att jag satt gränsle över hans höfter.
Jag lät mina händer söka sig ner från hennes ansikte, längst hennes sidor och sedan placera sig på hennes lår. Hon tryckte sin överkropp mot min och stönade när mina händer omslöt hennes rumpa, vi öppnade munnarna samtidigt och kyssarna växte sig intensivare och intensivare.
Jag kan inte förklara med ord hur mycket jag hade saknat tjejen i mina armar, hon var mitt allt.
Jag lät ett svagt stön slinka ur min mun när hon rullade med höfterna ovan på mig, ett fniss kom från hennes läppar som vandrat ner över mitt ena käkben och nafsade sedan på min hals.
”is it turning you on, Bieber?” viskade hon i mitt öra när hon återigen rullat höfterna och jag knep ihop ögonen men lyckades ändå inte hålla inne stönet.
”you have no idea” mumlade jag fram vilket fick ännu ett bedårande fniss att lämna hennes läppar. Jag klämde åt med fingrar på hennes sidor och öppnade ögonen igen.
Hon var endast några centimetrar från mitt ansikte, hon bet sig löst i underläppen medan hennes ögon vandrade från mina och ner till mina läppar. Upp och ner.
aww, fick hon träffa Justin under sin otroligt dåliga dag.
WHOPS! hon råkade kyssa Jake.. hm.. VAD TYCKS?? KOMMENTERA!
JAG VET ATT NI KAN, I LOVE YOU GUYS! <3
o tack för alla svar om mitt hår. hahahaha.. ;) tack, många har sagt rött o jag funderar
faktiskt på att gå tb till det. men det beror på om jag orkar hålla på att färga
håret hela tiden. :/ men, men... om det är någon mer som vill lämna en åsikt är det
bara att lämna en kommentar i inläggen nedanför. :D puss&kram.
