PREVIOUS:      ”Hämnden är ljuv!” ropade jag efter honom, jag sneglade hastigt på killen och precis som jag hade hoppats hade han böjt sig ner för att hjälpa mig med papperna och böckerna. Jag sträckte mig ut efter en bok och våra fingrar möttes då vi gått efter samma bok, genast rycktes min blick upp och jag mötte hans underbara, gyllenbruna ögon.

   Hans ögon vidgades och han såg med stora ögon på mig. ”du” sa han lågt.

”Ehm… ja” svarade jag och sträckte långsamt på ryggen. ”Deztiny Hastings” presenterade jag mig sedan och sträckte ut min hand mot honom, han endast såg på mig en stund innan han ryckte till och grep tag i min hand.

   ”Justin” svarade han och jag nickade med ett leende. Justin... 

   ”Har Justin ett efternamn?” frågade jag sedan roat, han såg förvånat på mig och jag rynkade pannan, men han log genast stort och jag log svagt tillbaka.

   ”Bieber, Justin Bieber” svarade han fort och såg en aning förundrat på mig. ”här” sa han sedan och räckte mig högen av papper och böcker som han lyckats samla ihop.

   ”Tack så mycket” jag gav honom ett stort leende.

   ”Ehm…” började han men avbröts av att någon skrek på honom. ”JUSTIN!” vi vände direkt våra huvuden mot rösten, det visade sig vara Chaz som ropat och kom nu fram till oss med Ryan gående bakom sig. 

   ”Åh, hej Deztiny” sa han tveksamt när han kom fram och kliade sig osäkert i nacken.

   ”Hej, Chaz!” utbrast jag glatt och han såg förvånat på mig, säkert över att jag visste vad han hette. ”jag måste gå nu, tack Justin” fortsatte jag och la handen på hans överarm innan jag gav honom ett leende och gick bort mot mitt skåp. Lyckan sprudlade inom mig över att jag nu hade fått chansen att prata med honom, vad är det med mig egentligen?

♦

   ”SLÅ INTE SÅ HÅRT!” röt jag mot Thunder där vi stod nu mittemot varandra igen, i full gång med träningen. En bit in i skogen hade vi nämligen byggt upp en träningsarena för oss, där vi kunde öva på att göra olika saker med våra krafter eller öva i närkamper. Något som jag gjorde med Thunder oftare än med dem andra då han var skickligast. Hans bröstkorg höjdes och sänktes lika häftigt som min efter vi brottats och slagits för bara några sekunder sedan. 

   ”Lär dig att vika undan då” sa han och jag bet frustrerat ihop tänderna. Jag höjde armarna igen, i en typisk boxnings pose och såg på Thunder. Jag svingade ett slag mot honom och han hann precis ducka och min näve slog i tomma luften. Thunder steg åt sidan och fick snabbt sina armar runt min hals.

   ”Kommer du ihåg hur du tar dig ur det här nu då?” frågade han ansträngt, jag letade febrilt i hjärnan men fann det inte. Istället körde jag en annan taktik, jag lät mina händer nå en brännhet grad och Thunder släppte fort mig och ett klagorop lämnade hans läppar. Ovansidan av hans underarmar hade nu stora brännsår efter mina händer men inom några sekunder hade huden läkt ihop sig och smärtan försvunnit. Thunder såg surt på mig. 

   ”Jag fick panik” försvarade jag mig fort med och höjde händerna i en avväpnande gest. 

   ”Du ska ta tag i min handled och vrida” sa han fortfarande surt.

   ”Okej, okej” sa jag och himlade med ögonen över hur barnslig han kunde vara ibland. Ett stort brak hördes och vi vände genast huvudena mot ljudet för att se Blue sittande på marken, framför honom hade han fått ett gigantiskt träd att resa sig och grenarna levde och piskade obehagligt runt i luften. Lika fort som han fått trädet att bli så stort gjorde han det litet som ett frö igen. Sterling klappade imponerat händerna och Blue log stolt mot honom. 

