”Och varför inte det?” frågade jag, road utav att se honom såhär. Han stönade svagt då han inte verkade ha något bra svar på min fråga, jag riktade sedan blicken mot hans fylliga läppar och bet mig försiktigt på underläppen medan jag försökte ta ett beslut. Innan jag hann reagera tog Justin det beslutet för mig genom att fort trycka sina läppar mot mina. 

Jag tog ett fast tag om hans nacke och drog honom ännu närmre. Jag kände Justins varma tunga mot mina läppar och öppnade försiktigt munnen, hans tunga trängde in och kyssen blev omöjligt ännu bättre. Jag besvarade med min egen tunga och en främmande känsla fyllde mig, ett slags behov. Efter vad? Honom! Jag ville att han skulle ta på mig, pressa sig närmre min kropp.

   Paniken steg inom mig när jag kände hur hungern efter honom växte sig större. Fort slet jag mig från honom och andades andfått in och ut. Var försiktig, Deztiny! Du vet inte vart din egen gräns går! Jag sneglade på Justin som stod och med sin blick ner riktad mot golvet. Han såg sorgsen, fundersam och förvirrat ut. Jag tyckte nästan synd om honom bara av att se honom så, kanske var det för att han trodde att jag avvisade honom.

   ”Hey” sa jag försiktigt och han såg genast upp på mig, snabbt kysste jag hans läppar innan jag log mjukt.

Den långa dagen led mot sitt slut och stämningen mellan mig och Justin hade blivit mer och mer spänd. Det hela blev inte bättre av att vi dessutom var alldeles ensamma i hans stora hus. Vi hade inte sagt många ord till varandra sedan kyssen och jag började bli riktigt frustrerad och irriterad. Varför kunde ingen utav oss ta ut pinnen ur röven och prata med den andra om saken? Varför gjorde inte jag det? Jo, för jag var rädd för vad Justin skulle svara. Jag ville inte ha ett ”jag gillar dig inte på det sättet”, men samtidigt hur kunde han inte göra det?

   Han har ju faktiskt kysst mig två gånger, betyder det ingenting för honom? Eller gjorde han så med alla sina tjej kompisar? Människor kanske gör det? Det kanske var normalt för dem, men varför är han då så fundersam och tystlåten? Med en suck reste jag mig från stolen som jag suttit på och sett ut på utsikten från mitt sovrumsfönster. Jag öppnade dörren och hörde ljud bortifrån vardagsrummet, på trippande fötter gick jag mot rummet och fann Justin sittandes i en utav de två sofforna.

   Han såg på den påslagna tv men gav mig ett litet leende när jag kom in genom dörren innan han riktade blicken mot tv igen. Jag satte mig bredvid honom i soffan och såg på skärmen. Programmet han tittade på gjorde mig genast uttråkad och återigen gled jag in i mina egna tankar. Varför kunde han inte vara min, officiellt? Då han vi inte suttit såhär, då hade det inte varit tv han hade haft sin fokus på. Jag log roat åt mig själv över min tanke.

   Jag sneglade på honom och min blick gled direkt ner mot hans läppar, jag fick bita mig hårt i kinden för att inte slänga mig om hans hals och trycka min kropp mot hans. Frustrerat stönade jag och reste mig från soffan.

   ”God natt Justin” sa jag utan att se på honom.

   ”God natt Deztiny” hörde jag han svara förvånat.

Justins Perspektiv.

Varför skulle jag vara så feg? Kyssen brände ännu på mina läppar, men inte ett ord hade jag sagt till henne om det. Frågat vad den betydde, istället hade vi båda i stort sett gått ordlösa. Skapat pinsam och stel stämning som var så tjock att man skulle kunnat skära i den med kniv.

   Jag rycktes till verkligenheten då Deztiny kom in klivande i rummet, klädd i en enkel t-shirt och hot pants. Jag drog lätt på smilbanden innan jag riktade blicken mot tv som jag hade slagit på men inte tittat på. Återigen kände jag den tryckande tystnaden fylla rummet och jag försökte hitta något att säga med det var tomt. Absolut alldeles tomt. Jag kände Deztinys blickar men vågade inte möte hennes med min egen, utan låtsades istället att jag var fokuserad på vad det än var som rullade på tv. Deztiny suckade irriterat bredvid mig innan hon hastigt reste på sig.

   ”God natt Justin” sa hon bara.

   ”God natt Deztiny” svarade jag försiktigt och såg förvånat hur hon försvann ut genom dörren. Var hon arg på mig? För att jag kysste henne? Men hon kysste ju tillbaka… Förvirrat stängde jag av tv och reste mig från soffan, jag såg till att hela huset var låst och larmat innan jag gick bort till mitt rum.

Deztinys Perspektiv.

   Länge låg jag och vred mig i sängen, tankarna snurrade och min hjärna fick ingen ro alls. Jag stönade och drog bort täcket från min kropp, jag reste mig från sängen och öppnade försiktigt min sovrumsdörr. Jag satte eld på mina fingertoppar och gick genom korridoren, förbi vardagsrummet och bort mot Justins sovrum. Jag skulle få det sagt, jag fick ta konsekvenserna. Vad de än blev… Jag öppnade hans dörr och genaste hörde jag hur det rörde sig i sängen.

   ”Deztiny?” frågade Justin och lät inte det minsta nyvaken, kanske han också legat vaken?

   ”Jag måste prata med dig” svarade jag och stängde dörren bakom mig igen. 

ojoj, lite confession time kanske?  vad tycks? kommentera! ledsen att det kom så sent, men vi åkte o åt vid typ 7 . -.- ja, jag vet seeeent. o sen behövde vi handla också. 

Få vara tillsammans med Justin, bara vi två… när den tanken slog mig stannade jag direkt och ryttlade så jag blev hängande i luften. Bara han och jag… jag är inte dum, jag vet vad som brukar hända när två personer som fattar tycke för varandra åker tillsammans på en semester, ensamma. Långsamt började jag flyga inåt i skogen igen, planlöst. Du måste vara försiktig Deztiny! Om det leder till något sådant måste du vara stark nog att avbryta det i tid, du vill ju inte skrämma iväg honom genom att dina vingar helt plötsligt bara exploderar ur ryggen på dig. 

”Är du redo?” jag nickade exalterat och Justin skrattade lågt åt mig. Jag vände huvudet mot det lilla flygplansfönstret och hörde hur motorn i det massiva fordonet som Justin kallat flygplan startades. Jag njöt av det välbekanta mullrandet från ett spinnande motor och snart ökade flygplanets fart för att sedan lyfta från marken och sikta mot den blå himlen.

   Jag kvittrade glatt över känslan att befinna sig i luften utan att varken behöva flyga med mina egna vingar eller bli buren av någon annan. Jag hörde hur Justin skrattade lågt igen och jag kunde inget annat än att le belåtet, att göra honom glad eller road gjorde även mig glad och road. Jag vände blicken mot honom och såg att han satt och småpratade med sin före detta livvakt, Kenny.

   Kenny hade tydligen varit hans livvakt i början av hans karriär tills en kort tid tillbaka då han istället gick över till att vara hans ”road manager” och då ersatts av hans nuvarande livvakt, Moshe. Som satt i ett säte i randen framför oss, hans låga snarkningar skvallrade om att han redan sov djupt.

   ”Vad är det vi ska göra i LA?” frågade jag Justin fundersamt, han vände huvudet mot mig och log.

   ”Tänker jag inte säga” svarade han och fick en busig glimt i ögat.

   ”Jaså?” frågade jag och höjde på ena ögonbrynet och han nickade som svar.

   Jag suckade och funderade en stund om jag på något sätt skulle försökte tvinga honom ur svaret med en gammal vanlig manipulation som i stort sett bestod av närhet och viskande, förförande ord. Men beslöt mig sedan för att det gjorde honom gladare om det blev en överraskning.

♦

”Princess, vi är framme” mjuka fingertoppar strök min kind och jag öppnade försiktigt ögonen. Jag gnällde samtidigt som jag gäspade smått, jag vred på mig och kände nu hur obekvämt jag låg. Det här känns inte som min säng, konstaterade jag och satte mig käpprätt upp.

   Jag mötte Justins förvånade blick innan jag fort såg mig runt, naturen utanför det lilla fönstret fångade min blick och jag såg fascinerat på palmträden som reste sig höga och skapade skugga på en del ställen. Jag reste mig på stela ben och följde efter Justin ut efter att dragit till mig min väska, medan vi gick genom planet kastade jag flertal blickar ut genom rutorna för att se om jag såg några misstänkta män som möjligtvis kunde vara paparazzis som de kallades.

   För säkerhetsskull fiskade jag upp mina pilotglasögon ur väskan och satte den på näsan, solens starka strålar träffade mitt ansikte och nu var jag glad att jag hade tagit på mig glasögonen. Från ingenstans kom en grupp män på ungefär 5 – 10 stycken springandes mot oss över den stora asfalterade landningsbanan planet parkerat på, jag såg undrande på männen innan det snabbt klickade i mitt huvud när jag stod de svarta, bastanta kamerorna i deras händer.

   För böjde jag ner ansiktet och tryckte upp mina solglasögon högre upp på näsan, jag kände Justins fingrar mot min hand och grep snabbt tag i den för att sedan låta honom guida vägen fram till bilen. Jag gick tät intill honom och försökte gå så att han gick framför mig och skymde så mycket som möjligt utav mig, Justins fingrar kramade mina som i ett försök att lugna mig.

