PREVIOUS:   Melodys röst hördes från stereon och vi båda vände fort blicken mot dem, som hänförda tittade vi på stereon och sög i oss varandra ord och ton från låten som vi hade gjort. När jag sjöng det sista ”yeah” innan låtens sista melodier tog slut var det alldeles tyst i rummet.

   ”oh my God!” utbrast Paige och ställde sig upp i stolen och klappade sina händer, alla stämde fort in och jag log lyckligt.

   ”låten var verkligen grym” sa jag när applåderna hade tystnat.

   ”detta kommer bli succé” sa Scooter och Maggie samtidigt och vi alla skrattade.

Stellas Perspektiv, veckor senare. 

   Jag suckade framför spegeln när jag behövde sätta upp mitt långa hår i en snygg knut. När jag kände mig nöjd med håret granskade jag resten av min klädsel, jag hade vågat mig på en svart klänning med små vita stjärnor på tillsammans med en svart väst.

   Jag hoppades att de inte skulle lägga så stor vikt vid att jag bar klänning, utan bara fortsatte att titta rakt genom mig. Jag snurrade runt och granskade mig bakifrån, sen snurrade jag runt igen och log nöjt mot mig själv. Jag gick ner till hallen och stötte på mamma.

   ”men vad söt du är gumman” sa hon glatt till mig.

   ”tack mamma. Jag ville vara lite finare nu när det är skolavslutning” svarade jag och hon log.

   ”tråkigt bara att du inte kunde släppa ut håret” mumlade hon buttert och jag nickade instämmande. Jag fortsatte sedan ut i hallen och knöt på mig ett par låga, röda converse. Jag plockade upp min väska från golvet och satte den på axeln.

   ”vi ses senare, hälsa pappa” ropade jag innan jag gick och mamma kramade mig innan jag försvann bort längs gatan. Solen sken så jag tog upp mina stora solglasögon från väskan och fortsatte vidare bort dit jag skulle möta Paige.

   Jag gick längs gatan och fick tillslut syn på Paiges blonda huvud, hon hade på sig en brun, frans klänning som hon stod och drog ner innan hon rätade på sig. Jag log glatt och hon vände på huvudet och fick syn på mig, jag höjde armen och vinkade innan jag studsade fram till henne.

   ”vad fin du är” smickrade jag och kramade henne, när jag sedan släppte henne såg jag att hon även hade ett guldigt halsband och armband runt den ena handleden.

   ”tack, du med” sa hon och tog upp en liten väska som låg bredvid hennes ballerina klädda fötter, hon krokade sedan armen med mig och vi började gå mot skolan. En varm bris fick hennes blonda hår att lyfta och jag andades in den friska luften.

   ”glad att få sluta skolan från helvetet?” frågade hon sedan och jag skrattade.

   ”mer än glad, efter det här så kommer jag fokusera mer på min karriär. Maggie säger att jag inte behöver börja på collage för ens om några år, vilket gör att jag inte behöver tänka och oroa mig så mycket över mina olika identiteter” sa jag och log av bara tanken.

   ”hej baby” hälsade en röst i mitt öra och ett par armar slöt sig om min midja, jag vände på huvudet och såg in i Dimitris mörka ögon.

   ”hej” svarade jag förvånat, förvånat över hans glada ton. Han hade visst kommit över sin ilska sen igår. Igår hade jag nämligen hittat på en lögn om att jag skulle volontera i Afrika och skulle därför vara borta hela sommarlovet. Dimitri hade totalt tappat humöret och blivit skitsur över att vi inte skulle ses under stort sett hela sommarlovet. Men han verkade som sagt ha kommit över sin ilska och tagit sig samman.

   ”mår du bra?” frågade jag och han såg in i mina ögon innan han tryckte sina läppar mot mina.

   ”jag kom över det” mumlade han sedan mot mina läppar och jag log. Uppe på scenen knackade rektorn på miken vilket skapade ett hemskt, gnisslande ljud. Ett klagande ljud gick genom publiken och uppmärksamheten vändes mot rektorn, som log stort ut mot alla elever.

   ”jaha, ännu ett år har gott med bra resultat och vi säger med stolthet och sorgsenhet adjö till sista års eleverna” sa hon och alla klappade händerna och vissa busvisslade. ”men innan ni får gå på sommarlov…” bla, bla, bla sa det i mina öron och jag tittade upp på den blå himlen istället.

   Varför skulle alltid rektorer hålla timslånga tal när det ända alla ville var att gå, gå på lov och få springa bort från detta ställe. Nej! Så klart skulle det inte vara så, nej låt istället alla stå här rastlöst i värmen och nästan somna på stället av hennes mässande röst. Jag rycktes ur tankarna när tjut bröt ut och hattar kastades upp i luften, Dimitri kysste mig på kinden och jag skrattade.

   ”äntligen sommar” viskade han i mitt öra.

   ”ska du med till festen?” frågade Dimitri när vi var på väg hem.

   ”nej, kan inte. Måste packa” sa jag sorgset. Men egentligen hade jag redan packat, allt var klart och fixat för avfärd. Men grejen var att turné bussen skulle komma redan idag för att hämta oss, idag skulle vi resa från LA för att sedan resa runt i hela världen. Jag log exalterat av tanken, tänk alla coola ställen jag kommer att se. Japan, Australien, Nya Zeeland… det var synd att vi inte skulle till Sverige, har alltid velat åka dit men har aldrig haft tid.

   ”men jag ringer dig” sa jag och vände mig mot honom, hans blick var riktade ner mot marken.

   ”ingen hejdå kyss?” frågade jag och han tittade fort upp på mig, innan han tryckte sina läppar mot mina. Jag la mina armar runt hans nacke och hans armar runt min midja pressade mig närmre.

   ”jag kommer sakna dig” mumlade Dimitri ledsamt när vi hade avslutat kyssen.

   ”jag kommer sakna dig också” mumlade jag och kysste honom en sista gång innan jag lämnade honom på gatan för att gå mot mitt egna hus. Jag slängde en sista blick mot honom, där han stod och såg eländig ut med sina händer i fickorna innan jag rundade hörnet och han försvann ur min syn.

   När jag kom in på min gata såg jag den stora svarta turnébussen som nu stod parkerad utanför mitt hus, tur att vi bor lite avskilt från de andra grannarna, tänkte jag. Jag kände glädjen som rusade genom mig vid synen av bussen och männen som bar in mina gigantiska resväskor in i bagageutrymme, jag skuttade fram till mitt hus med ett stort leende på läpparna.

*

Jag stod utanför bussdörren och väntade på att Paige skulle komma, jag svängde lite med klänningskjolen och hörde sedan ett fnitter. Jag tittade upp och såg Paige, fortfarande i sin klänning, med ett stort leende på läpparna men som fort ersattes av tårar.

   ”jag kommer sakna dig så mycket” utbrast hon och vi kramade hårt om varandra, jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.

   ”vi måste prata varje dag och du måste komma med på turnén ibland också. Kan inte bara ha Justin!” sa jag med gråten i halsen. Hon kramade mig hårt igen och jag begravde ansiktet i hennes mjuka hår. Jag skulle sakna min stöttande och otroligt roliga kompis som jag älskade så mycket.

   ”vem ska jag annars skratta med?” frågade jag sedan och Paige skrattade klingande i mitt öra.

   ”jag kommer och räddar dig, sis” sa hon och vi släppte taget om varandra.

   ”Stella, vi måste verkligen åka nu” sa Houston bakom mig, jag kastade en snabb blick på honom och nickade.

   ”jag kommer alldeles strax” sa jag och vände mig mot Paige igen. ”ååååh!” sa jag och kramade om henne igen.

   Jag hade nu fått på mig allt som behövdes för att jag skulle bli Melody, i ansiktet, och jag satt nu i en utav sofforna och tittade ut genom det enorma sidofönstret. Bussen stannade utanför Justins hem och jag hoppade fort upp ur soffan och ut genom svängdörren. Jag landade smidigt på asfalten och såg Justin som öppnade dörren ifrån sitt stora hus, jag tittade imponerat på huset och nickade för mig själv.

   Nice! Den stora grinden öppnades och männen som hade burit in mitt bagage gick med raska steg mot huset, jag strövade fram till grinden och såg en liten vägg som ledde bort till ett garage och sedan en avvikande väg bort mot ytterdörren. En stor gräsyta täckte högersidan från där jag stod, jag gick med långsamma steg mot gräset och klev ut på det.

   ”gå inte på gräset!” hördes en röst skrika och jag hoppade fort tillbaka till asfalten. Ett skratt bröt ut och jag vände mig förvånat om för att se Justin stå och skratta, jag la armarna i kors och granskade honom. Klart det hade varit han! Han slutade tillslut att skratta och jag fnissade till.

   ”oj, framgång. Ingen ilska” sa han och började gå fram mot mig. Jag log och ryckte på axlarna.

   ”ska mycket till för att göra mig arg idag” svarade jag sedan och log stort.

   ”så du är redo att se världen med andra ord?” frågade han och höjde busigt ena ögonbrynet.

   ”kan du slå dig i backen på” sa jag och han flinade.

   ”vart börjar vi i världen?” frågade jag när bussen hade rullat i ca en timme. Justin låg nu bredvid mig i soffan, mamma och pappa satt tillsammans med Pattie, Kenny och Houston vid bordet och Scooter och Maggie hade satt sig någon annan stans med sina papper.

   ”vi börjar här i de olika staterna innan vi åker över till Europa” svarade mamma och jag log glatt. Let the trip begin!

där fick ni ett som var något längre! :) hoppas ni gillade det, såååå nu börjar resan! exciting! vad tycks? bra/dåligt? kommentera! :D

   Scooter nickade instämmande. ”det tycker jag låter jättebra” la han till. Jag andades lättat ut över att vi skulle åka iväg först när skolan har slutat så jag han gå klart i skolan.

   ”men då ses vi redan imorgon igen för att börja spela in låten” sa Scooter och reste på sig från stolen, jag skakade handen med alla.

Overboard by Justin Bieber ft. Jessica Jarrell (jag vet att Miley också har gjort låten med honom, men jag hittade ingen men bra kvalité. rösterna lät bara muterade så det fick bli med Jessica istället. ni får använda fantasin och låtsas att det är Mileys röst)

   ”kan du köra refrängen igen?” frågade Kuk Harrell som satt bakom mixerbordet. Jag nickade och musiken startades åter igen.

”It feels like we’ve been out at sea, so back and forth that’s how it’s seems

Whoa, and when I want to talk you say to me

That if it’s meant to be, it will be, so crazy in this thing we call love

The love that we got that we just can’t give up, I’m reaching out for you tell me

Out here in the water and I”

   “grymt, Melody! Det blir bra så” sa Kuk glatt och jag log. ”okej, Justin din tur” hörde jag Kuk sedan säga, så jag tog av mig hörlurarna från huvudet och satte dem på kroken. Jag öppnade dörren till det lilla rummet och mötte Justin på vägen, han log glatt innan han klev in i rummet och stängde dörren efter sig. Jag gick in till dem andra och tittade på Justin genom glasrutan.

   ”okej, Justin kan du ta nästa vers?” frågade Kuk och Justin nickade och visade tummen upp. Musiken startade och Justin väntade in rätt ögonblick.

   ”Never understood you and you’d say, oh

You wanted me to meet you halfway, oh

I felt like I was doing my part, you kept thinking you were coming up short

It’s funny how things change, ‘cause now I see, ohaoha

So crazy is this thing we call love, and now that we got it we just can’t give up

I’m reaching out for ya, got me out here in the water and I”

Resten av dagen fortsatte vi spela in små snutar som sedan skulle sättas ihop till en fullständig låt.

   ”oh, it’s supposed to be some give and take I know

But you are only taking and not giving anymore, so what do I do?

´cause I still love you, and you’re the only one who can save me”

   “bra, Justin.  Nu, Melody kan du sjunga de små tilläggen efter meningarna” sa Kuk och jag bytte plats med Justin. Det Justin precis hade sjungit spelades upp och jag gjorde som Kuk bad mig.

”so what do I do? I still love you, baby

And you’re the only one who can save me, pull me up

It’s too much”

Justins Perspektiv. 

   Hela dagen hade vi spenderat i studion och spelat in. Resultatet skulle bli mind blowing, jag stod nu och tittade på Melody som stod inne i båset och sjöng refrängen.

   ”I’m overboard, and I need your love to pull me up

I can’t swim on my own, it’s too much

Feels like I’m drowning without your love, so throw yourself out to me

My life saver”

“swaaaaaaag!” utbrast jag högt när hon var klar och hon gav mig ett stort leende. Efter ett godkännande av Fredrik bytte jag ännu en gång plats med henne och det var nu min tur att lägga till de små bitarna mellan meningarna.

"...we had spent the whole day in the studio..."

   “kan du nu ta den där delen där ni i stort sett bara upprepar?” frågade Kuk och jag nickade.

”My life saver, life saver, oh life saver

My life saver, it’s crazy, crazy, crazy, yeah

Life saver, oh life saver, oh life saver

Oh life saver, oh life saver, yeah”

   “och där tror jag att jag har alla delar som behövdes!” sa Kuk glatt och applåder bröt ut. Jag tog av mig hörlurarna och gick ut med ett stort leende till dem andra. ”ge mig bara en dag eller två så har ni er låt” sa han och Melody kvittrade till.

”gah, det här kommer bli så grymt!” pep hon fram.

*

“okej, här är den!” sa Scooter och höll upp en dvd skiva. Både jag och Melody stirrade på den som om den vore guld värd, Scooter öppnade fodralet och satte in skivan i stereon.

   Introt till låten började och jag tittade förväntansfullt på den stora stereon, Melody bredvid mig bet sig på fingret för att antagligen inte skrika. Var hon alltid så här vid nya saker? Frågade jag mig själv och flinade. Hon vände blicken mot mig och gav mig ett stort leende.

   Melodys röst hördes från stereon och vi båda vände fort blicken mot dem, som hänförda tittade vi på stereon och sög i oss varandra ord och ton från låten som vi hade gjort. När jag sjöng det sista ”yeah” innan låtens sista melodier tog slut var det alldeles tyst i rummet.

