En dag ska hon älska mig lika mycket tillbaka. En dag ska det bli vi två. En dag ska hon bli min. En dag kommer hon glömt allt om Justin Bieber och det fåniga de två kallar ett förhållande. Det är vi som kommer bli gamla tillsammans, vi två som kommer uppfostra våra barn tillsammans. Vi två. Hon och jag. 

Ariels Perspektiv.

Aldrig hade jag känt mig så trött och ihålig förr. Jag brukade kunna hantera Taras dieter någorlunda bra, men denna gång kändes det mer som om någon slitit ut mina organ och lämnat mig med hjärtat. Jag svettades konstant och jag kunde inte gå mer än några meter utan att känna att jag behöva sitta ner igen. Dieten höll på att ta död på mig. ‘44,5’ stod vågen och tickade på när jag stod på den. Jag behövde komma ner till 43 innan fredag och tiden började rinna ut. 

   Justin hade jag försökt med all min makt undvika för att jag visste att han skulle förstå så fort han såg mig. Förstå de insjunkna kinderna, min svettiga pannan och nu äckliga genomskinliga hud. Jag såg hemskt ut och jag fick tvinga mig själv att faktiskt gå på lektionerna. Victoria och Avan har sett mig men inte sagt något, de vet redan att det inte kommer göra skillnad. Vilket var en av de anledningarna till att jag undvek Justin, han kunde göra skillnad och det visste jag. Det skrämde mig eftersom jag inte kunde riskera att någon stoppade mig nu när jag var så nära. 

   På skakande ben vacklade jag fram till toaletten som snart blev två på grund av yrseln, fort sjönk jag ner på golvet och drog in ett par djupa andetag för att lugna mitt skenande hjärta och flämtande andetag. Aldrig hade jag reagerat såhär häftigt på dieterna jag använt förut, vad var skillnaden nu? Trött och med gråten i halsen lyfte jag på toalettlocket. Jag hade börjat hatat toalettstolens vita porslin, vattnet som skvalpade varje gång galla beblandade sig med det, den fräna lukten som alltid fyllde badrummet efteråt. Jag ville inte göra det här längre, men ändå kunde jag inte stoppa fingrarna som närmade sig min mun. 

   En förkrossad snyftning slet sig från min mun när jag säckade ihop mot badrumsskåpet under handfatet efter jag var klar och lyckats spola. Mina ögon såg trött ut genom den öppna dörren och för ett ögonblick tyckte jag att jag såg en figur stå i mitt rum. Vad i...? Tills jag tillslut kunde fokusera blicken och hörseln att faktiskt ta in min omgivning. 

   ”Ariel?” rösten kändes avlägsen och otroligt bekant. Jag kisade irriterat med ögonen för att kunna se ansiktet med klarhet. Brunt hår, bruna ögon, skarpa käkben, rosa nästan röda läppar. Ännu en snyftning kom från mig när jag insåg vem det var som stod där enbart några meter från mig. 

   ”Jag är ledsen” viskade jag, precis som om orden skulle göra allt bättre. Som om att han inte skulle bli arg över det jag gjort. Tårarna vällde upp i mina ögon och gjorde Justins ansikte återigen suddigt och otydligt. 

   ”Oh my God, vad har du gjort?” hörde jag han säga men jag var redan på väg bort. Jag var så otroligt trött, så otroligt trött. Det enda jag ville göra var att sova, men Justin försökte prata med mig. Men jag kunde inte koncentrera mig på något annat än mörkret som omringade mig. 

Med en suck slog jag försiktigt upp ögonen och blinkade ett par gånger för att vänja mig vid det dämpade ljuset. Frågande vände jag på huvudet för att se att solen var på väg ner, mitt sovrum duschades med det orange gula ljuset och kristallen som stod på det lilla bordet mellan fåtöljer kastade små regnbågar på väggarna. Min blick fortsatte vandra tills den stannade på en sovande Justin, han satt med sin ena armbåge på fåtöljs armen och huvudet lutad i sin hand. Jag lät blicken vandra över honom, hans såg hängig ut. Försiktigt drog jag bort mitt täcke och satte mig upp, mina fötter mötte mattan och jag ställde mig långsamt ut i ett försök att förhindra yrseln. 

   Tyst rundade jag sängen och gick mot Justin som fortfarande sov lugnt, ståendes på knäna framför honom vinkade jag huvudet så jag kunde se hans ansikte bättre. Vad jag inte märkte innan men såg nu var de mörka ringarna som pryde under hans ögon. Mådde han dåligt? Oron spred sig häftigt inom mig. Var han sjuk? Mjukt lät jag fingertopparna löpa över hans blottade kind och hoppade skrämt till när Justin genast höjde på huvudet och stirra på mig med stora ögon. Länge satt vi endast och stirrade på varandra medan oron för honom växte inom mig. Mitt undvikande hade även fått mig att missa att det faktiskt var något på gång med Justin också. 

   ”Är du sjuk?” viskade jag tillslut fram. 

   ”Jag kan inte sova” svarade han efter en stund till av total tystnad. ”är du sjuk?” frågade han sedan och satte tyngd på ‘sjuk’ och genast förstod jag att han menade tusen olika betydelser för ordet än det vanliga. Jag sjönk tillbaka på min fötter så jag satt på med mina ben vikta under mig, likt en femåring såg jag skamset ner på mina händer. 

   ”Jag...” började jag men hade ingen aning om hur jag skulle fortsätta, hur jag skulle förklara mig, hur jag skulle kunna komma på en värdig ursäkt för vad jag gjort. 

   ”Du lovade mig, Ariel!” utbrast han plötsligt att jag skrämt hoppade till på golvet och såg upp på honom. Hans blick var rasande men han satt dock lugnt kvar i fåtöljen och gjorde inget anspråk att närma sig. ”du lovade att du skulle äta. Är det såhär en person ser ut som äter minst tre mål per dag? Du ser sjuk ut Ariel, du ser ut som om du är bara några minuter ifrån att ta dina sista steg. Du lovade mig...” han viskade fram de sista orden och jag kunde nu se raseriet dämpas och istället ersättas av besvikelse och något annat... förtvivlan? Åh nej, jag kunde klara av ilska men inte besvikelses. Vad som helst men inte besvikelse, speciellt inte från Justin. Till min förvåning såg jag sedan hur hans ögon blev glansiga, förtvivlat såg jag hur hans ögon fylldes av tårarna. 

   ”Varför vill du lämna mig?” frågade han sedan med bruten stämma. Genast skakade jag på huvudet och reste mig så jag stod på knä framför honom igen. 

   ”Nej, nej... du förstår inte. Jag vill inte lämna dig... jag...” försökte jag förtvivlat. 

   ”Så varför äter du inte!?” berövat pressade jag ihop läpparna till ett streck medan jag försökte hålla tårarna borta. 

   ”Därför jag kan inte” viskade jag tillslut. Justin endast såg på mig ett ögonblick som om jag var en två miljoners fråga och han hade ingen aning om svaret. 

   ”Du kan inte?” ekade han. Varför kunde han inte förstå att jag inte kunde gå emot Tara? Att jag inte kunde avstå från att följa hennes order? Att jag inte kunde dyka upp på fredag och inte gått ner de fem kilon hon bett om. Jag endast sjönk tillbaka mot mina ben ännu en gång och bestämde mig för att lämna frågan obesvarad. 

   ”Varför kan du inte se vad det här gör mig dig? Men också mot mig? Mot Victoria? Mot Avan? Mot alla runt omkring dig? Jag har inte kunnat sova för jag kan inte sluta tänka på dig! Oroa mig över att du inte mår bra eftersom du har inte kunnat se mig i ögonen utan att gråta. Hur är det meningen att jag ska tolka det? Att du plötsligt är äcklad av mig? Jag är trött Ariel! Trött på att alltid behöva slåss eller kämpa för antingen att du ska äta eller något dumt rykte eller att du... vägrar vara ärlig mot mig!” det kändes som om jag hade svalt en sten, och det gjorde ont. Hemskt ont. Vad ville han säga? Var han för trött? 

   ”Jag är trött Ariel...” mumlade han igen och gned sig i pannan. 

   ”Vad... vad menar du? Du... jag...” stammade jag osammanhängande medan jag försökte få ordning på mina tankar och känslor men det enda jag kunde registrera var den rivande monstret inom mig. Plötsligt vällde illamåendet inom mig. Gjorde han slut med mig? 

   ”Vad jag menar är att jag är trött Ariel” svarade han med en suck och reste sig från fåtöljen och gick mot garderoben. Där bokhyllan redan stod öppen och snart försvann han in i mörkret, inom några sekunder gick bokhyllan igen när Justin öppnade sin. Klicket från bokhyllan blev min undergång då jag genast brast ut i gråt och slog händerna för ansiktet. 

***

Fredag rullade in och jag kände mig likt en zombie. Min kropp gjorde ont och huvudet dunkade illa. Jag kunde inte längre stå upp i mer än några minuter innan det började flimra framför ögonen på mig. Illamåendet satt alltid i halsgropen och det var inte längre än pärs att få ur mig det onödiga. Justin hade jag inte sett sedan igår när han fick reda på anledningen till mitt beteende och jag började oroa mig över att jag aldrig skulle höra från honom igen. Var det här droppen för honom? Orkade han inte kämpa för mig längre. Jag kunde inte direkt skylla honom. Det var ingen som orkade kämpade för mig, alla slutar bryr sig eller inser att inget aldrig kommer ändras. Hade Justin slutat bry sig? Tårar fyllde genast mina ögon vid tanken. 

   Jag var så otroligt trött på att gråta. Tog dem aldrig slut? 

   Föraktfullt såg jag bort mot vågen som stod i badrummet och ville inget annat än att kasta ut den genom fönstret. Fort gick jag bort mot den, ju fortare jag gjorde detta ju fortare kunde jag kliva av den och glömma siffrorna. Siffrorna svischade förbi tills den stannade och velade ett tag innan den stannade vi ett nummer. ‘42,9’ läste jag, ett rus av lättnad ven genom mig när jag såg siffrorna. 

   Jag hade klarat det. 

Fredag, 18:e Oktober.

Nervöst fingrade jag på kanten till min kjol medan jag gick genom korridoren, varje steg var likt ett maraton och varje andetag kändes som mitt sista. Mörkret började synas vid kanterna på mitt synfält och jag fick stannade för att luta mig mot väggen ett ögonblick innan jag kunde fortsätta. Det var meningen att jag skulle träffa Tara nere i lobbyn om en kvart, jag hade gått en halvtimme för tidigt eftersom jag visste att det skulle ta längre tid än vanligt att ta mig ner. Tillslut stannade jag framför hissdörrarna, det välbekanta plinget ekade och dörrarna gled upp. Ensam klev jag in i och tryckte på ’E’ för att åka ner till entrén. Mina klackar ekade mot golvet medan jag gick mot dörrarna, när jag närmade jag såg jag en figur med korslagda armar och majestätisk hållning. Diskret svalde jag och hoppades att min nervositet och yrsel kunde försvinna med salivet. 

   Tara vände hela sin kropp mot mig när hon fick syn på mig, hennes ansiktsuttryck avslöjade inget medan jag närmade mig henne och stannade en bit framför henne. Tyst ställde jag mig och vände på hennes talan. Tillslut hörde jag en suck, genast slog jag ner blicken. Suckar var aldrig bra. 

   ”Hur mycket?” frågade hon sedan. 

   ”42,9 kg” svarade jag direkt. Jag vågade inte höja blicken och se på henne, ville inte se vad som doldes i hennes ögon. Tara lärde mig redan när jag var mycket liten att ögonen var sättet jag alltid skulle kommunicera, när du har någon fastnaglad med blicken kan du få vem som helst att göra vad som helst. 

   ”Du är ful, Ariel” hennes röst var kall och uttråkad. Inga tårar kom istället hade jag lust att vika mig dubbel då min mage sprättes upp och jag förblödde. Taras ord kändes alltid lika rakblad, lika kalla och vassa. ”vad gjorde jag för att förtjäna dig...” hörde jag henne mumla, även fast hon nog inte tänk att jag skulle höra eller så gjorde hon det. Vilket fall så tror jag inte heller hon brydde sig om jag hörde eller inte. Tara brydde sig aldrig om hennes ord gjorde någon illa till mods eller sårade dem. Vad betydde dem för henne? Inget. Inget alls. 

   ”Se till att hålla vikten nere. Ingen vill ha en tjock modell” var det sista hon sa innan jag hörde hur hennes klackar försvann bort och snart stod jag ensam i lobbyn. Jag svalde och försökte att få igång tankeverksamheten igen. Med en känsla av tomhet vände jag mig om för att återvända till min lektion och hann endast ta några steg innan jag såg hur hissen öppnades längre bort. I den såg jag och Justin tillsammans med Selena, ståendes tätt intill varandra. Till synes involverade i ett lågt samtal. En blick och min mage sjönk. Inte igen.  

Justins Perspektiv. 

Min blick sökte efter den bruna hjässa som jag enda sedan höstterminen börjat försökt undvika, därför kändes det annorlunda att nu istället försöka urskilja henne i bland mängden. Tillslut såg jag det långa hårsvallet och började sicksacka mellan människorna. Selena stod tillsammans med Demi och skrattade högt om något jag inte kunde höra. Plötsligt stannade jag upp, fast det verkligen ingen som jag kände som jag kunde fråga? Nej, ingen men likadan direkt information. Jag suckade för mig själv. Jag ville verkligen inte ha någon kontakt med Selena, speciellt efter alla gånger som Ariel tvivlat på vårt förhållande på grund av henne. Efter alla gånger Ariel trott att jag var otrogen mot henne med Selena. Men jag hade inget annat val, jag visste ingen annan jag kunde fråga eller be om råd om just detta. Jag visste inte vad jag skulle göra längre. Hur jag skulle hantera Ariel. Hon har tagit problemet till en helt ny nivå. 

   Återigen satte jag igång fötterna och närmade mig henne. När hon fick syn på mig stannade hon upp i sitt skrattande och gav mig en frågande blick. Jag stannade upp framför henne och släppte ut en suck.

   ”Hej, Justin” hälsade hon. ”vad är det som pågår? Är du sjuk?” kunde inte folk sluta fråga mig det? Nej, jag är inte sjuk! Jag kan inte sova. Jag kan inte sova för min flickvän mår inget bra, jag kan inte sova för att jag kan inte sluta tänka, jag kan inte sova för att jag har tappat förmågan att stänga av min hjärna och sluta ögonen. Men inget av detta sa jag till Selena. 

   ”Jag behöver din hjälp” svarade jag istället. ”skulle jag kunna få prata med dig i enrum för ett ögonblick?” hon rynkade frågande på pannan men nickade ändå med huvudet. 

   ”Absolut, du kan följa mig till entrén var ändå på väg dit” svarade hon och jag nickade frånvarande och gick ifrån henne mot hissarna. Snart kände jag en hand som slöt sig runt min underarm. 

   ”Herregud Justin! Vänta ett ögonblick, jag hänger inte med. Vad är det händer?” frågade hon. 

   ”Det här är kanske jättekonstigt att fråga dig om hjälp för men... Jag är desperat” hon nickade uppmuntrande för mig att fortsätta. ”det handlar om Ariel, hon... hon vill... kan inte behålla sin mat” 

   ”Kräks hon?” frågade Selena efter ett ögonblick och tryckte på neråt knappen vid hissen. Jag nickade för mig själv och såg återigen hennes bleka ansikte innan hon svimmade i badrummet. ”hur länge?” jag öppnade munnen för att svara men insåg plötsligt att jag inte hade något. Hur länge hade Ariel valt att äta men sedan kräkas upp det? Dagar? Veckor? Månader? Jag visste inte. 

   ”Jag vet inte” mumlade jag tillslut. ”men det är inte för än under veckan som gått som hon börjat se sämre ut och bete sig... underligt. Tara hon...” jag stängde munnen och ville inte säga mer, det kändes som om jag svek Ariel när jag berättade det här för Selena. Men som jag sa till henne, jag är desperat. ”vad jag behöver din hjälp med är, hur ska jag göra? Jag vet att din kusin hade bullimia för några år sedan och du hjälpa henne genom det” 

   Selena suckade tungt och drog en hand genom sitt tjocka hårsvall. ”det är inte en lätt procedur är jag rädd. Det första som måste hända är att personen i fråga vill behålla maten, Ariel måste vilja behålla maten i sig. Men det hjälper inte om ni trycker mat i hennes ansikte, speciellt om hon inte ätit bra. Hennes mage är säker väldigt känslig och för mycket mat kan endast resultera i att hon kräks i alla fall, dock av illamående. Sedan är det viktigt att vara där bara, som stöd. Se till att inte lämna henne ensam med sina tankar. Det var i alla fall det som var min kusins största fiende” hissen plingade till och Selena såg upp med ett leende. 

   ”Hoppas det löser sig Justin. Kom ihåg att ha tålamod, det kommer inte gå över på en natt” sa hon och klev ur hissen innan hon vek direkt till höger. Jag nickade för mig själv innan jag suckade och såg upp när jag kände mig något iakttagen. Ett par uppspärrade ögon mötte min och genast kände jag igen dem då de tillhörde Ariel. Genast sköt jag ut handen för att stoppa hissdörrarna från att gå igen. Ariel fortsatte att se på mig med sårade och ledsamma ögon. Åh nej... vad gjorde hon här? 

   ”Ariel-” började jag men hann inte säga mer än hennes namn innan hon avbröt mig. 

   ”Nej, jag... jag...” hon skakade på huvudet. ”jag är trött också Justin. Jag är trött också, så snälla låt bara bli. Jag orkar inte höra” jag höjde handen och backade samtidigt bakåt, bort från mig. 

   ”Ari, det är inte-” försökte jag igen men hon skakade på huvudet och vände sig om. 

Selenas Perspektiv. 

Mina mungipor ryckte och ville sträcka ut sig i ett leende vid synen framför mig. Den häftiga sorgen och förräderiet syntes lätt i Ariels ögon medan hon såg upp på Justin som desperat försökte att förklara för henne. Jag suckade njöt när jag såg att hon istället skakade på huvudet innan hon lämnade honom ensam. Belåtet tänkte att mina ord måste sitta impregnerade i hennes huvud starkare än jag trott. Det var ironiskt hur lätt Ariel faktiskt trodde på mina ord efter allt man hört om henne. Dotter till en av de mäktigaste kvinnorna i världen, jag hade förväntat mig mer motstånd och inte ett sådant svagt psyke som hennes. Det var nästan skrattretande hur hon trott på mig när jag berättat att Justin var lika otrogen mot mig som jag mot han, Justin skulle aldrig vara otrogen om han så hade en pistol mot tinningen. Äkta romantiker. 

   Men Ariels svaga psyke fick endast min plan att bli enklare och enklare, hon gjorde allt jobb åt mig. Hon förstörde deras förhållande på helt egen hand. Med ett segervisst leende vandrade jag längst korridoren och bort mot en av trapporna för att kunna smyga tillbaka och följa efter henne. 

   Justin behövde också sitt psyke knäckt. Så jag kunde vara där och hjälpa honom. Ariels matvanor var endast steg ett, hans oro för henne förtärde honom. Med vaksamma ögon såg jag upp och ner längst korridoren i jakt efter det röda håret. Vad såg han i henne? För mig var det omöjligt. Hon såg ut som en tandpetare och var kall som en isbit. Hur kan ett förhållande med en sådan person vara värt att stanna i? 

   Jag kom till änden av en annan korridor och fick genast ta ett kliv tillbaka när jag såg Ariel komma gående, bredvid henne hade hon Tyler. Ett slugt leende sken genast upp över mitt ansikte. Perfekt. Höga skratt ekade i korridoren och jag letade genast rätt efter min kamera innan jag försiktigt förde linsen runt hörnet. Tylers arm runt Ariels midja, två leenden ansikten, Ariels huvud på hans axel. Ser ut som ett par i mina ögon, tänkte jag för mig själv och kände hur triumfen svällde i bröstet på mig. 

   ”Bra jobbat Tyler” mumlade jag för mig själv innan jag vände mig om och gick samma väg som jag kommit. Steg två, bevisa att det inte bara är Justin som kan vara ”otrogen”.

wooooooaaah... så kapitlet blev runt 3200 ord. thihi! hoppas ni uppskattade ett långt ett. =D hände en hel del också. mer bråk o trubbel mellan Jariel... Justin är trött på att alltid behöva kämpa medan Ariel är trött på den sjunkande känslan i magen. 

Tara är nöjd men samtidigt inte, hur tror ni Ariels problem med mat kommer fortskrida? 

ett nytt perspektiv infördes, Selenas. vad tyckte ni om det? för höra hennes tankar... tell me! 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ERA KOMMENTARER BETYDER VERKLIGEN ALLT. ERA ÅSIKTER SPELAR ROLL. TACK! ♥ PUSS&KRAM. 

ps. kapitlet är inte genom läst.. ska läsa o sova nu, så jag orkar inte. XP ds. 

   ”Jag skulle aldrig göra så mot dig, baby” sa han. ”kan du lova mig en annan sak?” frågade han sedan och genast fasade jag över vad han tänkte säga då jag redan hade en aning om vad det var. ”snälla, kan du äta? För mig? Jag är lika rädd att förlora dig, jag vill inte förlora dig” jag bet mig hårt i underläppen. Jag slets itu, slets mellan mitt behov att bevisa mig för Tara men också min kärlek till Justin. Jag ville inte se honom sårad eller oroad, speciellt inte över mig. 

   ”Okej” viskade jag.

Jag höll på att slitas itu. Jag visste inte vad jag skulle göra, vilken väg jag välja att gå. Mot Justin eller mot Tara. Klumpen i min mage hotade att kväva mig. Mitt samvete höll på att göra mig galen. Med ett kvävt stön vek jag mig nästan dubbel med handen över magen, tveksamt såg jag upp på badrumsdörren innan jag långsamt gick mot den. De kluvna tankarna slet i mitt inre, ena skrek åt att sträcka mig efter rumshandtaget medan ena skrek åt mig att gå bort, åka ner till entré och stanna borta från badrummet. 

   Frustrerat bet jag mig i underläppen medan arga tårar fyllde mina ögon. Mina långa fingrar slöts runt handtaget och ännu ett ögonblick blev jag ståendes med min hand på handtaget. Några djupa andetag senare stod jag plötsligt med dörren öppen och blicken på toaletten. Vad håller jag på med? 

   En hel frukost hade jag ätit med Justins nöjda ögon på mig, leendet på hans ansikte fick mig att glömma allt om Taras krav, allt om hur många kilon jag behövde tappa. Allt för att få han att le som han gjorde. Men nu stod jag här, endast några meter från toaletten med ett samvete som slet mig åt två olika håll samtidigt. Nu var jag ensam och kunde inte längre se det himmelska leendet på hans ansikte. Argt gnällde jag till medan jag spände käken och även mitt grepp om handtaget. 

   Ett steg och en enkel tår rann längst mitt ansikte. Kunde jag verkligen svika honom? Gå emot mitt löfte till honom? De starka tvångstankarna att följa Taras order, att uppfylla hennes krav drev mig närmre toaletten och längre bort från mitt löfte. Toaletten stod blurrig framför mig på grund av tårarna. Bra jag vill ändå inte se den, tänkte jag och knöt argt nävarna över det jag tänkte göra. 

   Ståendes på knäna lyfte jag på toalettlocket och såg ner på det klara vattnet, jag knep ihop ögonen för att få bort tårarna men insåg att det snart var meningslöst då jag inte kunde sluta gråta. Varför gör jag det här när det gör så ont? Därför att du är en svag morsgris! 

   Böjd över toalettsitsen höll jag nästan krampaktigt om kanterna medan tårarna rann ljudlöst. Jag lyfte sedan en skakande hand mot ansiktet samtidigt som jag öppnade munnen. 

Otroligt skamsen och arg på mig själv åkte jag en timme senare ner med hissen. Dock hade en sorts lättnad lyfts från mina axlar. Maten jag ätit imorse var borta och återigen var jag på väg mot seger. Kanske kunde jag tappa de där fem kilon i alla fall. Men inget kunde underlätta eller ta bort skammen jag kände. Jag hade brutit mitt löfte. Hur skulle jag kunna titta på honom igen? 

