Kamerorna blixtrade och fansen skrek. ”Melody, titta hit!” ”Melody, vi älskar dig!” ”Melody!”

   Jag klistrade på ett leende och vinkade glatt till fansen som hade stannat kvar efter konserten för att se mig en gång till. Houston öppnade dörren - min livvakt - till bilen och jag log tacksamt mot honom. Ett snabbt leende blixtrade till i hans ansikte innan det återgick till det neutrala som han alltid bar vid sådana här tillfällen. Skriken klipptes tvärt av när bildörren stängdes och jag slappande av i ansiktet, jag gned trött mina tingar. Huvudvärken blev bara värre och värre.

   Den andra bildörren öppnades och de öronbedövande skriken fick full volym igen, in genom dörren kom Paige med pappa efter sig.

   ”bra show, hjärtat” berömde pappa när dörren hade stängts igen och bilen börjat rulla.

   ”tack pappa” svarade jag och log svagt mot honom.

   ”ingen lycka med huvudvärken?” frågade Paige bekymrat och jag jämrade mig som svar.

*

   Efter en timme, när vi hade bytt bil två gånger för att skaka av oss paparazzoerna, kom vi äntligen fram till vår villa vid stranden. Trött gick jag ur bilen och började gå mot ytterdörren, jag vred om handtaget och öppnade. Jag möttes av ett tyst och mörkt hus, jag tände den lilla lampan i hallen och klev ur mina höga stilett klackar. Bakom mig kom Paige och några meter bakom kom pappa gående.

   Tillsammans med Paige gick jag uppför trappan och in på vårt rum, hon gick fram till sin säng och föll med ryggen först ner på madrassen och ett högt stön slapp ur hennes mun. Jag kunde inte hjälpa det utan skrattade till, hon tittade upp på mig och log gulligt. Jag gick vidare in i badrummet och granskade mig själv i den stora spegeln.

   Ett par trötta blå ögon tittade tillbaka på mig och jag suckade. Jag började få fula, mörka ringar under ögon vilket inte uppskattades att ha i skolan. Jag flyttade sedan blicken till det glansiga, bruna håret som föll fint runt mitt ansikte och ner över ryggen, jag la en hand på huvudet och tog tag i håret.

   Försiktigt drog jag av peruken och visade den beigea mössan som hade under. Jag la håret bredvid handfatet och drog sedan av mig mössan, mitt långa, blonda hår föll ner och la sig runt mitt ansikte. Håret hade fått stora lockar och det värkte smärtsamt i hårbotten efter att ha haft håret uppsatt för länge, jag masserade mig smått i hårbotten och suckade.

   ”Stella?” hörde jag Paige ropa. Japp, that’s the real me. Stella Olsen, den normala tonåringen som bar på en ovanligt stor hemlighet vid namn ”Melody Gold”. De senaste 7 åren har jag burit på denna hemlighet som har gett mig så mycket, både chansen till ett normalt liv men också chansen till att göra det jag älskar mest.

   Sjunga. Jag älskar allt som har med musik att göra, instrument, låtskrivandet, sjunga, dansa. Redan som liten flicka hade jag intresserat mig i olika instrument och kunde sjunga innan jag hade sagt mitt första ord.

   ”ja?” ropade jag tillbaka.

   ”din pappa vill prata med dig!”

   ”okej, jag kommer strax” svarade jag innan jag satte på kranen, fort tvättade jag av allt smink från mitt ansikte och torkade mig sedan med en mjuk handduk, jag smörjde in mitt ansikte och gick sedan ut i sovrummet. Jag kastade en blick på Paige som hade startat datorn och satt nu helt inne i något på skärmen.

   Jag gick nerför trapporna och hittade pappa i vardagsrummet. Han hade fått på sig sin mörkblå morgonrock, runt hans axlar låg en gul handduk. Jag satte mig mittemot honom och han la ner tidningen på bordet.

   ”vad ville du prata med mig om?” frågade jag. Han tittade upp på mig och log stort. Oj! Vad var det nu då?

   ”jag har goda nyheter” sa han, jag tittade förväntansfullt på honom.

   ”fortsätt” sa jag ivrigt.

   ”Maggie har fått ett erbjudande att du ska sjunga en duett” sa pappa glatt. Okej, för att inte förvirra er nu så är Maggie min manager.

   ”oh! Med vem?” frågade jag.

som ni kanske märkte så är denna novell väldigt inspirerad utav Hannah Montana. ;P men jag hoppas det inte gör något... :) sååååå vad tycks?? KOMMENTERA! ♥