   ”oh my God!” utbrast Paige och ställde sig upp i stolen och klappade sina händer, alla stämde fort in och jag log lyckligt.

   ”låten var verkligen grym” sa jag när applåderna hade tystnat.

   ”detta kommer bli succé” sa Scooter och Maggie samtidigt och vi alla skrattade.

suuuuuper kort, jag vet. så därför ska ni få fler kapitel ikväll ! :D how about that? vad tycks? bra/dåligt? kommentera! ♥

   ”nå… vad tycks?” frågade hon och höjde ena ögonbrynet åt mig.

   ”wow… just wow” sa jag och hon flinade nöjt.

Lät Du Henne Komma Närmre by Melissa Horn

   Skolklockans ringning fick mig att ryckas till verkligheten och jag insåg glatt att halva skoldagen redan hade gått och att vi nu fick lunch. Jag gick trött ut ur klassrummet och bort mot mitt skåp, imorgon skulle jag ännu en gång träffa The Biebs och vi skulle bestämma om vi skulle slutföra duetten. Han hade redan sagt sin mening om vad han ville, efter konserten hade han helt apropå ingenting sagt att han såg fram emot att få jobba med mig. Men inte bara han utan hela hans crew hade glatt gett mig komplimanger om min konsert som jag tacksamt hade tagit emot.

   Jag älskade att stå på scen, få sjunga för allt man vad värd och sedan få fansens underbara respons. Jag låste upp mitt skåp och la in materialet innan jag stängde det igen. Jag gick bort mot Paiges skåp för att möta henne på halva vägen.

   "hej!" sa hon glatt när hon såg mig och jag log strålande tillbaka. Vi gick tillsammans in i matsalen och ställde oss i kön till maten, jag fyllde min bricka med mat eftersom jag inte hunnit äta någon stor frukost.

   Vi satte oss vid ett litet bord och Paige började fort fråga om jag hade bestämt mig om mitt val, men bytte ut "Justin Bieber" till "Mr. X"

   "så ska du göra det eller inte?" frågade hon nyfiket och stoppade några salladsblad i munnen.

   "jag vill göra det. Mr. X är verkligen begåvad och jag tror att låten kommer bli epic. Men dock är jag lite orolig över Mr. X charmerande sida" sa jag och körde gaffeln i en tomatklyfta. Paige skrattade lågt och jag tittade upprört på henne. "Paige det är inget att skratta åt!" sa jag och hon slutade.

   "det skulle nog aldrig hända, så tight som du håller dig till Dimitri" sa Paige och flinade. "men vad tycker dina föräldrar då?"

   "de är väldigt positiva och de tror detta kan utveckla mig åt det bättre hållet" sa jag och log.

*

   Mamma Mia visades på skärmen och jag hade svårt att inte sjunga med i låtarna, Dimitri satt med armen runt mig och verkade bli mer och mer uttråkad ju längre in i filmen vi kom. En kyss på min hals fick mig att hoppa till och jag fnissade till.

   ”sluta, jag vill se” sa jag fnittrande till Dimitri. Men han verkade inte ha några planer på att sluta utan fortsatt kittla mig med sina lätta kyssar mot min hals, jag försökte så gott jag kunde ignorera honom.

   ”Dimitri” sa jag och vände huvudet mot honom, vilket han utnyttjade för han tryckte fort sina läppar mot mina. Jag kysste honom tillbaka och han lutade sig mot mig och det slutade med att han halvlåg över mig. Jag fortsatte kyssa hans mjuka läppar och jag kände hur hans händer smet innanför min tröja och vandrade upp till min bh.

   ”Dimitri” mumlade jag mot hans läppar. Hans hand tog ett fast grepp om mitt ena bröst och han tryckte sina läppar hårdare mot mina. Hans andra hand smekte över min mage innan den gick ner till min byxlinning, hans fingrar började knappa upp knappen i mina jeans.

   ”nej, Dimitri” sa jag och flyttade mina händer från hans nacke och fram till hans bröst för att trycka honom bort från mig. Jag vred samtidigt på huvudet och han stönade irriterat ovanpå mig.

   ”vill du inte ha mig?” frågade han sårat och tittade ner på mig. Jag skrattade åt honom och han putade med underläppen.

   ”klart jag vill! Men inte nu” sa jag och la handen över hans mun som precis skulle öppna sig för att motargumentera mig. ”inte nu” sa jag bara och tvingade honom att sätta sig upp så jag kunde räta på mig. Han tittade surt på mig och jag skulle precis smeka honom tröstande över kinden, men han reste sig från soffan och gick in i köket istället.

   Jag stönade ner i kudden bredvid mig, detta var inte första gången som det här hade hänt. Jag hade nekat honom många gånger, på grund av olika anledningar. Men mest för att jag inte var redo… det kändes inte rätt helt enkelt. Jag hörde hur Dimitri grejade ute i köket och jag reste mig upp för att gå till honom. Jag hann till dörröppningen när jag mötte honom, han såg uttryckslöst ner på mig.

   ”Dimitri” klagade jag.

   ”vad?” frågade han drygt.

   ”kan du inte bara acceptera mina val?” frågade jag.

   ”vi har varit tillsammans i snart ett och ett halvt år och du fortsätter att säga ”nej” till mig… och du förväntar dig att jag bara ska ta emot och vara glad. Jag älskar dig och jag vill ha dig, men du verkar inte vilja ha mig lika mycket” sa han argt. Jag suckade högt när han gick ifrån mig för att gå upp till sitt rum.

   ”Dimitri, jag-” började jag säga.

   ”nej, jag vill inte höra Stella. Vi ses imorgon i skolan” sa han trött och jag hörde hur han smällde igen dörren. Jag kände hur det brände bakom ögonlocken av hans avvisning, jag gick snabbt ut i hans hall och snörade fort på mig de vita conversen och smällde igen dörren när jag gick.

   Hur kan han bli så arg på mig bara för att jag inte ville ligga med honom!? Jag ville åtminstone att min första gång skulle bli mer… romantiskt än på en skabbig soffa i min killes vardagsrum. Nej tack!

*

   Jag tittade uttråkat ut genom bilfönstret och såg på alla människor utanför. Bilen stannade till med ett ryck och jag tittade förvånat upp, vi hade stannat framför samma byggnad som förra gången och vi gick lugnt och bekymmersfritt in i huset. Jag gick in i badrummet och satte på mig lös huden vid min näsa, sminkade mig och satte ditt lös ögonfransarna och bytte om till andra kläder.

   Jag drog på mig en kort, söt klänning med leopardmönster, på fötterna satte jag på mig ett par slappa kängor. Jag spärrade upp mitt ena öga med hjälp av fingrarna och satte in den bruna kontakt linsen i ögat och gjorde sedan samma sak med det andra ögat.

  Jag drog igen dragkedjan på min väska och gick ut ur badrummet och bort till pappa och Maggie som stod och väntade på mig. Vi åkte tillsammans upp med hissen och gick bort till rummet vi hade varit i förra gången. Pappa knackade på och dörren öppnades av en glad Justin.

   ”ha, ge mig fem dollar Ryan!” sa han sedan in i rummet och jag tittade förvirrat på honom. Ryan stönade högt och gav Justin fem dollar, Justin log roat och stoppade den i fickan.

   ”bra, ni är här” sa Scooter som kom in efter oss.

   Två timmar senare hade ett beslut fattades och duetten skulle bli av, en turné skulle det också bli. Jag skulle få följa med så klart och sjunga min del men också göra vissa konserter för mina egna fans.

   ”när åker vi då?” frågade jag.

   ”vi-” började Scooter men Maggie avbröt honom fort.

   ”vad sägs om när sommarlovet börjar” sa hon glatt. ”det är ju om ett par veckor, alla hinner göra sig klara och dessutom finns det större chans att alla ungar kan köpa biljetter eftersom det är lov”

   Scooter nickade instämmande. ”det tycker jag låter jättebra” la han till. Jag andades lättat ut över att vi skulle åka iväg först när skolan har slutat så jag han gå klart i skolan.

   ”men då ses vi redan imorgon igen för att börja spela in låten” sa Scooter och reste på sig från stolen, jag skakade handen med alla.

USCH! skiiiiit dåligt kapitel... men där fick ni ett kapitel som jag hade lovat... har ingen inspiration alls, vill bara att de ska åka iväg på turné för dååååå ser ni, händer det grejer! ;P

vad tycks? bra/dåligt? måste bara säga att jag är otroligt tacksam över alla fina kommentar som jag har fått från er, ni är verkligen bäst! så fortsätt med dem, fortsätt göra min dag! ♥ puss, puss på er.

   Hissen plingade till och jag puffade till håret lite innan jag gick tillsammans med Paige bort mot dörren som kvinnan vid disken hade gett oss instruktioner om. Jag andades djupt in när vi stod utanför dörren och slängde en blick på Paige, hon log lugnande och jag andades ut. Jag gav henne ett leende innan jag tryckte ner handtaget och öppnade dörren. 
   "ja, min dotter kommer alldeles strax. Du vet tjejer och deras smink" hörde jag pappa yttra sig när vi klev in i rummet. Jag fnös ljudligt åt hans kommentar och allas blickar vändes mot oss.

   ”perfektion tar tid” sa jag allvarligt innan jag flinade och pappa log mjukt mot mig. Jag tittade runt på de andra i rummet och såg en stor mörk man, en annan man med brunt skägg och brunt kort hår bredvid honom stod en kvinnan med mellanlångt brunt hår med ett vänligt leende på läpparna. Någon meter från dem stod två andra killar, den ena hade ljusbrun hy och mössa på huvudet och den andra killen hade brunt fixat hår och hade en busig glimt i ögat.

   ”hej, Melody” hälsade jag när jag hade granskat alla i rummet.

   ”Scooter” sa mannen med skägget och räckte fram handen mot mig, jag skakade den. ”manager” la han till när han släppte min hand och log.

   ”till…?” frågade jag vänligt, mannen vid namn Scooter skulle precis öppna munnen för att svara när en röst viskade i mitt öra. ”mig”

   Jag skrek till och slängde mig mot Paige, som precis hann ta emot mig innan vi small in i väggen med ett brak, ett stön av smärta slapp ur Paige mun. Jag tittade på en ung kille som stod böjd framåt och skrattade, killen med ljusbrun hy gick fram och gav honom en high five men Scooter gav honom en missnöjd blick och hans leende bleknade. Jag släppte Paige och gav henne en ursäktande leende, killen slutade skratta och sträckte på sig.

   ”ledsen, kunde inte motstå tillfället” sa han sedan till mig. Då såg jag vem den unga killen var, det var Justin Bieber med den kända rösten och håret. Killen med de hasselnötsbruna ögon och det mjuka leendet som gjorde unga tjejer som galna, hysteriska och helt vilda.

   ”nej, men är det inte Justin Bieber… the prankster” sa jag och han log roat.

   ”japp, i egen hög person och du måste vara Melody Gold” sa han och sträckte fram handen, jag tog tveksamt tag i den och skakade den. Jag såg in i hans bruna ögon och kom på mig själv med att stirra, Scooter harklade sig och jag släppte fort taget om hans hand.

   ”om Justin vill vara allvarlig i fem sekunder så kanske mötet kunde börja nu” sa han och vi nickade.

Justins Perspektiv.

   Jag hörde hur dörren till rummet vi befann hos i öppnades samtidigt som Daniel Gold sa ”ja, min dotter kommer alldeles strax. Du vet tjejer och deras smink” jag småskrattade. Jo, det var jävlar vad det gnälldes som de skulle gå ut utan smink eller hade inte fixat sitt hår. En fnysning hördes och jag tittade nyfiket upp, jag vände på huvudet åt höger och såg att en tjej i min ålder hade stigit in i rummet. Bakom henne kom en annan tjej in och stannade bakom den första.

   ”perfektion tar tid” sa tjejen med det bruna långa håret, hon flinade mot Daniel och tittade sig sedan runt på de i mitt crew som var samlade i rummet.

   ”hej, Melody” sa hon sedan och jag granskade henne från topp till tå. Såg på hennes långa ben, på hennes bruna hår som föll ner över tröjan som var helt öppen där bak, på hennes läppar som rörde sig när hon pratade och till sist på hennes blåa ögon.

   ”hej, Scooter” hälsade Scooter och räckte fram handen mot henne, hon tog glatt tag i den och skakade den. ”manager” la Scooter sedan till för att förklara sig och Melody nickade förstående.

   ”till…?” frågade hon sedan nyfiket och jag smög försiktigt upp bredvid henne för att sedan viska i hennes öra innan Scooter hann ge ett svar.

   ”mig” viskade jag och hade inte förväntat mig hennes reaktion. Hon skrek till och bokstavligen slängde sig på sin kompis, skulle jag gissa. Hon kom med sådan kraft att de tappade balansen och åkte in i väggen med en smäll. Jag skrattade så jag vek mig framåt för att inte falla till golvet, Alfredo kom fram och gav mig en high five som jag villigt besvarade. När jag kände att jag kunde kontrollera mig igen sträckte jag på mig och tittade upp på Melody som nu stod på egna ben och med händerna i sidorna.

"me"

   ”nej, men är det inte Justin Bieber… the prankster” sa hon och såg ironiskt på mig och jag flinade glatt tillbaka mot henne.

   ”japp, i egen hög person och du måste vara Melody Gold” sa jag och sträckte fram handen mot henne, hon sträckte en aning tveksamt fram sin egen men skakade tills slut min. Jag log mot henne och hon tittade tillbaka in i mina ögon, Scooter harklade sig och hon släppte fort min hand.

   ”om Justin vill vara allvarlig i fem sekunder så kanske mötet kan börja” sa Scooter och tittade menande på mig och jag skrattade till men nickade.

   ”men vi får ses igen om en vecka så ni får tänka genom allt detta” sa Scooter och skakade handen med Melodys manager Maggie. Hon nickade och log snett, Melody kastade en blick på mig innan de gick ut genom dörren och försvann bort. Jag vände mig mot Scooter och log frågande.

   ”så…?” frågade jag.

   ”hon har verkligen en fantastisk röst, låten skulle verkligen bli underbar med henne” sa Scooter och gned sitt skägg.