   ”Ariel!” genast höjde jag blicken och såg skrämt mot rösten som ropat. En glad Tyler kom gåendes längst korridoren. Jag hade inte sett honom... när jag tänkte på det kom jag inte ens ihåg när jag såg honom senaste. Vart har han varit? Förvirrad såg jag honom närma sig. 

   ”Vart har du varit?” frågade jag med ynklig röst, genast harklade jag mig och skakade på huvudet för att samla mig. Skärp dig Ariel! Du är bättre än såhär. 

   ”Ledig och gått kurser” svarade han nonchalant och ryckte på axlarna. ”men nu är jag tillbaka och redo att dokumentera vartenda steg du tar” jag motstod impulsen att morra åt honom av ilska. Istället himlade jag mig ögonen och fortsatte gå längst korridoren medan jag hörde hur han följde efter mig. Skammen var nu bortglömd när irritationen vid synen av Tyler fyllde mig, dock höll denna himmelska glömska några få sekunder då Justin steg ut ur en av korridorerna som var hopkopplad med denna. Bredvid honom hade han Alfredo samt Avan, förvånande nog hade Avan börjat umgås mer med killarna än tidigare. Min blick mötte Justins bruna och allt inom mig frös, jag växte fast i marken och kunde inte röra mig. Återigen fyllde tårar mina ögon när skamkänslorna träffade mig igen likt en tsunami, slog andan ur mig. 

   Justins ögonbryn drog oroligt ihop sig när hans såg mina uppspärrade ögon och antagligen bleka ansikte. Genast snabbade han på stegen, men för vartenda steg han tog ju ondare gjorde det i mig. Nej, han kunde inte röra mig. Han-. Innan jag hann avsluta min tanke slöt sig hans händer om mina överarmar i en öm och mjuk gest. 

   ”Ariel, vad är fel?” frågade han oroligt men jag endast skakade stumt på huvudet. 

   ”Jag är ledsen” viskade jag tillslut och förvirringen blev enbart tydligare i hans ögon. Han skakade smått på huvudet medan hans tummar smekte mina armar. Varje rörelse var likt ett knivhugg i min mage. Snälla, ta bort händerna. Men jag kunde inte förmå mig själv att ta ett steg tillbaka eller enkelt be honom att ta bort händerna. 

   ”Ledsen? Varför är du ledsen?” tårarna steg i mina ögon och snart stod han blurrig framför mig. ”baby, varför är du ledsen?” 

   ”Jag är ledsen” upprepade jag och skakade återigen på huvudet. 

   ”För igår?” frågade han efter en stund. ”jag trodde vi fixade det där. Tänk inte på det Ari. Jag kommer inte lämna dig, okej? Speciellt inte för Selena. Jag älskar dig” även fast orden var likt en flodvåg av lättnad kunde jag inte släppa ut andetaget jag höll inne i lungorna eller förmå mig själv att trycka tillbaka tårarna. Endast minnesbilderna från den akt jag gjort bara någon timme tidigare spelades upp i mitt huvud, följt av den blick Justin skulle ha ifall han fick reda på det. Besvikelsen. Ilskan. Tanken fick mig att vilja hiva mig över toalettstolen ännu en gång. 

   Jag skakade på huvudet och vred mig ur hans grepp. ”jag måste gå” utan att vänta på svar vände jag mig om och skyndade längst korridoren och bort från honom. Kunde jag ignorera honom tills veckan var slut? Ha, vem försöker jag lura... Han skulle aldrig låta det hända. Med en snyftning rundade jag hörnet och strök bort tårarna som lyckats rinna över med baksidan av min hand. 

Justins Perspektiv. 

Situationer är i vissa lägen indelade i rutor. Ruta ett, ruta två, ruta tre tills man tillslut när sista rutan. Lösningen. Det som är menat att få problem att försvinna. Igår var en sådan dag jag trodde att jag och Ariel nått den sista rutan - lösningen. Men när jag stod där i korridoren, ståendes ensam medan jag såg hennes hår dansa i vinden med hennes rörelse kände det som om jag var tillbaka på ruta ett ännu en gång. Problemet var färsk och oförståeligt. 

   ”Vad var det där?” utbrast Avan bakom mig. Frånvarande skakade jag på huvudet. ”eller snarare, vem var det där?” långsamt vände jag mig om för att se Avans korslagda armar och Alfredo samt Tylers frågande men förvånande uttryck. 

   ”Jag vet inte...” var det enda jag kunde få ur mig. Vad hände sedan jag såg henne imorse sedan frukost? Hur mycket kunde hända på en och en halvtimme? Mycket tydligen. Hennes ansikte tappade absolut all färg när våra blickar möttes att hon plötsligt såg sjuk ut. Det skrämde mig. Och tårarna, varför var dem där? Varför kände hon behovet att gråta? Över vad? 

   Med en suck skakade jag återigen på huvudet för att rensa tankarna. 

Väggarna runt ruta ett fortsatte att omringa mig ju längre veckan gick. Ariels beteende blev inte vettigare, snarare mer oroväckande. Hon kunde inte ens titta på mig utan att börja gråta innan hon tillslut fick ur sig att hon behövde gå och just nu fanns inget än oro i min kropp. Inga andra tankar än vad som var fel på henne. Hon åt som hon skulle men ändå lyckades hon se smalare ut än någonsin. Fick hon inte tillräckligt med sömn? 

   ”Mr. Bieber?” genast rycktes jag till verkligheten och såg att hela klassen var vänd mot mig, förvirrat såg jag upp för att se Mr. Trent med ena ögonbrynet höjt som om han förväntade sig ett svar. Fort skakade jag på huvudet. 

   ”Va? Vad?” frågade jag förvirrat. 

   ”Mår ni bra?” kontrade han och såg bekymrat på mig genom hans glasögon som satt på hans nästipp. Jag svalde och märkte först nu hur torr min hals var och försökte svälja igen. 

   ”Ja, jag-” fort harklade jag mig. ”ja... eller nej, skulle jag kunna få gå till skolsyster?” Mr. Trent endast såg på mig ett ögonblick innan han nickade och gick fram till hans kateder. Han skrev sin signatur på ett lapp innan han höjde den i luften, fort samlade jag ihop mina saker och gick fram mot honom för att ta emot den. Sekunder senare kunde jag andas lättare utanför klassrummet. Var det jag som börjat få för lite sömn? Mycket möjligt. Problemet med Ariel höll mig vaken om nätterna och jag började nu undra vad som var verklighet och en dröm då jag aldrig kommer ihåg när jag somnar eller vaknar. 

   Trött drog jag en hand genom håret medan jag gick bort mot hissarna för att ta den upp till mitt rum. Kanske jag kunde somna av ren utmattning. Frånvarande stod jag i hissen och lyssnade på den svaga musiken, lika alla andra hissar spelades låg klassisk musik i ett försök att underhålla oss medan vi åkte. Konstigt? Ja, jo det tycket jag också. 

   Med en enkel vridning av handleden låste jag upp dörren intill mitt rum och slängde ryggsäcken åt sidan innan jag stegade fram mot sängen och kollapsade uppe på den. Utan att bry mig om att bädda upp den eller ta av mig kläderna. Trött blinkade jag medan mina ögon låg på fönstret som vette ut mot havet. Solen stod högt på himlen och kastade kristaller i vattnet. Plötsligt ryckte en knackning mig till verkligheten, genast satte jag mig upp men gjorde ingen ansats till att faktiskt öppna den. Jag hade ingen ork att prata med någon. Så istället för att gå mot dörren gick jag mot garderoben och tryckte upp bokhyllan, den alltid kyliga temperaturen i gången blåste mot mig och jag välkomnade mörkret. Med handtaget som satt på insidan drog jag igen bokhyllan efter mig och sträckte mig efter snöret till lampan. 

   Det svaga skenet lös upp trappan och jag tog de kliv upp jag behövde för att komma till den lilla ingången. Vi hade sedan länge tillbaka inrett det lilla utrymmet, nu mera låg det några kuddar, en ficklampa samt lite annat nödvändigt. Trött sjönk jag ner på kuddarna och inom några sekunder somnade jag. 

Med ett ryck vaknade jag okänd tid senare, vad som fått mig att vakna var även det okänt men plötsligt satt jag käpp rätt upp i utrymmet under trappan. Svett rann längst mina tinningar och min bröstkorg hävdes och sänktes snabbt medan jag försökte lugna ner mig. På skakande ben tog jag mig ut till trappan och drog in ett djupt andetag innan jag släppte ut det. Drömmen var nu bortglömd men ändå var det något som skrämde mig till vettet. Men vad? 

   Min blick vandrade upp till Ariels dörr. Jag behövde gå till henne. Nu. Men varför? Jag valde dock att inte ifrågasätta mina instinkter alldeles för mycket utan gick istället uppför trappan och ställde mig framför hennes dörr. Under några sekunder stod jag och endast såg på handtaget innan min hand slöt sig runt det kalla stålet. Bokhyllan öppnade upp en glipa och jag la händerna på den maffiga stendörren och sköt upp den. Genast träffades jag av ljud jag fåtal gånger hört, ljud som fick det att krypa i kroppen och näsan att rynkas då jag mycket väl visste lukten som hörde ihop med de ljudet. 

   Med långsamma steg gick jag runt Ariels säng tills jag stod mittemot hennes badrum, dörren stod öppen och min blick landade på henne. Likt mig så rann svetten längst hennes ansikte, hennes likbleka ansikte och hopsjunkna kinder. Hon såg nästan döende ut. 

   ”Ariel?” 

Anonymt Perspektiv. 

Hon var för vacker. Alldeles för vacker för att nästan få leva på denna jord. Allt från hennes levande mörkbruna ögon till skrattgropen i hennes ena kind som trädde fram varje gång hon log till det klarröda håret som dansade vid vartenda rörelse hon gjorde. Hon var levande. Det fanns ingen som Ariel Madison. En blick och jag var fast. Jag älskade henne. Över allt annat. 

   En dag ska hon älska mig lika mycket tillbaka. En dag ska det bli vi två. En dag ska hon bli min. En dag kommer hon glömt allt om Justin Bieber och det fåniga de två kallar ett förhållande. Det är vi som kommer bli gamla tillsammans, vi två som kommer uppfostra våra barn tillsammans. Vi två. Hon och jag. 

ojojojojojojojojojoj! så Ariel kunde inte hålla sitt löfte till Justin... =/ vad tyckte ni om det? hennes skuldkänslor? Justins reaktion nu när han ser henne? 

men inte nog med det... det sista. vem kan det vara? vad är det som händer? lite läskig, huh?

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK FÖR ALLA PÅ SENASTE KAPITLET, DET BETYDER ALLT. ♥ PUSS&KRAM. ps. har inte läst genom det, orkar inte nu. ds

PREVIOUS:    ”Jag vet inte vad du pratar om! Så hur ska jag kunna sluta göra vad det än är om jag inte vet vad det är?” frustrationen var klar i min röst medan jag slog ut med armarna i luften. Hennes blick hårdnade medan hon stirrade på mig. Hon skakade sedan nästan besviket på huvudet innan hon vände sig om och slängde upp dörren och stormade ut, förvånat såg jag efter henne innan jag gick efter henne. 

   ”Ariel!?” ropade jag efter henne men hon endast fortsatte att gå. Argt knöt jag nävarna och slöt ögonen för att inte av ren frustration slog ett hål i väggen. Vad hade jag gjort? 

Min blick skannade hastigt av matsalen i jakt på den röda hjässan. Jag hade inte sett henne mer under gårdagen medan jag försökte fundera ut vad jag gjort för fel. Det fanns miljoner saker som jag kan ha gjort men inte hade en aning om men som hon såg något fel i. Trots allt det kunde jag inte sluta tänka på Taras ord och hennes order. Tänkte Ariel på riktigt följa den? 

   Tillslut fick jag syn på henne tillsammans med resten av våra vänner, alla med frukost framför sig. Jag tyckte mig skymta något framför henne men jag kunde inte vara säker, genast satte jag fart på benen och gick mot dem. Besvikelse sköljde över mig när jag insåg att det endast låg frukt framför henne på tallriken. Fortfarande omedveten om min närvaro satte jag hårt ner handflatorna på bordsskivan vilket fick henne att hoppa till innan hon hastigt såg upp på mig. Den bittra glimten i hennes ögon var ännu kvar och jag bet frustrerat ihop käkarna. 

   ”Är det allt du tänker äta?” frågade jag och nickade mot hennes tallrik. Hon andades irriterat ut. 

   ”Ja, problem?” kontrade hon lika vasst. Ur ögonvrån kunde jag se de förvånade minerna på våra vänners ansikten över vårt beteende mot varandra men valde att ignorera dem. 

   ”Åh, jag vet inte. Har vi?” hennes ögon smalnade hotfullt och vi endast stirrade på varandra under en lång tid innan jag valde att prata igen. ”ät mer” sa jag. 

   ”Så nu är det din tur att beordra mig omkring?” kontrade hon och jag gav henne en irriterad blick. ”jag är inte hungrig” sa hon sedan och jag motstod impulsen att himla med ögonen. 

   ”Vi båda två vet att det där är en lögn. Vi båda vet att det är Taras ord som kommer ur din mun. Vi båda vet att du kommer lämna matsalen utsvulten för att uppnå några galna krav djävulen kommit på” hon bet argt ihop käkarna medan hon knöt hennes nävar som låg på bordsskivan. Med brinnande ögon såg hon upp på mig. 

   ”Är det såhär du kommer vara hela veckan?” frågade hon tillslut och ignorerade det faktum att jag just kallat hennes mamma ‘djävulen’. Jag log sarkastiskt. 

   ”Nej, jag tänker lugnt sitta här bredvid dig medan du tvingar din kropp att tappa fem kilo när du egentligen borde gå upp fem. Men hey, Tara är Gud eller hur? Och ingen kan ju gå emot Guds talan” 

   ”Vet du vem du påminner mig om just nu?” jag såg likgiltigt på henne. ”Luke. Du beter dig just nu precis lika respektlöst och snobbigt som han gör” om det inte vore så att vi levde i verkligheten så hade jag varit hundra procent säker att det rykt ur min öron. 

   ”Jag är ingeting som Luke! För tillskillnad från Luke bryr jag mig faktiskt om vad som händer med dig. Jag vill ditt bästa, den som är Luke i den här situationer är inte jag Ariel. Det är du”

   ”Vet du? Vi hade faktiskt en lugn frukost innan du kom hit så varför kan du inte gå tillbaka den vägen du kom så vi får återgå? Hm? Gå tillbaka till alla dina kvinnor vid sidan om. De vill säkert umgås med dig” förvirringen var tillbaka hos mig medan jag försökte registrera hennes ord. Andra kvinnor vid sidan om? De vill umgås med mig? Vilka var dem? Innan det plötsligt klarnade för mig vad som pågick. Detta var varför hon var sur på mig, varför hennes ögon gnistrade av bitterhet och ilska. Hon trodde att jag återigen var otrogen mot henne. Återigen. 

   ”Tror du att jag är otrogen mot dig igen?” väste jag argt. Den sista droppen hade fallit i min redan överfyllda kopp. ”vem är det den här gången? Någon annan från mitt förflutna, huh? Vad mer har du nu trott så blint på?” genast förvandlades ilskan i hennes ögon till smärta. Hon endast tittade på mig under en stund innan hon verkade komma tillbaka vart ifrån hennes tankar fört henne. 

   ”Jag har saker att göra” sa hon sedan innan hon snabbt reste på sig och i nästa sekund såg jag hur hon försvann ut genom matsalsdörrarna. Genast kände jag hur energin försvann ur mig. Jag gillade inte att bråka med henne på det här viset. Jag gillade inte att behöva hacka på henne. Jag ville vara där för henne, men jag tänkte inte sitta vid sidan och se på medan hon förtvinade framför mig. Aldrig. Med en suck vände jag mig om och såg att vartenda par av ögon var fastklistrade på mig med chock. 

   ”Vad?” utbrast jag tillslut när jag fick nog. 

   ”Vad är det som pågår?” bestämde sig Victoria tillslut för att säga. 

   ”Ärligt talat” sa jag. ”så vet jag inte” jag slog irriterat ut med händerna innan jag lät dem falla till mina sidor. Vem var det här kvinnan hon pratade om? Varför trodde hon att jag var otrogen mot henne? Hur kunde hon tro det? Vi hade ju redan gått genom det här en gång, hade hon inte förstått att jag aldrig skulle vara otrogen mot henne? 

   ”Ehm... Justin?” hörde jag någon säga och förde mig genast tillbaka till verkligheten. Alfredo såg upp från sin tidning innan han gav mig ett beklagande leende, frågande rynkade jag på pannan. ”jag tror nog att jag har en aning om vad hon pratade om” 

   Snart flög en tidning över bordet innan den landade framför mig. Det första min blick läste var ”Har vi fått Jelena tillbaka?” genast suckade jag argt och drog en hand genom håret. Helvete! 

Ariels Perspektiv. 

”Tror du att jag är otrogen mot dig igen? Vem är det den här gången? Någon annan från mitt förflutna, kanske? Vad mer har du nu trott så blint på?” Justins ord var som ett slag i bröstet, fick mig att nästan vilja kippa efter andan. Plötsligt ville jag inget annat än att gråta. Min rädsla att faktiskt förlora honom på riktigt började visa sig vid ytan. Vad hade fört mig till att så blint tro på allt jag ser i tidningar? Vad har fått mig att faktiskt tro vad som skrivs innan det ifrågasätts? Jo, därför att den här gången var det inget påstående utan en spekulationen. En spekulation om en återförening mellan två ex på röda mattan. Det fanns bildbevis på deras leende ansikten tillsammans i tidningen, deras armar om varandra. På deras... kärlek. 

   ”Jag har saker att göra” svarade jag istället och reste mig hastigt från bänken jag suttit bredvid innan jag hissade upp min handväska på axeln och gick ifrån dem. Hårt knuffade jag upp matsalsdörrarna och gick ut i den nästan tomma korridoren, endast ett enstaka par gick tillsammans åt olika håll. Jag kände mig tom. Det kändes som en del av mig saknades och jag inte riktigt kunde sätta fingret på mig. Var det Justin? 

   Jag ville att han själv skulle komma till mig och förklara, att han skulle be om ursäkt. Inte att jag ännu en gång skulle behöva peka ut för honom om vad som stod precis framför näsan på honom. Han var där. Han måste ju ha kommit ihåg det. Insåg han inte att det var fel? Insåg han inte att det skulle skapa reaktioner? Var alla killar lika naiva? 

   Med en suck tryckte jag på ‘uppåt’ knappen vid hissen och väntade tålmodigt på att ena skulle plinga till. Ett pling och hissdörrarna åkte åt sidan och jag klev in i den tomma hissen, trött lutade jag huvudet bak mot hissväggen medan jag väntade på att dörrarna skulle stängas igen. En hand flög in precis innan de skulle stängas helt och hoppade genast ifrån varandra, frågande såg jag mot dörrarna för att se vem hemskt gärna ville hinna med just den här hissen. Min frågande blick föll genast när jag såg att det var Justin, fort vände jag bort ansiktet och korsade armarna framför bröstet. Jag hörde hur han klev in och snart kände jag ett finger under min haka som tvingade mig att se upp på honom. 

   ”Är det här anledning till varför du är arg på mig?” frågade han och höll upp en tidning bredvid sig, artikeln var den samma som jag läst igår. ”snälla, säg att det är något annat och att du inte trodde på den här... skiten?” argt och en aning sårat fällde jag ner blicken och vägrade se på honom. 

   ”Ariel...” hörde jag honom sedan säga, genast såg jag upp när jag hörde att hans stämma lät lika förkrossad som jag kände mig. ”jag trodde vi tagit oss över den här osäkerheten redan. Jag och Selena kommer aldrig hända igen. Jag älskar dig och planerar aldrig på att lämna dig, okej?” inget kunde hindra tårarna som fyllde mina ögon vid den här punkten. Hans ord var likt en vind av försäkran. ”hon ramlade och stukade sin fot, jag försökte endast hjälpa henne till hennes stol. Inget mer. ‘Jelena’ kommer aldrig hända igen” 

   En snyftning ekade i hissen och jag insåg först efteråt att den kommit från mig. Sekunden efter var jag i Justins armar, fick känna hans starka armar runt om mig. Dra in hans välbekanta doft genom näsan. Det var ljuvligt. 

   ”Kan du lova mig att aldrig mer tro på något de skriver i tidningarna om mig? Aldrig något med en annan tjej eller någon form av relation? Lova mig” jag nickade mot hans axel. 

   ”Jag är l-ledsen” svarade jag. ”jag har aldrig haft någon som jag är så rädd att förlora som du. Vilket gör att varje gång jag ser något som detta så... det är enklare att knuffa bort dig själv än att stanna och bli sårad senare” jag spände mina armar runt honom. 

   ”Jag skulle aldrig göra så mot dig, baby” sa han. ”kan du lova mig en annan sak?” frågade han sedan och genast fasade jag över vad han tänkte säga då jag redan hade en aning om vad det var. ”snälla, kan du äta? För mig? Jag är lika rädd att förlora dig, jag vill inte förlora dig” jag bet mig hårt i underläppen. Jag slets itu, slets mellan mitt behov att bevisa mig för Tara men också min kärlek till Justin. Jag ville inte se honom sårad eller oroad, speciellt inte över mig. 

   ”Okej” viskade jag.

tro nu inte att det är över.. nej, det är långt ifrån över. så Justin vet om artikeln o det löstes.. eller? Ariel har lovat att äta o inte följa Taras order.. eller? mwhahhahaha. ;) 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! KAN JAG FÅ 15? 20? JAG vill verkligen inte sätta en gräns på antal för nästa kapitel.. men samtidigt så.. aja. de betyder väldigt mycket för mig! tack. ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: film som ni ser fram emot som kommer snart på bio? 

mitt svar: tja... vi har ju både Divergent o Mockingjay del 1.. o jag kan inte bestämma mig mellan de två. båda verkar otroligt bra. men sedan har vi ju Captain America 2.. ugh! aja, kram. 

   ”Tara” hälsade jag och sträckte omedvetet på kroppen. Rätade på ryggen, förde axlarna bakåt och satte näsan något i vädret. 

   ”Du vet varför jag är här” sa hon tillslut och såg otåligt på mig.

   ”Två, små måltider per dag, springer på löpbandet varje kväll och annan träning varann dag. 48 kg. 1,67 meter”

Justins Perspektiv. 

Ett högt skratt lämnade min mun när jag fortsatte att se på Lil Za som fånade sig framför tavlan, Alfredo slog ett flertal gånger på bänken när han skrattade medan Avan såg måttligt road ut. 

Det var snart dags för lektion tre att ta sin början och jag var redan redo att packa ihop för alltid och aldrig komma tillbaka tills klassrumslokalerna. Som tur var hade jag annat som höll mig distraherad, såsom idioten framför tavlan. Återigen bubblade skrattade upp ur min mun medan jag såg på honom. 

   Ett flimmer av färg fångade min uppmärksamhet innan jag vred på huvudet för att se bakom mig och längre bort i korridoren som man kunde se genom väggen. Ett leende spred sig genast över mitt ansikte när jag såg att det var Ariel, genast ställde jag ner fötterna på golvet igen som jag haft liggandes på bänken framför mig innan jag vred mig i stolen. 

   Hon var så otroligt vacker. Hennes hår dansade runt hennes ansikte medan hon gick, allt satt som en smäck på henne och hennes långa, slimmade ben fick mig att ännu mer vilja skippa allt som hade med skolan att göra. Röva bort henne istället. En annan rörelse fångade dock min uppmärksamhet och jag såg mot korridoren som löpte bortåt och såg en figur närma sig. Med uppspärrade ögon såg jag att det var Tara. Åh nej... 

   Fort reste jag mig från stolen jag suttit på och gick närmre väggen, den var inte speciellt tjock så jag skulle lätt kunna höra vad de sa utanför. Ariel som inte varit uppmärksam hoppade skrämt till när hon såg upp och mötte sin mors blick. Tara såg med hårda ögon tillbaka på sin dotter, jag skulle nog aldrig förstå mig på Tara och hennes beteende gentemot Ariel. Hur kunde en moder vara så kall mot sitt egna barn? 