   Justin öppnade sedan bildörren när vi kom fram för att låta mig glida in först, jag gav honom snabbt ett tacksamt leende innan jag satte mig i bilen. Fortfarande med nedböjt huvud väntade jag på att de andra skulle sätta sig i bilen, snart nog började bilen rulla och vi körde bort från paparazzoerna och landningsbanan.

   ”Tyvärr måste jag säga att det där var ingenting med vad det kan vara” sa Justin bredvid mig, jag vände huvudet mot honom och såg hans sorgsna blick. Vad var han ledsen för?

   ”Det gör inget, det gick bra. Men vill helst inte att mitt, för vackra, nuna ska pryda tidningarna” skämtade jag och Justin flinade roat.

   ”Jag förstår” svarade han och jag skrattade.

   ”Vart ska vi bo?” frågade jag sedan. ”eller får jag inte veta det heller?”

   Justin skrattade. ”vi ska bo hemma hos mig” svarade han och jag såg med stora ögon på honom.

   ”Har du ett hus här också?” frågade jag förvånat.

   ”Huset jag bor i, i Stratford är min mormor och morfars hus. Jag bor egentligen här i LA” svarade han och jag fortsatte se förvånat på honom.

   ”Coolt” mumlade jag och han skrattade.

Roat plaskade jag med benen i det lagom svala vattnet i Justins pool och tiltade huvudet bakåt så solen strålade på mitt ansikte. Huset Justin bodde i var makalöst vackert, hade en otrolig utsikt över både strand och grönska. Han hade visat mig runt i det stora huset innan jag fått se sovrummet jag skulle sova i, den fina inredningen hade fått mig överväldigad med det hade inte varit något då jag hade sett utsikten från mitt sovrumsfönster som vette ut över baksidan. Poolen som lös turkosblått och fick mig att sukta efter att bada, fort hade jag kommit i min guldiga baddräkt och sedan gått till baksidan, en stund hade jag stått och bara sett på vattnet och utsikten innan jag tillslut gjort ett dyk ner i poolen. Jag simmade till andra sidan och satte mig på poolkanten och lutade mig tillbaka, försiktigt värmde jag min hud så jag torkade. 

   ”Har du skönt?” jag öppnade mina ögon och såg Justin stå på andra sidan poolen med ett leende på läpparna. Jag flinade och reste på mig fram kanten, jag såg direkt hur hans blick vandrade över min kropp och jag log belåtet. Stare away.

   ”Gillar du vad du ser?” frågade jag självsäkert och höjde på ena ögonbrynet. Genast spred det sig en rodnad på hans kinder och jag fick bita mig hårt i kinden för att inte skratta. 

   ”Kan inte påstå att jag inte gör det” mumlade han, så han gillar min kropp?

   Jag flinade innan jag gick runt poolen och mot honom, roat närmade jag mig. Jag ville testa honom… Jag såg hur han svalde och återigen fick jag bita ihop för att inte skratta. Jag lutade mig fram för att viska något som svar i hans öra men ändrade mig, istället kysste jag mjukt huden på hans hals. Hans hud knottrade sig under mina läppar och jag skrattade lågt innan jag gick ifrån honom. Förväntansfull på om han över huvud taget skulle göra något.

Justins Perspektiv.

”Gillar du vad du ser?” frågade hon och log. Om jag gör, tänkte jag.

   ”Kan inte påstå att jag inte gör det” svarade jag något undvikande och hon flinade åt mitt svar innan hon rundade poolen. Vartenda steg hon tog följde jag med blicken, granskade vartenda del av henne.

   Jag svalde pinsamt högt när hon närmade sig och tillslut stod hon någon centimeter från mig, hon lutade sig fram som för att viska i mitt öra men överraskade mig. Hennes läppar kysste mjukt min hals och skapade genast gåshud, jag slöt ögonen och bet hårt ihop käkarna. Ett lågt skratt lämnade hennes läppar och jag öppnade ögonen för att se att hon redan var på väg in i huset igen. Jag drog frustrerat handen genom mitt hår, hon gör mig galen!

   Galen med sin kropp och alldeles för vackra ögon, men det faktumet att hon inte var min gjorde mig som mest frustrerad och tokig. Bestämt gick jag efter henne och kom fort upp bakom henne, jag tog tag om hennes handled och drog henne tillbaka. Ett skratt lämnade återigen hennes läppar och jag tryckte försiktigt upp henne mot väggen bredvid.

Deztinys Perspektiv.

”Du kan inte göra så” mumlade han och jag såg upp i hans ögon, de lös av frustration och tillbakahållenhet.

   ”Och varför inte det?” frågade jag, road utav att se honom såhär. Han stönade svagt då han inte verkade ha något bra svar på min fråga, jag riktade sedan blicken mot hans fylliga läppar och bet mig försiktigt på underläppen medan jag försökte ta ett beslut. Innan jag hann reagera tog Justin det beslutet för mig genom att fort trycka sina läppar mot mina. 

OH MY GAAAWD, they are doing it AGAIN! O.O hahahah, oj big deal! nej, men vad tycks? KOMMENTERA! ♥

även denna gången finns förslaget "många kommentarer, chans till ett till kapitel ikväll" puss på er! 

   ”Deztiny, det är till dig” sa hon och jag höjde förvånat på ögonbrynen.

   ”Till mig?” frågade jag och hon nickade.

   ”Det är Justin”

Justins Perspektiv.

”Nej, hon är hemma hos… åh, vad var det hon hette nu igen” Blue funderade en stund innan han lös upp i ett segerleende. ”jo! Angelica” Angelica visste jag vem det var och vart hon bodde tack vare att Ryan hade varit tillsammans med henne under några veckor i 3:an. Hoppas hon bor kvar…

   ”Tack så mycket, Blue” sa jag innan jag vände mig om och joggade mot bilen. Jag körde ut på vägen igen och rattade in mot staden igen, jag hade en plan.

   Jag skulle prata med henne, framföra mitt förslag, hoppas på att hon säger ja och sedan ta det som det kommer. Nervöst parkerade jag bilen på Angelicas uppfart, hon levde i en utav de finare husen i Stratford, och jag gick fram till hennes ytterdörr för att sedan trycka in pling klockan. Jag hörde duns nerför trappan innanför innan dörren öppnades och Angelica uppenbarade sig, hon gick från glad och frågande till förvånad och chockad.

   ”Hej Angelica” sa jag vänligt.

   ”Hej Justin” viskade hon nästan hörbart och jag log mjukt mot henne.

   ”Ehm… jag hörde att Deztiny var här, jag skulle behöva prata med henne” sa jag sedan och hon nickade svagt. ”vänta” fick hon fram innan hon försvann. Jag drog handen genom mitt hår och andades djupt in och ut, du klarar det Justin!

   ”Justin?” frågade Deztiny som nu stod undrande i dörröppningen, jag såg fort upp på henne och log.

   ”Hej” sa jag och hon log tillbaka. ”jag har något jag måste fråga” förklarade jag, hon nickade innan hon försiktigt stängde dörren bakom sig och gick sedan fram till mig. Hon lutade sig mot min bilsfront och riktade sedan sina blåa ögon mot mig,

   ”Vad har du på hjärtat?” frågade hon efter en stund då vi båda stått tysta.

   ”Jo… ehm…”

Deztinys Perspektiv.

”Jo… ehm…” nu var jag verkligen helt ovetande om vad det var han ville fråga.

   Men samtidigt var det inte det som jag hade min fokus på, det låg inte på att han hade åkt hit för att träffa mig eller på att han hade något viktigt att fråga som dessutom gjorde honom nervös. Hans läppar, hans läppar som särades varje gång han försökte börja på sin mening, hans läppar som såg så kyssvänliga ut just nu att jag bara ville slänga mig på honom låg min fulla fokus på.

   ”Okej” sa han tillslut och suckade lågt innan han verkade släppa sin nervositet och tog sedan ett steg fram så det nu var minimalt mellanrum mellan våra ansikten och kroppar. ”jag tänker bara säga det” Fängslad av hans plötsliga närhet och ögon som borrade sig in i mina stod jag stum och väntade på att han skulle fortsätta.

   ”Jag vill ta med dig bort från Stratford till LA, vill visa dig ett ställe som jag tror att du kommer uppskatta hemskt mycket och jag vill visa dig hur det är att vara med Justin Bieber, inte bara vanliga Justin” svamlade han på och jag kände hur lyckan steg inom mig. Han ville åka bort, men mig.

   Han tystnade och såg på mig, jag satt tyst ett tag och plågade honom lite med min fördröjning av svar. ”när åker vi?” frågade jag tillslut och han sken upp i ett stort leende.

   ”Så fort du har slutat skolan på fredag” svarade han och min glädje sjönk något då det bara var tisdag. Jag gav honom sedan en stor kram och jag kände hur han la armarna runt min rygg.

♦

”Nej, svaret är nej” argt såg jag på Sterling, Summer och Sunshine.

   ”Vad då, nej?” fräste jag.

   ”Du får inte åka, Deztiny” svarade Sterling. ”det är en för stor risk, vi kommer inte finnas där och jag har hört att paparazzis är väldigt ivriga vid att fota så kallade kändisar och ditt ansikte i tidningen kan göra det så här enkelt” sa han och knäppte med fingrarna. ”för Kaiorisoerna att hitta oss”

   ”Tror du inte att jag vet det? Tror du inte att jag kan ta hand om mig själv? Tror du inte att jag kommer vara försiktig?” fräste jag och fattade inte att de hade sådan dålig tillit gentemot mig.