   ”vi borde se henne på scen också…” sa jag och Scooter nickade instämmande.

   ”utstrålningen på scenen är viktig, men jag tycker hon verkade trevlig och snäll annars” sa han.

Stellas Perspektiv.

   Vi gick ut genom dörren och ner till lobbyn, jag gick tillbaka in i badrummet för att ”bli” Stella igen. ”så vad tycker du, Stella?” frågade Maggie när bilen börjat rulla och jag funderade en stund.

   ”jag gillar verkligen låten” sa jag och Maggie nickade. ”och jag tror att Justin och jag kommer låta bra tillsammans” fortsatte jag sedan.

   ”ja, det tror jag också” sa Paige bredvid mig och jag log mot henne.

   ”dessutom, har jag ju aldrig gjort en duett förut. Vore roligt att testa” sa jag.

   ”ja, jag tycker i alla fall att du ska satsa. Justins team verkar också som pålitliga och trevlig människor” sa pappa och jag log roat mot honom. Klart han tyckte om dem, han tyckte ju om alla. Bilen stannade och jag tittade upp på vårt hus, jag klev ur bilen efter att ha gett Maggie och Paige en hejdå kram.

   ”jag tar en promenad på stranden, jag kommer snart” sa jag till pappa som nickade innan han gick in i huset. Jag tog av mig mina converse och gick barfota ut på sanden, jag såg solen som gick ner samtidigt som jag tänkte över detta.

   Skulle jag ta chansen? Scooter pratade även om en turné och det skulle menas att vi alla skulle vara med varandra dygnet runt. Hur skulle det lösa sig med hela Stella/Melody bytena? Skulle jag bli påkommen?

   Jag såg på vattnet som lugnt slog upp på stranden och gjorde fina bågar i sanden. Hur skulle det bli med Dimitri? Turnéer brukar sträcka ut sig över väldigt många månader. Vad skulle han säga? Vad skulle jag komma med för förklaring? Skulle han köpa den? Eller skulle han vilja gå skilda vägar?

   Sedan slog en annan tanke mig. Justin som också var känd för att vara charmig, charmerade varenda tjej han mötte. Tänk om han försökte det på mig också… tänk om jag faller för det och förstör allt jag har med Dimitri. Sen kommer jag få mitt hjärta krossat från två håll, från Dimitri som inte kommer vilja se på mig igen och från Justin som bara låtsades gilla mig men sedan bara lämnar när han är nöjd.

   NEJ! Om jag ska följa med så ska jag minsann vara på min vakt! Och med det fast bestämt gick jag upp till vår altan, borstade av sanden från mina fötter och öppnade sedan skjutdörrarna. Du klarar det Stella…

 

All This Way by Amanda Fondell

Väckarklockans ringning väckte mig tidigare den morgonen och jag hade lust att slå sönder den lilla radion med en stor hammare. Jag stönade och satte mig trött upp, Paige i sängen bredvid sov fortfararande ostört och jag tog tag i en utav mina huvudkuddar. Hårt slog jag med den på henne och hon mumlade någon ohörbart.

   ”P, dags att vakna” sa jag och hon mumlade något igen.

   Jag drog bort täcket från mina ben och fick genast gåshud. Huttrande reste jag mig från den varma sängen och gick in i badrummet, jag stängde dörren och satte på duschen. Jag lät det varma vattnet skölja över mig och jag kände hur gåshuden sakta försvann. Jag fick på mig nya underkläder och gick sedan bort till garderoben för att hitta kläder. Nu hade Paige rest på sig och höll på att packa ihop sin väska med sov kläder och skolböcker. Hon gick in i badrummet när hon såg att jag var klar, vi gav varandra ett varsitt leende innan hon gick till badrummet och jag till garderoben.

   Efter många om och men fick jag på mig ett par ljusa jeans med hål i ena knät, en vit t-shirt tillsammans med en svart, tunn jacka över. Jag sminkade mitt ansikte och borstade mitt blonda hår och flätade det sedan i en snedfläta, jag log nöjt av resultatet mot spegeln. Tillsammans med Paige gick jag ner till undervåningen för att få i oss lite frukost, jag kastade en blick på klockan och såg att vi skulle behöva gå om tjugo minuter annars skulle vi missa skolbussen. I köket satt mamma med sin kaffekopp och nyvakna frisyr, hon sken upp i ett leende nät hon såg oss.

   "godmorgon flickor, vad fina ni är" kvittrade hon glatt.

   "tack mamma" svarade jag och gick fram till henne och gav henne en mjuk morgon kram.

   "pappa sa att du var jättebra igår" sa hon när vi hade släppt varandra och jag hade börjat gå mot kylskåpet. Jag tittade tacksamt på henne och hon log stolt tillbaka.

   "det var grym energi, fansen var verkligen helt fantastiska igår" sa jag instämmande. Tillsammans med mamma åt vi vår frukost och fick sedan gå fort bort mot buss stoppet.

   "vi hann!" utbrast jag lyckligt och en aning flåsande när vi kom fram, Paige såg ironiskt på mig och jag skrattade. Den gula bussen körde fram och dörren svängde upp, vi träffades av elevernas höga pladder och vi gick uppför den lilla trappan.

   Framför ratten satt Wendy, samma gamla gumma som alltid, hon hade kört mig sedan jag gick mitt första år i high school. Tills idag och nu gick jag mitt sista år och var mer än glad att jag snart skulle slippa den hemska skolan med de elaka kommentarerna samt blickarna.

   "godmorgon Stella" hälsade Wendy glatt. "Paige" vi log vänligt tillbaka. Jag tittade upp och såg allas blickar som riktades mot oss, fort slog jag ner blicken mot golvet för att hålla koll på de lömska benen som ibland stack ut. Man gör inte samma misstag två gånger!

   "längst bak" hörde jag Paige säga bakom mig, jag gled ner på sätet och Paige följde efter. Jag tittade ut genom det stora fönstret, såg husen som åkte förbi utanför och suckade. Ännu en mördande dag i skolan...

   Jag gick genom den tätbefolkade korridoren och fick knuffa mig fram till mitt skåp. Jag skruvade på mitt lås, fick in rätt nummer och öppnade skåpet. Jag tog tag i min mattebok och la in mina engelska böcker från förra lektionen. Jag stängde skåpet igen och hade precis låst det igen och skulle precis vända på mig för att gå. När någon tryckte upp mig mot skåpet och pressade sina läppar mot mina, jag log och flätade in min ena hand i Dimitris hår.

   Hans händer hade ett fast grepp om mitt ansikte och hans mjuka läppar masserade mina. Efter en kyss som tog andan ur mig släppte han mig och smekte mig försiktigt över kinden med sin tumme. "godmorgon sexy" sa han sedan och log.

   "godmorgon" hälsade jag tillbaka och flätade samman våra fingrar innan vi började gå bort mot klassrummet. Britney, skolans bitch som har funnit ett speciellt intresse i att göra just mina skoldagar till ett helvete, log glatt mot mig tills Dimitri vände bort huvudet för att hälsa på sin kompis. Då Britneys leende blekna och hon tittade på mig med glödande ögon.

   Alltid samma sak, de alla var så himla vänliga mot mig när Dimitri var med då han var kaptenen i fotbollslaget och därmed den mest populära och mest eftertraktade killen på skolan. Men så fort han inte var där återgick alla till att... mobba mig helt enkelt. Jag brukade ofta snäsa tillbaka och om inte jag gjorde det gjorde Paige det åt mig.

   Jag ignorerade hennes blick och orkade inte lägga någon energi på det, som artist hade man lärt sig ett och annat om hur man skulle hantera hat från människor. Men jag menar dock inte att det hela blir enklare eller mindre smärtsamt bara för att jag har fått lära mig hur jag skulle ignorera och fokusera på det positiva. Åh nej, det gör fortfarande lika ont varje gång man läser en utav de elaka kommentarerna.

   Vi kom fram till klassrummet och Dimitri öppnade dörren, därinne satt redan halva klassen och pratade högljutt. Vi smet längst bak och satte oss som vi alltid brukade göra på dem lektionerna vi hade tillsammans. Efter fem minuter hade resten utav klassen kommit och Mr. Johnson kom in genom dörren, han la ner sin portfölj på katedern med en hög smäll vilket fick alla att tystna. Uppmärksamheten vändes mot honom och han log nöjt mot oss.

   ”godmorgon elever” ropade han glatt.

   ”godmorgon Mr. Johnson” mumlade alla elever trött och han vände sig mot den svarta tavlan. Den nu en timmes långa matte lektion kunde börja…

   ”ska du med hem efter skolan?” frågade Dimitri när vi stod vi mitt skåp efter matte lektionen, han log flörtigt och jag kunde inte hindra rysningar som gick längst min rygg.

   ”ledsen babe, familjen där hemma ville att jag skulle vara hemma” svarade jag sorgset och hoppades att han inte skulle börja fråga varför. Jag såg hur han surnade och jag suckade.

   ”aja, ses imorgon då” sa han och pussade mig på kinden innan han traskade iväg längst korridoren, jag suckade ännu en gång och satte sedan av mot min nästa lektion.

   ”hej där” sa Paige när hon gick upp bredvid mig.

   ”hej!” sa jag glatt och sken upp i ett leende.

   ”så hur var matten? Plågade Mr. Johnson er också med mattens historia?” frågade Paige och imiterade Mr. Johnson röst mot slutet av sin mening. Jag skrattade och nickade.

   ”ja, det borde vara förbjudet att vara så tråkig” sa jag och Paige nickade instämmande. ”men som tur var hade jag Dimitris hand att leka med” fortsatte jag och Paige himlade med ögonen.

   ”fingrar säger du? Inte läppar då?” sa hon och tittade på mig med höga ögonbryn.

   ”nepp, fingrar fick det bli” sa jag och brydde mig inte om hennes sarkastiska tonfall. Hon skrattade åt mig och jag log roat, vi kom fram till klassrumsdörren och jag andades in djupt.

Dagen var äntligen över och jag gick tillsammans med Paige ut genom dörrarna och ut i friheten. ”okej, pappa sa att vi behövde vara där runt fem” berättade jag för Paige när vi gick mot busshållplatsen, hon nickade och vi satte oss på bänken. ”så vi kan väl åka och fika så länge eller något” fortsatte jag och hon nickade igen.

   Bussen körde upp framför oss och vi tog den till ett café som vi alltid brukar fika på, vi klev av på rätt station och vi gick in i det mysiga caféet. ”en iskaffe och en flaska vatten, tack” sa jag till kassörskan som nickade med ett leende och vände sig sedan mot Paige.

   ”ehm… jag tar en soda” sa hon och kvinnan ställde fram två flaskor och gjorde sedan iordning mitt kaffe. Muggen med sugröret blev framställt på disken och jag betalade. ”du vet att jag också har pengar eller hur?” frågade Paige med armarna i kors.

   ”det vet jag väl men jag vill betala” sa jag och log mot henne, vi satte oss vid ett bord och jag sörplade på mitt kaffe.

   ”så har du fått någon mer information om den här duetten?” frågade Paige efter en stund.

   ”nej, pappa ville inte ens avslöja med vem” muttrade jag buttert. ”han tyckte det skulle bli en rolig överraskning” Paige skakade oförstående på huvudet.

   ”tänk om det är någon gammal kärring eller typ någon kille på 10 år” sa hon och tittade ut genom fönstret med avsmak.

   ”tja, vi får hoppas på det bästa” mumlade jag och fick nu upp bilder på mig och en gammal gubbe på 80 år sjunga en duett på en scen. Jag rös, visst om han var bra men… nej… jag skakade på huvudet.

   Jag gick med mitt kaffe, mitt vatten och Paiges soda i famnen på väg tillbaka till busshållplatsen för att ta bussen igen till byggnaden där vi skulle möta pappa. Paige hade behövt springa tillbaka till caféet för att hon hade glömt sin halsduk. Jag stannade på busshållplatsen som låg några meter från caféet och slog mig ner på bänken, jag ställde flaskorna bredvid mig och förde sugröret till munnen. Paige kom in i båset med andan i halsen.

   ”Dimitri är på väg att gå förbi här” fick hon fram och jag fylldes genast utav panik. Han fick inte se mig! Fort ryckte jag till mig Paiges halsduk som hon hade i handen och virade den runt huvudet, jag böjde mig ner lite och täckte mitt ansikte ännu mer.

   ”hej Paige” hörde jag Dimitri säga.

   ”ehm… hej Dimitri” svarade Paige och försökte låta så oberörd som möjligt.

   ”vet du vad Stella skulle göra idag?” frågade han och lät en aning sur och ledsen.

   ”det var väl något med hennes familj” svarade Paige, Dimitri hummade instämmande och lägligt svängde bussen in. ”ehm… vi ses imorgon! Hejdå” skyndade sig Paige att säga och vi klev på bussen.

   ”vem-” hörde jag Dimitri fråga innan dörrarna stängdes och hans mening klipptes av. Jag pustade ut när bussen började rulla, jag snurrade av mig halsduken och gav den till Paige.

   ”vore så mycket bättre om han visste så du slapp gömma dig hela tiden?” frågade Paige och sjönk ihop i sitt säte.

   ”ja och nej, han må ha varit min pojkvän i det senaste året men det krävs lite mer än så för att få ta del utav min hemlighet” svarade jag.

   Vi gick in genom de stora glasdörrarna och fick smita bort till toaletterna innan säkerhetsvakterna ansåg att vi inte var ”viktiga” nog att vara här. Vi kom in i de alltid lika tjusiga badrummen och jag la min väska bredvid handfatet. Ur min väska tog jag fram ännu en väska som innehöll min peruk, andra kläder och smink. Jag öppnade den väskan och bytte först om till de nya kläderna, ett par mörkare jeans med vita färgstänk, en grå tröja som hade en speciell baksida som var helt öppen tillsammans med ett par svarta stövlar.

   Jag la på lite ögonskugga på mina ögon och fuktade mina läppar med läppglans. Sedan satte jag först på den beigea mössan och sedan på med den mörka peruken, jag fixade håret så det såg naturligt ut och log sedan nöjt. Mobilen bredvid väskan vibrerade och jag tog upp den.