   ”Ariel” hälsade Tara och jag såg hur Ariel nickade tillbaka innan hon mumlade ett ‘Tara’. Inom loppet av några sekunder hade Ariels utseende förändrats helt totalt, missförstå nu dock inte. Jag menar inte utseendet, alltså kläder utan hur hon bar sig själv. Borta var den bekymmerslösa och fria Ariel och istället ersatt av en stel och till synes en aning snobbig Ariel. ”du vet varför jag är här” fortsatte sedan Tara med en menande blick. 

   ”Två, små måltider per dag, springer på löpbandet varje kväll och annan träning varann dag. 48 kg. 1,67 meter” rabblade Ariel genast och jag rynkade frågande på pannan. Vad pratade hon om? Tills det slog mig. Hon pratade om sig själv. Herregud, två måltider? 48 kg? Min blick vandrade över till Tara vars ögon nu stormade argt, frånvarande svalde jag klumpen jag hade i halsen medan jag stirrade på den skräckinjagande kvinnan framför Ariel. Var hon inte nöjd med de resultaten? Hur kunde hon inte? De var långt ifrån hälsosamma. 

   Snabbare än jag hann reagera tog Tara tag om Ariels arm och drog med henne bort mot närmaste dörr, snart ekade smällen från dörren genom korridoren och jag blev för ett ögonblick endast stående i chock. När verkligheten sedan kom ruschande tillbaka sprang jag bort till dörren intill klassrummet och gick ut i korridoren innan jag gick bort mot dörren de gått in genom. Höga röster, eller snarare en hög röst - hördes inifrån och jag satte försiktigt örat mot dörren för att kunna lyssna. 

   ”Ska jag behöva göra detta med dig hela tiden Ariel?... Kommer du någonsin kunna stå på egna ben? ... 48 kilo!?... Du är fet och det där jävla ärret du har på ryggen, du är äcklig! ... Hur tror du att någon någonsin kommer vilja jobba med dig när du ser ut såhär? ... Kan du inte tänka själv? ... Fem kilo vid veckans slut, fattar du!?” jag kunde inte tro det jag hörde. Ariel? Fet? Äcklig? Vad är det för lögner jag hör. Ariel var så långt ifrån alla de saker Tara spottade ur sig, Ariel kunde väl ändå inte tro det Tara säger till henne? 

   Med fasa hörde jag hur hur klackar närmade sig dörren, genast hoppade jag ifrån den och sprang längre ner i korridoren och runt hörnet. Jag såg hur dörren öppnades och ut klev Tara, hon rättade till sina kläder innan hon gick bort mot samma korridoren hon kommit genom. Fort började jag gå mot dörren som fortfarande stod öppen, snart såg jag hur Ariel stod i dörröppningen. Hon hann endast några fåtal steg ut i korridoren innan jag drog in henne genom dörren igen. 

   ”Vad i-?” utbrast hon förvånat men stannade upp när hon såg att det endast var jag. Dock gick hennes förvåning över till ilska, frågande rynkade jag på pannan åt henne. 

   ”Du är galen om du tänker gå ner fem kilo tills på fredag!” utbrast jag när tystnaden fyllt rummet alldeles för länge. ”du kan inte lyssna på henne, Ari. Du är inget av det hon sa till dig. Du kan inte göra så mot dig själv” 

   ”Tjuvlyssnar du på mina konversationer med Tara nu också?” frågade hon och la armarna i kors över bröstet, irriterat spände jag käkarna för att inte kasta ur mig något jag skulle ångra. 

   ”Vet du att du redan väger fem kilo för lite?” frågade jag henne och såg hur hon endast vände huvudet åt sidan för att inte behöva se mig i ögonen. Hon visste mycket väl hur rätt jag hade. ”ska vi verkligen gå genom det här igen? Ska jag behöva trycka ner mat i halsen på dig för att du ska äta något över huvud taget? Eller var blir det? Tre adrenalin pennor per dag?” det sarkastiska tonfallet var tillbaka men jag var långt ifrån att bry mig om hon fann det irriterande eller inte. Jag var för arg på henne, att hon tänkte låta hennes kropp gå genom detta gång på gång. Och 48 kg? Det måste verkligen bara vara muskler på henne kropp, det kunde inte vara annat. 

   ”Det har inte du med att göra!” fräste hon tillslut. Hon öppnade munnen för att fortsätta men jag avbröt henne snabbt. 

   ”Har jag inte med att göra?” ekade jag. Hade hon slagit i huvudet sedan jag såg henne imorse? ”hur kan du säga att jag inte har något med det att göra? Ariel, jag har allt med det att göra. Du är min flickvän och det är meningen att jag ska ta hand om dig, se till att du mår bra. Eftersom jag älskar dig och man tar hand om personer man älskar” 

   Nu var det hennes tur att se sarkastisk på henne. ”din flickvän, huh?” frågade hon och jag rynkade ännu en gång frågande på pannan. 

   ”Ja-” 

   ”Jag är din flickvän huh? Du älskar mig?” förvirringen fann inget slut i min kropp. ”så varför är detta andra gången på en månad som jag tvivlar på dig Justin? Är det så man behandlar och tar hand om sina nära och kära? Att gå bakom ryggen på dem?” vad i hela friden pratade hon om? 

   ”Ariel, vad-” 

   ”Vet du? Ibland önskar jag nästan att jag faktiskt inte brytt mig om mina känslor fanns där eller inte. Att jag lyssnat på mig själv. Ignorerat det. Mitt liv var perfekt och balanserat men sedan behövde du dyka upp! Behövde få mig att falla för dig. Vet du hur mycket hjärtesorg jag hade sluppit om du bara hade låtit mig vara?” tårar var nu synliga i hennes ögon. Vad pratade hon om? Var ville hon komma med det här? Ångrade hon allt vi hade? Jag kunde inte ungdå det kvävande känslan i bröstet vid hennes ord. 

   ”Vad är det du säger? Vart kommer det här ifrån?” frågade jag och tog ett steg mot henne men hon höjde genast handen mot mig och jag stannade upp igen. 

   ”Jag vet inte vad det menar! Jag är bara så himla trött på att känna såhär, känna den här kniven i magen som jag känner varje gång jag... det gör ont och jag vill att det ska sluta! Du har gjort mig svag och bräcklig. Du!” hon pekade anklagen med sitt finger mot mig. 

   ”Ariel, baby. Jag förstår inte-” återigen fick jag inte avsluta min mening. 

   ”Kan du inte bara sluta att spela ovetande? För det gör bara ännu ondare. Kan du inte sluta göra såhär mot mig?” tårarna rann nu längst hennes ansikte. 

   ”Jag vet inte vad du pratar om! Så hur ska jag kunna sluta göra vad det än är om jag inte vet vad det är?” frustrationen var klar i min röst medan jag slog ut med armarna i luften. Hennes blick hårdnade medan hon stirrade på mig. Hon skakade sedan nästan besviket på huvudet innan hon vände sig om och slängde upp dörren och stormade ut, förvånat såg jag efter henne innan jag gick efter henne. 

   ”Ariel!?” ropade jag efter henne men hon endast fortsatte att gå. Argt knöt jag nävarna och slöt ögonen för att inte av ren frustration slog ett hål i väggen. Vad hade jag gjort? 

återigen inte speciellt lång men det är part 2 till kapitel 74. nästa kapitel blir längre, det lovar jag. jahopp.. så det ser inte bättre ut på Jariel fronten utan bara värre. 

detta två problem kommer vara början av alla de som kommer skapas. =/ hur tror ni Justin kmr få reda på vad Ariel är arg över? hur tror ni det kmr gå med Ariels diet? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK FÖR ALLT NI GÖR! ♥ PUSS&KRAM. 

PREVIOUS:    ”Så vi ska se fram emot sju timmar av en urflippad Ariel alltså?” frågade Justin bredvid mig med ett roat leende. Genast kände jag hur det hettade illa på mina kinder över hans ord. Oh herregud, vad har jag gjort nu då? Greg hade alltid en och annan historia att berätta för mig efter varje flygresa, pinsamma historier som han glatt skrattade åt. Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag såg på Justin igen. 

   ”Ha ha” svarade jag endast och hörde hur han skrattade innan hans hand fångade min och flätade samman våra fingrar. Jag log ner mot våra händer innan jag såg ut genom bilfönstret där naturen och gatorna utanför svischade förbi.

Jag kunde undgå att vilja kväva ett stön när Mrs. O’Connor fortsatte att predika för oss hur viktig grammatiken var, att någon aldrig någonsin skulle ta oss seriöst om vi gjorde fel med grammatiken. Jag hade lust att himla med ögonen åt henne. Herregud, här är vi minst 17 bast allihopa. Tror hon inte att vi kan det engelska språket? Tydligen inte då hon spenderade tydligare tio minuter att banka in våra skallar med ‘hur lärorikt och kul’ detta skulle bli. Ugh, jag vill hellre peta ut mina ögon hade jag lust att säga till henne när hon såg på mig några sekunder längre. 

   Sedan löd det där ljudet som jag aldrig trodde skulle låta likt den vackraste musiken i mina öron. Fort reste jag mig ur min stol medan Mrs. O’Connor skrek över brandalarmet att vi skulle hålla oss lugna. Lydigt gick jag genom strömmen och ställde mig bredvid Elisabeth som jag sett när jag kommit ut ur skolan. 

   ”Tror du det är en brandövning?” frågade hon. Jag ryckte på axlarna. 

   ”Antingen det eller så var det en ängel som bestämde sig för att jag inte skulle behöva plågas längre” svarade jag och Elisabeth fnittrade lågt. 

   Tjugo minuter passerade innan ett sprakande från en megafon ekade över skolgården och fångade de flestas uppmärksamhet, nyfiket såg jag på rektorn som stod med megafonen höjd till munnen. 

   ”Lyssna allihopa! Så... det verkar som om det är någon som dragit i brandvarnaren eftersom vi inte kan hitta någon brand i byggnaden” sa han. ”denna procedur vore mycket enkel om personen som är skyldig kom till mig på egen hand. Inget straff kommer delas ut på grund av detta, så oroa dig inte. Jag kommer sitta i mitt kontor hela eftermiddagen, tack. Ni kan återgå till era lektioner nu!” jag suckade uttråkat och följde återigen efter strömmen in i skolan igen. Först nu insåg jag hur många vi faktiskt var nu när alla var samlade på ett och samma ställe. Jag vinkade glatt hejdå till Elisabeth när vi behövde skiljas åt olika håll. 

   Behati samt Barbara slöt ut bredvid mig och vi pratade resten av vägen till klassrummet där Mrs. O’Connor ännu inte var närvarande. Jag såg ner på armbandsuret som hängde runt min handled och såg att lektionen slutade om mindre än fem minuter. Med ett nöjt leende gick jag bak till platsen jag suttit på och samlade ihop mina saker innan jag stoppade ner dem i min väska. Dock stelnade jag till när jag såg okända papper i min väska, vad är detta? 

   Nyfiket drog jag ut papperna och svingade upp väskan på axeln medan jag gick mot dörren, frånvarande vinkade jag hejdå till tjejerna innan jag gick bort mot trappan för att ta mig till tredje våningen. Genast vände jag på arken i min hand för att se vad som var på dem, vad mitt öga mötte fick min mage att falla och mitt hjärta att hoppa över ett slag. Detta var nu andra gången på mindre än en vecka som jag känt såhär. 

   ”Har vi fått Jelena tillbaka?” med förstelnad fasa läste jag rubriken om och om igen medan jag bläddrade mellan de lösa arken. Det var samma artikel på dem alla och i dem kunde jag lätt läsa hur det spekulerades kring deras påstådda återförening. Leenden låg över deras ansikten och deras armarna var slingrade runt varandra, genast sökte jag efter datum eller någon slags information om när detta kan ha utspelat sig. Dra in förhastade slutsatser! Detta kan ha varit för ett år sedan, vem vet? Lugna dig Ariel. 

   ”Victoria’s Secret Fashion Show...” läste jag någonstans och återigen frös jag till is. Plötsligt ville jag inget annat än att hiva ur mig allt jag hade i magen i papperskorgen som stod längre bort. Vilket var vad jag gjorde också. Med skakande händer fick jag bort håret ur mitt ansikte och torkade mig om munnen, mitt huvud kändes som om det svävade på moln, allt dansade framför mig och jag hade svårt att registrera något annat än de leende ansiktena på arken. 

   Han gick med henne på röda mattan? Varför? Hur kunde han? Visste han inte att detta skulle komma ut, att detta skulle explodera över vartenda skvallertidning som fanns där ute? Efter allt hon gjort mot oss, försökt förstöra allt vi hade hur kunde han ställa sig på röda mattan med henne och sedan bete sig som om de vore ett par. Eller var de det som han ville? Vara ‘Jelena’ igen? Vara med Selena igen? Hade han ångrat sig? Men han var ju så gullig i min loge senare efteråt... var det bara en distraktion? Eller ett sätt för honom att se om han fortfarande gillade mig? Hade jag blivit till hans leksak på riktigt? 

   Tårarna steg i mina ögon medan jag försökte få förstå allt. Jag älskar honom, jag förstår inte... jag ville inte leva utan honom, aldrig någonsin. Han var min klippa. Mitt allt. Jag stirrade med tårfyllda ögon ner på arken i min hand innan jag började riva sönder dem, argt slängde jag ner dem i papperskorgen innan jag gick mot trappan igen. Nu med målmedvetna steg gick jag uppför trappan innan jag närmade mig spegelklassrummet som jag skulle ha min nästa lektion i. Det var uppåt en kvart kvar tills den började men jag ville vara här för att hinna fånga Justin innan den började. Vreden kokade nu inom mig, hur kunde han göra såhär mot mig? Igen? 

   Jag rundade hörnet och kom ut i rätt korridor, längre bort låg spegelväggen och jag närmade mig T-korsningen i korridoren. Skrämt stannade jag upp när den sista personen jag någonsin trodde skulle komma gående från korridoren till höger - den mittemot spegeln. Tara hade ett hårt uttryck i ansiktet och sin väska i ett fast grepp i handen medan hennes klackar ekade mot golvet. Hon var elegant klädd i ljusa kläder och sitt blonda hår uppsatt i en knut på huvudet. Förvånat såg jag på henne när hon saktade in framför mig. 

   ”Ariel” sa hon, genast samlade jag mig och nickade tillbaka. 

   ”Tara” hälsade jag och sträckte omedvetet på kroppen. Rätade på ryggen, förde axlarna bakåt och satte näsan något i vädret. 

   ”Du vet varför jag är här” sa hon tillslut och såg otåligt på mig.

   ”Två, små måltider per dag, springer på löpbandet varje kväll och annan träning varann dag. 48 kg. 1,67 meter”

jag vet! väldigt kort... men precis som det står i titeln så är detta endast part 1 o jag tänkte se till att part 2 kommer upp imorgon eftersom jag är hemma imorgon. =) så håll ut för part 2 imorgon. 

så Ariel vet nu om röda mattan? hm.. hur tror ni det kommer gå med den konfrontationen? o Tara har nu gjort entré igen. ännu en gång, mindre tillfredsställande. hur tror ni det kommer gå? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK FÖR ALLA PÅ FÖRRA KAPITLET, KAN JAG FÅ LIKA MÅNGA IGEN? XP ♥ PUSS&KRAM. 

Varning! Grafisk Sexualitet. Med en kvävd suck såg jag tillbaka på mig själv genom spegeln, showen var över och jag kände hur adrenalinet sakta men säkert började rinna ur mig. Mina fötter började bulta i skorna och min axlar kände av vikterna från vingarna jag bärt. Det enda jag ville var att åka tillbaka till huset och sova, helst tillsammans med Justin. Ett långsamt leende spred sig över mina läppar vid tanken på honom. En knackning ekade på ekdörren som ledde in till omklädningsrummet jag stod i, förvånat såg jag upp innan jag ropade ett ‘kom in’ till vem det än var som stod utanför. 

   Dörren öppnades och snart möttes jag av Justins leende ansikte, genast sken jag upp i ett eget och vände mig mer mot dörren än spegeln. Justin öppnade dörren mer ordentligt innan han klev in i rummet och stängde dörren bakom sig igen. Väldigt odiskret lät han blicken vandra över mitt fortfarande halvnakna kropp. Av var den vita korsetten och tillbehören vilket lämnade de vita trosorna samt den vita push-up bhn. Vid blicken Justin gav mig gissade jag att han gillade vad han såg, jag höjde roat på ena ögonbrynet innan jag la armarna i kors och vilade tyngden på ena höften.  

   ”Mina ögon är här uppe” sa jag tillslut och såg genast hur han såg upp på mig innan han slog ut i ett snett men åh-så-sexigt leende. 

   ”Åh, jag vet” svarade han innan han gick fram till mig. Återigen vandrade hans blick från mina ögon och enda vägen ner till min fötter innan nästan ett frustrerat stön lämnade hans läppar. Justins händer fann mina höfter och drog mig hastigt intill hans kropp. I min förvåning släppte jag min ställning och mina händer lades över Justins överarmar för att finna balansen igen. I nästa sekund hade han tagit de få stegen framåt och knuffat mig bakåt vid samma gång innan min rygg träffade väggen. Ett andlöst fnitter lämnade mina läppar medan min blick pendlade mellan hans ögon och läppar. 

   ”Så vad tyckte du?” frågade jag, mina tankar låg inte på showen eller något som inte hade att göra med Justin och hans frestande läppar men jag ville reta honom lite. Spela oberörd. 

   ”Jag vet inte” mumlade han. ”vad säger det här?” i nästa sekund låg hans händer under mina lår, mina ögon vidgades en aning i förvåning när han snabbt bar upp mig så jag fort fick slingra benen runt honom. Därefter kunde jag inte hindra stönet som lämnade mina läppar när Justin hårt tryckte sina höfter mot mina och jag kunde känna beviset på hans upphetsning. 

   ”Hm... vad säger det?” mumlade han återigen, nu mer läpparna vandrandes över min hals. Åt helvete med att spela oberörd, tänkte jag för mig själv samtidigt som jag flätade in mina fingrar i hans hår innan jag förde hans ansikte till mitt. Hungrigt kysste jag honom medan jag spände mina ben runtom honom så han pressades närmre mig. Ett stön hördes och jag hade faktiskt ingen aning om det kom från mig eller Justin. 

   ”Justin” viskade jag andfått vid hans öra när jag kände hur han mjukt rullade sina höfter mot mig. Mina händer vandrade över hans bröst innan jag körde in dem under tyget på hans jacka och knuffade bort den från hans axlar så den hängde på hans armar. Fort gjorde Justin sin ena arm fri för att kunna få av en ärmen innan han gjorde samma sak med den andra. Hans jacka föll till golvet och mina händer vandrade fritt över hans nu nakna armar. Genast kände jag hur en rysning vandrade längst hans rygg och han nafsade hårdare på min hals, lust spred sig häftigt inom mig och det enda botemedlet var Justin. Jag öppnade smått ögonen för att kasta en blick på den gräddvita schäslongfåtöljen som stod i rummet. Omklädningsrummet var otroligt vackert och inrett med mjuka färger så som; brunt, rosa och gräddvitt. Just nu såg fåtöljen oerhört inbjudande ut för de bilder som målades upp i mitt huvud, fort placerade jag mina handflator på Justins bröstmuskler innan jag knuffade honom ifrån mig. Frågande såg han upp på mig och släppte fort ner mig när jag pekade neråt med min hand. Ett snett leende spred sig över mitt ansikte samtidigt som jag började pressa honom bakåt, mot schäslongfåtöljen som mycket väl fick räcka för tillfället. Omedveten om mina tankar snubblade Justin bakåt och föll ner i fåtöljen, hans blick var fortfarande lika frågande men nyfikenhet dansade också i bakgrunden. 

   ”‘Vad säger det?’” sa jag och upprepade frågan han ställt mig medan jag gick mot dörren. ”att du tyckte om det?” med en snabb vridning med handleden låste jag dörren intill rummet innan jag vände mig om mot Justin igen. Justins ögon stirrade på mina ben och höfter, långsamt gick jag mot honom medan jag körde ner tummarna i linningen till mina trosor innan jag lät drog ner dem längst mina ben. Smidigt klev jag ur dem och sträckte på ryggen igen, Justin blick föll nu över min bara hud och jag kunde se hur åtrån och lusten fyllde honom. 

   ”Kom hit så kan jag visa hur mycket jag tyckte om det” hörde jag honom mumla. Endast iklädd mina klackar och bh stod jag bredvid fåtöljen och såg ner på Justin vars ena hand höjdes för att lätt smeka från mitt ena lår upp till min höft. Jag slöt ögonen och enbart njöt utav Justins hand mot min hud, mitt underliv bultade nu av begär. 

   Med händerna på Justins axlar gränslade jag hans höfter och mina läppar sökte genast efter hans, hårt tryckte jag mig mot honom och kunde nästan känna hans bultande hjärta mot min hud. Mina händer vandrade hastigt ner till botten av Justins tröja innan jag drog upp den och blottade hans felfria hud. Hans tröja åkte i nästa sekund över hans huvud och min blick verkade inte kunna lämna hans bröst. Försiktigt lutade jag mig in i kysste korset som han tatuerat i mitten av hans bröstmuskler. Justin hade på senaste tiden utökat antalet tatueringen, det kan ha gått en enda dag och jag ser honom med två nya. 

   En svag flämtning föll från Justins läppar när jag min tunga mötte hans varma hud. Hans händer smekte upp och ner över min rygg innan de vandrade upp till knäppet på min bh, snart låg den på golvet tillsammans med Justins tröja. Med ett stön tryckte han mina höfter mot hans vilket fick en flämtning till svars från mig. Mina händer sökte sig genast ner till bältet i Justin byxor och knäppte fort upp det innan jag drog ner hans byxor, mina ögon landade på Justins boxer kalsonger och återfuktade genast läpparna. Ett stön kom ur hans strupe så fort jag kupade honom i min hand. 

   Fort drog jag ner även Justins kalsonger och stirrade på hans maffiga mandom. 

   ”Ariel” anades Justin fram och fångade min uppmärksamhet igen, fort lyfte jag mig så jag stod på knäna och med Justins hjälp sjönk jag ner på honom igen. Min hand som var inflätad i Justins hår kramade genast till när jag kände hur han tänjde ut mig som snart följdes av ett stön. 

   ”Justin” viskade jag vid hans öra. Långsamt till en början förde jag mig själv upp och ner över honom. Andfådda andetag, viskande ord och låga stön var det enda som fyllde rummet. Våra händer trevade över varandras kroppar medan våra läppar kysste ställena vi nådde. 

   ”Justin, j-jag... jag k-” stammade jag fram medan jag lutade mig framåt så jag kunde pressa min kind en bit ovanför Justins öra medan jag höll honom i ett hårt grepp. Den nu välbekanta känslan började bildas i min mage och jag slöt ögonen. Justin la sina händer på min höfter för att hjälpa mig att köra fortare, en kyss landade vid min nyckelben sekunder innan jag nådde min klimax. Höga stön lämnade min mun medan jag klängde mig fast vid honom, det dansade nästan stjärnorna framför ögonen på mig. Snart kände jag hur han kom med mig och förde långsammare mina höfter upp och ner på honom. Min kropp skakade i efterverkningar av den intensiva orgasmen när jag tillslut lutade mig tillbaka och såg på honom. Hans kropp var svettig efter våra aktiviteter och en del hårslingor satt klistrade mot hans tinningar. 

   Min blick vandrade bort till klockan till som satt på väggen. ”vi behöver vara på flygplatsen om en timme” mumlade jag och vände blicken mot Justin igen. Hans ögon såg älskvärt men något trött tillbaka på mig. Ett litet leende spred sig över mina läppar vid synen av honom, fort kysste jag honom lätt. ”gjorde jag slut på dig?” retades jag. Ett skratt föll från hans läppar. 

   ”Kan du lugnt säga” svarade han, roat klev jag av honom och stod en aning vacklande på mina klackar. Segt sträckte jag på kroppen och vände mig om mot spegeln. 