   En bit från honom stod Harmony och sjöng för Faith som försökte stå emot hennes hypnos, hans panna blänkte av svett och han bet hårt ihop käkarna av ansträngning. Skott ur pistolen Summer hade i handen ekade genom skogen, hon stod med den riktad mot Sunshine som satt på marken med ett koncentrat ansiktsuttryck. Runt henne hade hon skapat ett kraftfält som skimrade i ljusrosa och vitt, skotten studsade endast mot kraftfältet och föll till marken. Någonstans i dungen befann sig också Crystal men troligtvis osynlig då det var så hon gillade att vara, för att sedan plötsligt dyka upp och nästan få en till gränsen till döden.

   ”Kom igen, en gång till” sa jag och vände mig mot Thunder, han sken upp i ett oroväckance leende och jag svalde innan jag gjorde mig beredd. Det här kommer göra ont…

Justins Perspektiv.

   Mjuk, silkeslen hud. Mjuk, silkeslen hud som rörde min. Försiktigt lät jag fingertopparna glida över min handflata samtidigt som minnet spelades upp i mitt huvud om och om igen. Jag kunde inte sluta tänka på mina första träff med henne. Första gången min hand nuddade hennes. 

   ”Okej, du är ju störd på riktigt” utbrast Chaz bredvid mig, jag vände på huvudet och såg att han tittade ner på mina händer. Frustrerat stönade jag och skakade på händerna.

   ”Jag vet, men jag kan inte hjälpa det” sa jag. ”jag har…”

   ”Vad?” frågade Ryan förvirrat.

   ”Jag vet inte” svarade jag, lika förvirrade som de var. Känslorna inom mig kunde knappast vara kärlek, jag kände inte Deztiny. Jag hade sett henne två gånger nu, jag visste inget om henne eller hur hon är som person. På det lilla kan man inte falla för någon, eller? Är det kärlek för första ögonkastet? Gick det? Fanns det? Var det möjligt?

 

   Veckan löd mot sitt slut och jag såg fram emot en helg tillsammans med mina vänner som nu var lediga från skolan. Jag hade försökt få ut Deztinys vackra ansikte ur mitt huvud men det var lika enkelt som att få bort ett ärr från kroppen. Hon var där hela tiden, gjorde mig frånvarande från resten av världen men hon gjorde mig samtidigt glad och varm i kroppen. Jag hade inte sett henne något mer sedan den gången jag hjälpte henne med hennes skolböcker. Jag hade försökt stötta ihop med henne i skolan när jag var där för att hämta mina vänner men jag hade inte sett henne, hon var som spårlöst försvunnen. Även fast Ryan och Chaz sagt att hon satt på varje lektion de hade tillsammans hade jag inte sett henne. Nu till helgen skulle vi och titta på när några från skolan som tävlade i racing, något som vi alla såg fram emot. Rick som var skolans ”tuffing” och höll i evenemanget samt var själv med och tävlade. Varje år hade han vunnit prispengarna och varje år haft samma överlägsna leende på läpparna, han var dum i huvudet.

   Jag svängde in med bilen på den stora parkeringen vid den ännu större racingbanan. Massa andra bilar var parkerade på parkeringen för att titta på, jag stängde av motorn och gick tillsammans med Chaz, Ryan, Mitch och Nolan bort mot läktaren där de flesta satt. Jag satte på mig mina Ray-Bans och drog ner kepsen lite då människorna i Stratford brukade låta mig vara ifred mer än andra länder så fanns det undantag även här. Vi satte oss på en träbänk och såg ut över den runda racingbanan, några bilar höll redan på att sladda runt på den grå asfalten så ett stort vitt moln bildades runt bilen.

Deztinys Perspektiv. 

   Uttråkat stod jag och väntade på att Blue skulle bli klar med vad han än höll på med inne på toaletten, för att fördriva tiden såg jag på den stora anslagstavlan där man hängde upp lappar om man hade tappat något eller ville samla in personer till någon samling eller klubb. Min blick stannade på ett utav papperna där rubriken löd: ”RACING PÅ BURNOUT, LÖRDAG KL.12.00. ANMÄLNING GÖRS HOS RICK!”

   Intresserat granskade jag lappen och log. ”jag har sett att du kan åka hyfsat bra på din motorcykel, men det här hjärtat det här är farligt” sa en röst bredvid mig, långsamt vände jag mig mot personen som just förolämpat mig. Jag såg att det vara samma kille som för bara några dagar sedan hade gett mig komplimanger för min motorcykel.