   ”hej pappa” sa jag och lutade mig mot väggen bredvid handfatet.

   "hej hjärtat, vart är ni?" frågade han.

   "vi är inne på badrummet, har precis bytt om" svarade jag och granskade mig själv i spegeln. Jag började packa ihop väskorna och drog igen dragkedjan.

   "okej, bra. Jag åker upp på till våning 3 där artisten redan är. Så kom upp så fort ni kan"

   "kan du inte bara säga vem det är så jag kan förbereda mig mentalt?" utbrast jag med en barnslig röst och pappa skrattade.

   "tyvärr gumman, du får veta det snart på egen hand" sa han och la på, jag tittade irriterat på telefonen innan jag vände mig mot Paige som också var redo att gå. Jag log och gick ut ur badrummet.

jaha, första kapitlet på den nu. vad tycks?? bra/dåligt?? KOMMENTERA! ♥

Watermark by Enya

Justin och Hannahs blickar möttes och de stirrade med misstro på varandra tills det gick upp för dem vilka de faktiskt var de såg på. De hade funnit varandra igen, Hannah sprudlande om inombords lycka. Lättnaden hon kände var överväldigande, ett leende spred sig över hennes läppar innan hon kände att kunde släppa taget. Hon behövde inte vara stark längre, hon hade hittat honom. 

   ”Hannah?” Justin såg förskräckt hur Hannahs ben vek sig under henne och hon föll ner i snön. ”Hannah!” skrek han sedan och sprang mot henne för att sedan bära upp hennes överkropp innan han lade ner det i hans famn. De hasselnötsbruna ögonen blev synliga för Hannah ännu en gång och hon mötte hans oroliga blick. 

   ”Justin...” viskade hon fram med sprucken stämma. 

   ”ja, jag är här” svarade Justin förtvivlat, tårarna hade redan samlats i hans ögon. 

   ”jag har hittat dig” mumlade Hannah fram och Justin nickade ivrigt på huvudet innan hans blick vandrade över hennes kropp. Han misstänkte att hennes fall inte kom utav endast trötthet utan även från allvarliga skador. Hans blick lämnade hennes bleka ansikte och de vackra ögonen som han fallit så hårt för, med rädda ögon granskade han hennes överkropp. Det tog en stund för Justin att inse att tröjan hon bar inte var naturligt röd utan det var hon som gjort den röd. Hennes blod. 

   ”vi måste få dig till sjukhuset och det är nu” utbrast Justin fort och skulle precis fiska upp hans telefon när Hannah stoppade honom. 

   ”nej, nej!” protesterade hon och höjde handen lite. ”jag vill inte” Justin rynkade oförstående på ögonbrynen medan han såg ner på henne. På hur hon hade svårt att svälja för att kunna prata med honom, hur hennes blick gick från fokuserad till ofokuserad, hur hon för varje sekund som gick gled längre och längre från medveten. 

   ”men...” viskade han förtvivlat fram men fick inte ut ett ord till, orden svek honom och tårarna började rinna längst hans ansikte. ”du...” försökte han igen. 

   ”det gör inget Justin” mumlade Hannah men Justin vägrade lyssna på hennes ord. Det var inte okej, det var inte okej någonstans. Justin ville inget hellre än att förlora henne. Han ville att hon skulle stanna, hon skulle stanna hos honom där han kunde ta hand om henne, där han kunde få henne glad, välmående och lycklig. Få henne att glömma sitt förflutna, skapa en framtid. 

   Men Hannah visste redan vad hennes framtid höll och den stod inte skriven nere på Jorden, den sidan fanns inte i boken. Hennes tid här var över. 

   ”snälla gråt inte för min skull” Hannahs ord fick endast fler tårar att rinna längst Justins ansikte medan han förtvivlat skakade på huvudet. 

   ”lämna mig inte!” snyftade Justin medan han såg ner på henne där hon återigen hade svårt att fokusera blicken. Hannah svalde och såg sorgset upp på Justin, hon hade funnit honom igen. Precis som hon velat. Detta var hennes sista önskan, det enda hon ville innan hon gick vidare var att se hans ansikte igen. 

   ”min tid här är ute, Justin” hon lyckades se honom rakt i ögonen och hans såg tillbaka. ”jag vill att du ska ha det här...” Hannah gjorde en sista kraftansträngning och lyfte armarna till sin hals där hon knäppte upp halsbandet som tillhört hennes mamma innan hon dött. Halsbandet som har gett Hannah hopp under de mest mörka tiderna, halsbandet som hon hållit kärt, halsbandet som var det enda minnet hon hade kvar från de lyckliga tiderna. Hon ringlade ihop guldkedjan med det lilla smycket i handen. ”... så du alltid ska minnas mig, för den tjejen du förändrade livet för. I alla fall för en liten stund” hon sträckte fram handen mot Justin och såg bedjande på honom. 

   ”men det är din mammas” försökte Justin förtvivlat, han visste hur mycket det betydde för henne. Det var för mycket att ta emot men Hannah insisterade. 

   ”men nu vill jag att du ska ha det” försiktigt tog Justin emot smycket och höll det hårt i sin hand medan han knep ihop ögonen. Halsbandet var som ett knivhugg i magen men Hannah låg nöjt nere på marken. Det var det sista innan Hannahs kropp började kännas lättare, som om hon flög. Hennes blick gled för ett ögonblick bort från Justin och såg upp mot himlen, för ett ögonblick tyckte hon sig se något närma sig. Mörkt hår och en vit böljande klänning, varelsen kom närmre tills den stod precis bredvid paret på marken. Den vackra kvinnan log ner mot Hannah och Hannah såg med förundrade med glada ögon upp på sin mamma. 

   ”Justin, jag kan se min mamma” Hannah kände att hon var tvingad att dela med sig utav det underbara, hon kunde se sin mamma. Sin mamma som log vackert ner mot henne. Justin drog in ett häftigt andetag vid Hannahs ord, nu fanns det inget han kunde göra. 

   ”hej Hannah” sa hennes moder, hennes ögon fyllda utav tårar. ”kommer du så tidigt?” frågade hon och Hannah nickade svagt till svars. 

   ”det var inte meningen att du skulle behöva växa upp som du gjorde och jag är verkligen ledsen” fortsatte hon och en tår smet från hennes ena öga. 

   ”det gör inget” viskade Hannah lågt, vilket Justin hörde. Tårarna rann ohejdbart nerför hans kinder medan han insåg att slutet närmade sig. Hannah såg sin mamma, sin ängel var här för att hämta henne. Det fanns inget han kunde göra, förutom att låta henne gå. 

   ”gå till henne” viskade Justin till Hannah vars blick såg upp i ingenting. Hannahs mamma kastade en blick upp mot den mörka himlen innan hon log ner mot sin dotter. 

   ”det är dags” sa hon. Hannah log till svars och kände hur hon gled ur sig själv. Justin såg  hur Hannah tog sitt sista andetag innan hennes arm föll ner i snön och fick det att yra runt ett tag innan de fridfullt föll ner till sin plats. Han såg hur hennes blick stirrade ut i ingenting och hennes bröstkorg som slutat röra på sig. 

   Justin böjde ner överkroppen för att luta sin panna mot hennes medan han släppte taget och grät häftigt. Han grät för hennes öde, grät för hennes sorg, grät för hennes början, för hennes slut, för henne liv... Han grät för henne.

she didn't make it... Hannah Davids är nu återförenad med sin mamma i himlen... :'/

vad tycks? kommentera. :) 

Elysium by Gladiator

Hannahs Perspektiv. 

   Jag stapplade fram på vägen och kände hur jag tappade mer och mer energi för varje steg jag tog. Såret vid min mage hade slutat blöda för en stund sedan men jag kände mig ändå trött och svag. Skulle jag klara mig fram? Tillbaka till honom?

   En bil körde förbi men stannade någon meter framför mig. Jag stannade mitt i steget och bilen backade bak mot mig. Förar fönstret vevades ner och en ung kvinna satt där.

   "hej vännen" sa hon glatt och jag drog för jackan för magen så hon inte skulle se såret. "är du vilse?" frågade hon vänligt och jag nickade tvekande. "vart ska du?" frågade hon.

   "Atlanta" viskade jag fram och hon sken upp i ett leende.

   "hoppa in, jag ska faktiskt köra genom där" sa hon och öppnade passagerardörren bredvid henne. Jag gick försiktigt runt bilens front och gled in i bilens säte. Jag drog igen dörren och bilen började rulla.

   Kvinnan försökte föra en konversation med mig och jag fick reda på att hon hette Alexandra, men när jag inte kom med några svar förutom nickningar eller skakningar av huvudet gav hon upp och fokuserade sig på vägen igen. Jag är på väg tillbaka!

   Jag hade somnat mot det svala fönstret och kände egentligen för att bara glida in i sömnen igen när jag vaknat upp, glida tillbaka till min dröm om mamma. Jag tittade ut genom fönstret och såg en svart skylt med gul text. "Welcome to Atlanta" stod det. Jag vände blicken mot Alexandra som log glatt när hon såg att jag var vaken.

   "god morgon eller ska jag säga god eftermiddag" sa hon och skrattade en kvittrande skratt. Jag log svagt mot henne och en tanke slog mig när jag tittade ut genom fönstret bredvid mig.

Jag hade ingen som helst aning om vilken adress Justin bodde på! Absolut ingen aning... Bilen körde vidare på gatan och jag kände ett obehag växa i magen, tänk om jag var på andra sidan av Atlanta från där han bodde!

   "stanna!" skrek jag rakt ut i bilen. Bilen tvärstannade mitt på vägen och det var tur att vi var ensamma på gatan.

   "vad är det?" frågade Alexandra förskräckt.

   "jag går gärna härifrån" svarade jag lugnt efter en stund och tittade ut på gatan som jag kände igen. Vi hade kört förbi den varje gång vi kört till studion. Det betyder att jag var hyfsat nära! Jag öppnade bildörren och klev ur, mina ben vek sig något och jag behövde gripa hårt om dörren för att inte segna ner till marken. Yrseln och illamåendet sköljde över mig och jag svalde. Jag mår inte bra, tänkte jag och tittade ner på min mage.

   "ojoj, mår du bra gumman?" frågade Alexandra bekymrat bakom mig. Jag svalde återigen och klistrade på ett leende.

   "jadå, lite snurrig bara" svarade jag och vände mig om mot henne. Hon log lättat tillbaka. "tack så mycket Alexandra, för skjutsen" sa jag sedan tacksamt men hon skakade bara på huvudet.

   "ingen orsak alls. Bara glad att få hjälpa någon" sa hon glatt. Jag tackade ändå en gång till innan jag stängde dörren och vinkade medan hon körde bort på vägen och rundade sedan hörnet. Då kunde jag inte hålla det inne längre utan kräktes en stor kasse med blod ner på den vita marken. Jag hostade som en galning när jag väl kunde andas, jag måste hitta honom!

   Mitt hår dansade i vinden och mina trötta ben bar mig framåt på vägen. Jag kände mig frusen och otroligt trött, jag hade kräkts två gånger till under de tjugo minuter jag hade gått sedan jag sagt hejdå till Alexandra. Jag kände hopplösheten skölja över mig och hotade med att pressa mig genom den snöbetäckta asfalten. Jag kände hur det brände bakom ögonlocken och tårarna rann nerför mina kinder.

   Jag skulle aldrig hitta tillbaka! Jag snyftade till och stapplade framåt på den tomma vägen. Jag rundade ett gatuhörn och kom in på en gata med stora villor på varje sida, trött tittade jag på husen och såg längre fram på gatan en stor svart bil, över gatan höll en grupp med människor på att gå över mot den svarta bilen.

Jag fortsatte slappt trava vidare, mot gruppen för att sedan passera dem. En person i gruppen stannade och stirrade mot mitt håll och jag kisade. Men min blick hade blivit grumlig och jag kände mig luddig i hjärnan. Jag såg i alla fall att personen var en kille, en ung kille. Killen gick några steg mot mig och hans ansikte klarnade och mina ögonspärrads upp.

Justins Perspektiv.

   Någon skakade mig och jag rycktes ur min sömn, över mig stod morfar med ett leende. ”Justin, gubben. Vi tänkte äta ute ikväll så upp och hoppa” sa han, jag stönade svagt men satte mig upp i sängen. Jag gnuggade mig trött i ögonen och gäspade stort.

   Morfar skrattade åt mig samtidigt som jag reste mig upp ur sängen för att tillsammans med honom gå nerför trappan och ner till undervåning. Där stod resten beredda för att gå, jag tog på mig mina skor och gick tillsammans med dem ut genom dörren. Vi började gå mot den stora bilen och som alla andra gången slängde jag blicken fram och tillbaka längst gatan och hoppades varje gång på att Hannah skulle komma gående.

   Jag tittade åt höger sedan åt vänster, när något fångade min blick. Där till vänster i mitten av gatan gick en tjej med långsamma och trötta steg, hennes armar hängde slöt längst hennes kropp och det långa håret flög och lekte tillsammans med den kyliga vinden. Jag stelnade till och ett hopp tändes i mig, tänk om det var hon…

   De andra märkte inte att jag stannade och jag gick några steg i riktningen mot tjejen som verkade problem med att se mig. ”Justin?” hörde jag Selena fråga bakom mig samtidigt som jag flämtade när jag kunde se tjejens ansikte. Det var hon…

Man Down by Rihanna

Jag hörde hur han grejade med nycklar och fibblade vid något bord med papper, jag ställde mig med ryggen mot väggen och hörde sedan hans tunga fotsteg komma närmre. Jag drog upp kniven så jag såg den och bet mig i läppen. Hur skulle jag klara detta?

"would I be able to do it?"

   Jag såg Marks skepnad gå förbi mig i korridoren och jag såg även pistolen i hans hand, jag svalde innan jag tog sats och löp mot honom. Jag körde kniven rakt mellan skulderbladen på honom och han skrek rakt ut, han skrik var som glädjerus genom min kropp. Att jag hade orsakat honom smärta och inte tvärtom var som den ljuvligaste kyssen eller kramen du kunde få.