Tjugo minuter senare var vi färdiga för att lämna eventet, klädd i mina kläder jag haft imorse och den svarta kappan med ljus, pälskrage samt mina egna klackar hissade jag upp min axelrem till min väska upp på min axel. Justin var mig i hälarna medan vi tillsammans gick längst korridorerna för att ta oss till bakdörren där vi hade en bil som väntade. 

   ”Vad i hela friden tog sådan tid?” utbrast Lil Za så fort vi satte oss i bilen. ”Tjugofem fuckin’ minuter har vi väntat” 

   ”Jag behövde se till att alla kläder hamnade på sina rätta ställen” svarade jag nonchalant och ställde ner min väska på golvet innan jag sträckte mig ner för att fiska upp vattenflaskan och den orangea cylinderformade pillerburken. Fort fick jag ut två piller innan jag kastade in dem i munnen och svalde dem med en mun vatten. 

   ”Så vi ska se fram emot sju timmar av en urflippad Ariel alltså?” frågade Justin bredvid mig med ett roat leende. Genast kände jag hur det hettade illa på mina kinder över hans ord. Oh herregud, vad har jag gjort nu då? Greg hade alltid en och annan historia att berätta för mig efter varje flygresa, pinsamma historier som han glatt skrattade åt. Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag såg på Justin igen. 

   ”Ha ha” svarade jag endast och hörde hur han skrattade innan hans hand fångade min och flätade samman våra fingrar. Jag log ner mot våra händer innan jag såg ut genom bilfönstret där naturen och gatorna utanför svischade förbi.

ooooooohhhhh... some sexual action! hahahahaha. kände att det behövdes något extra intimt o gulligt nu såhär innan allt sprängs... likt titeln på kapitlet så är detta lugnet för stormen. jag kan ju säga att det här är det sista gulliga ögonblicket för Jariel på ett bra tag nu. så förbered er inför det. 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA? KAN JAG FÅ 15? 20? TACK FÖR ALLT! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: filmer att rekommendera? 

mitt svar. det finns ju så många... men jag kan rekommendera den jag såg igår på bio. 'Need For Speed'. den var otroligt rolig, häftig och hade en bra handling. inget dåligt agerande från skådespelarna o bra gjord. skrattade mkt genom den. XP kram! (om ni ser den eller har sett den, lämna en kommentar o säg vad ni tyckte!)

Lördag, 12:e Oktober. 

Mina kindmuskler smärtade på grund av att jag spenderat i stort sett hela resan med antingen ett leende på läpparna och skratt tills tårar fyllde mina ögon. Allt på grund av Ariel som - för att kunna ta sig genom flygresan behövt ta lugnande piller - blivit otroligt vimsig och flummig. Hon var otroligt underhållande i sitt något höga och helt borta tillstånd. Konstigare och konstigare blev meningarna ju mer hon pratade och jag kunde inte annat än att skratta åt henne. Greg hade berättat att hon aldrig kom ihåg vad hon gjorde under dessa stunder vilket genast gjorde allt tusen gånger roligare. 

   Med ett skratt spände jag fast min säkerhetsbälte när piloten meddelade att vi snart gick inför landning. Roat sträckte jag mig över till Ariel som halvt låg utanför stolen för att sedan dra upp henne rakt och spänna fast henne i stolen. Hon mumlade med sina ögon fortfarande slutna och jag endast skakade på huvudet åt henne innan jag vände huvudet mot det lilla flygplansfönstret vid min sida. Molnen försvann och nu började marken synas, väggarna och miniatyr bilarna som körde runt, skyskraporna. Världen såg så otroligt annorlunda ut uppifrån, hur den var upplyst så här på natten - eller nu är det väl morgon - allt såg inte så maffigt ut som det gjorde på marken. 

   Lugnt körde flygplanet bort mot parkeringen när vi väl landat innan de parkerade och vi fick sitta ännu en kvart för att låta dem fälla ner trappan, samt ta vårt bagage och söka genom visa delar. Tillslut fick vi klartecken att vi kunde resa oss och kliva av, jag sträckte häftigt på kroppen och kände hur det knakade härligt i lederna efter att ha suttit still så länge. Jag drog till mig min ryggsäck innan jag vände mig om för att väcka Ariel men Greg hann före. 

   ”Jag tar henne” insisterade han. ”hon brukar inte vakna på några timmar när effekten lagt sig” jag nickade förstående och såg hur han knäppte upp hennes bälte innan han enkelt, som om hon vore en vante - fick upp henne i famnen. I brudstil bar han henne ut ur flygplanet och nerför trappan där en stor, svart bil redan väntade. 

   Ariel satt lutad mot bilfönstret när jag gled in i bilen, genast satte jag ner min väska på golvet och spände fast mig innan jag drog henne intill mig så hon kunde sova på min axel istället för det kalla fönstret. Här i New York hade kylan börjat lägga sig, dock inte lika som i Toronto men fortfarande såpass att jag fick gåshud när jag klev ut. 

Ariels hus började skymats längre bort på gatan och jag blinkade nu trött medan jag försökte att inte somna med huvudet på hennes. Bilen stannade tillslut till med ett ryck och jag vaknade till liv, sömnigt gnuggade jag mig i ögonen innan jag gäspade. Försiktigt såg jag ner på Ariel bredvid mig som fortfarande sov djupt lutad mot mig. 

   Långsamt flyttade jag henne så hon satt lutad mot ryggstödet innan jag skyndade mig ut och runt till hennes sida där jag öppnade hennes dörr. Försiktigt lirkade jag in henne i min famn och bar upp henne till ytterdörren där Lewis öppnade innan jag ens hann knacka. 

   ”God morgon, Mr. Bieber” hälsade han och klev åt sidan för att låta mig kunna gå förbi. 

   ”Åh, om jag inte får använda ‘sir’ till er så är det inte nödvändigt att använda ’Mr. Bieber’ för mig. Det får mig att låta som min pappa” jag skrattade till. ”kalla mig Justin” Lewis log en aning roat och nickade smått på huvudet åt min önskan. På lätta fötter fortsatte jag in i huset innan jag tog trappan till höger upp till andra våningen och bort till Ariels rum. Huset var knäpp tyst. Vilket gladde mig, eftersom det betydde att Tara in var närvarande. 

   Försiktigt la jag ner henne på madrassen innan jag drog av henne klackarna som pryde hennes fötter och släppte dem till golvet, därefter drog jag ner dragkedjan till henne kjol och drog ner den över hennes höfter. Jag lirkade in fingrarna under tyget på hennes top innan jag drog den över hennes huvud och såg att hon var naken under det. Fort öppnade jag min väska för att dra ut den extra t-shirten jag haft med mig men inte använt och klädde Ariel i den. Med en suck gosade hon ner ansiktet mer i kudden när jag fått ner henne under täcket och nu gäspade jag trött. Snabbt klädde jag av mig tills jag endast hade på mig mina underkläder innan jag kröp ner bredvid henne och drog henne intill mig. Hennes arm smög sig genast runt min midja innan hon spände sig arm och pressade sig närmre mitt bröst. Nöjt blundade jag och tillät sömnen att ta mig bort. 

***

Med ett leende såg jag ner på Ariel som stod precis framför mig, jag hade båda hennes händer i mina vid mina sidor och lät blicken vandra över hennes ansikte. Det var meningen att vi skulle gå skilda vägar nu, jag för att se över konserthallen jag skulle uppträda i ikväll. Apollo Theatre. Medan Ariel skulle iväg på ett genrep inför showen imorgon. 

   ”Jag måste verkligen gå nu” mumlade jag, men rörde mig inte ur fläcken. 

   ”Ja, jag kommer bli sen om jag inte åker nu” kontrade hon, men istället för att gå mot dörren slingrade hon sina armar runt min nacke och höjde sig upp på tårna. Mina händer lades på övre och nedre rygg för att kunna trycka henne närmre. Ariels läppar snuddade vid mina och jag fick hålla tillbak för att inte rysa i hela kroppen av välbehag. Vår kyss var mjuk och öm innan den blev ivrigare. Andfådd lutade jag mig ifrån och kysste henne snabbt innan jag tog ett steg ifrån. 

   ”Nu får du inte röra mig mer, annars kommer vi aldrig härifrån” sa jag och hörde hur hon fnittrade, därefter kände jag en kyss på min kind innan klackar ekade mot golvet. Roat såg efter henne innan jag drog en hand genom håret och släppte ut ett tungt andetag. Hon kommer bli min död, tänkte jag när jag gick ut genom dörren. 

***

Dagen var här. Victoria’s Secret Fashion Show 2013. Iklädd en vit tröja, mörka jeans tillsammans med en beige, bruna jacka med grå ärmmuddar stod jag framför spegeln och såg till att mitt hår stod som det skulle överallt på mitt huvud. Det var meningen att Khalil och Lil Za skulle följa med mig till eventet, något dem verkligen inte tackade nej till när jag berättade för dem om biljetterna jag hade. Med en nick gick jag bort till byrån och knäppte på den varsin klocka på mina handleder innan jag förde de smala kedjorna över mitt huvud. Tillsist snappade jag åt mig ett par Ray Ban solglasögon för att senare kunna skydda mina ögon från paparazzis. 

   Mina ’Vans’ klädda fötter tog mig ut ur sovrummet för att ansluta mig till resten som befann sig nere vid balkongen mittemot hallen där de pratade högljutt. Tillsammans med Khalil och Lil Za stod Poobear och glatt skämtande. Deras blickar lyftes när jag studsade nerför trappan och slog ihop händerna. 

   ”Då kör vi!” utbrast jag innan jag tog ledningen mot dörren. Ariel hade åkt runt lunch för att befinna sig vid eventet där hon skulle spendera större delen av dagen i sminkstolen eller i intervjuer som fördes backstage. Samt gå den rosa mattan som alla kändisar stod på innan de fick tillträda sina platser. Bilresan spenderas med lite småprat innan vi körde in vid kaoset, paparazzis samt fans kryllade runt ingången men var bakom tjocka stålstängsel. Skriken ökade genast och slog mot mina öron när jag klev ut ur bilen, solglasögonen satt redan framför mina ögon. Poobear var vid min sida på ett par få sekunder innan jag tillsammans med mina vänner gick mot ingången. En enkel vinkning skickade jag till fansen som skrek mitt namn. 

   Innanför träffades vi genast av en massa människor, kändisar så som tekniker och fotografer. Det var ett virr varr av människor överallt. Längre bort var den rosa mattan utrullade och bakom ett rep stod en hop av fotografer som fotade de som stod och poserade. Jag styrde mina steg mot mattan för att få det överstökat, jag var endast några meter från den när en annan kropp kolliderade med min egen. Förvånat snubblade jag till och sträckte omedvetet ut armarna för att fånga personen som fallit. 

   ”Oh herregud!” hörde jag en tjejröst utbrista. Vimsig och en aning förvirrad återfann jag balansen och fokuserade blicken för att se vem som ramlat in i mig. Förvånat såg jag tillbaka på Selena som hade ett ursäktande uttryck i ansiktet. 

   ”Selena?” frågade jag. 

   ”Ursäkta, det var inte meningen” utbrast hon fort. ”har inte riktigt vant mig vid skorna än” hon skrattade nervöst och jag kastade en blick ner på hennes skor som lixom alla andra klackar såg omöjliga ut att gå i men på något sätt lyckades tjejer klara av det. Tja, de flesta i alla fall. Min blick vandra upp till hennes ansikte igen och såg att hon bar en kort klänning med svartvita mönster på. Hennes hår var stylat i stora lockar och rött läppstift målade hennes läppar. 

   ”Det är ingen fara” sa jag. ”är du okej?” jag släppte hennes arm som jag inte för än nu märkte att jag fortfarande stod och höll i. Hon balanserade lite på fötterna innan hon ryckte till och drog in ett väsande andetag mellan tänderna. 

   ”Aj! Jag tror jag kan ha skadat min fotled” klagade hon och tog sig om sin vrist. Oroligt såg jag på henne medan hon mumlade för sig själv. 

   ”Behöver du hjälp till din plats?” frågade jag och sträckte mig återigen efter hennes arm. Hon nickade med ett plågat ansiktsuttryck. ”finns det någon bakväg så vi slipper gå förbi... allt?” jag höjde blicken för att söka efter en men Selena avbröt genast mitt sökande. 

   ”Nej!” utbrast hon nästan panikslaget, frågande såg jag på henne innan hon nervöst skrattade igen och log försiktigt. ”nej... det finns det inte. Jag försökte se efter en men såg ingen...” jag nickade förstående. 

   ”Kan du gå alls?” fortsatte jag sedan, Selena sträckte på sig och satte ner båda sina fötter på golvet men skakade sedan på huvudet. ”okej, ska vi se... Poobear är här någonstans-” innan jag hann fortsätta så föll hon mot mig ännu en gång, denna gång hann jag dock fånga henne fortare med en arm runt hennes midja. 

   ”Kan du inte bara hjälpa mig? Det kommer väldigt många folk därborta och jag vill inte stå i vägen” jag nickade och kastade en blick mot Khalil och Lil Za som ryckte på axlarna med ansikten som avslöjade att de kände sig lika borta över vad de skulle göra som jag. Tillslut antog jag att jag inte hade något annat väl än att gå med henne längst mattan för att komma in i lokalen. 

   Med en djupt andetag tog jag ett fastare tag om Selenas midja och gick mot mattan med henne, försiktigt och en aning hoppandes gick hon bredvid mig. Blixtarna smattrade genast häftigt när vi gjorde entré och jag log mot kamerorna. Fotograferna skrek efter oss men mitt mål var andra sidan så jag kunde släppa av Selena vid hennes plats. 

   ”Kom igen Justin. En bild. För gamla tiders skull?” insisterade Selena när ropen fotograferna blivit ivrigare och högre. Jag kvävde en suck och ställde oss mer rakt mot kamerorna innan jag klistrade på ett leende på läpparna. När jag fått nog drog jag med mig Selena bort från uppmärksamheten. 

   ”Jag tror jag klarar mig härifrån” sa Selena när vi kommit av och en bit in i en korridor. ”jag ska åt ett annat håll än du, men tack så mycket. Räddaren i nöden som alltid” hon gav mig ett bländande leende innan hon haltade iväg. 

Lokalen släcktes ner och snart tändes catwalken upp och lös alldeles illröd innan en rad paradtrummisar gjorde sin entré, iklädda slottsvakts kläder gick de i en rad längst catwalken medan de trummade i takt. Fascinerat såg jag på dem och lät ljudet fylla mina öron. Snart tändes en röd och blå flagga som jag snart kände igen som Storbritanniens längst bak där även ett trumset bland andra instrument var utställda. 

   ”Snälla, damer och herrar låt oss välkomna till scenen... Fall Out Boy!” rösten ekade i högtalarna efter att bandet tagit sin plats på scen. Introt till ‘My Song Knows What You Did In The Dark’ började spelas och Patrick Stump, sångaren till bandet, stod framför micken med gitarren hängandes bakom sig medan han klappade sina händer ovanför huvudet för att få igång publiken. Sedan började han sjunga. 

   En spotlight tändes och vad jag såg fick mitt andetag att fastna i halsen och min nedre region att minst sagt reagera. Ariel var först ut på runway banan. Jag gissade att underkläderna hon bar var de omtalade ‘ten-million-dollar’ setet då det gnistrade klart och såg otroligt dyrt ut. Ett brett leende låg på hennes läppar medan hennes handskbeklädda händer vilade på hennes höfter. Hennes leende föll, likaså hennes armar innan hon började gå. Likt inspelningen hade hon självsäkra och målmedvetna steg medan hon gick mot slutet av banan, min blick kunde inte slita sig från henne medan hon poserade framför kameran jag visste gömde sig bakom ljuset. Innan jag var följt ut nöjd var hon på väg tillbaka och försvann backstage igen. 

   Sången fortsatte och snart gjorde Taylor Swift sin entré, vilket förklarade Selenas närvaro vid eventet. Ingen hade varit emot vårt förhållande så mycket som Selenas bästa vän Taylor. Om Selena inte varit otrogen kan Taylor ensam kunnat haft sönder vårt förhållande. 

   Outfit efter outfit vandrade längst catwalken, alla med unika utformningar och alla bars de av otroligt vackra kvinnor. Mitt huvud pendlade fram och tillbaka för att kunna se allt samtidigt. Den sista modellen gick fram och tillbaka innan Taylor och Patrick ensamma stod längst ut på catwalken där de sjöng de sista tonerna innan scenen släcktes. Exploderade applåder fyllde lokalen. 

   Catwalken bytte snabbt tema och snart hängde det akrobater från taket och en grupp män med kraftiga muskler och vita byxor började göra konster. En rad olika cirkus nummer framfördes samtidigt på olika platser. 

   ‘Break On Through’ började snart därefter att spelas genom högtalarna och den mäktiga rösten ekade igen. Spotlighten var på plats igen och denna gång var Adriana Lima först ut, iklädd en cirkus inspirerad klädnad. Applåder bröt ut och hon flirtade häftigt med publiken medan hon gick, efter henne kom Ariel. Även denna gång hängde min haka vid mina knän, denna utstyrsel påminde en del om hennes förra då precis som den så var denna även täckt av juveler. De smala banden runt hennes höfter såg inte starka ut att hålla ut hennes trosor men på något sätt gjorde dem det. Denna gång bar hon ett par vingar, ett par spretiga, väldigt tunna vingar tillsammans med ett paraply klätt i ljusblå fjädrar samt en mask på huvudet. 

   Hennes leende var brett och fantastiskt vacker medan hon log åt publikens respons innan hon vände sig om och började gå tillbaka. Min blick sökte sig genast till hennes rumpa, som nu var täckt av de ljusblå fjädrarna. Oh my God...

Ariels Perspektiv. 

Showen var i full gång och adrenalinet pumpades häftigt inom mig medan jag gick längst catwalken, publiken syntes inte speciellt bra då spotlighten bländade mig men jag visste att Justin satt med sina vänner till min höger. Enbart vetskapen om att han tittade på vartenda steg jag tog fick mig att svänga lite mer på höfterna än jag normalt brukade och le lite bredare än vanligt. 

   Så fort jag klev in backstage satte jag fart och sprang bakåt för att byta om till nästa outfit, från cirkus temat skulle vi gå vidare till månaderna. Tre olika assistenterna hjälpte mig av med kläderna, alla slet i något. Därefter började jag kläs i de röda underkläderna samt de hudfärgade lårstrumporna innan jag tillsist fick de röda vingarna fastspända på ryggen. Dessa vingar vägde faktiskt mer än vad de såg ut att väga. 

   ”Oh, glöm inte rosetten!” utbrast Leila och jag böjde genast på huvudet så hon kunde knäppa fast rosetten på mitt huvud. Mitt hjärta bankade i mitt bröst medan jag raskt började gå mot rummet där alla färdiga ställde sig. Det kryllade av springande människor överallt, folk som skrek orders och ropade efter modeller som behövde vara klara inom de kommande fem sekunderna. 

   Ute på scenen hade det nu gjort iordning för Bruno Mars som tillsammans med sitt ganska stora band skulle framföra ‘Locked Out Of Heaven’. Allie var först på tur ut då hon skulle representera det nya året, jag andades in djupa andetag medan jag lyssnade efter min signal att gå. Jag var februari och därmed ‘alla hjärtans dag’, ganska självklart när man tittade på min utstyrseln. Det röda och väldigt romantiska. 

   Mina ben pendlade fram och tillbaka medan jag gick längst den glittriga catwalken bort mot kameran, jag kastade en blick åt höger där jag visste att en annan kamera befann sig längre neråt men också Justin. En slängkyss sände jag innan jag vände mig om för att gå samma väg tillbaka. 

   Bruno Mars röst ekade i mina öron medan jag återvände backstage för att börja om samma procedur igen. 

Den sista outfiten var påsatt och ännu en gång stod jag och väntade backstage. Denna gång var det dags för snö änglarna att göra entré tillsammans med ett solo framträdande från Taylor Swift med sin nya hit ’I Knew You Were Trouble’. Denna gång var jag nummer fem i ordningen, iklädd en korsett med utböljande nederdel, vita normala underkläder samt silvriga halsband och vita blomliknande saker som stod ut runt mina axlar och ansikte. It’s showtime!

såååååå... äntligen klart. trodde aldrig jag skulle komma till slutet o klockan bara tickade iväg. måste gå o lägga mig.. =/ men i alla fall! 

vad tyckte ni om showen? kanske blev lite segt mot slutet men, men... jag tkr om VS Show grymt mkt, tycker det är väldigt underhållande o otroligt fascinerande o se på allt de lyckas skapa. 

sedan stötte Justin på Selena där innan... hm... vad tycker ni om det? hennes stukade vrist? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! JAG VET ATT NI KAN SÅ SNÄLLA GÖR DET. JAG ÄLSKAR ER FÖR DET. ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: har jag några 'True Blood' fans där ute? om det är så... är det någon av er som är intresserade att köpa hela (o då menar jag hela) bokserien. fick nämligen den förr, förra julen men har aldrig riktigt kommit in i den. har bara öppnat den första boken så de är i högsta kvalite allihopa. så är det någon som skulle vara intresserad att köpa den av mig så skicka ett mail till; '[email protected]'... du kan klicka på ikonen i header för att komma direkt till ett brev. kram! 

   ”Bara... jag behöver dig, nu...” flämtade jag fram mot hans läppar. Justin försvann sekunden efter men var lika snabbt tillbaka, nu utan sina kalsonger och hans händer fann mina höfter där han snabbt drog ner mina trosor innan han slängde dem över axeln. Han hade sig till rätta mellan mina ben som jag nu särat brett för honom innan jag lindade dem runt hans höfter. Jag kysste hans läppar i samma ögonblick som han trängde in. Oh, god!

”Ariel, baby...” lätta kyssar vandrade över mitt skulderblad till min nacke, ett snett leende spred sig över mina läppar när jag kände igen rösten. ”du måste gå upp nu, vi måste snart åka” jag gnällde lågt till och borrade ner mitt ansikte djupare i kudden innan jag öppnade mina ögon. Justins ansikte syntes snart framför mig och jag log sömnigt mot honom. Han besvarade leendet och försvann. Trött rullade jag runt i sängen så jag hamnade på rygg istället, segt sträckte jag upp armarna över mitt huvud och sköt upp min rygg i brygga. 

   ”Du borde sluta med det där om det inte är så att du aldrig vill lämna detta hotellrum” varnade Justin plötsligt, jag öppnade ögonen för att se honom stående någon meter från sängen. Nu klädd i sina underkläder och jeans, hans blick låg fastklistrad på min bara överkropp som jag utan vidare blottat för honom. Jag log suggestivt mot honom och höjde utmanade ena ögonbrynet. 

   ”Jaså?” frågade jag och satte mig långsamt upp, mitt hår föll ner över min kropp innan jag fortsatte med att långsamt dra bort täcket från resten av min kropp. Roat såg jag hur Justins Adams äpple åkte upp och ner i hans hals medan hans blick vandrade över min kropp, på lätta fötter klev jag ur sängen innan jag stod fullt naken framför honom. Jag log snett mot honom innan mina fingertoppar kom i kontakt med hans mage och jag lyfte mig själv upp på tårna för att viska i hans öra. ”aldrig säger du? Så du vill inte se mig i underkläderna som jag har fått inför imorgon då?” 

   Frustration dansade i hans ögon vid dilemmat han ställdes inför. Jag flinade roat och nafsade löst på hans örsnibb innan jag vände mig om och fortsatte in i badrummet. Ute i rummet hörde jag hur Justin muttrade svordomar för sig själv medan han gick runt i rummet. 

En timme senare lämnade vi hotellrummet tillsammans och åkte ner till lobbyn för att lämna in min nyckel. Receptionisten log brett mot oss och önskade oss en fortsatt bra dag. Återigen attackerades vi av både fans och paparazzis utanför entrén men jag hade blivit en mästare på att ignorera dem. Väl sittandes i bilen vände jag på huvudet för att se att Justin fortfarande var kvar utanför, hans huvud sänktes flertal gånger för att komma i jämnhöjd med tjejernas medan de försökte att inte gråta. Hänförd såg jag hur Justin bemötte sina fans, hur han såg till att ingen kom till skada eller inte fick ett urkasst foto. Justin var verkligen som ingen annan jag träffat förr. Tillslut satt han bredvid mig i bilen och den körde ifrån hotellet. 