   ”Deztiny, gumman vi försöker hålla dig, er alla, i säkerhet” försökte Summer försiktigt men det var försent för dem att vara vänliga och mjuka i tonen, jag var redan förbannad.

   ”Sluta! Bara sluta!” fräste jag. ”jag. Kan. Ta. Hand. Om. Själv” sa jag långsamt och tydligt. ”jag är inte fem år längre och jag vet vad försiktig är även om ni inte verkar tro det” avslutade jag och lämnade sedan köket, orkade inte med dem längre då de totalt fått mitt humör att sjunka till botten.

   Jag ville att Justin skulle komma hit och krama mig, tänkte jag medan jag tog mig upp till mitt rum. Jag gick fram till mitt fönster och såg ut på himlen som nu var helt orange och rosa, försiktigt öppnade jag det och slängde mig ut i luften. Jag flög in i skogen och lugnades av vinden i mitt hår och doften av skogen som fläktades i mitt ansikte, helgen skulle bli rolig.

Få vara tillsammans med Justin, bara vi två… när den tanken slog mig stannade jag direkt och ryttlade så jag blev hängande i luften. Bara han och jag… jag är inte dum, jag vet vad som brukar hända när två personer som fattar tycke för varandra åker tillsammans på en semester, ensamma. Långsamt började jag flyga inåt i skogen igen, planlöst. Du måste vara försiktig Deztiny! Om det leder till något sådant måste du vara stark nog att avbryta det i tid, du vill ju inte skrämma iväg honom genom att dina vingar helt plötsligt bara exploderar ur ryggen på dig. 

blev inte super duper långt, det blev ett mellankapitel o dessutom ville jag ge er ett kapitel då ni var så himla snälla att ge mig så många kommentarer! ni vet inte hur mycket jag uppskattar dem, they make my freakin' day! ;) vad tycks?? vad tror ni kommer hända i LA?? vart ska han ta henne?? KOMMENTERA! ♥

PREVIOUS:   ”Det är ju inte jag som har blivit kysst, så varför skulle jag bry mig?” frågade hon och försvann, jag skrattade och skakade på huvudet. ”typiskt Harmony” mumlade jag.

   ”Men berätta nu då” sa Sunshine otåligt och såg på mig.

   ”Det är inte mycket till historia” förvarnade jag och Sunshine såg trött på mig, jag kunde nästan höra hur hon skrek ”och!?” i sin hjärna. ”okej, vi satt där runt elden och hade roligt, Justin såg ovanligt bekymrad ut hela kvällen. Jag antar nu att han försökte bestämma sig om han skulle kyssa mig eller inte…” sa jag roat och de andra skrattade. ”men i alla fall, vi hade sagt hejdå men jag och Blue hann inte gå lågt för än han ropade på mig. Han kom springande och sedan… kysste han mig” avslutade jag och kände återigen hur jag rodnade. 

Förvånat tog jag emot mina klasskamraters high fives och hejarop i klassrummet eller i korridorerna nästa morgon. Det kunde vara rop som ”bra jobbat, Deztiny!” eller ”Bieber och Hastings sitter i ett träd…” alla hade fått mig att antingen le tillbaka eller skratta åt deras humor.

   ”Är ni ett par nu?” Angelica såg med sina stora blå och extremt nyfikna ögon på mig och väntade exstatiskt efter ett svar.

   ”Ehm…” frågan fick mig både tveksam och fundersam. Jag vet inte… för mig var det självklart men det kanske inte funkade på samma sätt för människor. Till min lycka kom en annan fråga kastandes mot mig.

   ”Men är han bra på att kyssas då? Jag har hört att han är ganska usel” Estelle tog sig fundersamt om hakan innan hon såg på mig. Jag skrattade roat åt hennes fråga.

   ”Då har du hört fel eller så har det skapats fel rykten” svarade jag undvikande men samtidigt något avslöjande och tjejerna fnittrade hysteriskt runt mig.

   ”Okej, tjejer! Splittra er och sätt er på era platser!” Mrs. Fitzpatricks gnälliga stämma ekade i klassrummet och fick tjejerna att snabbt sätta sig på sina platser då man helst inte ville gräla med Mrs. Fitzpatrick.  ”okej, barn. Idag…” bla bla bla, idag kommer du dö av uttråka Deztiny.

”Hej Deztiny!” jag såg förvånat upp från min bok som jag precis var på väg att lägga in i skåpet efter den odrägligt långa timmen med Mrs. Fitzpatrick. Hon hade babblat stup i ett och det hade slutat med att halva klassen somnade av hennes messade röst och resten antingen höll på med sina telefoner eller på något annat sätt roade sig. Angelica tillsammans med hennes bästa vänner Helena och Ninni kom med glada leende fram till mig och jag såg frågande på Angelica som hade ropat.

   ”Ja?” frågade jag nyfiket när de kom fram och väntade mig ännu en fråga om Justin.

   ”Jag eller vi” sa hon och såg menande på Helena och Ninni bredvid sig. ”undrade om du skulle vilja följa med oss hem efter skolan, hem till mig. Vi tänkte se på film och ha lite roligt?” frågade hon och jag såg chockat på henne. Var hon seriös? Ville hon att jag skulle följa med dem hem? ”så vad säger du?” frågade hon tveksamt efter ett tag, jag ryckte till och log genast glatt.

   ”Visst, okej” svarade jag och de log lika glatt tillbaka.

   ”Roligt! Vi ses ute på skolgården efter sista lektionen då?” frågade hon och jag nickade.

   ”Då ses vi senare” de gav mig en varsin liten vink och jag kände hur leendet på mina läppar sträckte sig större och större.

   ”Oj, vad har gjort dig så glad? Nej, låt mig gissa. Justin skickade ett sms till dig” jag himlade med ögonen innan jag vände på huvudet för att se på Blue.

   ”Nej, några tjejer från vår klass frågade om jag ville följa med dem hem efter skolan” svarade jag och grep tag om matteboken.

   ”På riktigt?” frågade Blue, han lika förvånad som jag känt mig och fortfarande var. Det var ovanligt att vi skaffade oss vänner eftersom vi var både annorlunda och flyttade runt mycket.

Men den här lilla staden hade verkligen andra planer, vänner, pojkvän? Jag rynkade frustrerat ansiktet över Justin. Han kysste mig, men det kanske inte betyder att man automatiskt blir flickvän och pojkvän? För änglar var den första kyssen som ett avtal… Man kysser inte någon utan att det finns någon mening i det eller inte har några avsikter att gå vidare.

Justins Perspektiv. 

”Okej, kom tillbaka till verkligheten ett ögonblick!” Ryans skrik fick mig att hoppa högt av rädsla och jag såg med stora, skrämmande ögon på honom.

   ”Vad?” frågade jag.

   ”Du är ju helt okontaktbar” svarade han och jag såg hur Chaz satt och skrattade på golvet.

   ”Jag… tänker” svarade jag.

   ”På vad?” frågade Chaz som slutat skratta. Ja, vad tänker jag på? Deztiny, alltid…

   Kyssen igår hade fått min värld att hamna på sned, den hade varit mer än perfekt, allt jag hade hoppats och drömt om. Men den hade samtidigt gjort mig extremt förvirrad… Vad hände nu? Vad blir vi nu? Blev vi något över huvud taget? Vad tyckte hon? Hon hade kysst mig tillbaka… men fortfarande.

   Många gånger under dagen hade jag suttit med telefonen i handen och haft min tumme över den gröna luren men varje gång fegat ur och frustrerat kastat bort telefonen. Varför vågade jag inte ringa henne? Vad var jag rädd för? Att hon skulle säga att hon fortfarande ville vara vänner? Att hon inte kände något även fast hon kysste mig? Chaz och Ryan hade berättat att hon hade bombarderat av frågor från alla i klassen och hon hade glatt svarat på dem. Vad betydde det?

   ”Justin!” återigen ryckte jag till och såg upp på Chaz som skrikit. "svara på frågan, herregud” sa Chaz och skakade på huvudet.

   ”Deztiny, okej? Jag vet inte vad som händer” svarade jag frustrerat. De tystnade och verkade både fundera över vad som var ett lämpligt svar till min fundering.

   ”Har du pratat med henne?” frågade Ryan försiktigt och jag skakade på huvudet som svar.

   ”Då kanske det är det du ska göra” sa Chaz och log roat. Jag suckade men nickade på huvudet.

   Jag skulle vilja ta med henne bort… bort från Stratford. Ge henne en liten försmak på hur det skulle vara att vara tillsammans med mig, det var inte bara mig man fick. Utan en hel del hat, fans och kamerablixtar, allt var inte ”sunshine in paradise”. Mitt liv kunde bli väldigt hektiskt och stressigt, något som man kunde inse att man inte klarade… något som Deztiny kunde inse att hon inte klarade.

Deztinys Perspektiv.

”Wow, du har ett jättevackert hem” sa jag och såg med stora ögon på den fina, ljusa inredningen som de dekorerat sina rum och väggar med. Stora familjefoton pryde vardagsrummets ena vägg och jag granskade dem noga och önskade att jag kunde ha fått växa upp i ett enda hus… tillsammans med mina föräldrar, Jasper och Cherry. Men man kunde inte få allt man önskade sig i livet.