   Han sjönk ned på knä och försökte greppa tag i kniven med den satt utom räckhåll för hans feta armar och jag skrattade hånfullt åt hans patetiska försök. Jag gick runt honom och han andades häftigt, jag drog fort ur kniven ur hans rygg och han stönade högt igen. Jag sparkade över hans ansikte och han föll ner på golvet, ur såret sipprade blodet ner längs hans rygg och sedan ner på golvet.

   Jag sparkade gubben i hans mage och han kippade efter andan, jag sprakade igen och igen och igen och igen. Aldrig hade jag någonsin varit så positiv till att sparka på någon som ligger. Jag gav honom en sista spark innan jag tittade ner på den gamla gubben på golvet, hans högra ansiktshalva började bli blålila och jag log nöjt.

   ”hur känns det?” frågade jag och han stönade till svar. ”inte så skönt eller hur?” frågade jag igen och skrattade, jag fick ett till stön som svar.

   Jag gick fram till honom och snittade smidigt ett sår på hans överarm, han skrek till och tog sig om såret. Hans ansikte och ögon utstrålade smärta, smärta och inget annat. Inte ånger, inget dåligt samvete. Detta gjorde mig så förbannad att jag körde kniven hårt i sidan på honom.

   Han skrek som en plågad gris och jag drog ur kniven ur hans kropp, det röda blodet färgade knivens silvriga glans till en kladdig och sipprande vätska. Blodet hade runnit ner på min hand och ner över min tröjärm, men jag brydde mig inte det minsta.

   ”låt mig se lite ånger innan jag dödar dig Mark. Kom igen” sa jag till honom och nu tittade han skrämt upp på mig.

   ”du skulle inte” viskade han fram.

   ”ska vi slå vad?” frågade jag honom och log överlägset, han flämtade till.

   ”men jag är ju din pappa, din egen pappa i kött och blod” sa han desperat och jag kände hur det brände bakom ögonlocken. Hur vågade han!? Hur vågade han kalla sig själv pappa!? Hur vågade han vädja till mig på detta sätt, som om jag skulle skona honom efter allt han har gjort mot mig!

   ”du har aldrig varit och kommer aldrig vara min pappa. Aldrig någonsin, jag bryr mig om dig lika mycket som jag bryr mig om en död fluga” sa jag hårt och sammanbitet samtidigt som en tår rann nerför min ena kind. Jag torkade hastigt bort den med min handrygg. Jag såg hur hans blick flackade i panik, han visste att han inte kunde säga eller göra något som kunde ändra mitt beslut och han hade fullkomligt rätt.

   Fort och innan han reagera körde jag kniven strax under magen på honom och hoppades på att jag träffade så många organ som möjligt. Han skrek ännu en gång och nu var jag tacksam över att han hade hittat denna öde plats till hem. För här kunde ingen höra kan klagorop eller skrik på hjälp, för det var bara jag och han. Vi och skogen. Jag drog ut kniven och såg hur blodet pulserade kraftigt ur kroppen på honom, såg hur livet pulserade ur honom. Han stönade och la sin hand över blodet och såret men blodet trängde fort genom hans fingrar.

   ”du kommer att dö Mark, om du så vill eller inte” sa jag och körde kniven i bröstet på honom, han hamnade på rygg och blev liggande. Blodet hade nu bildat en stor cirkel runt hans kropp och jag drog ur kniven ur hans bröstkorg. Han kippade efter andan och jag förstod att jag hade punkterat hans ena lunga. Jag såg ner på hans patetiska uppenbarelse och han stirrade med blodsprängda ögon upp i taket.

   "du tycker det här gör ont, huh? Det här är bara hälften av all smärta som du har orsakat mig de senaste åren" sa jag.

   "bara döda mig" pressade han fram med rosslig stämma.

   "ledsen men så lätt kommer du inte undan. Jag lämnar dig här och låter dig förblöda, sakta men säkert" sa jag muntert och körde kniven för sista gången i Marks mage, hans skrik fyllde det tomma huset.

   "hejdå Mark" sa jag innan jag började gå mot dörren, jag öppnade den och ställde mig på den lilla verandan. Jag blickade ut över den lilla gräsplätten som nu var brun näst intill svart. På uppfarten stod Marks silvriga bil och ett tunt vitt täcke hade lagt sig på marken. Snö...

   Jag tittade upp på den gråa himlen och drog jackan tätare om mig. Jag skulle precis gå nerför den lilla trätrappan när en hög smäll hördes samtidigt som en stor smärta spred sig vid min mage att jag flämtade till. Jag föll ner på knä och såg ner på min mage, blod spred sig i en vidd liten cirkel på nedre delen av min mage. Bakom mig hörde jag något som släpptes till marken med ett brak sedan ett stön och sedan var allt tyst som i graven.

   Mark hade skjutit mig... igen. Denna gång allvarligare. Jag andades djupt in och försökte tänka, jag stapplade fort upp på fötterna och kom ner på det våta gräset. Fort lämnade jag det öde huset bakom mig och småsprang längst vägen. Varför hade jag behövt somna när vi kom hit första gången!? Hur ska jag komma till huvud vägen!?

   Efter vad som kändes som en evighet kom jag äntligen fram till en asfalterad väg, jag andades lättat ut. Jag tittade ner på min mage igen och såg att blodet hade spridit sig på en aning större area. Jag behöver hjälp...

Justins Perspektiv.

   Två och en halv vecka hade gått och fortfarande inga lugnande eller goda nyheter hade kommit. Jag satt i studion och lyssnade på en utav mina låtar och tänkte. Tänk om hon var död? Hur dog hon? Snabbt eller smärtfyllt? Eller levde hon och forsen av män bara fortsatte komma? Slogs hon för att slippa? Blev hon slagen?

   Tillsammans med dessa frågor dök en bild upp utav Hannah som låg i en säng, hon hade endast underkläder, en blålila kropp och blodet rann ur hennes mun. Jag rös kraftigt utav bilden och kände nästan för att kräkas. Nej, nej, nej... så kan det inte vara, så får det inte vara!

   Dörren öppnades och in kom Selena med ett svagt leende på läpparna, jag log tunt tillbaka mot henne. Hon hade faktiskt varit en väldigt bra och tröstande vän den senaste veckan, hon hade varit den Selena som jag hade förälskat mig i. Den Selena jag hade gillat så mycket.

   "vad gör du?" frågade hon mjukt.

   "tänker" sa jag svagt och snurrade lite på stolen jag satt i.

   "du kommer bli gammal i förtid så mycket som du tänker" sa hon och skrattade smått. Jag kunde inte förmå mig själv att skratta utan drog bara på munnen. "men vi ska åka hem nu Justin" sa hon sedan och sträckte ut handen mot mig. Jag tog tag i den och lät henne dra upp mig ur stolen, tillsammans gick vi ut ur rummet, längst korridoren och ner till lobbyn. Där stod mamma, Kenny, Scooter, Alfredo, Ryan och... morfar.

   "morfar?" frågade jag förvånat, han sken upp i ett glatt leende och sträckte ut armarna mot mig. Fort gick jag fram till honom och fick en utav hans trygga och varma kramar som jag alltid älskat.

   "hur mår du?" frågade han sedan bekymrat när vi hade släppt varandra. Jag suckade svagt och tittade ner mot golvet.

   "bra antar jag" svarade jag och jag såg hur han nickade.

   "de kommer hitta henne ska du se" sa han tröstande.

   "jag tror inte det" viskade jag och morfar tittade sorgset på mig.

   Bilen stannade framför huset och vi alla klev ur, som en stor grupp gick vi mot ytterdörren. De vuxna gick mot vardagsrummet men jag valde att gå upp till mitt rum. Även fast jag ville umgås med morfar nu när han var här så kämpade jag med att hålla ögonen uppe, jag var så trött.

   Jag gissade även på att jag inte var det roligaste sällskapet man kunde ha just nu. Jag la mig trött på min säng och slöt ögonen. Jag gled in i sömnen och drömde mig bort.

YEY! hon dödade Mark! :D men hon blev skjuten ... -.- vad tror ni händer nu?? vad tycks?? KOMMENTERA! :)

PS. ska skriva klar denna novell ikväll... blir kanske tre kapitel till, kanske två... så stay tuned! ♥

Hannahs Perspektiv.

   Jag satt med huvudet lutat mot det kalla fönstret i bilen och tittade på omgivningen som svischade förbli utanför. Små flickor som glatt sprang ute på gatan och jagade varandra, mammor som skrämt bad dem att hålla sig borta från vägen, butiksägare som stängde sina affärer, män med deras portfolier och mobiltelefoner tryckta mot öronen. Jag såg en väg skylt som svischade förbi och jag väcktes ur mina tankar.

   ”vart är vi på väg?” frågade jag Mark och vände huvudet mot honom.

   ”bort härifrån. Långt härifrån” sa han hårt. Jag tittade ut genom fönstret igen och en tår rann nerför min kind. Hur skulle jag hitta tillbaka? Tillbaka till Justin?

†

Bilen stannade med ett ryck och jag väcktes ur min dröm, i drömmen hade jag legat med mitt huvud i Justins knä. Vi hade suttit på en vacker blomster äng, pratat och han hade då och då böjt sig ner för att kyssa mig men mest njöt vi bara av solens varma strålar.

   Men det jag tittade ut på var inte en blomster äng utan genom fönstret såg jag en liten stuga som stod i mitten av ingenstans, det var lagom stort men såg väldigt skabbigt ut. Jag förstod att ingen hade bott där på väldigt länge. Med en ohörbar suck steg jag ur bilen och följde efter Mark fram till dörren.

   Han låste upp med en stor och rostig nyckel, dörren gled upp med ett gnissel och han klev in. Vi möttes av en stor och mörk hall, golvet var av gammalt plank och väggarnas tapeter hade börjat lossna.

   ”hem ljuva hem” sa Mark framför mig och jag tittade skeptiskt på honom.

   Dörren bakom oss smälldes igen utav den kraftiga vinden och allt blev dödstyst i någon sekund, kvar stod jag i hallen medan Mark gick runt och tände små lampor eller tände stearin ljus. När han var klar tittade han på mig och han sken upp i ett äckligt leende.

   ”nu ska du få vad du förtjänar” sa han innan han började gå mot mig, jag svalde och slöt ögonen innan de första slaget nådde mig.

Justins Perspektiv.

   Jag låg och tittade upp i det vita taket i mitt rum. En vecka hade gått sedan Hannah togs från mig, en vecka hade gått sedan hon försvann. En vecka som känts som flera år, polisen hade sökt efter henne och de höll antagligen fortfarande på. Men än så länge hade vi inte fått några goda nyheter.

   Jag suckade och rullade runt på sidan, huvudvärken tog nästan kol på mig. Jag slöt ögonen i hopp om att få lite sömn.

†

Jag vaknade senare på dagen utav att någon strök mig över håret, för en millisekund lät jag mig själv inbillade mig att det kunde vara Hannah som satt där men påmindes bara ännu en gång utav att hon var borta. Jag slog upp ögonen och såg mörkt hår och en ljusrosa tröja. Jag vände på mig i sängen och låg med ryggen mot personen istället.

   "låt mig vara mamma" sa jag bara trött och ett klingande skratt fyllde rummet.

   "jag har väl alltid tagit hand om dig som en mamma så jag antar att det funkar" sa rösten och jag letade febrilt i minnet för att placera rösten. Jag vände mig sedan häftigt om.

   "Selena, vad gör du här?" frågade jag och hon log varmt mot mig efter chocken lagt sig efter att jag hade vänt på mig så plötsligt.

   "jag tyckte du behövde en vän" sa hon mjukt. Jag tittade trotsigt på henne innan jag släppte taget och hon omfamnade mig i en kram. Jag la mitt huvud på hennes axel och kände hennes välbekanta doft genom näsan.

   "jag är verkligen jätteledsen för Hannahs skull, jag önskade att jag kunde ändra på allt jag sagt och gjort mot henne" sa hon med gråten i halsen och jag kramade hårdare om henne en stund innan jag släppte taget. Jag lutade mig bakåt och strök bort tårarna från hennes kinder.

   "dem kommer hitta henne" sa jag och försökte lura i henne samma lögn som mamma gjorde med mig varje dag. Men för Selena funkade det och hon log svagt, Hannah och Mark hade försvunnit spårlöst och ingen skulle någonsin hitta dem om de inte ville bli hittade. Sanningen smärtade...

   Men även fast jag visste sanningen så kunde jag inte gå vidare, jag ville inte gå vidare. Jag ville bara att hon skulle komma tillbaka så hon kunde läka och få ett normalt liv.

Hannahs Perspektiv.

   Mark släpade det som var kvar av mig in i ett rum och dumpade mig på en hård säng. Han gick sedan ut och smällde igen dörren, jag blödde definitivt från pannan och jag hade nog något brutet revben. Min kropp var öm precis överallt och tårarna rann sakta nerför mina kinder.

Jag försökte sätta mig upp med ryggen skrek 'nej!', jag blev liggande ett tag och torkade i alla fall bort lite blod från mitt ansikte med min tröjärm. Jag kved till när jag tråkade stryka över en öppet sår och knep ihop ögonen av smärta. Han skulle få för det här! Om det så var det sista jag skulle göra innan jag dog.

†

Dagarna gick och jag började få energin tillbaka och nu kunde jag sitta upp om jag ville. Jag hade fått bort det mesta blodet i ansiktet och jag hade sett över det som jag hade skadat. Jag tror det var två veckor senare sedan jag hade lämnat Justin som jag hörde hur Mark öppnade ytterdörren någon annan stans i huset och stängde den sedan med en smäll. Bilen startades ute på uppfarten och brummade sedan iväg.

   Hade han lämnat mig här? När kom han tillbaka? Jag reste mig hastigt upp men la mig sedan ner igen när yrseln gjorde det omöjligt för mig att se. När det hade lagt sig reste jag mig från den obekväma sängen och gick ut ur det lilla rummet, jag behövde trycka med all min kraft för att dörren skulle gå upp och slungades in i de tomma rummen. Jag andades ut och höll nästan på att skratta åt mig själv.