   ”Vad är det?” frågade han efter en stund när han märkte min blick. Jag skakade på huvudet. 

   ”Du är otrolig, du vet det va?” kontrade jag. ”bara hur du... du...” han log vänligt och lutade sig fram mot mig innan han mjukt kysste min kind för att sedan luta sig tillbaka igen och grep tag i min hand. Jag log generat och flätade samman våra fingrar. 

   Bilen körde oss till ‘Rogers Center’ vilket var Torontos största arena för sport event samt konserter. Likt de andra konserterna som Justin haft under sin promo turné så hade biljetterna varit gratis och det hade varit först till kvarn. Bilen stannade till i garaget som låg under byggnaden och vi klev ut i det kalla garaget, mina klackar ekade mot cementgolvet medan vi gick bort mot hissarna. Greg skulle fortsätta åka för att få alla min saker till flygplanet vi skulle åka med efter Justins konsert var slut. Hissen plingade till när jag vi kom upp på rätt våning och Justins drog med mig ut. Imponerad lätt jag blicken vandra då jag aldrig förr befunnit mig i en sådan arena likt denna. Justin drog mig mot en öppning och jag kunde skymta tusentals stolar. Min haka föll när vi trädde ut i konserthallen, rad efter rad pryde väggarna där om bara några fåtal timmar hoper av fans skulle skrika Justins namn. Min blick vandrade över platsen och bort mot scenen. Wow, var det enda jag kunde tänka medan jag tittade på allt. 

   ”Coolt, eller hur?” frågade Justin bredvid mig. Jag kunde endast nicka stumt. ”det här skulle du kunna göra en dag. Detta skulle kunna vara din konsert och fans skulle komma hit för att skrika ditt namn och inte mitt” innan jag hann stoppa min hjärna spelade den upp hårresande - dock på en bra sätt - bilder där fans hoppade av extas när jag klev ut på scenen. 

   Jag skakade fort på huvudet. ”det här är din scen, min scen ser lite annorlunda ut” svarade jag och Justin himlade på ögonen innan han började dra med mig bort mot scenen. Snart såg jag Scooter tillsammans med två andra män stående i den breda gången medan de såg ut över scenen. 

   ”Åh, där är ni” sa han när han fick syn på oss. 

   ”Vi packade ihop Ariels saker. Man kunde nästan tro att hon varit borta i tre veckor och inte tre dagar med tanke på hur mycket kläder hon hade” svarade Justin och skakade på huvudet. Jag fnös till och satte lekfullt min armbåge i hans sida. Scooter skrattade. 

   ”Men det är bra att ni är här nu, vi tänkte göra en kort soundcheck så Justin om du skulle vilja vara så vänlig att göra oss äran att sjunga smått för oss” Justin tog sig genast smickrat om bröstet som om han aldrig hört på maken förut. 

   ”Jag? Menar du det?” jag skrattade för mig själv åt dem och deras fåneri medan jag följde dem mot scenen. Vi kom in backstage där jag såg att Justins familj redan var samlad, samt killarna. De alla utspridda och gjorde olika småsaker, bland dem befann sig också resten av Justins team. Jag kände endast igen ett fåtal av dem, från tidningarna de varit med i på grund av Justin. 

   En mikrofon lades i Justins hand och han såg ner på den innan han började gå mot scenen, plötsligt stannade han i sina steg och vände sig om igen med ett fundersamt uttryck. Frågande såg jag på honom medan han gick tillbaka till mig. 

   ”Om det inte är så att du vill göra oss äran?” sa han och sträckte ut mikrofonen mot mig. Jag såg storögt på honom. Vad? 

   ”Vad? Nej, jag-” 

   ”Åh, du vet att du kan. Du har gjort det förr” avbröt han innan han gav mig en menande blick, genast blossade mina kinder röda när jag förstod att han medan den gången jag sjungit för första gången inför skolan. Låten jag valt att uttrycka min ilska genom, en ilska som visat sig vara totalt onödig. Jag drog in ett djupt andetag innan jag släppte ut det. 

   ”Okej då” svarade jag tillslut och Justin log brett. Fort la jag min väska på bordet jag stått bredvid och knäppte upp min kappa innan jag lade den bredvid. Under var jag nu iklädd enbart vitt - vita lårhöga strumpor, en kort vit cirkulärskuren kjol samt en vit topp som lämnade en bred rand hud bar mellan de olika plaggen. Justin tog ledningen mot scenen med mig hak i häl. Nervöst såg jag ut över den tomma arenan, mina klackar ekade mot golvet. 

   ”Har du en låt?” frågade Justin sedan. Jag vände blicken mot honom innan jag tänkte efter, fanns det en låt jag ville sjunga? Sedan slog det mig och jag log brett. 

Justins Perspektiv. 

Tillsammans med resten av mitt team och familj samlades vi framför scenen för att se Ariels sjungande. Hon hade inte velat berätta vilket låt hon valde utan hade istället berättat den direkt till Tay som genast hade nickat. Nyfiket korsade jag mina armar medan jag såg hur hon gick fram till stativet och satte fast mikrofonen. Hennes bröstkorg hävdes och sänktes när hon drog in ett djupt andetag, den otroligt distraherande blusen satt ännu en gång på hennes kropp. Dock försökte jag att inte låta den distrahera mig denna gång, lunchen hade varit pina nog. 

  ”Varför står Ariel där uppe?” hörde jag någon fråga bakom mig, jag vände mig om för att se alla med rynkade pannor. Tja, alla förutom Alfredo och Scooter då de redan visste de otroliga talangen Ariel besatt. 

   ”Vänta så får ni se” svarade jag roat och vände min blick mot scenen igen. Plötsligt fylldes konserthallen av en melodi, en melodi som jag endast svagt kände igen men kunde inte alls placera den. 

I Wanna Love You Forever by Jessica Simpson

   ”You set my soul at ease, chased darkness out of view

Left your desperate spell on me, say you feel it too

I know you do, I’ve got so much more to give

This can’t die, I yearn to live, pour yourself all over me

And I’ll cherish every drop here on my knees 

   I wanna love you forever, and this is all I’m asking of you 

10.000 lifetimes together, is that so much for you to do? 

Cause from the moment that I saw your face

And felt the fire in your sweet embrace, I swear I knew

I’m gonna love you forever

   My mind fails to understand, what my heart tells me to do

And I’d give up all I have just to be with you, and that would do

I’ve always been taught to win, and I never thought I’d fall

Be at the mercy of a man, I’ve never been 

Now I only want to be right where you are

  I wanna love you forever, and this is all I’m asking of you

(10.000 lifetimes together) Together, is that so much for you to do? 

Cause from the moment that I saw your face

And felt the fire in your sweet embrace, (I swear, I knew) I swear

(I’m gonna love you forever) I’m gonna love you forever, oh, oh, oh

   In my life I’ve learned that heaven never waits, no oh

Let’s take this now before it’s gone like yesterday, no oh

Cause when I’m with you there’s nowhere else

That I would wanna be, no

I’m breathing for the next second, I can feel you loving me...

I’m gonna love (I wanna love you forever)

  I wanna love you forever, and this is all I’m asking of you

(10.000 lifetimes together) Is that so much for you to do? 

Cause from the moment that I saw your face

And felt the fire in your sweet embrace (I swear I knew)

I’m gonna love you forever, hey

(I gonna love you forever) Everyday, everyday”

   Gåshuden täckte precis vartenda yta på min kropp medan ekningarna av Ariels röst fortfarande fyllde arenan. Herregud. Hon endast fortsatte att slå mig med häpnad varje gång hon ställde sig på scen eller framför micken i studion eller på scen i skolan. De höga, klara tonerna hon kunde få fram var magiska. När hon sedan öppnade ögonen för att kunna se på mig innan hon klämde i för att sjunga ‘I’m gonna love’ gjorde det endast ännu bättre. Andetaget hade fastnat i halsen på mig och kärleken hade svällt i mitt bröst likt en kaka i ugnen. 

   Applåder fyllde i nästan sekund konserthallen och jag fördes tillbaka till verkligheten. Genast hängde jag på applåderna och såg på Ariel som hade generat sänkt huvudet medan hon tog emot de stående ovationerna hon fick. 

   ”Att hon inte tillåter oss att göra henne till en artist det...” Scooter skakade på huvudet bredvid mig. Jag nickade instämmande. 

   ”En dag ska du se, en dag” insisterade jag dock och log mot Ariel vars ögon glittrade i extas och ren glädje. Även en blind man skulle se hur hemma hon hörde där uppe, med mick i handen och musik i bakgrunden. 

Musiken pumpades genom arenan och adrenalinet sjöd genom vartenda fiber och muskel i min kropp. Bakgrundsdansarna flög runt vid min sida och synk rörde vi oss till musiken medan jag klämde i från tårna för att få till de bästa tonerna jag kunde. Konserten löd nu mot sitt slut och fansen i arenan hade skrikit non-stop sedan jag satt min fot på scenen. Jag älskade dem verkligen mer än vad ord kunde beskriva. De var dem som fick mig att inte ge upp när kändisvärlden visade sitt fula ansikte, de fick mig att se ljuset och kämpa vidare. Det var för dem jag gjorde allt. 

   Jag sjöng de sista orden på ‘Baby’ innan arenan släcktes ner och fansen skrek högt, med ett leende på läpparna och kroppen dränkt i svett gick jag tillsammans med mina dansare av scenen. Fort blev jag attackerad av ‘bra jobbat’, uppmuntrande slag i ryggen och en vattenflaska. Snabbt skruvade jag av korken och drack allt på mindre än en minut, när jag sänkte flaskan bemöttes jag av Ariels korslagda armar och busiga leende. Genast slog jag ut i ett snett leende. 

   ”Fortfarande inte sugen?” frågade jag henne. Hon ryckte nonchalant på axlarna men hennes ögon avslöjade hur ivrig hon egentligen var efter att ha sett mig uppe på scen. 

   ”Du var magisk dock, precis som alla säger” sa hon sedan och tog de sista steget fram till mig. Jag log tacksamt och slängde min arm runt hennes axlar innan jag drog henne vid min sida och började gå mot omklädningsrummet. ”åh, men din svettiga kropp är inte lika magisk” utbrast hon och försökte komma ur mitt grepp, men jag endast spände armen och drog henne ännu närmre så jag kunde viska i hennes öra. 

   ”Det var inte vad du sa för några timmar sedan” genast hörde jag hur hon flämtade, roat såg jag hur hennes kinder blossade röda. Jag skrattade till innan jag snabbt kysste hennes kind och släppte taget innan jag gick in i omklädningsrummet där teamet redan var samlade.

ännu en låt framför av Ariel... personligen är detta en av mina favorit... bland flera hundra andra, heheheheh... men jag vet inte, det ligger en nostalgi i den. vet inte varför... men sak samma. vad tyckte ni om den? 

näst upp är Victoria's Secret Fashion Show! yeeeah, heheheh bara jag som har sett flera år ett x antal gånger? okej, bara jag... fattar. hahahaha, men vänta o se bara showen kommer skapa en del drama som senare kommer bubbla upp så se fram emot det! 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fraga: bra hårspray? 

mitt svar: återigen en konstig fråga men detta är något som irriterar mig väldigt mycket... just nu har jag en hårspray från Wella som det är mening att det ska vara 'strong hold' på... men det är BULLS#&T! så om ni har någon att rekommendera som håller väldigt bra men samtidigt inte gör håret otroligt kletigt eller överdrivet stel så skriv det gärna i din kommentar. kram! 

   Mummel och avlägsna skrik följde plötsligt luften och jag såg frågande upp över vad som kan ha orsakat det. Tillslut hörde jag det som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag innan det skenade i bröstet på mig. 

   ”Justin Bieber är här”

Glädjerus fyllde min kropp när jag hörde viskningarna runt omkring, genast fick jag fart på benen och satte av mot parkeringen bakom det stora tältet. Dock endast några steg bort från platsen jag stått grep en hand tag i min hand och jag rycktes bakåt. Förvirrat såg jag upp för att se Xaviers ansikte. 

   ”Det är dags” sa han endast och började gå i motsatt riktning, med mig i släptåg. Nej! Jag suckade olyckligt när jag insåg att jag inte hade något val utan gick ut på gatan och sedan ner mot hörnet som vi alla skulle stå bakom. Adriana kom efter mig medan resten redan stod på plats. Alla otroligt sensuella i de finaste underkläderna och håret rufsigt men fortfarande otroligt hopsatt. 

   ”Okej, sista scenen då tjejer! Kanske vi ska avsluta med ett ‘bang’?” ropade Diego genom en megafon, jag log snett för mig själv. ”kör musiken!” snart dunkade någon av de populära dubstep låtarna genom högtalarna och jag kände genast den uppumpande energin som flög in i mig. Let’s go!

Justins Perspektiv. 

Bilen körde in på den öppna parkeringen bakom inspelningen, reklam teamet hade spärrat av en hel gata för att kunna få sin scen rätt. Dock inte en så pass viktigt gata att hela staden blev avspärrad. Fort öppnade jag min bildörr och steg ut i den friska luften, jag huttrade smått när en kylig vind flög innanför min tröja. Jag hade killarna med mig i bilen; Alfredo, Ryan och Chaz. Eftersom dem ändå skulle befinna sig på konserten senare så föreslog mamma att de lika gärna kunde äta lunch med oss. Resten skulle möta oss vid restaurangen om någon timme. 

   I samlad grupp gick vi mot tältet som man behövde passera genom för att komma till inspelningsplatsen. Såklart var dock öppningen spärrad av livvakter men när jag berättade mitt namn och tydligen fanns med på listan de hade i famnen fick jag passera tillsammans med de andra. 

   Tältet kryllade av människor, makeup artister, stylister, män med headset som sprang runt för att få material från punkt A till punkt B. Genast hörde jag hur viskningar spred sig mellan människorna när de kände igen men jag var, men jag kunde inte bry mig mindre. Det enda min blick sökte efter var det välbekanta röda håret, de fylliga läpparna och strålande bruna ögon. Ariel. 

   Plötsligt dånade en röst över platsen, förvirrat gick jag närmre gatan med killarna efter mig. ”okej, sista scenen då tjejer! Kanske vi ska avsluta med ett ‘bang’? Kör musiken!” jag klev ut på gatan samtidigt som musiken pumpades ut genom högtalarna. Gatan var tom på människor och längre bort såg jag en billiknande föremål som höll en kameraman samt en uppsättning kameror. Plötsligt började den häftigt rulla bakåt och min blick såg bortom den för att se anledningen. Det jag fick se slog andan ur mig, min haka föll bildligt talat ner och slog i asfalten. 

   Spets underkläder, svallande hår och breda höfter. Min blick flög över de fem kvinnor som med självsäkra och mäktiga steg gick längst gatan, trots deras skyhöga klackar var varje steg lika stadigt. Dock fastnade min blick snart på endast en av dem. Ariel gick i mitten av dem, hennes hår dansade runt hennes ansikte, hennes höfter svingade från sida till sida medan hon gick mot kameran som fortfarande backade. Hungrigt flög min blick över hennes kropp, jag kunde inte låta bli och kände onekligen effekterna det hade på mig. Tänk på något annat Justin! Något som inte var det lättaste när min största frestelse gick längst gatan iklädd sexiga underkläder som gav mig en bra blick över både hennes runda rumpa och guppande bröst. Hennes blick var riktad framåt och jag bet mig underläppen i frustration vid intensiteten i den. 

   ”Woah...” ja, ‘woah’ är rätta ordet. Herregud, jag vill ha henne i min säng. Nu, på en gång. 

   ”PERFEKT! Det var allt. Tack till er alla. Bra jobbat! Nästa avgång, Victoria’s Secret Fashion Show” ljöd rösten ännu en gång högt över platsen precis när musiken tystnad, genast bröt applåder ut och tjut hördes i luften. Plötsligt kryllade det av människor runtomkring oss när det sprangs ut med jackor och annat till tjejerna. En efter den andra supermodellen passerade förbi oss, bredvid mig kunde jag se killarnas huvuden nästan snurra på deras axlar för att kunna se allt och alla på samma gång. Återigen fick jag lyfta mig på tårna för att kunna se över huvudena i jakt efter den röda hjässan. 

   Iklädd en medellång kappa bröt hon plötsligt ut ur mängden med sökande ögon, det ögonblicket hennes ögon fram mina stannade allt för en ynka sekund upp. Att jag hade saknat henne var en underdrift. Både en och tio miljoner gånger hade jag behövt stoppa mig själv från att säga till alla att vi drar hem istället, avbryter allt, bara för att få åka tillbaka till skolan och krypa ner i sängen med henne. Få spendera de där småtimmarna innan solen går upp med att bara prata, skratta med henne, hålla henne i min famn, kyssa hennes läppar, få känna hennes varma hud under mina handflator. I nästa sekund bröts allt och verkligheten kom ruschande tillbaka. 

   ”Justin...” hörde jag henne säga samtidigt som ett brett leende spred sig över hennes ansikte, ett leende som nästan tog andan ur mig. Åh, vad jag älskar henne. Fort satte jag fart på benen och snart slängde sig hennes armar runt min hals och mina armar lindades runt hennes midja och vi kolliderade i en häftig kram. Hårt tryckte jag henne mot mig innan jag borrade ner mitt ansikte i hennes hår, endast för att kunna dra in hennes välbekanta doft. 

   Efter vad som kändes som en evighet lutade vi oss ifrån varandra, mina kinder nästan smärtade på grund av det stora leendet jag hade på läpparna. Men jag kunde inte låta bli. Hon var här, i mina armar, alldeles framför mig. 

   ”Hej” sa jag tillslut. Hon fnittrade lågt, musik för mina öron.

   ”Hej” svarade hon och såg in i mina ögon. Vår stund avbröts av en röst och Ariel vände genast huvudet mot personen innan hon nickade. ”jag måste gå och byta om, men vi möts vid din bil?” jag nickade genast häftigt och följde henne med blicken medan hon gick in i tältet och sedan längre bort. 

   ”Jag vet inte om man ska skratta eller gråta när man tittar på dig” jag rynkade förvirrat på pannan innan jag vände mig om mot Ryan som lagt sin hand på min axel. ”hur hårt hon har dig runt sitt lillfinger är ju... galet” jag himlade genast med ögonen men kunde inte hindra leendet som återigen spred sig över mitt ansikte. 

   ”Jaja” mumlade jag och slog bort hans hand. Genast skrattade de tre innan vi började gå mot bilen ännu en gång. Ute på parkering stod nu Greg och pratade med Poobear, parkeringen var nu mer folkfylld än innan och mer bilar stod parkerade. 

   ”Är ni klara?” frågade Greg när han fick syn på oss. 

   ”Ariel är och byter om så snart” svarade jag och pekade med tummen över axeln mot tältet. De nickade förstående och återgick till sitt samtal. Snart hördes det välkända klickandet från ett par klackar och jag såg genast upp. Nu iklädd en beige kappa med en mörkbrun pälskrage samt ett par andra klackar och vita handskar gick Ariel mot oss med tre personer hack i häl. Hennes hästsvans svängde från sida till sida vid hennes steg och väskan hängde i hennes armveck. De stannade några meter från oss och talade lågt med varandra innan Ariel med en nick vände sig om och tog de sista stegen fram till mig. Jag log älskvärt mot henne och fick motstå de häftigt impulserna att kupa hennes ansikte i mina händer och kyssa henne. De rödmålade läpparna var alldeles för frestande för mitt eget bästa. 

   ”Ska vi?” frågade jag och sträckte ut handen mot henne, med ett leende la hon sin hand vi min och nickade. 

   ”Det ska vi” dock tyckte jag mig skymta en viss nervositet i hennes röst, något jag flinade åt inombords. Aldrig hade jag sett Ariel Madison nervös för någonting. Alltid stod hon självsäker och såg på allt som en barnlek, hon var drottningen över sitt eget universum och alla omkring henne. 

Bilen stannade utanför ‘Park Hyatt’ ett av Torontos finaste hotel, utanför kryllade det av paparazzis samt några en grupp fans. Ariel som satt närmast dörren öppnade och klev ur, Greg genast vid hennes sida medan hon med rak rygg gick mot dörrarna. Inte en enda blick mot varken paparazzoerna eller fansen som skrek hennes namn. Därefter klev Ryan och Chaz ur bilen, till min förvåning kände fansen igen dem då jag trott att de var här för Ariels skull. Jag följde efter dem och skrek höljdes ännu en nivå. 

   ”Justin, vad gör du här med Ariel Madison?” ”Dejtar ni?” ”Är ni tillsammans?”  ”Justin!” 

   Frågorna fanns det inget slut på och skriken fortsatte att mangla mina öron medan Poobear vid min sida hjälpte mig in i byggnaden. Med en suck borstade jag bort osynligt smuts från min tröja och letade med blicken efter Ariel, hon stod vid sidan om och pratade lågt med Greg. Snart slöt killarna upp vid min sida och jag plockade genast upp min telefon för att slå en signal till min mamma och se om de redan var här. 

   Vi hade bestämt redan igår att det var enklast att äta lunch på hotellet Ariel bodde på, för att smidigt sedan kunna packa hennes saker och ta med dem innan vi åkte till arenan senare på eftermiddagen. Signal efter signal gick fram tills mamma svarade efter den fjärde. 

   ”Hej, jag undrade bara om ni var här ännu? Vi kom precis” 

   ”Ja, vi sitter inne på restaurangen. Långt in” svarade hon, jag nickade för mig själv och vi sa snabbt hejdå innan jag gick bort till Ariel. 

   ”Kom, de är redan här” sa jag till henne, en flash av skräck ven genom hennes ögon innan det försvann. ”hey, det är ingen fara. De kommer älska dig, lita på mig. Det kommer gå hur bra som helst, du har inget att oroa dig över” försäkrade jag henne. 

   Hon nickade stelt och släppte ut ett nervöst andetag. ”okej, då kör vi” jag nickade och la en hand på hennes nedre rygg innan vi tillsammans gick mot restaurangen som man kom till efter man passerade receptionen, hissarna och de öppna rummen för umgänge. Hotellets lobby var stort och högt i tak. Häftiga takkronor hängde från de mäktiga cirkulära takfönsterna, två trappor befann sig i bottre delen av salen som ledde upp till andra våningen och ramades in av vackra, svarta räcken. Hotellet skrek verkligen av ‘lyx och pengar’, därav de fem stjärnorna de fått. Vi klev genom en stor dörröppning och kom in i restaurangavdelningen, det precis lika präktigt och vackert. 

   Jag märkte att ju längre vi gick ju fler kände igen oss men ingen gjorde en ansats till att resa sig och komma fram. Något jag mentalt tackade för, måltider var de få undantagen jag verkligen inte ville bli störd under. Efteråt kunde jag gärna ta kort eller skriva en autograf men inte medan jag åt. Ariel stelnade till och stannade upp i sina steg. Jag viftade åt killarna att fortsätta fram till familjen som nu fått syn på oss och börjat resa sig från sina platser. Frågande vände jag mig mot Ariel. 

   ”Vad är det?” frågade jag henne. Jag såg hur hon svalde. 

   ”Jag... ehm... j-jag vet inte hur jag ska bete mig. Det här är inte människor som jag kan iskallt se ner på, hårt skaka i hand och styra runt. Det här är din familj Justin. Jag vill göra ett gott intryck, inbilla dem att jag faktiskt förtjänar dig. Inte få dem att tro att...” hon skakade på huvudet. 

   ”Ariel, baby. För det första, tvivla aldrig på om du förtjänar mig eller inte. För det gör du, om du så vill tro det eller ej. För det andra, låtsas... låtsas som att det bara är du och jag, som att vi är i ditt eller mitt sovrum. Det finns inga kameror, inga andra som viskar eller tar kort. Det är bara vi. Bete dig som om ingen annan finns, okej?” jag fångade upp hennes händer i mina medan jag såg in i hennes ögon. Jag såg rädslan i dem och försökte överföra en del av mitt lugn. 

Ariels Perspektiv.