   ”Är det där din lillebror?” frågade jag och vände på huvudet för att se på Angelica som log och nickade. ”Lukas heter han” svarade hon och jag vände huvudet mot fotot igen för att studera den söta, blonda pojken som såg ut att vara i femårsåldern. Efter att den lilla rundvandringen var över gick vi upp till övervåningen för att sedan hamna i ett rum som hade stora mysiga fåtöljer, kuddar, bokhyllor fyllda med böcker, lampor och sedan en stor nerdragen skärm. Ännu en gång spärrades mina ögon upp utav hennes hem och jag fascinerat runt i rummet.

   ”Coolt” mumlade jag och Helena skrattade roat åt mig.

   ”Min reaktion var exakt den samma när jag först såg det här rummet” sa hon och jag log mot henne.

   ”Okej, så vad blir det?” frågade Angelica som stod borta vid en bokhylla som inte var fylld med böcker som jag trott utan istället olika DVD: er. Efter en stund hade vi tillslut valt en film tillsammans och jag satte mig i en utav de maffiga fåtöljerna och jag sjönk genast ner i den, jag skrattade roat men gosade ner mig.

   ”Okej, Angelica du kommer aldrig bli av med mig för jag lämnar inte den här fåtöljen” sa jag och hon skrattade.

   ”Det är lugnt” sa hon och klickade sedan på ”play”, på skärmen spelades några trailers innan menyn till ”The Lucky One”, tjejerna hade fnittrat över Zac Efron som var den manliga skådespelaren i filmen. Ordet ”urläcker” hade dem beskrivit honom med och fnittrat ännu mer.

   Filmen led mot sitt slut och jag hade verkligen njutit av den, de heta scener mellan de båda huvudpersonerna hade fått mig att längta mer än någonsin efter Justin och då kommit och tänkte på den jobbiga situationen jag hade hamnat i. Varför skulle det vara så jobbigt? Nere i hallen plingade det på dörren och Angelica studsade direkt upp ur sin fåtölj för att springa ner och öppna, efter en stund kom hon tillbaka med ett förvånat men samtidigt förväntansfullt ansiktsuttryck.

   ”Deztiny, det är till dig” sa hon och jag höjde förvånat på ögonbrynen.

   ”Till mig?” frågade jag och hon nickade.

   ”Det är Justin”

fundersamheter över förhållande, nya friendasssss o Justin som vill ta henne far far away!  nu står han o knackar på dörren, vad vill ha tro? vad tycks?? KOMMENTERA! ♥

om ni e riktigt snälla med kommentarer kan jag nästan lova ett till kapitel ikväll/inatt. like 80% chance. 

   ”Justin?” frågade Chaz undrande.

   ”Deztiny!?” ropade jag och jag såg hur hennes bror och hon stannade. Hon såg undrande och förvånat på mig då jag småsprang fram till henne.

   ”Va-” hann hon säga innan jag lagt mina händer på hennes kinder och dragit hennes ansikte intill mitt. Jag pressade mina läppar mot hennes och jag kände hur hon stelnade till i mitt grepp. 

”Det var nog det äckligaste jag någonsin behövt äta” viskade Blue tyst i mitt öra, jag skrattade men nickade instämmande.

   "Fattar inte att de tycker det här är gott” viskade jag tillbaka, han gjorde en äcklad mitt som svar och jag roat. Jag vände sedan på huvudet då jag kände mig iakttagen och mötte Justins bruna ögon. Forskande och nästan desperat såg han på mig, vad är fel? Han fortsatte titta utan att säga ett ljud, han såg in i mina ögon men samtidigt inte. Hans blick var fundersam och sorgsen.

   ”Vi ska gå snart” viskade Blue i mitt öra, jag nickade och reste mig från stocken jag suttit på. Jag släppte Justins hand och kände direkt hur jag fort ville ta tag i den igen men behärskade mig. Jag behövde vara försiktig, ge det tid. Se om han ger något svar på mina handlingar och signaler, hittills hade jag blivit bemött med stora, glada leenden vilket jag såg som ett gott tecken. Eller så var det stora, glada, vänskapliga leenden…

   ”Deztiny?” jag sträckte genast på ryggen när jag hörde Justins röst och såg att han nu stod bredvid mig istället för borta vid elden som jag förväntat mig. Hans händer var nerstuckna i hans fickor och han bet sig nervöst i läppen samtidigt som han fick ett oroat ansiktsuttryck.

   ”Ja?” frågade jag nyfiket och undrade vad i hela friden kunde jag göra honom så nervös för att fråga eller säga.

   ”Jo… jag…” började han och såg på mig.

   ”Justin!?” förvånat såg jag bort mot grillplatsen och såg att det var Chaz som ropat, återigen böjde jag mig ner för att packa ihop min väska. Jag sträckte på ryggen igen lagom för att Justin skulle ha svarat Chaz och vänt sig mot mig igen. Bredvid varandra gick vi bort mot de andra för att säga hejdå, dystert och ledsamt kramade Justin om mig och jag började nu bli orolig över vad som tyngde honom. Vad gjorde honom så bekymrad?

   ”Vi ses” sa jag försiktigt till honom och jag såg hur han nickade svagt. Jag vände mig sedan fundersamt om mot Blue som stod och väntade på mig, han log snett mot mig innan jag vi gick bort mot skogen för att ta oss utom synhåll.

   ”Deztiny!?” Justins röst ekade över stranden och jag vände mig förvånat om för att se honom komma gående med snabba steg.

   ”Va-” började jag fråga när han var en meter från mig, till min förvåning hann jag inte avsluta min mening då Justin tagit tag om mitt huvud och mjukt men bestämt dragit det intill sitt eget. Sedan inträffade det som jag drömt om så länge och knappt vågat hoppas om skulle hända. Hans kysste mina läppar, hans mjuka, underbara läppar pressades mot mina.

   För ett ögonblick stod jag stel och förvånad utav Justins handling innan jag släppte väskan på marken och slängde mina armar om hans hals. Han tog ett stapplande steg bakåt innan han tryckte sig närmare min kropp, något nytt och otroligt brann inom mig. Aldrig hade jag upplevt något liknande.

   Tjut och hurrarop spred sig över stranden och jag slet mig från Justins läppar för att se klassen stå borta vid skogskanten busvisslande och skrattande. Direkt kände jag hur det hettade på mina kinder och jag vände istället blicken mot Justin. Ett leende pryde hans läppar och inget annat än lycka sken från hans ögon.

   ”God natt” viskade han och kysste mjukt mina läppar en gång till.

   Mållös och häpen blev jag stående och såg hur Justin kom fram till sina vänner igen och plockade upp sin väska från sanden. Med ett galet stort leende på läpparna tog jag upp min väska från marken och snurrade runt mot Blue som stod kvar på samma ställe. Hans ögon var stora och chockade och hans haka hängde lite, jag fnittrade och skuttade exalterat fram till honom.

   ”Kan du fatta att det där just hände?” frågade jag och hoppade som ett litet barn på julafton.

   ”Ehm… nej, inte riktigt” svarade han och jag skrattade, fort la jag en hand på hans axel och utan förvarning transporterade jag oss rakt in i köket. Blue stönade klagande och böjde sig till en framåtlutad ställning. ”kunde du inte sagt till innan?” frågade han men jag strålade bara av glädje och ignorerade helt hans gnällande.

   ”Sunshine!” skrek jag istället och snart uppenbarade hon sig i dörröppningen med ett frågande ansiktsuttryck. Jag skuttade fort fram till henne och pep uppspelt.

   ”Oj, vad har hänt dig?” frågade hon roat, jag öppnade munnen för att svara då Blues röst avbröt.

   ”Justin kysste henne, rakt på munnen” Sunshines ögon spärrades fort upp och ett tjut lämnade hennes läppar.

   ”Vad!?” tjöt hon och jag nickade glatt.

   ”Det är sant” sa jag och hennes haka föll.

   ”Berätta!” vi satte oss vid köksbordet och resten av familjen kom sakta in i köket då vi måste ha fört sådant oväsen att de blivit nyfikna.

   ”Vad är det som händer?” frågade Crystal och satte sig på köksstolen bredvid mig. Ännu en gång fick jag inte svara på frågan innan någon annan hann före.

   ”Justin kysste Deztiny” kvittrade Sunshine och killarna vände fort på klacken för att lämna köket igen. Summer och Crystal blev kvar tillsammans med mig och Sunshine. ”men ska du inte lyssna Harmony?” frågade Summer vänligt.

   ”Det är ju inte jag som har blivit kysst, så varför skulle jag bry mig?” frågade hon och försvann, jag skrattade och skakade på huvudet. ”typiskt Harmony” mumlade jag.

   ”Men berätta nu då” sa Sunshine otåligt och såg på mig.