   Jag började sedan febrilt leta runt i huset efter en kniv eller ett annat vapen, jag sprang till det gamla och unkna köket. Jag slet ut lådorna och brydde mig inte om, om de åkte ur sina hållare och föll till golvet. Bestick och andra redskap spred sig på köksgolvet och jag ryckte ut ännu en låda, jag log nöjt när jag hittade vad jag sökte.

Jag tog upp den stora köttkniven och granskade beundrande den silvriga ytan som sken svagt utav solen. Jag satte mig i en utav stolarna och sjönk ihop, kniven la jag framför mig och väntade. Väntade på monstret som snart skulle få det han förtjänade…

   Med ett rassel hörde jag hur låset flera timmar senare låstes upp och dörren svängde upp. Fort greppade jag tag i kniven framför mig och gick med beslutsamma men ändå tysta steg mot dörren. Jag såg Marks skugga på parkettgolvet och äcklades till och med utav hans fula, svarta skugga. Nu ska du dö!

"now you're gonna die!"

tror ni hon kommer lyckas?? kommer hon lyckas med att döda Mark??

vad tycks?? KOMMENTERA! ♥

PS. blev väldigt kort så ska börja skriva på nästa... ;P

Get Some by Lykke Li

Mark stod bakom henne med ett lugnt leende. ”länge sedan sista, Hannah. Hur mår du?” frågade han och spelade vänlig inför kvinnan. Jag stirrade bara på honom och kunde inte få in i skallen att han faktiskt stod framför mig ännu en gång. Jag trodde att han var borta för alltid, men man fick tydligen inte allt uppfyllt.

   ”om du ursäktar oss” sa Mark sedan till kvinnan.

  ”ja, ja självklart. Ursäkta mig” sa hon och gav oss ett varsitt leende innan hon skyndade iväg, jag hade lust att skrika att hon skulle stanna men fick inte ur mig några ord. Så fort kvinnan hade försvunnit fick Mark de hårda ögonen och stela ansiktet som han alltid bar.

   ”det var inte meningen att du skulle överleva ditt äckliga stycke” väste han fram.

   ”allt går inte alltid som man vill” mumlade jag fram och höll noga ögonen på honom. ”vad gör du här?” frågade jag sedan.

   ”jag är här för att hämta dig såklart, trodde du verkligen att du skulle slippa mig? De enda alternativen för dig är döden eller vara hos mig, jag behöver mer pengar” sa han och jag kände för att kräkas.

   ”aldrig” sa jag hårt och tyst.

   ”ursäkta?” frågade han.

   ”aldrig” sa jag högre. ”aldrig att jag följer med dig utan att kämpa, aldrig att jag följer med dig igen och blir till din personliga hora. Aldrig igen” sa jag argt och vasst. Han skrattade hånfullt och skakade på huvudet.

   ”du är dummare än jag trodde” sa han.

   ”hur hittade du mig förresten?” frågade jag både för att jag undrade men också för att ödsla mer tid.

   ”du är ganska svår att missa när du är i nästan varenda tidning, du har hittat dig en bra 'foster' familj. Borde egentligen lämna dig med dem så du kan pressa dem på pengar, men jag kan inte hota dig med något så… dessutom har jag mina källor” sa han ointresserat. Sina källor? ”så kom med nu. Ställ inte till med en scen” fortsatte han lugnt.

   ”är du dum i huvudet eller? Lyssnade du inte förut, jag kommer aldrig sluta kämpa” sa jag fientligt och jag såg hur han blev förbannad över hur jag hade förolämpat honom.

   ”aja, det är du som bestämmer” sa han och han tog sakta upp något ur fickan, en svart pistol glänste till och snart riktades den mot mig. Jag stirrade på den.

   ”du skulle inte…” sa jag.

   ”ska vi slå vad?” väste han. Jag bakade ett steg och han satte fingret vid pistolens spak. Jag slängde mig sedan mot trappen och jag hörde hur han avfyrade ett skott, men den missade och träffade väggen istället.

   ”vad är det som-” hörde jag kvinnan säga innan ett till skott avfyrades och kvinnans mening avbröts. Förfärat såg jag genom trappstegen hur hon föll ihop och blev liggandes orörlig. Fort kom jag upp på fötterna och sprang uppför trappan, jag hörde Marks tunga steg som närmade sig.

   ”du kommer aldrig undan Hannah. Så sluta springa” hörde jag han säga.

   Jag sprang längst korridoren och ett skott sköts men träffade fönstret bredvid mig, de gick i tusen bitar och den kalla vinden blåste om mitt hår. Jag såg det stora ”A:et” och sprang snabbare, ett skott till avfyrades och smärta spred sig i baksidan av mitt lår. Han hade träffat mig i benet…

   Men paniken och adrenalinet pumpade vilket gjorde att jag kunde springa en bit till, jag nådde fram till dörren och slet upp den. Fort stängde jag den igen och låste.

   ”Hannah vad är det som händer?” frågade någon med skärrad röst bakom mig, jag vände mig om och såg Justin och alla andra med chockade ansikten. När jag såg Justins ansikte släppte allt som höll smärtan och tårarna borta. Tårarna rann nerför mina kinder och smärtan bultade i mitt sår, jag böjde mig något fram för att kunna pressa handen mot såret.

   ”han är här” sa jag sedan med förtvivlad röst. Justin såg frågande på mig innan det klickade och hans ögon vidgades.

   ”vad!?” frågade han förfärat.

   ”ja och han dödade kvinnan där nere” sa jag nu snyftande.

   ”oh my God” hörde jag Pattie mumla.

   ”jag ringer polisen” sa Kenny och tog fort upp telefonen.

   ”jag vet att du är därinne Hannah!” sa rösten som hemsökte mina drömmar. Jag svalde och satte fingret för munnen för att signalera att de skulle vara tysta. Kenny som pratade i telefonen gick så långt han kunde bort från dörren och pratade lågt in i mobilen.

   ”varför kan du inte bara låta mig vara Mark?” frågade jag honom.

   ”det var ju som jag sa. Döden eller min hora” sa han hårt och en tår rann nerför min kind, Pattie tittade chockat på dörren och Justin såg bara allmänt förbannad ut.

   Jag skrattade. ”Döden vill inte ha mig, jag har själv försökt med han säger 'nej' varje gång” sa jag till honom. ”och aldrig att jag blir din hora igen!” skrek jag sedan till honom. Flera kulor sköts mot dörren och jag slängde mig fort på golvet tillsammans med resten av personerna i rummet. Jag landade med huvudet bredvid Justins.

   ”JÄVLA HORUNGE DU PRATAR INTE MED MIG SÅDÄR, FATTAR DU!?” röt han.

   ”JAG PRATAR HUR JAG VILL, JÄVLA ÄCKEL PEDOFIL! DU HAR FAN FÖRSTÖRT MITT LIV” röt jag tillbaka och fler skott träffade dörren.

   ”jag är ledsen att jag har dragit in er i det här” mumlade jag till Justin som skakade på huvudet till svar, han grep tag i min hand och kramade den.

   ”kom ut nu, slyna. Eller så skjuter jag sönder dörren och släpar ut dig” väste han fram och jag rös av hans vassa tonfall. Jag såg in i Justins ögon, om han sköt sönder dörren skulle han säkert döda dem alla för att han inte skulle ha några vittnen. Om jag gav mig själv över till honom kanske han kunde skona dem.

   ”jag kommer” sa jag och Justins skakade häftigt på huvudet med uppspärrade ögon. ”men bara jag. Låt dem andra vara, okej?” sa jag.

   ”låt gå” fräste han.

   ”nej, gör det inte” viskade Justin fort, jag reste på mig men hade lite svårigheter tack vare såret i mitt ben. En liten blod pöl hade bildats på golvet där jag hade legat. Justin reste sig också fort och tog tag i min handled. ”gör det inte, polisen kommer snart” sa han desperat. Jag smekte honom över kinden och log svagt.

   ”jag måste, han kommer aldrig ge sig annars” sa jag sorgset. Sedan gav jag honom en snabb kyss på läpparna innan jag gick mot dörren. Med en sista blick på honom öppnade jag dörren och klev ut i korridoren. En knytnäve träffade mitt ansikte och allt blev svart.

Justins Perspektiv.

   ”gör det inte, polisen kommer snart” sa jag och kände hur det brände bakom ögonlocken. Hon log mjukt mot mig och smekte min kind,

   ”jag måste, han kommer aldrig ge sig annars” sa hon och kysste sedan snabbt mina läppar och jag bet ihop för att inte gråta. Sedan släppte hon mig och gick mot dörren, hon vände sig om mot mig innan hon öppnade dörren och ljuset sken in. Hon steg ut i korridoren och jag såg hur en knytnäve slog ner henne till golvet innan dörren smälldes igen framför ögonen på oss.

   ”HANNAH!” skrek jag.

   ”jag lät henne gå, jag lät henne gå, jag lät henne bara gå” mumlade jag stup i ett. ”jag hade precis fått henne och jag lät henne bara glida mellan mina fingrar”

   Polisen hade kommit försent och Hannah var nu borta, bara blodet var ett bevis på att hon faktiskt hade funnits, att hon inte bara var en illusion. Mamma satte sig bredvid mig och strök mig tröstande över ryggen.

   ”du ska veta att polisen gör allt dem kan för att söka efter henne” sa hon lugnt.

   ”men dem borde inte behöva göra det, för jag borde inte låtit henne gå!” sa jag förtvivlat. ”jag borde…”

   ”Justin, jag tror Hannah gick med honom för att skydda oss, för att skydda dig”

   ”men…” sa jag men resten fastnade i halsen och tårarna rann nerför mina kinder.

   ”dem kommer hitta henne, hon kommer snart tillbaka” sa min mamma tyst.

   ”nej… hon är borta. Jag förlorade henne” sa jag och reste på mig och jag gick bort från byggnaden, bort från blodet, bort från minnena, bort från alla blinkade lampor, bort från allt…

händelserikt kapitel... hur tror ni detta löser sig?? Kommentera... ♥

Christmas Eve by Justin Bieber

”jag behöver prata med dig också” sa Hannah och såg ner på golvet, jag nickade och svalde igen.

   ”vi kan väl sätta oss” sa jag och hon nickade, vi satte oss på sängkanten och det blev en pinsam och tryckande tystnad. Jag harklade mig och Hannahs blick for fort till mig. ”jag måste berätta något för dig…” började jag men kom av mig.

   ”ja?” frågade hon försiktigt efter en stund.

   ”ehm…” sa jag och tittade upp på henne. ”jo… det här är ganska svårt att säga. Ehm… jag-”

   ”jag gillar dig!” utbrast Hannah och jag tystnade mitt i meningen. Jag såg förvånat på henne med munnen öppen.

   ”va?” frågade jag dumt och jag såg att hon började bli osäker och obekväm.

   ”ja, jag gillar dig jätte mycket, Justin. På ett sätt som jag aldrig har känt för… för en kille förut” sa hon och tittade ner på hennes händer. Vänta! Hade hon precis sagt att hon gillade mig!? ”det är därför jag inte har pratat med dig på de senaste dagarna, det har gjort ont i mig att veta att du inte besvarade mina känslor. Fast samtidigt var jag inte förvånad, du hade ju Snövit. Så jag blev väldigt förvånad när du bestämde dig för att lämna henne” försatte hon att babbla på om men jag lyssnade inte speciellt noga.

   Hon gillade mig! Lika mycket som jag gillade henne! Jag satte min hand över hennes mun för att få henne att sluta prata, hon mumlade något bakom min hand men tystnade tillslut. Noga tittade jag in i hennes ögon och log mot henne.

   ”jag gillar dig med. Mycket mer än vad du anar” sa jag och hennes ögon vidgades och jag kunde känna hur hon log under min hand. Jag tog bort handen och sänkte den sakta.

   ”på riktigt?” frågade hon med en ynklig röst.

   Jag nickade och log. ”jag skulle inte ljuga om något sådant” hennes ögon tittade blygt in i mina och jag kunde inte annat än att le, en svag rodnad spred sig på hennes kinder. Min blick förflyttade sig ner till hennes röda, fylliga läppar.

   Jag nafsade på min underläpp och såg upp på hennes ögon igen som granskade min underläpp. Jag lyfte sakta handen igen och drog med fingret över hennes rodnad sedan placerade jag handen runt hennes nacke och smekte försiktigt med min tumme på hennes käke.

   ”får jag kyssa dig?” frågade jag mjukt och en aning tyst. Jag hade min blick fokuserad på hennes underbara läppar men kunde känna hur hon nickade svagt i mitt grepp. Jag lutade mig långsamt fram mot hennes ansikte och jag hörde hur hon andades lite fortare ju närmre jag kom. Jag vände fort upp blicken till hennes ögon igen och såg lugnt in i dem, jag var nu någon millimeter ifrån och jag slöt ögonen.

Hannahs Perspektiv.

   Justins ansikte kom närmre och närmre, han hade frågat om han hade fått kyssa mig och jag hade inga som helst erfarenheter runt kyssar. Men han hade. Med sin hand som han hade placerat runt min nacke så drog han mig något fram mot sig själv.

   Han var nu bara någon millimeter från mina läppar och jag slöt ögonen för att det kändes rätt att göra. En sekund senare kände jag hur Justins läppar trycktes mot mina, hans andra hand lades på andra sidan om min nacke. Min första kyss och allt kändes underbart, fantastiskt, otroligt, ljuvligt, allt som jag antog att en kyss skulle kännas som. Jag la min egen hand om hans kind och kysste honom tillbaka.

   Efter en stund lutade jag mig tillbaka och hettan på mina kinder kom tillbaka med full kraft. Justins tummar smekte över mina kinder och ett generat skratt slapp ur min mun.

   ”vad är vi nu?” frågade jag försiktigt. Vi satt nu i sängen och Justin hade sina armar runt mig.

   ”jag vet inte, vad vill du? Eller snarare vad är du redo för?” frågade han. Jag tittade ner på Justins fingrar som jag lekte med.

   ”jag tror inte du är som de andra, jag litar på dig Justin” svarade jag bara. Jag visste att han log åt det jag hade sagt och jag smekte över hans handrygg, han hade väldigt stora och sol brunbrända händer.