Mitt hjärta skenade i bröstet på mig och för första gången någonsin kände jag hur mina handflator var täckta av svett, till min lycka bar jag fortfarande de vita handskarna. Det var dags att ta det stora steget och träffa Justins familj, träffa hans föräldrar. Personerna som gjort honom, som älskade honom mer än allt annat. Hans allt. 

   Justin kramade min hand och jag såg genast tillbaka in i hans ögon, hans ögon som gnistrade av iver och lugn. Jag drog in ett djupt andetag och släppte ut det innan jag nickade till honom. Jag klarade det här, jag har tagit mig genom svårare saker, försökte jag intala mig själv medan vi gick den sista biten fram till hans familj. Min blick landade först på en kvinna, en kvinna med en utstrålning så lik Justins och genast insåg jag att hon var Justins mamma. Hon var otroligt vacker med ett hårsvall som böljade ner förbi en bit nedanför hennes bröst och de bruna ögonen mötte mina samtidigt som ett lugnande leende spred sig över hennes läppar. Bredvid henne stod en man, mannen hade skäggstubbet ansikte och ett par bruna ögon så lika Justins. Hans armar var täcka av tatueringar och genast förstod jag vart Justin fått sin inspiration ifrån då likt sin far påbörjat sina armars verk. 

   Vi stannade framför dem och min blick pendlade häftigt mellan dem. 

   ”Ariel, det här är min mamma Pattie och min pappa Jeremy. Mamma och pappa, det här är Ariel Madison” introducerade Justin bredvid mig, genast sträckte jag ut min hand mot Pattie. 

   ”Åh, jag gör inte handskakningar. Jag gör kramar” sa hon och innan jag hann reagera eller säga ett enda ord hade hon dragit in mig i sin famn. Förvånat stod jag ett ögonblick innan jag försiktigt besvarade hennes kram. ”det är väldigt trevligt att träffa dig Ariel, jag har hört väldigt mycket om dig” mina kinder blossade genast röda vid hennes ord. Så han hade pratat om mig? Mycket? 

   ”Gör du också bara kramar?” frågade jag sedan Jeremy, han flinade brett till svars innan han nickade häftigt och slog ut armarna. 

   ”Välkommen till team Bieber” utbrast han innan han drog in mig i en kram. Jag skrattade till och stapplade ett steg bakåt när han släppte taget. Wow, vad det enda jag kunde tänka när jag kände hur Justins händer fann min kropp och hjälpte mig att återfinna balansen. 

   ”Såså, Jeremy ha nu inte sönder Justins nya flickvän” skräck ven genast genom mig när jag hörde rösten säga ordet ‘flickvän’ högt och ute bland folk men insåg snart att vi var placerade så långt in och långt bort från andra att de omöjligt kan ha hört. Rösten tillhörde en äldre kvinna, smala glasögon satt på hennes nästipp och hon hade kort hår som räckte hennes till käkbenen och lugg. Hon hade något hemtrevligt över sig och jag log genast stort mot henne. Hon måste vara Justins mormor. ”hej, Ariel. Det är så otroligt kul att äntligen få träffa dig. Jag är Diane, Justins mormor” hennes kram var mjuk och ännu en gång träffades jag av den ‘hemtrevliga’ känslan som fick en saknad att fylla min mage. En saknad jag inte alls förstod. 

   Tillsist klev en äldre man fram, ett brett leende vilade på hans läppar. Hans kulmage gömdes bakom en lila tröja och det lilla av det håret han hade kvar stod åt alla håll på hans huvud. Utan att ha sagt ett enda ord till honom visste jag redan att jag tyckte om honom. Detta var hur jag tänkte att Jultomten såg ut när jag var liten, tänkte jag för mig själv. 

   ”... Bruce, Justins morfar” jag missade Bruces första ord men spelade bort det med ett brett leende och omfamnades av den sista kramen. Därefter vände jag huvudet mot Justins som hade ett stort leende på läpparna, jag kunde inte hindra mitt egna när jag såg hans. Han såg ut att sväva på moln. 

   ”Jag älskar dig, så otroligt mycket” viskade han sedan i mitt öra. Genast hettade mina kinder. 

   ”Jag älskar dig också” viskade jag tillbaka. 

Varning! Grafisk Sexualitet. Lunchen tog uppåt två timmar men det kändes som fem minuter. Justins familj var likt ingen annan jag någonsin träffat. Alla så olika men lika på samma gång. Jag hade nog aldrig skrattat så mycket under en måltid. Hänförd hade jag lyssnat på alla pinsamma historier som de berättat om Justin under hans tidigare år, med röda kinder hade Justin sett ner i knät medan jag skrattat och kramat hans hand. Jag älskade hur lätt det var att prata med dem, oroheterna över att jag inte skulle passa in eller att de inte skulle acceptera mig försvann fort. 

   ”Vi ses vid arenan då. Jag följer med Ariel upp för att hjälpa henne packa hennes väskor” hörde jag Justin säga till sin familj medan han drog mig mot hissarna. Jag rynkade lätt på pannan. Men mina väskor var redan packade, tänkte jag för mig själv. 

   Hissen plingade till och vi klev in. ”ehm Justin... mina väskor är redan packade” 

   ”Jag vet, jag behövde bara en ursäkt för att få lite ensam tid med dig” i nästa sekund var jag upptryckt mot ena hissväggen och Justins läppar låg över mina. En flämtning lämnade mina läppar när de äntligen fick känna den efterlängtade känslan att det gick likt en elektrisk stöt genom mig. Fort flög mina händer in i hans hår medan jag tryckte honom närmre, Justins händer famlade över min kropp som om han behövde känna överallt samtidigt. 

   Vi rycktes till verkligheten när hissen plingade till igen och dörrarna gled upp, fort hoppade Justin bort från mig innan han grep tag i min hand. Till min lycka var korridoren tom och snabbt drog jag upp min rumsnyckel innan jag satte den i låset. Dörren öppnades och jag drog genast in Justin med mig, så fort dörren stängdes bakom mig var jag upptryckt ännu en gång. 

   Våra kyssar ekade i rummet, våra tungor brottades och utforskade varandras munnar medan våra händer slet av den andras kläder. Min kappa föll till golvet och Justins följde snart efter, mina fingertoppar mötte hans varma hud och genast spred sig gåshud över min arm. Det kliade i mina fingrar att få röra honom precis överallt, få känna hans bara hud mot min. 

   Justins händer smekte från mina höfter upp över min mage innan han kupade min bröst som täcktes av den svarta urringade blusen jag bar. Ett stön lämnade hans läppar innan han lutade sig tillbaka för att sedan böja sig ner och placera blöta kyssar över mitt ena nyckelben innan de vandrade ner till mina bröst. 

   ”Du vet inte hur svårt det var att inte ta dig där på bordet när du tog av dig din kappa. Den här blusen passar dig alldeles för bra” hörde jag Justin mumla mot min hud, hans ord fick en flämtning att falla från mina läppar och gjorde mig endast ännu mer upphetsad. 

   ”Ska jag slänga den alltså?” frågade jag honom flämtande, hans läppar kysste nu över min hals. Jag tiltade huvudet försiktigt åt sidan för att ge honom mer utrymme medan jag lät honom fortsätta med sin magi. 

   ”Se bara till att aldrig bära den igen i min närhet... jag kommer troligtvis inte ha lika stor självkontroll nästa gång och vem vet vad som kan hända då” en rysning vandrade längst min ryggrad vid bilderna han målade upp. Genast grep jag tag om hans ansikte och kysste honom häftigt. Klädesplagg efter klädesplagg föll från våra kroppar tills vi föll ner på sängen i endast underkläder. Justins varma händer smekte över min kropp och fick mig att känna mig otroligt älskad. Det var vad han fick mig att känna varje gång han såg på mig, varje gång han rörde vid mig. Älskad. 

   ”Justin...” flämtade jag när mitt underliv dunkade av upphetsning och skrek efter honom. Desperat höjde jag mina höfter och tryckte dem mot hans, vilket genast fick ett stön att falla från hans läppar. Återigen fann hans läppar mina och jag tiltade på huvudet. Justins händer dök ner under min rygg och snart kände jag hur axelbanden till min bh föll slappa, i nästa sekund anslöt den till kläderna som täckte golvet. En kvidning kom från min mun när Justins läppar överlappade ett utav mina bröst och min rygg gick upp i brygga under honom. Men jag hade inte tid för förspel, jag ville ha honom nu och det fort. Mina händer fann hans hår och därefter hans ansikte som jag genast drog upp till mitt eget. 

   ”Bara... jag behöver dig, nu...” flämtade jag fram mot hans läppar. Justin försvann sekunden efter men var lika snabbt tillbaka, nu utan sina kalsonger och hans händer fann mina höfter där han snabbt drog ner mina trosor innan han slängde dem över axeln. Han hade sig till rätta mellan mina ben som jag nu särat brett för honom innan jag lindade dem runt hans höfter. Jag kysste hans läppar i samma ögonblick som han trängde in. Oh, god!

woooooooooahh! längsta kapitlet på länge... uppåt 3500 ord... vilket jag hoppas verkligen uppskattades. hade fortsatt men kände att tiden började rinna ut. 

så Ariel träffade Justins familj, vilket gick bra. vad tyckte ni om hennes rädsla innan? vad tyckte ni om möttet? o sedan hettade det till lite mellan Jariel... heheheheheheh... vad tyckte ni om det? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. tack så jättemycket för alla kommentarer som ramlade in, taaaaack! de betyder verkligen allt för mig. TACK! 

   ”Nej, det är jag inte” protesterade men vi båda visste hur fel jag hade. Jag öppnade dörren intill badrummet och klev fort ur mina skor innan jag såg på mig själv i spegeln. Usch, vad trött jag ser ut, tänkte jag och skådade mitt ansikte närmre. ”men du jag ska duscha nu” 

   Jag hörde hur han stönade. ”okej... jag saknar dig” 

   ”Jag saknar dig också”

Justins Perspektiv. 

Jag log brett när jag klev ur bilen och såg mormor och morfars välbekanta hus, huset jag bott i mer än jag bott i mitt eget. Barndomsminnen spelades genast upp i mitt huvud när min blick vandrade över den vita ytterdörren, uppfarten och det röda teglet. Hur jag cyklade på den asfalterade trottoaren på min åttaårsdag när jag fick min första cykel, hur många gånger jag och killarna spelat basket på uppfarten, hur jag lekte med Sammy på gräsmattan. Herregud, det var så länge sedan. 

   I nästa ögonblick slog dörren upp och ut kom morfar med ett brett leende, kulmagen var fortfarande kvar och lika tunnhårig var han men det var precis så han skulle se ut. Vi kolliderade i en kram och jag grep hårt om hans kropp. 

   ”Herregud, nu får du ta och sluta växa pojk” utbrast han när han släppte taget och la ena handen på min axel för att sedan vinkla upp huvudet lite för att kunna se mig i ögonen. Jag flinade roat. 

   ”Titta så stilig du är” sa mormor när hon gick om morfar och drog in mig i en egen kram. 

   ”Jag har saknat er” mumlade jag mot hennes axel. Bredvid oss kramades Alfredo med Jaxon som sprungit in i hans famn, Poobear skrattade och sa något till pappa som skrattade lika högt. Mamma hade Scooter i ett hårt grepp innan de lutade sig ifrån varandra och började genast diskutera något jag säkert inte ville involvera mig i. Kanske var det händelsen i Frankrike när jag av misstag gått in i en glasvägg, dock hade jag redan försäkrat henne genom telefon att jag mådde bra. Jag mådde bra, det var mer pinsamt det som hänt. Jag menar vem går in i en glasvägg? Jag tydligen. 

   ”Justin!” utbrast i nästa sekund en ljus röst som jag kände igen såväl, med ett brett leende snurrade jag runt för att i sista sekund fånga en flygande Jazzy. Fnitter fyllde mina öron när jag snurrade henne ett varv innan jag drog in henne i min famn. Det var alldeles för länge sedan jag sett min småsyskon och gjorde en mental anteckning att bli mer involverad i deras liv och se till att flyga dem till mig mer ofta. 

   ”Hur mår min lilla prinsessa?” frågade jag, hon sken likt solen. 

   ”Bra” utbrast hon innan jag snabbt började prata om precis allt nytt i hennes liv. Hur hon börjat skolan, om hennes danslektioner, om den nya hundvalpen de köpt, om alla hennes nya vänner. Överväldigad men fortfarande intresserad lyssnade jag på hennes prat medan jag gick med henne i famnen in i huset. Jag bemöttes av den välbekanta inredningen och jag log. Jag var hemma. 

”Så är det Ariel hon heter?” frågade mormor, dagen hade nu gått över till kvällen och de små hade gått till sängs efter en högljudd och stojig middag men var vad jag hade saknat. Nu hade mormor, morfar samt pappa slagit sig ner i vardagsrummet tillsammans med mig och Alfredo. Poobear och Scooter hade redan åkt vidare till Toronto för att se till att allt stod rätt till inför konserten. 

   Jag kände hur mina läppar drog ut sig i ett tanke vid endast tanken på henne, jag nickade. 

   ”När får vi träffa henne?” fortsatte hon, nu exalterad. 

   ”Hon är faktiskt i Toronto i helgen” svarade jag. ”hon är här för att spela in en reklamfilm” 

   ”Hon är modell eller hur?” frågade morfar och kliade sig under hakan innan han la armarna i kors över bröstet. Jag nickade igen. 

   ”Precis. Världens största supermodell...” jag mumlade ut de sista orden och kunde inget annat än att känna stolthet över henne. 

   ”Hur har det gått i skolan annars då?” frågade pappa, jag motstod impulsen att himla med ögonen över den vanliga frågan som jag inte hört på länge. Annars hade det varit en standardfråga som frågats varje dag under middagarna. 

   ”Jo, det går bra. Dock är jag glad att man är tillåten att fokusera mer på sin karriär än skolgången i sig. Skolan har aldrig riktigt varit min grej” morfar brast genast ut i skratt. Jag log roat mot honom. 

   ”Nej, det vet vi” retades han och nu kunde jag inte hindra mig själv utan himlade med ögonen. Men jag förstod vad han menade, jag hade under fler tillfällen är jag kunde räkna blivit utslängd från klassrummet och kan någon gång även blivit avstängd. Jag skrattade lågt och satte mig bekvämare i soffan. Alfredo bredvid mig flinade brett. 

***

Gruset knastrade under min skateboards hjul medan jag åkte mot parken, oktober kylan låg i luften och jag begravde mina händer i jackfickorna. I ögonvrån kunde jag till min besvikelse se kameramän i ett försök till att vara diskreta långsamt följa efter mig. Jag skakade smått på huvudet åt dem och la sedan blindögat åt dem. 

   Snart närmade jag mig parken och basketplanen som sträckte ut sig en bit ifrån, killarna var redan i full gång att studsa den gamla bollen över planen medan de tacklades och ropade. Alfredo passade bollen till Ryan som hoppade och lyckades göra mål trots Chaz försök till att stoppa honom. Runt på planen stod också Nolan samt Mitch med flämtande andetag. Ännu längre bort kunde jag se ett tjejgäng som satt i en klump på marken, om de var fans eller inte visste jag inte men var ändå glad att de höll sig på avstånd. 

   Det var tänkt att imorgon skulle vi åka till Toronto för min konsert och i samband plocka upp Ariel vid hennes inspelning, äta lunch tillsammans med mina familj och sedan på kvällen åka vidare till New York för min sista konsert och Ariels show. Jag var exalterad över att Ariel skulle träffa min familj, att de alla äntligen skulle få ett ansikte till namnet. 

   Jag rullade in vid basketplanen och klev av skateboarden innan jag klev på ena änden och tog upp den. Killarna såg snart min ankomst och kom genast för att hälsa. Månader hade nu gått sedan jag sett dem sist. 

   ”Hey bro!” 

Ariels Perspektiv. 

”Och kamerorna rullade om tre... två... ett... kör!” kameran som stod på sin vagn där regissören kunde sitta tillsammans med kameramannen rullade häftigt bakåt medan jag med självsäkra steg klev efter. Enorma vingar hängde på min rygg och släpade efter i golvet medan jag gick, mörkblå underkläder med små ljusblå detaljer pryde min kropp. 

   Inspelningen var under full gång och vad jag gissade så hade vi fått ungefär halva filmade under dagen, alla inomhus scener. Utomhus scenerna skulle tas hand om under morgondagen, det var tänkt att vi skulle vandra längst Torontos gator. Jag var exalterad över att få se mer av staden, den var vacker. Dock låg inget av det över det faktum att jag skulle få träffa Justin igen. 

   Jag gick förbi markeringen och stannade upp innan jag vände mig mot regissören som log brett och gav mig tummen upp. Genast var Xavier tillsammans med reklamfilmens officiella designer, Gretel Tedrick framme hos mig. 

   ”Vackert, vackert...” hörde jag henne mumla för sig själv medan hon hjälpa Xavier att få av mig vingarna. Jag log för mig själv och tog ett kliv framåt när jag kände hur tyngden lättade från min axlar och såg hur de bar dem mellan sig ut ur rummet. Genast satte jag av mot omklädningsrummet för att byta om till mina egna kläder. 

   ”Hejdå Alessandra!” ropade jag till henne medan jag gick mot utgången. Hon såg genast upp innan hon vinkade glatt till mig. 

   ”Hejdå Ariel! Vi ses imorgon” ropade hon tillbaka, precis som de flesta modeller för Victoria’s Secret hade hon en liten brytning på talet. Jag log brett och vinkade också till Adriana Lima som jag såg längre ner. Vi var totalt fem tjejer här för reklamen; jag, Alessandra Amborsio, Adriana Lima, Behati Prinsloo och Erin Heatherton. Alla hade jag känt nu i flera år och det var alltid lika roligt att få jobba eller bara umgås med dem. 

   Trött men leendet kvar på läpparna gick jag genom det maffiga huset vi spelat in i, jag var osäker på om det var ett slott eller tillhört en hertig en gång i tiden. Oerhört stort och vackert var det i alla fall. Detta var vad jag såg framför mig när jag tänker på prinsessor och prinsar. Xavier, Tyra och Leila mötte mig vid entrén där vi tillsammans gick mot bilen där min chaufför samt Greg redan satt redo. Tyras röst blev mer och mer avlägsen ju längre vi åkte, utmattad lutade jag mitt huvud mot det kalla bilfönstret. Här i Toronto var det tusen gånger kallare än vad det varit i LA och jag såg inte fram emot att spatsera omkring utomhus imorgon i endast underkläder. Jag huttrade till vid endast tanken. 

   ”Ariel, lyssnar du?” den plötsliga höga tonen fick mig att hoppa till i sätet och genast se upp.

   ”Va? Vad?” frågade jag förvirrat. Jag såg hur Tyra suckade. 

   ”Jag har pratat i de senaste fem minuterna, har du inte lyssnat på ett ord jag sagt?” jag log beklagande mot henne men hon endast himlade med ögonen och föll ihop mot sätet. ”strunta i det, jag skriver ner det, upprepar det imorgon...” 

   ”Förlåt, jag är bara trött och...” jag stoppade mig från att rabbla ur mig att jag dagdrömt om min pojkvän. En pojkvän de inte visste jag hade. ”förlåt” mumlade jag igen. 

   ”Det är ingen fara Ariel. Jag förstår att du är trött, vila istället” svarade Tyra och viftade avfärdande med handen åt mig. Jag nickade smått och sjönk ihop mot fönstret ännu en gång medan jag lät tankarna vandra över till Justin ännu en gång. 

***

   ”Sådär, nu är du ännu vackrare” smickrade Leila och jag log tacksamt mot henne. Gatan vi arbetade på hade blivit totalt avspärrad för att vi skulle få använda den i fred. Adriana var nu någonstans där ute, det enda jag kunde höra var uppmuntrande ord och direktiv. 

   ”Okej, Ariel du är upp nästa” informerade Gretel medan hon sprang förbi mig för att assistera någon annan stans. Jag nickade och gick tillsammans med Xavier bort mot kamerorna. 

   ”Nu, ge mig jackan” Xavier sträckte ut handen mot mig och jag såg vädjande på honom. ”det där kommer inte fungera och det vet du mycket väl. Ge hit den” med en suck drog jag ner dragkedjan och huttrade genast. Kylan slog mot min bara mage och armar. Fort slängde jag jackan till Xavier som flinade roat mot mig, jag motstod impulsen att ge honom fingret. 

   Därefter gick jag mot platsen jag skulle snurra, vrida och vända på mig framför kameran. Fruset la jag händerna på broräckets stenyta medan jag såg ut över vattnet som lugnet flöt förbi under. Långt bort kunde jag höra ljudet av kameror och inte de som vi hade på plats, paparazzoerna hade så gott som de gick skjutsats bort. Men det verkade som att de ändå envisades med att fota oss från sådant avstånd. 

   Den följande kvarten spenderade jag framför kameran medan jag så gott jag kunde försökte uppnå Diego’s önskemål. Vid orden som följde verkade han nöjd och en lättnad sköljde över mig medan jag höll minen och fortsatte att posera och se in i kameran. 

Den sista scenen höll på att förberedas när klockan närmade sig elva på morgonen. Min hud var täckt av gåshud som inte hade lagt sig sedan jag tagit av mig jackan imorse. Jag hade till och med försökt att springa och hoppa runt på stället tillsammans med Alessandra men hade huttrat lika mycket i alla fall. Dock var jag absolut inte den enda. Så fort en scen var klar skreks det efter jackor. Klädda i svarta lingeri set, en del av oss hade även nylonstrumpor också medan vi fixade det sista i tältet innan det var dags för oss att gå bort mot hörnet. Den sista delen gick ut på att vi enkelt skulle gå på en rad från en änden av gatan till den andra. Inget svårare än så. 

   Mummel och avlägsna skrik följde plötsligt luften och jag såg frågande upp över vad som kan ha orsakat det. Tillslut hörde jag det som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag innan det skenade i bröstet på mig. 

   ”Justin Bieber är här”

JUSTIN ÄR DÄR! gaaaaaah... a reunion is about to happen! vad tror ni kommer hända? o Justin var hemma där i början, fick träffa familjen som är exalterade på att äntligen få träffa Ariel. hur tror ni det kommer gå? tell me! 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

jag personligen tycker inte jag ber om mycket... o jag vet att dessa små meddelande kommer emellan åt men jag kan inte låta bli när jag ser besöksantalet o sedan antalet kommentarer som ramlat in. jag talar förstås inte om alla kapitel... utan om det senaste. förtjänade det inte mer än 8? jag vet att det inte var så drama fyllt men ändå... ni har ingen aning om hur mkt de motiverar. de är som en bekräftelse på att ni tycker om det jag skriver, att ni faktiskt läser... även om kommentaren inte är fylld av 'omg, jag älskar dig' eller 'herre j*vlar vad grymt!' bara tänk på det... jag lägger ner timmar, ibland dagar på att skriva kapitel, då är det väl inte så mkt att begära att ni lägger ner minuter på att skriva en kort kommentar. 

min fråga: förolämpning ni använder ofta? 

mitt svar: okej.. så jag inser att den här frågan kan lätt misstolkas. jag menar förstås inte sådan förolämpning man gör för att såra någon eller vara elak. nej! utan jag menar som man säger på skämt till sin kompis eller nått.. jag använder ofta ordet 'dumbo'. ehhehehe... ingen aning om varför men det har fastnat. 'kioskmongo' är oxå en rolig en. kram! 

PREVIOUS:    Åh, nej. Hade någon fångat oss vid bilen? tänkte jag och öppnade genast tidningen för att bläddra fram till rätt sida, i tron om att jag skulle hitta bilder på oss. Förstorade och in zoomade. Men det var inte bilder på mig jag såg. Det var bilder på Justin men inte tillsammans med mig. Min blick flackade över sidorna medan jag försökte efter svar. Det här kunde inte hända igen. 

   Förtvivlat sjönk jag ner på en av bänkarna medan jag fortsatte att stirra på artikeln framför mig. Jag som trodde att vi hade löst problemen innan han åkt. Att han inte hatade mig. Att han inte skulle ta ut hämnd på mig. Hade jag fel?

