”Olivia, sweetheart” min mammas mjuka stämma talade till mig, jag rynkade på pannan när den lät så avlägsen och tunn. Hon lät bekymrad och sorgsen men samtidigt förväntansfull.

”Olivia?” upprepade hon och jag kände hur någon grep tag om i min hand och klämde åt. 

Mina ögonlock kändes otroligt tunga men jag försökte strida emot och öppna ögonen, plötsligt kom allt rusade mot mig. Smärtan överväldigade mig, jag flämtade högt och slog upp ögonen. 

Det skarpa ljuset från en lampa i taket skar in i min näthinna, jag blinkade flertal gånger för att vänja mig. Låga mummel omringade mig innan en man i vit rock och blå kläder lutade sig fram över mig. 

"Olivia?"

”Olivia, can you hear us?” frågade han med högre tonläge än normalt.

Jag stönade. ”yeah” viskade jag fram och blinkade återigen när mina ögonlock verkade vilja sluta sig igen utav ansträngning på grund av ljuset. 

”Olivia?” hörde jag min mamma säga igen, jag vände förvirrat på huvudet och såg henne alldeles intill mig. Sittandes på sängkanten, hon log trött. Hon hade påsar under ögonen och hennes ansikte utlyste tröttheten hon kände. Jag lät blicken vandra när jag inte förstod, vart var jag?

Vid sängens fotända stod Victor med sina ögon fästa på mig, hans hår var rufsigt och även han såg otroligt trött ut. Bredvid honom stod Chloé med munnen ihop pressad till ett rakt streck som om hon försökte att inte brista ut i gråt, när hon mötte min blick lyckades hon dock få till ett litet leende och min blick vandrade vidare. Min blick fastade på Justins skepnad, hans gyllenbruna ögon såg tillbaka på mig och de lyste av oro. Hans hår var inte lika stylat som alltid annars och precis som de andra såg han trött ut. Min blick sökte sig sedan runt i rummet, jag låg i en säng.

Jag såg ner på mina arm och såg förundrat på nålarna som stack in i min arm, bredvid mig pep en monitor regelbundet och en påse genomskinligt dropp hängde på en stående stång. 

”where am I?” frågade jag svagt, min hals kändes snustorr och jag fick kämpa med att uttala orden.

”you’re at the hospital, you’re safe now” svarade mamma bredvid mig.

”safe? From what? What do you mean? What happened? Why am I doing here?” utbrast jag panikslaget och ville inget hellre än att komma ur sängen, slita av mig alla nålar och åka hem.

Denna gång var den ingen som svarade, alla blickar låg på doktorn som fortfarande stod på min andra sida. 

”Olivia, what’s the lastest you remember?” frågade doktorn med lugn stämma, förtvivlat letade jag i minnet efter ett svar. 

”I was with Justin-” jag såg upp på honom. ”-we had just landed in LA” svarade jag, mamma pep till bredvid mig och verkade vilja gråta högt. Victor grep genast tag i henne och de försvann ut genom dörren, jag såg oförstående efter dem. Vad gjorde jag för fel? Var det fel svar?

”why... why did she leave? Was it the wrong answer?” frågade jag gråtfärdigt. 

”what is happening, doctor? Why can’t she remember?” frågade Justin. 

Doktorn suckade innan han skrev något i sin journal. ”sometimes people’s minds choose to forget to protect itself. Sometimes for just a short while but sometimes...” svarade han.

”sometimes?” pressade Justin.

”sometimes forever” svarade doktorn och såg beklagande ner på mig som var på gränsen till självantänding på grund av förvirringen som härjade inom mig. Vad pratade dem alla om? Vad hade jag glömt? 

”what can we do to make her remember then?” frågade Chloé.

”it can be different kind of things” svarade doktorn och ryckte på axlarna. ”the memory can come by itself one day or the memory can be triggered by things that relate to the event” 

Jag såg förvirrat mellan dem alla och ville skrika högt utav frustration, de utbytte ännu några meningar innan doktorn lämnade rummet. Justin och Chloé såg på varandra en gång innan de vände sig mot mig. 

”what is going on? What is it that I can’t remember? Why am I at the hospital?” frågade jag och flämtade till när det högg till i sidan. Jag stönade och tog mig för sidan, revbenen bultade och jag flämtade häftigt för att inte skrika högt av smärta. Jag lät min blick vandra över min kropp, jag hade stora blåmärken över benen och armarna. Försiktigt, med fasa över vad jag skulle se, drog jag upp mitt sjukhusnattlinne. Jag kved till, min mage hade stora blå, gul lila blåmärken. Ena sidan speciellt, stället såg även rött och infekterat ut. 

”why am I looking like a living bruise?” frågade jag och såg upp på Justin och Chloé, som lika mycket som jag såg förfärat på min blåslagna mage. Chloé svalde och återigen såg hon ut att vilja brista i gråt, Justin såg på henne och nickade svagt. Sedan gick han fram till mig och satte sig på sängkanten, jag såg misstänksamt på honom. 

”Olivia” började han och grep tag i min hand. ”we were in LA and we had just got of the plane” 

Jag nickade, det här visste jag ju redan. 

”but everything didn’t work out as planned, there were to many fans and we lost each other. They got me to the car but when I told them I had lost you, they quickly got rid of the fans and paparazzis. I expected for you to sit on the ground, scared to death but you were nowhere to be seen” fortsatte han, jag såg tvivlande på honom och kände hur jag misstrodde honom mer och mer. 

”so what are you saying, I got kidnapped?” frågade jag med skärrad stämma. 

Justin nickade svagt och såg mig i ögonen.

”you were gone for about one and a half week. The police searched everywhere but you were completely gone. But one night I was just about to take a walk and I heard screaming tires, I got outside and saw you on the street. You were covered in blood and dirt and the car were driving in full speed right towards you” han svalde och verkade få svårt att tala.

”it ran you over and drived away” avslutade han, tårarna rann längst mina kinder medan jag såg ner på min kropp. Någon hade slagit mig och sedan kört över mig när jag nästan nått trygghet.

Jag snyftade till och Justin klämde min hand. ”who... did this... to me?” frågade jag.

Justins ögon såg sorgset tillbaka mot mig. 

”it was A” svarade Chloé tillslut, genast såg jag på henne medan paniken spred sig. 

Justin visste inget om A, ingen visste. Hur kunde hon bara säga så högt?

”he already knows, everybody knows” sa hon när hon måste sett paniken i mina ögon. 

”I had to tell them” la hon sedan till. 

”well, who was it then? Who is A?” frågade jag henne och förtvivlan sköljde genast över henne.

”that’s the thing, we don’t know. Only you know and you can’t remember” svarade hon. 

Jag stirrade oförstående på henne tills det gick upp för mig, jag hade äntligen fått reda på vem min galna stalker var, vem det var som ville döda mig så desperat och så lyckas jag göra mig fri från A’s klor. För att sedan bli överkörd och tappa minnet från hela händelsen och A blir lika anonym som den alltid varit.