   ”då är du min flickvän” viskade han i mitt öra och jag log stort. Jag hade aldrig haft någon pojkvän, inte ens en sådan där som man hade i 2:an. Mark hade alltid skrämt iväg alla, båda tjejer och killar. Jag hade otroligt svårt att hitta vänner som stannade och det slutade ofta med att jag inte hade några alls. Men nu hade jag en… pojkvän. Ordet lät jättekonstigt i mitt huvud. Jag? Ha en pojkvän?

   Om Mark hade varit här nu hade han skrattat så han kiknat. Men han var inte här så han hade ingen som helst chans att skrämma bort Justin eller skratta åt mig och det fick mig att le större än någonsin. Jag var fri från honom, monstret som har skadat mig på så många sätt.

Justins Perspektiv.

   Vi satt i bilen på väg mot studion precis som alla andra dagar. Hannah satt med huvudet lutad mot min axel och våra händer var sammanflätade i hennes knä. Mamma kastade en blick på oss precis som alla andra hade gjort minst hundra gånger sedan vi hade lämnat uppfarten utanför vårt hus.

   Jag gav henne ett glatt leende innan jag vände blicken mot våra händer, jag log igen och visste inte riktigt hur detta hade gått så lyckat. Hannah hade inte nobbat mig, hon hade velat bli min flickvän, jag hade fått kysst hennes läppar och känslan var obeskrivlig.

   Bilen stannade med ett ryck och jag slets ur mina tankar, vi klev ur och de förbannade paparazzoerna var runt oss på bara några sekunder. Jag drog Hannah närmre och höll hennes hand hårdare.

   ”Justin, vem är tjejen?" "vad hände med Selena?" "är det sant att Jelena är över?" "är du och tjejen tillsammans nu?" "vem är hon?”

   Frågor, frågor och fler frågor haglade över oss tills vi kom in i byggnaden och de stora dörrarna satte stop för dem. Vi gick uppför trappan och upp mot studion.

   ”vem eller vilka är Jelena?” frågade Hannah bakom mig, jag vände mig halvt om mot henne och log roat.

   ”om en kändis och en kändis blir tillsammans eller bara en kändis och en 'normal' det vill säga" sa jag och gjorde citat tecken i luften med ena handen. ”så får de paret ett smeknamn för att man ska slippa säga bådas namn. Och ”Jelena” stod för Justin Bieber och Selena Gomez. ”J” var från mig och ”elena” var från Selena” svarade jag och skakade på huvudet, skvaller världen är bra finurliga ibland.

   ”oh!” svarade Hannah förvånat. ”det lät… förnuftigt” jag skrattade roat åt henne och jag såg hur hon log generat. Vi nådde rummet och vi alla klev in.

   ”kissing underneath the tree, I don’t need no presents girl

You’re everything I need, let me give you

All of me, together on this Christmas Eve

You leave some cookies out, I’ma eat them up

Nobody can see me but you, it’s so magical”

   Sjöng jag och öppnade sedan ögonen. ”bra Justin. Du kan komma ut” sa de i högtalarna, jag nickade och gick ut till dem. Jag satte mig i ena stolen och en glad Hannah kom trippande fram till mig, jag drog ner henne i mitt knä och hon log sött mot mig.

”ska du verkligen äta alla kakorna?” frågade hon med en bebisröst, jag såg roat på henne och skrattade.

”japp!” sa jag sedan glatt och hon tittade sorgset. ”om du är riktigt snäll kan du få några” viskade jag sedan i hennes öra. Hon skrattade och jag log.

Hannahs Perspektiv.

   ”jag måste på toa, kommer snart” sa jag, Justin nickade med ett leende på läppar och jagförsvann ut genom dörren. Jag gick ut i korridoren med inga tankar på att gå på toa, jag behövde bara sträcka på benen. Jag trippade nerför trappan på lätta fötter med gott humör. Jag kom ner till bottenplan också till lobbyn, kvinnan i kassan kom fort fram till mig. Jag såg misstänksamt på hennes när hon kom fram till mig med snabba steg.

   ”fröken har besök” sa hon och jag tittade konstigt på henne, sedan steg hon åt sidan för att visa besöken bakom hennes rygg. Jag drog häftigt efter andan när jag såg vem det var som stod någon meter bort.

   "nej" sa jag svagt som en viskning.

awwww!!! hennes första kyss ! :) they are so cute. ♥

men vem tror ni det är?? vad tycks?? KOMMENTERA! :)

PS. jag kommer inte börja på nästa nu, ska faktiskt sova. e skittrött, men ska försöka skriva imorgon.

här e ett helt random fakta om Trust Issues: det kommer inte bli speciellt många kapitel på denna novell. Runt 25-30 kanske... får se... :) men kram och godnatt på er.

   Jag gick fram och tillbaka i det lilla rummet och drog panikslaget handen genom håret.

   ”Justin lugna ner dig. Hon klarar sig ska du se” sa mamma i ett försökt till att jag skulle sätta mig ner och koppla av. Hennes försök var lönlöst.

   ”jag kan inte! Hon har varit bort i flera timmar, hon kan inte lokalisera sig här och det har börjat spöregna. Tänk om hon tar livet av sig någon stans mitt i skogen och vi hittar aldrig hennes kropp. Eller så hittar hon inte skydd och fryser ihjäl och hade inga tankar om självmord!” sa jag med en desperat ton. De alla satt tysta som om de inte hade tänk över den möjligheten. Jag stönade och lämnade rummet.

   ”Justin!” ropade min mamma efter mig.

   ”låt honom gå Pattie, han behöver nog bara tid att lugna ner sig” hörde jag Kenny säga tröstande till henne. Jag gick längst korridoren och kom ner till lobbyn, jag tittade runt i den överdrivet stora foajén men såg inte en skymt utav Hannahs mörka hårsvall eller spinkiga kropp.

   Jag kände klumpen i halsen som alltid bildades strax före tårarna kom, jag försökte svälja bort den men den envisades med att bara bli större och jag var nu på bristningsgränsen tårar. Utan att tänka gick jag ut ur byggnaden och ut i det kalla regnet som haglade ner i backen, jag gick den lilla biten fram till vägen och hann redan då bli nästan dyngsur.

   Jag vände huvudet från sidan till sidan, från höger till vänster i hopp om att se henne komma gående eller något liknande. Jag behövde kisade för att se genom regnets täta droppar, jag tyckte jag kunde se något som låg på trottoaren en bit bort och jag skyndande mig fort dit och hoppades för allt jag var värd att det var Hannah som låg där på marken. Jag kom fram och såg till min lycka och fasa att det var Hannah som låg där, ihop krupen i fosterställning med armarna runt benen och slutna ögon.

   Fort knäböjde jag och bar upp henne i famnen, hennes kalla och blöta hud sände ilningar genom kroppen på mig och jag huttrade till. Jag gick bort mot dörren och såg samtidigt ner på hennes ansikte. Hennes läppar var läskigt blå, hennes kinder hade en djupröd ton och det bruna håret såg nu svart ut som natten och satte dessutom slickat mot hennes huvud.

   Hon såg ut som en docka från en mardröm. Jag nådde dörren och kom in i värmen, utan att bry mig om kvinnan i kassan som skrek efter mig om både det ena och det andra gick jag uppför trappan och bort mot studion. Jag kände hur vattnet rann nerför min kropp och jag lämnade antagligen en massa på golvet också. Jag fick upp dörren och kom in i rummet där alla nu satt och diskuterade, men de tittade upp när de hörde att dörren öppnades.

   ”jag hittade henne”

†

Jag satt nu vid ett badkar med en handduk och en filt runt axlarna, i badkaret låg Hannah och jag hade mina armar nerstuckna i vattnet och höll om hennes armar för att hon inte skulle sjunka under vatten ytan. Färgen i hennes ansikte hade kommit tillbaka och den blåa tonen på hennes läppar hade dämpats. Hon andades jämna andetag vilket var som en tröstande klapp på min axel.

   Jag la mitt huvud på min arm men var noga med att fortfarande ha ett fast grepp om Hannahs armar. Hannah jämrade sig i badkaret och jag såg genast upp, förväntansfullt tittade jag ner på hennes ansikte. Innan jag hann reagera satte hon sig upp och slet sig samtidigt ur mitt grepp, hon skrek och slog med armarna framför sig.

   ”nej, jag vill inte! Mamma hjälp!” skrek hon och jag såg chockat på henne, sedan ställde jag mig på knä vid badkarskanten. Jag tog tag i hennes armar och tvingade henne att se på mig.

   ”Hannah lugna dig” sa jag lugnt, hon tittade förvånat på mig och slutade kämpa.

   ”Justin?” frågade hon förvirrat, sedan såg hon ner på vattnet hon satt i. ”varför sitter jag i ett badkar? Vad hände med mamma? Vart är Mark?” frågade hon i stort sett samtidigt och började på nytt få panik. Hennes andning blev snabbare och hon började skvalpa runt i vattnet.

   ”Hannah!” sa jag högt för att tränga in genom hennes hysteri, hennes ögon rycktes ännu en gång mot mig och när hon såg mig i ögonen började hon gråta.

   ”jag är inte död eller hur?” snyftade hon fram.

   ”nej” svarade jag tröstande. ”jag hittade dig ute på gatan” jag släppte mitt grepp om hennes handleder och de föll ner i vattnet, uppgivet satt hon där och grät.

   ”varför dog jag inte” mumlade hon fram. Jag tittade förtvivlat på henne.

   Vad skulle jag svara på det? Hon hade miljoner anledningar till varför hon skulle vilja lämna livet. Miljoner anledningar som jag inte har något annat bra alternativ till. Ingen som var tillräckligt bra för att få henne att ändra sig. Att jag ville ha henne i livet brydde hon sig säkert inte det minsta om. Jag var väl som alla andra killar…

   ”därför det är inte meningen att du ska dö än” svarade jag istället. Hon tittade upp på mig med röda ögon och rynkad panna.

   ”men jag orkar inte längre, Justin. Jag orkar inte med alla känslor och tankar…” sa hon uppgivet och sjönk ihop mot kanten. Hon la trött huvudet på den kalla kanten och suckade. ”… som hotar att explodera och lämna mig lemlästad” mumlade hon sedan och slöt ögonen.

   Jag tvekade innan jag försiktigt smekte henne över kinden, fort öppnade hon ögon och jag tittade ömt in i hennes blågröna blick. ”vad hände med oss?” frågade jag bara, hon fick inte ur sig något svar utan öppnade och stängde bara munnen.

   ”vi brukade prata varje dag, jag saknar det” mumlade jag fram, hon enbart såg på mig men jag såg hur det bildades tårar i hennes ögon.

   ”jag kan inte” sa hon bara förtvivlat. Hon kan inte gilla mig…

   ”du kan inte?” frågade jag.

   ”jag orkar inte” sa hon bara och gav mig ännu ett sinnesförvirrande svar.

Hannahs Perspektiv.

   ”vi brukade prata varje dag, jag saknar det” mumlade Justin fram, jag tittade på hans sorgsna, bruna ögon och jag kände hur tårarna var på väg.

   ”jag kan inte” sa jag bara. Varför kände du inte likadant!? Varför? Du är den första killen jag någonsin har tyckt om, alla andra är bara smuts och äckliga. Varför skulle just du, som jag faktiskt kan acceptera och gilla inte tycka om mig tillbaka!?

   ”du kan inte?” frågade han. Ja, jag kan inte vara i närheten utav dig utan att jag rivs sönder inifrån. Jag kan inte prata med dig och låtsas att allt är som det brukar.

   ”jag orkar inte” svarade jag istället. Jag orkade inte bara inte…

†

Jag satt i min säng i Justins hus och tänkte. Jag borde berätta för honom och vad jag tycker, för att lätta mitt samvete och dessutom så känns det inte rätt att han inte vet. Även om han inte gillar mig på det sättet.

   Jag försökte samla mod till mig för att resa på mig och faktiskt söka efter Justin i huset. Men jag kände hur nerverna vred ihop sig och jag blev otroligt nervös. Skulle jag klara detta? Något jag aldrig sagt till en annan människa?

   Men en stor kraftansträngning ställde jag mig upp och började gå mot dörren, men hann inte långt för än Justin kom in genom dörren. Jag stelnade till och så gjorde även han. Vi stod och stirrade på varandra och jag svalde. Kom igen Hannah du klarar det här!

Justins Perspektiv.

   Justin, du borde berätta för henne! Hon kanske får ett annat perspektiv på saken då, hon kanske känner annorlunda efter ett tag… Bara berätta för henne, hon förtjänar att få veta!

   Jag reste mig från sängen och gick nerför trappan och ner till undervåningen. I vardagsrummet satt mamma och Kenny och såg på tv, jag gick tyst förbi och bort mot korridoren som ledde bort till Hannahs rum. Jag skymtade hennes dörr och svalde hårt. Nervositeten slog nu hårt mot mig och jag kände hur jag började darra något. Detta var alltid den jobbigaste delen, särskilt eftersom jag visste att jag inte skulle få något ”jag gillar dig också” tillbaka.

   Jag svalde återigen i hopp om att jag svalde bort nervositeten och gick in genom dörren. Jag stelnade till när Hannah var mycket närmre än vad jag trodde, hon hade nästan nått dörren när jag klev in. Hon stelnade till när hon såg mig och vi tittade länge på varandra, jag såg hur hon svalde och hon bet sig i läppen.

   ”jag måste få prata med dig” sa jag.

now they are goin' to have THE talk. :P hoppas ni gillade det... ehm... ska skriva på nästa nu. :)

vad tycks? KOMMENTERA! ♥

The Moon by Swell Season

"Justin, dags att vakna" sa någon och skakade min arm. Trött slog jag upp ögonen och såg mamma som log mjukt mot mig.

   "jaja, jag kommer" mumlade jag och vred bort huvudet, jag hörde hur hon skrattade innan hon försvann. Jag gled in i sömnen igen och vaknade senare utav att hela madrassen gungade och hoppade. Panikslaget slog jag upp ögonen och såg Hannah som studsade runt på madrassen, hon skrattade och sken som en sol. När hon såg att jag hade vaknat hoppade hon ner på rumpan och log mot mig.