Tidningsartikel efter tidningsartikel låg framför mig på mitt sovrumsgolv. Jag visste att det här inte alls var hälsosamt men jag kunde inte låta bli. Justins vackra ansikte såg tillbaka på mig från uppslagen, hans leende bländade mig men jag kunde inte förmå mig att le tillbaka. Inte när min blick landade på tjejen bredvid honom. Efter att ha läst vartenda ord i tidningen hade jag fått fram att hon var hans bakgrundsdansare och enligt källan hade de synts till i en restaurang där de ska ha sett ’ny kära’ ut. 

   Det högg till i magen när jag endast tänkte tanken. Jag granskade bilderna närmre, de såg glada ut men såg de ’ny kära’ ut? Jag vet inte. Vad det här vad Justin ville ha? Det enda jag kunde tänka på var hur de öppet kunde sitta på den där restaurangen medan med mig kunde han inte göra något alls. Jag hade tvingat in vårt förhållande i skuggan och vägrade ställa mig ett steg utanför. 

   Förtvivlat begravde jag mitt ansikte i mina händer, kunde det här vara sant? Det var möjligheten jag behövde begrunda först. Sanningen i den här historien. Vi hade redan gått genom otrohets bekymmer, jag och Justin. Det visade ju sig vara en lögn och det hade varit mitt fel att jag inte lyssnat på honom. Att jag inte trott på honom när han sa att han inte ville ha något med Selena att göra. Litade jag inte mer på honom än såhär? Hade han inte redan bevisat för mig att jag kunde lita på honom? Att han älskade mig och ingen annan? Att han aldrig skulle göra något sådant här för att såra mig. 

   Jag lyfte huvudet för att se på artikeln ännu en gång, Justins leende blev plötsligt falskt och jag såg inget annat än oskyldig vänskap i hans ögon. Jo, jag litade mer på honom än så. Fort reste jag mig från golvet och gick fram till sängen där min telefon låg. Med snabba fingrar låste jag upp den innan jag klickade in på mina meddelanden. 

   Till Justin: 

   ”Jag älskar dig.” 

   Jag log tunt mot skärmen och såg hur meddelandet gick över till 'levererat'. Jag litade på honom och borde veta bättre än att tro på det jag läser i tidningen. Med en suck släppte jag ner telefonen på sängen igen och den studsade några gånger innan den blev liggande. Jag höjde min arm för att kunna se ner på min armbandsur och såg att klockan nu var kvart i tre på eftermiddagen, det var meningen att jag skulle träffa Luke och Saphira vid tre. Genast drog jag en hand genom mitt hår och plockade upp tidningarna från golvet innan jag hårt tryckte ner dem i papperskorgen. Jävla skräp. 

   Hissen plingade till när den öppnades på min våning och jag åkte ner en för att sedan fortsätta bort mot modell korridoren. I ett hörn, sittandes i två fåtöljer satt Luke och Saphira med både datorer och tidningar framför sig. Saphira såg upp från sin skärm och slog genast igen den när hon såg mig komma gåendes. Hon hade verkligen förbättras sedan jag först träffade henne, hon bar upp sig själv med mer stolthet och självförtroende. Vilket märktes i både sättet hon gick och klädde sig. Det var en fröjd för ögat. 

   En tunt leende spred sig över hennes läppar medan hon ställde sig upp. Luke var dock inte en lika stor fröjd för ögat då han nonchalant satt kvar i sin fåtölj medan han bläddrade runt på något webbsida på internet. Irriterat slog jag till hans bakhuvud för att fånga hans uppmärksamhet. Vem trodde han att han var? Drottningen av England? 

   Frustrerat knep han ihop sina läppar innan han slog igen sin dator och reste på sig. Det fortsatte att förundra mig över vad han egentligen gjorde här. Varför ville han bli modell när han hela tiden visade sådant ointresse att lära sig? Jag förstod det inte. Inte hade han något svar heller när jag frågade. Han var ett snobbigt yngel. Troligtvis vuxit upp på bomull och silverskedar. Men med sådan uppfostran kommer man ingenstans i livet. Jag visste det för ett faktum. 

   ”Har ni gjort det jag har bett er om?” frågade jag och la armarna i kors över bröstet. Båda hade fått ett strikt schema över både motion och kost som de var menade att följa. Jag kunde lita på att jag fick en nick från Saphira men med Luke var jag inte lika säker. 

   ”Jag tänker inte äta de där horribla bönorna” svarade Luke. Jag slöt ögonen för att inte explodera. Hur många argumentationer jag och Luke har haft över dessa bönor var oräkneliga och varje gång slutade det med att jag röt åt honom att gå. 

   ”Du äter vad jag säger åt dig att äta” kontrade jag iskallt. Otroligt nog verkade han knappt påverkad av varken min kyliga stämma eller hårda ögon. Fort sträckte jag upp handen och grep tag om hans käke i min hand så min fingrar borrades in i hans kinder för att sedan dra ner hans ansikte så jag kunde se honom rakt i ögonen. ”du har gått över gränsen alldeles för många gånger Luke och det är verkligen på tiden att du ger mig respekt. Utan mig, utan Tara är du inget. Fattar du det? Och om så inte är fallet så kan vi ju alltid ta ett bad till” äntligen såg jag att jag bröt genom skinnet på honom när jag tog upp badet jag tvingat honom i för lite mer än en månad sedan. En vecka hade gått och han hade i stort sett betett sig som min knähund innan sakta men säkert hans självförtroende kommit tillbaka. Men nu var rädslan tillbaka i hans ögon, något som fick leendet på mina läppar att växa. Fort knuffade jag honom ifrån mig och han stapplade ett par steg innan återfick sin balans och borstade bort osynligt smuts från sin tröja. 

   ”Kom igen nu, vi har mycket att göra” sa jag sedan och lämnade dem bakom mig. Fort hörde jag hur Saphiras klackar följde efter mig och jag kastade en blick bakom mig för att se hur rätt jag hade. Lukes ansikte prydes nu av ett surt ansiktsuttryck medan han följde efter några meter bakom. ”bra jobbat Saphira” sa jag till Saphira medan jag såg framåt igen. Uppmuntrande ord kunde jag ge henne men inte mer än så, hon kunde inte tro att jag blivit hennes nya bästa vänner för att sedan börja tro att hon kunde göra som hon ville. 

*** 

Onsdag, 2:a Oktober.

”Du kommer se så otroligt fantastik ut. Allt sitter som det ska!” tjöt Todd Thomas, Victoria's Secret officiella designer. Jag log brett och snurrade lite på kroppen för att kunna se underkläderna från olika vinklar. För första gången fick jag nu testa den otroligt dyra underklädes setet som gjorts just för min kropp och det kändes fantastiskt. Allt satt precis som det skulle, inga glapp eller konstigheter. Jag vände mig om mot Mouawad som faktiskt hade designat underkläderna och tackade honom. Han endast viftade med handen. 

   ”Jag är glad att den sitter på dig och ingen annan. Det var en ära att få jobba med din kropp Ariel Madison” jag log tacksamt och snurrade ännu en gång framför spegeln för att kunna se allt. Jag skulle totalt bära fyra set, vilket alla hade olika teman. I år körde dem på cirkus, årets månader, snö änglar och tillsist en britisk invasion, där denna jag hade på mig skulle visas. Det var menat att jag skulle öppna showen klädd i detta. Jag var mer än upprymd vid tanken på att få återvända till Victoria's Secret Fashion Show kaoset. 

   Jag återvände till det lilla utrymmet för att byta om till mina kläder igen. Försiktigt som sjutton fick jag av mig juvelerna och hängde upp dem på den svarta dockan. Därefter drog jag på mig mina egna underkläder som nu kändes nästan obekväma efter att ha burit de andra. Jag drog upp min rutiga kjol över höfterna innan jag tog på mig den vita blusen med en svart rosett i halsen. Snabbt plockade jag upp min vita Chanel väska från golvet och drog bort draperiet innan jag gick bort mot Xavier och Tyra som följt med mig hit. 

   ”Tack för att du kom Ariel” sa Todd Thomas och sträckte ut sin hand. Jag log och skakade hans hand. ”men då ses vi om några veckor. Ha det så bra” 

   ”Tack, detsamma. Lycka till” mina klackar ekade mot stengolvet när vi gick genom korridoren mot parkeringen igen. 

   ”Okej, så jag har bokat in solarium tid senare i veckan samt en tid hos Mrs Dolores” berättade Tyra medan vi gick. Mr Dolores var kvinnan jag gick till när det var dags för min helkropps vaxning, nödvändigt men inte fullt så behagligt. ”sedan börjar infilmning av den nya reklamen snart. Du kommer behöva flyga till Toronto under... inte den helgen som kommer utan nästa. Söndagen samma helg är konserten så du flyger direkt från Toronto till New York. Samt du har fem inskrivna intervjuer som du måste gå på, men vidare information får du om det senare” jag motstod impulsen att sucka när jag lyssnade på alls som behövdes göras inom så snar framtid. 

   ”Sedan så kommer snart Agua de Coco’s katalog ut vilket betyder att du ännu en gång måste befinna dig vid butiken för att promota märket” jag nickade och gled in i baksätet på den stora bilen. Det var nu onsdag och Justin hade nu varit borta i ungefär en och en halv vecka, rubrik efter rubrik hade spridits på honom och hur han tog världen med storm. Enligt meddelandet jag fått imorse så var han på väg till England där han skulle stanna i några dagar och sedan fortsätta till Tyskland. 

   Bilen brummade igång och snart var vi ute på vägarna igen, jag önskade att jag kunde åka tillbaka till skolan men jag hade i alla fall 3 andra ärenden jag behövde få klara idag. 

Svetten rann längst mina tinningar men jag njöt av mjölksyran som brände mina lår när jag pressade mig att springa ännu några minuter på löparbandet. Med flämtande andetag saktade jag tillslut ner och stängde av innan jag klev ner från bandet. Girigt sträckte jag mig efter min vattenflaska och halsade i stort sett allt innan jag nästan kvävdes på vattnet. Jag hostade lätt innan jag drog till mig min lilla handduk och torkade svetten ur pannan och nacken. 

   Det var inte många här på gymmet, kanske uppåt tio stycken. Alla killar förstås, alla med fixeringar på deras platta magar och vattenmelon breda armar. Jag höjde vattenflaskan igen och svalde ännu ett par klunkar medan jag gick mot utgången. Jag kunde känna blickarna bränna i ryggen på mig medan jag gick och försökte ignorera det främmande obehaget som sköljde över mig. Kunde de se något ärr? Jag skakade på huvudet för mig själv innan min telefon som jag hade fastspänd på min överarm för att kunna lyssna på musik medan jag sprang vibrerade. Fort höjde jag handen och tryckte in den lilla knappen som satt på ena hörlurssladden.

   ”Ariel Madison” sa jag in i telefonen, professionell röst på. 

   ”Wow... jag vet inte om jag ska skratta eller gråta” jag skrattade till när jag hörde att det var Justin medan jag gick genom korridoren bort mot hissen. Jag kände mig nu slut i hela kroppen och ville inget annat än att ligga i sängen och prata med Justin tills jag somnade. 

   ”Ha ha, du är så otroligt rolig” jag hörde hur han skrattade lågt i andra ändan. ”hur går det?”

   ”Det går bra. Börjar känna mig väldigt trött bara, alla dessa tidzoner för tät inom på varandra börjar på riktigt påverka mitt humör” svarade han. ”hur går det själv?” 

   ”Bra, var precis på gymmet så ska snart hoppa in i duschen” svarade jag och tryckte in hissknappen.

   ”Säg inte så, jag är ett steg ifrån att åka raka vägen tillbaka till LA och duscha med dig” jag kände hur det hetta på kinderna medan jag klev in i hissen och lutade mig mot räcket som sträckte sig över ena hissvägen efter jag tryckte in 3:an. Jag stönade sedan lågt vid tanken på att ha Justin som sällskap i duschen.

   ”Sluta retas” mumlade jag. ”men hur mycket den tanken lockar mig så måste du stanna där du är. Du får tänka på alla som förväntar sig konserter inom de närmaste dagarna” svarade jag och hörde hur han suckade. 

   ”Jag vet... det är bara 3 länder kvar sedan åker jag hem till Kanada, efter det New York sedan är jag tillbaka hos dig” genast lyfte jag huvudet som legat bakåtlutat mot hissväggen och rynkade frågande på pannan.

   ”Kanada?” ekade jag förvånat.

   ”Ja... turnén har en paus på ungefär 5 dagar mellan Mexico City och Toronto så jag ska hem och hälsa på släkten medan jag ändå är i krokarna innan jag åker vidare till Toronto” förklarade han. 

   ”När ska du vara i Toronto?” frågade jag kvickt och kände hur ett leende spred sig över mina läppar. Kanske vi var där samtidigt. 

   ”Ehm... den i Toronto är den 11:e och sedan är den i New York den 12:e, efter det är det ju din show där den 13:e” svarade han. Genast sken jag upp i ett leende. Vi skulle vara i Toronto under samma helg. 

   ”Då antar jag att vi ses i Toronto” sa jag och klev ur hissen som nu stannat på min våning. Jag kunde lätt se Justin med rynkad panna och frågande ögon över mitt svar och fnittrade till för mig själv. 

   ”I Toronto?” ekade han. ”ska du till Toronto?” 

   ”Jag ska under samma helg till Toronto för att spela in delar till Victoria’s Secrets nya höst reklam för underkläder. Efter det flyget jag till New York för showen” berättade jag och låste upp min dörr innan jag stängde den efter mig. 

   ”Då antar jag att vi ses tidigare än beräknat” återigen hörde jag leendet i hans röst. 

   ”Vänta...” utbrast jag när en annan tanke slog mig. Han åkte till Kanada för att träffa sin familj. Betydde det att... jag? Också skulle det? Genast skenade mitt hjärta i bröstet på mig. Jag visste redan att de visste om mig. Justin hade dock försäkrat mig om att de aldrig någonsin skulle gå till tidningen om det och jag trodde honom. Det var hans familj. Såklart de aldrig skulle göra så mot honom. ”betyder det är jag... kommer... du vet?” 

   ”Träffa min familj?” jag nickade på huvudet tills jag insåg att han inte alls kunde se mig och pep ur mig ett ’ja’. ”det beror på... de vill väldigt gärna träffa dig men frågan är om du vill träffa dem” 

   Ville jag träffa Justins familj? Såklart jag ville. Men tänk om de inte tycker om mig. 

   ”Jo... det är klart. De är din familj, de betyder mycket för dig. Så, ja... jag bara...” jag hörde hur han skrattade bedårande i telefonen. 

   ”Är Ariel Madison möjligtvis nervös?” retades han och jag himlade genast med ögonen. 

   ”Nej, det är jag inte” protesterade men vi båda visste hur fel jag hade. Jag öppnade dörren intill badrummet och klev fort ur mina skor innan jag såg på mig själv i spegeln. Usch, vad trött jag ser ut, tänkte jag och skådade mitt ansikte närmre. ”men du jag ska duscha nu” 

   Jag hörde hur han stönade. ”okej... jag saknar dig” 

   ”Jag saknar dig också”

så Ariel litar på Justin? tror ni det ligger någon sanning bakom det eller är det ännu en gång en tidning som bara skriver massa skit? tell me! 

o nu ska de träffas igen i Toronto... o Ariel ska träffa Justin familj. hm... hur tror ni det går? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: hörlurar ni rekommenderar? 

mitt svar: jag har haft både Urbanears, iPhone hörlurar, Skulls o nu har jag ett par Beats by Dr. Dre. de sistnämna är verkligen grymma... sköna att ha på huvudet o ljudet är väldigt bra. Urbanears är tkr jag oxå om men de går lätt sönder tycker jag. =/ vad säger ni? kram! 

PREVIOUS:    ”Gör det du. Jag har inte tid för det här i alla fall. Vi ses” svarade jag och gick förbi henne mot dörrarna. Händerna återigen i mina jeansfickor men nu med ett surt humör och en arg rynka i pannan. 

   ”Vart ska du?” hörde jag henne fråga. 

   ”Varför ska jag svara på det? Jag inte trodde vi betydde tillräckligt mycket för varandra för att berätta vart vi ska ta vägen eller har varit” svarade jag och gick baklänges medan jag slog ut med armarna. ”men jag tycker eller är inte som du Ariel. Promo tour. 3-4 veckor är jag borta... så du vet, om det är så att du... jag vet inte, börjar oroa dig eller undrar vart jag är. Så vi ses” med det gick jag ut genom dörrarna och nerför trapporna. Helvete...

Ariels Perspektiv. 

Han skulle åka. Jag skulle inte få se honom igen. Att inte fått sett honom på så länge hade varit tortyr nog. Jag hade så många gånger velat dra tummen över skärmen och svarat de tusentals gånger han ringt min telefon. Men varje gång var det något som stoppade mig, något som fick mig att dra tillbaka handen och istället stirra på skärmen tills den slocknade igen. 

   Tara hade tagit mig tillbaka till New York där vi besökt dr. Watkins. Läkaren som gjorde de hundratals operationerna jag genomgått sedan jag var liten och kunde få vilket sår som helst att försvinna. Hans ärr syntes nästan aldrig. Så duktig var han. Han sydde ihop mitt sår så fort vi landade i New York och jag spenderade veckan efter det ett flertal gånger i spegelrummet. Varje gång lika hemskt och intensiv. Men jag förstod äntligen vad Tara menade. Jag hade förstört mitt kropp och det visste jag. Jag hade varit dum ute i skogen och det visste jag. Jag hade inte tänkt och det visste jag. 

   Dock igår hade Tara gett mig klartecken att få återvända till skolan och jag höll nästan på att flyga ut ur huset, så glad var jag. Jag ville se och träffa Justin igen. Hela flygresan satt jag som på nålar, jag kunde inte bärga mig tills vi landade i LA igen. Få känna den varma luften i ansiktet igen, se palmträden, allt med LA. Men framför allt Justin. Inte ett enda piller hade jag behövt ta för att lugna mina nerver under flygresan eftersom jag fungerade på ren glädje och glömde allt med att vi befann oss i luften och inte i säkerhet på marken. 

   Bilresan var den samma och Greg hade nu börjat se en aning konstigt på mig men jag kunde inte bry mig mindre vad han trodde eller tänkte. Men sedan ju fler steg jag tog mot skolbyggnaden så kände jag hur glädjen försvann, hur mina gamla vanor satte in igen och hur jag slöts i mitt vanliga skal. Mina längre resor borta var inte något man ifrågasatte. Det var inte något jag talade om. Så naturligt så var mina svar klippta och kyliga när Justin genast började ifrågasätta min frånvaro även fast jag inte ville var det med honom.

   Han hade rätt. Vi betydde mer än så för varandra. Han betydde mer än så för mig. Jag var skyldig honom en förklaring. Han hade räddat mitt liv. Utan honom hade jag inte stått här nu, jag var skyldig honom allt och lite till. Därför kändes det som om mitt hjärta krossades när jag hörde att han inte skulle komma tillbaka igen. Inte inom snar framtid i alla fall. Han skulle ut i världen. Kunde jag verkligen låta honom åka iväg med det här bråket som det sista vi sa till varandra? Skulle detta verkligen vara vårt ‘hejdå’ till varandra? 

   Innan jag hann ändra mig och mina vanliga reflexer satte in släppte jag min väska till golvet och sprang mot ytterdörrarna. Jag sökte likt en galning efter honom när jag kom ut, snurrade runt och runt för att se vart han gått någonstans. Tillslut chansade jag och sprang mot parkeringsplatsen, mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg honom endast några meter från den stora svarta bilen som skulle ta honom härifrån. 

   Jag nådde fram till honom samtidigt som han börjat öppna bildörren, fort satte jag min handflata mot fönstret så den hårt stängdes igen. Sekunden efter snurrade jag runt honom och tryckte i farten upp honom mot bilen och pressade mitt ansikte mot hans bröst. Hans doft sköljde över mig och jag drog in ett djupt andetag. 

   ”N-Nej... du kan inte åka... inte såhär” flämtade jag sedan. Han kunde inte lämna mig såhär. ”jag är ledsen. Jag är ledsen att jag gjorde dig orolig, jag är ledsen för allt. Jag...” jag lutade mig ifrån honom för att kunna se upp i hans ögon. De bruna ögonen som jag saknat så mycket. 

   ”Ariel-” började han. Hans armar hade varken rört sig eller ens gjort en ansats till att linda sig runt mig. Det faktumet var likt ett knivhugg till hjärtat. Ouch. 

   ”Du kan inte lämna mig såhär. Det här kan inte vara våra sista ord till varandra... Det-det kan inte!” jag var nu hysterisk och jag visste knappt själv vad som kom ur min mun vid det här laget. ”du kan inte åka bort och hata mig. Jag måste veta att vi är ok innan du åker” 

   ”Det är ingen som hatar varandra här Ariel. Och det är ingen som ska dö heller” svarade Justin men det lugnade inte mitt skenande hjärta. 

   ”Vem vet? Tänk om det kommer en ny björn eller något annat rovdjur... du kommer inte finnas här. Det kommer inte finnas någon som kommer skydda mig den här gången eller ta hand om mig när jag blöder. Jag är skyldig dig allt Justin... du har rätt, du betyder mycket mer än så för mig. Du betyder allt för mig. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Så snälla, lämna mig inte såhär. J-Jag kan inte...” tårarna fyllde nu mina ögon och jag kunde knappt se Justin framför mig. Justin endast såg ner på mig utan att säga ett ord. 

   ”Varför var du så kall?” frågade han tillslut. Jag svalde och såg bort från hans ögon. 

   ”Vana” svarade jag och ryckte på axlarna. ”jag är inte van vid att det är någon som oroar sig så mycket som du gör Justin, eller bryr sig så mycket. Jag älskar dig och jag vet att du älskar mig också... och jag antar att jag inte riktigt förstod just vad det innebar men...” 

   ”Du kan inte vara så kall med mig, Ari. Du kan inte ignorera mig såhär igen, ett simpelt ‘jag är okej’ hade varit nog. Då hade jag i alla fall vetat att du mår bra och är oskadd. Att du lever. Jag älskar dig och jag bryr mig om dig. Jag vill dela saker med dig, det är meningen att du ska kunna komma till mig med allt. Oavsett vad det än är. Så kommer jag alltid finnas här för dig. Okej?” jag nickade ivrigt, plötsligt överväldigad av känslor men speciellt kärlek. Kärlek till den speciella killen som stod framför mig. 

   ”Jag älskar dig också och jag ska försöka bättra mig” han nickade innan han plötsligt kom in med sådan kraft att jag stapplade bakåt och slog in i bilen bredvid. Fort lade sig förvåningen och jag lindade fort armarna runt hans nacke och besvarade kyssen. Justin tryckte mig hårdare mot bilen och öppnade därefter munnen, jag tiltade mitt huvud och våra tungor möttes. Jag hade saknat honom, hans beröring, hans kyssar, hans ord, hela han. Mina händer kupade hans ansikte medan jag sträckte mig upp på tårna för att nå bättre. 

"I love you and I'll try to do better"

   De här veckorna utan honom skulle bli olidliga, men förhoppningsvis skulle jag ha alldeles för mycket att göra för att kunna tänka på det för mycket. Våra andetag var flämtande och andfådda när vi väl lutade oss ifrån varandra, Justin vilade sin pannan mot min och jag slöt ögonen medan jag njöt av hans närvaro. 

   ”Jag kommer sakna dig, så himla mycket” viskade jag tillslut. ”du måste lova mig att du ringer, att vi pratar på Skype, vad som helst. För jag kan inte gå längre utan att prata med dig. Jag ville svara när du ringde, tro mig jag ville. Men jag kunde inte och jag kan inte förklara nu men du får bara lita på mig att jag ville verkligen. Så snälla ta inte hämnd på mig nu och ignorera mig medan du är borta” jag hade nu öppnat mina ögon och såg in i hans. 

   Justin log tillslut snett. ”baby, jag har saknat dig alldeles för mycket för att göra hämnd på dig. Varje dag kommer du höra från mig, det lovar jag. På ett eller annat sätt” jag log vid hans ord och nickade. 

   ”Bra” sa jag. ”jag älskar dig” jag lindade mina armar om hans nacke igen innan jag lyfte mig själv upp på tårna för att kunna krama honom ordentligt. Borra in mitt ansikte vid hans hals. 