   ”Det är inte mycket till historia” förvarnade jag och Sunshine såg trött på mig, jag kunde nästan höra hur hon skrek ”och!?” i sin hjärna. ”okej, vi satt där runt elden och hade roligt, Justin såg ovanligt bekymrad ut hela kvällen. Jag antar nu att han försökte bestämma sig om han skulle kyssa mig eller inte…” sa jag roat och de andra skrattade. ”men i alla fall, vi hade sagt hejdå men jag och Blue hann inte gå lågt för än han ropade på mig. Han kom springande och sedan… kysste han mig” avslutade jag och kände återigen hur jag rodnade. 

visste inte riktigt hur jag skulle fortsätta... men jag ville lägga ut det i alla fall. vad tycks?? kommentera! ♥

   Förvånat släppte jag henne då mina armar mött något annat än bar hud, hon såg undrande på mig och jag gav henne fort ett lugnande leende. Hon tog tag i min hand och drog sedan bort mig mot dem andra. Jag såg undrande på hennes rygg, vad var det jag hade känt? För det var definitivt inte hud, det hade känts mjukt och lent. Påminde lite om fjädrar… Jag ryckte på axlarna, det var säkert bara hennes hår.

Med hackande tänder och russin hud sprang jag upp till min väska för att snabbt dra fram min handduk och linda den runt kroppen, jag andades lättat ut när det genast blev varmare. Runt två timmar hade vi spenderat i vattnet, i alla fall jag och Deztiny, haft roligt med varandra.

   De andra eleverna hade gått upp mycket tidigare för att spela volleyboll eller ta vara på solen som sken högt uppe på himlen. Mr. Berkeley stod nu borta vid grillen och grillade hamburgarna, doften av mat fick min mage att kurra högt. Jag lät min blick svepa över sjön som nu låg stilla och livlös, vid strandkanten stod Blue och tvättade något i det grunda vattnet. Han sträckte sedan på ryggen och jag stirrade förvånat på hans rygg, vad är detta? På samma sätt som Deztiny hade Blue ett par vingtatueringar på ryggen, han hade dock något större än hennes. Varför har han också ett par? Var det en syskon grej eller?

   ”Varför ser du så fundersamt ut?” jag ryckte häftigt till och Deztiny skrattade. ”dagdrömmer ofta va?”

   Jag skrattade generat som svar. ”nej, jag stod och tittade på din bror och märkte att ni har likadana tatueringar” erkände jag och såg på henne. För ett ögonblick tyckte jag att hennes ögon fylldes av panik innan hon såg roat på mig. ”är det en syskon grej eller?” frågade jag när det inte kom något gensvar från henne.

   ”Faktiskt en familjegrej” svarade hon och jag såg förvånat på henne.

   ”Har alla i er familj vingar på ryggen?” frågade jag och hon nickade glatt. ”varför?” hon ryckte på axlarna.

   ”Jag vet faktiskt inte, fint” svarade hon och log mot mig, jag nickade svagt och såg bort mot hennes bror igen men fann platsen tom.

Deztinys Perspektiv.

Att trycka i sig en hamburgare var svårare än jag trodde, grönsakerna och det grillade köttet smakade ruttet och brödet mögligt. Men med ett leende på läpparna lyckades jag tugga och svälja ner allt, Blue som hade suttit bredvid mig hade många gånger skickat mig plågade minner.

   Jag satt nu tyst och såg in i elden som dansade i mitten av ringen som vi skapat, eleverna runt om skrattade och pratade högt med varandra. Jag log mot flammorna som skapade olika former och figurer efter mina bestämmelser, vad skulle jag göra utan eld? Värmen den utstrålade, makten den gav mig.

   ”Vem är det nu som dagdrömmer?” Justins röst viskade i mitt öra och hans andetag skapade gåshud på min hals. Jag skrattade smått och vände huvudet mot honom, hans ansikte var mycket närmre än jag förväntat och svaret fastnade i min hals. Jag såg in i hans fängslande, hasselnötsbruna ögon och önskade att jag kunde luta mig fram för att känna hans läppar mot mina för första gången.

   ”Oh! Kärlek på gång där borta” skratt spred sig och jag såg förvånat runt på mina klasskamrater, utropet hade kommit från Chaz som stod upp utanför ringen och han hans finger och retsamma blick pekade på mig och Justin.

   Jag kände hur det hettade i ansiktet över hans ord och den plötsliga uppmärksamheten vi fick. Justin skrattade generat bredvid mig, återigen vände jag ansiktet mot hans och log. Så småningom återgick de andra till sitt och vi blev sittande i tystnad, jag såg förvånat ner på min hand då en annan tog tag i den. Justin flätade samman våra fingrar och kramade åt.

   Jag kastade en blick upp på hans ansikte som var vänt mot elden och ett snett leende spred sig på hans läppar, jag såg ner på våra händer igen och kände hur lyckan spred sig i maggropen. Jag kramade tillbaka och riktade blicken mot elden igen som brann mer än någonsin tillsammans med min glädje.

Justins Perspektiv.

”Oh! Kärlek på gång där borta” Chaz kommentar ekade i mitt huvud och verkade inte vilja lämna min hjärna. Kommentaren hade fått mig både fundersam medan samtidigt lycklig. Vad kände Deztiny? Var hon lika galet förälskade i mig som jag var i henne? Det hade varit min slutsats efter alla olika slags reaktioner och känslor när det kom till henne, det var inte vänskap det var något så mycket starkare. Allt hos henne fick mig bara mer och mer på fall.

   Jag hade aldrig mött någon som henne förut, hon var speciell. På ett sätt jag inte riktigt klurat ut än, men något var det. Jag sneglade försiktigt på henne, hon satt och pratade tyst med sin bror bredvid sig. Skenet från elden fick hennes otroligt blå ögon att lysa klart, hennes svarta hår att glöda mystiskt och hennes hud att se snyggt gyllenbrun. Min blick gled ner till hennes läppar som rörde sig tillsammans med orden som kom ur hennes mun, de fylliga läpparna som jag bara ville kyssa.

   Men inte kunde. Jag ville inte förstöra vänskapen mellan oss om det visade sig att hon inte alls var intresserad av att ta vår vänskap till nästa nivå. Jag ville behålla henne i mitt liv, ha kvar den avslappnade vänskapen. Inte få en pinsam och spänd bekantskap. Återigen såg jag på hennes läppar som nu var utdragna i ett leende, jag kände hur behovet efter henne skrek i min kropp och jag fick anstränga mig hårt för att sitta kvar på min plats bredvid henne.

   Var det helt omöjligt att hon gillade mig tillbaka? Att det var helt otänkbart? Hon vände sina ögon mot mina och jag såg in i dem som för att leta efter svaret i dem. De utstrålade som vanligt värme och glädje, nu mer än någonsin strålade dem lycka. Vart den här lyckan ifrån? Vad orsakades den av? Av något någon sa? Mig? Jag lät tanken komma upp och kände hur hela jag önskade att det var sant.

   Var det helt omöjligt att hon gillade mig tillbaka? Upprepade jag för mig själv. Jag menar, hon har gått ut på en date med mig, gett mig en kyss på kinden och nästan visat sig naken inför mig. Det måste ju ha betytt något? Eller var det bara ett tecken på att hon litade på mig? Att hon såg mig som en sådan bra vän att det inte var ett bekymmer?

   Deztiny reste sig från platsen bredvid mig och släppte samtidigt min hand, den kändes genast kall och ensam utan hennes. Hon gav mig ett leende innan hon gick bort mot sin väska som låg ensam borta i sanden, jag såg efter henne och reste mig sedan för att ta tillfället i akt att prata med henne.

   ”Deztiny?” frågade jag försiktigt när jag kom fram till henne, hon sträckte genast på ryggen från sin framböjda position och såg glatt men frågande på mig.

   ”Ja?”

   ”Jo… jag…” började jag nervöst.

   ”Justin!?” ropet fick mig att häftigt rycka till och vände mig om, bort vid elden stod Chaz uppe på en utav stockarna. ”dags att åka!” ropade han sedan när han såg att han hade min uppmärksamhet.

   ”Okej, jag kommer!” ropade jag tillbaka innan jag besviket vände mig om mot Deztiny som nu hade plockat ihop sina saker och satt sin väska på axeln. Tillsammans gick vi bort mot elden som de börjat släcka, alla elever började samla ihop sina saker och packa ihop för att dra sig hemåt, jag gick dyster fram till min väska. Jag kramade Deztiny hejdå och ännu ett ”vi ses” fick jag från henne, jag log tillbaka och gick sedan tillsammans med Chaz och resten tillbaka mot stigen. Fuck this! Jag släppte väskan på marken och vände på klacken.

   ”Justin?” frågade Chaz undrande.

   ”Deztiny!?” ropade jag och jag såg hur hennes bror och hon stannade. Hon såg undrande och förvånat på mig då jag småsprang fram till henne.

   ”Va-” hann hon säga innan jag lagt mina händer på hennes kinder och dragit hennes ansikte intill mitt. Jag pressade mina läppar mot hennes och jag kände hur hon stelnade till i mitt grepp. 

NU HÄNDER DET GREJER!!!! :OOOOOO  hur tror ni Deztiny reagerar? klassen? Blue? ooookej, varför skulle deras åsikter betyda ngt? haha, men i alla fall, vad tycks!? KOMMENTERA! 

   ”Vad tror du?” hörde jag Sterling fråga.

   ”Vad är det ni pratar om!?” tjöt jag förtvivlat och kände hur jag nästan var på gränsen till tårar.

   ”För hennes del är det kört” jag såg fort upp, vad menade dem? Skulle jag dö?

”Men fungerar det med en människa?” frågade Sterling förvirrat, jag kände hur min haka föll och jag såg frånvarande ut i ingenting. Han… och… jag? Själsfränder? Gick det? Det skulle dock förklara ett och annat över mitt beteende den senaste veckan.