   "frukost" sa hon bara och reste sig från sängen, lätt förvirrad såg jag efter henne och skakade roat på huvudet.

   "titta Justin Sömntutan är vaken!" ropade Kenny när jag kom nerför trappan, jag log och gnuggade mig i ena ögat som följdes av en gäsp. Jag hörde skratt från bordet och log något större. Jag slog mig ner vid bordet och sneglade mot Hannah som smått började tugga på sin ensamma macka.

†

Jag stod i studion och sjöng på "All I Want Is You", vi hade arbetat non-stop hela dagen. Gått fram och tillbaka mellan inspelningsbåset och studion för att få det bästa resultatet någonsin på låten. Personligen älskade jag den, den var otroligt mysig och en fin kärlekslåt för julen. Refrängen kom och jag tog i ifrån magstödet.

   "And I don't care if I don't get anything, all I need is you here right now

And I'm sorry if I hurt you, but I know that all I want is you this Christmas, this Christmas, this Christmas"

   "bra Justin" hördes det i högtalarna och jag log svagt. "kom ut så kan vi lyssna på det vi har hittills" jag nickade, tog av mig hörlurarna och gick ut. Jag kastade en blick på Hannah som satt och små pratade med Kenny. Jag suckade svagt. Varför vill hon inte prata med mig!?

   Jag satte mig vid mixer bordet och låten började, jag lyssnade på min röst som fyllde rummet. Det vi hade spelat in tog slut och jag fick en klapp på axel, jag såg upp på en glad Scooter.

   "skitbra Justin" sa han glatt och jag log stort mot honom.

   "tack" svarade jag. ”ska vi fortsätta?” frågade jag sedan när ingenting hände, Scooter nickade fort och jag reste på mig. Ännu en blick kastade jag bort mot Hannah, denna gång mötte hon min blick men så fort hon såg att jag såg mot henne tittade hon ner på sina fingrar som nervöst lekte med varandra.

   Jag kände hur jag suckade för tjugofjärde gången på bara några timmar. Jag gick in i inspelningsrummet igen och satte det svarta hörlurarna runt huvudet igen. Musiken började och jag gungade lite med kroppen.

   ”I just wanna know if you feel the same way, because I’m lonely baby

Want you to hold me baby and I’m sorry if I pushed you away

I just want you to know I miss you and I want you to stay

And I don't care if I don't get anything, all I need is you here right now

And I'm sorry if I hurt you, but I know that all I want is you this Christmas, this Christmas, this Christmas”

   Jag sjöng hela stycket medan jag hade blicken fastklistrad i Hannahs blågröna ögon. Hon såg ut att kämpa med att titta bort men misslyckades varje gång, jag såg hur hennes ögon tårades och en ensam tår rann nerför hennes kind. När jag väl tystnade ställde hon sig fort upp, sprang mot dörren och ryckte upp den och försvann. Fort slet jag av mig hörlurarna och sprang ut efter henne.

Hannahs Perspektiv.

   Jag tittade generat ner på mina händer efter att ha blivit ertappade att i stort sett ha stirrat på Justin, som innan jag hunnit reagera vänt ögonen mot mig. Jag hörde hur han gick vidare in i rummet efter att ha suckat svagt, varför suckade han för? Vad plågas han av? Inte kan det vara sorg över Selena? Det var ju han som lämnade henne, inte tvärtom.

    Musiken startades och jag lyssnade till de fina melodierna som fyllde rummet. Sedan började Justin sjunga, något blygt vände jag upp blicken och möttes av hans bruna ögon som tittade rakt in i mina. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte slita mig från honom. Jag hörde knappt vad han sjöng men jag visste att det var något vackert.

   Oh! Varför skulle jag behöva leva för att genomgå denna smärta? Hade jag inte varit med om tillräckligt? Tog det aldrig slut? Hur länge kommer jag orka med denna kvävande känsla? Tankarna om mitt livs värde kom återigen tillbaka med full kraft. Borde jag vara här?

   De senaste dagarna när jag hade varit fast kedjad med Justin så alla de tankarna flygit iväg med vinden. De hade försvunnit, jag hade känt mig hel och glad. Allt tack vare Justin. Men nu hade vi tappat kontakten, vi var vilsna och jag fasade för att jag aldrig skulle kunna hitta rätt väg igen. Musiken tog slut och jag väcktes ur min trans, fort ställde jag mig upp och märkte först då att en tår rann nerför min kind. Jag slet upp dörren och sprang.

   Jag visste inte vart, det enda jag visste var att jag sprang bort, bort från musiken, bort från smärtan, bort från Justin…

   Jag hade nu planlöst gått i timmar och tänkt, tänkt på precis allt, livet, kärleken, sorgen, smärtan, lyckan, vänskapen…

   Jag tittade upp och såg att jag hade kommit tillbaka till byggnaden där studion låg i, jag hade gått i en vidd cirkel runt hela området och tillslut kommit tillbaka. Jag suckade och bet mig i läppen när de envisa tårarna bildades i mina ögon igen och rann sakta nerför mina kinder.

   Alla människor som har ett liv, en mening i livet, ett öde satt just nu där inne och briljerade i vad de gjorde bäst. Justin var artisten, Pattie var den ansvarsfulla modern, Scooter var den framgångsrika. Jag själv var inte född till att bli något stort, jag var född som ett misstag. Mark hade rätt…

"...I wasn't born to be somebody..."

   Den otroliga smärtan i magen när de gick upp för mig att Mark, djävulen själv, hade haft rätt hela tiden. Rätt om mig, rätt om min existens, allt detta höll på att äta mig levande. Med ett jämmer sjönk jag ner på knä och grät, jag slog armarna om mig själv och sänkte överkroppen över mina knän och ner mot marken.

   Jag snyftade kraftigt och önskade att all smärta, sorg, plåga ville döda mig här och nu så jag kunde återförenas med min mamma i himlen och slippa verklighetens lidande. Att vara människa var för stort för mig, alla känslor var en för stor sten för mig att bära, jag var inte stark nog.

   Jag gled ner på marken och blev liggandes på sidan i fosterställning, kalla regn droppar träffade min hud och jag rös. Regnet tilltog och inom kort hade de börjat ösregna. Där i regnet låg jag och tittade på vattenpölen som låg någon meter ifrån mig och såg de eleganta cirklarna som skapades.

   Jag hörde hur jag halvhögt började sjunga på vaggvisan min mamma hade sjungit för mig när varit liten. De välbekanta orden kom felfritt ut ur min mun och hördes som en viskning i regnets ganska höga smattring. Mina ögonlock blev tyngre och tyngre för varje minut och där på asfalten i spöregnet somnade Hannah Davids i hopp om att det var sista gången hon slöt ögonen.

och här tog Trust Issues slut! :) slutade inte speciellt bra för henne... kort liv. :/ hahhahah, nej jag skojjade bara! :P "Trust Issues" har faktiskt några x antal kapitel kvar . ;P

jaha... kapitelt blev inte långt alls. men ville i alla fall lägga ut ett. ska börja skriva på nästa nu ! :) vad tycks? KOMMENTERA! :)

Ännu en gång öppnade jag munnen men inget ljud kom ut. Jag tog ett djupt andetag och svalde. 
   "vi måste prata" sa jag sedan och satte mig på sängkanten, Selena stirrade på mig och skakade på huvudet. 
   "nej... nej" viskade hon fram. Jag såg sorgset upp på henne. 
   "Selena... vi... jag ville inte vara elak mot dig genom att vara tillsammans med dig när vi inte känner på samma sätt" sa jag och nu rann tårarna nerför hennes ansikte. 
   "men..." började hon säga men tystnade. "vad menar du?" fick hon tillslut ut och rynkade pannan. 
   "jag har fått känslor för någon annan och dessutom finns det ingen... kemi... mellan oss längre. Inte så som det brukar" sa jag och hon såg oförstående på mig, sedan verkade något klicka för henne för hennes ögon gick från sorgsna och tillbaka till förbannade. 
  "menar du att du har gått och förälskat dig i miss självmord!?" fräste hon fram.

   Jag suckade men nickade svagt. "ja, jag kan inte hjälpa det" 
   "så du tänker lämna mig för en slampa, en hora!? Som dessutom inte ens gillar dig tillbaka!" sa hon och skrek ut det sista. Hade hon precis kallat Hannah för en slampa? Wow, jag trodde inte Selena kunde sjunka så lågt, men nu hade hon precis bevisat motsatsen. 

   "kan inte fatta att du just sa det där" sa jag och såg hårt och argt på henne. Hon tittade lika rasande tillbaka innan hon mjuknade och verkade ha tagit in vad hon just sagt. 
   "åh, jag vet. Jag är ledsen, jag vet inte vad som flög in i mig. Jag vill inte förlora dig bara" sa hon desperat. 
   "synd, för det gjorde du precis" mumlade jag fram. 
   "nej, Justin. Vi kan fixa det här! Bara lämna mig inte!" sa hon och började klänga sig fast på mig, jag slet loss henne från mig och puttade henne ifrån mig. 
   "jag vill inte ha med dig och göra längre" sa jag och vände mig bort. Jag hörde Selena snyfta bakom mig men jag brydde mig inte längre. Vad hade hänt med den Selena jag hade lärt känna och älskat?

   "jag älskar dig Justin. Glöm aldrig det" hörde jag henne viskade innan dörren öppnades och stängdes med en smäll. Jag slöt trött ögonen och stönade högt i frustration. 

Hannahs Perspektiv.

   "... som dessutom inte ens gillar dig tillbaka!" hörde jag Snövit skrika. Vi satt alla tysta runt ett bord och hoppade till varje gång Snövits röst ekade i hotellrummet. Hon hade skriket en massa saker och jag kände ett obehag växte i magen på mig. Vad hände? 
   Deras monolog fortsatte men nu pratade de i normalt tonläge och de var för lågt för oss att höra. Efter en stund hörde vi hur dörren öppnades och stängdes. Pattie reste sig fort upp och vi andra följde efter, i hallen tog Snövit ryckigt på sig skorna. Sedan vände hon upp huvudet och hennes glödande ögon gjorde nästan brännmärken på min kropp. 
   "det här är inte över" sa hon innan hon fort försvann ut genom dörren. Alla stod vi chockade och såg på stället där Snövit precis stått, Pattie var den första som rörde sig och han gick fort bort till Justins sovrum. 

†

Jag satt och såg ut genom det lilla fönstret på flygplanet. Bredvid mig vred sig Pattie något i sömnen, Justin satt någon rad framför tillsammans med Kenny. 
   Pattie och Justin hade varit inne i hans rum och pratat i någon timme innan de hade kommit ut igen och jag hade sneglat på Justins ansikte och sett att hans ögon var en aning röda. Jag hade önskat att jag kunde ha gått fram och slängt mig i hans famn, krama och trösta honom. Men jag hade hållit mig i skinnet och stått kvar på stället.

Justins Perspektiv.

   Vi gick inför landning och mina tankar drog sig till Hannah. Hur mådde hon nu? Klarade hon sig? Fick hon panik? Hyperventilerade hon?

   Jag tittade ut genom det lilla fönstret och tänkte på hur resan till New York hade varit en total katastrof. Jag hade blivit förälskad i en tjej som inte gillade mig på det sättet tillbaka och vill dessutom inte prata med mig längre. Min flickvän… eller, ja... före detta flickvän… Mamma hade berättat vad Selenas sista ord hade varit innan hon stormat ut ur rummet.

”det här är inte över” vad menade hon med det? Skulle hon verkligen bli en sådan där patetisk ex-flickvän som vägrade gå vidare? Jag suckade och hoppades verkligen på motsatsen.

†

Hemma… Med en suck släppte jag min väska på golvet i mitt rum, allt såg precis likadant ut som det gjort när jag lämnat det för fyra dagar sedan. Allt låg på sin plats…

   Jag gick fram till min stora säng och sjönk slapp ner på madrassen, även fast jag hade sovit i stort sett hela natten och hela flygresan så var jag otroligt trött. Utan att jag märkte det gled jag in i sömnen och slocknade.

Hannahs Perspektiv.

   ”Justin!” ropade Pattie, jag satt i en utav köksstolarna och såg på när Pattie gjorde middag. ”Justin, det är mat!” skrek Pattie igen men inga fotsteg närmare sig eller något svar. Pattie suckade högt och såg sedan bedjande på mig, fort tittade jag omkring efter Kenny men såg inte skymten av honom.

   Med en suck ställde jag mig upp, ville inte svika Pattie och gick uppför trappan som ledde till övervåningen. Jag tog till höger och bort till Justins dörr, försiktigt knackade jag på men fick inget svar så jag öppnade så tyst jag kunde dörren.

   Därinne hittade jag Justin på sängen, han sov lugnt och jag kunde inte låta bli att le. Han var så söt när han sov, så fridfull, som om världen var problemfri. På lätta fötter gick jag fram till sängen och satte mig sedan bredvid honom, jag skakade försiktigt hans arm för att få honom att vakna men han stönade bara och mumlade något ohörbart.

   ”Justin” sa jag och skrattade tyst. ”det är mat”

   Han mumlade något igen och jag skakade försiktigt hans arm igen. Innan jag hann reagera omslöt hans hand runt min handled och han drog ner mig i sängen, med ett fast grepp runt min handleder så satte han sig över mig. Med busiga ögon såg han ner på mitt ansikte som måste se väldigt chockat ut.

   ”såååå… kan du berätta varför du vägrar att prata med mig?” frågade han och det tog en stund innan jag kunde svara. Dels för att jag fortfarande var i chock och för det andra en aning distraherad av hans plötsliga närhet. Hans ansikte som var några decimeter från mitt, hans kropp som pressades mot min. Jag förvånades av mig själv att jag inte fick panik eller blev äcklad efter allt jag varit med om, men det här var på något viss annorlunda. Jag visste att Justin inte skulle skada mig på det sättet.

   ”kan du svara på det?” mumlade han och lutade sig närmre mitt ansikte.

   ”det är mat” var det enda jag fick fram, han suckade och klev av mig. Tillsammans gick vi ner till köket och jag gick fort och satte mig på min stol, Pattie såg upp och tittade glatt på sin son.

”somnat?” frågade hon och jag nickade med ett leende.