   ”Jag älskar dig också” hörde jag han mumla in i mitt hår. ”jag måste gå nu” mumlade han efter en stund. Jag kramade honom genast hårdare och ville inte släppa taget men visste mycket väl att jag var tvungen. Tillslut släppte jag mitt grepp om honom och sjönk ner på hela foten igen, försiktigt tog jag ett steg tillbaka. 

   ”Hey, jag är inte borta föralltid. Jag kommer vara tillbaka hos dig innan du vet ordet av det. Jag ringer dig så fort jag kan, okej?” jag nickade men kunde inte möta hans blick, alldeles för rädd för att brista ut i gråt. Men när Justin la ett finger under min haka hade jag inget annat val än att se på honom. Hans leende var sorgset men åh så vackert. ”jag älskar dig” viskade han innan han mjukt kysste mig. 

   Jag nickade när han lutade sig ifrån och knep ihop läpparna, tårarna hotade nu att rinna över kanten och nerför mina kinder. Bildörren öppnades och snart stängdes den igen, innan jag visste ordet av det stod jag ensam på parkeringen medan jag såg bilen köra längst vägen bort. En snyftning slet sig från min mun och jag drog min handrygg över min ena kind för att få bort tårarna. Väl i lobbyn igen plockade jag snabbt upp min väska som fortfarande låg på golvet, huvud nedsänkt gick jag mot hissarna för att folk inte skulle se tårarna som rann längst mina kinder. 

   ”Ariel?” jag såg upp och mötte Victorias blick. Hon såg medlidande på mig och jag antog att hon visste att Justin skulle åka idag. ”han kommer tillbaka” jag nickade. Jag visste att han skulle komma tillbaka. Fort torkade jag mig under ögonen och drog in ett djupt andetag. 

Fredag, 27:e September. 

Skrik hördes genom telefonen och jag log roat, jag hörde hur Justin skrattade i telefonen innan han sa något till någon annan i andra änden av telefonen. Nästan en vecka hade gått sedan han åkt och jag försökte ignorera saknaden som alltid låg och tryckte inom mig. Varje dag såg jag fram emot att få sluta lektionerna, äta middag för att sedan vänta på Justins samtal. 

   ”Så vart är ni nu?” frågade jag. 

   ”Italien” svarade han. ”vi ska först till Milan och sedan Verona och efter det ska vi vidare till Spanien... en massa platser” det var otroligt att han redan hunnit varit i två andra länder sedan han åkt, den första konserten hade han haft i Norge under onsdagen. Justins ‘återkomst’ på scen hade gjort stora rubriker i tidningarna då det sägs att hans fans skapat jordbävningsliknande effekt på gatorna. Sedan redan samma kväll hade han åkt vidare till Frankrike för att uppträda i Paris. Jag önskade jag kunde åka med honom. Få se vad han gjorde bäst. ”hur går det?” 

   ”Bra” svarade jag och sjönk ner på sängen. ”ska ha massa sista provningar nu i veckan inför Victoria Secret Fashion Show. Jag ska äntligen få testa slut produkten av 'the-10million-dollar' bhn som är tillverkad just för min kropp, ska bli spännande och se om det sitter som handen i hansken" jag hörde hur han stönade i andra ändan. 

   ”Det hade jag velat vara där för att se” sa han, jag flinade roat och kunde inte hindra skrattet som kom från mina läppar. "men så är det bara du som kommer kunna ha den alltså? Hur fungerar det?"

    "Precis. I början av året var jag iväg och gjorde en en lermodell av min kropp. Speciellt på mina bröst för att få rätt kupa och sedan dess har de hållit på att bygga underkläderna" berättade jag och pillade på mitt överkast. 

   ”Wow... det är otroligt hur mycket tid som går till att göra underkläder" jag skrattade lågt. 

   "Jag fixade biljetter till dig plus två förresten. Tänkte att du troligtvis inte ville gå ensam" jag rullade runt i sängen så jag låg på magen istället. 

   "Tack så mycket” svarade han och jag kunde nästan höra leendet i hans röst. 

   ”Ingen orsak-” höga skrik överröstade sedan allt annat och samtalet avbröts. En aningen skrämt såg jag ner på min telefon medan jag undrade vad i hela friden hade hänt på hans sida. 

   Det var inte för än två timmar senare som jag fick ett sms av Justin som berättade att han tappat telefonen i samband med en ‘fans attack’ men att allt var okej och att han snart skulle gå på scen. Jag själv var nu på väg för att äta lunch nere i matsalen där jag skulle mötas upp med Victoria och Avan. Jag hade fortfarande inte berättat vad jag gjort när jag var borta och jag tror inte att jag någonsin kommer berätta heller. De har slutat fråga. 

   Med en suck knuffade jag upp dörrarna intill matsalen och bemöttes av en ganska folkfylld matsal, ljudnivån var hög och människor gick runt för att prata med andra vänner vid andra bord. Aldrig hade jag riktigt förstått charmen med dessa stora bords anordningen men nu kunde jag förstå det. Det var annorlunda. Roligare. Istället för ensamma måltider satt jag nu istället med stora grupper människor där konversationerna flög kors och tvärs över bordet. 

   Jag sicksackade mellan borden och bort mot det som vi alltid satt vid. Det var ännu tomt på folk vid det men jag antog att de andra var på väg eller redan var och tog mat. Jag rynkade försiktigt på pannan när jag såg att det låg något på bordet. Undrande sträckte jag ut handen och grep tag i tidningen. Min blick föll genast på den stora rubriken ‘Justin Bieber - ny flickvän?’. Genast kände det som att föll min mage ut genom min rumpa och landade på golvet och mitt andetag fastnade i halsen på mig. 

   Åh, nej. Hade någon fångat oss vid bilen? tänkte jag och öppnade genast tidningen för att bläddra fram till rätt sida, i tron om att jag skulle hitta bilder på oss. Förstorade och in zoomade. Men det var inte bilder på mig jag såg. Det var bilder på Justin men inte tillsammans med mig. Min blick flackade över sidorna medan jag försökte efter svar. Det här kunde inte hända igen. 

   Förtvivlat sjönk jag ner på en av bänkarna medan jag fortsatte att stirra på artikeln framför mig. Jag som trodde att vi hade löst problemen innan han åkt. Att han inte hatade mig. Att han inte skulle ta ut hämnd på mig. Hade jag fel?

såååå... Ariel sprang efter honom o personligen tyckte jag väldigt mycket om deras lilla... moment innan han åkte. men vad är det hon läser i tidningen? vem tror ni 'flickvännen' är? hur tror ni det kommer gå i nästa? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. tack för allt ni gör! för alla gillningar på instagram, för alla kommenterar ni lämnar på kapitlena, för att ni kikar in varje dag. gah, bara tack så mycket! 

min fråga: favorit smycken? 

mitt svar: jag har börjat fastna för stora halsband, guldiga framförallt. jag vet inte, det tycker det är otroligt snyggt eftersom då kan du ha ganska simpla kläder men ändå se väldigt... chic ut när du har halsbandet. xD hahahaha. kram! 

ps. jag har märkt att det är några i kommentarerna som verkar ha blandat ihop Tyra och Tara. Tara är hennes mamma och manager medan Tyra är hennes road manager, Tyra följer med henne ut på jobben eftersom Tara inte har den tiden att lägga. kanske inte var det smartaste av mig att välja namn som båda började på 'T' men gjort är  gjort... bara glöm inte detta! annars kan det bli väldigt förvirrande. ds. 

   ”Jag...” började jag innan jag behövde harkla mig. ”vad... hur kom vi hit? Vad hände?” han öppnade munnen för att svara men hann inte då dörren återigen slog upp. Dock denna gång kan jag inte säga att jag var lika glad att se vem som stod där. Tara hade nästan ett mordiskt uttryck medan hon skannade rummet innan de tillslut landade på mig. Gåshuden spred sig över mina armar. 

Med en hals torrare än innan och en kropp som plötsligt kändes döende såg jag hur Tara steg in i rummet, den dödliga blicken borrade hål i min kropp och jag fann det svårt att andas. Justins hand som låg runt min kramade till som att försäkra mig att det skulle bli bra. Men det skulle inte bli bra, hon skulle döda mig. 

   Hon stannade vid min sängs fotända och endast såg på mig, jag hade förväntat mig något annat än detta men inget kom. Inget ljud, inga ord, ingenting. Doktorn och sjuksköterskorna hade nu tagit ett steg bort från Justin och såg en aning skrämt på Tara. Den enda som verkade lugn var Justin som ännu inte släppt mitt ansikte med blicken sedan han sprungit fram till mig. Jag ville hemskt gärna möta hans blick men vågade inte titta bort från Tara. 

   ”Alla, lämna rummet!” utbrast hon plötsligt, jag hoppade till i sängen och blinkade mina nu torra ögon. Doktorn och sjuksköterskan satte genast fart på benen medan Justin blev sittandes vid min sida. Jag vände blicken mot honom och såg oron samt lättnaden i hans ögon. Ett snett leende spred sig över min läppar. 

   ”Det är okej, Justin. Jag är okej. Skulle du kunna vänta utanför?” han såg in i mina ögon ännu ett ögonblick innan han tillslut nickade, till min lättnad. Så fort dörren stängdes efter honom svalde jag och såg försiktigt upp på Tara som redan hade sina ögon på mig. 

   ”Jag vet inte vad jag ska säga Ariel...” började hon. ”jag förstår inte hur du inte ens kan klara en sådan enkel uppgift som att gå från en plats till en annan utan misslyckanden. Du endast fortsätter att förvåna mig, ändå borde jag vara van vid det här laget” genast kände jag hur tårarna steg i ögonen på mig. Tyckte hon att det var mitt fel att björnen rev mig? 

   ”Jag-” 

   ”Prata inte. Jag är inte klar” avbröt hon och höll upp sin hand i luften. ”har jag inte lärt dig något alls? Hur kunde du vara så dum? Vet du hur svårt det där såret kommer bli att dölja? Ingen kommer vilja jobba med dig! Du har förstört din kropp Ariel. Varför kan jag aldrig få höra bra nyheter från den här skolan du bönade och bad mig om att få gå på?” min blick låg nu i mitt knä och jag kämpade med tårarna. ”men som tur är så har jag bokat en tid med Dr. Watkins, så packa dina saker. Vi åker om en halvtimme” 

   Jag nickade. Såklart det var mitt fel. Hur tänkte jag? Varför låg jag inte still? Kanske björnen hade låtit mig vara då. Fort drog jag bort täcket från mina ben innan jag reste mig från sängen, jag fick dra in djupa andetag för att inte stöna eller värre, skrika av smärta. 

   ”Är dessa de skor du har bärt?” frågade Tara plötsligt. Jag såg upp för att se henne med mina gymnastik skor i händerna. Hennes blick var nästan hatisk och en rysning vandrade längst min ryggrad. 

   ”J-Ja... jag tänkte att det skulle inte gå att bära klackar i skogen” svarade jag. Tara kastade skorna så hårt i papperskorgen att jag skvatt till. Hon ryckte sedan upp dörren. 

   ”Aldrig kan du göra något rätt...” hörde jag henne mumla medan dörren stängdes bakom henne. Bara några minuter senare var hon tillbaka med en famn full av kläder. ”här sätt på dig det här” jag nickade och tog lydigt på min kläderna. Min rygg och kropp skrek i prostest för varje rörelse jag gjorde men jag bet ihop och en kvart senare var jag fullt på klädd. Efter att inte ha bärt klackar på minst 2 dygn kändes höjden konstig och mina vadar klagade illa. Jag ville bara ta av mig dem men motstod impulserna. Andetag efter andetag drog jag in och andas ut medan jag såg mig själv i den lilla spegeln som fanns i badrummet. Mitt ansikte var blekt och mina ögon något insjunkna, jag såg hemsk ut. Inte konstigt att Tara var besviken. Hon hade rätt. 

Justins Perspektiv. 

Jag ville inte lämna henne. Speciellt inte med Tara som jag misstänkte hade allt annat än snälla ord i sitt tal till Ariel. Jag behövde titta på henne, försäkra mig själv om att hon faktiskt levde. Att hon faktiskt var kvar hos mig. Men när hennes vackra ögon vädjade till mig kunde jag inget annat än att lyda henne. 

   Dörren slog igen bakom mig och jag bemöttes ännu en gång av mina vänner och familj. De såg oroliga ut men också trötta. Jag drog in ett andetag och kände själv hur min kropp klagade och ville inget annat än att sova. Men jag knuffade bort dem impulserna och tvingade mig själv att stanna vaken, att stanna i rörelse. Mamma reste sig från sin stol när hon fick syn på mig, hennes leende var så välbekant och lugnande. Hennes kram var varm och tröstande och precis vad jag behövde. Jag spände mina armar runt henne medan hon mumlade saker vid mitt öra. Jag hade saknat henne, det var alldeles för länge sedan jag hade sett henne senast. 

   ”Är du okej?” frågade hon när vi lutade oss ifrån, hon kupade mitt ansikte i sina händer. Jag nickade försäkrande. 

   ”Jag är okej. Lite trött” svarade jag och hon nickade. 

   ”Du borde sova. Ta och vila en stund, hjärtat” insisterade hon, jag öppnade munnen för att protestera men hon hann före. ”men du kan inte. Jag förstår” jag log mot henne. 

   Därefter anslöts jag mig till de andra, någon påpekade att jag borde gå och tvätta mig. Först då kom jag ihåg att jag fortfarande var täckt i Ariels blod samt hade bar överkropp. Jag nickade för mig själv men gjorde ändå ingen ansats till att resa mig från stolen. Plötsligt öppnades dörren intill Ariels rum och ut kom Tara, hon gav ingen utav oss en endast blick medan jag hon gick längst korridoren. Förvånat såg jag efter henne tills hon försvann. Vart var hon på väg? 

   Snart var hon tillbaka med en famn full av kläder, jag rynkade på pannan. Vad skulle hon med dem till? Dörren stängdes bakom henne igen. Mamma kom fram till mig med en blöt trasa som hon gav till mig. Jag tog emot den och tvättade först bort de blod jag hade på magen och bröstet innan jag torkade mina händer. När jag väl var ren igen gavs jag en ny, vit t-shirt, jag tackade och drog den över huvudet för att sedan dra en hand genom mitt hår. 

   Dörren öppnades återigen och denna gång kom både Tara och Ariel, genast reste jag mig från min stol men det var något som fick mig att stanna på min plats. Båda deras blickar var höjda, likgiltiga och opersonliga. Som om de inte ens såg oss. Tyst vek de till höger innan de fortsatte längst korridoren. Ariel var nu klädd i de nya kläderna och hon såg ut som om inget hade hänt. 

   Vart var de på väg? Jag tog ett steg i deras riktning men en hand stoppade mig. Fort vände jag på huvudet för att mötas av Victorias blick. 

   ”Vart är dem på väg? Varför tittade dem inte ens på oss?” frågade jag förvirrat. 

   ”Därför att det där min vän, är Tara och Ariel Madison” svarade hon. ”det är hur dem är” jag rynkade på pannan och vände fram huvudet igen för att se Ariels hår svinga i luften innan hon försvann helt runt hörnet. Nej, det där var inte Ariel. Det där var inte min Ariel. 

***

En vecka passerade och skolan gick tillbaka till sitt normala. De vanliga rutiner återuppstod. Läxorna, lektionerna, sömniga frukostarna, tiden på stranden, i umgängessalarna, allt. Men det var något som saknades, något som fick den obehagliga klumpen i min mage att fortsätta existera, som fick det att klia i kroppen på mig och det var Ariel. Ariel som jag inte hade sett sedan hon försvann från sjukhuset med Tara. Inte ett ljud. Inte ett enda telefonsamtal. Inte ett enda sms. Inget. Utan istället fick jag dödsbringande tystnad. 

   Jag fasade för att jag höll på att bli galen. Jag behövde svar. Nu. Var hon ok? Var hon oskadd? Varför kunde inte hon inte svara på varken mina sms eller samtal? Var hon inlåst? Fastkedja? Frågorna som strömmade runt i mitt huvud och teorierna drev mig sakta men säkert till vansinne. Något jag tror mina vänner också börjat märka. Men det fanns inget jag kunde göra för att stoppa det. 

   Det värsta var att jag höll på att göra mig färdig för att åka, åka ut i världen igen. Min promo tour för albumet drar igång om bara några dagar och efter det skulle jag inte se skolväggarna på ungefär 3 veckors tid. Jag skulle inte se Ariel och det visste hon inte. Jag ville säga hejdå, jag ville se henne en sista gång innan jag åkte. 

   ”Justin, nu börjar du oroa mig” utbrast Victoria mittemot mig. ”lugna dig, det här är inte första gången hon bara försvunnit. Hon kommer tillbaka, jag lovar dig” 

   ”Hur kan ni vara ok med att hon bara försvinner?” kontrade. ”hon har inte hört av sig på en vecka? Bara Gud vet vad Tara gör med henne!” Victoria andades sorgset ut. 

   ”Det är något du vänjer dig vid. Jag sa ju till dig. Ariels liv är något du aldrig fullt ut kommer förstå dig på. Det gör ingen, förutom hon” jag fnös irriterat. Var inte jag personen hon kunde lita på? Älskade hon inte mig? Eller var det bara jag som hörde allt fel? Hörde vad jag ville höra. ”förvänta dig dock inte att hon kommer berätta allt för dig när hon kommer tillbaka. Hon berättar aldrig vart hon har varit eller vad hon gjort när hon är borta likt hon är nu. Ariels liv är full av hemligheter” 

   ”Åh, hon kommer berätta för mig” skrattade jag. ”om jag så ska behöva binda fast henne i en stol och vrida ur sanningen ur henne” Victoria skakade på huvudet åt mig men jag valde att ignorera henne. Hon visste inte hur övertygande jag kunde vara bara jag använde mig av rätt metoder. 

   ”Få inte för höga förhoppningar bara” insisterade Victoria. ”du har ingen aning om vad Tara pumpat i henne medan hon varit borta. Manipulation är Taras spel och driver på ämnet besvikelse eftersom hon vet att det är Ariels svaga punkt. Ariel skulle göra vad som helst för att höra orden ‘jag är stolt över dig’ komma från hennes mun” jag bet argt ihop käkarna. Vad var Tara för mamma? Hade hon på riktigt aldrig yttrat ‘jag är stolt över dig’ till sin dotter? Såg hon inte allt Ariel uppnått i sitt liv? Tidning efter tidning har skrivit om vad jag lyckats uppnå i min unga ålder men det var fortfarande inget jämfört med Ariel. Irriterat reste jag mig från bordet. 

   ”Bara...” började jag. ”...hör av er om hon hör av sig” 

Söndag, 22:e September. 

Mina väskor var packade och antingen inpackade i bilen eller redan iväg skickade till flygplatsen. Allt var klart. Albumet var klart. Dansarna var fixade. Städerna var bestämda. Allt var redo, förutom jag. Jag ville ännu inte sätta min fot utanför skolans skolgård, inte ännu. Inte för än jag har fått sett med egna ögon att Ariel var ok. Ariel som fortfarande inte hört av sig, eller någon sett skymten av. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till längre. Det var som om oron tagit över och jag istället blivit totalt numb i hela kroppen. 

   Jag la ner de sista sakerna i väskan innan jag drog igen dragkedjan och hissade upp den på ryggen. Med en suck låste jag min rumsdörr och gick längst korridoren bort mot hissen. Det välbekanta plinget hördes innan dörrarna gled upp och jag kunde kliva in. Jag tryckte in ’E’ knappen på sidan och hissen tog mig ner. Med händerna nedstuckna i mina jeansfickor gick jag mot ytterdörren, mina skosulor ekade mot golvet och jag gick med huvudet sänkt. Kepsen bak och fram på mitt huvud. 

   Min blick vandrade uppåt och jag såg mot de stora dubbeldörrarna som alltid stod helt öppna på soliga och fina dagar, precis som denna. Men det som mina ögon såg fick min mage att falla, mina ögon att vidgas och mina ben att sluta gå. Uppför trappstegen kom nämligen ingen mindre än Ariel.

   Hon såg frisk ut. Fräsch. Vacker. Klädd i tjusiga kläder likt alltid, håret dansande runt hennes ansikte och en väska i armveckan gick hon uppför stentrappan innan hon kom in i lobbyn. Hon höjde sin hand och tog bort de stora solglasögonen hon haft framför ögonen. Jag kunde inte tro det. Ariels blick vandrade över lobbyn tills de mötte mina. Jag hade förväntat mig chock, längtan, saknad. Vad som helst. Men jag såg ingenting. Hennes ögon avslöjade ingenting. Ilskan flammade genast upp inom mig. 

   ”Vart har du varit!?” utbrast jag högt. Hon behöll min blick men såg inte påverkad ut av mina ord eller högljudda stämma. ”varför har du varken svarat på samtal eller sms? Har du någon aning om hur orolig jag har varit för dig? Huh?” 

   ”Jag är här nu” svarade hon. Jag fasade för att mina ögon skulle ploppa ur skallen på mig ju mer jag stirrade på henne. Skämtade hon med mig? 

   ”Är det verkligen allt du har att säga till mig?” frågade jag, hon såg nästan uttråkat på mig. 

   ”Vad vill du att jag ska säga?” kontrade hon och stoppade ner sina solglasögon i sin handväska. 

   ”Åh... jag vet inte... en förklaring kanske?” min ton dröp av ironi. Något jag såg att hon inte alls uppskattade. 

   ”Jag är inte skyldig dig någon förklaring. Jag behöver inte berätta något för dig. Vad jag har varit och vad jag har gjort är min ensak” svarade hon kyligt. Det här var inte min Ariel. Vart var min Ariel? Kom hon efteråt? Eller hade den här versionen bara glömt henne vart ifrån hon än varit? 

   ”Nej, jag antar att du inte är skyldig mig något. Victoria sa att det här skulle hända men jag ville inte tro henne eftersom jag trodde vi var närmre än så. Men jag antar att hon hade rätt, jag är väl som alla andra” äntligen såg jag en reaktion i hennes ögon då de för ett ögonblick fylldes av ånger, förtvivlan och sorg men var lika fort tillbaka till det normala. 

   ”Jag måste gå och se till Luke och Saphira” sa hon. 

   ”Gör det du. Jag har inte tid för det här i alla fall. Vi ses” svarade jag och gick förbi henne mot dörrarna. Händerna återigen i mina jeansfickor men nu med ett surt humör och en arg rynka i pannan. 

   ”Vart ska du?” hörde jag henne fråga. 

   ”Varför ska jag svara på det? Jag inte trodde vi betydde tillräckligt mycket för varandra för att berätta vart vi ska ta vägen eller har varit” svarade jag och gick baklänges medan jag slog ut med armarna. ”men jag tycker eller är inte som du Ariel. Promo tour. 3 veckor är jag borta... så du vet, om det är så att du... jag vet inte, börjar oroa dig eller undrar vart jag är. Så vi ses” med det gick jag ut genom dörrarna och nerför trapporna. Helvete...

whooopsi... inte riktigt den återföreningen man tänkt sig va? =/ Justin ska åka o de är ovänner. god no! XP

hur tror ni det går? vad kan Ariel ha gjort borta med Tara? vad tyckte ni om det Tara sa? VAD TYCKS? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: favorit läsk?

mitt svar: Coca Cola går ju alltid ner måste jag ju säga... men bort sett från det tkr jag väldigt mycket om Fanta Exotic. fast jag kan tycka att den är lite för söt ibland. hahah, kram! 

o sedan måste jag ju bara göra en liten shoutout på den här speciella dagen till mina novellers huvudkaraktär, JUSTIN BIEBER! kan ni tänka er...? 20 bast är killen nu. wow... vart har tiden tagit vägen? huh? vart försvann den 16 åriga killen som sjöng 'One Time' sådär bedårande med sin ljusa stämma. hahahah. god... det var tider. men nu har vi en freakin seeexy 20 åring med djup stämma o snygga magmuskler. XP hahahaha, yes för ytan är det enda som räknas. (snälla, notera sarkasmen!)

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN, JUSTIN! jag hoppas att han har en grym födelsedag o inte som den han hade förra året. hoppas han mår bra o är glad. ♥