   ”Jag har ingen aning, jag vet inte” hörde jag Sunshine svara. Tänk om bandet för människor inte var lika starkt eller helt enkelt inte… fungerade, fanns. Hur skulle det gå för mig då? Skulle jag leva ensam resten av mitt liv?

   Återigen la jag mitt ansikte i mina händer och innan jag hann stoppa tårarna rann de nerför mina kinder. Ett par armar slöt sig runt min kropp och jag hörde hur Sunshine mumlade tröstande ord i mitt öra samtidigt som hon lugnande strök med handen över min rygg. Och hur skulle vi ta reda på om jag var hans själsfrände utan att avslöja oss…

♦

”Är du säker på att du mår bra? Du vill inte att jag ska betala för bilen eller för vården på sjukhuset?” hela dagen hade Rick följt efter mig i hopp om att jag skulle låta honom gott göra mig, jag hade redan tagit emot hans ursäkt men det hade tydligen inte varit nog för honom.

   ”Rick!” utbrat jag högt och han ryckte häftigt till. ”jag vill inte ha någonting, jag mår bra o-”

   ”Men det hjälper inte mitt samvete, eller hur?” frågade han med en nästan galen blick, jag suckade, skakade på huvudet och gick ifrån honom. 

"But that doesn't help my conscience, now does it?"

   Jag ökade på stegen genom korridoren då jag hörde hur hans stämma ropade efter mig ännu en gång, jag kom in i en annan korridor där det var några få elever som antingen stod i små grupper och pratade eller bytte böcker för nästa lektion. Jag skannade fort av och såg till min lycka Chaz och Ryan stå och prata någon i luva och sitt huvud en aning nerböjt, utan att reflektera mer gick jag fort fram till dem.

   ”Chaz!” utbrast jag glatt innan jag slängde mina armar om hans hals, jag kände hur Chaz stelnade till i min famn och verkade något osäker över vad hans skulle göra.

   ”Deztiny? Deztiny?” jag hörde hur Rick röst försvann bort och jag andades lättat ut och släppte taget om Chaz. Chaz såg förvånat på mig och jag log roat.

   ”Ehm… hej på dig också Deztiny” svarade han. ”vad händer?” 

   ”Idioten, Rick, har följt efter mig hela dagen i ett försök till att få mig att ta emot hans tjänster om att gott göra mig efter bilolyckan” svarade jag och skakade på huvudet. Ryan skrattade bredvid mig medan killen i luvan fnös och vände på huvudet för att se bortåt i korridoren där Rick hade försvunnit.

   ”Han förtjänar en spark i röven” sa han sedan.

   ”Justin?” frågade jag förvånat då jag kände igen rösten så väl. Ett leende spred sig på killens läppar och han nickade svagt. Jag skrattade.

   ”DEZTINY!?” jag stönade trött.

   ”Tror ni han låter mig vara om jag kör över hans bil? Då borde vi ju bli kvitt” frågade jag dem fundersamt och de skrattade.

   ”Deztiny?” Jag stelnade till då rösten lät mycket närmre än förra gången, fort ställde jag mig på tå för att sedan se Rick komma gående några meter från vår grupp.

   ”Ehm… vi ses senare killar, måste springa” sa jag stressat innan jag fort vände på klacken och sprang bort från dem och Rick.

   ”Nej! NEJ! JAG VILL INTE! LÄMNA!” skrek jag över Ricks ord och la händerna över mina öron i ett försök att stänga ut hans röst. Skoldagen var äntligen slut och jag gick med snabba steg bort mot parkering, men stönade sedan frustrerat då jag kom ihåg att Blue hade åkt hem tidigare på dagen och då fått låna min motorcykel. Ricks ord fortsatte hagla över mig och jag ansträngde mig hårt för att inte sätta eld på honom. Med arga steg gick jag ut på gatan och började gå hemåt, otroligt nog fortsatte han följa efter mig och jag skakade på huvudet. Jag vände mig tvärt om och han stannade chockat till framför mig. ”Rick, jag vill inte ha något. Kan du inte bara förstå det och lämna mig ifred?” frågade jag desperat.

   ”Nej, jag-” jag stönade högt och dränkte slutet av hans mening, han var hopplös. Jag skulle aldrig bli av med honom.

Vi rundade hörnet och kom till en raksträcka, längre fram på väggen såg vi att det gick två personer. Dock var mellanrummet mellan dem på ungefär 2 meters avstånd och det såg ut som om de grälade, jag rynkade roat på pannan och skakade på huvudet. Vi kom närmre och jag såg nu att det var en tjej som gick längst fram med killen bakom sig.

   ”Vilka kan det där vara?” frågade Ryan i baksätet och såg ut genom sitt fönster.

   ”Ingen aning” svarade Chaz innan han plötsligt skrattade och jag såg frågande på honom. ”men det är ju Deztiny” förklarade han roat. ”och det där är Rick” la han sedan till och skrattade igen.

   Var han så desperat? Jag saktade in och körde upp bredvid Deztiny, hon såg frågande på bilen tills Chaz vevade ner sin ruta. ”behöver du hjälp?” frågade han roat.

   ”Hey, guys” svarade hon glatt innan hon kastade en blick bak mot Rick. ”ja, tack” svarade hon sedan.

   ”Hoppa in” sa jag och hon gav mig ett stort leende. Jag såg hur hon vände sig för att gå bakom bilen men vände fort för att sedan gå runt bilens front, jag såg hur Rick kom inom synhåll och Deztiny stannade frustrerat på min sida av bilen.

   ”Rick. Jag. Vill. Inte. Ha. Något!” sa hon sedan långsamt och övertydligt.

   ”Men, jag…” började Rick motargumentera och jag skrattade över hur envis killen var. Deztiny stönade ännu en gång innan hon skakade på huvudet och öppnade bildörren. Hon gled smidigt in och jag trampade fort på gasen.

   ”Herregud, han är som en blodigel” muttrade hon bakom mig och vi skrattade. Jag såg in i hennes ögon genom backspegeln och ett leende spred sig på hennes läppar.

Deztinys Perspektiv.

Justin vände sin blick mot vägen igen men min var fast, nu när Sunshine hade gjort klart att det inte var någon löjlig crush jag hade på honom utan att det var äkta kärlek så sprudla känslorna ännu mer än vanligt över att ens se honom. Jag log drömmande innan jag bekymrat rynkade pannan. Tankarna om hans möjligtvis obesvarade känslor för mig bubblade ännu en gång upp till ytan och jag såg istället ut genom fönstret.

   Hur skulle jag få reda på det? För honom kanske känslorna inte är lika klara eller reaktionerna. Han skulle säkert inte få ett raseri utbrott som jag fått de senaste gångerna de ens nämnt att någon skulle ha skadat honom.

   Men de här reaktionerna hos änglar var normalt, i alla fall i början av upptäckten då allt var nytt och en aning främmande. Driften att alltid beskydda och kämpa för sin andra hälft var alltid lika stark, men blev lättare och lättare att hantera genom åren som man spenderade tillsammans.

   Det hade varit samma sak med Sunshine och Thunder, Thunder mer än Sunshine dock. Han hade blivit tokig om någon gjort illa Sunshine på minsta lilla viss, om man ens sårade hennes känslor kunde helvetet bryta loss. Sunshine hade honom dock snabbt under kontroll då det oftast var hon och jag som syskonbråkade med varandra och hon inte ville att jag skulle komma till sådan stor skada.

   ”Deztiny?” jag ryckte häftigt till och Chaz och Ryan skrattade mjukt.

   ”Vad är det?” frågade jag förvirrat.

   ”Vi är framme” svarade Justin vänligt som hade vänt sig om i sitt säte och såg på mig.

   Generat log jag innan jag öppnade dörren och klev ur, jag tackade för skjutsen och Justin svarade med ett ”anytime” och ett leende.

   ”Vi ses!” ropade jag till dem och jag såg hur Justin sken upp i ett leende, ett snett leende pryde mitt ansikte medan jag gick mot vår ytterdörr. Han var något riktigt speciellt…

blev väldigt händelselöst förutom att Rick är i ett desperat behov av att gott göra Deztiny efter bilolyckan. hur tror ni hon kommer lösa det?? vad tycks?? KOMMENTERA! ♥

PREVIOUS:    Jag funderade en stund innan jag skrattade. ”har dem döpt din...?”

   Justin nickade med huvudet och skrattade generat. ”till!?” frågade jag nyfiket.

   ”Jerry” mumlade han fram och jag skrattade högt.

   ”Dina fans har humor” sa jag roat och han skrattade. 

”Tack för ikväll Justin, jag hade jättetrevligt verkligen” sa jag när vi väl var tillbaka vid min ytterdörr, middagen hade flytit på lugnt efter den lilla tjejen som så otroligt sött frågat efter en autograf. En helt annan sida av Justin kom fram när han hanterade den lilla tjejen, de strålande ögonen och breda leendet. 

   ”Det var så lite så, nöjet var helt på min sida” svarade han med ett leende.

   Jag lutade mig fram mot honom och han besvarade fort kramen, jag gav honom en kyss på kinden innan jag lutade mig tillbaka igen. Jag såg hur ett blygt leende spred sig på hans läppar och en svag rodnad lös på hans kinder, jag fnittrade svagt innan jag vände mig om för att öppna dörren.