   ”Ursäkta?” frågade jag och la armarna i kors.

   ”Jag avråder dig att ställa upp på det där sötnos, du kan göra dig illa” svarade han och ett flin spred sig på hans läppar samtidigt som han blick gled från topp till tå över min kropp. Äcklat såg jag på honom.

   ”Och vem är du som säger att jag inte kan köra på en racingbana?” frågade jag.

   ”Rick” svarade han. ”killen man anmäler sig hos” fortsatte han och la sitt finger på papperet.

   ”Då ska jag bevisa för lilla Rick här att jag inte är så ömtålig som du verkar tro, räkna in mig på lördag” sa jag och perfekt tajmat kom Blue ut från toalett och ställde sig bredvid mig. ”är du klar?” frågade jag och han nickade.

   ”Ses på lördag” sa jag till Rick med ett leende, han såg storögt efter mig.

   ”Vad? Vem ska du träffa på lördag?” frågade Blue förvirrat.

   ”Bry dig inte om det nu, vi måste hem och se till att få en bil i gjort skick” svarade jag stressat och ökade på stegen.

   ”Är det här verkligen en bra ide?” frågade Blue bekymrat när vi körde in på parkeringen utanför den stora racingbanan, hela veckan hade jag och Thunder mekat med bilen och resultatet hade blivit mer än bra.  Bilen hade vi lackat i en mörkgrå, silvrig färg och satt in nya fäljar och satt en vinge på bakluckan. Vi hade bytt ut rutorna till tonade och även satt in ny motor som brummade häftigt.

   ”Men kom igen Blue! Det är inte så att jag kan dö och dessutom kan jag inte låta honom tro att jag är en liten fegis” utbrast jag och körde vidare för att komma bort till platsen där bilarna som skulle tävla parkerat. Jag stängde av motorn och öppnade bildörren, jag hann gå till bilens front innan Rick var vid min sida.

   ”Du kom” sa han förvånat som om han hade förväntat sig att jag inte skulle gjort det.

   ”Klart jag kom” svarade jag självsäkert och Rick skrattade innan han informerade mig vad som skulle hända. När han väl var klar lät jag blicken svepa över den stora läktaren där det redan satt en massa människor som var här för att titta på. Jag kisade med ögon innan jag spärrade upp dem och ett stort leende spred sig på mina läppar då jag såg att Justin tillsammans med sina vänner satt i publiken.

   Han hade ett par solglasögon på sig men jag kunde ändå se att han såg ner mot bilarna som lekte runt på banan, med snabba och kvicka steg lämnade jag Blue bakom mig som satt sig på bilens motorhuv och begav mig mot läktaren. Jag vet inte vad det var men något inom mig kunde inte lämna Justin ifred, det killade och kröp i kroppen efter att få endast prata med honom. Jag satte mig ner bredvid honom men han verkade inte ha märkt något, roat lutade jag mig mot hans öra.

   ”Har du roligt?” viskade jag, han skrek till av förvåning och hoppade högt i luften. Jag började genast skratta åt hans reaktion och la handen över munnen. ”ledsen” fick jag fram mellan skratten, hans såg skrämt på mig och andades häftigt.

   ”Det är lugnt” sa han tillslut och satte sig normalt innan han såg på mig.

   ”Hej förresten” sa jag glatt.

   ”Hej” skrattade han. ”så är-” började han men avbröts av Blue.

   ”DEZTINY!” skrek han och jag vände fort huvudet mot honom. ”det börjar nu” ropade han när han såg att han fått min uppmärksamhet, hastigt reste jag mig från trä bänken.

   ”Vart ska du?” frågade Justin och såg besviken ut.

   ”Jag ska vinna över alla töntarna” svarade jag retfullt och började skutta ner.

   ”Ska du köra?” frågade han och jag vred huvudet mot honom och nickade med ett stort leende. Jag gick bort mot bilen och tog emot den stora hjälmen som Blue räckte mig, med en suck satte jag på mig hjälmen innan jag satte mig i bilen.