   ”Wow, imponerande tatueringar” hörde jag han säga bakom mig, jag vände fort på huvudet och såg att hans blick var fastklistrad på min övre del av ryggen. Jag gav honom ett snett leende. ”varför har du skaffat sådana?” frågade han sedan nyfiket. Panikslaget tänkte jag på en förklaring, jo… du vet. Det här är egentligen mina vingar, men det är invecklade nu så det är därför de ser ut såhär. Nej! Såklart jag inte kunde säga det... tänk, tänk! 

   ”Jag vet inte... har alltid tyckt om änglar och när jag var liten ville jag till och med vara en” svarade jag och Justin såg roat på mig.

   ”Du lyckades” svarade han och blinkade med ena ögat innan han vände sig om och gick. Jag såg förvånat efter honom och skrattade samtidigt som jag skakade på huvudet innan jag öppnade ytterdörren och klev in i hallen.

   ”Jag är hemma igen!”

   ”Vi är inne i köket!” hörde jag Sunshine ropa tillbaka, med ett leende som säkert sträckte sig från öra till öra över ansiktet gick jag in i köket. Där runt bordet satt Sunshine, Summer och Sterling.

   ”Hur var det?” frågade Summer med ett moderligt leende och nyfikna ögon. Jag log brett mot henne. 

   ”Det var fantastiskt, vi hade jättetrevligt. Ett utav hans fans kom till och med fram till oss under middagen. Ni skulle ha sett hur snäll och gullig Justin var mot den lilla tjejen, hon var verkligen super söt” svarade jag medan jag satte mig ner på köksstolen bredvid Sunshine. Summer log uppriktigt mot mig medan Sunshine och Sterling såg en aning stela och ansträngda ut, med en misstänksam blick såg jag på dem.

   ”Vad är det?” frågade jag rakt på sak, Sunshine spärrade genast upp sina ögon i ett försök att se oskyldig ut men jag höjde på mitt ögonbryn vilket fick henne att sucka.

   ”Jag är lite oroad, det är allt” förklarade hon, jag såg fortfarande misstänksamt på henne vilket fick henne att ännu en gång sucka. ”han är en människa, Deztiny” fortsatte hon tillslut.

   ”Det vet jag väl” svarade jag.

   ”Har du… tänkt…” började Sunshine tveksamt och jag såg frågande på henne. ”på att ni aldrig kan ha ett förhållande. Ni… han är en människa, Deztiny. Det är en för stor risk” sa hon något osammanhängande, jag såg tyst på henne innan jag reste mig häftigt från stolen och lämnade köket.

   ”Deztiny!” hörde jag Sunshine ropa efter mig. Bla, bla, bla…

♦

Stockarna flög i en hög hastighet runt mig innan jag en och en skickade iväg dem mot pricktavlan som var placerad flera meter bort. Jag öppnade mina ögon för att se att alla hade träffat mål, jag reste mig från marken innan jag transporterade mig bort till tavlan där Sterling redan stod.

   ”Snyggt” kommenterade han med ett imponerat leende, jag ignorerade honom medan jag ryckte ut stockarna. ”Deztiny, du vet att vi bara tänker på ditt bästa och på alla de andras” sa han med en sorgsen röst.

   Jag vände mig mot honom. ”det är väl klart jag förstår” sa jag svagt. ”men det gör ont att tänka på…”

   ”Vad då? Att tänka på vad då?” frågade han oroligt men såg lättad ut över att jag pratade med honom.

   ”Tanken på att inte träffa honom igen eller att ens behöva säga till honom att vi inte kan träffas längre. Det vill jag inte, jag vill inte såra honom. Han betyder mycket för mig” svarade jag och såg upp på Sterling med stora, sorgsna ögon. Bara tankarna på att aldrig se honom igen fick mig mage att vridas och jag ville plötsligt hiva ur mig allt min mage innehöll. 

   Han såg forskande på mig. ”betyder han mycket för dig?” frågade han och jag nickade.

   ”Jag vet inte varför, han bara gör det. Det låter säkert helt galet på denna korta tid vi har känt varandra men jag… vill aldrig släppa honom. Första gången jag såg honom i garaget så var det nästan något bekant över honom, som om jag hade sett honom förut eller redan visste vem han var" jag kunde inte själv förstå bandet jag hade skapat med honom, men jag behövde honom. Jag ville ha honom hos mig. "han…” jag skrattade och skakade på huvudet. ”jag vet inte…”

   Sterling såg med stora ögon på mig under en stund och jag såg undrande tillbaka på honom, vad är fel? Innan jag hann fråga honom grep han häftigt tag i min handled för att sedan dra med mig bort mot huset. Förvirrat stapplade jag efter honom. 

   ”Sterling?” frågade jag oroligt men fick inget svar utan Sterling öppnade endast dörren och drog med mig in.

   ”Sunshine!” ropade han högt in i huset, fort uppenbarade sig Sunshine i dörröppningen. Hennes ansiktsuttryck gick från nyfiket till oroat när hon såg min förvirrade min och Sterlings allvarliga. 

   ”Vad är det?” frågade hon, bakom henne såg jag hur Thunder och Blue kom in i rummet för att se vad det var som påstod. Jag vände undrande blicken mot Sterling bredvid mig. Vad höll han på med? 

   ”Jag fasar över att det är som du trodde” sa han bara och jag blev omöjligt ännu mer förvirrad. Vad i hela friden babblade han om? 

   ”Vad? Vad menar vad? Vad trodde du?” frågade jag fort medan jag såg runt på mina familjemedlemmar.

   Sunshine såg på Sterling innan hon vände blicken mot mig. ”vi får väl testa och se” mumlade hon. Oroväckande såg jag på henne, vad pratar dem om? Vad menade hon? Vad skulle de testa? Vad var fel på mig? Vad hade hon trott? Vad hade hon inte berättat för mig?

"We'll have to test and see"

   ”Gillar du Justin?” frågade Sunshine, förvånat såg jag på henne. Varför…? Vad hade det här med saken att göra? Med rynkad pannan såg jag på henne medan hon endast såg förväntansfullt tillbaka på mig. 

   ”Ja” svarade jag tveksamt. ”men vad har-”

   ”Skulle du göra allt för honom?” avbröt hon mig med skarp stämma.

   ”Va? Varför-” började jag igen.

   ”Svara bara på frågan, Deztiny!” avbröt Sunshine återigen.

   ”Ja” svarade jag nu med lika hårda ögon som hon själv bar och la irriterat armarna i kors över bröstet. Vad var det här? Ett polisförhör? 

   ”Vad skulle du göra om han inte kände likadant tillbaka?” frågade hon sedan. Vad skulle jag göra? Det hade inte ens slagit mig? Tänk om han inte kände lika starkt som jag? Återigen vred sig min mage vid tanken. 

   ”Jag hade fortfarande velat vara hans vän” svarade jag. 

   ”Om han skulle få reda på vad du egentligen är och sedan inte skulle klara det och lämna, vad skulle du göra?” frågade hon och obehaget endast växte i min mage.

   ”Jag skulle låta honom gå, om det var det han ville” svarade jag nu lågt, jag kände mig plötsligt tom och sorgsen. Sunshine såg på mig med stora ögon innan hon fort vände sig mot Thunder och viskade något i hans öra. Jag följde Sunshine med blicken och såg hur hon vaksamt tittade på oss. Jag vände blicken mot Thunder som steg fram i rummet och såg en aning osäkert på mig.

   ”Slå mig” sa han och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen åt honom, vad pratade han om?

   ”Vad? Nej!” utbrast jag med en fnysning.

   ”Slå. Mig” upprepade han och boxade sig löst på sin käklinje.

   ”Men jag ville inte” svarade jag irriterat samtidigt som jag blev mer och mer förvirrad över vad de höll på med.

   ”Orkar du inte?” frågade han utmanande och höjde på ena ögonbrynet. Genast kände jag hur irritationen steg inom mig, han visste mycket väl hur provocerad jag blir när han höjer ögonbrynen på det där sättet mot mig. 

   ”Nej” svarade jag kort och bestämt med en morrning, han suckade innan han slängde en blick bak mot Sunshine som nickade innan hon snabbt gav Sterling en blick.

   ”Skulle du slå mig om jag hade slagit Justin?” frågade han och jag ryckte genast till. ”om jag hade skärt honom, slagit honom blo-” raseriet hade flammat upp inom mig likt en skogsbrand och jag slängde mig fort mot Thunder, dock hann jag inte långt då ett par starka armar slöts runt min midja och stoppade mig från att attackera. Jag slöt stillsamt ögonen och transporterade mig ur Sterlings grep, i nästa sekund tacklade jag Thunder så vi flög hårt in i väggen. Ledsen Summer för hålet i väggen. 

   ”Deztiny! DEZTINY!” hörde jag Sunshine skrika men det enda jag kunde tänka på var att slita Thunder i stycken. Mina knytnävar landade om och om igen i hans ansikte medan jag hörde det tillfredställnade knacket när hans ben bröts. Hans ord hade haft samma effekt som förra gången och inte för än någon skrek att Justin var okej slappnade jag av och reste mig från honom. Han knäckte med ett stön tillbaka sin brutna näsa och torkade bort blodet från sitt ansikte. Flåsande satte jag mig mot väggen och la mitt huvud i mina händer.

   ”Vad tror du?” hörde jag Sterling fråga.

   ”Vad är det ni pratar om!?” tjöt jag förtvivlat och kände hur jag nästan var på gränsen till tårar.

   ”För hennes del är det kört” jag såg fort upp, vad menade dem? Skulle jag dö?

hm... vad tror ni? vad är "kört"? ;) vad tycks!? KOMMENTERA! ♥

   ”Det är perfekt” sa jag vid hennes öra och jag kände hur hennes hand smekte över min rygg.

   ”Deztiny, han är här nu!” hörde jag Sterling ropa och jag släppte fort taget om Sunshine.

   ”Oh my…”

Justins Perspektiv.

Jag fixade den sista slingan av luggen innan jag granskade mig själv i spegeln, jag hade satt på mig ett par mörkgrå jeans tillsammans med en rutig skjorta som jag gömde bakom en tjockare, grå tröja över. På fötterna hade jag kört standard, svarta supras. Jag öppnade dörren till mitt sovrum innan jag gick bort till trappan för att ta mig ner till hallen.

   När jag sagt hejdå och fått några allvarliga ord av mamma satte jag mig i bilen innan jag nervöst körde bort mot Deztiny. Jag stängde av motorn då jag parkerat på deras uppfart innan jag med ett djupt andetag klev ur bilen och styrde mina steg mot deras vita ytterdörr. Du klarar det här Justin! Jag knackade på dörren och snart öppnades den utav Sterling som stod där med ett stort, välkomnade leende.

   ”Hej, Justin trevligt. Kom in, hon är inte riktigt klar än” sa han innan jag hann yttra något. Jag log mot honom och klev in i deras hall.

   ”Deztiny, han är här nu!” ropade Sterling sedan bakom mig upp mot övervåningen, jag log mot honom återigen då han vände blicken mot mig innan jag följde med honom in i köket. Där inne satt Faith, Thunder och Summer och samtalade lugnt med varandra.

   ”Justin!” utbrast Summer glatt när hon fick syn på oss, jag sken upp i ett leende och omfamnade henne i en kram när hon öppnade sina armar.

   ”Summer” hälsade jag och satte mig ner tillsammans med dem. Thunder och Faith såg bedömmande på mig och jag svalde diskret, äldre bröder eller pappor var alltid jobbiga att handskas med när det gällde att ta med deras syster eller dotter ut. Överbeskyddande som de var.

   De fortsatte smått samtala om vad det än var de hade pratat om när vi kom in, men jag la inte någon större energi i att lyssna då jag var för upptagen med mina egna tankar. Ett par klackar i trappan drog dock till min uppmärksamhet och jag stirrade mot dörröppningen, förväntansfull på vad som skulle uppenbara sig. Till min besvikelse kom Sunshine med ett glatt leende in genom dörren och jag såg besviket ner i bordskivan.

   ”Vad vacker du är!” hörde jag Summer pipa och jag såg snabbt upp igen. Deztiny stod nu i dörröppningen intill köket iklädd en svart, tight klänning och ett par svarta pumps. Runt halsen hade hon ett vackert halsband och sitt hår hade hon lockat, hon log mot sin mamma som trippade fram till henne. Jag kände hur jag stirrade men hade inte förmågan att sluta, hon var för vacker. Hon var som en ängel…

   Jag tyckte jag hörde svaga skratt bakom mig men ignorerade och hade min fulla fokus på Deztiny som nu vände blicken mot mig. Hon sken upp i ett stort leende och jag kände hur hela jag smälte.

   ”Wow…” mumlade jag medan jag gick fram till henne, hon vände bort blicken från sin mamma och såg på mig.

   ”Hej” sa hon och jag gav henne ett stort leende.

Deztinys Perspektiv. 

”Vad är det man brukar säga? eller vad är det jag ska säga?” frågade Sterling när vi var på väg ut genom dörren, han rynkade pannan och tänkte. Jag såg frågande på honom, vad babblade han om?

   ”Jo, juste! Hemma senast elva och inget kladd” sa han och log stolt över sig själv, jag skrattade åt honom.

   ”Självklart, sir” sa Justin och log mot honom. Jag himlade med ögonen och grep tag Justins arm.

   ”Vi ses senare” sa jag och vinkade till Sterling, i fönsterna kunde jag se resten av familjen stå. Säkert i ett försök att diskret smygtitta men enligt mig var de ganska misslyckade. Justin öppnade bildörren för mig och jag gav honom ett leende innan jag gled in i bilen, han skyndade sig runt och satt snart framför ratten.

   ”Vackert” sa jag och såg ut över sjön, Justin hade kört till en liten restaurang som hade utsikt som vette ut över vattnet. Solen som höll på att gå ner speglade sig på vatten ytan och gav himlen en härlig färg och vattnet skinande kristaller. Högt upp på himlen kunde man skymta månen som snart skulle träda fram starkare tillsammans med de miljoner stjärnorna. Vi hade fått ett bord på ute terrassen och jag kunde känna Justins blickar på mig hela tiden men höll mina ögon på himlen. Mamma och pappa, tänkte jag och ansträngde mig mycket för att mina ögon inte skulle tåras.

   ”Inte lika vacker som du” hörde jag Justin säga, jag vände mig med ett leende på läpparna mot honom och skrattade åt hans replik.

   ”Jag visste inte att du körde med sådana raggningsmetoder” sa jag och han skrattade.

   ”Men seriöst, gjorde det ont när du föll från himlen?” frågade han och blinkade flirtigt med ena ögat. Jag såg förvånat på honom.

   ”Tja, ganska. Bröt nästan vartenda ben i min kropp men det läkte ihop” svarade jag och han såg förvånat på mig innan han skrattade. Fort stämde jag in i hans skratt.

   ”Det svaret har jag aldrig fått förut” sa han och torkade sina tårar.

   ”Kan jag tänka mig” sa jag och såg roat på honom.

   ”Ursäkta?” sa en svag flickröst, Justin vände fort huvudet åt sidan och såg lutade mig fram för att se en liten tjej på kanske 5 år stå där med stora oskyldiga ögon och ett litet block i handen tillsammans med en penna. ”du är Justin Bieber, eller hur?” frågade hon blygt och Justin sken fort upp i ett mjukt leende.

   ”Det är jag det” svarade han och sköt ut stolen lite. ”vill du ha en autograf?” frågade han vänligt. Tjejen nickade ivrigt och sträckte fram det lilla blocket mot honom. ”vad heter du?”

   ”Paulina” svarade hon blygt och jag såg hur en rodnad spred sig på hennes kinder.

   ”Fint namn” sa Justin innan han skrev ner något i hennes block. Med ett leende gav han tillbaka det till henne och hon tryckte fort det mot sitt bröst innan hon fick fram ett tack och skuttade bort mot sina föräldrar som stod och väntade på henne. Fascinerat såg jag på Justin som log och vinkade mot familjen, han vände sedan blicken mot mig och hans leende bleknade då han såg min blick.

   ”Wow” mumlade jag fram och han skrattade.

   ”Normalt brukar jag vilja vara ifred när jag äter men när de kommer fram sådär lugnt och är så oemotståndligt söta gör jag undantag” berättade han. ”de som är runt 12 och uppåt är de som mest hysteriska” fortsatte han och jag lyssnade intresserat.

   ”Vaddå, hur menar du?” frågade jag fundersamt.

   ”mina fans är väldigt beskyddande och trofasta men samtidigt väldigt roliga och… opassande” svarade han. ”de gråter hysteriskt, skriker, gör i stort sett allt för att träffa mig. En gång hade två klätt ut sig till städpersonalen på det hotellet jag bodde på och var inne i mitt hotellrum” fortsatte han och jag såg chockat på honom. ”de har försökt klättra på hotellens väggar, utifrån, springer efter bilarna jag är i eller helt blockerar dem från att åka. Du kommer säkert vara med om det snart, om det är så att du följer med mig någon annan stans än Stratford. Här är det lugnare” avslutade han.

   ”Om det är som du säger även i Toronto så ja, snart” svarade jag och han sken upp i ett stort leende.

   ”Vad menar du med opassande?” frågade jag, vi hade fått in vår mat och jag hade suttit en stund och tänkt över det han berättat. Jag såg hur en rodnad spred sig över hans kinder och jag såg roat men undrande på honom.

   ”Ehm… dem är väldigt perversa när det kommer till mig” svarade han.

   ”På vilket sätt?” frågade jag och stoppade in en köttbit i munnen.

   ”Dem… ehm… fantiserar ihop en massa saker och döper olika delar på min kropp. En viss del har blivit det mest… populära samtalsämnet bland dem” svarade han.

   Jag funderade en stund innan jag skrattade. ”har dem döpt din...?”

   Justin nickade med huvudet och skrattade generat. ”till!?” frågade jag nyfiket.

   ”Jerry” mumlade han fram och jag skrattade högt.

   ”Dina fans har humor” sa jag roat och han skrattade. 

deras date är nu igång! ;)  ledsen att det inte kom igår, men jag hade ingen fantasi o var dessutom jättetrött. somnade nästan med mobilen på ansiktet. :) hahahaha. v ad tycks? KOMMENTERA! ♥

heeeeeeeeeello fellahs!
hoppas verkligen att det ska komma upp ett kapitel ikväll, verkligen!
sov hos en kompis igår natt så hade inte tid att skriva, men har dock börjat.
så håll tummarna. ;) puss på er! <3


UPDATE:

ledsen, men blir inget. ska sova nu... :(
men jag har skrivit 621 ord och kapitlena brukar vara runt 1500 ord minst
så jag LOVAR att det kommer komma imorgon! kramis o godnatt på er. ♥